Utopier, vetenskapen och andor

I sitt förord till Världen som vilja och föreställning skriver Arthur Schopenhauer att han förstår att läsaren kan bli avskräckt och välja att inte läsa klart när han inser vidden av detta svåra verk, men att en bok kan ha andra funktioner. Den kan till exempel fylla en lucka i ens bibliotek – eller så kan man recensera den.

Jag försökte läsa Utopins anda av Ernest Bloch. Det gick så där. Utopier och utopism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har malt, och maler alltjämt, otaliga gamla böcker – Thomas More och Francis Bacon, Edward Bellamy och William Morris, Jungfrulandet och Bortom Eden, Le Guins De obesuttna. Pinsamt nog har jag ännu inte läst Campanellas Solstaten, bara utdrag, däremot Giacomo Oreglias underbara biografi över författaren. Framför mig har jag bland annat Iain Banks Culture-serie där jag bara läst de två första delarna. Ja, ska man gå vidare från 1800-talet och även plocka in all utopisk sci-fi så kommer jag ju aldrig få slut på böcker att läsa förstås.

Förutom utopier som litterär genre rymmer själva begreppet andra dimensioner – själva ordet som myntades av More i början av 1500-talet betyder ungefär ”landet ingenstans” och från och med Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap blev ”utopi” ett skällsord marxister använde om sina utmanare inom den socialistiska rörelsen.

Vi har de utopiska excentrikerna som försökte skapa socialistiska mönsterkolonier – fransmännen Cabet, Saint-Simon och Fourier, britten Owen – och vi har de säregna tänkarna, inte minst vår egen Nils Herman Quiding från Malmö. Vi har diskrepansen utopi/dystopi liksom nyss nämnda utopi/vetenskap.

I mitt evigt pågående utopiforskande har Blochs Geist der Utopie ständigt dykt upp i referenserna, så jag blev riktigt glad när jag såg att den översatts och getts ut av H:ström förlag lagom till hundraårsjubileet. Men efter att ha tragglat igenom en massa sidor om musikens utveckling började jag undra vad det var jag läste, så på sidan 142 gav jag upp och bläddrade fram till avsnittet ’Den okonstruerbara frågans gestalt’, men gav snabbt upp även där. Återstår då sista delen, ’Karl Marx, döden och apokalypsen’, fan, där måste jag väl ändå känna mig hemma?

1923, då Utopins anda skrevs, stod utopierna vid ett vägskäl. Redan 1895 hade H.G Wells utvecklat den utopiska romanen till vad vi idag kallar science fiction med Tidsmaskinen, en bok som på sätt och vis också är den första dystopin.* Jack London hade, skrämd av reaktionen under den första ryska revolutionen 1905, skrivit Järnhälen 1908 som även den har mer dystopiska än utopiska tongångar.

Samtidigt gjorde socialismen framsteg nästan överallt. Rörelsen växte, år efter år, även om den började bli mer byråkratisk och tråkig i takt med att den blev parlamentarisk och började få inflytande, eller åtminstone normaliseras, från att i mångas ögon ha varit en livsfarlig sekt till att bli en politisk realitet.

Sen kom första världskriget. Socialismens internationalism och fredsbudskap hade, som Rosa Luxemburg sa, bytts ut mot ”proletärer i alla länder – skär halsen av varandra!”. Rosa själv hade mördats av frikårer, det segment som skulle utgöra fascismens och nazismens grundstomme, efter att ett tyskt revolutionsförsök hade slagits ned. En revolution segrade visserligen till slut, men den stannade i Ryssland.

Mycket tydde redan nu på att detta det första socialistlandet världen skådat var långt bort från de drömmar de utopiska romanerna eller den marxistiska vetenskapen utlovat men det hade ännu inte utvecklats till det totala haveri det skulle hamna i med Stalin. En del kunde fortfarande lura sig själva med att Ryssland kanske hade problem men att det snart skulle bli bättre och att landet skulle utgöra fyrbåken för den stundande världsrevolutionen och mänsklighetens frigörelse.

Bloch skriver från ett Tyskland i misär:

”Kriget tog slut, revolutionen tog vid och med den öppnades dörrarna. Men vi vet: de stängdes fort igen. Ventilen justerades, fastnade i ett nytt läge, och med dess hjälp rann allt förlegat och passerat till en andra gång. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckas rent faktiskt punktvis släcka eldarna, och den ängslige småborgaren bidrar som vanligt med sin kräftgång. Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än någonsin, universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar”

Trots dess olika politiska utgångspunkter så påminner Blochs pessimism om den samtida Oswald Spengler som med sin Västerlandets undergång menade att det enda som återstår av vår kultur är dess förfall, att våra bästa dagar ligger bakom oss. Spenglers originella historiefilosofi avfärdades bryskt av samtidens marxister – den gick ju tvärs emot deras egna profetior där kapitalismen visserligen stod inför sin undergång men där kommunismen väntade runt hörnet för att fullborda historiens gång.

I Mårten Björks förord får jag veta att Bloch kritiskt kallades ”en tredjedels marxist”** av den brittiske historikern Eric Hobsbawm och visst luftas en del kritik. Marx, menar Bloch, har ironiskt nog själv gjort sig skyldig till påverkan av den romantik han ville plocka bort i sin vetenskap.

”samme man som utdrev all dröm, all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos ur historien predikar med ’produktivkrafterna’, med kalkylen över ’produktionsprocessen’ samma alltför konstitutiva väsen, samma panteism, mysticism, och tillmäter dem samma ytterst nyttiggörande, ledande förmåga, som Hegel tillmätte ’idén’ och till och med Schopenhauer tillmätte sin alogiska ’vilja’.”

Kanske kan man läsa Bloch som att han kritiserar Marx för att vara ”utopist” enligt hans egna definitioner, något som påminner mig om hur Bakunin kritiserade Marx för att vara idealist. Efter Blochs tid är det många som fortsatt försöka driva ut ”all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos” osv även från Marx.

Få ens bland folk som kallar sig marxister tar idag ”historiematerialismen”, i bemärkelsen att det skulle finnas närmast förutbestämda historiska stadier, på allvar. Det deterministiska draget, det hegelianska arvet och annat har i stora drag sorterats bort som flum liksom merparten av ritualerna, symboliken, de kristna referenserna och annat har försvunnit – allt det som behandlades i boken Röd Tro som jag skrev lite om för ett tag sen.

Ovanstående citat säger även något om själva stilen Bloch skriver i; med långa vindlande meningar (det är alltså inte en hel mening, utan knappt en halv som jag tagit med) ofta fullmatade med referenser till filosofi- och kyrkohistoria liksom till samtida politik vilket gör boken ganska svårsmält, även om man till sin hjälp har översättarens 375 noter om man nu inte råkar veta vad ockasionalism är, vad Trientkonciliet och vem Gregorius av Nyssa var eller om alla latinska fraser och Homerosreferenser skulle gå en över huvudet.

