arkivgräv – Det glada tjugotalet

Om Kommunistiska manifestet 1848

Angående serieutgåvan av Kommunistiska manifestet som jag skrev om sist så passar jag på att säga några ord om den första svenska översättningen från 1848.

Idag ter sig 1800-talet avlägset och det är lätt att allt från vår horisont bara blir till ”för länge sen” men det kan vara läge att understryka hur gammalt Kommunistiska manifestet faktiskt är.

Det står i manifestet om fabriker och industriarméer men 1848 pratar vi alltså om ångmaskiner, elektricitet är fortfarande sällsynt. Det vi tänker på när vi hör ordet ”industrialisering” ligger fortfarande i framtiden, liksom de kamper som manifestet beskriver. Arbetarrörelsen, strejker, fackföreningar, socialist- och kommunistpartier tar huvudsakligen fart först under senare delen av 1800-talet.

I ett svenskt perspektiv blir det ännu mer påtagligt. Först året efter att manifestet kom ut invigdes den första järnvägsbanan i landet, Frykstabanan i Värmland.
Den drevs enbart av hästar. Lokomotiv kom först 1856.

När Axel Danielsson gjorde den andra svenska översättningen till Socialdemokraten 1886 – en tidning med mindre än ett år på nacken som blev navet i den socialistiska rörelsen som svepte över landet – hade skriften 38 år bakom sig. Danielsson, eller någon annan av medlemmarna (Socialdemokraterna bestod vid denna tid till övervägande del av män mellan 20 och 30), verkar inte ens ha känt till den tidigare utgåvan. När Lenins bolsjeviker tog makten i Ryssland hade den snart 70 år på nacken.

Marx & Engels lyckades spana in en långsiktig tendens i samhället – produktivkrafternas ständiga revolutioner och världens globalisering – och hur denna tendens samtidigt skapar en antagonistisk konflikt då den också ständigt skapar nya exploaterade arbetargrupper.

För det fanns en farlig, revolutionär rörelse redan på 1840-talet och som kulminerade i den revolutionsvåg som svepte över Europa 1848, bara veckor efter att Kommunistiska manifestet publicerats (vilket måste ses som en anmärkningsvärd slump snarare än bevis på författarnas agitatoriska kraft).

Denna rörelse är sedan länge död och för det mesta bortglömd, (särskilt i Sverige där socialismens historia brukar dateras till August Palms tal på Hotell Stockholm i Malmö den 6:e november 1881) den gick under med repressionen under det reaktionära 1850-talet.
Det enda denna rörelse lämnade efter sig av vikt, menar Bunny Ragnerstam, var just det Kommunistiska Manifestet som alltså skulle visa sig profetisk och uppvigla generation efter generation av revolutionärer långt efter att det ”kommunismens spöke” det talar om ansågs besegrat.

Den hemliga grupp av sammansvurna revolutionärer som gav Karl Marx och Friedrich Engels i uppdrag att skriva manifestet hade också en liten sektion i Sverige och gav ut skriften på Per Götreks förlag* under namnet Kommunismens röst redan i slutet av samma år.

Man var lite försiktig i översättningen. Det som i senaste översättningen benämns ”det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning” kallas till exempel för ”en radikal reorganisation”. Mest iögonfallande var dock den berömda slutklämmen, ”Arbetare i alla länder – förena er!” som byttes ut till ”Folkets röst är Guds röst.” En rent förvanskande formulering som man dessutom framhöll genom att trycka den på omslaget och i annonser hävdade skulle vara ”bokens motto”.

Självcensuren till trots – boken vållade en del skriverier även i vårt lilla land.

Tidningen Folkbladet av K.J Ekeblad ägnar manifestet en hel del utrymme i början av 1849. Ekeblad var av allt att döma en så kallad arbetarvän. Han förordar i tidningen bildningscirklar där de rika via upplysning ska höja de fattiga och där med lösa den sociala frågan. Ty :

”De fattige skulle, genom en sådan närmare beröring med de förmögna, glömma den lumpna skiljomur, som rikedomen vill resa mellan menniskorna, och de bemedlade skulle lära sig akta och värdera den fattige”

Marx & Engels manifest – vid denna tid är författarna ännu anonyma – har helt klart gjort intryck på redaktören. Arbetarfrågan och manifestet blir inte bara en följetong i Folkbladet, Ekeblad har för avsikt att dela ut sina tidningar gratis ”på krogar i Stockholm, så att folket kan få se, att endast på laglig väg och genom eganderätten hållande i helgd, kan den fattiges ställning förbättras.”

Tidningen Tiden (ej att förväxla med den Tiden som Hjalmar Branting ett kort tag bossade över på 1880-talet och genast konkade eller den tidning med samma namn som samma Branting startade några årtionden senare och som väl fortfarande finns kvar i någon form) har en annan vinkel.

Skribenten bakom artikelserien ’Communismen i Sverige’ visar i den första delen en anmärkningsvärd kunskap om socialismens olika schatteringar och dess utveckling i Europa och ser utgivningen av boken som ett tecken på att även Sverige nu har livsfarliga revolutionärer i landet. I del två citerar man utförligt manifestet och går noga igenom dess argumentation.

Några nummer senare kommer en ny artikelserie i två delar som spinner vidare på den föregående med följande klatchiga rubrik:

Tiden må vara fientligt inställd, men förstår samtidigt precis vad det handlar om. Kontrasten är total mot Folkbladet som i sina efterföljande artiklar mest ägnar sig åt moralism. Arbetarna bör lyda Gud, arbeta hårt, spara och inte dricka alkohol medan överklassen bör uppskatta dem, lyder budskapet som sen blandas med personangrepp på redaktören för Söndagsbladet, en publikation som under en kort period antagligen var den radikalaste tidningen i landet och som talat väl för manifestet.

Söndagsbladets recension av Kommunistiska manifestet, refererat av Folkbladet.

Skillnaden ligger antagligen i att Folkbladet riktade sig till arbetarna själva. Angående detta finns det en intressant uppgift från redaktör Ekeblads artikel på Svenskt bibliografiskt lexikon, där vi kan läsa att Folkbladet

var avsedd att tjäna som motvikt mot Stockholms vid denna tid radikalaste tidning Söndagsbladet. För Folkbladet mottog han understöd av konungen, överståthållaren Hamilton m. fl. Tidningen skulle enligt överenskommelse med finansiärerna utdelas i friexemplar på Stockholms krogar.

Kungen själv var alltså involverad i att förhindra att Marx och Engels läror spreds bland svenska arbetare.

Tiden var däremot en tidning av och för överheten, och denna överhet måste övertygas om att ta faran med kommunismen på allvar. Det handlar om att känna sin fiende, och det märks att Tiden har respekt för denna fiende.

”Den författare, som i pennan fattat föreliggande manifest, har, såsom vi redan sagt, ådagalagt en stor virtuositet i handterandet af sina sophistiska vapen: i sin advocatur för ’de undertryckte’ sprider han ett bländsken af öfvertygande logik och segrande polemik, hvilket för den okunniga och föga tänkande class, för hvilken boken är utgifven, måste hafva mycket förföriskt, vore endast skrifsättet något mera populärt.”

En intressant anmärkning är att Tiden menar att vi skulle haft en liknande rörelse här redan för ett decennium sedan om inte mottagandet av Det går an blivit så negativt.

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist från 1839 är idag en klassiker de flesta nog läser som en kysk kärlekshistoria, men på sin tid var den en skandalroman. Den försiktiga kritiken som i boken riktas mot skråväsendet och äktenskapslagarna som på den tiden gjorde kvinnor omyndiga upprör nog få idag. Men på sin tid sågs den som kommunistpropaganda – upphävandet av äktenskapet kommer leda till upphävandet av privategendomen, om detta var kritikerna övertygade.

En annan självklarhet för Tiden är motståndet till demokratin, då denna kommer leda till kommunism. ”jemnlikheten i politisk makt måste förr eller sednare ovillkorligen föra i släptåg med sig jemnlikheten i egendom.”
Det upprepas gång på gång i den konservativa kritiken – religionen, äktenskapet och egendomen är en helhet, den treenighet som samhället vilar på.

De som menar att gud inte finns och att Jesus bara var en vanlig människa – Ludwig Feuerbach nämns bland annat – banar alla, medvetet eller omedvetet, vägen för kommunismen precis som Almqvist och andra kritiker av äktenskapet. När religionen och äktenskapet är borta blir det logiskt att göra upp med privategendomen.

Det intressanta här är att Tiden gör i stort sätt samma analys som Marx & Engels. Det står klart och tydligt i Kommunistiska manifestet att det är den borgerliga franska revolutionen som banat vägen för proletariatets framtida seger. Man skriver ju att det borgerliga produktionssättet, till reaktionärens stora sorg, ”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.” och så vidare.

