”Ja, och på Bauer corp. jobbar de med pick by voice, det är bra att veta innan att en del har haft lite svårt att komma in i det.” Rekryteraren, eller vad de nu kallar sig på bemanningsföretaget, försöker förklara det hela. Man går runt med ett headset, gör vad man blir tillsagd i lurarna och pratar in ”checksiffror” för att bekräfta sina plock. Jag säger att jag förstår, låtsas vara fascinerad, intresserad och engagerad. Säger att jag hört talas om det innan men själv inte jobbat med det. Vilket är en lögn. Charaden man spelar upp på anställningsintervjun.
Hon är blonderad, runt 30, ”snygg” enligt allmänt vedertagen konvention, välsminkad och klädd i en tjusig business woman-outfit bakom sitt stora skrivbord i sitt sterila kontor. Ögonen lyser som hos en nyfrälst självhjälpsboksförfattare och hon har säkerligen gått nån tramsig högskoleutbildning där man matas med de menlösa, intetsägande managementfloskler hon nu rabblar upp som ett rinnande vatten.
Jag nickar, håller ögonkontakt, säger ”jaha?” och ”okej!” då hon förklarar saker. Jag har förberett några frågor. Det är något jag lärt mig, att man ska ha frågor att ställa om jobbet för att verka intresserad. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Inte för att jag bryr mig ett skit om vad de gör, jag vill bara ha ett jobb eftersom jag vill ha pengar och nu när jag har lyckats ta mig ända till en anställningsintervju så får man anstränga sig lite.
”Det finns inga fasta tider utan man uppger sin tillgänglighet via en app och får bekräftat dagen innan om man blir bokad. Men om folk blir sjuka eller om orderingången ökat så kan de ibland behöva folk samma dag, så var beredd på att vi kan ringa på morgonen.”
”Det passar mig utmärkt!”, ljuger jag. ”Jag kan vara flexibel.”
*
Klädseln är svart, både för de riktiga anställda och för oss från bemanningen. Fast deras kläder är lite snyggare, inte lika pösiga utan mer slimmade, mattblanka och med BC-loggan vid högra bröstet. Det är jag och en till som börjar samma dag, vi blir runtvisade av någon slags semiförman, eller om han bara är en vanlig anställd fast med normal social förmåga som därmed kan förklara hur jobbet går till någorlunda pedagogiskt. Vi skakar hand med den riktiga förmannen, en kort kille med dryg uppsyn. Lagerchefen ser vi bara sittandes bakom en glasvägg i ett märkligt kontorsbås en halv trappa upp, med utsikt över golvet.
Det är ett enormt rum med slingrande labyrintiska hyllkantade korridorer, fast allt följer en numrerad slinga så det ska vara lätt att hitta. Semiförmannen ger oss ett headset som han kopplar till en liten högtalare. En av oss får gå runt och testplocka medan Semiförmannen och den andre går bredvid, sen byter vi. Ur högtalaren, ett tillfälligt substitut för de hörlurar vi sen ska ha på oss då vi lärt oss att jobba själva, talar en robot med kvinnoröst.
”Komponent X-B-3-2-6, hyllplats 124. Antal:1. Uppge checksiffra.” Semiförmannen pekar åt det håll dit hyllplats 124 ligger, vi traskar dit dragandes en stor vagn efter oss. Hon som börjat samma dag som jag plockar ner en kartong från hyllan och lägger den på vagnen.
”Nu säger du checksiffran”, säger Semiförmannen och nickar ner mot golvet där en gul lapp med tre siffror sitter fastklistrad.
”Nio, tre, fyra” säger hon i mikrofonen. ”Antal?”, säger robotkvinnan.
”En” säger hon. ”Du sa: fem. Fel antal. Antal?”
Hon tittar förvirrat på Semiförmannen.
”Det händer hela tiden. Testa säg ett istället för en”.
”Ett”. Ett blippljud kommer ur högtalaren.
”Komponent X-B-3-2-9, hyllplats 126. Antal: 1. Uppge checksiffra”. Vi går vidare med vår vagn någon meter till, samma procedur upprepar sig. Vi går till hyllan rösten säger åt oss att gå till, vi plockar så många kartonger den säger åt oss att plocka, vi säger de tre siffrorna som står på golvet framför hyllan för att bekräfta. Så fortsätter det.
Det går snabbt att komma in i det. Efter att ha gått omkring och lärt sig under förmiddagen är man relativt självgående redan under eftermiddagen. Man ska rapportera in antal vagnar man plockat när man är klar med ordern, skriva ut etiketter och följesedlar ur skrivarna och därefter starta en ny order. Allt sköts via röstkommandon i headsetet.
Det tar ett tag att lära sig, men de olika fraserna sitter uppklistrade på en kartongbit på väggen. Man säger ”talkman vila” när man ska pausa den till rasten, ”talkman vakna” när man kommer tillbaka.
Det är något bisarrt över hela situationen. Jag går runt lagret och släpar min vagn, runt omkring mig ser jag en massa andra som ser ut precis som jag. Svartklädda med headset, dragandes sina vagnar. Men vi pratar inte med varandra, vi stirrar stumt framåt eller snett nedåt och rabblar en massa siffror rakt ut i luften.
*
Man ska hålla sig borta från mottagningen. Det är dit man måste gå om något är slut eller om man tagit sista kartongen och måste fylla på i hyllan. På mottagningen jobbar nämligen Hitler. Hon kallas så. Det är absolut förbjudet att besvära henne innan frukostrasten klockan nio, då har hon fullt upp, men man ska helst inte besvära henne annars heller. Det är hon själv som hittat på dessa regler. Semiförmannen säger att man inte ska ta det personligt, hon är sån mot alla nya så om vi bara jobbar tillräckligt länge kommer hon börja bete sig om inte trevligt så i alla fall någorlunda neutralt mot en. Men man måste ju besvära henne ibland, det är en del av jobbet att fylla på i hyllorna. Det är det otrevligaste arbetsmomentet.
