Om Kommunistiska manifestet 2024

Kommunistiska manifestet har nyligen kommit ut i serieform tolkad av Mats Kejonen på Verbal förlag. En anledning så god som någon att läsa om denna klassiker och till detta få nya dimensioner och infallsvinklar som seriemediet skapar.
Eller för er andra – att skämmas, få tummen ur och läsa den för första gången.

Men hur står sig denna gamla pamflett från 1848 egentligen?

Mattias Wåg som skrivit förordet menar att texten är tidlös och betonar att grejen med manifest som genre är att de just manifesterar något med sig självt – innehållet ska bedömas efter vad man lyckas uppvigla, ungefär.
Kommunistiska manifestet är en förenkling – den beskriver systemets grundkonflikt och till skillnad från Marx andra arbeten så har arbetarna en viktig roll, det är inte som senare i Kapitalet där hela utvecklingen beskrivs som profitjaktens egna inneboende logik, här är det istället arbetarna och deras kamp som är i fokus.

Jag ser framför mig hur Wåg biter sig i tungan (eller kanske blivit bortklippt av nån redaktör) för att här inte börja messa om Tronti, Negri och autonommarxismen, men det slipper vi tack o lov.

Wåg skriver:

”Kommunistiska manifestet är en apokalyptisk text. Det förkunnar att den sista striden är här. Det är nu eller aldrig som gäller. Det är här kritikerna utbrister ’men ser ni inte hur fel de har’? Kapitalismen dog inte, revolutionerna misslyckades. Övervärderade Marx och Engels arbetarklassens revolutionära förmåga och undervärderade de kapitalets? […] Men manifestet var ingen profetia. Det är en kampskrift.

De motsättningar som beskrevs 1848 består än idag. […] Det gör det kommunistiska manifestet till en tidlös text. Varje ny generation som plockar fram manifestet, som börjar uttala trollformeln, kommer se sina kamper och sociala frågor i ett nytt ljus.”

Det ligger onekligen något i detta. Jag blev själv lite förvånad faktiskt.

För när fan läste jag Kommunistiska manifestet senast? Måste varit längesen för jag slås av hur bra det är, hur relevant det mesta faktiskt är och sen ser jag likheter med Kaczynskis manifest jag inte tänkt på innan*. Kejonens bilder är också effektfulla, han fokuserar på att göra det modernt för det mesta, även om en del historiska epoker skymtar förbi. Vi ser bland annat smarttelefoner och Kockumskranen bildsätta hur kapitalet blir mer och mer globalt – en tendens som alltså kunde ses redan i mitten av 1800-talet.

Tråkigt bara att det inte är hela manifestet i den här utgåvan, man har nämligen plockat bort lite delar från slutet med motiveringen att avsnittet ”kritiserar andra samtida inriktningar av socialismen” men att dessa i regel är döda och bortglömda varför man bara gör några korta nedslag istället för att återge avsnittet i sin helhet.

Tycker det känns onödigt att släppa en stympad version när man ändå bestämt dig för att göra det här projektet.

Dessutom är det just här som Kejonens bildsättning ger texten en smart personlig tolkning – och där med bevisar att avsnittet faktiskt kan göras relevant även för vår tid. Som när det står om ”Den kritiskt utopiska socialismen”.
Denna rörelse, säger Marx & Engels, ser visserligen ”klassmotsättningarna, liksom de upplösande elementens verksamhet i det förhärskande samhället” men förstår arbetarklassen enbart ”som den mest lidande klassen” och därför vädjar de främst till överheten med sin politik.

De vill ”nå sitt mål på fredlig väg […] genom små experiment, som naturligtvis slår fel, bana väg för det nya samhällsevangeliet genom exemplets makt”

Detta illustrerar Kejonen med leende, självrättfärdiga idioter som applåderar sjuksköterskor under pandemin.
Briljant.

Tecknaren

Men åter till texten.

Alla oneliners! Det är medryckande och agitatoriskt samtidigt som det är filosofiskt och historiskt, eller vad man ska säga, och med det ett tiopunktsprogram mot slutet.

Det är spöket över Europa, allt fast som förflyktigas och den berömda slutklämmen såklart, men vad sägs om den här, riktad till borgarna:

”Era idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt enbart är er klassvilja upphörd till lag” [att ni inbillar er att detta är] ”eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla härskande klasser som gått under.

Eller varför inte:

”Det moderna borgerliga samhället som har framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt.”

Ett fint citat. De makter Marx och Engels pratar om är de moderna arbetarna, proletärerna, vars organisering och kamper nu oundvikligen tar vid. Arbetarna är på uppgång och de kommer i slutändan bli borgarnas dödgrävare, förkunnar de. Här kan det kanske vara på sin plats att börja analysera hur tidlöst manifestet egentligen är. Jag har en del invändningar/funderingar kring detta.