Men för att återvända till själva ämnet: om man tror att Bloch med denna kritik hör till de som vill ha en ännu mer avförtrollad marxism så tror man fel. För själv vill han… Ja? Jag vet inte ärligt talat. Av förordet förstår jag att han förordade en slags reinkarnationslära (!). Det är en massa prat om andlighet, själens kamp och jag vet inte allt. Varje gång jag slår upp boken och läser om lite på måfå, liksom läser om mina egna understrykningar, så får jag jag samma förvirrande känsla.

Ibland liknar det en snilleblixt, jag tycker mig få ett nytt uppslag eller en ny vinkel, bara för att i nästa sekund hamna i total förvirring. Men jag är kanske bara svagbegåvad. Ni får avgöra själva, för enjoy, nu ska jag ägna några minuter åt att knata in en hel mening från slutet av boken, som kanske klargör något för några av mina smartare läsare:

”Den process, där vi frigörs till oss själva, styr således, som vi har sett, inte i en riktning som handlar om att lättare somna in eller göra de respektive överklassernas njutningsmässiga bekvämlighet till allmän egendom; målet är inte att i bästa fall tillägna sig Dickens eller det viktorianska Englands stugvärme, utan detta är målet, det eminent praktiska målet, grundmotivet i socialistisk ideologi: att åt varje människa utanför arbetstiden, med sin egen nöd, sin spleen och sin eländighet, sitt armod och förmörkelse, sitt igengrodda, ropande ljus, skänka ett liv i det dostojevskijska, så att hon i förväg är på det klara med sig själv, med sin moraliska partitillhörighet, när kroppens murar, världskroppens murar faller, den kropp som har skyddat oss mot demonerna, det vill säga när det jordiskt inrättade Rikets befästningsverk blir demolerade.”

Glasklart.

Jag kommer fortsätta läsa utopier, utopister och utopikritiker då och då. Liksom jag kommer fortsätta spåna kring paren utopi/dystopi och utopi/vetenskap. Kanske kommer jag någon gång plocka fram Utopins anda från luckan den fyller i biblioteket och faktiskt läsa den på riktigt. Tills vidare får ni nöja er med min recension.

* Man ger sig såklart in i en evig definitionsstrid om man hävdar att något är det första av något. SF har ju många kandidater (Verne, Shelley, redan Mores Utopia från 1516, redan de gamla grekerna eller åtminstone de gamla romarna osv) men dystopier före Tidsmaskinen? Upplys mig gärna!

**Fan vad jag gillar det! Jag är nog också en tredjedels marxist. Annorlunda uttryckt är min officiella ståndpunkt från och med nu denna: Karl Marx var 33% bra och 66% dålig.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.


Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Maskinerna är våra vänner. Del I av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

”Anton Müller från Danzig skall för ungefär 50 år sen ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren”

Abbé Lancellotti 1629

Bandkvarnarna. Så kallades maskinerna som med eskalerande takt började spridas runt om i Europa. De styrande i Danzigs hantering av den nya invasionen var fullkomligt logisk. Maskinen ställde bara till med problem. Både för arbetarna, som riskerade att bli arbetslösa, och för eliten – den jordägande adeln – som fruktade sociala oroligheter och inte hade några incitament till teknologisk förändring. Vävarna, liksom alla andra, var födda till sitt yrke. Det utgjorde hela deras identitet och de ingick i en samhällsmodell instiftad av gud där adeln, prästerna och kungen eller kejsaren själv, hade sin givna plats. Deras ekonomiska funktion – att i hemmet producera textilier och sälja sin produkt till en lokal marknad – var på samma gång social och kulturell. Om en uppfinning som utförde deras jobb mer effektivt fick verka fritt skulle det rubba hela denna gudomliga ordning, från botten till toppen. Det var också vad som skedde.

*

Bandkvarnen är en utveckling av de vattenkvarnar som uppförts i syfte att mala mjöl, vilket i sin tur bygger på teknik som går tillbaks ända till antiken. Men de antika kvarnarna bredde inte ut sig nämnvärt. De gamla grekerna hade avancerade anordningar för att pressa olivolja, men man utnyttjade sällan vattenkraften för att driva kugghjulen. Istället hade man slavar som kraftkälla. Runt år 1000 sprids vattenkvarnarna runt om i Europa. Särskilt England var ett föregångsland. Istället för slitet med att mala sitt eget ax och vete för hand kan nu bönderna genom att ge bort en sextondel till mjölnaren få det hela fixat med teknikens under. Man kommer snart på ett annat användningsområden för kvarnarna, nämligen valkning av tyg. Ett annat slitgöra. Men det händer även något annat. Kvarnarna blir för byborna en social mötesplats. Här träffar man folk från andra byar, här får man höra skvaller. Ofta inrättas ett litet värdshus i närheten av kvarnen. De styrande kommer även på att kvarnar kan beskattas. Ibland fungerar rent av kvarnarna som indirekt beskattning även av bönderna. Istället för att myndigheterna – godsägaren, adelsmannen, kanske kungen eller kyrkan – direkt beskattar bönderna betalar istället bönderna sin naturaavgift till mjölnaren, som i sin tur betalar nästa led upp i hierarkin. Inte bara böndernas arbete blir effektivare, hela statsapparaten blir effektivare. Utveckling.

Det är möjligt att en del av denna utveckling förde med sig konflikter. Mjölnare kunde till exempel ibland vara oärliga skojare. Bråk mellan kvarnägare som bodde i närheten av varandra kunde förekomma. Men det mesta tyder på att det på det stora hela bara var till fördel för vanliga bönder som fick mer tid för annat. Driften av kvarnar monopoliserades dessutom över nästan hela Europa till klosterväsendet. Det är ett faktum att kvarnarnas utbredning i Europa sammanfaller med slaveriets försvinnande.

Kvarnarna fortsätter att utvecklas. Dels blir själva grundkonstruktionen mer avancerad. Energianvändningen blir effektivare, man uppfinner växlar och lär sig att bygga kvarnar som drivs av vind istället för vatten. Användningsområdena blir fler även de. Inom gruvnäringen blir kvarnarna efter ett tag snart riktigt high-tec. Stora komplex med flera sammankopplade vattenhjul driver hissar som lyfter tung järnmalm, driver enorma blåsbälgar och hammare. Något har satts i rörelse.

*

Det är kanske inte särskilt uppenbart för bönder och hantverkare runt om Europa i slutet av 1500-talet. Man gör vad man alltid gjort och de förändringar som ändå skett har kommit så långsamt att de knappt märkts. Men faktum är att mellan tiden som förflutit mellan kvarnen och bandkvarnen har världen förändrats ganska drastiskt. Världen har globaliserats.