Det finns en liten övervåning. Vi jobbar där nere på det stora golvet med en enorm takhöjd, men en liten del av byggnaden har två våningar under samma tak. Både omklädningsrummet och lunchrummet finns där uppe, så varje gång man börjar och slutar dagen eller börjar och slutar rasten måste man pallra sig först upp och sen ned för trapporna. Där uppe finns också kontoret. På kontoret jobbar en handfull människor vid skrivbord och datorer. För det mesta sitter de i telefon. Det verkar det i alla fall som under de korta glimtar man får då man går förbi. Att jobba på kontor innebär att man inte får några jobbkläder utan använder sina vanliga. Jag har aldrig haft ett jobb utan jobbkläder. Kontorsjobbarnas vanliga kläder verkar dock väldigt likartade här på Bauer corp. Det är vitt och svart. Vita skjortor och blusar, svarta kavajer. Som om de ville matcha med oss där nedanför. Inte sticka ut med riktiga färger.
*
”Komponent X-B-3-3-3, hyllplats 401. Antal: 22. Uppge checksiffra.” Tjugotvå! Nytt rekord. Hur packar man ens så många? Kommer ju gå åt i alla fall två vagnar. Kanske ska gå bort till mottagningen och se om de har färdiga vagnar med bara den komponenten, så jag slipper plocka ett paket i taget från hyllan.
Det gick bra. Hitler nickade bara och utstötte lite unken luft åt det håll där de ouppackade vagnarna stod, med 12 paket i varje. Bara att dra två vagnar efter varandra, gå förbi hyllplats 401 och ställa av två paket, sen gå bort med den färdiga vagnen till avlastningen, därefter är det inte långt kvar tills även den andra vagnen blir full. Sjukt snabbt, kommer ge bra statistik.
De mäter nämligen varje komponent vi plockar. Utifrån detta räknar de ut ett snitt per timme, som sammanställs dagligen. Man ska hålla sig på minst 44. Är man kass får man en utskällning av förmannen, vet inte vad som händer om man är bra.
Hitler har börjat känna igen mig nu, jag är fortfarande en av de nya, men hon kan nog urskilja mig från mängden. Jag har blivit kvar. Trots att jag bara varit här någon månad så har de hunnit anställa flera nya, och av dem har några redan slutat, liksom några andra som börjat före mig. Mest från bemanningen. Många är studenter som jobbar extra, såna som ska ”bli något”. Men inte alla. Inte jag. Dessutom finns det de som trodde de skulle bli något men fastnade på BC istället, de bokade in mer och mer pass i appen och hoppade av studierna. Flera av de direktanställda har börjat på bemanningen en gång i tiden.
Jag lär mig känna igen folk, snappar upp några namn. Men det är svårt när man inte pratar. Inte heller på rasterna är det något prat. Folk är lika zombielika när de äter sina mackor och lunchlådor. Undantaget är några av de yngre bemannarna. De frågar vad man pluggar. Några i 20-årsåldern flamsar lite ibland, de verkar prata om mobiltelefoner. De andra kastar då och då hatiska blickar mot dem från de andra borden. Särskilt Di Gamle.
Ingen vet hur länge Di Gamle jobbat där, eller vem som varit där längst av dem. Antagligen Hitler. Utöver henne utgörs Di Gamle av Juggegubben, SD-Janne och Chilenartanten. De sitter alltid vid samma bord borta vid fönstret, tysta, viskandes, ibland med ett elakt flin riktat mot någon av de nya. Hitler har lite andra tider och rutiner, så man slipper se henne under rasten. Samma sak med förmannen, tack o lov. Han är en typisk en och sjuttio-kille. Vresig, dryg, banal musiksmak och banala intressen, ganska korkad och med ett irriterande hävdelsebehov. Gymmar, naturligtvis.
En och sjuttio-killar blir ofta förmän, jag har haft flera stycken, men de blir sällan riktiga chefer. Chefer är ofta långa, i alla fall högt uppsatta chefer på börsnoterade företag. Och heter Anders. Det har jag läst någonstans.
*
Ligger hemma på sängen med mobilen i handen. Bokat in mig för i morgon och väntar på bekräftelsen, den brukar komma vid den här tiden. Det är alltid samma dubbla känsla. Jag har ju bokat mig för att jag vill jobba, fast när det plingar till blir jag inte glad. Men jag blir inte heller lättad om det inte plingar till, istället får jag ångest över att de säkert kommer ringa mig kvart i sju på morgonen dagen efter. Det är det värsta. ”Javisst!” säger jag när de frågar om jag kan komma in. Sen vill jag bara skjuta mig i huvudet.
*
När allt är hopplockat och skickat till avlastningen ska det sättas ihop. Jag har börjat få vara där ibland nu, på hopplocket. Det är marginellt svårare, man bör i alla fall känna igen de olika komponenterna man tidigare plockat hyfsat mycket. Men det är samma princip, man lyder robotkvinnan i hörlurarna.
”Sätt komponent X-R-2-2-3 på plats B7. Säg klar.”
”Klar.”
Men man kan göra fel här, och dessutom är man ständigt övervakad, antingen av Enochsjuttiokillen eller av tjeckerna. Tjeckerna jobbar precis jämte, de tar vidare vårt hopplock och plockar i sin tur vidare det hela till en större modul. Ibland använder de verktyg, borrar, popnitar och vad det är. Ibland går de runt och känner med handen över komponenterna i modulen, tittar noga med allvarliga miner. Deras kläder är lite annorlunda än våra. Blåa byxor istället för svarta, med fler fickor. De har också headset, men det är oklart vad de har dem till. De pratar sällan i dem och när de gör det verkar det som om de faktiskt pratar med en riktig person.
Det är svårt att veta då de varken kan svenska eller engelska. Det enda man fattar är när man gjort fel då de gestikulerar och skriker ilsket.
*
Jag gillar Christer. Han är nånstans mellan tretti och förti och har jobbat här länge. Han skulle utbilda sig till något men råkade få fast jobb efter att ha extrajobbat i några år. Han ska göra klart sin utbildning, säger han. Han hatar BC. Det gör visserligen alla andra också, men det är skillnad på hat och hat. Hitler, till exempel, hatar alla sina arbetskamrater, i alla fall de som inte jobbat här sen 80-talet. Sen finns det Gnällspiken. Han har också jobbat här länge, han säger också att han ska här ifrån, fast han inte har någon utbildning att göra klart. Men Gnällspikens problem med jobbet är att det är så synd om just honom. Att han måste jobba över, att han måste gå upp klockan sex då väckarklockan ringer, att han måste befinna sig här, att han måste slita så för denna ringa lön.
