Jag har länge närmast förundrats över Vänsterpartiets strategiska överväganden. Som varför de gång på gång på gång böjer sig för den bisarra ritualen där man ska ”ta avstånd” inför borgerliga tidningar, partier och tyckare. Borde de om inte annat på rent erfarenhetsmässiga grunder vid det här laget insett att det aldrig finns något slut på avståndstagandet, att det bara kommer fortsätta och fortsätta att utkrävas utan att det någonsin tar slut?
Eller det här med att man har en taktik som går ut på att ”nå ut” via det borgerliga medieetablissemanget och således försöker anpassa sin politik i förhoppning om att de borgerliga tidningarna ska börja skriva snälla saker om dem?
Har de inte någon gång de senaste 14 åren sneglat lite på Sverigedemokraternas närmast osannolika framgångar och klurat ut att de till stor del beror på att de satsat på en egen mediesfär som öppet utmanar mainstream, sätter sin egna agenda och aldrig ”tar avstånd”? Att framgången ligger i att de inte skyr för utan tvärtom odlar sitt utanförskap gentemot etablissemanget?
Alternativa medier som utmanar etablissemanget är en global trend – den hänger ihop med det här vi kallar internet ni vet – och det är uppenbart för alla människor som inte är födda igår att denna utveckling lett till att hela det gamla medieetablissemanget idag är sönderruttnat, döende och sedan längre fullkomligt irrelevant.
Och nu pågår det också, sent omsider, en debatt inom vänstern där nytänkande kring medier, strategi angående sociala medier och annat faktiskt börjat föras och även lett till lite intressanta frön.* Detta tycks dock Vänsterpartiet ha missat. Kanske glömde de anlitade mediestrategerna bort att tala om det för ledningen?
Ja, och nu finns det alltså en stor global rörelse som går man ur huse varje vecka för att demonstrera mot ett folkmord som pågår framför våra ögon. En rörelse som dessutom har sin bas bland utomeuropeiska invandrare, en grupp som dels är direkt utsatta för den sittande regeringens rasistiska politik – vilken ständigt trianguleras av socialdemokraterna – och dels till stor del överlappar med arbetarklassen och de socioekonomiskt svaga, det vill säga en grupp som rimligtvis borde attraheras av Vänsterpartiets politik.
Denna världsomspännande antiimperialistiska rörelses svenska gren känner sig dock Vänsterpartiets ledning obekväma med eftersom de satsat sina hästar på att få bli insläppta i mainstreammedias värme.
Vilket de ändå inte får.
Det är verkligen helt otroligt.
Nu har folk som blivit uteslutna ur Vänsterpartiet i samband med detta, uppbackade av folk som självmant hoppat av i protest, bildat två olika partier under en och samma vecka, Solidaritet och vad jag tror ska komma att kallas Vänsterfronten eller något.** När de nu uteslutna medlemmarna försvarade sig emot uteslutningsärendena hävdade de att Vänsterpartiet bör ha högt i tak och tillåta meningar som inte delas av ledningen.
Men de kunde tydligen inte samsas i ett och samma utbrytarparti. Detta trots att deras respektive programformuleringar är till förvirring likartade. Båda talar dessutom om att bygga breda allianser med olika rörelser.
Kom ni förresten ihåg att det bildades ytterligare ett socialistiskt parti i landet tidigare i år? Eller visst, det var ett förbund som bytte beteckning till ’parti’, Revolution som blev RKP – Revolutionära kommunistiska partiet, men ändå. För oss med svensk vänstersekterism som personlig hobby är allt det här såklart lite roligt, men vad det innebär för Vänsterpartiet eller ”vänstern” i stort är mer oklart, splittring är ju sällan särskilt hoppingivande.
Jag kan därför glädja mina läsare genom att meddela att två olika trotskistfraktioner faktiskt förhandlar om att – hör och häpna – gå samman! Det rör sig om Internationella trotskistiska oppositionen (ITO) och Förbundet för Femte Internationalen (FFI) som i januari i år gick ut med en gemensam deklaration om detta. De är båda överens om att det förändrade världsläget kräver enighet i ett revolutionärt arbetarparti men är samtidigt medvetna om att det kan bli svårt att förena de två organisationerna. Låt oss citera några av de tuffa stötestenarna:
”FFI tror emellertid att ett sådant arbetarparti under gynnsamma omständigheter kan fungera som en bro eller en övergång till ett fullständigt revolutionärt parti, beroende på hur framgångsrika de revolutionära krafternas är med att vinna arbetarpartiet till sitt program och till en leninistisk partiorganisation.