Tiden håller med, och drar av detta slutsatsen att de liberala reformvännerna måste förstå faran, tänka om och istället bekämpa den gemensamma fienden. Det som Marx och Engels kallar ”den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” måste återställas, tycks vara Tidens program.

Och det är alltid samma sak.

Två typer av borgerliga opponenter, båda är emot kommunismen eller socialismen, båda skyller på varandra. Båda är rörande överens om att det rör sig om hemska irrläror och demagogi, båda är övertygade om att lärorna inte bara är felaktiga – de är på samma gång omöjliga som de är farliga.
Men vänsterborgaren menar att problemet ligger i arbetarens elände, de uppmanar därför högerborgaren att visa arbetarna större uppskattning, ja i de radikala fallen rent av att dela med sig lite mer av kakan. Ofta förespråkar de någon slags reform.

För högerborgaren är allt i själva verket vänsterborgarens fel. Radikalism, reformivran och krav på representationsreformer är bara, medvetna eller omedvetna, steg på vägen mot samhällets förfall, mot äktenskapets, kyrkans och egendomens upplösning. Ofta förespråkar de ökad repression.

Därefter kommer en ömsesidig pajkastning där högern och vänstern beskyller varandra för orsaken till pöbelrörelsen och dess farliga idéer.
Ingen tillskriver arbetarna eller de fattiga någon egen agens, ingen talar till dem på jämställd grund, istället ska de talas till rätta.

Det är samma argument och samma positioner som drogs under Nils Herman Quidings ’Slutliqvid med Sveriges lag’ 1871 eller med August Palms agitationsresor under 1880-talet.

Och det var alltså samma sak redan när den första svenska upplagan av Kommunistiska manifestet damp ner på tidningsredaktionerna i slutet av 1840-talet.

* Det brukar heta att det var Götrek som gjorde översättningen men Ragnerstam menar att det kan ha varit ett gemensamt översättningsarbete i den hemliga sektionen av Kommunisternas förbund som han tillhörde.

Förbjudna ord # 5, Några kungasmädare

Våra kära konungar är ju som vi alla vet guds ställföreträdare på jorden som upplyst och rättvist styr över oss underdåniga och tacksamma undersåtar, ja hela vårt lands historia kan rent av sammanfattas med deras, de utgör vår folksjäls samlande gestalt och dessutom är monarkin bra för näringslivets representation i utlandet och så vidare och så vidare.

Av denna anledning har smädelser mot kungen ansetts så allvarliga att de kriminaliserats, även efter att vi fick den så kallade Tryckfrihetsförordningen under frihetstiden på 1700-talet. En som råkade ut för detta var den före detta redaktören för Stockholmsposten Anders Lindeberg som med en broschyr 1834 dömdes tills halshuggning för majestätsbrott.

Vad var det då Lindeberg skrev som ansågs så hemskt att han ”för detta grofva brott, skall, sig till straff och andra till varning, varda halshuggen”? Ville han införa allmän rösträtt? Ropade han på republik? Åberopade han kanske franska revolutionens radikala lösning på kungaproblemet?

Nej, Lindebergs brott bestod i att han kritiserade myndigheternas avslag på hans ansökan om att öppna en teater genom att hävda att kungen – Karl XIV Johan – hade ett personligt vinstintresse i att låta kungliga teatern slippa konkurrens.

Men avrättningar för pamflettskrivande var alldeles för magstarkt så sent som på 1830-talet. En liberal press som framförde kritik mot det rådande systemet var en ny företeelse som tog ordentlig fart under just den här tiden och strömningarna från kontinenten – republikanism, liberalism och till och med socialism och kommunism – nådde även hit.
Det fanns en gräns för vad som fick sägas i det här landet, men halshuggning kom inte på fråga, dödsstraffet var snarare en gammal kvarleva att damma av för att kunna skrämmas med, vilket var precis vad Kungen tänkte. Han sänkte därför straffet till tre års straffarbete med möjlighet att komma ut efter ett, Lindeberg behövde bara be om nåd.

Men det gjorde han inte. Istället synade han bluffen och deklarerade högtidligt att han skulle dö för fosterlandets frihet. Hela affären var vid denna tid omskriven i hela landet och han passade på att ge ut sina samlade skrifter i bokform då han satt i fängelse, vilka sålde bra med all gratisreklam. Ja Stockholms bokhandlare sålde till och med idolporträtt av honom.

Hela historien hade nu blivit pinsam för kungahuset som fick krypa till korset. I Sveriges historia 1830-1914 av Bo Stråth kan vi läsa följande:

”Kungen kom ifrån den besvärande situationen genom att på 24-årsdagen av sin landstigning i Helsingborg bevilja allmän amnesti för majestätsbrott och andra politiska förbrytelser, vilken omfattade Lindeberg och två landsflyktiga gustavianer. Lindeberg blev under en promenad utestängd från fängelset.”

Några år senare dömdes Magnus Jacob Crusenstolpe för att ha förolämpat kungen då han i sin oppositionstidning antydde att kungen begått sabbatsbrott när en militär befattning blivit utnämnd på en söndag. Tre års fästning blev domen. Den här gången reagerade massan med våldsamma kravaller, man sökte bland annat upp justitiekanslern som fick sina rutor krossade. Kungen satte in militären och två personer dödades under sammanstötningarna. Runt om i landet anordnades senare insamlingar för att försörja Crusenstolpes familj, bland annat Malmö Tidning som redigerades av en viss Nils Herman Quiding.

Quiding skulle många år senare bli ökänd genom boken Slutliqvid med Sveriges lag som han skrev under pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl, något som gett honom epitetet Sveriges enda utopiska socialist – men det är en annan historia.

En intressant sak med fejden kring Crusenstolpe är att Lindeberg i samma veva släppte en ny pamflett betitlad Revolution och republik som innehöll en för tiden väldigt radikal kritik mot kungahuset. Men skriften åtalades aldrig efter att kronprins Oskar uppmanat hovkanslern att låta bli. Kungahuset ville undvika mer oro.
Lindebergs rättshaveristiska pamflett om kungliga teatern hade gett honom dödsstraffet men hans radikala samhällsskrift kom undan helt och hållet. Kravallerna hade lönat sig.

Våldsamt upplopp 1838. Samtida litografi, Wikimedia commons. ”Rabulist” var en beteckning som gavs de radikala skandalskribenterna under denna tid.

När arbetarrörelsen långt senare till slut tog fart efter August Palms kringresande agitationsverksamhet under 1880-talet kom nya kungasmädare till. Under vad som brukar kallas ”åtalsraseriet” då, som vi tidigare sett i den här serien, gamla lagar om religionsbrott dammades av användes även majestätsbrott i statens arsenal för att kuva den nya oppositionen.

A.H Jahnhekt och Pehr Eriksson blev de första att föräras. Jahnhekt höll ett tal i Helsingborg där han kommenterade kungens avfärdande av en kommission som ville utvidga rösträtten. Jahnhekt menade att kungens nej ”var ett oförskämt hån. Slungat i ansiktet på Sveriges arbetare.” Nio månaders fängelse blev påföljden.
Pehr Eriksson var ansvarig utgivare för Göteborgstidningen Folkets Röst där en satirisk dikt av Sigvald Götsson, ”Ett horrible auditu”, publicerats. Även detta ledde till nio månader i finkan. Eriksson fick dessutom ytterligare tre månaders påföljd då han i samma nummer även smädat riksdagen.

Några strofer ut ”Ett horrible auditu”. Folkets R öst 1888-10-27.

I samband med storstrejken 1909 dömdes även Carl Åström och Einar ”Texas” Ljungberg till åtta månaders fängelse var för sina olika kungasmädelser. Texas olagliga ord om kungen var:

”Han kan gärna sitta där och lalla för sig själv sitt valspråk: Med folket för fosterlandet …. Kungen har visat sig ingenting betyda i denna arbetsstrid.”

Även Ungsocialisterna ägnade sig åt kungasmädelser. I den på sin tid beryktade tillfällighetstidningen Gula Faran, utgiven av Kalmar Ungsocialistiska klubb 1905, var majestätsförbrytelse en av åtalspunkterna. Kungen var dock långt ifrån ensam att kritiseras, för att uttrycka det milt, i denna tidning. Bland de revolutionära draporna kan vi bland annat läsa:

”Vi har ingen anledning att känna oss bundna af de lagar, som vi icke varit med om att godkänna. […] Öfverklassen får nöja sig med huru vi finna för godt att bestämma, vi taga icke order af dem.”

och sen:

och så avrundar de med att deras lösen är ”dolken i köttet.”

Turerna kring Gula Faran är många och förvirrande och förtjänar egentligen ett eget inlägg. I korthet kan man väl säga att det var droppen som fick bägaren att rinna över för de ansvarsfulla i paritet och ledde till den definitiva brytningen med Hinke Bergegren (som inte var inblandad på något sätt) och de så kallat ”anarkistiska” elementen i rörelsen. Högerpressen gick bananas, sossepressen tävlade i att ta avstånd och man hade högläsning ur Gula Faran i riksdagen där den blev förevändningen för att klubba igenom de repressiva Staaf-lagarna som trädde i kraft året efteråt.