Västeuropa var en avkrok. I de flesta avseenden efterblivet i förhållande till större delen av världen. Indiska oceanen var världshandelns center där bland annat indier, kineser och araber bedrev en livlig handel. Medelhavet och Svarta havet var denna kommers mindre bakgård där långväga varor ibland via många mellanhänder kunde sippra in. Nordatlanten, Engelska kanalen och Östersjön var närmast helt avskärmade från världens ekonomiska aktivitet. Men det rör på sig. Hansan, den nordtyska handelssammanslutningen för samman varor och tjänster från regionen och snart vill holländare och engelsmän inte vara sämre varför London, Brügge och därefter Antwerpen börjar hävda sig som ekonomiska center. Medelhavs- och svarta havshandeln går framåt även den. Under 1400-talet är det Osmanska riket som är Medelhavets stormakt, följt av Spanien, Venedig och Genua. Portugiserna, som befinner sig lite avsides, drömmer om att segla direkt till Kina. Tänk att slippa alla mellanhänder, profiterna skulle bli enorma. Man utforskar Afrikas kust i etapp efter etapp. Längs vägen lär man sig navigationskonst, man utvecklar skeppsteknik och man upprättar handelsstationer utmed Afrikas västkust.

En genuesare tänker att han kan slå portugiserna genom en djärv manöver. Genom att segla västerut kan han nå de mytiska platserna Indien och Kina. Jorden är ju faktiskt rund, det har man känt till sedan antiken. Något man var sämre på under antiken var att uppskatta jordens omkrets. Eratosthenes från Cyrene är visserligen berömd för att ha gjort en väldigt bra uppskattning. Han är berömd idag, nu när vi vet. Faktum är att en rad olika mätningar med skiftande resultat gjordes av de gamla grekerna och under 1400-talet känner få till Eratosthenes. Den stora auktoriteten på området var istället Ptolemaios från Alexandria och Ptolemaios uppgav att jordens omfång var betydligt mindre än vad det i själva verket var. Genuesaren, han heter Christofer Columbus, lägger hur som helst fram sin djärva idé till det spanska kungahuset, får klartecken och ger sig av västerut över Atlanten. Historiens mest berömda felsegling får enorma konsekvenser, men det dröjer innan man inser det. Till en början verkar det som om portugiserna dragit vinstlotten. De rundar några år efter Columbus Afrikas sydspets och finner Indiska oceanens världsmarknad. Pepparn de köper utan mellanhänder lossar de i Antwerpen i utbyte mot tyskt silver, och ett europeiskt nät av handel i direkt kontakt med Orienten knyter samman kontinenten ekonomiskt. Men det är Columbus ofrivilliga bedrift som ska göra störst avtryck.

1492 är världen fortfarande stor och okänd. Europa är fortfarande efterblivet. Kontakterna med och kunskaperna om Asien är bristfälliga. Amerika känner man över huvud taget inte till. Columbus insisterade hela livet på att han kommit till Indien. Idén att segla västerut fick han genom att läsa en 1300 år gammal uppskattning av jordens omkrets, då detta var de senaste rönen han kände till inom ämnet. Från kungen av Spanien hade han med sig ett brev att överlämna till storkhanen av Kina, titeln på mongolväldets härskare. Även om brevet hade överlämnats till de oförstående indianerna hade det naturligtvis gjort detsamma. Det hade gjort detsamma även om brevet lyckats ta sig fram, då den siste storkhanen störtats 124 år tidigare.

Ett århundrade senare har mycket hänt. Bland annat skeppas tyger från Europa till Kap Verde utanför Afrikas västkust där de färgas med indigo, vilket man importerat från Indien. Tygerna skickas vidare till det Afrikanska fastlandet där det byts mot slavar. Slavarna skickas över Atlanten där de sliter med att bryta silver i gruvorna. Silvret skeppas västerut över Stilla havet och hamnar via Filippinerna i Kina. Från Kina, Indien och Malaysia seglar sedan kryddor och siden västerut till europeiska hamnar.

Ja, slaveriet har kommit tillbaka. Det medeltida slaveriet var i regel småskaligt hushållsslaveri. Nu rör det sig om storskaligt plantageslaveri införlivat i en global handelsekonomi outsourcat till andra sidan Atlanten. Utveckling.

*

När vi nu kommer till Danzig i slutet av 1500-talet och den senaste spetstekniken – bandkvarnen – säger myndigheterna ifrån, för att uttrycka det milt. Sett från vårt perspektiv ter sig beslutet att förbjuda maskinen och mörda dess upphovsman korkat. Vi kan nämligen se att maskinutvecklingen skulle fortsätta att utvecklas och vi är glada att den gjorde så. Det kunde dock inte det sena 1500-talets Danzigbor. Tekniken dör dock inte med den okände upphovsmannen. Under hela 1600-talet sker ständiga revolter mot bandkvarnen. Myndigheterna gör först som i Danzig för att slippa oroligheterna, men efter ett tag sker kompromisser. Bandkvarnarna får verka enbart under strikta restriktioner. Sen legaliseras de helt och hållet. Vind och vattendrivna sågverk finns nu även de. De bränns visserligen ofta ner av rasande folkmassor, men på sikt är motståndet lönlöst. Myndigheterna är nämligen vid det här laget inte längre så oroliga över att arbetare blir till tiggare. Eller, snarare, de ser nu problemet på ett annat sätt. Man inför lösdriverilagar. Det blir olagligt att vara arbetslös.

Tiggare hade visserligen alltid funnits, men de utgjorde inget problem. De var på sätt och vis lika delaktiga i den gudomliga ordningen som jobbarna, krigarna och bedjarna. Tiggarna möjliggjorde för de rika att kunna visa sig givmilda och inom kyrkan kunde tiggeri rent av vara ett ideal. Dominikan och Franciskanordnarnas medlemmar kallas för tiggarmunkar. Fattigdom var ett positivt ideal inom den kristna idévärlden. Men när tiggarna blir fler och fler ställer det till med bekymmer. Tiggeri börjar ses som ohederligt, de anklagas för att vara lata, arbetsskygga. Samhällets lösning heter förvaring. Härbärgen – hospital – är en gammal kyrklig institution för den gamla tidens tiggeri. Kyrkan visar barmhärtighet genom att ge mat och husrum till de fattiga, till tiggarmunkarna och till pilgrimerna. Men hospitalen börjar bli överfulla. Den världsliga makten tar över fattigvården och nya ideal införlivas i verksamheten. Arbetsplikten. I Holland – landet blir en stormakt under 1600-talet – är man uppfinningsrik. Man placerar de arbetsskygga lösdrivarna i en låst kammare som sakta fylls med vatten. I kammaren finns en pump med vars hjälp man kan pumpa ut det tillströmmande vattnet. Det är absolut nödvändigt att göra så, om man nu inte vill drunkna. Den arbetsovillige lär sig på detta sätt att vänja sig vid kroppsarbete och att göra rätt för sig. Fysisk och själslig uppfostran i ett. De olika arbetshusen som brer ut sig över kontinenten är naturligtvis till för de arbetsskyggas egna bästa. De är till en början olönsamma, deras funktion är ju uppfostran och inget annat, men snart kommer man på att arbetshusen kan göra större nytta för hela samhället. De privatiseras. Fabriken är född.

