Att invånarna i USA:s största stad för första gången valt en socialistisk borgmästare har rönt en del uppmärksamhet då USA ofta betraktas som landet där socialismen aldrig fick något genomslag, men det är en sanning med modifikation. Snarare ska den rörelse som startade med Bernie Sanders presidentvalskampanj och som lett till att en handfull socialistiska ledamöter sitter i kongressen – och nu med Zohran Mamdanis valseger som ny höjdpunkt – ses som socialismens återkomst i landet och då liksom nu var New York ett av rörelsens starka fästen.

Det är egentligen ganska märkligt. USA:s socialistiska historia skilde sig i början egentligen inte särskilt mycket från den i Europa. I slutet av 1800-talet grundades socialistpartier som växte sig större och större liksom fackföreningar ständigt organiserade fler och fler arbetare, i USA liksom i Europa och i andra delar av världen. I USA Splittrades Socialist Labor Party (SLP) vid sekelskiftet och utbrytarna, Socialist Party of America (SPA), blev snabbt det större partiet.

Under 1900-talets två första årtionden växte partiet snabbt, fick flera mandat i stads- och delstatsförsamlingar och vann borgmästarposten i som mest ett 70-tal städer, den största Milwaukee – en stad där man skulle fortsätta välja socialister till borgmästare ända fram till 1960.

Det var svårare att ta sig in i kongressen, men i Wisconsin (där Milwaukee ligger) hade man flera gånger representation och som mest hade man två ledamöter samtidigt med ett mandat även från New York. Stora delar av landet var dock ointagligt för socialisterna och i presidentvalen fick man som mest runt 6 procent med Gene Debs kandidatur 1912.

I New York hade man länge representation i både stads- och delstatsförsamlingarna, Lower East Side Manhattan var under årtionden ett givet socialistdistrikt (och det var därifrån kongressmandatet valdes). Borgmästarposten nådde man dock aldrig, närmast var Morris Hillquit med sina 22 procent i valet 1917.

Det såg länge ut som om USA bara var ett steg efter i den givna vägen framåt mot socialismens segertåg över den industrialiserade världen, men sen kom första världskriget och det är här USA:s socialistiska historia skiljer sig från Europas.

Första världskriget innebar en patriotisk yra följd av stark repression mot krigsmotståndare, en repression som eskalerade efter ryska revolutionen. Till detta kom splittringen av rörelsen till följd av allt detta. Konflikterna och nivån på statens våld var visserligen extremare i USA än på de flesta andra håll, men i princip skedde samma sak över hela världen.

För den socialdemokratiska rörelsen i Europa är tiden innan första världskriget bara den stapplande förhistorien innan de började få stora framgångar i land efter land, I USA repade sig socialisterna däremot aldrig och 10-talet skulle bli rörelsens peak de aldrig återsåg.

Möjligen tills idag då.

Vid sidan av det framgångsrika Socialist Party levde det gamla SLP kvar som en märklig sekt med den enväldige ledaren Daniel De Leon vid rodret som utvecklade sin helt egna socialistiska teori, med tiden kallad ”De-Leonism”. Efter hans bortgång 1914 blev de ännu märkligare då man bland annat började fira Daniel De Leons födelsedag som en högtid inom partiet.

SLP hoppade varken på Lenins revolutionslinje eller socialdemokraternas reformistlinje utan utgjorde en helt separat gren på socialismens brokiga träd med en säregen slags ”Marxo-syndikalism”.

Av någon anledning var just skandinaver och särskilt svenskar starkt representerade i SLP. Partiet bestod till stor del av migrantarbetare och var organiserat genom olika ”language federations” där språkseparatistiska grupper – i praktiken hela partier med egna tidningar på ungerska, tyska, jiddisch osv – utgjorde delarna av partiet och där den skandinaviska, Skandinaviska socialistiska arbetareförbundet – ett tag var den största.

Under årtionden leddes partiet av dansken Arnold Petersen och under en lång tid hade han svenskan Olive M. Johnson, född i Lund, vid sin sida som innehade den prestigefyllda posten som chefredaktör för partiorganet ’The People’, samma post som Daniel De Leon en gång haft.

Johnson ställde själv upp i borgmästarvalet till New York år 1929 och får väl där med sägas vara en av Mamdanis föregångare.

Man kan visserligen diskutera hur socialistiska de här Democratic Socialists of America som Mamdani tillhör egentligen är och det ska nämnas att det rör sig om en organiserad falang inom Demokraterna, inte ett självständigt parti.
Man kan å andra sidan fråga sig hur socialistiska de europeiska socialdemokraterna efter första världskriget egentligen var.

För det är en sak som ofta glöms bort när folk frågar sig varför det inte finns någon socialism i USA; att även amerikanerna faktiskt fick en massa välfärdsreformer från och med den så kallade New Deal-eran på 30-talet liksom de hade en hel del framgångsrika fackföreningar som vann betydande segrar åt arbetarklassen.

Att både partier och fackföreningar efter 10-talet höll sig borta från ordet socialism har gjort att landet saknar den typ av arbetarkultur och kollektiva minnen kring detta som finns i till exempel Sverige, men i faktisk politik är det en grad- snarare än artskillnad vad gäller USA:s respektive Västeuropas välfärdspolitik.