Från Gula Faran, olaglig tidskrift 1905.

Någon kungasmädare blev dock aldrig dömd för vad som mycket väl kan vara Sveriges mest utskällda skrift genom tiderna. Efter flera turer om vem som egentligen var ansvarig utgivare landade det hela på bageriarbetaren Johan Nilsson. Och han hade redan rest till Amerika.

En annan unghinke som blev åtalad för men undslapp majestätsbrott var Birger Svahn, tidigare känd från den här serien då han senare skulle bli dömd till fängelse för att ha gett ut en pacifistisk skrift av Tolstoj. Hans antirojalistiska yttrande bestod av – en vissling.
Det var när prins Wilhelm och prinsessan Marie for med kortege genom Stockholm som han istället för att hurra ställde sig och visslade, varpå polisen ingrep. Han kom undan med 75 kronors böter.

Signaturen ’Jörgen’ i tidningen Figaro försvarade dock Svahn som han kände väl från sina besök i Folkets hus. Han visslade inte alls åt hertigparet, menade Jörgen, han visslade bara åt packet som samlats för att titta och hurra.

Majestätsförbrytelse avskaffades 1965.

Elma Danielssons tal till Malmöborna på 100-årsdagen av franska revolutionen.

”Vi kunna ej annat än hata och afsky detta samhälle!” säger Elma Danielsson som nu blir staty i Malmö.

I morgon, den 14:e maj 2023, avtäcks en staty av socialistpionjären Elma Danielsson i Rörsjöparken i Malmö.

Elma, född Sundqvist, hann under sin bana grunda landets första socialdemokratiska kvinnoklubb och bli arbetarrörelsens första anställda kvinnliga journalist. Hon var en kringresande agitator som organiserade partiorganisationer, fackföreningar och kvinnoklubbar och hon bevistade flera internationella kongresser för kvinnlig rösträtt.

Dessutom var hon bland de första att förorda preventivmedel, detta under en tid då det ännu var kontroversiellt inom den socialistiska kvinnorörelsen och hon hamnade på grund av detta i konflikt med bland andra Kata Dahlström (som senare ändrade uppfattning).

Till skillnad från Kata förblev dock Elma trogen den reformistiska grenen av rörelsen, men i sin ungdom var hon betydligt radikalare. Ja, hon var så samhällsfarlig att hon drabbades av ett landsomfattande drev efter ett tal hon höll just på den plats där hon imorgon kommer förevigas som staty.

Den 14 Juli 1889 firade den unga socialdemokratiska rörelsen hundraårsminnet av den franska revolutionen. Bara några månader tidigare hade Socialdemokratiska arbetarepartiet formellt bildats av flera lokala organisationer runt om i landet. Partiet utgjordes dels av politiska organisationer, dels fackliga organisationer – samt ’Malmö kvinnliga arbetareförbund’ där Elma var ordförande.

På minnesdagen av den stora revolutionen höll man möten på flera platser i landet. I Malmö samlades man alltså på Rörsjöslätten, som då mest bestod av öppen mark. I ’Arbetet’ kunde man läsa att åtta till tio tusen åhörare hade samlats medan borgerliga tidningar hävdade att det var mellan fem och sex. Oavsett så var det en imponerande siffra i en stad som då hade runt 40 000 invånare.

Elma talade sist av tre. Det var främst rösträtten hon talade för – någon sådan fanns vid denna tid enbart för män med bättre inkomst – men, menade hon, det stora problemet med vår värld är vad hon kallade ”den privata utplundringsrätten”.

Det blev ramaskri.

Hon jämfördes med Louise Michelle, den berömda revolutionären från Pariskommunen, och tidningarna tävlade om att fälla hårdast omdöme om hennes, som de såg det, hatiska och våldsamma tal. När nyheten nådde hennes forna hembygd i Dalarna skrev tidningarna hur ”den sorgligt förvillade qvinnan” låtit hjärnan ”omtöcknas af socialismens galenskaper”. Man skrev också att hon var gift med Axel Danielsson ”på socialistiskt manér” – för att skambelägga deras utomäktenskapliga relation.

’Arbetet’ lät några dagar senare trycka hela talet, så här lät det:

Förbjudna ord #3, Antimilitarism

Att ogilla krig har inte alltid varit problemfritt i det här landet. När Henrik Menander översatte Internationalen till svenska utelämnade han vers fem, den med ”vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång”. Det är lite oklart varför versen egentligen utelämnades, men då sången först publicerades i en specialtidning inför första maj 1895 är det högst troligt att ansvarig utgivare hade ställts inför rätta om de subversiva orden hade förekommit i tryck.

1895 var unionskrisens år. Norge ville bli fira från den sedan 1814 påtvingade unionen med Sverige, som svarade med vapenskrammel och chauvinistiska tongångar i högerpressen.
För socialdemokratin – i Sverige liksom i resten av världen vid denna tid – var det en självklar principsak, rentav en grundpelare i hela ideologin, att man motsatte sig krig.

Norges folk har rätt att bestämma sitt eget öde, detta bör Sveriges arbetare solidarisera sig med. I händelse av krig bör socialister därför vägra delta och organisera en mobiliseringsstrejk. Om inte rent av, som i sången, skjuta våra generaler och göra revolution istället för att slakta våra arbetarbröder i andra länder. Socialismen predikade världsfred.

Hjalmar Branting, en i vanliga fall försiktig karl på partiets högerflank, skrev i detta upphetsade läge följande i tidningen Socialdemokraten:

”Skulle det förfärliga verkligen
bli allvar, att man ville låta de
svenska gevären marschera
västerut, så må den, som bär
ansvaret, också kunna säga sig,
att måhända nere i samhällets
breda lager någon kan falla på
den tanken att upphäva sig själv
till domare och med en kula utan
order söka förebygga att tiotusen
kulor på order avfyras för att
lemlästa och slakta vänner och
bröder.”

För detta blev Branting åtalad och dömd till 500 kronors böter för ”uppmaning till våld”. Böterna betalades genom att man anordnade en insamling i både Sverige och Norge.

Tio år senare var det unionskris igen och på många sätt liknade krisen den förra. Men samtidigt hade mycket hänt. Nu var arbetarrörelsen större, bättre organiserad och dessutom radikalare, åtminstone på sina håll.
I slutet av 1800-talet hade en landsomfattande ungdomsrörelse bildats och 1903 hade den splittrats i en mer revolutionär antiparlamentarisk gren, Ungsocialisterna, och den försiktigare Ungdemokraterna*. Men även Ungdemokraterna var radikalare än moderpartiet och den fråga där de två rivaliserande falangerna stod varandra närmast var i just försvarsfrågan.

Att just de unga engagerade sig för frågan var inte konstigt. Några år tidigare hade allmän värnplikt införts, vilket inte var populärt. Varför ska vi döda och dö för ett land där vi saknar grundläggande rättigheter? undrade många.

Samma överhet som högljutt skrek på invasion av Norge var lika högljutt motståndare till allmän rösträtt eller andra utjämnande reformer.

Den antimilitaristiska agitationen skedde inte bara genom utspel i tidningar och på möten. Nu smugglade man även in subversiva flygblad direkt till kasernerna och skickade agitatorer till förläggningarna vid gränsen, där mobilisering skedde. 1905 dömdes Zeth ’Zäta’ Höglund, ledare för Ungdemokraterna, och Albert Jensen, en av de ledande inom Ungsocialisterna, för var sin antimilitaristisk broschyr.

Zäta fick sex månaders fängelse, Jensen fick ett år då han även fick straffpålägg för sin muntliga agitation vid svensk-norska gränsen. Hinke Bergegren fick samma år 50 kronors böter för sina antimilitaristiska synder. Säkerligen blev fler dömda för mindre saker och för att ha distribuerat de olagliga bladen, till detta kom att många vägrade göra värnplikten, vilket ledde till fängelsestraff.

Och det hela gick bra. Sverige anföll aldrig och Norge blev fritt. I hur hög grad detta berodde på agitationen och vad som hade hänt annars får vi så klart aldrig veta.

Man hade kunnat tänka sig att det hela borde lugnat ner sig efter unionskrisens lösning. Istället blev det tvärt om. Upprördheten var stor inom etablissemanget – den socialistiska rörelsen hade visat sig vara en kraft som ständigt växte, det var dags att sätta ner foten. Igen.

På 1880-talet dammade man av gamla lagar och åtalade socialister för bland annat religionsbrott. Det hjälpte inte, så kungen beordrade att en skärpning skulle tillkomma med inspiration från den tyska socialistlagen. Det hjälpte inte heller. Som det förresten inte heller hade gjort i Tyskland. 1899 kom den så kallade Åkarpslagen som förbjöd agitation mot strejkbrytare och strejkbryteri. Men likt förbannat gick rörelsen framåt.