Christers hat är mer sofistikerat. Han hatar systemet, inte dess brickor. Förutom kanske Lagerchefen, Enochsjuttiokillen, Hitler, Juggegubben och några till.
*
Idag såg jag Den Stora Korridoren för första gången. Länge hade jag väntat på att få se den stora runda porten i den stora lagerlokalens ena hörn öppnas, och nu var det dags. Innan trodde jag bara det var en stängd port till en annan verksamhet som låg vägg i vägg. Men BC sträcker sig tydligen vidare även på andra sidan väggen.
”Det är ju därifrån tjeckerna kommer, vad trodde du?” sa Amy.
”Men jobbar de här? Eller jag menar… Är de inte bara inhyrda någonstans utifrån?”
”De kommer därifrån” sa Amy och pekade mot väggen. Senare upptäckte jag en annan dörr, inne på hopplocket men i samma vägg som Den Stora Korridoren, där tjeckerna gick in. Fattar inte hur jag kunnat missa det.
Den runda porten öppnades. Ut kom en lång slags truck. Eller bil. Fast den såg ut mer som ett litet tåg. En gubbe jag inte sett innan körde, han hade samma kläder som tjeckerna. Det hela gick väldigt fort, modulen inne i hopplockningen var klar och hade försetts med en ställning på hjul. Nu kom den märkliga trucken ut från porten, hakade i modulens ställning och körde sakta bort den, in i korridoren den kom ifrån.
Vi var många som nyfiket tittade på. Enochsjuttiokillen verkade lite besvärad men lät oss hållas. Den stora modulen, kanske åtta meter lång och en dryg meter hög, triangelformad med rundade hörn, kördes sakta ut av det lilla tåget till truck. Jag tittade ut genom Den Stora Korridoren. Det var verkligen bara en lång korridor, mörk med röda små lampor längs väggarna. Möjligen att det fanns några sidodörrar som anslöt, det var svårt att se. Det måste ju förresten finnas något åt sidorna eftersom byggnaden sträcker sig säkert femton meter till åt vänster och det i alla fall är tio meter åt höger innan vårt rum tar vid. Den runda porten stängdes så fort trucktåget åkt in med modulen.
”Okej! Tillbaks till jobbet nu!” gastar Enochsjuttiokillen samtidigt som han klappar med händerna.
*
Amy är lite av en rövslickare. Jag gillar henne inte, men hon är snäll mot mig. Annars behandlar hon de nya som skit. Jag tänker att hon kommer bli den nya Hitler efter att hon gått i pension. Fast jag är inte ny längre. Herre jävla gud, har det gått ett och ett halvt år redan?
Varför orkar man gnälla på de andra? Vad spelar det för roll om de plockar slött? Vad gör det dig? Säger jag aldrig till Amy. Men folk som känner att jobbet på BC betyder något är för mig en gåta. De som tar det på allvar, som gör företagets problem till sina egna, varför? Då gillar jag Miriam bättre. Hon verkar hata jobbet på samma sätt som Christer. Hon blev klar med sin utbildning för över ett år sen nu, men hon blev inget ändå.
Hon gör musik. Det är bara hon, en synt och förinspelat material från en dator. Jag har hört henne på Soundcloud. Det låter som Enya fast mer synth. Sån där modern retrosynth som låter mer 80-tal än 80-talet självt. Hon har en massa märkliga tatueringar som ser ut som magiska symboler över allt, jag tror hon har målat dem själv. Hon är alltid kort och otrevlig mot alla utom Amy och några få till. Gnällspiken säger att hon är lesbisk och hatar män. Sen Miriam fick fast har hon inte jobbat över en enda sekund.
Di Gamle jobbar sällan över de heller, de fastanställda jobbar över lag över mycket mindre än vi andra. Det blir ofta övertid. Man behöver inte, men man känner pressen. Alla ordrar som kommer in under dagen måste bli klara. Måste. När det är kaos kan de kalla in folk sent på eftermiddagen. Ibland, om de har svårt att få in folk och få vill jobba över kan man få jobba till sent på kvällen. Jag jobbar alltid över. Mitt rekord är halv elva. Sju på morgonen till halv elva på kvällen, det är tio och en halv timme. En gång jobbade de till halv tolv.
*
Jag slapp jobba idag. Så jävla skönt. Jag skiter i pengar, kan käka nudlar, är så jävla värt att vara hemma en dag mitt i veckan. Bara se till att göra långkok en gång i veckan så man har matlådor att ta med till jobbet. Fattar inte folk som köper lunch ute varje dag, så mycket pengar de slösar.
Ska ta upp mitt tecknande igen, det har blivit lite skralt med det på sistone. Jag ritar tredimensionella geometriska mönster med bläckpennor i olika färger på kollegieblock med rutor i, såna man har i matten. Det ska bli något stort. Att alla de olika pappren ska sättas ihop och de olika mönstren ska upprepa sig enligt ett logiskt schema. Det vore kul att försöka göra en animation av det också. Att mönstren växer fram, kanske med någon musik i bakgrunden. Jag önskar jag vågade fråga Miriam om hon ville bidra. Skulle vilja köpa en sån där gammal apparat som man använde när man gjorde tecknad film förr. En slags fotokopiator, antar jag. Men det går väl inte få tag på, allt görs väl med datorer på något sätt nu för tiden.
Jag drömmer ofta om jobbet på nätterna. Detta var en sån natt. Det såg lite annorlunda ut, väggarna var av träpanel och arbetsuppgifterna ganska oklara. Mina arbetskamrater bestod även av gamla vänner och folk jag gick i skolan med. Sen minns jag inte så mycket mer.
”Fi fan”, sa Juggegubben när jag berättade om min dröm dagen efter. ”Skriv upp det som övertid.” Sen skrattade vi.
*
”Komponent X-C-3-3-3, hyllplats 404. Antal:2. Uppge checksiffra.”
”Fem, sju, åtta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
”Fem. Sju. Åtta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
”Femsjuåtta.”
”Du sa: fem tre fem. Fel checksiffra. Uppge…”
Ibland vill den inte. Den satans jävla subban fattar inte vad man säger. I början hände det ofta, sen fick man in det. Men ibland så kukar den ur. Mitt problem är åttor, hon fattar inte mina åttor. Men varför nu? Det har ju gått utan problem skitlänge, har min röst ändrats? Över helgen?
