Förbjudna ord # 5, Några kungasmädare

Våra kära konungar är ju som vi alla vet guds ställföreträdare på jorden som upplyst och rättvist styr över oss underdåniga och tacksamma undersåtar, ja hela vårt lands historia kan rent av sammanfattas med deras, de utgör vår folksjäls samlande gestalt och dessutom är monarkin bra för näringslivets representation i utlandet och så vidare och så vidare.

Av denna anledning har smädelser mot kungen ansetts så allvarliga att de kriminaliserats, även efter att vi fick den så kallade Tryckfrihetsförordningen under frihetstiden på 1700-talet. En som råkade ut för detta var den före detta redaktören för Stockholmsposten Anders Lindeberg som med en broschyr 1834 dömdes tills halshuggning för majestätsbrott.

Vad var det då Lindeberg skrev som ansågs så hemskt att han ”för detta grofva brott, skall, sig till straff och andra till varning, varda halshuggen”? Ville han införa allmän rösträtt? Ropade han på republik? Åberopade han kanske franska revolutionens radikala lösning på kungaproblemet?

Nej, Lindebergs brott bestod i att han kritiserade myndigheternas avslag på hans ansökan om att öppna en teater genom att hävda att kungen – Karl XIV Johan – hade ett personligt vinstintresse i att låta kungliga teatern slippa konkurrens.

Men avrättningar för pamflettskrivande var alldeles för magstarkt så sent som på 1830-talet. En liberal press som framförde kritik mot det rådande systemet var en ny företeelse som tog ordentlig fart under just den här tiden och strömningarna från kontinenten – republikanism, liberalism och till och med socialism och kommunism – nådde även hit.
Det fanns en gräns för vad som fick sägas i det här landet, men halshuggning kom inte på fråga, dödsstraffet var snarare en gammal kvarleva att damma av för att kunna skrämmas med, vilket var precis vad Kungen tänkte. Han sänkte därför straffet till tre års straffarbete med möjlighet att komma ut efter ett, Lindeberg behövde bara be om nåd.

Men det gjorde han inte. Istället synade han bluffen och deklarerade högtidligt att han skulle dö för fosterlandets frihet. Hela affären var vid denna tid omskriven i hela landet och han passade på att ge ut sina samlade skrifter i bokform då han satt i fängelse, vilka sålde bra med all gratisreklam. Ja Stockholms bokhandlare sålde till och med idolporträtt av honom.

Aftonbladet 1834-08-02

Hela historien hade nu blivit pinsam för kungahuset som fick krypa till korset. I Sveriges historia 1830-1914 av Bo Stråth kan vi läsa följande:

”Kungen kom ifrån den besvärande situationen genom att på 24-årsdagen av sin landstigning i Helsingborg bevilja allmän amnesti för majestätsbrott och andra politiska förbrytelser, vilken omfattade Lindeberg och två landsflyktiga gustavianer. Lindeberg blev under en promenad utestängd från fängelset.”

Några år senare dömdes Magnus Jacob Crusenstolpe för att ha förolämpat kungen då han i sin oppositionstidning antydde att kungen begått sabbatsbrott när en militär befattning blivit utnämnd på en söndag. Tre års fästning blev domen. Den här gången reagerade massan med våldsamma kravaller, man sökte bland annat upp justitiekanslern som fick sina rutor krossade. Kungen satte in militären och två personer dödades under sammanstötningarna. Runt om i landet anordnades senare insamlingar för att försörja Crusenstolpes familj, bland annat Malmö Tidning som redigerades av en viss Nils Herman Quiding.

Quiding skulle många år senare bli ökänd genom boken Slutliqvid med Sveriges lag som han skrev under pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl, något som gett honom epitetet Sveriges enda utopiska socialist – men det är en annan historia.

En intressant sak med fejden kring Crusenstolpe är att Lindeberg i samma veva släppte en ny pamflett betitlad Revolution och republik som innehöll en för tiden väldigt radikal kritik mot kungahuset. Men skriften åtalades aldrig efter att kronprins Oskar uppmanat hovkanslern att låta bli. Kungahuset ville undvika mer oro.
Lindebergs rättshaveristiska pamflett om kungliga teatern hade gett honom dödsstraffet men hans radikala samhällsskrift kom undan helt och hållet. Kravallerna hade lönat sig.

Våldsamt upplopp 1838. Samtida litografi, Wikimedia commons. ”Rabulist” var en beteckning som gavs de radikala skandalskribenterna under denna tid.

När arbetarrörelsen långt senare till slut tog fart efter August Palms kringresande agitationsverksamhet under 1880-talet kom nya kungasmädare till. Under vad som brukar kallas ”åtalsraseriet” då, som vi tidigare sett i den här serien, gamla lagar om religionsbrott dammades av användes även majestätsbrott i statens arsenal för att kuva den nya oppositionen.

A.H Jahnhekt och Pehr Eriksson blev de första att föräras. Jahnhekt höll ett tal i Helsingborg där han kommenterade kungens avfärdande av en kommission som ville utvidga rösträtten. Jahnhekt menade att kungens nej ”var ett oförskämt hån. Slungat i ansiktet på Sveriges arbetare.” Nio månaders fängelse blev påföljden.
Pehr Eriksson var ansvarig utgivare för Göteborgstidningen Folkets Röst där en satirisk dikt av Sigvald Götsson, ”Ett horrible auditu”, publicerats. Även detta ledde till nio månader i finkan. Eriksson fick dessutom ytterligare tre månaders påföljd då han i samma nummer även smädat riksdagen.

Några strofer ut ”Ett horrible auditu”. Folkets Röst 1888-10-27.

I samband med storstrejken 1909 dömdes även Carl Åström och Einar ”Texas” Ljungberg till åtta månaders fängelse var för sina olika kungasmädelser. Texas olagliga ord om kungen var:

”Han kan gärna sitta där och lalla för sig själv sitt valspråk: Med folket för fosterlandet …. Kungen har visat sig ingenting betyda i denna arbetsstrid.”

Även Ungsocialisterna ägnade sig åt kungasmädelser. I den på sin tid beryktade tillfällighetstidningen Gula Faran, utgiven av Kalmar Ungsocialistiska klubb 1905, var majestätsförbrytelse en av åtalspunkterna. Kungen var dock långt ifrån ensam att kritiseras, för att uttrycka det milt, i denna tidning. Bland de revolutionära draporna kan vi bland annat läsa:

”Vi har ingen anledning att känna oss bundna af de lagar, som vi icke varit med om att godkänna. […] Öfverklassen får nöja sig med huru vi finna för godt att bestämma, vi taga icke order af dem.”

och sen:

och så avrundar de med att deras lösen är ”dolken i köttet.”

Turerna kring Gula Faran är många och förvirrande och förtjänar egentligen ett eget inlägg. I korthet kan man väl säga att det var droppen som fick bägaren att rinna över för de ansvarsfulla i paritet och ledde till den definitiva brytningen med Hinke Bergegren (som inte var inblandad på något sätt) och de så kallat ”anarkistiska” elementen i rörelsen. Högerpressen gick bananas, sossepressen tävlade i att ta avstånd och man hade högläsning ur Gula Faran i riksdagen där den blev förevändningen för att klubba igenom de repressiva Staaf-lagarna som trädde i kraft året efteråt.

Från Gula Faran, olaglig tidskrift 1905.

Någon kungasmädare blev dock aldrig dömd för vad som mycket väl kan vara Sveriges mest utskällda skrift genom tiderna. Efter flera turer om vem som egentligen var ansvarig utgivare landade det hela på bageriarbetaren Johan Nilsson. Och han hade redan rest till Amerika.

En annan unghinke som blev åtalad för men undslapp majestätsbrott var Birger Svahn, tidigare känd från den här serien då han senare skulle bli dömd till fängelse för att ha gett ut en pacifistisk skrift av Tolstoj. Hans antirojalistiska yttrande bestod av – en vissling.
Det var när prins Wilhelm och prinsessan Marie for med kortege genom Stockholm som han istället för att hurra ställde sig och visslade, varpå polisen ingrep. Han kom undan med 75 kronors böter.

Signaturen ’Jörgen’ i tidningen Figaro försvarade dock Svahn som han kände väl från sina besök i Folkets hus. Han visslade inte alls åt hertigparet, menade Jörgen, han visslade bara åt packet som samlats för att titta och hurra.

Majestätsförbrytelse avskaffades 1965.

Elma Danielssons tal till Malmöborna på 100-årsdagen av franska revolutionen.

”Vi kunna ej annat än hata och afsky detta samhälle!” säger Elma Danielsson som nu blir staty i Malmö.

I morgon, den 14:e maj 2023, avtäcks en staty av socialistpionjären Elma Danielsson i Rörsjöparken i Malmö.

Elma, född Sundqvist, hann under sin bana grunda landets första socialdemokratiska kvinnoklubb och bli arbetarrörelsens första anställda kvinnliga journalist. Hon var en kringresande agitator som organiserade partiorganisationer, fackföreningar och kvinnoklubbar och hon bevistade flera internationella kongresser för kvinnlig rösträtt.

Dessutom var hon bland de första att förorda preventivmedel, detta under en tid då det ännu var kontroversiellt inom den socialistiska kvinnorörelsen och hon hamnade på grund av detta i konflikt med bland andra Kata Dahlström (som senare ändrade uppfattning).