*

Francis Bacon (1561 – 1626) var en visionär tänkare. Renässansen innebar att man började romantisera antiken, att man ville återuppnå det höga stadium av civilisation som fanns dolt i det förflutna. Begreppet medeltiden myntades under denna tid. Nu var vi tillbaks, eller i alla fall snart tillbaks, till denna antika guldålders välstånd. Francis Bacon tog ännu ett steg. Han hävdade att vi kunde komma längre. Att vi kan blicka framåt och åstadkomma saker som tidigare folk aldrig uppnått. Genom att anamma vetenskap, förnuftstro och rationellt tänkande kan vi nå nya stadier av välstånd. Detta var ett nytt tankesätt. Hans lilla skrift Det nya Atlantis är en tidig science fiction inspirerad av Thomas Mores Utopia. I Bacons utopi – en ö i Stilla havet som kallas Bensalem – finns maskiner som är makalöst sofistikerade och som utför saker ingen kunnat drömma om. Här finns u-båtar och hörapparater, artificiellt ljus och vad som med lite fantasi kan beskrivas som telefoner och ljudinspelningsutrustning. Man har instrument som kan skåda långt bort och andra som kan skåda långt inuti det lilla. All vetenskap organiseras i en institution som kallas ”Salomons hus”. Salomons hus är en enorm anläggning med artificiella grottor och bassänger, trädgårdar och djurparker, observatorier och laboratorier. Man utför storskaliga djurförsök, man förädlar och manipulerar växter att bära större frukter och förmår dem att gro snabbare än sitt naturliga förlopp. Vetenskapsmännen i Salomons hus systematiserar och analyserar de vetenskapliga rönen, drar slutsatser till nya teorier och försöker fundera ut hur kunskapen kan leda till praktisk nytta, kunskap som man senare förmedlar till staten, till allmänheten och till nya generationers forskare. Invånarna på Bensalem betraktar kunskapen som den största rikedomen.

Till skillnad från Mores Utopia får vi veta lite om den politiska organiseringen av Bensalem. Det tycks vara en monarki. Invånarna är kristna.

Bacon fick rätt i mycket av sina visioner om framtida prylar och företeelser. Men han kunde inte förutse de sociala, politiska och kulturella förändringar som alltid kommer med de teknologiska förändringarna. Framtiden skulle komma att instifta stora vetenskapliga laboratorier och forskningscenter inte helt olika Salomons hus. Det första, brittiska Royal Society, hade Francis Bacon som uttalad förebild. U-båten, hörapparaten och mer och mer sofistikerade och effektivare maskiner, drivna av nya och effektivare energikällor, skulle även de uppstå. Men de förutsatte – eller kanske skapade – nya institutioner, nya sociala relationer och nya politiska ideal. Att bönder och hantverkare skulle lämna sina hem för att i stället arbeta i något som kallades fabriker där de stod vi maskiner någon annan ägde, för att skapa något de inte själva fick sälja i utbyte mot en lön som långt understeg värdet av det som skapades, var nog ganska svårt att förutse i början av 1600-talet.

Det finns en ganska rolig paradox med Francis Bacon. Hur visionär och nyskapande han än var så missade han fullkomligt att ta till sig de vetenskapliga framsteg som skedde under hans egen samtid. Han förkastade tanken på att jorden skulle kretsa kring solen, en tanke som lagts fram av Kopernicus redan innan Bacons födelse och som bekräftades bortom allt rimligt tvivel genom Johannes Keplers och Galileo Galileis forskning som pågick då Bacon skrev sin rationella vetenskapsfilosofi. Samma sak var det med de flesta andra upptäckter som vad vi idag kallar den vetenskapliga revolutionen frambringade. Bacon trodde inte på Gilberts teorier om magnetismen och missade Vesalius nyskapande anatomi. Inte ens William Harvey, blodomloppets berömde upptäckare, fick uppskattning hos Bacon. Som Bertrand Russel skriver:

”Ännu mera överraskande är, att han icke synes ha känt till Harveys verk, fastän denne var hans läkare.”

*

Ett trähjul i ett vattendrag kopplat till en axel som förmår en sten i ett kvarnhus att rotera. Böndernas sociala liv ändras. Staten stärks, slaveriet försvinner. Och i takt med att kugghjul och växlar läggs till kvarnen blir världen global, slaveriet återkommer. Mer komplexitet och ångkraft. Fabriksarbetare, slaveriet minskar. Vårt tankesätt förändras radikalt. Våra politiska institutioner byts ut. Vår kultur förändras.

Hänger det ihop? Hur?

*

Den vetenskapliga revolutionen. Det är vad det ibland kallas. De olika upptäckterna och uppfinningarna som tar fart under framförallt 1600-talet i Europa. Man kan sätta Kopernicus verk De revolutionibus orbium coelestium från 1543 som startpunkt om man vill. Någon har föreslagit uppfinnandet av glasögonen som en avgörande faktor. Vi kan istället tala om världssystemets uppkomst. Eller kapitalismen. Eller industrialismen. Här krävs nya utgångspunkter. Nya individer. Columbus kanske, eller rent av Gutenberg. Ångmaskinen är populär vad gäller startpunkten för industrialismen, men då är vi inne på 1700-talet. Oavsett vad vi tar för utgångspunkt eller vad vi kallar det, så berör de alla samma sak. Hur västvärlden börjar gå om resten av världen. För så är det. Columbus felsegling ledde snart till en global värld där delar av Europa snart kommit ikapp Osmanska riket, Kina, Persien och Indien. En likvärdig spelare bland de stora. Men nu inträffar det nya. Europa drar ifrån. Vi går in i en ny historisk fas.

Vi gillar sånt. Tydliga avgränsningar. Individers enskilda upptäckter. En särskild innovation eller uppfinning som utgångspunkt. Namngivna historiska perioder. Ibland är utgångspunkten bara en markör, en symbolisk händelse. Ibland tänker man i kausala orsak-verkan samband. Om Kopernicus inte skrivit sin bok, om Columbus inte korsat Atlanten, då skulle inte heller det följande inträffat. Glas var inte särskilt välutvecklat i Kina. Det behövdes inte då de använde porslin till dryckeskärl, vilket européerna länge var avundsjuka på. Glashantverket förfinades och av en slump kom någon på att en rätt slipad glasbit kunde läggas på ett bokblad och förstora texten. Ett under för de med nedsatt syn. Någon kom därefter på glasögonen. Sen kikaren, en enorm fördel till sjöss liksom snart även i krig. Galileo riktar kikaren mot natthimlen och bevisar Kopernicus teori om att jorden kretsar kring solen. Ny vetenskap måste till, religiösa dogmer ifrågasätts. Mikroskopet uppfinns, nya okända världar upptäcks, mediciner uppfinns. Så här kan vi se historien om vi vill. Om en europé upptäckt porslinets gåta på 1200-talet hade glashantverket minskat i betydelse och händelsekedjan som just skissats aldrig inträffat. Men vi kan aldrig med säkerhet säga så. Vi kan se historien som en rad händelser men inte med säkerhet hävda att om inte X då inte heller Y utan istället Z. Men vi kan kanske se mönster och samband. Kanske kan vi dra några slutsatser av det. Kanske kan vi då förstå nuet bättre. Kanske kan vi ana framtiden bättre.