”Feem, sju, å-tta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
*
En dag blir jag uppkallad till Lagerchefen. Blir lite nervös, undrar varför. Har haft väldigt lite att göra med honom. En del går ofta in på hans kontor och pratar, ingen aning om vad. Andra blir ditkallade och utskällda. De som plockar slött eller försovit sig vid upprepade tillfällen, antar jag. Det måste i alla fall ha gått ganska långt innan man hamnar där då det annars är Enochsjuttiokillens jobb att skälla ut folk för saker. Men det är bara de nya som tar åt sig, vi andra har ingen respekt för hans ettriga gnällande.
Lagerchefen sitter mest i sitt bås och pratar i telefon eller stirrar på sin dator. Eller så låtsas han bara, jag har sett hur han kollar in oss, kontrollerar att vi gör vårt jobb ordentligt. Man har en bra blick över lokalen där ifrån båset.
En dag så såg jag det. Lagerchefen ler sällan och då han gör det drar han bara läpparna närmast overkligt långt bakåt, han öppnar inte munnen. Men en dag gjorde han det, det var när han satt och pratade i telefon i sitt bås som vanligt. Han snurrade runt i stolen och skrattade elakt.
Då såg jag huggtänderna. Det hela kändes genast logiskt. Undrar om han syns i speglar? Han måste i alla fall ha kommit på ett sätt att kunna vistas i solljus då jag har sett han gå ut till sin svarta BMW före skymningen.
”Vi har ett vikariat som dyker upp. Amy ska ju bli mammaledig snart och vi undrar om du är intresserad? Vi tycker du gör ett jättebra jobb och är en schyst kille.”
*
Speglar mig i mina nya jobbkläder. Det var det första jag fick göra på morgonen, Enochsjuttiokillen gav mig ett packe kläder och sa åt mig att gå tillbaks upp till omklädningsrummet och byta om. Han log vänligt. De sitter bra. Byxorna är tunnare, tröjan också, jag känner mig mindre klumpig. Skrattar till när jag ser mig själv i spegeln. Känns så overkligt.
Går stolt ner och möts av leenden och ryggdunkar. ”Ojoj! Snygging!”
”Fint!”
”Tjusigt. Hur känns det?”
”Passar dig bra.”
Tänker på Tod Brownings gamla klassiker Freaks. ”One of us! One of us!” ropar cirkusmissfostren under deras initiationsrit för nya medlemmar. ”We accept you! We accept you! One of us!”
Chilenartanten kommer fram till mig. ”Visst känns det bra? Kommer ihåg hur skönt det var när jag tog på mig dessa kläderna för första gången.” Jag ler så jag nästan spricker.
Sen kommer skammen. Det är ju ingen skillnad. Jag gör ju samma jävla jobb för samma jävla lön, bara med andra kläder. Kommer bli bjuden till julfesten, det är typ hela skillnaden. Fast jag får visserligen ett schema nu, det är skönt. Ville egentligen inte jobba heltid, men det har ju i praktiken blivit nästan heltid ändå, och de dagar jag inte jobbat har jag mest spenderat med att ha ångest över att jag snart måste jobba igen.
Jag har ingen ångest när jag väl är på jobbet, då är jag som en zombie. Jag är som gladast ungefär från den sista halvtimmen på jobbet till någon enstaka timme efter att jag slutat. Sen kommer ångesten tillbaka. Sen sover jag.
Morgnarna minns jag inte. Mindes jag inte. Tills jag plötsligt kom ihåg. Det var en av de nya, en ung kille som pratar norrländska som påminde mig i fikarummet.
”Han bara gungade där, typ halv sju på morgonen.” berättar han för de andra runt sitt bord, själv sitter jag med Gnällspiken vid bordet bredvid och tjuvlyssnar.
Norrlänningen berättar om en emokille som sitter och gungar i lekplatsen vid kyrkan. Han verkar vara tjugo-tjugofem någonting, har mössa, svart hår, ett par stora hörlurar på sig och sitter och gungar där i parken varje morgon. Jag har också sett honom, jag cyklar också förbi där varje morgon. Han gungar jättehögt. Jag cyklar ganska fort så jag hinner aldrig se så noga, men jag tror han brukar le. Kanske mumlar han något för sig själv, eller sjunger med i låten han har i lurarna.
Han har varit där varje morgon i alla fall i ett års tid nu. Han har blivit ett så vanligt inslag i min jobbrutin att jag inte längre tänker på det. Så minns jag plötsligt mina morgnar.
Jag vaknar till panikångesten som bara en väckarklocka en vardagsmorgon klockan sex kan ge, tar mig upp och käkar en liten skål yoghurt med müsli. Skiter och borstar tänderna, slänger i matlådan från kylskåpet i ryggsäcken, tar på mig jobbkläderna, går ut och cyklar iväg.
På vägen till jobbet tänker jag att jag inte tänker, har lite ångest men inte jättemycket, hamnar snarast i nått slags trance, kanske sån där som långdistanslöpare har när de kommer in i lunket, det är nästan meditativt. Jag cyklar förbi emokillen på gungan, tänker att allt är likadant varje morgon och kommer sen på mig själv med att jag alltid tänker exakt samma tankar men aldrig kommer ihåg vad jag tänker när jag väl kommit fram till jobbet. Sen kommer jag fram till jobbet och glömmer bort allt.
*
Hon Med Ögonen är speciell. Jag brukar alltid tycka de nya tjejerna är lite speciella, innan de antingen slutar eller bara sjunker in i det grå kollektivet av arbetskamrater. Men nu tänker jag att hon är speciell på riktigt. Jag börjar fantisera. Att jag ska visa henne hur jobbet går till och hon blir imponerad av min erfarenhet. Att hon nästan ska råka ut för en hemsk arbetsplatsolycka fast jag hinner rädda henne och att hon där i mina armar ska titta upp på mig med beundran och tacksamhet.
Herregud, mina dagdrömmar är så fantasilösa. Vad har det här jävla jobbet gjort med mig egentligen?
”Vad gör vi här? Egentligen?” Det är många som ställer den frågan, i början. Jag brukar bara himla med ögonen och gå vidare med min vagn när de undrar. Lämna det åt någon annan att dra ett tröttsamt skämt. Men Hon Med Ögonen ställer frågan direkt till mig när vi är ensamma i 500-korridoren, så jag stannar upp.
”Ja… plockar komponenter?” försöker jag.