Till skillnad från Kata förblev dock Elma trogen den reformistiska grenen av rörelsen, men i sin ungdom var hon betydligt radikalare. Ja, hon var så samhällsfarlig att hon drabbades av ett landsomfattande drev efter ett tal hon höll just på den plats där hon imorgon kommer förevigas som staty.

Den 14 Juli 1889 firade den unga socialdemokratiska rörelsen hundraårsminnet av den franska revolutionen. Bara några månader tidigare hade Socialdemokratiska arbetarepartiet formellt bildats av flera lokala organisationer runt om i landet. Partiet utgjordes dels av politiska organisationer, dels fackliga organisationer – samt ’Malmö kvinnliga arbetareförbund’ där Elma var ordförande.

På minnesdagen av den stora revolutionen höll man möten på flera platser i landet. I Malmö samlades man alltså på Rörsjöslätten, som då mest bestod av öppen mark. I ’Arbetet’ kunde man läsa att åtta till tio tusen åhörare hade samlats medan borgerliga tidningar hävdade att det var mellan fem och sex. Oavsett så var det en imponerande siffra i en stad som då hade runt 40 000 invånare.

Elma talade sist av tre. Det var främst rösträtten hon talade för – någon sådan fanns vid denna tid enbart för män med bättre inkomst – men, menade hon, det stora problemet med vår värld är vad hon kallade ”den privata utplundringsrätten”.

Det blev ramaskri.

Svenska Dagbladet 1889-07-17

Hon jämfördes med Louise Michelle, den berömda revolutionären från Pariskommunen, och tidningarna tävlade om att fälla hårdast omdöme om hennes, som de såg det, hatiska och våldsamma tal. När nyheten nådde hennes forna hembygd i Dalarna skrev tidningarna hur ”den sorgligt förvillade qvinnan” låtit hjärnan ”omtöcknas af socialismens galenskaper”. Man skrev också att hon var gift med Axel Danielsson ”på socialistiskt manér” – för att skambelägga deras utomäktenskapliga relation.

’Arbetet’ lät några dagar senare trycka hela talet, så här lät det:

Förbjudna ord #3, Antimilitarism

Att ogilla krig har inte alltid varit problemfritt i det här landet. När Henrik Menander översatte Internationalen till svenska utelämnade han vers fem, den med ”vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång”. Det är lite oklart varför versen egentligen utelämnades, men då sången först publicerades i en specialtidning inför första maj 1895 är det högst troligt att ansvarig utgivare hade ställts inför rätta om de subversiva orden hade förekommit i tryck.

1895 var unionskrisens år. Norge ville bli fira från den sedan 1814 påtvingade unionen med Sverige, som svarade med vapenskrammel och chauvinistiska tongångar i högerpressen.
För socialdemokratin – i Sverige liksom i resten av världen vid denna tid – var det en självklar principsak, rentav en grundpelare i hela ideologin, att man motsatte sig krig.

Norges folk har rätt att bestämma sitt eget öde, detta bör Sveriges arbetare solidarisera sig med. I händelse av krig bör socialister därför vägra delta och organisera en mobiliseringsstrejk. Om inte rent av, som i sången, skjuta våra generaler och göra revolution istället för att slakta våra arbetarbröder i andra länder. Socialismen predikade världsfred.

Hjalmar Branting, en i vanliga fall försiktig karl på partiets högerflank, skrev i detta upphetsade läge följande i tidningen Socialdemokraten:

”Skulle det förfärliga verkligen
bli allvar, att man ville låta de
svenska gevären marschera
västerut, så må den, som bär
ansvaret, också kunna säga sig,
att måhända nere i samhällets
breda lager någon kan falla på
den tanken att upphäva sig själv
till domare och med en kula utan
order söka förebygga att tiotusen
kulor på order avfyras för att
lemlästa och slakta vänner och
bröder.”

För detta blev Branting åtalad och dömd till 500 kronors böter för ”uppmaning till våld”. Böterna betalades genom att man anordnade en insamling i både Sverige och Norge.

Tio år senare var det unionskris igen och på många sätt liknade krisen den förra. Men samtidigt hade mycket hänt. Nu var arbetarrörelsen större, bättre organiserad och dessutom radikalare, åtminstone på sina håll.
I slutet av 1800-talet hade en landsomfattande ungdomsrörelse bildats och 1903 hade den splittrats i en mer revolutionär antiparlamentarisk gren, Ungsocialisterna, och den försiktigare Ungdemokraterna*. Men även Ungdemokraterna var radikalare än moderpartiet och den fråga där de två rivaliserande falangerna stod varandra närmast var i just försvarsfrågan.

Att just de unga engagerade sig för frågan var inte konstigt. Några år tidigare hade allmän värnplikt införts, vilket inte var populärt. Varför ska vi döda och dö för ett land där vi saknar grundläggande rättigheter? undrade många.

Samma överhet som högljutt skrek på invasion av Norge var lika högljutt motståndare till allmän rösträtt eller andra utjämnande reformer.

Den antimilitaristiska agitationen skedde inte bara genom utspel i tidningar och på möten. Nu smugglade man även in subversiva flygblad direkt till kasernerna och skickade agitatorer till förläggningarna vid gränsen, där mobilisering skedde. 1905 dömdes Zeth ’Zäta’ Höglund, ledare för Ungdemokraterna, och Albert Jensen, en av de ledande inom Ungsocialisterna, för var sin antimilitaristisk broschyr.

Albert Jensen

Zäta fick sex månaders fängelse, Jensen fick ett år då han även fick straffpålägg för sin muntliga agitation vid svensk-norska gränsen. Hinke Bergegren fick samma år 50 kronors böter för sina antimilitaristiska synder. Säkerligen blev fler dömda för mindre saker och för att ha distribuerat de olagliga bladen, till detta kom att många vägrade göra värnplikten, vilket ledde till fängelsestraff.

Och det hela gick bra. Sverige anföll aldrig och Norge blev fritt. I hur hög grad detta berodde på agitationen och vad som hade hänt annars får vi så klart aldrig veta.

Man hade kunnat tänka sig att det hela borde lugnat ner sig efter unionskrisens lösning. Istället blev det tvärt om. Upprördheten var stor inom etablissemanget – den socialistiska rörelsen hade visat sig vara en kraft som ständigt växte, det var dags att sätta ner foten. Igen.


På 1880-talet dammade man av gamla lagar och åtalade socialister för bland annat religionsbrott. Det hjälpte inte, så kungen beordrade att en skärpning skulle tillkomma med inspiration från den tyska socialistlagen. Det hjälpte inte heller. Som det förresten inte heller hade gjort i Tyskland. 1899 kom den så kallade Åkarpslagen som förbjöd agitation mot strejkbrytare och strejkbryteri. Men likt förbannat gick rörelsen framåt.

Nyss, 1903, hade man genomfört en generalstrejk för allmän rösträtt och nu, 1905, alltså förhindrat ett krig. Så kunde man inte ha det. Resultatet blev de så kallade Staaflagarna 1906 – ytterligare en begränsning av yttrandefriheten.** Det var inte bara antimilitarism man vände sig mot i Staaflagarna, det var lite allt möjligt som preciserades och skärptes. Enligt Karl Fernström kom effekten av lagarna direkt.

”Verkningarna av Staaflagarnas antagande kom blixtsnabbt. Det blev en formlig razzia på lägerplatserna efter socialistisk litteratur och på flera ställen portförbjöds även den socialdemokratiska pressen.”

Och värre skulle det bli. Helsingborgs ungsocialistiska klubbs fana med texten ”Krig är brodermord” som använts i flera år blev nu beslagtagen av polisen i samband med en demonstration, vilket ledde till upplopp. Tidningar beslagtogs på löpande band*** och även affischer kunde förbjudas. Det som i socialdemokratisk historieskrivning brukar kallas ”åtalsraseriet” i slutet av 1880-talet var ingenting mot vad som kom nu.

Inte ens idag, över hundra år senare, kan jag få tag i artikeln ’Till kamp mot militarismen’ i KB:s arkiv, som publicerades i Nya Folkviljan den 4 augusti 1906. Artikeln gav ansvarig utgivare Carl V. Cederholm ett års straffarbete. En av otaliga yttrandefrihetsdomar under dessa år.


Domarna haglade – dock var det inte längre Branting eller Socialdemokraten som drabbades utan främst Ungsocialisterna, i mindre grad Ungdemokraterna även om en och annan sosse och till och med enstaka borgerliga radikaler åkte dit ibland.

Att denna inskränkning kom då Sverige fått sin första ”vänsterregering” – den liberala Staafregeringen som (förgäves) försökte utvidga rösträtten och talat så varmt om det fria ordet – blev för många inom arbetarrörelsen det yttersta beviset för att samarbete med liberalerna var en återvändsgränd.

Ungsocialisternas svar på repressionen var bland annat att ge ut hemliga broschyrer utan avsändare. En annan var att uppge en kamrat som bestämt sig för att emigrera till Amerika som ansvarig utgivare. När åtalet kom lämnade han snabbt landet. Man utarbetade också en praktik för hemlig försäljning av förbjudna och beslagtagna tidningar och broschyrer. En tidning som förbjudits var i själva verket lättsåld då folk blev nyfikna på vad det kunde vara som var så farligt.


Det gällde bara att gömma undan upplagan innan polisen hann beslagta den. Allt tyder på att Ungsocialisterna hade väl etablerade rutiner för detta, även om det med förklarliga själ inte nämns i mötesprotokoll och officiella handlingar.