Nyss, 1903, hade man genomfört en generalstrejk för allmän rösträtt och nu, 1905, alltså förhindrat ett krig. Så kunde man inte ha det. Resultatet blev de så kallade Staaflagarna 1906 – ytterligare en begränsning av yttrandefriheten.** Det var inte bara antimilitarism man vände sig mot i Staaflagarna, det var lite allt möjligt som preciserades och skärptes. Enligt Karl Fernström kom effekten av lagarna direkt.

”Verkningarna av Staaflagarnas antagande kom blixtsnabbt. Det blev en formlig razzia på lägerplatserna efter socialistisk litteratur och på flera ställen portförbjöds även den socialdemokratiska pressen.”

Och värre skulle det bli. Helsingborgs ungsocialistiska klubbs fana med texten ”Krig är brodermord” som använts i flera år blev nu beslagtagen av polisen i samband med en demonstration, vilket ledde till upplopp. Tidningar beslagtogs på löpande band*** och även affischer kunde förbjudas. Det som i socialdemokratisk historieskrivning brukar kallas ”åtalsraseriet” i slutet av 1880-talet var ingenting mot vad som kom nu.

Inte ens idag, över hundra år senare, kan jag få tag i artikeln ’Till kamp mot militarismen’ i KB:s arkiv, som publicerades i Nya Folkviljan den 4 augusti 1906. Artikeln gav ansvarig utgivare Carl V. Cederholm ett års straffarbete. En av otaliga yttrandefrihetsdomar under dessa år.

Domarna haglade – dock var det inte längre Branting eller Socialdemokraten som drabbades utan främst Ungsocialisterna, i mindre grad Ungdemokraterna även om en och annan sosse och till och med enstaka borgerliga radikaler åkte dit ibland.

Att denna inskränkning kom då Sverige fått sin första ”vänsterregering” – den liberala Staafregeringen som (förgäves) försökte utvidga rösträtten och talat så varmt om det fria ordet – blev för många inom arbetarrörelsen det yttersta beviset för att samarbete med liberalerna var en återvändsgränd.

Ungsocialisternas svar på repressionen var bland annat att ge ut hemliga broschyrer utan avsändare. En annan var att uppge en kamrat som bestämt sig för att emigrera till Amerika som ansvarig utgivare. När åtalet kom lämnade han snabbt landet. Man utarbetade också en praktik för hemlig försäljning av förbjudna och beslagtagna tidningar och broschyrer. En tidning som förbjudits var i själva verket lättsåld då folk blev nyfikna på vad det kunde vara som var så farligt.

Det gällde bara att gömma undan upplagan innan polisen hann beslagta den. Allt tyder på att Ungsocialisterna hade väl etablerade rutiner för detta, även om det med förklarliga själ inte nämns i mötesprotokoll och officiella handlingar.

Bland de mer bisarra åtalen för antimilitaristisk propaganda kan nämnas åtalet för Lev Tolstojs broschyr ”Tänk först- handla sen!”. Den världsberömde romanförfattaren och kristne pacifisten vars text ungefär samtidigt inspirerade en ung Mahatma Gandhi betraktades som kriminell propaganda i Sverige. Ansvarig utgivare Birger Swahn fick fem månaders straffarbete.

Tidningar, tal, broschyrer, affischer och – begravningskransar – kunde åtalas för antimilitaristisk propaganda.

På tvåårsdagen av värnpliktsvägraren Richard Almskougs död lades en gravkrans med inskriptionen ”Du ville icke lära dig mörda, därför dödades du.” Bakgrunden var att Almskoug på våren 1909 hade dött i fängelset, något hans kamrater i Kalmar ansåg suspekt och därför krävde en oberoende utredning om. Någon utredning kom inte till och Almskougs begravning blev till en stor manifestation med tusentals deltagare.

Talare på begravningen var C. J. Björklund. Han fick fyra månaders fängelse för detta, och ytterligare sex kamrater fick 200 kronors böter – vilka de satt av med 21 dagars fängelse – i samband med det tumult som uppstod då, enligt Björklund, högerkristna och organiserade strejkbrytare försökte störa begravningen.

Och två senare blev alltså även en gravkrans olagligförklarad. Rätten fick först bedöma huruvida kransen skulle anses som trycksak eller ej, (det var den inte, kom de fram till) och därefter förklarades Rudolv Erlandsson skyldig till brottet. Han dömdes i samma veva som ansvarig för broschyren ”Värnpliktsvägran” samt en extra åtalspunkt för att medvetet ha sålt broschyren efter att den blivit konfiskerad.

C. J Björklund flydde landet istället för att ta sitt straff – ett förfarande han delade med många andra. Otaliga är de unga radikaler som dyker upp i källorna, döms för yttrandefrihetsbrott och sen försvinner till Amerika – de flesta utan att vi har en aning om vad som hände dem sen.

Björklund åkte istället till Wien, varifrån han blev utvisad i samband med första världskrigets utbrott. Hemma i Sverige blev han gripen och fick till sist ta sitt fängelsestraff.

Detta ledde till visst bekymmer för organisationen då Björklund för stunden var tillförordnad redaktör för Ungsocialisternas tidning Brand. Han hade ersatt Ivan Oljelund som satt i fängelse för antimilitaristisk propaganda. Ivan var i sin tur tillförordnad redaktör för Hinke Bergegren – som satt i fängelse för antimilitaristisk propaganda.

Bakgrunden till Oljelunds fängslande var att han deltagit i en fredskongress. Under första världskriget ställde sig Sverige neutralt – en hållning man haft sedan början av 1800-talet vilket skonat landet från krig i över 100 år. Men nu höjdes röster för bryta denna neutralitet – världsläget hade ändrats, löd argumentet.

Sveriges överhet var av tradition tyskvänligt och röster för deltagande i kriget på kejsarens sida ökade. Då det avslöjades att det även fanns tyskvänner inom det socialdemokratiska partiet gick vänsterflygeln till aktion.

Fredskongressen anordnades i mars 1916 av Ungdemokraterna. Även Ungsocialisterna deltog. Moderpartiet och LO ville inte vara med och SAC Syndikalisterna var märkligt nog inte inbjudna. På kongressen talade man bland annat om att genomföra en generalstrejk i händelse av krigsutbrott. Statens svar blev den så kallade förräderiprocessen.

Tre personer – Zäta Höglund, Ivan Oljelund och Erik Hedén – dömdes i tingsrätten till i tur och ordning tre, ett och ett halvt respektive ett års straffarbete för förräderi. Fallet blev vida uppmärksammat och ledde till en landsomfattande agitation med massmöten och flygblad till de dömdas försvar. Denna rörelse ledde i sin tur till ännu fler domar, men gav också resultat. När högsta domstolen tog upp fallet avskrev den förräderi från åtalspunkten och Höglund och Oljelund dömdes ”bara” efter Staaflagarna och fick sina straff sänkta till ett års respektive åtta månaders fängelse. Hedén blev frikänd.****

Hur många som under 1900-talet hamnade fängelse för att ha uttryckt olika antimilitaristiska åsikter är okänt för mig. Klart är i alla fall att det lugnade ner sig rejält efter första världskriget och det demokratiska genombrottet.

Världskriget blev precis som unionskrisen 1905 ett krig som Sverige aldrig gick in i. Frankrikes och Tysklands socialister svek sina ideal 1914 och misslyckades med att förhindra världskrigets utbrott.
Men Sveriges socialister lyckades i alla fall hålla det egna landet utanför krig och därefter bibehålla landets neutralitet i ytterligare drygt 100 år. Trots den drakoniska repressionen.

* Vilket egentligen var smeknamn för att skilja på de snarlika ’Socialistiska ungdomsförbundet’ och ’Socialdemokratiska ungdomsförbundet’. Ungsocialisterna kallades också ”Unghinkarna” efter förgrundsgestalten Hinke Bergegren.
** Och ja, som vi sett tidigare i den här serien så begränsade man yttrandefriheten en gång till 1910. Även det riktat mot socialister. Som även det misslyckades.
*** I Karl Fernströms ’Ungsocialismen – en krönika’ förstår man hur vanligt detta var då han vid ett tillfälle skriver att ”Det underliga inträffade att Brand inte fick något beslag eller åtal under 1917”.
**** Det är värt att notera att skillnaden mellan fängelse och straffarbete som fanns vid denna tid var mycket stor. Fängelsedömda socialister kunde skriva böcker och fortsätta redigera sina tidningar från cellen – straffarbete var av allt att döma en helvetisk tillvaro.

Åskan genom tidevarvet

1881 är ett viktigt år i den svenska arbetarrörelsens historia. Eller för att vara noga – den 6 november 1881 är ett viktigt datum i den svenska arbetarrörelsens historia. Ett tag firades faktiskt 6 november inom rörelsen som dagen då socialismen kom till landet, ett firande som passade sig extra bra då det inträffade på Gustav Adolfsdagen varpå man kaxigt kunde häda med sin antirojalistiska lära och där med uppnå extra irritation inom fiendelägret.