*

De revolutionibus orbium coelestium innebar en revolution. Jorden snurrar kring solen, inte tvärtom, skriver Kopernicus. Hela världsbilden rubbas och upptäckten leder till att en ny fysik måste utarbetas och vetenskapen frodas. Om inte X då inte heller Y…

Det är en lite rolig slump att vi ofta säger så om just det verket, den kopernicanska revolutionen, Kopernicus revolution. I titeln finns ju just ordet revolutionibus. Revolution i denna gamla bemärkelse betyder dock något annat. Det betyder att rotera ett varv. En återgång. Tänk en revolver. Vår moderna betydelse av ordet revolution kommer från de omtumlande och våldsamma händelserna i Frankrike under slutet av 1700-talet.

Den ärorika revolutionen kallas händelserna i England ett århundrade tidigare, 1688. Revolution kallas den just för att den ansågs återställa den ursprungliga ordningen. När Edmund Burke 1790 fördömer händelserna på andra sidan Engelska kanalen i starkast möjliga ordalag ogillar han särskilt att det hela benämns just revolution. Den ärorika engelska revolutionen sökte ju till att kunna härleda allt vi besitter ur våra förfäders arv, som han skriver. Fransmännen däremot är ju inte riktigt kloka.

”Själva tanken på att skapa en ny regering är tillräckligt för att fylla oss med avsmak och skräck.”

Fransmännen hävdar också inledningsvis att de vill återställa en gammal ordning men revolutionen fortgår, blir radikalare, våldsammare, och snart vill man inte länge tillbaks. Man vill framåt.

*

När vi kommer fram till det tidiga 1800-talet och de berömda ludditernas uppror mot de nu ångdrivna och ännu mer sofistikerade väverimaskinerna är skillnaden mot Anton Müllers Danzig total.

Det massiva militanta arbetarupproret slås ned med en enorm brutalitet och sabotage av maskiner beläggs med dödsstraff. England är återigen ett föregångsland.

Det som hade hänt under tiden var att eliten nu var utbytt. Istället för en aristokrati som byggt sitt välstånd på jordägande närmade sig nu fabriksägaren samhällets absoluta topp. Den gudomliga ordningen skulle snart även den vara utbytt. Istället för hantverkare och bönder som jobbar i hemmet och säljer sin produkt på den lokala marknaden fick vi arbetare som går till fabriken för att vid maskinerna massproducera varor till en världsmarknad i utbyte mot lön.

*

Den sociala och kulturella förändring som den nya tiden medförde innebar att Bacons visionära synsätt slog igenom. Vi kan nu tänka oss att teknikutveckling och förändring är något positivt. Franska revolutionen har dessutom tänt ett hopp om att även politisk förändring är möjlig. Ludditernas uppror är den sista dödsryckningen för idén om att vi kan gå bakåt. Att förhindra teknisk utveckling ses idag av de allra flesta, hög som låg, som något korkat. Vi får ständigt nya prylar och vi kan fantisera om och försöka förutspå hur denna teknikutveckling kan komma att se ut i framtiden. Men kan vi tänka oss hur den teknologiska förändringen kommer att påverka vår kultur och våra sociala relationer?

Ludditernas nederlag innebar dock inte slutet för arbetarkampen. Det kan snarare ses som ett startskott för något nytt. Kan rättvise och jämlikhetstanken, fast rotad i massornas moral, kombineras med det nya tankesättet så väl som med det militanta upprorets praktik? Det kan det.

Vi gillar som sagt uppdelningar i perioder. Redan Hesiodos delade in historien i olika åldrar då han var verksam på 7 eller 800-talet före vår tideräkning. Medeltiden är den nedsättande term som renässanshumanisterna använde gentemot sina skolastiska föregångare. Sedan 1700-talet talar vi i norden om stenåldern, bronsåldern och järnåldern. 1700-talet i sin tur, kallas ibland upplysningen och utmärker sig genom att flera nu använder just den benämningen om sin egen tid. Ingen på stenåldern, bronsåldern, järnåldern eller medeltiden visste vilken tidsepok de genomlevde. Ingen firade dagen då medeltiden gick över i renässansen. De upplysta vet för första gången var de befinner sig. I Skottland ställer filosofer upp trappmodeller med olika utvecklingsstadier. Från jägare till herdar till bönder till handelsmän. Vi befinner oss på toppen av utvecklingen. Själva begreppet – utveckling – är nytt i vårt medvetande. Att samhället likt en blomma slår ut mot det större, komplexare, vackrare. I svallvågorna efter ludditernas nederlag tar man så nästa logiska steg. Man lägger till ett trappsteg, det som komma skall. Man säger: vi lever idag under bourguasin i morgon kommer socialismen. Från mörkret stiga vi mot ljuset.

*

Om fristaten Fiume

För 100 år sedan var världen satt i brand. Världskrigets slut innebar ingen lugn återgång till gamla tider utan ett ständigt kaos där sammanbrottet för gamla imperier skapade nya statsbildningar och där revolutioner och revolutionsförsök skedde på löpande band. Sovjetunionen skulle bli ett bestående resultat under sju decennier framåt medan de ungerska och bayerska rådsrepublikerna skulle bli kortvariga misslyckanden, många länder skulle få självständighet medan andra fick vänta ytterligare ett par decennier, monarkier skulle bli republiker och demokratiska konstitutioner klubbas igenom. Blodiga inbördeskrig tog vid där det egentliga världskriget slutade.

Bland detta myller av lyckade och misslyckade statsbildningar, revolutioner, kontrarevolutioner, krig och kompromisser framstår det drygt årslånga experimentet i Fiume under poeten Gabriele D´Annunzio som det allra märkligaste.
Idag är det 100 år sedan Carta del Carnaro – fristaten Fiumes konstitution – antogs.

Italien var en av segrarna i första världskriget då de vid krigsutbrottet ignorerade sin formella pakt med centralmakterna för att istället gå in i kriget på ententens sida. Men sommaren 1919 var missnöjet stort. Bland nationalister fanns en strömning kallade irrendentisterna som länge förespråkat en utvidgning av nationen till Adriatiska havets östra sida, områden som före kriget tillhörde Österrike-Ungern. Den italienska regeringen hade också fått hemliga garantier från London om att bland annat Dalmatien skulle tillfalla landet efter krigets slut. Men i de pågående fredsförhandlingarna i Paris drev USA:s president Wilson en annan linje.

Wilson ville inte veta av några hemliga avtal där schackrande diplomater bestämmer ödet över huvudet på sina undersåtar. Tiden då vinnarna i krig roffar åt sig land från de besegrade skulle nu höra till historien då folkens rätt till självbestämmande skulle bli det nya ledordet och för att säkra en evig fred skulle de fria staterna lösa sina tvister i den nya sammanslutningen Nationernas Förbund. Merparten av de områden italienarna gjorde anspråk på skulle i enlighet med dessa nya principer istället tillfalla den nyupprättade staten Jugoslavien. Staden Fiume (idag kroatiska Rijeka) i Carnarobukten blev snart en viktig symbolfråga för italienarna.