Bland de mer bisarra åtalen för antimilitaristisk propaganda kan nämnas åtalet för Lev Tolstojs broschyr ”Tänk först- handla sen!”. Den världsberömde romanförfattaren och kristne pacifisten vars text ungefär samtidigt inspirerade en ung Mahatma Gandhi betraktades som kriminell propaganda i Sverige. Ansvarig utgivare Birger Swahn fick fem månaders straffarbete.

Tidningar, tal, broschyrer, affischer och – begravningskransar – kunde åtalas för antimilitaristisk propaganda.

På tvåårsdagen av värnpliktsvägraren Richard Almskougs död lades en gravkrans med inskriptionen ”Du ville icke lära dig mörda, därför dödades du.” Bakgrunden var att Almskoug på våren 1909 hade dött i fängelset, något hans kamrater i Kalmar ansåg suspekt och därför krävde en oberoende utredning om. Någon utredning kom inte till och Almskougs begravning blev till en stor manifestation med tusentals deltagare.

Talare på begravningen var C. J. Björklund. Han fick fyra månaders fängelse för detta, och ytterligare sex kamrater fick 200 kronors böter – vilka de satt av med 21 dagars fängelse – i samband med det tumult som uppstod då, enligt Björklund, högerkristna och organiserade strejkbrytare försökte störa begravningen.

Och två senare blev alltså även en gravkrans olagligförklarad. Rätten fick först bedöma huruvida kransen skulle anses som trycksak eller ej, (det var den inte, kom de fram till) och därefter förklarades Rudolv Erlandsson skyldig till brottet. Han dömdes i samma veva som ansvarig för broschyren ”Värnpliktsvägran” samt en extra åtalspunkt för att medvetet ha sålt broschyren efter att den blivit konfiskerad.

C. J Björklund flydde landet istället för att ta sitt straff – ett förfarande han delade med många andra. Otaliga är de unga radikaler som dyker upp i källorna, döms för yttrandefrihetsbrott och sen försvinner till Amerika – de flesta utan att vi har en aning om vad som hände dem sen.

Björklund åkte istället till Wien, varifrån han blev utvisad i samband med första världskrigets utbrott. Hemma i Sverige blev han gripen och fick till sist ta sitt fängelsestraff.

Detta ledde till visst bekymmer för organisationen då Björklund för stunden var tillförordnad redaktör för Ungsocialisternas tidning Brand. Han hade ersatt Ivan Oljelund som satt i fängelse för antimilitaristisk propaganda. Ivan var i sin tur tillförordnad redaktör för Hinke Bergegren – som satt i fängelse för antimilitaristisk propaganda.

Bakgrunden till Oljelunds fängslande var att han deltagit i en fredskongress. Under första världskriget ställde sig Sverige neutralt – en hållning man haft sedan början av 1800-talet vilket skonat landet från krig i över 100 år. Men nu höjdes röster för bryta denna neutralitet – världsläget hade ändrats, löd argumentet.

Sveriges överhet var av tradition tyskvänligt och röster för deltagande i kriget på kejsarens sida ökade. Då det avslöjades att det även fanns tyskvänner inom det socialdemokratiska partiet gick vänsterflygeln till aktion.

Fredskongressen anordnades i mars 1916 av Ungdemokraterna. Även Ungsocialisterna deltog. Moderpartiet och LO ville inte vara med och SAC Syndikalisterna var märkligt nog inte inbjudna. På kongressen talade man bland annat om att genomföra en generalstrejk i händelse av krigsutbrott. Statens svar blev den så kallade förräderiprocessen.

Tre personer – Zäta Höglund, Ivan Oljelund och Erik Hedén – dömdes i tingsrätten till i tur och ordning tre, ett och ett halvt respektive ett års straffarbete för förräderi. Fallet blev vida uppmärksammat och ledde till en landsomfattande agitation med massmöten och flygblad till de dömdas försvar. Denna rörelse ledde i sin tur till ännu fler domar, men gav också resultat. När högsta domstolen tog upp fallet avskrev den förräderi från åtalspunkten och Höglund och Oljelund dömdes ”bara” efter Staaflagarna och fick sina straff sänkta till ett års respektive åtta månaders fängelse. Hedén blev frikänd.****

Hur många som under 1900-talet hamnade fängelse för att ha uttryckt olika antimilitaristiska åsikter är okänt för mig. Klart är i alla fall att det lugnade ner sig rejält efter första världskriget och det demokratiska genombrottet.

Världskriget blev precis som unionskrisen 1905 ett krig som Sverige aldrig gick in i. Frankrikes och Tysklands socialister svek sina ideal 1914 och misslyckades med att förhindra världskrigets utbrott.
Men Sveriges socialister lyckades i alla fall hålla det egna landet utanför krig och därefter bibehålla landets neutralitet i ytterligare drygt 100 år. Trots den drakoniska repressionen.

* Vilket egentligen var smeknamn för att skilja på de snarlika ’Socialistiska ungdomsförbundet’ och ’Socialdemokratiska ungdomsförbundet’. Ungsocialisterna kallades också ”Unghinkarna” efter förgrundsgestalten Hinke Bergegren.
** Och ja, som vi sett tidigare i den här serien så begränsade man yttrandefriheten en gång till 1910. Även det riktat mot socialister. Som även det misslyckades.
*** I Karl Fernströms ’Ungsocialismen – en krönika’ förstår man hur vanligt detta var då han vid ett tillfälle skriver att ”Det underliga inträffade att Brand inte fick något beslag eller åtal under 1917”.
**** Det är värt att notera att skillnaden mellan fängelse och straffarbete som fanns vid denna tid var mycket stor. Fängelsedömda socialister kunde skriva böcker och fortsätta redigera sina tidningar från cellen – straffarbete var av allt att döma en helvetisk tillvaro.

Om Tao

För ungefär fyra år sen fick jag för mig att sätta mig in lite i kinesisk filosofi och historia. Egentligen var jag intresserad av nuet, jag irriterade mig på västcentreringen i alla analyser av tillståndet i världen och tänkte mig att de kanske såg det hela på annat sätt där borta. Fick tag i första numret av Chuang efter att Krigsmaskinen skrivit (eller kanske twittrat) om det och blev peppad. Tänkte att jag går in för det lite. Fräschar upp minnet med lite översiktsverk över Kinas moderna historia, nån biografi över Deng Xiaoping, nån bok med Maos militärpolitiska skrifter och vad det nu var.

Men, tänkte jag vidare. Kanske bör jag vara ännu lite grundligare. Så det blev filosofiöversikten Kinesiskt tänkande av Gung-Hsing Wang som gick igenom Kinas filosofihistoria från antiken till 1900-talet. Det hela gav mersmak och i nästa runda på biblioteket hittade jag inte bara Kinesiska tänkare, en antologi från 50-talet med utdrag ur originaltexter av alla de gubbar som avhandlats i Kinesiskt tänkande, av bara farten slängde jag även med Samtalen med Konfucius, Wu Zis krigskonst och Tao Te Ching av Lao Zi (Lao Tzu)– tre portalverk från tre olika antika kinesiska filosofer.
Nu jävlar kommer jag vara rustad för att sätta mig in i autonommarxistiska kristeorier som analyserar kinesiska strejk- och upploppsrörelser i den senkapitalistiska sociala fabrikens alienerande väv av anpassning och motståndscykler!, tänkte jag.

Det var egentligen Konfucius som intresserade mig här. Efter Gung-Hsing Wang trodde jag att jag bestämt mig, jag var team Konfucius. Taoismen, fick jag förklarat för mig, var en underliggande ström av världsfrånvänt flum som brusat i skymundan medan den rationella och logiska konfucianismen är anledningen till att Kina fram till 1700-talet var världens mest utvecklade civilisation, en plats nationen nu är på väg att återta.

Jag läste Stefan Stenudds översättning av Tao Te Ching ganska slött. Efterordet var visserligen intressant, men själva verserna innan dess tråkade mest ut mig, även om det då och då glimmade till. Men så hände något. Jag vet inte riktigt hur, men jag har för ovana att stryka under i böcker jag läser och när jag är klar skriver jag ner en liten ”recension” till mig själv. Och nu satt jag och bläddrade i boken, läste om på måfå, skrev ner vad jag tänkte, kollade vad jag strukit under – och allt förändrades totalt. Det här är ju fullkomligt genialt! Meningslöst flum och osammanhängande ord växte upp till djupa och allmänmänskliga insikter, putslustiga oneliners som verkade höra hemma på ingresserna till korkade managementböcker blev till upplysning.

Det var ibland tvetydigt, kanske rent av motsägelsefullt, men samtidigt var det sant. Wu wei, ”icke-handlande” är inte alls nån jävla konformism, medlöperi eller Laissez-fair, det är individualism i dess högst utvecklade form – Lao Zi uppfann anarkismen. Yin och yang, ett koncept som alla känner till, är mer än en plastig symbol att hänga runt halsen, det är i all sin enkelhet en fullgod kosmologisk-moralisk princip. Och så vidare. Jag menar

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Eller liksom

”Den förnämsta härskaren är knappt känd av folket
den mindre värdiga är älskad och hyllad
den än mindre värdiga är fruktad
den minst värdiga är föraktad

Den som inte visar tillit kommer ingen att lita till

Den som värdesätter orden och ogärna talar
– när hans gärning är fullbordad säger folket:
Det hände av sig självt.”

