Etikett: kommunism

Om Vänsterpartiets självmord och tillståndet för vänstersekterismen i Sverige

Jag har länge närmast förundrats över Vänsterpartiets strategiska överväganden. Som varför de gång på gång på gång böjer sig för den bisarra ritualen där man ska ”ta avstånd” inför borgerliga tidningar, partier och tyckare. Borde de om inte annat på rent erfarenhetsmässiga grunder vid det här laget insett att det aldrig finns något slut på avståndstagandet, att det bara kommer fortsätta och fortsätta att utkrävas utan att det någonsin tar slut?

Eller det här med att man har en taktik som går ut på att ”nå ut” via det borgerliga medieetablissemanget och således försöker anpassa sin politik i förhoppning om att de borgerliga tidningarna ska börja skriva snälla saker om dem?

Har de inte någon gång de senaste 14 åren sneglat lite på Sverigedemokraternas närmast osannolika framgångar och klurat ut att de till stor del beror på att de satsat på en egen mediesfär som öppet utmanar mainstream, sätter sin egna agenda och aldrig ”tar avstånd”? Att framgången ligger i att de inte skyr för utan tvärtom odlar sitt utanförskap gentemot etablissemanget?

Alternativa medier som utmanar etablissemanget är en global trend – den hänger ihop med det här vi kallar internet ni vet – och det är uppenbart för alla människor som inte är födda igår att denna utveckling lett till att hela det gamla medieetablissemanget idag är sönderruttnat, döende och sedan längre fullkomligt irrelevant.

Och nu pågår det också, sent omsider, en debatt inom vänstern där nytänkande kring medier, strategi angående sociala medier och annat faktiskt börjat föras och även lett till lite intressanta frön.* Detta tycks dock Vänsterpartiet ha missat. Kanske glömde de anlitade mediestrategerna bort att tala om det för ledningen?

Ja, och nu finns det alltså en stor global rörelse som går man ur huse varje vecka för att demonstrera mot ett folkmord som pågår framför våra ögon. En rörelse som dessutom har sin bas bland utomeuropeiska invandrare, en grupp som dels är direkt utsatta för den sittande regeringens rasistiska politik – vilken ständigt trianguleras av socialdemokraterna – och dels till stor del överlappar med arbetarklassen och de socioekonomiskt svaga, det vill säga en grupp som rimligtvis borde attraheras av Vänsterpartiets politik.

Denna världsomspännande antiimperialistiska rörelses svenska gren känner sig dock Vänsterpartiets ledning obekväma med eftersom de satsat sina hästar på att få bli insläppta i mainstreammedias värme.
Vilket de ändå inte får.

Det är verkligen helt otroligt.

Nu har folk som blivit uteslutna ur Vänsterpartiet i samband med detta, uppbackade av folk som självmant hoppat av i protest, bildat två olika partier under en och samma vecka, Solidaritet och vad jag tror ska komma att kallas Vänsterfronten eller något.** När de nu uteslutna medlemmarna försvarade sig emot uteslutningsärendena hävdade de att Vänsterpartiet bör ha högt i tak och tillåta meningar som inte delas av ledningen.

Men de kunde tydligen inte samsas i ett och samma utbrytarparti. Detta trots att deras respektive programformuleringar är till förvirring likartade. Båda talar dessutom om att bygga breda allianser med olika rörelser.

Kom ni förresten ihåg att det bildades ytterligare ett socialistiskt parti i landet tidigare i år? Eller visst, det var ett förbund som bytte beteckning till ’parti’, Revolution som blev RKP – Revolutionära kommunistiska partiet, men ändå. För oss med svensk vänstersekterism som personlig hobby är allt det här såklart lite roligt, men vad det innebär för Vänsterpartiet eller ”vänstern” i stort är mer oklart, splittring är ju sällan särskilt hoppingivande.

Jag kan därför glädja mina läsare genom att meddela att två olika trotskistfraktioner faktiskt förhandlar om att – hör och häpna – gå samman! Det rör sig om Internationella trotskistiska oppositionen (ITO) och Förbundet för Femte Internationalen (FFI) som i januari i år gick ut med en gemensam deklaration om detta. De är båda överens om att det förändrade världsläget kräver enighet i ett revolutionärt arbetarparti men är samtidigt medvetna om att det kan bli svårt att förena de två organisationerna. Låt oss citera några av de tuffa stötestenarna:

”FFI tror emellertid att ett sådant arbetarparti under gynnsamma omständigheter kan fungera som en bro eller en övergång till ett fullständigt revolutionärt parti, beroende på hur framgångsrika de revolutionära krafternas är med att vinna arbetarpartiet till sitt program och till en leninistisk partiorganisation.