Den 6 november 1881 höll nämligen August Palm sitt föredrag med rubriken ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö – varefter ingenting längre skulle bli sig likt. Att 1881 utgör slutåret för Bunny Ragnestams mäktiga verk Åskan genom tidevarvet Historisk krönika om åren 1845-1881 är därför ingen slump.

Den över 800 sidor långa tegelstenen är en hopslagning av tre böcker författaren gav ut mellan 1986 och 1990, enligt förordet efter ”ett privat sjuårigt historieprojekt”. Till detta kommer, utöver en allmän översyn av de tre böckerna även en del nytt material angående främst processen mot Carl Jonas Love Almqvist och den närmast (i alla fall för mig) okända historien om Första Internationalens verksamhet i Sverige i början av 1870-talet och om dess svenske agent Ferdinand Laurell. En forskargärning som, konstaterar författaren, resulterat i ”ett nytt sjuårigt projekt”.

Just noggrannheten imponerar. Då jag själv ägnat lite tid åt arkivstudier kan jag inte låta bli att fundera på hur han har gått tillväga för att få fram sitt faktaunderlag, och när jag förstår hur han måste ha finkammat otaliga snirkligt handskrivna kyrkoböcker, flyttningsbevis och fastighetsregister, hur han har gått igenom gamla företagsarkivs anställningslistor och jämfört dem med arbetarföreningarnas och sjukkassornas medlemslistor, läst polisförhör, passagerarlistor för Amerikabåtarna, kollat upp varenda dagstidning med mera, med mera… ja då är det svårt att inte imponeras, och inte heller svårt att förstå att det rör sig om 14 års forskning bakom det hela.

För det är främst vanligt folks historia som Bunny Ragnestam skrivit. Visst finns där några kändisar – Love Almqvist inte minst, liksom Per Götrek, Nils Herman Quiding och olika tidningsredaktörer, men de som utgör den egentliga huvudrollen är massan.

Alla de Sveriges arbetare som under årtionden förde en ofta bitter och fruktlös kamp för att förbättra tillvaron, folk som inte har några biografier eller festskrifter tillägnade sig, folk som inte har fått några statyer resta efter sig eller några gator och torg uppkallade efter sig. Det är denna osynliga massa från de bortglömda år som inte ens räknas till arbetarrörelsens egentliga historia, utan till dess anonyma förhistoria, som här kliver fram ur mörkret.

Det börjar med Sven Trädgårdh, en beläst skräddare som startade en bildningscirkel för arbetare i Stockholm men som blev motarbetad av de bättre bemedlade ”arbetarvännerna” som kuppade föreningen och började predika fred mellan klasser. Detta blev början på en ständigt återkommande företeelse som skulle fortgå till Socialdemokraternas genombrott på 1880-talet.

Däremellan får vi otaliga exempel på arbetarkamp och organisationsförsök i olika former som kulminerar med Sundsvallsstrejken 1879.

Det är uppenbart att Bunny Ragnerstam läser mycket mellan raderna. Fantasi och inlevelseförmåga är så klart av vikt för den som vill sätta sig in i de personer man skriver om, och Ragnerstams sympatier för arbetarna – som också är en av bokens styrkor – leder ibland till lite väl idealiserande slutsatser.

Det embryo till arbetarrörelsen som fanns med så kallade arbetarmöten, sjuk- och begravningskassor och konsumentkooperativ betraktas av Ragnerstam som ett högst medvetet sabotage av den liberala medelklassen att ta över och oskadliggöra arbetarnas egna initiativ, inte alls som ett nödvändigt förstadium vilket annars är vanligt i historieskrivningen. Samtidigt finner han smarta, taktiska överväganden, handlingskraft och ett väl utvecklat klassmedvetande hos arbetarna – långt ifrån föreställningen om en slö, oupplyst eller liknöjd massa.

Ibland letar han rent av efter konspirationer. Han går på djupet med att undersöka huruvida de blodiga kravallerna i Stockholm 1848 var ett välplanerat upprorsförsök. Vidare kartlägger han minutiöst – så gott det går med de knappa källorna som finns till hands – Kommunisternas förbunds hemliga verksamhet i Sverige vid denna tid och senare i boken hur Första Internationalen påverkade strejkvågen i början av 1870-talet.

Annons för ’Kommunismens röst’ idag känd som *Kommunistiska manifestet*, det program för Kommunisternas förbund som författades av Karl Marx och Friedrich Engels 1848 och översattes av dess svenska avdelning senare samma år. Stockholms Dagblad 1849-01-22

Man kan ibland ana att författaren vill se lite mer än som verkligen finns där. Återigen försöker jag sätta mig in själva arbetsprocessen – om man ägnar sju år åt noggranna arkivstudier och vänder och vrider på allt, ja då kan man lätt bli lite blind och se saker man själv uppfattar som uppenbara men som för en utomstående snarare verkar vara ett virrvarr av diffusa detaljer.

Jag tänker mig emellanåt att det här verket tillkommit som i en dussindeckare eller som i de där True Crime-serierna jag nyligen sett om folk som försökt lösa Zodiac- och Son of Sam-morden. Där huvudpersonen frenetiskt jobbar under dygnets alla timmar i sitt lilla källarkontor vars skrivbord är överhopat med papperstravar och där en anslagstavla fullproppad med pilar, nålar, kartor, suddiga foton och skrynkliga lappar sitter på väggen.

Det blir i slutändan väl kartlagt med indicier som hopar sig och en fullt trolig hypotes, men man väntar förgäves på den smoking gun man hoppas på för att bli riktigt tillfredsställd.

Men det är skönt att läsa en bok som konsekvent tar arbetarnas parti, för det här är inte, trots sitt gedigna forskningsunderlag, någon trist akademisk uppräkning med en förment ”objektiv” utgångspunkt – det här är en hyllning till Sveriges arbetare. Vi slipper där med alla poänglösa genrekonventioner som ”frågeställning”, ”teori och metod”-kapitel eller att texten förfulas med en massa fotnoter. Tvärtom är boken välskriven. Den fokuserar på olika huvudpersoner och inte minst är den spännande, det långa avsnittet om kravallerna 1848 är fullkomligt gastkramande.

Jag har bara nämnt en bråkdel av allt intressant som finns i detta gedigna verk och jag kommer säker plocka fram och bläddra i den många gånger framöver. Åskan genom tidevarvet är omistlig för den som vill veta något om perioden och ämnet i fråga.

Arbetarlitteraturens återkomst

Jag har läst alldeles för lite arbetarlitteratur. Det var mest det jag tänkte efter att ha avverkat Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, vars främsta förtjänst är att den nu gett mig massor av lästips. Genom att göra nedslag i olika epokers arbetarlitteratur, från 20-talet och framåt, får vi även lite 1900-talshistoria.

Hur den nya arbetarlitteraturen skiljer sig från den gamla och hur detta kan kopplas till tidsandan är intressant och på sätt och vis väldigt logisk: 2010-talets litteratur handlar om arbetare utan hopp, nya teman är prekariseringen, servicesektorn, folk som gör klassresor nedåt och att det är klasshat och vanmakt snarare än klasskamp som gäller i den tid då arbetarrörelsen övergivit arbetarklassen.

Efter en nedgång under 80 och 90-talet började man se en ny våg under 00-talet, vilken tog fart ännu mer under 10-talet. Framförallt domineras den nya vågen av kvinnor, något Landström menar att pressen missat. Fenomenet har bara fått en handfull artiklar medan ”Sveriges tio språkmaterialistiska poeter” och de ”tjugo författare som sysslar med autofiktion” har fått tusentals sidor. Just gnället på media är ibland lite uppfriskande, som i det här som även litteratur och klass lyfte fram

”I dagstidningarna omformuleras fattigdom som ”utanförskap”, exploatering blir det luddiga begreppet ”förtryck”. Idag har det blivit kutym att använda begreppet ”rasifiering” och ”en” istället för ”man” i kulturtexter. Men samma skribenter skulle aldrig komma på tanken att skriva det neutrala ”arbetsköpare” istället för det ideologiskt extrema ordet ”arbetsgivare”, som antyder att arbetskontraktet är ett slags välgörenhet.”

Det är ju såklart skojigt att kalla ”arbetsgivare” för ett ideologiskt extremt ord och utkora ”arbetsköpare” som neutralt – för de flesta är det väl snarare tvärtom, om man ens förstår vad arbetsköpare betyder. Tidningen Arbetaren tog ett policybeslut om att börja skriva arbetsköpare för en tio år sen någonting, vilket man (som jag minns det) motiverade med att det är viktigt med korrekta benämningar även om risken finns att ordet kanske inte hör till var mans vokabulär.