Och ba

”Den som vet talar ej
den som talar vet ej”

Jag läste igenom hela boken en gång till och när det sen blev dags för antologin Kinesiska tänkare fann jag till min glädje att hela Tao Te Ching fanns där med, i en annan översättning. Jag läste, jämförde, läste om den förra, skrev ner vad jag tänkte och läste igen. De olika översättningarna gav olika perspektiv och jag letade snart rätt på flera andra.*

Akademiledamoten Göran Malmqvist, visade det sig, hade gjort en nyöversättning. Utöver det intressanta och personliga förordet skulle den visa sig vara en besvikelse. Malmqvists stora problem var att han utgått från att Dao de Jing** varit en furstespegel, vilket fullkomligt förstör det radikala budskapet.

För att ta det sist citerade stycket här ovan, inledningen av vers 56. I Erik Folkes översättning heter det:

”Den insiktsfulle är tyst; den talföre saknar insikt.”

Och i Sven Lindqvists version:

”Den insiktsfulle talar ej.
Den talföre saknar insikt.”

Vilket ju är snarlikt, liksom nån engelsk version jag läst som säger ”Who understands does not preach” osv. I Göran Malmqvists version blir det istället:

”Den furste som äger insikt talar inte,
den furste som talar äger inte insikt.”

Vilket ju blir något helt annat. Och det är fullt av liknande tolkningar på andra ställen. Som vers 3,

Stenudd:

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Henriksson & Hwang Tsu-Yü:

”Upphöj icke de visa
på det att folket ej må ävlas och tävla.
Sätt icke pris på det svåråtkomliga
på det att folket icke må frestas till stöld.
Betrakta icke det åtråvärda
på det att folkets hjärtan icke må oroas.”

Som hos Malmqvist blir:

”Om fursten vägrar att hedra duktiga män, får han sitt folk att
avstå från att tävla om hans gunst.
Om fursten inte värdesätter svåråtkomliga ting, får han sitt folk att
avstå från att stjäla.
Genom att inte visa upp begärliga ting ser han till att folkets hjärtan inte förvillas.”

Stenudds tolkning är kortfattad, hos Henriksson & Hwang Tsu-Yü (som är snarlik hos Folke/Lindqvist) finns det ett ”folk” inblandat och hos Malmqvist ligger fokus på en furste. Nu kanske någon undrar vem som då har rätt. Hur kan en och samma originaltext få så olika översättningar? Det där är klurigare än man tror – Tao Te Ching/Dao De Jing är notoriskt svåröversatt och dess språk är väldigt minimalistiskt.
I den gamla kinesiska den skrevs på finns knappt någon grammatik och inget tempus eller genus***.

Den skulle i princip kunna läsas som om den handlade om framtiden, nuet eller det förflutna och den kräver att det sticks in småord för att göra den begriplig, småord som ofrånkomligt innebär att översättaren gör sin egna tolkning. Dessutom är orden i sig ofta tvetydiga och mångomfattande, vilket ordet Tao/Dao är ett exempel på.
Det betyder ”väg” men innehåller i sig självt en hel kosmologi inte olikt andra svåröversatta kulturellt betingade begrepp som Brahma, Logos osv. Malmqvists frekventa användande av ordet ”furste” är alltså helt och hållet ett tillägg som inte finns i originaltexten då han antagit att boken skrevs för att undervisa framtida härskare.

Även Stefan Stenudd ogillade Malmqvists översättning, men mest på grund av förordet där han inte nämns då Malmqvist menar att det ”kräver ingående kunskaper i det klassiska kinesiska språket ” för att göra en bra översättning – Stenudds är då en andrahandsöversättning.

Men Taoism betyder ofta något annat än den subtila poesin-filosofin i Lao Zis gamla mästerverk. Med tiden utvecklades en religion som sade sig grundas på det gamla verket samtidigt som det plockade upp folklig vidskepelse, alternativmedicin, astrologi, feng shui och annat trams i sina läror, något (vi) beundrare av Tao Te Ching brukar vara noga med att avgränsa oss ifrån.
Enligt Gung-Hsing Wang var det en historiens ironi att ateisten Lao Zis verk blev grundbulten i en religion, något som ska ha kommit sig av att de styrande ville ha en konkurrent till den utländska buddhismen som börjat sprida sig bland folklagren.****

Denna märkliga religion med ”shamanernas trollrunor” och ”dess blinda tro på magiska krafter och odödlighetskult”, som Göran Malmqvist skriver, har ställt till det en del med begreppen. Som Nathan Söderblom sa, ”Folkreligionernas präster och kuckelmakare kalla sig för tao-lärde eller tao-präster och betrakta Lao-tse som sin skyddspatron, hvilket ej höjer hans anseende.”

Vid sidan av Lao Zi räknas även Lie Zi och Zhuang Zi till den tidiga taoismens kanon.

Den sistnämndes verk översattes även det av Göran Malmqvist och kom ut på Bakhåll förra året, vilket blev hans sista arbete. Även om Malmqvist i förordet menar att Zhuang Zi hör till taoismens ”filosofiska ” gren och inte befattade sig med det ovan nämnda kultbruk som redan vid denna tid, 3-200 talet f. Kr, hade börjat bre ut sig, så tycker jag nog det är något annat än Tao Te Ching.

Taoism är visserligen en efterhandskonstruktion och Zhuang Zi själv skulle nog inte sett sig själv som en författare i någon tradition utan en självständig tänkare. Men då Lao Zi upplyser med ett fåtal poetiska och mångtydiga verser tycks det mig som Zhuang Zi mest förvirrar med sina märkliga dialoger.

Det är svårt att hänga med och ibland verkar budskapet vara rena sofismer. Men ibland hittar man små guldkorn. Wu wei, ickehandlandet som något radikalt, kan man ibland se prov på och om Malmqvists tolkning av Tao Te Ching var att det var en furstespegel så ser vi den raka motsatsen här. Ibland närmar det sig snarast nihilism – allt är relativt och man bör inte ta ställning mellan olika läror. Vi vet inget om något, Zhuang Zi skriver att han en natt drömde att han var en fjäril och nu undrar han om han kanske är en fjäril som drömmer att han är Zhuang Zi – hur kan vi veta? ”Ändå finns det dårar som inbillar sig att de är vakna.” Trots alla icke-ställningstagande finns det dock spår av etik då och då –

”Uppkomsten av föreställningar om vad som är rätt och orätt innebar ett försvagande av Dao. Och det som innebar ett försvagande av Dao ledde till en förstärkning av själviskheten.”

Heter det vid ett tillfälle, något som påminner en del om Tao Te Ching vers 38. Kanske ska man läsa Zhuang Zi främst som humor. Som en parodi på de lärda dispyterna mellan Konfucius och Mo Zis anhängare som försiggick vid tiden då den skrevs. Eller vad sägs om den här:

”Det fanns en början. Och det fanns en tid då det ännu inte hade börjat finnas en början. Det fanns också en tid som låg före den tid då början ännu inte hade börjat. Det fanns ett något. Det fanns ett intet. Och det fanns en tid som låg före den tid då detta intet ännu inte hade börjat finnas till. Då fanns där plötsligt ett intet. Det är omöjligt att säga om följden av detta intets uppträdande var ett intet eller ett något. Det är inte heller möjligt att säga om jag genom att säga detta verkligen har sagt något eller inte har sagt något.”

Ja, och för att återgå till ämnet (?). Mina studier av Tao Te Ching för fyra år sen ledde visst inte till att jag satte mig djupare in i dagspolitiska frågor rörande Kina eller försökte klura ut hur det samtida ekonomiska systemet egentligen funkar.


Istället stannade jag kvar i forntiden och började läsa gammalt mög som Homeros och Hesiodos, Bhagavad Gita, Upanishaderna, Avestan, Gilgamesheposet, Enuma Elish och hymner till Innana, Egyptiska dödsboken, Bibeln, Koranen, Baal-cykeln och andra kanaaneiska myter med mera, med mera.
Jag sa upp min prenumeration på Dagens ETC och började prenumerera på Populär Arkeologi istället, bytte P1 mot P2, lade ner Facebook för att istället läsa egyptologiska nyhetsbrev, gjorde en avstickare till det fornnordiska, lärde mig runalfabetet och läste Eddan, Beowulf och lite isländska sagor och… Ja. På den vägen är det.

Har fortfarande inte läst Chuangs andra nummer. Viktigt med kamp, bra att sätta sig in i vad som händer och så där, visst. Dumt med eskapism och flum, kanske.
Eller så läser vi Tao Te Ching vers 48, Stefan Stenudds översättning:

”Den som söker lärdom tar varje dag något till sig
Den som söker Tao släpper varje dag något

Han släpper och fortsätter släppa
intill han uppnår ingen handling
När ingenting görs lämnas ingenting ogjort

Riket kan bara vinnas av den som inte strävar
Den som bryr sig är ovärdig att vinna riket.”

* Har tyvärr ännu inte läst Ursula K. Le Guins översättning. Tao är ofta närvarande i hennes böcker, vilket nämndes lite i slutet av den här. En annan kändis som gjort en översättning är Aleister Crowley. Till sin hjälp hade han en astral varelse vid namn Amalantrah som uppenbarligen var kunnig i klassisk kinesiska och som försäkrade honom att just denna engelska översättning – som genomfördes på tre dagar – var den korrekta och i full överensstämmelse med Lao Zis intentioner.

** Ja, som ni väl redan vet eller i annat fall fattat vid det här laget: översättningar av kinesiska blir lite olika. Tao och Lao Tzu är den gamla stavningen. Precis som Tse-Tung blev Zedong och Peking blev Beijing blev Tao Te Ching istället Dao De Jing, men gamla vanor sitter i och många skriver/säger fortfarande Tao snarare än Dao.