ITO betraktar däremot detta hypotetiska arbetarparti som en enhetsfrontsorganisation, som fackföreningarna, vilka de är ett politiskt uttryck för. […]

ITO menar att det är mycket osannolikt att spontana rörelser skulle kunna skapa internationella organisationer, förutom i en form i vilken fackliga byråkrater, reformistiska politiska partier och NGO:er dominerar dem på ett sådant sätt att arbetarpartitaktiken inte skulle vara tillämplig.

FFI menar, å andra sidan, att aktivister i fackföreningar och rörelser skulle kunna skapa ett internationellt forum där – om det inte dominerades av byråkratiska och småborgerliga krafter (som var fallet med 00-talets sociala forum) – revolutionärer skulle kunna agitera för att de ska bygga en ny international. FFI anser att det inte finns någon anledning att tro att detta, i princip, skulle vara mindre fruktbart än den ”arbetarpartitaktik” som utvecklades av Trotskij i slutet av 1930-talet.”

Vidare:

”ITO upprepar på den internationella nivån vår analys av Trotskijs och Cannons ståndpunkter under 1930-talet, som beskrivs ovan, vilken helt enkelt utgör ett försvar, i förhållande till en komplicerad taktik gentemot den allmänna arbetarrörelsen, av leninistiska principer om det revolutionära arbetarpartiets nödvändighet och roll.

Om den hypotes som framförs av FFI skulle inträffa – vilket tycks oss extremt osannolikt – skulle ITO stödja det, men inte som ett steg mot den revolutionära internationalen, utan som byggandet av en enhetsfrontsorganisation som kan användas på den internationella nivån”

Och

”Vi är oense om hur andra trotskistiska organisationer ska betecknas. ITO anser att de trotskistiska organisationer som de har prioriterat är genuint revolutionära organisationer, med olika politiska begränsningar och teoretiska eller praktiska fel. FFI betraktar dem som vänstercentrister, förhoppningsvis på väg åt vänster, i likhet med de som Lenin drog in i Tredje och Trotskij i Fjärde Internationalen.”

Och så vidare. För att sätta press på sig själva för att lösa alla dessa problem har man dock satt en deadline

”För att undvika att diskussionsfasen dras ut i all oändlighet kommer vi att ge oss själva högst 18 månader för att komma till beslut. Om slutsatsen är positiv kommer vi att inleda en diskussion inför en sammanslagningskongress.”

Då den gemensamma deklarationen släpptes i januari borde vi alltså få veta om det blir av sommaren 2025. Eller ja, då börjar eventuellt vägen mot den gemensamma kongressen som i sig ska klaras av. Sa jag förresten att de två fraktionerna hade pratat om sammanslagning i ett och ett halvt år innan denna deklaration (som alltså sätter ytterligare ett och ett halvt år framåt i tiden som deadline för eventuell sammanslagning)?

En möjlighet är förstås att sammanslagningen inte blir av varpå de tendenser inom de två organisationerna som inte håller med om detta beslut bryter sig ur och likväl bildar det nya förbundet så att vi alltså kommer få en ny internationell revolutionär trotskistorganisation jämte ITO och FFI.
Och alla de andra.

För Sveriges del berör detta då Arbetarmakt, som är medlemmar i FFI. Vad gäller ITO så känner jag inte till någon svensk sektion (upplys mig gärna!) då Socialistiskt alternativ (f.d Rättvisepartiet socialisterna) är med i ISA, Socialistisk politik (f.d Socialistiska partiet, numera en del av Vänsterpartiet) är med i ICFI och ovan nämnda RKP (vilka förresten också var en del av Vänsterpartiet men uteslöts för några år sen) är med i RCI.

Då Kristoffer Lundberg, grundaren av Vänsterfronten, är nån slags trotte kanske han kommer föra in sitt nya parti i ITO. Det verkar ju vara ledigt. Solidaritet verkar mindre trottigt, det blir spännande att se hur de kommer positionera sig gentemot Sveriges Kommunistiska parti och Kommunistiska partiet.

