Jag gjorde det. Jag fick tummen ur till slut. Min gamla laptop – den billigaste som fanns på Elgiganten, minns inte riktigt när jag köpte den – blev slöare och slöare och den var för kass för att köra Windows 11. Jag fick därför ständigt en massa varningar om att operativsystemet inte längre uppdateras och att detta tydligen är farligt. Jag måste köpa en ny dator, hävdade de. I helvete heller, tänkte jag.

Jag behöver min dator för att öppna webläsaren och ordbehandlaren, i stort sett, måste jag verkligen köpa en ny dator för det? Jag hatar slit- och slängsamhället, varför finns det inte längre prylar som håller? Jag har fortfarande kvar min stereo jag ärvde från föräldrahemmet, köpt 1992 tror jag*. Varför är det en sån jävla skillnad mot dagens telefoner och datorer?

Instruktionerna för att installera Linux var egentligen bortom min comfort zone vad gäller datatrixande, men det var bara att stålsätta sig med en dos tålamod och följa dem till punkt och pricka. Dessförinnan hade jag laddat upp det jag ville spara från min hårddisk på Proton Drive (jag hade tur och fick ett erbjudande om en månad för 1 euro istället för 5) och när jag var klar med installationen drog jag bara ner dem igen (och avslutade mitt premuimkonto för att slippa betala 5 euro varje månad, har inga överflödiga filer jag saknar plats för).

Linux Mint är då som jag förstått det det nya Ubuntu, alltså Linux för noobs, och det visade sig att det fanns tre olika skrivbordsmiljöer att välja mellan, Cinnamon, MATE eller Xfce. Jag valde den sistnämnda som beskrevs så här:

”Xfce är en lättviktig skrivbordsmiljö. Den stöder inte lika många funktioner som Cinnamon och MATE, men den är extremt stabil och mycket resurssnål.”

Vad detta nu skulle betyda vet jag inte riktigt, men jag tänkte att less is more är något som passar mig och min gamla datamaskin bra.

Och så mycket skillnad från förr var det ju inte. Ett operativsystem är ju ett operativsystem, är man van vid Windows så känns det kanske lite ovant att använda en Mac (och vise versa), men det är ju inte så att man inte reder ut det, man pekar och klickar och dubbelklickar på ikoner och menyer. Och det är precis det samma med Linux Mint – som förresten kom med Firefox och Libre Office förinstallerat, så det var bara att sätta igång och använda datorn som jag brukar med en gång.

Skillnaden är att det inte finns en massa skit. Jag får inte en massa popups från värdelösa nyhetssajter jag inte vill veta av, jag får inga oombedda väderprognoser och jag hänvisas inte till sökresultat från Bing när jag söker i startmenyn.

Men framförallt har min dator blivit snabbare än blixten, den är som splitter ny.

Det känns väldigt bra det här och jag gillar att jag mer och mer lämnat Big Tech bakom mig. Jag har sedan urminnes tider haft Firefox som webläsare och därför aldrig behövt byta från Chrome (varför hade ni det ens från början?) däremot har jag på senare år bytt Google mot Duck Duck Go som min förvalda sökmotor (ska kolla in andra alternativ där också)** och bytt min Gmail till en Proton Mail.

Facebook som var mitt enda sociala medium lämnade jag 2019, några år senare skaffade jag det öppna, decentraliserade – och reklamfria! – Mastodon, men håller mig mest till godo med bloggar och nyhetsbrev istället.

Ja och Libre Office (och dessförinnan Open Office) är vad jag använder istället för Microsofts dito. Bytet till Linux Mint känns som kronan på verket i denna utveckling.

Återstår bara telefonen… Det känns svårare, men vem vet, en dag kanske jag tar tag i det med, den här bloggposten av Henrik Hemrin beskriver hur det är att lämna Android.

Tack Omi, vars blogginlägg om att byta till Linux hjälpte mig att till slut ta tag i det hela.

* Men, okej, CD:n, LP:n OCH halva kassettdäcket har pajat. Det är alltså enbart radion och ett kassettfack kvar. MEN, för ett tag sen köpte jag en bluetoothmottagare för fem hundra spänn på Claes Ohlsson som jag kopplat in med RCA så jag kan streama grejer från telefonen som vilken modern medborgare som helst, och det låter skitbra i min stereo och mina högtalare som alltså nästan är 35 år gamla.

** Däremot slänger jag mig frekvent med verbet googla. När jag säger, eller skriver här på bloggen, att jag googlat något menar jag alltså att jag sökt på Duck Duck Go. Det kan hända att jag, efter att med flera olika försök inte hittat vad jag sökt, gått över till Google. För några årsen var det uppenbart att Duck Duck Go var mycket sämre, jag använde det bara för ”lätta” sökningar medan Google fick ta de avancerade. Idag behöver jag nästan aldrig använda Google, Duck Duck Go är lika bra eller bättre.