”Jo men… vad ska det bli? När är det färdigt?”
”Ja…”
”Fel checksiffra.” Vi går vidare med våra vagnar. Det är svårt att prata på golvet, lite småsaker emellanåt bara. Di Gamle pratar en hel del, bara sinsemellan. Ofta samlas de vid SD-Jannes truck och viskar något snabbt, kastar sina onda blickar mot oss andra. Om någon av oss pratar för länge så får vi tillsägningar av Enochsjuttiokillen, de fast anställda pratar lite mer och får bara blickar men Di Gamle får inte ens det. Tvärtom undviker Enochsjuttiokillen dem när de samlas för sina viskningar, han vänder bara ner huvudet och låtsas inte se.
”Färdigt och färdigt. Det blir nog aldrig färdigt. Och även om det skulle bli det så, ja. Vad kan vi göra åt det liksom?” säger jag utan att jag riktigt förstår vad det är jag försöker säga. Amy bryter plötsligt in, hon har varit väldigt pratglad sen hon kom tillbaks från mammaledigheten.
”Precis. Det är ju inte vi som gör det. Vi gör ju bara vårt jobb och man behöver ju betala hyran, eller hur? Och skulle inte vi så skulle ju någon annan göra det istället, så whats the point?” Amy rycker på axlarna, men Hon Med Ögonen är inte imponerad.
”Jo men vad? Vad är det vi sätter ihop…”
”Tänk så här.” avbryter Amy, ”Vi gör ju det vi måste, eller hur? Det kanske inte är så kul, eller ens så bra, men vad är alternativet i så fall? Tänk på det.”
*
”SAAAMLIIING!”
Så var det dags. Enochsjuttiokillens stämma går inte att ta miste på. Det går sällan en dag utan samling. ”Talkman vila”, hör man folk säga över hela golvet medan de släpper sina vagnar och slött traskar bort mot den öppna ytan utanför hopplocket. Dags att få en kollektiv utskällning och höra en massa ältande om ineffektivitet, slarv och för mycket snack. Det är Enochsjuttiokillens högtidsstund, vid några enstaka tillfällen är även Lagerchefen med för att informera om något totalt ointressant och ovidkommande. Orderingångarna, volymer, resultat bla, bla, bla.
Det är på samlingarna man ser vilka ens jobbkamrater är. Amy och de andra rövslickarna nickar vid varje påstående Enochsjuttiokillen gör, Di Gamle tittar nonchalant framåt, kan till och med viska lite med varandra om det inte är Lagerchefen som har ordet. De flesta andra rör inte en min. Christer och Miriam tittar alltid hatiskt rakt ner i golvet. Ibland tar en rövslickare ordet och upprepar något Enochsjuttiokillen just sagt, sen är det hela över och vi går alla tillbaks till jobbet.
*
Jag har börjat gilla Hitler. Eller typ. Hon är ett as, men det är liksom lite roligt. Alla har en egen historia om henne som de berättar för de nya. Min är den när hon välte min vagn efter att kört in en hel pall med X-B-3-3-3 som hon föste med en palldragare framför sig trots att pallen var två meter hög och hon därför saknade all sikt. När hon väl kraschat min vagn gick hon fram, tittade slött på golvet, sen på mig, och istället för att be om ursäkt eller fråga hur det var med mig sa hon bara ”Nä så där kan du inte ha din vagn. Plocka upp det där.” sparkade undan en kartong för att göra plats och körde vidare sin palldragare.
Det är bra att berätta de här historierna för varandra, och för de nya, för att avdramatisera det hela, tänker jag. Men så ser jag Hitler skälla ut en jätteblyg tjugoårig tjej som jobbat typ en vecka för en skitsak. Vilken jävla idiot.
”Men vi borde inte hålla på och snacka skit sådär. Bättre att ta upp det direkt med varandra, vi har ändå ett gemensamt intresse gentemot ledningen.”
Vi har en ny sakförare på jobbet nu. De kommer och går med jämna mellanrum, sakförarna. Någon som tyckte vi borde starta en fackklubb, en som förlängde samlingarna med att föreslå Lagerchefen att vi borde sortera våra sopor, en som tyckte att gratisfrukten man kan ta i lunchrummet borde vara ekologisk, eller åtminstone inte köpas från Dole.
Den nya sakföraren är av mer revolutionärt snitt. Han babblar ofta med mig, av någon anledning känner han förtroende för mig. Antagligen var det att han hörde mig snacka skit om företagsledningen en gång. Det var när Lagerchefen på nån samling meddelat att det går bra för företaget och jag efteråt mumlat något om att ”bra för företaget” inte gör någon skillnad för oss som jobbar ihop deras jävla vinstutdelningar. Sen dess har jag haft Sakföraren på mig hela tiden. Han börjar bli ganska irriterande.
En dag när vi slutat jobbet och det bara var jag och han i omklädningsrummet så gav han mig sin lilla pamflett. Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki. Jag började läsa den när jag kom hem. Orkade bara fyra sidor, får se om jag fortsätter någon gång.
*
Har helt kommit ifrån mitt ritande, köpte en ny tv istället. Den är skitstor och har surroundljud. Känns bra att spendera sina pengar på något. Vi tjänar faktiskt ganska okej för att vara okvalificerade LO-arbetare. När jag jobbade på Posten var ingångslönen en örfil och en utskällning, sen följde det inflationen. Fattar inte riktigt vad folk gör av sin lön på när man jobbar heltid. Fast de går väl och super på dyra ställen, köper kläder och sån skit som inte intresserar mig.
Funderar på att köpa bil. Vore så skönt att slippa cykla till jobbet, särskilt på vintern. Tänker jag kan spara ihop en förti-femtiotusen på några månader. Det borde vara tillräckligt för en bil strax över ruckelstadiet, en som funkar utan att man måste oroa sig över att den ska braka ihop hela tiden. Sen är det bara bensin, parkering och försäkring som kostar, inga lån. Får bara försöka leva lite snålare ett tag, inte köpa lunch ute varje dag.
Ser mest dokumentärer på min stora tv. Om svarta hål, Egyptens dolda mysterier, om djurlivet i Amazonas. En dokumentär är annorlunda. Den är långfilmslång och mer konstnärligt utförd. Genomtänkta bildkompositioner, långa tagningar och med pumpande, repetitiv elektronisk musik nästan hela tiden. De växlar mellan naturbilder, rymden och bilder från elektronmikroskop. Ibland syns något talking head som i takt till musiken pratar om kvantfysik, gnosticism, paleoantropologi, katastrofism, taoism, nanoteknik eller alkemi.