Men vem är jag att raljera? De kanske faktiskt både går samman och lyckas ena alla de andra småpartierna i en enda Syriza-liknande valallians, trottar, sovjetkommunister och maoister med en populistisk approach. I så fall skulle de i alla fall kunna göra skillnad – det skulle kunna leda till att Vänsterpartiet åkte ur riksdagen.

*Jag tycker i alla fall att de nya nättidningarna Parabol och Konkret, som båda står fria från kopplingar till vänsterorganisationer och inte får något statligt mediestöd är intressanta tecken i tiden. Kolla även in Kamratdataföreningen Konstellationen och vad Svenssons Nyheter skrivit i ämnet (här till exempel).

**De har ännu inte blivit med hemsida varför jag länkar till skvallertidningarnas rapportering. De har säkert Facebookgrupper och sånt.

Om Kommunistiska manifestet 1848

Angående serieutgåvan av Kommunistiska manifestet som jag skrev om sist så passar jag på att säga några ord om den första svenska översättningen från 1848.

Idag ter sig 1800-talet avlägset och det är lätt att allt från vår horisont bara blir till ”för länge sen” men det kan vara läge att understryka hur gammalt Kommunistiska manifestet faktiskt är.

Det står i manifestet om fabriker och industriarméer men 1848 pratar vi alltså om ångmaskiner, elektricitet är fortfarande sällsynt. Det vi tänker på när vi hör ordet ”industrialisering” ligger fortfarande i framtiden, liksom de kamper som manifestet beskriver. Arbetarrörelsen, strejker, fackföreningar, socialist- och kommunistpartier tar huvudsakligen fart först under senare delen av 1800-talet.

I ett svenskt perspektiv blir det ännu mer påtagligt. Först året efter att manifestet kom ut invigdes den första järnvägsbanan i landet, Frykstabanan i Värmland.
Den drevs enbart av hästar. Lokomotiv kom först 1856.

När Axel Danielsson gjorde den andra svenska översättningen till Socialdemokraten 1886 – en tidning med mindre än ett år på nacken som blev navet i den socialistiska rörelsen som svepte över landet – hade skriften 38 år bakom sig. Danielsson, eller någon annan av medlemmarna (Socialdemokraterna bestod vid denna tid till övervägande del av män mellan 20 och 30), verkar inte ens ha känt till den tidigare utgåvan. När Lenins bolsjeviker tog makten i Ryssland hade den snart 70 år på nacken.

Marx & Engels lyckades spana in en långsiktig tendens i samhället – produktivkrafternas ständiga revolutioner och världens globalisering – och hur denna tendens samtidigt skapar en antagonistisk konflikt då den också ständigt skapar nya exploaterade arbetargrupper.

För det fanns en farlig, revolutionär rörelse redan på 1840-talet och som kulminerade i den revolutionsvåg som svepte över Europa 1848, bara veckor efter att Kommunistiska manifestet publicerats (vilket måste ses som en anmärkningsvärd slump snarare än bevis på författarnas agitatoriska kraft).

Denna rörelse är sedan länge död och för det mesta bortglömd, (särskilt i Sverige där socialismens historia brukar dateras till August Palms tal på Hotell Stockholm i Malmö den 6:e november 1881) den gick under med repressionen under det reaktionära 1850-talet.
Det enda denna rörelse lämnade efter sig av vikt, menar Bunny Ragnerstam, var just det Kommunistiska Manifestet som alltså skulle visa sig profetisk och uppvigla generation efter generation av revolutionärer långt efter att det ”kommunismens spöke” det talar om ansågs besegrat.

Den hemliga grupp av sammansvurna revolutionärer som gav Karl Marx och Friedrich Engels i uppdrag att skriva manifestet hade också en liten sektion i Sverige och gav ut skriften på Per Götreks förlag* under namnet Kommunismens röst redan i slutet av samma år.

Man var lite försiktig i översättningen. Det som i senaste översättningen benämns ”det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning” kallas till exempel för ”en radikal reorganisation”. Mest iögonfallande var dock den berömda slutklämmen, ”Arbetare i alla länder – förena er!” som byttes ut till ”Folkets röst är Guds röst.” En rent förvanskande formulering som man dessutom framhöll genom att trycka den på omslaget och i annonser hävdade skulle vara ”bokens motto”.

Självcensuren till trots – boken vållade en del skriverier även i vårt lilla land.