Till att börja med – idag verkar ju den proletära revolutionen långt borta. Man skulle dock kunna plocka in andra kandidater till de ”underjordiska makter” som det borgerliga samhället inte längre kan behärska.
Som miljökrisen, AI-hotet (om man är en tönt) eller bara förfallet mot fascism och idioti i allmänhet. Istället för ett hot om en revolution känner man snarare ett hot mot att systemet ska bytas ut mot något ännu värre.
Inte minst är det vad ”vänstern” ägnar stor möda åt att oroa sig över nu för tiden, det ”hot mot demokratin” som de med samma mun som liberalerna brukar benämna det.

En annan anmärkning jag gör är att Marx & Engels ser en öppning då allt sentimentalt försvunnit. Borgarna har

”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. […] Den har, kort sagt, satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen i stället för den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen.”

Vidare har maskinen gjort att arbetaren finner sin tillvaro meningslös och, så sammanfattar de:

”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.”

Och detta är så intressant att jag vill dröja lite här. För då, förr, då kapitalismen bröt fram, fanns det ju även en reaktionär kritik, som nämns då och då genom manifestet. Godsägare och adelsmän var inte alltid förtjusta över hur fabriksägaren steg uppåt i samhället och i detta kunde de få medhåll av arbetslösa vävare och andra som blivit ersatta av de nya maskinerna.

Marx utvecklingstanke väver just samman nostalgin över det gamla med drömmarna om det kommande nya. Den gängse borgerliga framstegstron kombinerades med de bittra nyss avpolletterade hantverkarnas önskningar om en tillbakagång, främst uttryckt i ludditernas uppror mot maskinerna, en våldsam protestvåg i Storbritannien där maskinerna slogs sönder av arbetarna.

Med klasskampen som motor i en omvänd, materialistisk, variant av Hegels historiefilosofi kommer enligt Marx istället en revolution genomföra en syntes av gammalt och nytt på ett sätt att man både kan äta och behålla kakan. Producenten (arbetaren) kommer återta sina produktionsmedel, dock inte längre som individ som när hantverkaren ägde sina verktyg, utan som del i ett harmoniskt kollektiv.

Att slänga ut chefen och själva ta över fabriken blir därför inte alls fråga om stöld, som borgaren skulle hävda, utan ett rättmätigt återtagande samtidigt som det innebär ett nytt, högre, stadium av civilisationen.

Maskinerna, vetenskapen, tekniken osv. kommer därefter inte bara fortsätta gå framåt, de kommer bli ännu mer effektiva.
Däremot kommer värdigheten, meningsfullheten och den politiska makten att tillkomma arbetarna. Fattigdomen kommer försvinna, de ekonomiska kriserna likaså, rikedomens frukter kommer fördelas rättvist och lyckan alla nå.

Och inte nog med det – historien kommer ta slut. Eller åtminstone historien om klasskampen, ty just vår tid är unik. När proletärerna härskar finns inte längre några nya underklasser att härska över, schemat med plebej och patricier, livegen och godsägare, gesäll och mästare, proletär och borgare, den tar nu slut.

Arbetarklassen har alltså en roll som hjältarna i ett snillrikt historiefilosofiskt system som kommer sluta i mänsklighetens frigörelse från den fattigdom och det förtryck som pågått sen bondestenåldern.
Fan tro att detta var bra agitation för fattiga människor som kände sig trampade på och förbisedda av utvecklingen! Lägg till detta att arbetarens direkta personliga intresse i detta nu – högre lön, kortare arbetsdag – ligger helt i linje med denna ideologis mål och strategi.

Ja nog var manifestets slutkläm på sin tid lika uppviglande för massorna som den var skrämmande för överheten:

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål endast kan uppnås genom det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning.

Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Arbetarklassen har i den inget annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.
Arbetare i alla länder – förena er!”

Det jag ville komma till med den här utvikningen var att socialisterna kunde fylla ett vakuum – istället för ännu en kristen sekt som letar efter revolutionsteorier i bibeln och/eller genom tillbakablickande (före ludditerna finns det otaliga exempel på kättaruppror som alla hittade ”kommunistiska” argument om egendomsfördelning i Bibeln) kunde de träda fram i denna nya, gudlösa tid. De kunde se och känna att historien stod bakom dem, att framtiden tillhörde arbetarna.

Jag skriver det igen ”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.” Detta var rimligt i en tid då ännu ränta sågs som ogudaktigt i stora folklager, i en tid då gammal bondemoral fortfarande härskade.
Det märks i en strof i Arbetets söner som nog verkar långsökt idag – ”Människovärdet vi fordra tillbaka” sjöng det sena 1800-talets svenska arbetare. Man menade alltså att de tidigare haft, men sen förlorat, ett människovärde.
Men idag?

Tja, nu är ju allt det där inte alls vare sig småaktigt eller förhatligt, tvärtom har man ju gjort en ideologi riktad till vanligt folk av det där med, precis som i alla tidigare klassamhällen. Den ”i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” som kännetecknar de förkapitalistiska samhällena har nått även oss.