*** En framtida svensk översättning som byter ut alla ”han” mot ”hen” vore därför i någon mån mer korrekt.

**** Samtidigt finns det de som menar att buddhismen ursprungligen var en indisk variant av Lao Zis lära.

De obesuttna

Science fictionklassikern De obesuttna (The Dissposessed) av Ursula K. Le Guin kom nyligen ut på svenska i en snygg nyutgåva. Intressant nog är det Federativs, SAC Syndikalisternas förlag, som står för utgivningen, vilket känns lite udda då de dels sällan ger ut någonting alls och då sällan skönlitteratur och mig veterligen aldrig tidigare gett ut någon gammal science fictionroman av en superkändis i Le Guins klass.*

Men roligt i alla fall, för De obesuttna är verkligen skitbra och ett anarkosyndikalistiskt förlag passar också utmärkt som utgivare då handlingen kretsar kring ett anarkistiskt samhälle – Anarres.

Anarres är planeten Urras måne dit ett gäng visionärer begav sig för nära tvåhundra år sedan för att bygga sin utopi. Vi får inte veta alla detaljer, men det tycks röra sig om en kompromiss efter åratal av blodig klasskamp inom de kapitalistiska staterna på Urras då ”odonisterna”, som anarkisterna kallar sig, fick bosätta sig på den karga Anarres. Sen dess har man fört en strikt isoleringspolitik där ingen förflyttning av människor skett värdarna emellan även om ett begränsat handelsutbyte pågår.

Den briljanta fysikern Shevek blir den första att bryta isoleringen genom att åka till Urras, där han vunnit motsvarigheten till nobelpriset för sin banbrytande teori som man tror kan revolutionera rymdfarten.

En rad förvecklingar sker då han blir indragen i diplomatiska stridigheter mellan Urras motsvarigheter till kapitalist- och kommunistländer. Parallellt sker återblickar då vartannat kapitel handlar om Sheveks uppväxt på Anarres och tiden fram tills han åkte därifrån. Och det är just skildringen av Anarres anarkistutopi i kontrast till det mer välbekanta Urras som är så fantastisk.

Snarare än science fiction så kan De obesuttna ses som en sentida variant på den utopiska romanen, en genre som var väldigt populär på 1800-talet men som idag är närmast bortglömd, och det av förklarliga skäl då den i regel är dödstråkig.

I den utopiska romanen hamnar hjälten i en värld, (han förliser med sitt skepp eller störtar med sitt plan eller vaknar upp i framtiden) där allt är annorlunda mot hans hemvärld. Därefter går större delen av handlingen ut på att han/vi får förklarat för sig/oss hur det kan vara på det här viset
”Men va!? Säger ni att ni inte har några pengar/sexism/krig/…/? Det kan väl aldrig fungera?” Varpå hans vänliga guide som visar honom runt skrockar åt hjältens naiva frågor och faderligt förklarar hur det funkar och varför detta är så mycket bättre. Hjälten är först skeptisk men blir med tiden övertygad om att denna nya plats borde vara en framtid att sträva mot även för hans hemvärld. Typ så.

Den utopiska romanen tvärdog i princip med ryska revolutionen varpå dystopin tog över som genre, en genre som ju verkligen blomstrar idag.

De obesuttna är från 1974 och anknyter helt klart till den utopiska romanen, dock med några viktiga skillnader – vilka samtliga är förbättringar. Man har till exempel gjort vändningen att det istället är mannen från anarkistplaneten som med sitt besök på Urras får förklarat för sig vad könsroller, shopping och slaskjournalistik är för något.

På Anarres är tillvaron ganska tuff. Även om det inte finns några pengar och allt ägs gemensamt så är det ofta en kamp för överlevnad med knappa resurser. Samhällets solidariska sammanhållning verkar ofta avundsvärd men kan ibland förväxlas med socialt tvång och starka normer – de arbetsskygga åker till exempel på stryk ibland, även om något formellt arbetstvång inte finns. Man blygs sällan inför varandra och frågar artigt om man vill ”kopulera”, alla experimenterar i regel med sex med båda könen från tiden då de blir könsmogna, därefter tycks det inte vara en särskilt stor grej.
Man har ofta naturliga band till sina föräldrar men då ens namn bestäms slumpartat av en dator och det inte finns några släktnamn är familjen i princip upplöst. Individen väljer själv vilket eller vilka kollektiv och gemenskaper han eller hon vill tillhöra.

Anarres betraktas med en kritisk blick, det är i en bemärkelse en utopi, men ännu mer en skildring av vad ett så fundamentalt annorlunda samhälles konsekvenser skulle kunna bli om man drog dem till sin spets – på gott och ont. För alla är inte lyckliga som i 1800-talsböckerna, det finns en hel del skavanker. Läsaren får ingen paradisskildring utan tvingas tänka efter.

Men viktigast av allt så är De obesuttna framförallt en bra berättelse, den är skriven av en författare och inte som i fallet med den utopiska romanen av en politisk propagandist. Den har en riktig handling, den har karaktärer med ett psykologiskt djup och det är via deras livsskildringar vi får en filosofisk och politisk (och antropologisk och psykologisk) diskussion, inte via platta slagord.

Med den här utgåvan följer även novellen Dagen före revolutionen med, en prequel som utspelar sig 200 år tidigare där man får träffa rörelsens grundare, den vid det här laget sjuttiotvååriga kvinnan Odo. Tycker väl inte den tillförde så jättemycket, dock fastnar jag för författarens korta förord där hon säger att De obesuttna var ett försök att skriva om anarkism.

”Inte bomben-i-fickan-varianten, som är terrorism vad den än försöker kalla sig för att förbättra sin status: utan anarkism av det slag som förebådades i det tidiga taoistiska tänkandet, och som utvecklades av Shelley och Kropotikin, Goldman och Goodman […] Det är den mest idealistiska och för mig den mest fängslande av alla politiska teorier.”

*Eller snarare – inte på flera årtionden i alla fall, en gång i tiden gav de faktiskt ut en massa böcker, liksom syndikalismen en gång i tiden var en stor rörelse i det här landet.

Om KB:s tidningsarkiv

Insåg först nyligen vidden av det där med att Kungliga biblioteket har öppnat sitt tidningsarkiv så att det nu är fritt tillgängligt för alla över nätet, vilket möjliggjorde föregående lilla inlägg. Tidigare har man då varit tvungen att ta sig dit för att sätta sig vid nån dator, om jag fattat saken rätt. Noterade detta för ett tag sen men det var först då jag testade som jag fattade vilken fantastisk söktjänst det är.

Det finns redan åtskilliga digitaliserade arkiv där man kan läsa gamla tidningar, men då har man varit tvungen att veta var man ska leta och efter vad. I KB:s sökmotor kan man söka på enskilda ord eller fraser och arkivet omfattar över 900 svenska tidningar.

Det är antagligen bara är jag som är lite efter, och normala människor blir kanske mer fascinerade över nyheter om självkörande bilar, kommersiella rymdresor eller virtual reality, men jag fick i alla fall en känsla av att leva i en science fiction-värld när jag insåg att datamaskiner nu kan söka bland inskannade 1800-talstidningar tryckta i frakturstil.

Personligen finns det dock en del problem med det här. Jag kan nämligen inte förstå hur jag någonsin kommer kunna göra något annat nu, det är helt otroligt beroendeframkallande samtidigt som det oändliga urvalet ger mig viss stress. Och när man väl söker runt, ja då kommer man lätt in på en massa stickspår, upptäcker saker man inte hade en aning om, upptäcker sammanhang man inte förstår, vilket leder till nya sökningar (vidare i arkivet, på Wikipedia, i ordböcker mm) och sen har dagen gått…

Upptäckte till exempel av en slump att August Palm använde ordet ”racehat” i sitt berömda föredrag ”Hvad hvilja Socialdemokraterna?” 1881, vilket fick mig att spontanmejla Tobias Hübinette, som tycks något maniskt intresserad av ämnet. Han spann vidare lite på sin blogg och upptäckte också att detta innebär att SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, har fel då de härlett ordets uppkomst till Strindberg 1885.
Hübinette använder då själv flitigt KB:s tjänst till små gräv på sin blogg, och det gör även utmärkta jagvillvarafarlig.blogspot.com som har spottat ur sig ett par läsvärda inlägg på sistone.
Och jag vill ju inte vara sämre.

Idag har jag till exempel följt Michail Bakunins vistelse i Sverige 1863, vilket var en följetong i den samlade pressen. Lärde mig att han tillsammans med en delegation först anlände till Malmö där han höll ett tal till de frihetsälskande svenskarna.
Den senare så ökända anarkisten skrev även en insändare till Aftonbladet där han fick mig att höja på ögonbrynen rejält då han lovordade Sverige, den svenska gästfriheten och – den svenska kungen (!)

Det finns en viss risk att denna blogg från och med nu enbart kommer grotta ner sig i liknande små anekdoter från det förflutna.

Vi får väl se hur det blir med det, men nu måste jag gå. Tänkte läsa de första recensionerna av Strindbergs Röda rummet, eller leta upp Wiktor Rydbergs kritik av Nils Herman Quidings utopiskt socialistiska verk Slutliquid med Sveriges lag från 1871, som jag fick höra talas om då jag läste hans dödsruna i Sydsvenska Dagbladet 1886.

Eller något helt annat. Stay tuned.