Tidningen Folkbladet av K.J Ekeblad ägnar manifestet en hel del utrymme i början av 1849. Ekeblad var av allt att döma en så kallad arbetarvän. Han förordar i tidningen bildningscirklar där de rika via upplysning ska höja de fattiga och där med lösa den sociala frågan. Ty :

”De fattige skulle, genom en sådan närmare beröring med de förmögna, glömma den lumpna skiljomur, som rikedomen vill resa mellan menniskorna, och de bemedlade skulle lära sig akta och värdera den fattige”

Marx & Engels manifest – vid denna tid är författarna ännu anonyma – har helt klart gjort intryck på redaktören. Arbetarfrågan och manifestet blir inte bara en följetong i Folkbladet, Ekeblad har för avsikt att dela ut sina tidningar gratis ”på krogar i Stockholm, så att folket kan få se, att endast på laglig väg och genom eganderätten hållande i helgd, kan den fattiges ställning förbättras.”

Tiden 1849-05-19

Tidningen Tiden (ej att förväxla med den Tiden som Hjalmar Branting ett kort tag bossade över på 1880-talet och genast konkade eller den tidning med samma namn som samma Branting startade några årtionden senare och som väl fortfarande finns kvar i någon form) har en annan vinkel.

Skribenten bakom artikelserien ’Communismen i Sverige’ visar i den första delen en anmärkningsvärd kunskap om socialismens olika schatteringar och dess utveckling i Europa och ser utgivningen av boken som ett tecken på att även Sverige nu har livsfarliga revolutionärer i landet. I del två citerar man utförligt manifestet och går noga igenom dess argumentation.

Några nummer senare kommer en ny artikelserie i två delar som spinner vidare på den föregående med följande klatchiga rubrik:

Tiden må vara fientligt inställd, men förstår samtidigt precis vad det handlar om. Kontrasten är total mot Folkbladet som i sina efterföljande artiklar mest ägnar sig åt moralism. Arbetarna bör lyda Gud, arbeta hårt, spara och inte dricka alkohol medan överklassen bör uppskatta dem, lyder budskapet som sen blandas med personangrepp på redaktören för Söndagsbladet, en publikation som under en kort period antagligen var den radikalaste tidningen i landet och som talat väl för manifestet.

Söndagsbladets recension av Kommunistiska manifestet, refererat av Folkbladet.

Skillnaden ligger antagligen i att Folkbladet riktade sig till arbetarna själva. Angående detta finns det en intressant uppgift från redaktör Ekeblads artikel på Svenskt bibliografiskt lexikon, där vi kan läsa att Folkbladet

var avsedd att tjäna som motvikt mot Stockholms vid denna tid radikalaste tidning Söndagsbladet. För Folkbladet mottog han understöd av konungen, överståthållaren Hamilton m. fl. Tidningen skulle enligt överenskommelse med finansiärerna utdelas i friexemplar på Stockholms krogar.

Kungen själv var alltså involverad i att förhindra att Marx och Engels läror spreds bland svenska arbetare.

Tiden var däremot en tidning av och för överheten, och denna överhet måste övertygas om att ta faran med kommunismen på allvar. Det handlar om att känna sin fiende, och det märks att Tiden har respekt för denna fiende.

”Den författare, som i pennan fattat föreliggande manifest, har, såsom vi redan sagt, ådagalagt en stor virtuositet i handterandet af sina sophistiska vapen: i sin advocatur för ’de undertryckte’ sprider han ett bländsken af öfvertygande logik och segrande polemik, hvilket för den okunniga och föga tänkande class, för hvilken boken är utgifven, måste hafva mycket förföriskt, vore endast skrifsättet något mera populärt.”

En intressant anmärkning är att Tiden menar att vi skulle haft en liknande rörelse här redan för ett decennium sedan om inte mottagandet av Det går an blivit så negativt.

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist från 1839 är idag en klassiker de flesta nog läser som en kysk kärlekshistoria, men på sin tid var den en skandalroman. Den försiktiga kritiken som i boken riktas mot skråväsendet och äktenskapslagarna som på den tiden gjorde kvinnor omyndiga upprör nog få idag. Men på sin tid sågs den som kommunistpropaganda – upphävandet av äktenskapet kommer leda till upphävandet av privategendomen, om detta var kritikerna övertygade.

En annan självklarhet för Tiden är motståndet till demokratin, då denna kommer leda till kommunism. ”jemnlikheten i politisk makt måste förr eller sednare ovillkorligen föra i släptåg med sig jemnlikheten i egendom.”
Det upprepas gång på gång i den konservativa kritiken – religionen, äktenskapet och egendomen är en helhet, den treenighet som samhället vilar på.