En man med rakad skalle och intensiv blick håller en utläggning samtidigt som kameran sakta zoomar in på hans ansikte. Han säger att världen är en illusion. Att ditt medvetande är falskt och att det inte är du som tänker dina egna tankar. Hjärnan är bara ett medium, medvetandet är ett och universellt, din subjektiva syn är bara ett perspektiv inom samma helhet. Den mänskliga hjärnan är ett resultat av evolutionen, som i sin tur är ett resultat av de gynnsamma förhållanden som rådde på den här planeten som, liksom allt annat, skapades av materia från Big Bang. Vi är alla delar av komponenterna som uppstod i denna skapelse, våra hjärnor är universum självt som börjat förstå sin egen existens. Vår civilisation kommer så småningom fullborda denna förståelse, liksom den kommer fullborda dess yttersta mål, det som finns inneboende i universums strävan.
För allt leder mot samma mål, både individuellt och kollektivt, det är samma strävan som leder dig, civilisationen, planeten, galaxen och universum mot den oundvikliga slutdestinationen. Utslocknandet. Du dör, civilisationen dör, planeten dör, galaxen dör, universum dör. Det är ditåt vi alla färdas och det är dit vi alla, medvetet eller omedvetet, längtar. Mot utslocknandet, döden, upphörandet av existensen – det är dit vi vill. Det är dit vi måste. Det är vårt oundvikliga öde som vi steg för steg närmar oss, dag för dag, minut för minut.
Jag känner tröst av dokumentären. Stänger av tv:n, borstar tänderna, ställer klockan på sex och går och lägger mig.
*
Hon Med Ögonen upphör inte att fascinera mig. Hon har hängt kvar, är en i gänget men ändå inte en i den grå massan. I 100-korridoren, en av få delar av lagret där man inte är inom synhåll för Lagerchefen, har hon stannat med sin vagn och tittar rakt upp i taket. ”Vad tittar du på?” frågar jag. Det är bara hon jag skulle frågat, alla andra skulle jag gått förbi.
”Taket. Det är så böljande. Som ett halvklot. Med en tjock, skarp bjälke i mitten. Det ser ut som en dom, ett gammalt tempel, en moské, som Sofia Hagia eller något.”
Jag ställer mig jämte henne, lite för nära än vad som är nödvändigt, och tittar upp. Det ser ut som vi är inuti en silo. Alla lampor, elledningar, luftrör och sprinklersystem sitter liksom på sidan, mitten av taket är en kal kupa. Det har jag aldrig sett innan, har aldrig stannat till och tittat upp förut. Aldrig under alla dessa år. Det är poänglöst, såklart, hur detaljerna i taket ser ut, var lamporna och ventilerna är placerade. Men ändå. Jag är ju här fem dar i veckan, har ju varit här i flera år.
Efteråt börjar jag se olika detaljer i lagret. Hur den blanka, röda brandsläckaren bryter av symmetrin av de rektangulära hyllorna när man betraktar den från slutet av 400-korridoren, hur raden med X-B-3-3-3-pallar bildar en linje av framskjutande trianglar som blir större och större då man närmar sig dem från hopplocket. Tänker att jag vill rita det här på mina kollegieblock när jag kommer hem. Tänker jag vill berätta om det för Hon Med Ögonen.
Efter ett tag börjar jag bryta mina vanor. Går ut till lastbryggan under lunchen. Det är det rökarna gör, de ägnar första kvarten åt att käka sen stressar de ner ut på bryggan för att röka. Nu hänger jag med dem ner. Ungdomarna sitter nedanför bryggan på de improviserade bänkarna av gamla lastpallar intill stängslet, jag sitter uppe på den obekväma ståltrappan precis utanför dörren tillsammans med SD-Janne.
Här ser man stora delar av industriområdet. Ett oändligt landskap av gråa, trista, fyrkantiga byggnader omgivna av illa skötta gräsplättar som ser ut som ödetomter, allt inrutat av slitna, breda asfaltsvägar utan någon trafik.
”Aldrig tänkt på att det är så stort innan.” säger jag utan att vända bort blicken. SD-Janne börjar peka med hela handen.
”Jag har jobbat där, där, där, där och där.”
”Jaså? Trodde du varit på BC hela livet” säger jag.
”Det är ju våra lokaler allihop” säger han. ”De är anknutna med gångar under marken. Komponenterna kommer ju någonstans ifrån, vetu. Och modulerna tar ju vägen någonstans sen med.”
*
Christer ska sluta. Jag känner mig riktigt glad för hans skull. Han bara skiter i det, hoppar av och gör klart sina studier, sen får det bli vad det blir. Han vägrar någon slags avtackning, han tänker inte anordna någon after work eller något. Bra dra, glömma och gå vidare.
”Det värsta är hur man ser folk brytas ner”, säger han.
Vi har knappt pratat under alla dessa år, nu går jag fram och frågar hur det känns, säger att jag avundas honom.
”Jag blir alltid glad när någon av de nya försvinner efter ett halvår. De som stannar efter det…” han sträcker ut högerhanden i en uppgiven gest.
Folk reagerar lite olika på Christers besked. Di Gamle mumlar, viskar och pekar, som de alltid gör. Några av dem ger Christer sneda leenden och axelklappar. Juggegubben snackar skit bakom hans rygg. ”Vad fan ska han göra? Tror han att han kommer undan? Vad fan spelar det för roll ey?”
Hitler skakar mest på huvudet, vid något tillfälle hör jag henne säga ”ja lycka till du” med ett sarkastiskt tonfall. Amy försöker lugna ner Miriam, som är svinförbannad.
”Det spelar ju ingen roll? Eller hur? Tänk så.” försöker hon.
”Så fan heller. Vem tror han att han är?” väser Miriam tillbaks. ”Det är ju snart klart. Allt kommer ju ändå ta slut, vem tror han han är som hoppar av nu?”
Så ser jag Hon Med Ögonen. Hon sitter på några kartonger med ansiktet i händerna och gråter. Det är samma plats där vi en gång stod och tittade på taket. När jag närmar mig ser hon upp mot mig. Tårarna rinner, men hon ler. Det är oklart om hon gråter av glädje eller sorg.