Det får mig att tänka på Nya Samhället, en kortvarig tidning som gavs ut av en lika kortvarig högerutbrytning ur Socialdemokratiska föreningen i Stockholm 1886. Där deklarerade man i sitt första nummer att man kommer använda sig av benämningen ”s. k. Arbetsgifvare”

Kanske något att ta efter för den som velar mellan att vilja upplysa korrekt men samtidigt inte vill framstå som obegriplig marxolog.

Roligt nog nämner Landström Eric Petterssons fabriksliv från 2015, som annars gick större delen av pressen förbi. Arbetshat när det är som allra bäst. Den kallas ”kortroman” men är mer en liten pamflett man snabbt läser ut – för den snåle finns den även att ladda ner gratis som pdf. Rekommenderas!

Något som ändå irriterar mig lite är just fokuset på mainstreammedia – även om det är kritiskt. Mot slutet nämner han föreningen Arbetarskrivare och diskuterar möjligheter till, och rent faktiska exempel på, motoffentligheter där arbetarlitteratur kan spridas. Utöver ovan nämnda förening nämner han

”Förlag som kämpar på med utgivningen av arbetarförfattare utan att bry sig om den borgerliga offentligheten. Mindre tidningar som idogt uppmärksammar klassperspektivet.”

Och det är väl trevligt, men han verkar ha missat något här.

För vad som hänt under de senaste 20 åren är bloggosfärens uppgång och fall och de sociala mediernas sergertåg. När jag själv letat runt på bloggosfärens ruiner har jag upptäckt att just bokbloggar fortfarande visar vissa livstecken. Hur ser det ut på de sociala medierna, finns det inte folk som skriver om litteratur där? På nätet finns det dessutom gott om plattformar för glada amatörer att skriva och lägga ut sina verk för allmän beskådan, liksom att självpublicering av även fysiska böcker blivit en realitet.

Mig tycks det som det mest är sci-fi, fantasy, romance och fan-fiction som dominerar dessa plattformar, men finns det inga spår av arbetarlitteraritet* här? Eller finns det åtminstone potential till en framtida utveckling av densamma? Jag vet inte.
Men för en som berömmer sig för att ha skrivit ”den första boken som systematisk tar sig an arbetarlitteraturen under 2000-talet.” och som söker efter alternativ till etablissemanget känns det som en ganska anmärkningsvärd miss att glömma bort den här grejen vi kallar internet.

Hur som helst – en läsvärd bok det här, jag instämmer helt och hållet med Mattias Torstensson vars slutord i hans recension även får bli mina:

”Du som vill få boktips och som vill få böckerna du läser satta i ett sammanhang, eller på annat sätt är nyfiken på arbetarlitteraturen, eller för den delen svensk 1900-talshistoria, bör läsa. ”

* Som är nått akademiskt begrepp som förekommer. En hel del går ut på att definiera vad som är arbetarlitteratur eller proletärdiktning, vilket såklart inte är särskilt lätt.

Några lösa funderingar kring historieforskningens framtid

För ett tag sedan läste jag en intressant artikel i Arbetaren om en nyutkommen avhandling, ”Må de herrskande klasserna darra. Radikal retorik och reaktion i Stockholms press, 1848–1851” av idéhistorikern John Björkman. Nu har jag inte läst boken, men enligt artikeln ska den vända sig mot föreställningen att arbetarrörelsen i Sverige uppstod först med August Palm 1881 genom att undersöka de radikala tidningar och rörelser som fanns flera årtionden tidigare.

”Det är på många sätt en originell skrift. Dels genom att den inte primärt fokuserar på organisationsbildningen runt tiden, utan på arbetarpressens födelse. Tidningar som Folkets röst, Söndagsbladet och Reform har ända fram till i dag – märkligt nog – avfärdats som ”smutspress” ”

I Vetenskapsradion historia hörde jag för ett tag sen Anders Johnsson prata om sin biografi över Anna Whitlock, där han sa att hon trots att hon var så viktig blivit bortglömd eftersom hon lät bränna alla sina brev och dagböcker innan hon dog.

”Men dessbättre kan man ju numera digitalt söka i tidningsarkiv och Whitlock är ett ovanligt namn så jag hittade 3 000 omnämnanden av Whitlock där över 90 % handlar om Anna och hennes skola.”

Jag har ju själv roat mig med att hobbyforska lite genom att söka i KB:s tidningsarkiv som under en kort period var fullt tillgängligt genom ett specialavtal med upphovsrättsägarna innan den tyvärr åter stängdes. För egen del gjorde det inte jättemycket då tiden fram till 1904 fortfarande är öppen* och jag har också småskummat en del av och om 1840-talskommunisten Per Götrek och tidningen Reform, som Björkmans bok bland annat ska handla om.

Att läsa gamla tidningar ger en fantastisk ögonblicksbild i en svunnen tid. Jag fastnar ofta och läser små notiser, kollar in annonserna, kommer in på sidospår då det hänvisas till andra tidningar och artiklar varför jag söker mig vidare dit och hamnar i en sedan länge bortglömd debatt.
Kollar Wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon när en referens till någon okänd företeelse eller person dyker upp, bläddrar eventuellt i lite böcker i bokhyllan innan jag söker och läser vidare. Det förflutna öppnar sig, det är skitkul.

Vi kommer troligen få se fler böcker, både akademiska och populärhistoriska, där digitala tidningsgräv utgör källmaterialet framöver.

Frågan är vad detta betyder på sikt. Att som Anders Johnsson kunna skriva in ”Anna Whitlock” i sökfältet och därefter välja och vraka mellan 3 000 tidningsartiklar är något en historiker tidigare bara kunnat drömma om.

Historieforskningen har hittills inte kunnat dra några stora fördelar av den tekniska utvecklingen, åtminstone inte om man jämför med arkeologin. Där har naturvetenskaperna gång på gång revolutionerat disciplinen och en arkeolog kan idag behöva konsultera genetiker, vulkanologer och klimatologer eller använda sig av markradar och flygplansburna laserscannrar för att begripliggöra det förflutna. Och vi har bara sett början.**

Utökad sökbarhet bland gamla tidningar kan vid en jämförelse te sig blygsam mot arkeologins framsteg. Men jag tror vi närmar oss ett stort skifte. Arkiven digitaliseras snabbt, teknik för bildigenkänning och sökbarhet finns i princip redan, de går bara inte att samköra än. Idag finns till exempel en massa gamla brev digitaliserade men att följa en brevväxling kan vara lite omständligt då brev av två personer i regel återfinns i två olika personarkiv, kanske belägna på två olika platser. För den ovane är det också ett hinder att gamla brev skrevs med en snirklig handstil.

Men detta är snart inget bekymmer alls då bildigenkänningsvertygen översätter de hopskrivna krumelurerna till begriplig text.

Och kvantiteten! Vad tyckte och tänkte vanliga människor egentligen? Tänk på alla brev och dagböcker, inte bara av kändisar utan av kreti och pleti som finns bevarade, ibland i arkiv men troligen oftare uppe på mormors vind. När digitalisering görs genom snabba svepningar med mobilen och allt kan samordnas – vad kommer vi då få veta?

Tänk ett sökverktyg där brev och dagböcker samordnas kronologiskt och geografiskt. Till detta kommer såklart textanalysen. Algoritmerna kan mer än att bara räkna antal ord, de kan upptäcka tendenser, jämföra politiska förändringar med språkliga. Verktygen för Big data som skapats för att medelst psykologi skräddarsy personlig reklam kan såklart användas för att diagnostisera forna tiders folksjälar.

Och varför sluta där? Robotar kan redan skriva ekonomijournalistik, de kommer säkert kunna skriva historieavhandlingar om några år.

Men historia är mer än samlingar av fakta, det är alltid ett selektivt urval och en sammanhållen berättelse där nuet, den tid då historien skrivs, alltid är en relevant faktor för resultatet.

Då man gräver fram gamla bortglömda kulturdebatter, bevisar man då att detta visst var viktigt och relevant, bara att historikerna missat det och att historikerna där med fram tills nu haft fel? Om till exempel – för att återknyta till Björkmans avhandling – den svenska arbetarrörelsens självbild alltid varit att August Palm var dess grundare och knappt någon på över 100 år haft koll på 1840-talets radikala rörelse, betyder det att de då haft fel?

Det finns kanske en anledning till att gamla tidningar, rörelser, konflikter och personer glömts bort. Tidningarna förr var inte annorlunda än de är idag. Man behöver inte gå till 1800-talet, det räcker med att bläddra i en några få år gammal tidning för att inse att snackisen för dagen då redan känns avlägsen och irrelevant.

Med tiden kommer kanske arbetarrörelsens självbild ändras och Götreks 1840-tal och Quidings 1870-tal ses som självklart sammanflätade med Palms och Brantings 1880-tal. För att historiker lyft fram och lyckats förmedla detta i rörelsens medvetande. 1840-talets koppling till 1880-talet, som är obefintligt idag, kan kanske bli självklar i morgon. Historikern blir då själv den som skapar historia genom sina verk och teorier.
Det är som med Heisenbergs osäkerhetsprincip, forskaren kan inte undgå att påverka då han observerar.