De som menar att gud inte finns och att Jesus bara var en vanlig människa – Ludwig Feuerbach nämns bland annat – banar alla, medvetet eller omedvetet, vägen för kommunismen precis som Almqvist och andra kritiker av äktenskapet. När religionen och äktenskapet är borta blir det logiskt att göra upp med privategendomen.

Det intressanta här är att Tiden gör i stort sätt samma analys som Marx & Engels. Det står klart och tydligt i Kommunistiska manifestet att det är den borgerliga franska revolutionen som banat vägen för proletariatets framtida seger. Man skriver ju att det borgerliga produktionssättet, till reaktionärens stora sorg, ”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.” och så vidare.

Tiden håller med, och drar av detta slutsatsen att de liberala reformvännerna måste förstå faran, tänka om och istället bekämpa den gemensamma fienden. Det som Marx och Engels kallar ”den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” måste återställas, tycks vara Tidens program.

Och det är alltid samma sak.

Två typer av borgerliga opponenter, båda är emot kommunismen eller socialismen, båda skyller på varandra. Båda är rörande överens om att det rör sig om hemska irrläror och demagogi, båda är övertygade om att lärorna inte bara är felaktiga – de är på samma gång omöjliga som de är farliga.
Men vänsterborgaren menar att problemet ligger i arbetarens elände, de uppmanar därför högerborgaren att visa arbetarna större uppskattning, ja i de radikala fallen rent av att dela med sig lite mer av kakan. Ofta förespråkar de någon slags reform.

För högerborgaren är allt i själva verket vänsterborgarens fel. Radikalism, reformivran och krav på representationsreformer är bara, medvetna eller omedvetna, steg på vägen mot samhällets förfall, mot äktenskapets, kyrkans och egendomens upplösning. Ofta förespråkar de ökad repression.

Därefter kommer en ömsesidig pajkastning där högern och vänstern beskyller varandra för orsaken till pöbelrörelsen och dess farliga idéer.
Ingen tillskriver arbetarna eller de fattiga någon egen agens, ingen talar till dem på jämställd grund, istället ska de talas till rätta.

Det är samma argument och samma positioner som drogs under Nils Herman Quidings ’Slutliqvid med Sveriges lag’ 1871 eller med August Palms agitationsresor under 1880-talet.

Och det var alltså samma sak redan när den första svenska upplagan av Kommunistiska manifestet damp ner på tidningsredaktionerna i slutet av 1840-talet.

* Det brukar heta att det var Götrek som gjorde översättningen men Ragnerstam menar att det kan ha varit ett gemensamt översättningsarbete i den hemliga sektionen av Kommunisternas förbund som han tillhörde.

Om Kommunistiska manifestet 2024

Kommunistiska manifestet har nyligen kommit ut i serieform tolkad av Mats Kejonen på Verbal förlag. En anledning så god som någon att läsa om denna klassiker och till detta få nya dimensioner och infallsvinklar som seriemediet skapar.
Eller för er andra – att skämmas, få tummen ur och läsa den för första gången.

Men hur står sig denna gamla pamflett från 1848 egentligen?

Mattias Wåg som skrivit förordet menar att texten är tidlös och betonar att grejen med manifest som genre är att de just manifesterar något med sig självt – innehållet ska bedömas efter vad man lyckas uppvigla, ungefär.
Kommunistiska manifestet är en förenkling – den beskriver systemets grundkonflikt och till skillnad från Marx andra arbeten så har arbetarna en viktig roll, det är inte som senare i Kapitalet där hela utvecklingen beskrivs som profitjaktens egna inneboende logik, här är det istället arbetarna och deras kamp som är i fokus.

Jag ser framför mig hur Wåg biter sig i tungan (eller kanske blivit bortklippt av nån redaktör) för att här inte börja messa om Tronti, Negri och autonommarxismen, men det slipper vi tack o lov.

Wåg skriver:

”Kommunistiska manifestet är en apokalyptisk text. Det förkunnar att den sista striden är här. Det är nu eller aldrig som gäller. Det är här kritikerna utbrister ’men ser ni inte hur fel de har’? Kapitalismen dog inte, revolutionerna misslyckades. Övervärderade Marx och Engels arbetarklassens revolutionära förmåga och undervärderade de kapitalets? […] Men manifestet var ingen profetia. Det är en kampskrift.