”Hur är det med dig?” säger jag och tar till min egen förvåning hennes händer i mina.
”Det är bara… allt det här.” Hon gör en svepande rörelse med högerhanden, håller kvar sin vänsterhand i min. ”Det som vi gör. Allt som vi jobbat för. Anledningen att vi kommer hit varje morgon.” Hon kramar om mig. ”Jag fattar nu” säger hon precis intill mitt öra. Vi har kramats förr, innan julledigheten, men den här gången är det annorlunda. Vi kramas lite för länge, lite för hårt, och när vi slutar så ser vi varandra i ögonen lite för intensivt. Hon ser på mig och ler med tårar i ögonen, smeker mig över kinden innan hon vänder om och återgår till sin vagn.
*
Den sista dagen vaknar jag till ur mitt meditativa lunk då jag närmar mig kyrkan. Emokillen är borta. Han sitter inte där på gungan som han alltid gör annars. Jag ser han jämt, varje morgon, jag tänker på det, sen tänker jag att jag alltid tänker samma tankar och sen glömmer.
Ordrarna är snart slut. Det har varit lite annorlunda på jobbet de sista två veckorna ungefär. Fler och fler har flyttats in på hopplocket, lagerplatserna har blivit färre då man inte fyllt på som innan, istället gapar merparten av hyllorna tomma. Slingan har byggts om då en stor cirkelformad avsatts byggts upp och skärmats av mitt i lokalen. Nu på slutet är vi bara en fyra-fem stycken som går runt och plockar som vanligt medan de andra monterar stora stålstrukturer på hopplocket. Tjeckerna verkar ogilla det hela. De är vana att vara i majoritet med någon enstaka av oss där ibland, ditskickade för att göra de enkla sysslorna. Nu tycks organisationen vara lite kaotisk, det är trångt, många står och gör ingenting, har blivit överflödiga och står och flamsar till tjeckernas irritation. Men Enochsjuttiokillen verkar inte bry sig, märkligt nog. Har aldrig sett han så glad tidigare. Han har varit borta mycket på sistone, Lagerchefen också. De har varit på huvudkontoret och på andra avdelningar, haft en massa möten. Kontorspersonalen har ofta varit nere på lagret och tittat på hyllorna, antecknat, fotat, stressat och haft sig.
”Uppdrag saknas. Logga ut.” Hajar till när jag hör en helt ny fras i headsetet. Men jag reagerar med glädje. Det är över! ”Logga ut!”, säger jag.
”Loggar ut”, säger roboten.
”SAAAMLIIIING!”
”Okej allihop. Vi tar en tjugominutersrast, det finns lite kakor och godis i lunchrummet att ta, sen samlas vi här utanför på gården. Lagerchefen ska tala lite och så, ja, ni förstår nog.”
Alla blir glada och går småpratandes upp mot fikarummet medan tjeckerna släpar in den stora stålställningen mot den nybyggda avsatsen. De behöver ingen truck den här gången, bara åtta tjecker som knuffar fram den hjulförsedda ställningen. Modulen, om man ens kan kalla den för det, består bara av ett slags svart, cigarrformat metallskelett.
Själv struntar jag i fikat, har haft ont i magen hela dan och går och skiter istället. Tänker på mörkret. Idag var det en fin soluppgång, om än knapp, bara en smal ljusstrimma precis vid horisonten. Det är den tiden på året nu, strax innan mörkret tar över helt. När man cyklar till jobbet ser man soluppgången och när man cyklar hem ser man solnedgången. Det är tydligast vid bron över järnvägen, den som leder till industriområdet. Framför sig ser man det monotona industri- och lagerlandskapet breda ut sig, nedanför bron ligger alla spår, växlar och rostfärgade godsvagnar. Till vänster, långt där borta, ser man hur spåren leder fram mot staden med dess kyrkor, vattentorn och moderna skrytbyggen. Det är nått fulsnyggt över hela scenen. En plats för att stanna till och skriva en dikt eller något. Om man hade kunnat, haft tid eller åtminstone uppskattat poesi som konstform. Men det är bara några dagar kvar nu, om det inte rent av var den sista dagen idag. För sen blir det helt svart. Mörkt när man cyklar till jobbet, mörkt när man cyklar hem.
Betraktar den öde lagerlokalen när jag kommer ut från toan. Tror aldrig jag varit här helt själv innan. Det ligger ett headset på golvet, hyllorna är nästan tomma. Fan vet vad tjeckerna gjorde av sin metallställning. Till min förvåning ser jag att Den Stora Korridoren är öppen, så jag går fram och tittar. Kan inte dämpa min impuls utan går in i den, omsluts av mörkret och de små röda lamporna i taket. Ser att det finns massiva plåtdörrar både till höger och vänster, men de är låsta så jag fortsätter framåt mot den svagt upplysta porten långt där borta. Det är en likadan rund port som den på vår sida och en knapp på väggen öppnar den.
Det första jag ser är ett headset som ligger på golvet. Tar bara ett par kliv in. Det är verkligen exakt likadant. Exakt likadant som vårt lager fast spegelvänt. Inte bara själva lokalen utan även hyllorna, också de lika utplockade, också de med en avskärmad avsats i mitten.
Drabbas av en odefinierbar förtvivlan och vänder snabbt om, in i Den Stora Korridoren, börjar springa och kommer andfådd tillbaks ut därifrån jag kom. De stora lastportarna ut mot gården är öppna och jag ser att folk börjat samlas, kommer ut precis när Lagerchefen börjar tala. De har byggt ett högt podium i två steg. Längst upp en liten ficka där Lagerchefen står framför en mikrofon, nedanför den finns en bredare läktare där kontorspersonalen och några obekanta ansikten står på rad. De har alla en slags vita överdragsrockar på sig, de ser ut som en baptistkör eller något. Lagerchefen är helt klädd i svart. Svart kostym, skjorta och slips, med ett par svarta solglasögon på sig.
”Det är fullbordat!” Alla hoppar till av mikrofongnisslet och den helt onödigt höga ljudvolymen. ”Tiden är kommen!” Lagerchefen håller upp båda armarna i luften, han talar sakta och tydligt. Solglasögonen döljer honom visserligen, men jag känner hans maniska blick. Runt omkring mig på uteplatsen börjar folk liksom gunga, det går ett sus genom församlingen. En del verkar oroliga, andra upphetsade, efter ett tag lyfter en del händerna mot skyn precis som Lagerchefen.