* Men ändå tråkigt. Hade tänkt dyka ner i både Ungsocialisterna och 90-talets Black metal-mord, så fatta vilka blogginlägg ni missar. Mejla KB och klaga.
** Sen är ju arkeologin till sin natur mer ”revolutionär” då man ständigt gräver upp nya platser och därmed utökar sina källor, vilket leder till att vår förståelse för forntiden ständigt revideras. Inom historia, som sysslar med skriven text, blir det sensation då nya viktiga textkällor upptäcks.

Förbjudna ord #1, Lennstrandfejden

Det sägs ju att vi har yttrandefrihet i det här landet, i verkligheten är det väl en sanning med modifikation. I den här serien tänkte jag göra några nedstamp i historien då ord inte ansetts fria enligt svenska staten. Vi börjar med Lennstrandfejden.

Lördagen den 3.e mars 1888 stegar polisen in på Socialdemokratens redaktion i Stockholm. Tidningen, förklarar polismännen, skulle beslagtas efter beslut från självaste justitieminister Lovén.

Så värst många kopior fick nu inte polisen med sig då man redan hunnit dela ut det senaste numret till prenumeranterna, och på tidningen höll man nog med om vad redaktör Danielsson på systerorganet Arbetet senare skulle kommentera – att det nog bara varit en tidsfråga innan även Socialdemokraten skulle få besök av lagens långa arm.

Sen den Socialdemokratiska rörelsen börjat ta fart ordentligt i och med den av August Palm startade tidningen i slutet av 1885 hade myndigheterna snart drabbats av panik. Varken osynliggörande eller hån bland övrig press hade stoppat rörelsens tillväxt då lokalklubbar och socialistiska fackföreningar ständigt bildades runt om i landet.

Man hade vid tidpunkten för beslagtagandet redan växt från en till fyra tidningar, utöver den Stockholmsbaserade Socialdemokraten fanns även Folkets Röst i Göteborg, Arbetet i Malmö och den nystartade Proletären i Norrköping. Man förde en landsomfattande agitation med välbesökta offentliga möten, man gav ut böcker och pamfletter.

Svaret från myndigheternas sida blev ökad repression. Möten förbjöds eller upplöstes och gamla lagparagrafer dammades av för att klämma åt rörelsen. Nyligen hade Axel Danielsson dömts för brottet ”smädelse af embetsman” efter att i ett par tidningsartiklar granskat korruptionen inom rättsväsendet och August Palm satt redan på Långholmen för sina synder som kringresande agitator.

Varför just detta nummer av Socialdemokraten beslagtagits, och för vilken artikel, visste man dock inte förrän på måndagen då man frågade justitiedepartementet. Svaret förvånade alla. Det visade sig vara en kort artikel betitlad ”En helsning” av en viss Viktor Lennstrand som föranlett åtalet.

Förbjudna ord i Socialdemokraten 1888-03-03.

”Således ett religionsåtal. Vi trodde icke att det var möjligt förr än vi hörde det med egna öron.” Det är ansvarig utgivare och där med själva målet för åtalet, Hjalmar Branting, som i nästföljande nummer kommenterar.
Ens tanken på att något så förlegat som religionsbrott kunde ske år 1888 var skrattretande.

Mindre än fyra år tidigare hade Giftasprocessen rasat då August Strindberg åtalats för liknande paragrafer. Det hela hade resulterat i en enormt uppmärksammad rättegång – som lett till frikännande. Och alla utöver de mest förstockade konservativa hade försvarat författaren. Liberala, fosterlandsvänner och till och med frikyrkliga röster hade menat att åtalet var ogiltigt. Även om man ansåg att Strindbergs skriverier var omoraliska och förkastliga hade man försvarat hans rätt att uttrycka dem fritt.

Misslyckandet med att fälla Strindberg borde ha inneburit den definitiva dödsstöten för vidare religionsförföljelser i Sverige, men likväl fanns lagparagrafen från 1686 kvar, som inbakad i Tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 2 tydligt förbjöd ”Förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran.”

Hjalmar Branting igen:

”Socialdemokraten har hädat, smädat och gäckat, nummer efter nummer, gång på gång, både sakramenten och ordet, både djefvulen och gud. Vi stå i krig mot kristendomen, prestläran som förfäar folket och gör det till lydiga slafvar i öfverklassens tjenst. Vi bekämpa dumheten äfven i dess religiösa form, hvar vi möta den på vår väg.”

Men det hade ändå inte orsakat någon rättslig påföljd. Istället var det först nu, med Lennstrands sakliga och enkla artikel som ”i ett språk alltigenom värdigt, utan tanke på att söka häda eller gäcka andras uppriktiga eller hycklade tro.” som föranlett polisingripandet.

Brantings långa kommentar till sitt åtal präglas av en föraktfull sarkasm blandad med uppriktig förvåning – men han tycks även segerviss. Detta åtal kunde väl inte, ”ens i dessa oförståndets tider” vara annat än en taktisk blunder av Socialdemokraternas fiender?

”P. S. Som jag ser att jag uttryckt mig litet vidlyftigt kanske en kort sammanfattning af hvad jag tänker om detta åtal vore på sin plats:
Detta tryckfrihetsåtal är det mest genuint korkade som på långa, långa tider expedierats från en svensk justitieminister.
D.S.”

Korkat eller ej – rätten gick på justitieminister Lovéns linje. Hjalmar Branting dömdes till 300 kronors böter och blev där med Sveriges första dömda hädare på över en generation. Men det skulle inte sluta där, fler åtal skulle följa och den mest hårt drabbade skulle ironiskt nog bli Axel Danielsson, en av Lennstrands kritiker.

https://web.archive.org/web/20121021074612/http://www.stockholmskallan.se/ContentFiles/UTB/Foton/Lennstrand_Viktor_Fa1.jpg — ”Hädarynglingen” Viktor Lennstrand

Viktor Emmanuel Lennstrand växte upp i en frikyrklig familj i Gävle och hade som ung ambitionen att bli missionär. Han tappade dock tron och skapade rabalder då han som student i Uppsala höll ett religionskritiskt förfarande, något som ledde till att han blev utkastad från universitetet. Under hösten 1887 skapade han ständiga skandalrubriker då han fortsatte hålla välbesökta föredrag.

Liksom med August Palm några år tidigare ledde Lennströms agitation till ständiga konfrontationer med en fientligt inställd press, polis och rättsväsende. Han hade även svårt att skaffa lokaler till sina fördrag då han ofta blev bojkottad eller förvägrad efter starka påtryckningar, men fann snart en välkommen hamn hos arbetarrörelsen.

Lennstrand var dock ingen självklar hjälte ens hos den principiellt religionskritiska socialismen. Branting hörde förvisso till Lennströms försvarare – även om han hoppades att han skulle vidga sina vyer och även engagera sig i andra sociala frågor – men August Palm och Axel Danielsson var skeptiska.

Efter att ha kommenterat det absurda i åtalet med samma sarkastiska och segervissa ton som Branting innehåller nästkommande nummer av Arbetet en mer kritisk ton mot Lennstrand.

”Herr L. tillhör antalet af dessa unga studenter, som komma från universitetet med radikala åsigter i vissa frågor och okunnighet i andra. Ensidig som deras uppfostran varit, är det blott i enskilda punkter de vunnit klarhet, och entusiastiska som de äro, skrifva de upp denna punkt på en röd klut och kasta sig in i striden.”

Att genom noggranna bibelstudier entusiastiskt förklara kristendomen för en lögn är bara skrattretande, menar Danielsson. Kristus hör inte till den historiska vetenskapen, det gör däremot kristendomen, som av socialister bör ses som ”en af mänskligheten passerad kulturgrad”. Den antireligiösa propagandan är bara meningsfull då den ingår i den bredare politiska. Svenska folket må vara okunnigt men det behövs ingen separat antikristlig propaganda jämte den för socialismen.

Liksom Palm hyste även Danielsson farhågor över att en så öppet fientlig inställning mot kristendomen skulle kunna försvåra organiserandet och nyrekryteringen till arbetarrörelsen.
”En kristtroende arbetare kan vara lika god partivän som en ateistisk”, skrev han. Folks personliga tro bör vara en privatsak.

På många sätt var denna skiljelinje bara en fortsättning på en debatt några år tidigare angående synen på bildning. Att ”magfrågan” går före och att arbetarklassen i första hand måste kämpa för sina materiella intressen innan man kan börja bry sig om saker som högre bildningsgrad var Palms och Danielssons linje medan Branting visade större förståelse för de som ville ”uppfostra” och bilda massorna.