De motsättningar som beskrevs 1848 består än idag. […] Det gör det kommunistiska manifestet till en tidlös text. Varje ny generation som plockar fram manifestet, som börjar uttala trollformeln, kommer se sina kamper och sociala frågor i ett nytt ljus.”

Det ligger onekligen något i detta. Jag blev själv lite förvånad faktiskt.

För när fan läste jag Kommunistiska manifestet senast? Måste varit längesen för jag slås av hur bra det är, hur relevant det mesta faktiskt är och sen ser jag likheter med Kaczynskis manifest jag inte tänkt på innan*. Kejonens bilder är också effektfulla, han fokuserar på att göra det modernt för det mesta, även om en del historiska epoker skymtar förbi. Vi ser bland annat smarttelefoner och Kockumskranen bildsätta hur kapitalet blir mer och mer globalt – en tendens som alltså kunde ses redan i mitten av 1800-talet.

Tråkigt bara att det inte är hela manifestet i den här utgåvan, man har nämligen plockat bort lite delar från slutet med motiveringen att avsnittet ”kritiserar andra samtida inriktningar av socialismen” men att dessa i regel är döda och bortglömda varför man bara gör några korta nedslag istället för att återge avsnittet i sin helhet.

Tycker det känns onödigt att släppa en stympad version när man ändå bestämt dig för att göra det här projektet.

Dessutom är det just här som Kejonens bildsättning ger texten en smart personlig tolkning – och där med bevisar att avsnittet faktiskt kan göras relevant även för vår tid. Som när det står om ”Den kritiskt utopiska socialismen”.
Denna rörelse, säger Marx & Engels, ser visserligen ”klassmotsättningarna, liksom de upplösande elementens verksamhet i det förhärskande samhället” men förstår arbetarklassen enbart ”som den mest lidande klassen” och därför vädjar de främst till överheten med sin politik.

De vill ”nå sitt mål på fredlig väg […] genom små experiment, som naturligtvis slår fel, bana väg för det nya samhällsevangeliet genom exemplets makt”

Detta illustrerar Kejonen med leende, självrättfärdiga idioter som applåderar sjuksköterskor under pandemin.
Briljant.

Tecknaren

Men åter till texten.

Alla oneliners! Det är medryckande och agitatoriskt samtidigt som det är filosofiskt och historiskt, eller vad man ska säga, och med det ett tiopunktsprogram mot slutet.

Det är spöket över Europa, allt fast som förflyktigas och den berömda slutklämmen såklart, men vad sägs om den här, riktad till borgarna:

”Era idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt enbart är er klassvilja upphörd till lag” [att ni inbillar er att detta är] ”eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla härskande klasser som gått under.

Eller varför inte:

”Det moderna borgerliga samhället som har framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt.”

Ett fint citat. De makter Marx och Engels pratar om är de moderna arbetarna, proletärerna, vars organisering och kamper nu oundvikligen tar vid. Arbetarna är på uppgång och de kommer i slutändan bli borgarnas dödgrävare, förkunnar de. Här kan det kanske vara på sin plats att börja analysera hur tidlöst manifestet egentligen är. Jag har en del invändningar/funderingar kring detta.

Till att börja med – idag verkar ju den proletära revolutionen långt borta. Man skulle dock kunna plocka in andra kandidater till de ”underjordiska makter” som det borgerliga samhället inte längre kan behärska.
Som miljökrisen, AI-hotet (om man är en tönt) eller bara förfallet mot fascism och idioti i allmänhet. Istället för ett hot om en revolution känner man snarare ett hot mot att systemet ska bytas ut mot något ännu värre.
Inte minst är det vad ”vänstern” ägnar stor möda åt att oroa sig över nu för tiden, det ”hot mot demokratin” som de med samma mun som liberalerna brukar benämna det.

En annan anmärkning jag gör är att Marx & Engels ser en öppning då allt sentimentalt försvunnit. Borgarna har

”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. […] Den har, kort sagt, satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen i stället för den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen.”

Vidare har maskinen gjort att arbetaren finner sin tillvaro meningslös och, så sammanfattar de:

”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.”