I Fiume var majoriteten av befolkningen nämligen italienare, hävdade man, vilket var sant endast då man räknade bort den kroatiskt dominerade förstaden Susak där en stor del av Fiumes arbetskraft också var bosatt. Det fanns en tydlig klasskaraktär mellan folkgrupperna då den italienska befolkningen huvudsakligen bestod av bättre bemedlade kapitalister och småhandlare som invandrat under 1800-talet. Denna grupp var dock välorganiserad och hade under Österrike-Ungerns kollaps i krigsslutet formerat sig i en Nationalförsamling som krävde annektering av ”moderlandet”.

Staden var efter kriget ockuperad av både fransmän, engelsmän, amerikaner och italienare och det var när en sektion av den italienska styrkan beordrades att segla hem som en konspiration om ett övertagande började planeras mellan missnöjda militärer och Nationalförsamlingen. Valet föll på D´Annunzio som den samlande kraften för operationen och han tackade villigt ja till att leda kuppen.

Gabriele D´Annunzio var under det tidiga 1900-talet en av Italiens ledande kulturpersonligheter och var ofta kontroversiell med sina för tiden vågade sexskildringar, något som så småningom skulle föra upp honom på katolska kyrkans ökända index över förbjudna böcker.

Han författade romaner, dikter, pjäser och arbetade med det nya filmmediet då han skrev manuset till Cabiria som blev en stor succé när den kom ut 1914. Trots att D´Annunzio redan under 1890-talet fick ett internationellt genombrott med romanen L´Innocente var ständiga pengaproblem något som genomsyrade hans liv. Poeten blev berömd för sin extravaganta och dekadenta livsstil med lyx och älskarinnor där hans växande skulder gjorde honom ständigt jagad av sina kreditorer, något som ledde till att han 1910 flydde till Frankrike.

Gabriele D´Annunzio

D´Annunzio hade under en kort tid runt sekelskiftet sympatiserat med socialisterna men i sin franska exil började han gå åt det nationalistiska och krigiska hållet. Han hyllade Italiens koloniala engagemang i Nordafrika med sina dikter och när första världskriget bröt ut stödde han irrendentisterna och propagerade öppet för krig mot centralmakterna. Men så var Italien också ett paradoxalt land.

Självständigt så sent som 1861 var vid denna tid Italien och den italienska nationen fortfarande något abstrakt för de flesta invånarna där bara en liten minoritet pratade det officiella italienska språket. Nationalism var inte självklart liktydigt med höger och omvänt var det katolska kyrkan som stod för pacifism och en form av internationalism i förhållande till kriget.

Då Italien gick in i första världskriget anmälde sig den nu 52-åriga nationalskalden genast som frivillig. Ledningen tänkte sig först att han skulle fungera som en symbolisk figur för att höja stridsmoralen och såg därför till att hålla honom borta från farliga uppdrag vid fronten, något D´Annunzio vägrade. Han krävde högljutt en aktiv tjänst av regeringen, som kände sig tvingad att godkänna förfrågan.
Under de följande åren stred D´Annunzio vid flera fronter, bland annat i det nyuppfunna flygvapnet där han släppte både bomber och egenkomponerade propagandaflygblad bakom fiendens linjer. Han dekorerades flera gånger och förlorade sitt högra öga under ett bombanfall mot Trieste.

Att en av Italiens största kulturpersonligheter som levt ett rikt och bekymmersfritt liv faktiskt inte bara bekände sig till krigets lov i textform utan även stred och sårades jämte sina landsmän väckte stor beundran och vid krigsslutet 1918 var Gabriele D´Annunzio en prisad nationalhjälte i hemlandet.

Den 12:e september 1919 ledde han så en trupp soldater mot staden i Carnarobukten. Till en början gick planen perfekt, endast 186 soldater ingick i den grupp som först reste mot staden, men vid deras ankomst var de närmare 2 500 då ordervägrande soldater och tillströmmande frivilliga snabbt slöt upp. Övertagandet skedde utan våld – som planerat vågade ingen öppna eld mot krigshjälten.

Väl på plats fick han veta att Nationalförsamlingen utsett honom till sin guvernör och på palatsbalkongen framför Piazza Dante adresserade han för första gången folket med ett eldigt tal där han förklarade att Fiume nu var annekterat av Italien. Folkets jubel visste inga gränser och det utbröt en spontan festival som varade hela natten där massorna hälsade sin nya befriare, sin Comandante.

För D´Annunzio var denna teatrala scen tänkt att utgöra kulmen och slutet på hans egna insats i operationen. Förhoppningen var att händelsen skulle skapa ett uppror bland italienare över Dalmatien och att regeringen antingen skulle tvingas erkänna annekteringen eller avgå, vilket i sin tur skulle kunna leda till ett nationellt uppvaknande. Inget av detta skedde.

Regeringen under Francesco Nitti hamnade visserligen i en pinsam situation då det visade sig att den inte hade kontroll över den egna armén, men därefter inträdde ett dödläge.

Staden blev nu isolerad samtidigt som en tillströmning av äventyrare, revolutionärer, konstnärer och lyckosökare tilltog. Marinetti, författaren till Det futuristiska manifestet var på besök liksom den unge Benito Mussolini, ledare för en vid detta laget obetydlig politisk rörelse vars program ännu var något oklart. Mussolini gav liksom många andra nationalister sitt stöd, men även syndikalister och socialister såg på händelserna i Fiume med intresse, var det inte en del av den annalkande världsrevolutionen man bevittnade?

D´Annunzios egna ideologi var minst sagt vag. Han pratade om estetik och om ett nationellt uppvaknande, var vidskeplig och ointresserad av politik i en konventionell bemärkelse. Då planen om annektering inte genast införlivades blev istället de poetiska talen till massorna på torget den sammanhållande kraften. Han uppfann en ny form av politisk kommunikation där en dialog fördes med massorna nedanför och där rituella och kvasireligiösa inslag blev en del av framförandet som pågick i stort sätt varje dag.

I oktober fick Fiume en oväntad gåva då fartyget Persia anlände till stadens hamn. Skeppet var lastat med 13 ton krigsmateriell och var på väg mot Ryssland där den italienska regeringen bistod den vita sidan i kriget mot bolsjevikerna som där pågick för fullt. Det radikala italienska hamnarbetarfacket beslöt då att kapa skeppet och föra det till Fiume där det mottogs med jubel. Hädanefter skulle sjöröveri och stöldräder över gränsen bli ett återkommande inslag i Fiumes politik och ett sätt att införskaffa varor till den ekonomiskt utsatta staden. Man inrättade rent av ett sjöröveridepartement.

Det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om livet i Fiume vid denna tid. Det har ofta beskrivits som ett syndens näste, ett dekadent tillhåll för konstnärer och bohemer. Det fanns gott om bordeller och kokainbruk – en företeelse som uppstått bland första världskrigets piloter – förekom öppet, liksom homosexualitet, vilket tycks ha tolererats.
Till det finns rapporter om nudism, yoga och ett ständigt festande där stadens comandante varje dag eldade massorna med sina dramatiska tal från balkongen på Piazza Dante, inte sällan ackompanjerad av fyrverkerier. Bilden av Fiume som en ständigt pågående festival framträder och det har senare liknats både vid majrevolten 1968 och kallats den sista piratutopin.

