Lyssnade på Filosofiska rummet här om dan. Roland Paulsen och nån biolog pratade om naturen och Krapotkin, vilket ju alltid är intressant. På sin tid framhöll den gamle adelsanarkisten – som också var naturvetare – solidaritet och samarbete bland djuren i ett politiskt klimat där socialdarwinisterna försökte legitimera politik med argument om den starkes rätt, konkurrens och allas kamp mot alla, då detta förekommer i naturen. Paulsen menade att det kan finnas fog för liknande argumentation idag, till exempel skulle man kunna svara Jordan B. Peterson och hans tes om att människan av naturen är hierarkisk med hänvisning till en studie om humrar (eller hur det nu var) med lite passande exempel på motsatsen.
Och Paulsen är väl inte ensam, denna slags vänsterbiologism stöter man på då och då. Mer och mer dessutom, tycks det mig, då det förr bara kom från höger. Göran Greider brukar komma med sådana argument, och han har väl skrivit en hel bok i ämnet har jag för mig. Hans Norebrink har också bloggat en hel del om detta och skrivit boken Socialismens nederlag och människans natur – 100 år av realkommunism som (om jag förstår det hela rätt utifrån de bloggposter jag läst av honom) söker i forskningen om vår natur efter hur vi bör gå till väga för att skapa ett socialistiskt samhälle som inte går åt helvete. Och det behöver ju såklart inte vara helt ointressant att resonera kring det.
Själv tänker jag mer att den där biologen i Filosofiska rummet hade rätt då han sa att Krapotkins synsätt verkade gammaldags. Det är lite som den tröttsamma frågan huruvida människan ”är god eller ond” (svar= både och/varken eller).
Istället för att genast svara folk som hävdar att människan av naturen är girig och elak med exempel på snälla och solidariska djur kan man ju annars tänka efter lite och ifrågasätta själva grundpremissen. Om man till exempel inte köper att det ens existerar ett ”naturen” som någon slags moralisk auktoritet kan man ju istället bemöta hummerargument och annat med en axelryckning och en gäspning.