Och detta är så intressant att jag vill dröja lite här. För då, förr, då kapitalismen bröt fram, fanns det ju även en reaktionär kritik, som nämns då och då genom manifestet. Godsägare och adelsmän var inte alltid förtjusta över hur fabriksägaren steg uppåt i samhället och i detta kunde de få medhåll av arbetslösa vävare och andra som blivit ersatta av de nya maskinerna.

Marx utvecklingstanke väver just samman nostalgin över det gamla med drömmarna om det kommande nya. Den gängse borgerliga framstegstron kombinerades med de bittra nyss avpolletterade hantverkarnas önskningar om en tillbakagång, främst uttryckt i ludditernas uppror mot maskinerna, en våldsam protestvåg i Storbritannien där maskinerna slogs sönder av arbetarna.

Med klasskampen som motor i en omvänd, materialistisk, variant av Hegels historiefilosofi kommer enligt Marx istället en revolution genomföra en syntes av gammalt och nytt på ett sätt att man både kan äta och behålla kakan. Producenten (arbetaren) kommer återta sina produktionsmedel, dock inte längre som individ som när hantverkaren ägde sina verktyg, utan som del i ett harmoniskt kollektiv.

Att slänga ut chefen och själva ta över fabriken blir därför inte alls fråga om stöld, som borgaren skulle hävda, utan ett rättmätigt återtagande samtidigt som det innebär ett nytt, högre, stadium av civilisationen.

Maskinerna, vetenskapen, tekniken osv. kommer därefter inte bara fortsätta gå framåt, de kommer bli ännu mer effektiva.
Däremot kommer värdigheten, meningsfullheten och den politiska makten att tillkomma arbetarna. Fattigdomen kommer försvinna, de ekonomiska kriserna likaså, rikedomens frukter kommer fördelas rättvist och lyckan alla nå.

Och inte nog med det – historien kommer ta slut. Eller åtminstone historien om klasskampen, ty just vår tid är unik. När proletärerna härskar finns inte längre några nya underklasser att härska över, schemat med plebej och patricier, livegen och godsägare, gesäll och mästare, proletär och borgare, den tar nu slut.

Arbetarklassen har alltså en roll som hjältarna i ett snillrikt historiefilosofiskt system som kommer sluta i mänsklighetens frigörelse från den fattigdom och det förtryck som pågått sen bondestenåldern.
Fan tro att detta var bra agitation för fattiga människor som kände sig trampade på och förbisedda av utvecklingen! Lägg till detta att arbetarens direkta personliga intresse i detta nu – högre lön, kortare arbetsdag – ligger helt i linje med denna ideologis mål och strategi.

Ja nog var manifestets slutkläm på sin tid lika uppviglande för massorna som den var skrämmande för överheten:

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål endast kan uppnås genom det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning.

Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Arbetarklassen har i den inget annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.
Arbetare i alla länder – förena er!”

Det jag ville komma till med den här utvikningen var att socialisterna kunde fylla ett vakuum – istället för ännu en kristen sekt som letar efter revolutionsteorier i bibeln och/eller genom tillbakablickande (före ludditerna finns det otaliga exempel på kättaruppror som alla hittade ”kommunistiska” argument om egendomsfördelning i Bibeln) kunde de träda fram i denna nya, gudlösa tid. De kunde se och känna att historien stod bakom dem, att framtiden tillhörde arbetarna.

Jag skriver det igen ”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.” Detta var rimligt i en tid då ännu ränta sågs som ogudaktigt i stora folklager, i en tid då gammal bondemoral fortfarande härskade.
Det märks i en strof i Arbetets söner som nog verkar långsökt idag – ”Människovärdet vi fordra tillbaka” sjöng det sena 1800-talets svenska arbetare. Man menade alltså att de tidigare haft, men sen förlorat, ett människovärde.
Men idag?

Tja, nu är ju allt det där inte alls vare sig småaktigt eller förhatligt, tvärtom har man ju gjort en ideologi riktad till vanligt folk av det där med, precis som i alla tidigare klassamhällen. Den ”i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” som kännetecknar de förkapitalistiska samhällena har nått även oss.

Borgarnas intressen som de själva tror är ”eviga värden” har nu pådyvlats även oss andra. Dels har vi meritokratin – att man lurar i vanligt folk att just du kan nå himmelska höjder, rikedom och framgång, och att detta därför rättfärdigar klassamhället. Men också nån slags teori om att ”vinsten som mål”, ”det nakna intresset” och allt vad det benämns i manifestet, utgör den bästa av världar. 1848 kunde många se att saker var bättre före kapitalismen**, det kan de inte idag.
Vill du tillbaka till bondesamhället? Vill du ha det som i Sovjet?