Till saken hör också att Branting och hans falang ville söka samarbete med radikala liberaler och folk ur högre samhällsskikt medan Palm och Danielsson betonade att arbetarrörelsen skulle bestå av, och agitera direkt till arbetarna.*

Kritiken till trots så var ändå Lennstrands rätt till sina åsikter det viktigaste för Danielsson. Åtalet var en attack på det fria ordet.

Efter domen mot Branting lät Danielsson kallblodigt och kaxigt återtrycka hela den olagliga artikeln, ”för att våra läsare skola få tillfälle att öfvertyga sig om det rättvisa i juryns utlåtande.” och konstaterar att då juryn endast dömt 300 kronors böter tycks de själva inte värdera ”den rena evangeliska läran och dess fundamentaldogmer.” särskilt högt. Till följd av detta blev även Danielsson åtalad.

Om detta kommenterar han i nästföljande nummer att då han tidigare faktiskt kritiserat Lennstrand är det olyckligt, både för minister Lovén och hans egen del, att han nu blir ”till martyr för Lennstrands grovkorniga ateism.” Samtidigt mobiliseras Malmös arbetare till en manifestation för yttrandefrihet och mot åtalsraseriet.
Ett stort offentligt möte hålls där Danielsson håller tal – med resultatet att han åtalas även för detta.

Hela affären bemöts i Arbetet den 9:e maj under rubriken ”Till världsalltets upphofsman!” – och Axel Danielsson drar där med på sig sitt tredje religionsåtal.

”Till världsalltets upphofsman!” har gått till historien som en av Danielssons klassiker. Den ännu unge och relativt nyblivne tidningsredaktören visar här prov på varför han blev en av den tidiga socialdemokratins skarpaste pennor. I formen av en uppmaning till Gud själv ber han om råd och ”någon sorts opinionsyttring beträffande Tryckfrihetsförordningens § 3 mom.2” varpå han han går igenom fallet samt ger en genomgång av kristendomens uppkomst och utveckling.
Allt i en ton som pendlar mellan vass hädisk satir, välskriven populärhistorisk saklighet och lidelsefullt agitatoriskt patos.

Det blev ett halvårs extra fängelsetid för Axel Danielssons skriverier, att addera till det år av de tidigare domar han ännu inte börjat avtjäna.

Även Lennstrand och Branting skulle snart dömas till kortare fängelsestraff. Branting för att han återtryckte ”Till världsalltets upphovsman!” i Socialdemokraten, Lennstrand för att han fortsatte agitera sin ateism som han även tryckte upp i broschyrer.

Liksom förr, liksom senare, visade sig repressionen inte bara vara verkningslös utan rent kontraproduktiv. Under fejdens gång hände mycket. I samband med alla åtal och överklaganden – vilka bara blev fler och fler då de inblandade återtryckte förbjudna artiklar och tryckte upp dömda föredrag i broschyrform, varpå de drog på sig ännu fler åtal – hölls det ständiga demonstrationer och möten för yttrandefrihet och mot förföljelse.

I Uppsala tog den radikala studentföreningen Verdandi parti för Branting och samlade in 50 kronor till hans böter, vilket möttes av raseri i den borgerliga pressen. I Stockholm tog även den politiskt obundna Föreningen för religionsfrihet samma ställningstagande, med bittra avhopp, splittring och ännu mer tidningsskriverier som följd.

Den första april grundade Viktor Lennstrand Utilistsika samfundet i Stockholm, en förening som slog fast att de ”uppträder afgjordt mot hela den kristna verldsåskådningen, bekämpar all tro på något öfvernaturligt och alt slags teologi såsom oförnuftig och vidskeplig”.

Vidare verkade de för statskyrkans avskaffande och rätt till borgerlig vigsel och begravning samt för att förbjuda religionsundervisningen i skolan. Flera framträdande socialdemokrater – utöver Branting även Fredrik Sterky och Hinke Bergegren – ingick då samfundet grundades men höll en ganska passiv roll.

Lennstrand var den självklare ledaren och hans agitationsresor fortsatte, nu med större iver än någonsin – han var ju en förföljd martyr! – och folkmötena tog sig nu formen genom bildandet av nya lokalavdelningar till det nystartade samfundet som utvecklades till en folkrörelse efter samma modell som de mer bekanta frikyrko- nykterhets- och arbetarrörelserna.
Man bildade agitationsskolor och sångkörer, ägnade sig åt folkbildning, offentliga möten och fester. Man startade även sin egna tidning, Fritänkaren.

I ett brev till Anton Nyström, en annan känd gudsförnekare, skriver Lennstrand från fängelset i slutet av 1888:

”Här i Malmö tror jag, att vi trots Danielsons motagitation få den största, mest energiska och fasta landsortsafdelning af samfundet.”

Den motagitation han pratar om är en artikelserie i Arbetet där Danielsson under hösten fortsatt kritisera Utilistiska samfundet – skriven från samma fängelse där nu även Lennstrand satt inspärrad.

En ofta upprepad floskel som brukar tillskrivas Voltaire talar om att han ”Må avsky dina åsikter men vara beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem!”. I verkligheten är det försvinnande få som tillämpat denna vackra princip.
Men Axel Danielsson gick i fängelse för de åsikter han själv avskydde och även bekämpade, både före, under och efter sitt straff.

Även socialdemokratin skulle ju visa sig bli en samhällskraft att räkna med, trots att ännu fler fängelsedomar skulle följa. Det blev till slut Palms och Danielssons mildare linje i religionsfrågan som segrade och skrevs in i partiprogrammet, men Branting som vann striden om ledarskapet över rörelsen. Men det är en annan historia

* Och att Branting hade överklassbakgund medan Palm och Danielsson hade arbetarklassbakgrund var nog ingen slump det heller.

Om KB:s tidningsarkiv

Insåg först nyligen vidden av det där med att Kungliga biblioteket har öppnat sitt tidningsarkiv så att det nu är fritt tillgängligt för alla över nätet, vilket möjliggjorde föregående lilla inlägg. Tidigare har man då varit tvungen att ta sig dit för att sätta sig vid nån dator, om jag fattat saken rätt. Noterade detta för ett tag sen men det var först då jag testade som jag fattade vilken fantastisk söktjänst det är.

Det finns redan åtskilliga digitaliserade arkiv där man kan läsa gamla tidningar, men då har man varit tvungen att veta var man ska leta och efter vad. I KB:s sökmotor kan man söka på enskilda ord eller fraser och arkivet omfattar över 900 svenska tidningar.

Det är antagligen bara är jag som är lite efter, och normala människor blir kanske mer fascinerade över nyheter om självkörande bilar, kommersiella rymdresor eller virtual reality, men jag fick i alla fall en känsla av att leva i en science fiction-värld när jag insåg att datamaskiner nu kan söka bland inskannade 1800-talstidningar tryckta i frakturstil.

Personligen finns det dock en del problem med det här. Jag kan nämligen inte förstå hur jag någonsin kommer kunna göra något annat nu, det är helt otroligt beroendeframkallande samtidigt som det oändliga urvalet ger mig viss stress. Och när man väl söker runt, ja då kommer man lätt in på en massa stickspår, upptäcker saker man inte hade en aning om, upptäcker sammanhang man inte förstår, vilket leder till nya sökningar (vidare i arkivet, på Wikipedia, i ordböcker mm) och sen har dagen gått…

Upptäckte till exempel av en slump att August Palm använde ordet ”racehat” i sitt berömda föredrag ”Hvad hvilja Socialdemokraterna?” 1881, vilket fick mig att spontanmejla Tobias Hübinette, som tycks något maniskt intresserad av ämnet. Han spann vidare lite på sin blogg och upptäckte också att detta innebär att SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, har fel då de härlett ordets uppkomst till Strindberg 1885.
Hübinette använder då själv flitigt KB:s tjänst till små gräv på sin blogg, och det gör även utmärkta jagvillvarafarlig.blogspot.com som har spottat ur sig ett par läsvärda inlägg på sistone.
Och jag vill ju inte vara sämre.

Idag har jag till exempel följt Michail Bakunins vistelse i Sverige 1863, vilket var en följetong i den samlade pressen. Lärde mig att han tillsammans med en delegation först anlände till Malmö där han höll ett tal till de frihetsälskande svenskarna.
Den senare så ökända anarkisten skrev även en insändare till Aftonbladet där han fick mig att höja på ögonbrynen rejält då han lovordade Sverige, den svenska gästfriheten och – den svenska kungen (!)

Det finns en viss risk att denna blogg från och med nu enbart kommer grotta ner sig i liknande små anekdoter från det förflutna.

Vi får väl se hur det blir med det, men nu måste jag gå. Tänkte läsa de första recensionerna av Strindbergs Röda rummet, eller leta upp Wiktor Rydbergs kritik av Nils Herman Quidings utopiskt socialistiska verk Slutliquid med Sveriges lag från 1871, som jag fick höra talas om då jag läste hans dödsruna i Sydsvenska Dagbladet 1886.

Eller något helt annat. Stay tuned.

Etikett: arkivgräv