Persiahändelsen kan ses som startpunkten för en vänstervridning i D´Annunzios märkliga anti-politik då han nu började prata i internationella termer och knöt kontakter med radikaler. Fiume var nu plötsligt fyrbåken för alla förtryckta folk och solidaritet med Irland, Egypten och andra som kämpade för sin nationella frigörelse deklarerades, vilket under våren 1920 mynnade ut i Lega di Fiume, ett de förtryckta folkens svar på stormakternas Nationernas Förbund.

Det kan te sig långsökt att en operation som syftade till expansion av Italien nu började likställa sig med koloniernas kamp och började tala med antiimperialistiska glosor. Man kan undra om det hela egentligen var ett ironiskt svar på president Wilsons nya världsordning, men det var i vilket fall mer än bara ord då konkreta planer för att beväpna olika befrielserörelser med vapnen från Persia smiddes.

Den snabba utvecklingen som tog fart under hösten 1919 föll dock inte alla i smaken. Splittringar mellan Fiumes Nationalförsamling och kommendantens kabinett förekom tidigt liksom att själva ansvarsfördelningen var oklar. Splittringen ökade då regeringen Netti föreslog en kompromiss i slutet av november.

Förslaget gick ut på att man visserligen inte annekterade staden men med garantier att man inte heller skulle tillåta den falla i jugoslaviska händer, stadens öde skulle istället avgöras av dess egna invånare. I förslaget ingick också att D´Annunzio själv skulle lämna staden. Förslaget gick igenom med stor majoritet i Nationalförsamlingen men poeten såg till att lägga ut det på en folkomröstning, bara för att därefter stoppa och ogiltigförklara den då resultatet inte pekade i hans favör.

Problemen började sen hopa sig under 1920. Den ekonomiska situationen var från början ansträngd då regeringens blockad ledde till hög arbetslöshet. Till det kom slitningar mellan den kroatiska och italienska befolkningen. Den ständigt pågående karnevalsstämningen tilltalade inte alla.

Men politiken blev istället mer utopisk och kulminerade vid sidan av Lega di Fiume med Carta del Carnaro, Carnarokonstitutionen, huvudsakligen författad av Alceste De Ambris, med tillägg av D´Annunzio.

Alceste De Ambris

De Ambris kan i sin egen person belysa den märkliga politiska situationen i Italien. Från att ha varit en av landets ledande anarkosyndikalister tog han ställning för kriget, hamnade i Mussolinis nyskapade fasciströrelse men lämnade den snart när högervridningen började bli märkbar då han istället reste till Fiume för att stödja det politiska experimentet där.

Carta del Carnaro innehåller en mix av de gängse liberaldemokratiska fri- och rättigheterna och sociala reformer som rätt till arbete med en skälig lön, bostad, pension och utbildning. Styret är decentraliserat till mindre kommuner och på den nationella nivån finns ett parlament med två kammare. Den ena kammaren liknar ett vanligt parlament i en västerländsk demokrati men den andra utgörs av tio så kallade korporationer där arbetarna utifrån branschtillhörighet väljer sina egna ledamöter som har till uppgift att reglera ekonomi och arbetarfrågor. Korporationerna utgör egna enheter med beskattningsrätt och utser sina egna representanter och vissa departement i regeringen. Men någon expropriering av företagen talas det inte om och arbetsgivarna har fått en egen korporation vid sidan av arbetarnas.

De Ambris tycks på syndikalistiskt manér ändå ha förstått att man inte kan skapa lyckoriken ovanifrån och hoppades att korporationerna med tiden skulle ta över fler och fler funktioner i takt med att arbetarnas klassmedvetenhet ökade, och i det ursprungliga utkastet var deras beskrivning ganska kortfattad. Men när D´Annunzio såg över det hela tillkom formuleringar om att varje korporation skulle ha sina egna emblem, ceremonier och riter. Han ville uppenbarligen grundlagsfästa den politiska teater han improviserat fram under de karnevaliska månaderna vid makten.

Poetens inflytande märks också i införandet av den tionde korporationen. Denna ska bestå av genier och ”mystiska krafter av framsteg och äventyr” men uppstå först i framtiden, ett förebådande om Den Nya Människan, troligen inspirerat av Friedrich Nietzsches Övermänniska. Det finns också långa skrivningar om vikten av kultur och musiken är i riket ”en social och religiös institution” som varje kommun måste respektera genom att tillhandahålla sin egen orkester och kör.

Carnarokonstitutionen var naturligtvis dömd till att enbart bli en papperskonstruktion, men dess säregna mix av liberaldemokrati, garanterade sociala rättigheter, syndikalism och 1800-talets fantasifulla utopism gör den till ett unikt dokument.

Men nu började tiden rinna ut för experimentet i Fiume. Om kapningen av Persia kan sägas ha inneburit en vänstersväng så kan man istället se en högervridning under sommaren 1920. Tillströmningen av nytt folk avtog och de radikalare elementen skulle snart bli besvikna då Lega di Fiume rann ut i sanden. Istället för en världsomspännande organisation för de förtryckta folkens befrielse engagerade sig D´Annunzio istället uteslutande för Jugoslaviens splittring.

Den nya Jugoslaviska statsbildningen var inte självklart något positivt för de olika folken som skulle ingå i den. Kroater, slovener, albaner och andra fruktade att staten skulle leda till en markant serbisk dominans varför krav på full självständighet restes från flera håll. En kollaps för Jugoslavien skulle innebära större möjligheter för ett italienskt utvidgande i området, och det är inte svårt att se D´Annuzios retorik om befrielse som hycklande och något som låg i den italienska expansionismens intressen.

Den nya italienska regeringen under Giolitti var dessutom mer handlingskraftig än sin föregångare och i november 1920 beseglades stadens öde då Italien och Jugoslavien undertecknade Rapallofördraget som slog fast gränserna länderna emellan och där Fiume förklarades en självständig fristat. Det är inte svårt att se detta som en framgång för D´Annunzio, utan övertagandet av staden skulle regeringen troligen aldrig lyckas förhandla sig fram detta.

Alla tycktes nöjda med uppgörelsen, Fiumes Nationalförsamling liksom folk inom den närmsta kretsen, däribland De Ambris, uppmanade D´Annunzio att acceptera förslaget och lämna staden. Men poeten vägrade blankt och krävde italiensk annektering. Tålamodet var dock slut hos regeringen som under julen anföll staden. D´Annunzio undkom med nöd och näppe anfallet och gav snart upp för att undvika vidare blodspillan.

Runt 50 personer dog under de få dagarnas strider och amnesti utfärdades för samtliga inblandade i Fiumeäventyret. Poetens regim var efter drygt 15 månader över.