Den sene Ted Kaczynski

Berättelsen om unabombaren slutar ju alltid med fängslandet, eller kanske rättegången och domen. För de som är lite mer insatta så läser man ibland manifestet, som kanske kommenteras och diskuteras på lite större allvar än vad som görs i sensationsreportagen.*

Få tycks känna till att Kaczynski faktiskt fortsatt skriva en hel del från fängelset. Allt tyder på att han inte hade någon som helst kontakt med likasinnade under tiden han genomförde sina attentat, men uppmärksamheten som hans fängslande fick ledde till att han blev en superkändis i den lilla subkultur och ideologi som anarkoprimitivismen och ekoanarkismen utgör.

John Zerzan, till exempel, kan sägas ha gjort karriär på Kaczynski då han först blev (ö)känd för allmänheten som ”universitetslektorn som försvarar unabombaren”. De två träffades, brevväxlade flitigt och Ted medverkade så småningom i hans tidskrift Green Anarchy. I några gamla nummer från början av 00-talet jag har dyker han upp ett par gånger. I den fasta avdelningen ”Prisoners of war” står han ständigt listad med kontaktinformation för den som vill brevväxla, tillsammans med bland många andra Mordechai Vannunu, Birgitte Mohnhaupt och Mumia Abu-Jamal. I den korta sammanfattningen heter det ”scentenced to multiple lifetimes in prison for the ”unabomber” bombing attacks against industrialist scums.”

I en kort insändare i höst- och vinternumret från 01-02 klagar Kaczynski över en artikel i föregående nummer där någon hävdat att EZLN skulle motsätta sig teknisk utveckling. Subcomandante Marcos är sannerligen inte motståndare till civilisationen, och vill Zapatisterna göra skillnad borde de göra sig av med honom ”!muy pronto!”, skriver Ted. Det är en gammal historia som ständigt upprepar sig, då ”True and genuine popular rebellion is taken over by sophisticated leftist intelectuals” varpå de förråder saken.
”The leftists have done this again and again. When will people ever lern? When will you, green anarchist, ever learn?”

I vårnumret 2002 medverkar han med en längre artikel, ”Hit where it hurts”. Den börjar med en allmän strategi om hur man bör prioritera sina kampmetoder så att systemet inte kan avväpna dem och mynnar därefter ut i en lätt maskerad uppmaning till mord på forskare inom bioteknik. Den har dock försetts med en brasklapp från tidningsredaktionen som svarar direkt efteråt.
Efter att de framhållit att de helhjärtat ser Ted Kaczynski som en politisk anarkistisk fånge och duktig strateg finns det ändå en del saker de vill kritisera – nämligen unabombarens problematiska förhållande till feminism.

Ted framhåller, liksom i manifestet, att antiteknik måste gå före allt annat vilket får redaktionen att påpeka att ”compulsory heterosexuality, socialy-enforced sexual conformity, racism, mysogyny and class division are all products of a hiearchial, patriarchial power structure” osv, osv i välkänd aktivismprosa anno millennieskiftesåren.

Det hela är ju ganska märkligt. Vi snackar alltså om en subkultur som inte har några problem med att publicera en dömd mördares strategidokument för fortsatt terror i syfte att krossa civilisationen och föra mänskligheten tillbaks till en ny stenålder. Men de beter sig samtidigt som vilka pk-kärringar som helst. Jag undrar mest hur Ted hamnade här, det rör sig ju helt uppenbart om de där ”översocialiserade vänsterister” han varnar för i manifestet…

Jag kan inte detaljerna bakom det hela, men någon slags brytning med John Zerzan verkar ha kommit till, han snackar i alla fall en del skit om honom i Technological slavery från 2010. Boken är utgiven tillsammans med David Skrbina och har undertiteln ”The collected writings of Theodore J. Kaczynski”, vilket inte är riktigt sant då bland annat novellen Ship of fools saknas och då enbart första delen av ovan nämnda ”Hit where it hurts” finns med (vilket visserligen är lätt att förstå).

Det är egentligen inga nya spår eller nya ämnen Kaczynski kommer med, allt är förenligt med, och i samma anda som, hans manifest (ISAIF som det genomgående kallas och som, något korrigerad för stavfel, finns med även här).

Det är inte så att Ted kommer ut som allmän proffstyckare eller visar nya sidor och intressen, men han broderar ut texten och svarar på en del kritik. Många av texterna – det är dels artiklar, dels brevväxlingar – är läsvärda och jag tycker mig se en högre nivå både intellektuellt och språkligt. I ”The truth about primitive life: a critique of Anarcho-primitivism” dömer han ut många i de egna leden, liksom många nutida antropologer, som drömmare. Återgången till ett förcivilisatoriskt samhälle kommer inte bli en tebjudning och forna tiders jägar- och samlarkulturer var inga hippiekollektiv. Återigen är det dessa ”leftists” som ställer till det.

Spåret med vänsteristerna som tar så stort utrymme i manifestet släpper han nämligen inte taget om. Då han får utveckla resonemanget, bland annat i ”The system´s neatest trick”, kommer han visserligen fram till en del poänger, men det blir samtidigt svepande.
Han sammanfattar problemet så här: (a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det. För systemet är varken rasistiskt eller misogynt i sig.

Antirasister som kämpar för att svarta ska jämställas vita i arbetslivet, feminister som bidrar att få ut hemmafruar på arbetsmarknaden och fler kvinnliga chefer, miljöaktivister som bidrar till energieffektivare maskiner och återvinning – de hjälper bara till att effektivisera det teknologiska systemet. Och i bakgrunden ligger en psykologisk komponent, ”översocialisering”, det tillstånd där vänsteristen tror sig vara en rebell men i själva verket bara har tillägnat sig systemets värderingar ännu mer, vilket han inte fattar. Så går resonemanget, och det är inte helt ointressant även om det såklart kan kännas lite meningslöst för alla som inte redan är övertygade om att störtandet av civilisationen är av största vikt.

Men det tröttsamma är framförallt att dessa ”leftists” ju är ungefär samma ”vänstern” det ständigt tjatas om i det här landet, de där som alla hatar, de ”postmoderna” eller ”politiskt korrekta” eller ”identitetspolitiska” socialliberalerna. De är ju en tacksam grupp att använda som slagpåse, inte minst då man är svepande i sin kritik och angriper en tendens man tycker sig se och inte verkliga personer eller exempel.

Då Kaczynski faktiskt kallar sig anarkist hade det varit rimligare om han gick i polemik mot alla de som hävdar att ett fritt och decentraliserat samhälle faktiskt kan existera utan att man går tillbaks till bondesamhället. En kritik mot anarkosyndikalismen eller en figur som Murray Bookchin hade varit mer givande, och lite mer att bita i för Ted.

Men vänsteristspåret är ju inte huvudpoängen. Det övergripande är teknikfientligheten och resonemanget att civilisationen är oförenligt med människans frihet. Kompromisslösheten i denna filosofi, och de implikationer det får om man drar det till sin spets gör liksom allt annat helt meningslöst och vänder upp och ned på det mesta, vilket är just vad jag uppskattar. Men vänsteristkritiken kopplas tydligare ihop med teknikkritiken i dessa senare texter än i manifestet.

I den nämnda kritiken av andra likasinnade skriver han till exempel att många pratar med förskräckelse om vår individualiserade tidsålder och hur gamla kollektiva gemenskaper försvunnit. Kaczynski menar att det i själva verket är tvärtom. Utvecklingen går från individuell till kollektiv, inget annat.

Hela vår tillvaro bygger ju på enorma samarbeten över hela världen, vi är bara kuggar i maskineriet. ”What gives modern society a superficial appearence of individualism, independence, and self-reliance is the vanishing of the ties that formerly linked individuals into smal-scale communities.” Jo, gamla tiders kollektiva gemenskaper försvinner mer och mer, men de ersätts ju av industrisystemet istället. Vi tillhör nu ett kollektiv av hundratals miljoner människor istället, även om byn och storfamiljen försvunnit. I en annan artikel heter det att alla ”are now converging rapidly toward a common culture and a common way of life, and they are doing so because of their common technology.”

Att många, speciellt då anarkoprimitivister och pk-antropologer som artikeln vänder sig emot, menar att det är tvärtom är ännu ett exempel på ”leftism”. Kollektivism är systemets värderingar, vilket vänsteristerna översocialiserats i, därefter inbillat sig vara något rebelliskt och sedan tror sig ha funnit i det förflutna, vilket man romantiserar. Resultatet blir att man tror att man kämpar mot systemet genom att bekämpa dess ”individualism” när man i själva verket hjälper det.

Mer filosofisk blir han då han försöker sig på en kritik av moralbegreppet i ”Morality and revolution”, liksom hans historiesyn broderas ut mer från de korta passagerna i manifestet. Bland mycket annat.

Ytterligare en bok av Kaczynski, Anti-Tech Revolution: Why and How, kom ut 2016. Den ska i sin tur bara vara första delen i ett större och mer sammanhållet arbete. Det får väl bli ett senare inlägg om detta.

* Podden Stormens utveckling gjorde så nyligen då programledaren Ola Söderholm tillsammans med Johannes Nilsson (som alltid lyckas nämnas här då jag skriver något om Kaczynski…) höll bokcirkel om manifestet.

Mot demokrati. Del III, anarki och demokrati.

Läs del 1 här och del 2 här.

