Det finns en till aspekt på det: Jantelagen är kontraproduktiv.

Dess syfte kan sägas vara att försvara kollektivets integritet. Men om ingenting är tillåtet som avviker det minsta från en sorts minsta gemensamma nämnare försvagas kollektivet. I synnerhet om kollektivet organiserar sig i t.ex. en fackförening. Sådana har verkligen behov av folk som är kreativa och förmår se utanför den vardagliga rutinen. Över huvud taget har ett kollektiv som arbetar tillsammans behov av olikheter och specialiteter för att det kollektiva resultatet ska bli så bra som möjligt.

Som det blev i Jantesamhället jagades ju alla (eller i alla fall många) kreativa människor bort. Hela den s.k. autodidaktlitteraturen i Sverige handlade ju om detta: för att få nån som helst luft omkring sig måste man bort från kollektivet, ta avstånd från det. Den enda som förmådde stå emot i någon mån var väl Ivar Lo som engagerade sig i ett fackförbund.

Hur mycket bättre hade det inte varit om man hade förmått skilja mellan fientlig avvikelse och harmlös. Sandemose själv skildrar hur mobbad han blev för att han hade fällt något förfluget ord om en solnedgång. För att inte tala om hur mobbad han blev för att han var intresserad av skalbaggar eller vad det var. Så jagades han bort också. Gjorde en ”klassresa” som det heter, istället för att ställa sin förmåga i kollektivets tjänst.

Och hur positiva är medelklassens jantelagar? För givetvis finns det såna där också. Eller överklassens?