Jag älskar jantelagen. Ärligt talat tror jag det är ett av de stora problemen med vår tid, att jantelagen börjat byta samman som effekt av den borgerliga antijantelagspropaganda som pumpats ut i årtionden. Ännu ett exempel på högervridningens fruktansvärda konsekvenser med andra ord.
För man ska inte tro att man är något. Det är en fullt rimlig grundinställning. Folk är faktiskt sällan något, och finns det något värre än idioter som tror att de är något? Att jantelagen höll tillbaka människor brukar ses som något negativt, men var det verkligen det? Se bara vart vi hamnat idag. Se på den outhärdliga generation av söndercurlade idioter som hela livet fått veta hur speciella och fantastiska de är och som nu, helt utan att skämmas, fläker ut hela sina liv för öppen beskådan och talar om sig själva som ”personliga varumärken”. Se på hela fenomenet med sociala medier i allmänhet eller influensers i synnerhet.
Få saker ger mig så starka obehagskänslor som folk med öppna Facebookprofiler. Visst, offentliga personer av olika slag är väl en sak, eller de som har det i något professionellt syfte. Men alla de andra, alla nobodys? Vilka i helvete tror de att de är? I en rättvis värld hade man naturligtvis spolat dem i toalettstolarna och på andra sätt mobbat dem tills de tog livet av sig eller åtminstone fick ätstörningar, men idag kommer de inte bara undan – de har blivit det normala.
Jag tänker att det började med dokusåporna på 90-talet. För första gången kunde man bli känd utan att ha någon som helst talang. Det räckte med att vara den du var, och ännu hellre att vara en fullkomlig idiot. Sen kom Facebook och vi gick alla frivilligt in i det digitala Big Brother-huset. Samtidigt försvann de osignerade ledarna i dagstidningarna, istället stod det nu ett namn under texten, sen kom det även till en bild ovanför namnet, sen blev bilden större och sen blev den ännu större. Budbäraren trumfade budskapet.
Narcissisternas tidsålder var här och ett tydligt symptom var att anonymitet nu började ses som suspekt. I internets barndom var istället anonymiteten lovordad – det spelar ingen roll vem du är, vad du har för kön, hudfärg eller läggning eller formell utbildning, kan du bara leverera så får du jobbet. I diskussionsforumen var det bara argumentet självt som spelade någon roll, inte titlar, social ställning eller status. Att de narcissistiska personliga varumärkena som tror att de är något vill bekämpa anonymiteten är därför logiskt.
Där narcissismen regerar ses anonymitet nämligen som misstänksamt. Kanske blir man anklagad för att ”inte våga stå för sin åsikt” – ett vanligt argument bland de som håller upp ett finger i luften för att känna vart vindarna blåser för tillfället, bland de som alltid kastar sista stenen i varje sociala medierdrev.
Nån ledare på ETC skrev här om året att anonymitet på nätet borde förbjudas och jämförde det med förbud av barnporr. Visst, idioter som sysslar med ”hat och hot”* med skydd av sin anonymitet är ju otrevligt, och det var väl detta ETC-skribenten (som säkerligen själv upplevt en hel del sådant) hade i åtanke – men varför dra alla över en kam?
Det borde fan vara förbjudet att inte vara anonym på nätet! För kan man lita på varumärken? Vad har personen för baktankar, kan man verkligen räkna med att en åsikt är ett genuint uttryck för personens övertygelse och inte bara ett kallt kalkylerande för att åstadkomma likes och klick? Är alla nobodys på Twitter som ständigt spottar ur sig kommentarer om dagens ämne och som hejar och buar åt olika åsiktskändisar som om de vore fotbollssupportrar verkligen engagerade samhällsmedborgare som i demokratisk anda deltar i det fria tankeutbytet, eller är de bara patetiska wannabees som drömmer om att få in en fot i åsiktsklickonomin?
Såna som blir överlyckliga då de får ett ”erbjudande” om att få hora gratis som krönikör på nån nättidning då de ser detta som ett steg uppåt i karriärstegen där följande drömmar snart hägrar: att bli ett CP i en Tv-soffa; att slippa få betala inträde – och kanske rent av få mat och husrum! – till bokmässan i Göteborg; att en dag få ett mediehus att försörja ens patetiska plattityder.