För eftervärlden har Gabriele D´Annunzio ofta setts som en proto-fascist och har rent av dubbats till rörelsens svar på Johannes Döparen. Mussolini lyckade utnyttja engagemanget för Fiume till en språngbräda för sin politiska karriär och övertog många av de symboler, slagord och attribut som förekom i Fiume, det mest iögonfallande den ”romerska hälsningen” med uppsträckt högerarm. Även formuleringar från Carnarokonstitutionen, till exempel om korporationer, skulle dyka upp i den fascistiska statens grundlagar. Men det rörde sig om ett liknande språk, inte om faktisk politik.

Men på något sätt känns utvecklingen från D´Annunzios Fiume till det fascistiska Italien ändå logisk. För samma sak kan sägas om bolsjevismen och för den delen socialdemokratin, två andra ideologier som vid denna tid vädrade morgonluft. Hoppet om en världsrevolution och en ny utopisk ordning blev i slutändan mest till tomma ord när innehållet skulle omsättas till realpolitik. Ja någon stabil världsfred enligt Wilsons principer blev det ju som bekant inte heller. När festen var över visade sig den gråa vardagen lika trist som vanligt.

Källor:
D´Annunzio dekadent diktare, krigare och diktator – Göran Hägg
The first Duce – Michael A. Ledeen

De obesuttna

Science fictionklassikern De obesuttna (The Dissposessed) av Ursula K. Le Guin kom nyligen ut på svenska i en snygg nyutgåva. Intressant nog är det Federativs, SAC Syndikalisternas förlag, som står för utgivningen, vilket känns lite udda då de dels sällan ger ut någonting alls och då sällan skönlitteratur och mig veterligen aldrig tidigare gett ut någon gammal science fictionroman av en superkändis i Le Guins klass.*

Men roligt i alla fall, för De obesuttna är verkligen skitbra och ett anarkosyndikalistiskt förlag passar också utmärkt som utgivare då handlingen kretsar kring ett anarkistiskt samhälle – Anarres.

Anarres är planeten Urras måne dit ett gäng visionärer begav sig för nära tvåhundra år sedan för att bygga sin utopi. Vi får inte veta alla detaljer, men det tycks röra sig om en kompromiss efter åratal av blodig klasskamp inom de kapitalistiska staterna på Urras då ”odonisterna”, som anarkisterna kallar sig, fick bosätta sig på den karga Anarres. Sen dess har man fört en strikt isoleringspolitik där ingen förflyttning av människor skett värdarna emellan även om ett begränsat handelsutbyte pågår.

Den briljanta fysikern Shevek blir den första att bryta isoleringen genom att åka till Urras, där han vunnit motsvarigheten till nobelpriset för sin banbrytande teori som man tror kan revolutionera rymdfarten.

En rad förvecklingar sker då han blir indragen i diplomatiska stridigheter mellan Urras motsvarigheter till kapitalist- och kommunistländer. Parallellt sker återblickar då vartannat kapitel handlar om Sheveks uppväxt på Anarres och tiden fram tills han åkte därifrån. Och det är just skildringen av Anarres anarkistutopi i kontrast till det mer välbekanta Urras som är så fantastisk.

Snarare än science fiction så kan De obesuttna ses som en sentida variant på den utopiska romanen, en genre som var väldigt populär på 1800-talet men som idag är närmast bortglömd, och det av förklarliga skäl då den i regel är dödstråkig.

I den utopiska romanen hamnar hjälten i en värld, (han förliser med sitt skepp eller störtar med sitt plan eller vaknar upp i framtiden) där allt är annorlunda mot hans hemvärld. Därefter går större delen av handlingen ut på att han/vi får förklarat för sig/oss hur det kan vara på det här viset
”Men va!? Säger ni att ni inte har några pengar/sexism/krig/…/? Det kan väl aldrig fungera?” Varpå hans vänliga guide som visar honom runt skrockar åt hjältens naiva frågor och faderligt förklarar hur det funkar och varför detta är så mycket bättre. Hjälten är först skeptisk men blir med tiden övertygad om att denna nya plats borde vara en framtid att sträva mot även för hans hemvärld. Typ så.

Den utopiska romanen tvärdog i princip med ryska revolutionen varpå dystopin tog över som genre, en genre som ju verkligen blomstrar idag.

De obesuttna är från 1974 och anknyter helt klart till den utopiska romanen, dock med några viktiga skillnader – vilka samtliga är förbättringar. Man har till exempel gjort vändningen att det istället är mannen från anarkistplaneten som med sitt besök på Urras får förklarat för sig vad könsroller, shopping och slaskjournalistik är för något.

På Anarres är tillvaron ganska tuff. Även om det inte finns några pengar och allt ägs gemensamt så är det ofta en kamp för överlevnad med knappa resurser. Samhällets solidariska sammanhållning verkar ofta avundsvärd men kan ibland förväxlas med socialt tvång och starka normer – de arbetsskygga åker till exempel på stryk ibland, även om något formellt arbetstvång inte finns. Man blygs sällan inför varandra och frågar artigt om man vill ”kopulera”, alla experimenterar i regel med sex med båda könen från tiden då de blir könsmogna, därefter tycks det inte vara en särskilt stor grej.
Man har ofta naturliga band till sina föräldrar men då ens namn bestäms slumpartat av en dator och det inte finns några släktnamn är familjen i princip upplöst. Individen väljer själv vilket eller vilka kollektiv och gemenskaper han eller hon vill tillhöra.

Anarres betraktas med en kritisk blick, det är i en bemärkelse en utopi, men ännu mer en skildring av vad ett så fundamentalt annorlunda samhälles konsekvenser skulle kunna bli om man drog dem till sin spets – på gott och ont. För alla är inte lyckliga som i 1800-talsböckerna, det finns en hel del skavanker. Läsaren får ingen paradisskildring utan tvingas tänka efter.

Men viktigast av allt så är De obesuttna framförallt en bra berättelse, den är skriven av en författare och inte som i fallet med den utopiska romanen av en politisk propagandist. Den har en riktig handling, den har karaktärer med ett psykologiskt djup och det är via deras livsskildringar vi får en filosofisk och politisk (och antropologisk och psykologisk) diskussion, inte via platta slagord.

Med den här utgåvan följer även novellen Dagen före revolutionen med, en prequel som utspelar sig 200 år tidigare där man får träffa rörelsens grundare, den vid det här laget sjuttiotvååriga kvinnan Odo. Tycker väl inte den tillförde så jättemycket, dock fastnar jag för författarens korta förord där hon säger att De obesuttna var ett försök att skriva om anarkism.

”Inte bomben-i-fickan-varianten, som är terrorism vad den än försöker kalla sig för att förbättra sin status: utan anarkism av det slag som förebådades i det tidiga taoistiska tänkandet, och som utvecklades av Shelley och Kropotikin, Goldman och Goodman […] Det är den mest idealistiska och för mig den mest fängslande av alla politiska teorier.”

*Eller snarare – inte på flera årtionden i alla fall, en gång i tiden gav de faktiskt ut en massa böcker, liksom syndikalismen en gång i tiden var en stor rörelse i det här landet.