180 år senare är inte längre kapitalismen något som håller på att rusa fram och sudda bort de sista resterna det gamla samhället – den är hela vår livsvärld – och socialismen är blott ett misslyckat experiment som inte funkade i verkligheten.

Men ändå har Wåg en poäng. För mycket känns tidlöst. Kapitalisterna har kanske vunnit klasskampen, det interregnum som 1848 såg ut som en historisk chans har gått förbi. Men ändå kvarstår faktum – klasskampen är en realitet och denna konflikt (oavsett om du anser den vara samhällets huvudkonflikt eller inte) består så länge det finns lönearbetare och ägare.

Och idag står vi inför ett nytt interregnum. Vilket för oss in på den andra punkten där Kommunistiska manifestet är daterat, eller, om ni så vill, där Karl Marx hade fel.

För det som hände var inte något ”nu eller aldrig”, det blev ingen sista strid utan ett både och. Vi fick ingen revolution, men inte heller totalt kapitalistiskt barbari. Vi fick en kompromiss. Vi kallar den oftast Demokratin.
Den allmänna rösträtten ledde inte till att proletärerna via staten upphävde den borgerliga egendomen, men den ledde till att staten slutade vara enbart ”ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” som det (återigen – vilka oneliners!) heter.

Fackföreningarnas funktion blev inte en organisatorisk skola för att uppfostra arbetarna till revolutionära socialister och deras kamper växte inte för att till slut välta bourgeoisiens epok över ända. De blev istället en del av ett system där de såg till att utsugningen inte blev för påfallande och att arbetarna fick en försvarlig del av kakan.

Det betydde inte att klasskampen upphörde, men det bröt den rörelseriktning som beskrivs i manifestet. Utvecklingen mot en gemensam världsmarknad och gemensamt ömsesidigt beroende gick inte ständigt framåt utan snarare fram och tillbaks (med två världskrig som tydliga exempel). De periodiska kriserna (”överproduktionskriser” som de kallas) dämpades med den nya demokratiska statens hjälp, och klasserna och klasskampen gick inte i riktning mot att de renodlades i proletärer mot borgare – tvärtom växte ett nytt medelskikt fram.

Inkomster jämnades ut genom att det förr så förhatliga skattesystemet användes till att beskatta de rika mer och att vanligt folk fick tillgång till statens utbildningssystem och andra välfärdsinrättningar. Arbetstiden förkortades med mera, med mera.

Men sen vände det ju igen, som bekant. Runt 1970 nångång. Sen dess rusar vi bakåt mot 1800-talet i vad det verkar allt snabbare och snabbare takt. Välfärden och demokratin tycks ha nått vägs ände. Så på så sätt är manifestet, liksom mycket av Marx övriga skrifter, mer relevanta idag än de var för, säg, femti årsen.

Och dessa mina invändningar är ju i sig bra argument för att manifestet faktiskt är relevant! Genom att vara irrelevant fick det mig att fundera på vad som är relevant och inte och jag känner att det finns mycket mer att tänka, säga och skriva om manifestet i förhållande till samtiden.

Kommunistiska manifestet från 1848 – med eller utan nya förord och serierutor – är fortfarande mer tankeväckande och säger mer om nuet än skiten ni läste i tidningen eller på era sociala medier idag. Så gör dig själv en tjänst och läs (om) den.

Nu väntar jag på att Kejonen tar sig an Kapitalet.
Hela. Alla delarna. Även fotnoterna.

* I korthet: Hur systemet alienerar oss till kuggar i ett maskineri är en likhet med Marx & Engels, hos Kazcynski är dock alienationen total, liksom hopplösheten; det finns inga proletärer vars kamp kommer leda till en folklig revolution, hoppet finns istället i att systemets självmotsättningar kommer leda till en kris som kan utnyttjas av en liten medveten elit-terrorgrupp som kan riva ner ”industrisamhället”.
Annars kommer vi inte bara förbli olyckliga och ofria utan troligen fysiskt utrotas av maskinerna.

** Det ska påpekas att ”kapitalism” inte förekommer som begrepp i manifestet som istället genomgående talar om ”bourgeoisiens epok”. Jag tror (men ska inte svära på) att Marx aldrig använde ordet kapitalism någonstans, däremot kapital och kapitalister.