”Vårt arbete är slutfört! Öppna portarna! Öppna portarna!” Ett dovt gnisslande hörs bakom oss. Hela församlingen vänder sig om mot lagerbyggnaden vars kupolformade tak delar sig i två och åker ner i väggarna. Stämningen stegras dramatiskt i takt med det tilltagande mullret inifrån byggnaden. Chilenartanten börjar skratta, först försiktigt sen fullkomligt hysteriskt. Hon sliter sönder sin jacka, hoppar ner från traven med lastpallar där hon suttit och går ner på knä på asfalten. Juggegubben böjer sig ner och tar stryptag på henne samtidigt som de börjar tungkyssas vulgärt. En del, särskilt de nya, ser sig omkring förvirrat, några gråter. Tjeckerna står på rad i bar överkropp, håller varandra om axlarna och vinglar fram och tillbaks medan de sjunger något på hemspråket. Andra drar sig i håret, slår sig i ansiktet, skriker förtvivlat och skrattar maniskt. Jag börjar tränga mig omkring i folkmassan, letar efter Hon Med Ögonen. Det är svårt då folk överallt tar tag i mig, drar i mig och skriker mig i örat.
”Vad har vi gjort!?” vrålar någon förfärad, ”Äntligen!” ropar en annan.
Miriam ger mig en rugbytackling, tar tag om min midja och slickar mig på kinden innan hon faller ihop på marken och spyr. Kakorna från lunchrummet ser inte ut att ha hunnit brytas ner särskilt mycket. Gnällspiken springer runt i cirklar, knuffar, sparkar och slår på folk medan han skriker ”Moshpit!” hela tiden.
”Katharsis! Katharsis! Karnevalen är äntligen här! Svart är vitt, bonden är kung, åsnan är drottning, fan och hans moster, uääääälälälälä!” Det är oklart om Sakföraren riktar sitt anförande direkt till mig, han tittar visserligen på mig men ögonen är tomma och sneda. Han står hur som helst i vägen och matchar mina rörelser, så jag får finta bort honom med några snabba kroppsvridningar, vilket får honom att tappa balansen och trilla ihop. Det är många som trillar ihop, lägger sig och sprattlar, reser sig och faller igen.
Då ser jag Hon Med Ögonen. Hon står längst fram i samma pose som Lagerchefen med händerna i luften och med tårar i ögonen då hon plötsligt faller ihop på marken hon med. Hon sliter av sig sina jobbyxor utan att knäppa upp knapparna, liksom ålar sig ur dem. Trosorna åker av tillsammans med byxorna och hon börjar onanera frenetiskt med högerhanden samtidigt som hon suger på tummen med vänsterhanden. Hennes stönande har en så högfrekvent ton att det inte bara överröstar det tilltagande dånet inifrån lokalen utan även sticker i öronen. Det spastiska juckande mot sin högerhand leder till att hon hoppandes tar sig fram i sidled över gårdsplanen.
Jag backar sakta och hinner se Semiförmannen sittandes på huk med byxorna neddragna bajsa en avsvimmad student i ansiktet innan det öronbedövande ljudet bakom oss får mig att vända om. Raketen skjuter upp genom taket och jag följer den länge med blicken allteftersom den blir mindre och mindre. Runt omkring oss sker samma sak. Från var och varannan byggnad över hela industriområdet skjuter raketerna upp i luften. Hitler är alldeles blodig i ansiktet då hon river kinderna med sina långa, äckliga naglar, hon skrattar ett mekaniskt ”Ha!…Ha!…Ha!” med tre sekunders intervall medan Amy hoppar omkring barbröstad och slår sig själv i ansiktet.
”Äntligen! Äntligen! Äntligeeeen!” skriker hon innan hon spottar Enochsjuttiokillen i ansiktet, som svarar med en rak höger innan han kramar om henne och glider ner med ansiktet mot hennes bröst som han börjar suga på som en liten bäbis medan Amys näsblod droppar honom i håret.
Chilenartanten ligger nu på asfalten och låter Juggegubben pissa henne i munnen, det låter som när en vattenslang sakta fyller en stor plastdunk, då och då avbrutet med ett slags gurkelkluckande ljud när hon hickar till. Gnällspiken som har sprungit runt i cirklar mest hela tiden stannar plötsligt upp, märkbart yr fokuserar han på målet, springer allt vad han orkar och sparkar till Chilenartanten på munnen. Blod, piss och tänder skvätter mig i ansiktet. De närmaste stannar upp och tittar ner mot Chilenartanten. Hon ligger stilla ett ögonblick innan hon slår upp ögonen, ler ett stort leende med bara tre tänder i munnen, och börjar gapskratta. Den tillfälligt tystnande publiken stämmer in, Gnällspiken kastar sig ner och hånglar upp Chilenartanten, en tjugoårig nybörjartjej som nyss gråtit förtvivlat börjar suga Juggegubbens slaka, pissdroppande kuk medan de andra tar av sig kläderna och bildar hög.
Lagerchefen som länge bara stirrat rakt upp i luften med fingrarna fastlåsta i en krampartad gest börjar åter mässa.
”Livets löfte är döden! Livets löfte är döden!” vrålar han i extas, kontorspersonalen upprepar skrikandes varje ord under honom medan de första blixtarna kommer. De sticker i ögonen, men svampmolnen som nu börjar skjuta upp över horisonten är vackra, de dova smällarna också.
SD-Janne står bredvid mig, längst bak. Han verkar ha stått här hela tiden, ler bara lugnt och tar ett sista djupt bloss på sin cigg som han knäpper iväg med långfingret. Den studsar mot Sakförarens axel och ner i asfalten. Sakföraren har petat ut sitt ena öga och spetsat det på en kulspetspenna som han talar till som om det vore en kasperdocka. SD-Janne har redan vänt sig om, han går sakta upp för ståltrappan och in i lagerbyggnaden. Den sista blixten är så stark att jag faller till marken med ansiktet begravt i armvecket. Jag har aldrig sett något så ljust. Det är så ljust att det egentligen är helt svart, för man ser inget annat.
Jag hinner känna en bris av sommarvärme innan bröstkorgen knäcks och vi alla sveps bort av tryckvågen.
***