T r o I n t e A t t N i Ä r N å g o t!
* Som den ständiga ramsan gick, där två vitt skilda saker blandades samman. En offentlig person ska inte behöva få våldtäktshot på mejlen men måste leva med att folk i en tråd på Flashback inte säger snälla saker om en. Det är liksom inte samma sak.
Jag är för hat, mot hot.
Det finns en till aspekt på det: Jantelagen är kontraproduktiv.
Dess syfte kan sägas vara att försvara kollektivets integritet. Men om ingenting är tillåtet som avviker det minsta från en sorts minsta gemensamma nämnare försvagas kollektivet. I synnerhet om kollektivet organiserar sig i t.ex. en fackförening. Sådana har verkligen behov av folk som är kreativa och förmår se utanför den vardagliga rutinen. Över huvud taget har ett kollektiv som arbetar tillsammans behov av olikheter och specialiteter för att det kollektiva resultatet ska bli så bra som möjligt.
Som det blev i Jantesamhället jagades ju alla (eller i alla fall många) kreativa människor bort. Hela den s.k. autodidaktlitteraturen i Sverige handlade ju om detta: för att få nån som helst luft omkring sig måste man bort från kollektivet, ta avstånd från det. Den enda som förmådde stå emot i någon mån var väl Ivar Lo som engagerade sig i ett fackförbund.
Hur mycket bättre hade det inte varit om man hade förmått skilja mellan fientlig avvikelse och harmlös. Sandemose själv skildrar hur mobbad han blev för att han hade fällt något förfluget ord om en solnedgång. För att inte tala om hur mobbad han blev för att han var intresserad av skalbaggar eller vad det var. Så jagades han bort också. Gjorde en ”klassresa” som det heter, istället för att ställa sin förmåga i kollektivets tjänst.
Och hur positiva är medelklassens jantelagar? För givetvis finns det såna där också. Eller överklassens?
Precis. Kreativa människor och avvikare från massan är bra, posörer, klättrare och kariärister är däremot ett otyg.
Jag talar inte om avvikare, och det gjorde inte Sandemose heller. Jantelagen finns där för att tvinga kreativa människor att *bli* avvikare, överge kollektivet över huvud taget. Och därmed beröva detta en resurs. Det är en sorts självbestraffning för att slå ihjäl dem som skulle kunna leda en motståndskamp – folk som gör detta är per definition kreativa.
Vi minns inte minst jantelagen i borgerliga media under 70-80-talen som bestraffade alla som dristade sig att tro att Sverige skulle kunna vara bättre än det gängse kapitalistiska mönstret och vägra underordna sig stormaktsdiktat. Det ständiga mantrat var att ”vi ska inte tro att vi är något”, dvs det självklara var att böja sig. Nu har dom mycket riktigt tvingat ner oss i skiten till att bli mer nyliberala, mer rikevärldsförsvarande, mer åtstramande än t.ex. ett land som Frankrike.
Hm, ja det är ju såklart en annan vinkel. Jag minns faktiskt inte den borgerliga jantelagen från 70-80-talet utan bara den efterföljande omvända. Alltså då ”jantelagen” i tid och otid slängts fram för att förklara hur hemskt Sverige är då det håller tillbaka ”entreprenörer” osv. När jag hör J-ordet så tänker jag genast på typ Johan Stael von Holstein eller ungmoderater i kotlettfrisyrer som gråter över att de måste betala skatt på sina ärvda pengar.
Det är väl så att varje social grupp har sina gränsvakter, och att dessa krigar mot varandra.
En del striktare, andra mindre strikt. Jag minns en fältbiologtjej som kom till ett Alternativ Stad-möte på 80-talet och efteråt sa att ”Det jag gillade mest var att ingen pikade mig för min röda klänning, det skulle Fältbiologerna ha gjort.” I Alternativ Stad hade vi traditionen från Alternativ Jul 1968 att man fick se ut hur som helst. Där fanns allt från pensionerade generaler till hippies och däremellan en och annan lastbilschaufför. En miljö behagligt fri från jantelagar, så länge man levde upp till stadgarnas syftesparagraf.