ITO betraktar däremot detta hypotetiska arbetarparti som en enhetsfrontsorganisation, som fackföreningarna, vilka de är ett politiskt uttryck för. […]
ITO menar att det är mycket osannolikt att spontana rörelser skulle kunna skapa internationella organisationer, förutom i en form i vilken fackliga byråkrater, reformistiska politiska partier och NGO:er dominerar dem på ett sådant sätt att arbetarpartitaktiken inte skulle vara tillämplig.
FFI menar, å andra sidan, att aktivister i fackföreningar och rörelser skulle kunna skapa ett internationellt forum där – om det inte dominerades av byråkratiska och småborgerliga krafter (som var fallet med 00-talets sociala forum) – revolutionärer skulle kunna agitera för att de ska bygga en ny international. FFI anser att det inte finns någon anledning att tro att detta, i princip, skulle vara mindre fruktbart än den ”arbetarpartitaktik” som utvecklades av Trotskij i slutet av 1930-talet.”
Vidare:
”ITO upprepar på den internationella nivån vår analys av Trotskijs och Cannons ståndpunkter under 1930-talet, som beskrivs ovan, vilken helt enkelt utgör ett försvar, i förhållande till en komplicerad taktik gentemot den allmänna arbetarrörelsen, av leninistiska principer om det revolutionära arbetarpartiets nödvändighet och roll.
Om den hypotes som framförs av FFI skulle inträffa – vilket tycks oss extremt osannolikt – skulle ITO stödja det, men inte som ett steg mot den revolutionära internationalen, utan som byggandet av en enhetsfrontsorganisation som kan användas på den internationella nivån”
Och
”Vi är oense om hur andra trotskistiska organisationer ska betecknas. ITO anser att de trotskistiska organisationer som de har prioriterat är genuint revolutionära organisationer, med olika politiska begränsningar och teoretiska eller praktiska fel. FFI betraktar dem som vänstercentrister, förhoppningsvis på väg åt vänster, i likhet med de som Lenin drog in i Tredje och Trotskij i Fjärde Internationalen.”
Och så vidare. För att sätta press på sig själva för att lösa alla dessa problem har man dock satt en deadline
”För att undvika att diskussionsfasen dras ut i all oändlighet kommer vi att ge oss själva högst 18 månader för att komma till beslut. Om slutsatsen är positiv kommer vi att inleda en diskussion inför en sammanslagningskongress.”
Då den gemensamma deklarationen släpptes i januari borde vi alltså få veta om det blir av sommaren 2025. Eller ja, då börjar eventuellt vägen mot den gemensamma kongressen som i sig ska klaras av. Sa jag förresten att de två fraktionerna hade pratat om sammanslagning i ett och ett halvt år innan denna deklaration (som alltså sätter ytterligare ett och ett halvt år framåt i tiden som deadline för eventuell sammanslagning)?
En möjlighet är förstås att sammanslagningen inte blir av varpå de tendenser inom de två organisationerna som inte håller med om detta beslut bryter sig ur och likväl bildar det nya förbundet så att vi alltså kommer få en ny internationell revolutionär trotskistorganisation jämte ITO och FFI.
Och alla de andra.
För Sveriges del berör detta då Arbetarmakt, som är medlemmar i FFI. Vad gäller ITO så känner jag inte till någon svensk sektion (upplys mig gärna!) då Socialistiskt alternativ (f.d Rättvisepartiet socialisterna) är med i ISA, Socialistisk politik (f.d Socialistiska partiet, numera en del av Vänsterpartiet) är med i ICFI och ovan nämnda RKP (vilka förresten också var en del av Vänsterpartiet men uteslöts för några år sen) är med i RCI.
Då Kristoffer Lundberg, grundaren av Vänsterfronten, är nån slags trotte kanske han kommer föra in sitt nya parti i ITO. Det verkar ju vara ledigt. Solidaritet verkar mindre trottigt, det blir spännande att se hur de kommer positionera sig gentemot Sveriges Kommunistiska parti och Kommunistiska partiet.
Men vem är jag att raljera? De kanske faktiskt både går samman och lyckas ena alla de andra småpartierna i en enda Syriza-liknande valallians, trottar, sovjetkommunister och maoister med en populistisk approach. I så fall skulle de i alla fall kunna göra skillnad – det skulle kunna leda till att Vänsterpartiet åkte ur riksdagen.
*Jag tycker i alla fall att de nya nättidningarna Parabol och Konkret, som båda står fria från kopplingar till vänsterorganisationer och inte får något statligt mediestöd är intressanta tecken i tiden. Kolla även in Kamratdataföreningen Konstellationen och vad Svenssons Nyheter skrivit i ämnet (här till exempel).
**De har ännu inte blivit med hemsida varför jag länkar till skvallertidningarnas rapportering. De har säkert Facebookgrupper och sånt.