I Marcus Lundströms Anarchist critique of radical democracy skissas anarkismens syn på demokrati genom åren. Enligt Lundström kan man sammanfatta det med tre faser. Anarkister var i begynnelsen kritiska till demokrati, rösträttsreformer och liknande, då det innebar en begränsning av individens frihet men efter Spanska inbördeskriget och andra världskriget vände det. Då såg de sig själva istället som de renlärigaste demokraterna av alla då de förordade direktdemokrati, lokaldemokrati och principer om att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det (och möjligen också genomföra det).

Men på senare år verkar pendeln ha svängt igen och Lundström ser amerikanska Crimethinc som ett exempel på den nygamla anarkistiska demokratikritiken, liksom fenomen som primitivister och att djurrätt kommit in i den ideologiska mixen.

En som inte nämns i Lundströms korta bok är den anarkistiske teoretikern och filosofen Rudolf Rocker. I sin amerikanska exil från nazi-Tyskland författade Rocker tvåbandsverket Nationalism och kultur, en slags vänsterns motsvarighet till Oswald Spenglers Västerlandets undergång där västvärldens idéhistoria från gamla greker till Hitler och Stalin avhandlas från ett anarkistiskt perspektiv. Här sägs det en hel del intressant om demokrati.

Likt Bakunin före honom anser Rocker att eländet började med Jean Jacques Rousseau. Från och med honom kan vi skönja en utveckling från liberalism mot demokrati, en utveckling Rocker ogillar. Visst bidrog Rousseau till att störta det gamla och unkna systemet med monarkier och aristokratier, men det var bara genom att byta ut en abstraktion mot en annan, vilket bara resulterade i att en despoti byttes ut mot en annan.
Montesquieu hade förordat en maktdelningslära och filosoferna bakom begrepp som naturrätten och idéer om medfödda inneboende rättigheter tänkte sig en särskilt skyddad sfär av frihet dit staten eller någon annan än individen själv inte hade tillträde.

Hos Rousseau finns inget av detta, istället bör allt gott ske genom den goda staten och varje försök till skyddade zoner, fria föreningar eller sammanslutningar, blir för honom ett hot mot det goda, mot vad han kallar ”allmänviljan”.

I allmänviljans namn försvinner individen och blir ett instrument för en ny religiös föreställning. Rousseau byggde bara vidare på Thomas Hobbes dyrkan av staten och faktumet att han beundrade den fundamentalistiska despoten och reformatorn Jean Calvin är talande, menar Rocker.

Diktatur är inte på något sätt en motsats till demokrati, utan tvärtom en logisk fortsättning på samma resonemang om allmänviljan. Rocker är visserligen noga med att påpeka att vad han benämner liberalism inte är detsamma som ”Manchesterliberalismen” men man höjer ändå lite på ögonbrynen då han hävdar att ”Just därför leder en rad vägar från demokratien till diktaturen, men däremot inga från liberalismen.”

Från Rousseau, allmänviljan och den suveräna nationen går en rak linje via franska revolutionens jakobiner till Lenins, Mussolinis och Hitlers statsbyggen. När franska revolutionens ideal svepte över Europa byttes det snart ut till tal om enskilda folks nationella frigörelse – ett simpelt knep av Napoleon för att splittra sina fienders imperium, och därefter ledde det bara till en ny furstlig despoti i de nu ”fria” länderna. Och denna historia skulle bara upprepa sig.

”Att Mazzini och hans revolutionära anhängare drogs in i kampen för Italiens enande, blev endast till nackdel för det sociala befrielseverket. De revolutionära målen fördunklades genom den nationella ideologin.” Och resultatet blev till slut Mussolini. Samma utveckling har skett inom den socialistiska rörelsen där demokrati varit ledordet. Det var inte brist på demokrati utan snarare demokratins överordning över friheten som i raska steg ledde fram till Stalin. Och de nyligen befriade staterna efter första världskriget började genast förtrycka sina minoriteter på det sätt de själva nyss förtryckts i de multietniska imperier de brutit sig ur.

Demokratin är själva förutsättningen för denna nationalism och splittring av den västerländska kultursfären som nationalstaterna skapat, en splittring som bara gynnat en liten elit. Först då individen trott sig vara en jämlik medborgare har han kunnat luras in i den nya politiska kyrka som nationalstaten utgör.

För staten, den är alltid av ondo.

”Låt oss inte begå något misstag: det är inte statsformen, det är staten själv som åstadkommer det onda och fortsätter att alstra och undanhålla det. Ju mer det statliga undantränger det samhälleliga i människolivet och tvingar det att underordna sig dess lagbud, desto snabbare upplöser sig samhället i atomer […] Det är inte fråga om hur vi blir regerade, utan om att vi blir regerade. Ty detta är ett bevis på vår omyndighet och hindrar oss att ta våra angelägenheter i egna händer.”

Man får såklart minnas att Rocker skrev detta under en mörk tid då land efter land i Europa förvandlades till diktaturer, vilket i sin tur ledde till det absurda i att den minst lika totalitära sovjetstaten av fler och fler sågs som det enda vitala motståndet. Rocker hade själv upplevt hur den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen han tillhört gått från en hoppfull massrörelse till marginaliserad pytteorganisation då arbetarklassen istället vänt sig mot Moskvavända kommunister och statskapitalistiska socialdemokrater.
Och när Hitler väl tagit makten kunde dessa partier inte bjuda något motstånd alls (enligt Rocker på grund av deras defaitistiska ideologi där lagar om ”historisk nödvändighet” pacificerat massorna), varpå de tillsammans med Rockers anarkosyndikalister förbjöds och snabbt sopades bort.

Nu skulle det ju ändå ljusna något efter andra världskriget. Men frågan om diktaturen som inneboende i, och som naturlig utveckling av demokrati är ju i sig intressant. Inte minst i våra dagar då jämförelser med Rockers 30-tal haglar tätt.

Anteckningar om postmodernismen (del IV)

(Del 1, del 2, del 3)

Riv auktoriteterna! Det finns en frihetskänsla i att be auktoriteterna dra åt helvete. Punkare som pekar finger åt överhetens ideal är uppfriskande. Punken är definitivt en postmodern företeelse. Det hävdar i alla fall Fredric Jameson, en av postmodernismens kritiker (som inte sällan misstas för ”postmodernist” i bemärkelsen att han skulle vara ”för” det han beskriver, av dogmatikerna). Jameson jämför med den modernistiska konsten som han menar var omstörtande på riktigt. När konstnärer inte längre målade vackra porträtt utan skrev om reglerna med sin kubism, dadaism och surrealism så skrämde det slag på överheten på riktigt. Postmodernismen är däremot bara pastisch och nostalgi. George Lucas är ett exempel på en postmodern filmskapare, menar Jameson. Han debuterade med den 50-tals nostalgiska Sista natten med gänget och hans Star Wars är en passning till gamla science fiction-serier från regissörens barndom och Indiana Jones gör det samma till gamla äventyrsfilmer.

Parodi utan humor, intetsägande nostalgi. Punken kanske kunde uppröra en och annan, men det dröjde inte länge innan det passades in i skivindustrins logik och blev till vilka produkter som helst, helt annorlunda den ursprungliga rock ´n rollen som bröt rasbarriärer och utmanade sexuella normer. Jameson sätter dessutom postmodernismen i ett materiellt sammanhang. Det är det moderna konsumentsamhällets kulturella logik. Plocka upp gamla företeelser och paketera om dem till konsumtionsvaror. Kultur som helt och hållet införlivats med kapitalismen.

Men vad har detta med sanningsrelativism och slutet på de stora berättelserna att göra? Allt.

*

Michail Bakunin hade en del att säga om auktoriteter. Som en av anarkismens stora förgrundsgestalter hade han närmare bestämt en hel del negativt att komma med. Staten och kyrkan, till exempel – den sistnämnda var under det 1800-tal då Bakunin var verksam ännu i allra högsta grad en auktoritet – ville han avskaffa. Bakunin vänder sig även starkt mot vetenskapliga akademier och liknande institutioner då dessa riskerar korrumpera även den mest upplyste, särskilt om vetenskapsmannen tilldelas särskilda privilegier. De riskerar, liksom politiska församlingar, att främst bli en grupp som mest ser till sina egna intressen. Men auktoriteten i sig är inte nödvändigtvis något dåligt.

När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal, eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören.” En enda människa kan bara veta en liten bråkdel av allt samlat vetande, därför måste vi lita till andra, liksom andra ibland måste lita till oss. Man bör också se till flera informationskällor innan man fattar sitt beslut. Men, påpekar Bakunin, han underkastar sig inte någon, han väljer att följa en auktoritet, då hans förnuft finner det lämpligt, vilket är förenligt med den människans frihet som han skattade så högt. ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.”

Detta är inte detsamma som att säga att det inte finns någon sanning alls, att var och en genom att välja det vetenskapliga rön som faller denna in där med har rätt. Vetenskapen och sanningen är absolut. Det är däremot inte vetenskapsmännen. Därför behövs förnuft, förnuft att förstå själv och förnuft att låta sig ledas av den som vet bättre i de fall då man inte fullt ut kan förstå själv.

Jag kan inte själv fullt ut förstå att utsläpp av koldioxid i atmosfären skapar en global uppvärmning. Jag kan inte heller på någon vettig grund spekulera i vad en sådan uppvärmning skulle kunna leda till för konsekvenser på olika ekosystem. Jag låter mig istället ledas av de som vet bättre.