Borgarnas intressen som de själva tror är ”eviga värden” har nu pådyvlats även oss andra. Dels har vi meritokratin – att man lurar i vanligt folk att just du kan nå himmelska höjder, rikedom och framgång, och att detta därför rättfärdigar klassamhället. Men också nån slags teori om att ”vinsten som mål”, ”det nakna intresset” och allt vad det benämns i manifestet, utgör den bästa av världar. 1848 kunde många se att saker var bättre före kapitalismen**, det kan de inte idag.
Vill du tillbaka till bondesamhället? Vill du ha det som i Sovjet?

180 år senare är inte längre kapitalismen något som håller på att rusa fram och sudda bort de sista resterna det gamla samhället – den är hela vår livsvärld – och socialismen är blott ett misslyckat experiment som inte funkade i verkligheten.

Men ändå har Wåg en poäng. För mycket känns tidlöst. Kapitalisterna har kanske vunnit klasskampen, det interregnum som 1848 såg ut som en historisk chans har gått förbi. Men ändå kvarstår faktum – klasskampen är en realitet och denna konflikt (oavsett om du anser den vara samhällets huvudkonflikt eller inte) består så länge det finns lönearbetare och ägare.

Och idag står vi inför ett nytt interregnum. Vilket för oss in på den andra punkten där Kommunistiska manifestet är daterat, eller, om ni så vill, där Karl Marx hade fel.

För det som hände var inte något ”nu eller aldrig”, det blev ingen sista strid utan ett både och. Vi fick ingen revolution, men inte heller totalt kapitalistiskt barbari. Vi fick en kompromiss. Vi kallar den oftast Demokratin.
Den allmänna rösträtten ledde inte till att proletärerna via staten upphävde den borgerliga egendomen, men den ledde till att staten slutade vara enbart ”ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” som det (återigen – vilka oneliners!) heter.

Fackföreningarnas funktion blev inte en organisatorisk skola för att uppfostra arbetarna till revolutionära socialister och deras kamper växte inte för att till slut välta bourgeoisiens epok över ända. De blev istället en del av ett system där de såg till att utsugningen inte blev för påfallande och att arbetarna fick en försvarlig del av kakan.

Det betydde inte att klasskampen upphörde, men det bröt den rörelseriktning som beskrivs i manifestet. Utvecklingen mot en gemensam världsmarknad och gemensamt ömsesidigt beroende gick inte ständigt framåt utan snarare fram och tillbaks (med två världskrig som tydliga exempel). De periodiska kriserna (”överproduktionskriser” som de kallas) dämpades med den nya demokratiska statens hjälp, och klasserna och klasskampen gick inte i riktning mot att de renodlades i proletärer mot borgare – tvärtom växte ett nytt medelskikt fram.

Inkomster jämnades ut genom att det förr så förhatliga skattesystemet användes till att beskatta de rika mer och att vanligt folk fick tillgång till statens utbildningssystem och andra välfärdsinrättningar. Arbetstiden förkortades med mera, med mera.

Men sen vände det ju igen, som bekant. Runt 1970 nångång. Sen dess rusar vi bakåt mot 1800-talet i vad det verkar allt snabbare och snabbare takt. Välfärden och demokratin tycks ha nått vägs ände. Så på så sätt är manifestet, liksom mycket av Marx övriga skrifter, mer relevanta idag än de var för, säg, femti årsen.

Och dessa mina invändningar är ju i sig bra argument för att manifestet faktiskt är relevant! Genom att vara irrelevant fick det mig att fundera på vad som är relevant och inte och jag känner att det finns mycket mer att tänka, säga och skriva om manifestet i förhållande till samtiden.

Kommunistiska manifestet från 1848 – med eller utan nya förord och serierutor – är fortfarande mer tankeväckande och säger mer om nuet än skiten ni läste i tidningen eller på era sociala medier idag. Så gör dig själv en tjänst och läs (om) den.

Nu väntar jag på att Kejonen tar sig an Kapitalet.
Hela. Alla delarna. Även fotnoterna.

* I korthet: Hur systemet alienerar oss till kuggar i ett maskineri är en likhet med Marx & Engels, hos Kazcynski är dock alienationen total, liksom hopplösheten; det finns inga proletärer vars kamp kommer leda till en folklig revolution, hoppet finns istället i att systemets självmotsättningar kommer leda till en kris som kan utnyttjas av en liten medveten elit-terrorgrupp som kan riva ner ”industrisamhället”.
Annars kommer vi inte bara förbli olyckliga och ofria utan troligen fysiskt utrotas av maskinerna.

** Det ska påpekas att ”kapitalism” inte förekommer som begrepp i manifestet som istället genomgående talar om ”bourgeoisiens epok”. Jag tror (men ska inte svära på) att Marx aldrig använde ordet kapitalism någonstans, däremot kapital och kapitalister.