Men här uppstår det problem, och här närmar vi oss det postmoderna tillståndet. För om vi flyttar oss framåt en tid från Bakunins dagar, till 1973 då Lyotard filosoferade om den nya tidsandan, så verkar det plötsligt svårt att med hjälp av förnuftet sålla mellan auktoriteterna. Knappast någon på 1950-talet tänkte tanken på att kärnkraft kunde vara något dåligt. Forskarna sa ju att det var jättebra. En teknisk landvinning, ett framsteg som gynnar mänskligheten. Men på 70-talet börjar det komma kritiska röster, och dessa kritiska röster låter väldigt lika de röster som säger att kärnkraft är toppen. Det hänvisas till forskning, till vetenskapliga rapporter och utredningar. Förespråkarna har sina forskare, miljörörelsen sina. Hela miljötänkandet vänder upp och ned på mycket. Bygger vi ut vattenkraften får vi mer elektricitet, men det förfular samtidigt landskapet. Orörd natur har ett värde i sig, säger några, andra skakar oförstående på huvudet åt denna definition av ”värde”. Vad är rätt? Då de allra flesta inte kan avgöra vilken forskare som har starkast bevis breder sig en allmän skepsis ut. Finns det ens något ”rätt” längre? Detta är det postmoderna tillståndet. Inte att sanningen eller vetenskapen inte längre skulle vara absolut, det är den alltjämt. Men att allt fler resignerar inför svårigheten att ta ställning, vilket mynnar ut i ett allmänt kunskapsförakt. Pessimism, uppgivenhet, cynism, brist på hopp. Där är vi idag.

*

Men attacken kommer inte från flummiga universitetsprofessorer som förnekar verkligheten, utan från tunga institutioner. Inte minst näringslivet. Oerhörda summor har lagts av framförallt oljebolag på att föra fram rena lögner förklädda till vetenskap om att den globala uppvärmningen är en bluff. Politiker med samstämmiga intressen som utsläppsindustrin väljer att (för)ledas av dessa auktoriteter. Och det fungerar. Stora delar av allmänheten är så indoktrinerade i det postmoderna tillståndet att de inte vet vad de ska tro, om de nu ens bryr sig.

Media är nog värst av allt. Ingenstans är postmodernismen så utbredd som inom journalistiken. Istället för att förmedla sanningen så vill man ha ”debatt”. Politiker kan gapa i mun på varandra, båda var för sig hänvisande till olika källor av ”fakta”, vem du sen väljer att tro på är upp till dig. Det är inte medias roll att berätta sanningar. Du får själv välja om du tror på att koldioxidutsläpp leder till uppvärmning av atmosfären eller inte. Media kan ha debatt i ämnet, de kan visa undersökningar som visar hur många procent av befolkningen som tror det ena eller det andra. Det är upp till dig att välja. Klimatet är bara ett exempel.

Som en reaktion har det därför dykt upp en rad ”alternativa” källor till journalistiken. Egentligen är det inget nytt, men internet har revolutionerat distributionen så nu kan varenda tänkt tanke spridas för vinden, till vem som än är beredd att lyssna och låta sig ledas. Även detta är ett utmärkt exempel på det postmoderna tillståndet. Sanningens krigare som låter oss veta om alla de mörkermän som ligger bakom varje händelse i världen brukar tala om sig själva som kritiskt tänkande.
De har sett igenom medias lögner och kan visa oss sanningen, det gäller bara för oss att öppna våra ögon. I själva verket är de allt annat än kritiskt tänkande individer. De är extremt auktoritetsberoende, de använder inget av sitt kritiska förnuft alls. De byter bara ledare. Många av de som fascineras av konspirationsteorier säger att de inte riktigt vet själva, det kan vara så som de säger på den där Youtube-videon med dramatisk musik. Men kanske inte. Om de ljög om Iraks massförstörelsevapen, är det då inte möjligt att de ljuger om elfte september också? Hur ska man veta? Ställda mellan två auktoriteter rycker de på axlarna och ser det kanske i första hand som underhållning, andra väljer Youtube-förklaringen och berömmer sig själv för sina stora insikter. De tänker inte själva, de väljer bara blint en auktoritet.

Och mainstreammediernas reaktion på deras nya konkurrenter är lika korkad den. Man varnar för att ens läsa dessa ”hatsajter” och ”mörkerkrafter” med sina ”dolda agendor” och ”enkla lösningar”. Ett ängsligt lipande som inte sällan mynnar ut i lovord över sin egen kårs förträfflighet. Svensk borgerlighets rädsla för tv-kanalen Russia Today är nästan rörande. Svensk vänsters moraliserande över det hemska i att ens läsa eller, gud förbjude, citera en icke auktoriserad nyhetssida är fullkomligt patetisk. De längtar båda tillbaks till en svunnen tid som aldrig kommer åter.

*

Ovälkomna åsikter kan man kritisera, förkasta eller kompromissa med, men ovälkomna fakta är odrägligt hårdnackade och låter sig inte rubbas av något annat än rena lögner.”

Problemet är att faktasanningarna, liksom alla andra sanningar, kategoriskt kräver att bli erkända och omintetgör varje diskussion, samtidigt som diskuterandet är själva grunden för det politiska livet.”

Det är Hannah Arendt igen. Långt före internet och sociala medier, innan begrepp som ”faktaressistens” eller ”fake news”, och strax före Lyotard beskrev det hela som ett postmodernt tillstånd noterar Arendt hur fakta och åsikter blandas och förvirras så snart det blir politiskt känsligt. Fula knep, som att företräda en lögn genom att istället kalla den en åsikt och därefter åberopa åsiktsfriheten tillämpas av politiker och tyckare. När fakta degraderas till en åsikt blir den angripbar, flyktig och osäker. Då vi måste förlita oss på auktoriteter för att få fram vissa fakta – jag nämnde tidigare klimatvetenskapen – är det ett stort problem att de auktoriteter som företräder fakta är lika bräckliga som de auktoriteter som företräder smak, tycke och värderingar.

Kan vi rasera förtroendet för litterära akademier kan vi även rasera de vetenskapliga. Precis som vi slutade tro på gud kan vi sluta tro på logik. Det spelar liksom ingen roll att logiken, till skillnad från gud, faktiskt är verklig. Det är välkänt att effekten av det massivt organiserade ljugandet som förekom i 1900-talets totalitära stater inte främst resulterade i blind lydnad och patriotism utan snarare gjorde folk cyniska och likgiltiga inför vad som var sanning eller lögn. Något liknande verkar drabba oss nu. Det förekommer visserligen inget organiserat ljugande från en mäktig och totalitär stat men vi bombarderas av enorma mängder information från olika håll med motstridiga uppgifter. Motstridiga fakta, motstridiga åsikter. Och till detta ett evinnerligt käbbel om vad som är rätt och vad som är fel där fakta, lögner, åsikter och känslor blandas om vart annat.

Då vi alla dessutom har någon bakomliggande flummig filosofi om ”tolerans” intutade i oss, att vi måste respektera varandras olikheter, omvandlas denna välvilliga tanke till att vi måste acceptera lögner och felaktigheter. Utan auktoriteter och med en filosofi om att alla var för sig har rätt till sin egen uppfattning blir resultatet inget mindre än det totala kaos vi nu genomgår.

*

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” Ända sedan Thomas Thorilds devis sattes upp på ingången till Uppsala universitet i slutet av 1800-talet har den omgärdats av kontoverser, ifrågasättanden och tvetydiga tolkningar. Men framförallt har den genom åren blivit en tacksam ingång för den som velat skriva en kulturessä om fakta, åsikter och tankefrihet. Jag plockar istället fram den här på slutet i mina anteckningar. För Thomas Thorild har nämligen helt rätt. I hans korta aforism finns hela sanningen.

Många har kritiserat Thorilds citat för att vara ett utslag av unken dogmtism och auktoritetstro. De kan uppenbarligen inte läsa. Han säger ju faktiskt att det är stort att tänka fritt. Men det räcker inte. Vi varken kan eller bör kväsa det fria tänkandet, den fria informationen eller den fria kultursynen. Denna frihet är stor, men den leder inte alltid rätt. De avvecklade auktoriteterna kan inte ersättas av påbud om ”kritiskt tänkande”.
Att ”källkritik”, ”normkritik” och ”ifrågasättande” överlag har förvandlats till positivt laddade men innehållslösa floskler, inte sällan levererade från ovan av oroliga, dödsryckande auktoriteter, är bara tecken på desperation. Vi har testat det där med kritiskt tänkande, och bara kritiskt tänkande, ett tag nu. Det gick åt helvete och vi kallar det postmodernismen.

Tänk rätt. Lagom. Det är inte svårare än så. Använd förnuftet. Vart vi kommer landa i på andra sidan av det här eländet får den som lever se. Om det kommer uppfinnas en ny gud eller en ny stor berättelse, eller om krossandet av auktoriteterna kommer fortgå och leda till civilisationens undergång och mänsklighetens totala fördumning.
Jag hoppas inte det. Tills vidare får vi hålla oss med en sossig linje två mellan sofism och dogmatism för att genomgå den postmoderna skärselden. Vi behöver liksom inte återuppfinna hjulet, det har redan filosoferats friskt om skillnaden mellan sanningar och åsikter – läs Arendt, läs Platon, läs vad fan som helst. Det är inte svårt att tänka själv utan att tänka fel, det är inte omöjligt att istället för att välja en av de två sidor vi får formulerade för oss i (gammel- eller sociala-) medier istället ifrågasätta själva problemformuleringen.

Bakunins maxim där ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.” är kanske bara en naiv utopi. Men jag tänker klänga mig fast vid den. Vägen ur den postmoderna skärselden ligger i vilket fall framför och inte bakom oss.