(Spoilervarning. Ladda ner filmen till exempel här.)
David Graeber skrev någonstans att superhjältegenren är den mest konservativa av kulturyttringar. Begåvade med extraordinära krafter kan dessa individer inte komma på något bättre att använda dessa till än att bekämpa brott. Samhället är i grunden något gott, det gäller bara att plocka bort de störande elementen som finns för att återställa ordningen.
Jag är inte mycket för superhjälteserier eller superhjältefilmer, hypen kring de ”mörka” Batmanfilmerna som Christopher Nolan gjorde var för mig obegriplig. Batman begins sög något helt otroligt och enda anledningen till att jag ens såg uppföljaren var att precis ALLA snackade om hur fantastisk den var och framförallt hur fantastisk Heath Ledger var i rollen som Jokern.
Så jag såg den och den var inte alls så urusel som Batman begins utan bara… ja, sådär, en axelryckning. Ett Jaha.
Så jag brydde mig aldrig om att se den sista delen i trilogin, dock snappade jag upp att den vållade en del debatt, om att Batman var fascistoid och vad det var. Det var antagligen i samband med det jag läste om vad Graeber sa om superhjältar i allmänhet.*
Det var nog lite synd att jag inte såg The dark knight rises ändå, för jag får känslan av att Tod Phillips Joker är ett svar på den. Den är i vilket fall en ren anti-Batmanfilm.
Effektivt vänder man på Batmanmytologin, som vi förväntas känna till. Det var ju som bekant Jokern som skapade Batman då han genom mordet på Bruce Waynes föräldrar fick den unge att ägna sitt liv åt att bekämpa brott. I Joker är huvudpoängen den omvända, det var Batmans pappa Thomas Wayne som skapade Jokern. Pappa Wayne och alla andra rika as i den överklass som i bästa fall tycker synd om, men allt som oftast bara föraktar sina undersåtar.
Vi får följa den psykiskt sjuke Arthur som hankar sig fram genom att arbeta på någon slags clownagentur och som drömmer om en karriär som komiker fast det är uppenbart för alla att han saknar talang. Han är snarare otroligt tragisk. Arthur bor hemma hos sin sjuka mamma och besöker regelbundet en trött socialsekreterare för att få sina antidepressiva mediciner utskrivna. Det är en annan sida av Gotham City vi får se. Att stan är hemsk, smutsig och präglad av kriminalitet är något som alltid framhålls, men nu får vi de hemska, smutsiga och, så småningom, kriminellas egna perspektiv istället för miljardären Bruce Waynes palatsutblick.
Det är enkelt, men det är smart. En ren antifilm.
En bit in i handlingen kommer så en vändning i den hittills mest ganska gråa socialrealismen – det verkar som om Arthur är pappa Waynes oäkta son han fick med en före detta hushållerska, Arthurs sjukliga mamma som varje vecka skriver tiggarbrev till sin forne arbetsgivare som hon ännu årtionden senare högaktar och försäkrar är en god och älskvärd man. Efter vidare efterforskningar av Arthur verkar det som om pappa Wayne mörkat födelsen, tvingat mamman att skriva på några papper och därefter fått henne inspärrad på mentalsjukhus. Det är en renodling av anti-temat. Jokern är Läderlappens halvbror, fråntagen det liv i lyx hans lillebror lever, förpassad till ett liv i misär och fattigdom, och allt på grund av den förhatlige faderns orättfärdiga beteende. Det är Arthur – Jokern – inte Bruce Wayne, som har det rättmätiga motivet till hämnd.
Men just när Joker tycks utstakad mot sitt logiska slutmål fragmenteras snart allt. Istället för den renodlade anti-filmen, en vit-svart istället för superhjältefilmens svart-vita perspektiv, en film där skurken är hjälte och hjälten skurk, så får vi istället gråskalor.
För det verkar plötsligt inte lika säkert längre. Vi får aldrig veta helt, men det kan faktiskt vara så att pappa Waynes historia stämmer och att det är mamman som inbillat sig det hela. Arthurs handlingar eskalerar dessutom snart från något som skulle kunna tolkas som en lite väl hårdför bekämpare av orättvisor till något som mer liknar den Jokern vi känner sen tidigare – en fullkomlig våldspsykopat. Till detta kommer spåret med massornas uppvaknande som med våldsamt klasshat vänder sig mot de rika i allmänhet och pappa Wayne i synnerhet och som gör den tragiske Arthur till sin symboliska ledarfigur.
Just att pappa Wayne kan ha rätt är intressant för den psykologi bland de fattiga och utstötta som filmen belyser. Han må vara ett drygt arsle som föraktfullt kallar de protesterande massorna för ”losers”, en personifikation av meritokratins ideologi som säger att de som är begåvade, anstränger sig och jobbar hårt också kommer nå högre upp i samhällspyramiden. Ett synsätt som leder till slutsatsen att samhällets klasskiktningar är legitima och att de som klagar bara har sig själva att skylla.
Detta kan man såklart kritisera med argument om att den fattige inte alls har samma förutsättningar som den som är född stenrik eller genom att peka på korruption och gräddfiler för de med kontakter. Men om Wayne faktiskt har rätt i frågan om Arthurs mamma, att det är han som talar sanning och hon som ljuger? Har han kanske inte även rätt i, i alla fall i viss mån, att de är de duktiga, begåvade och hårt arbetande som lyckas ta sig upp i samhället? Är inte Arthur bara en loser? Han har i så fall inga rättsanspråk alls, vare sig moraliska eller juridiska, för att rikta några krav på pappa Wayne eller samhället i stort.
Men det spelar ingen roll. Eller jo, det spelar roll, men inte nödvändigtvis på det sätt som den dryge och självgode rikemannen hoppas på. För den där nere som blivit spottad på den där uppe fäster inte argument om att han kunnat ha det bättre om han bara ansträngt sig lite hårdare. Efter självömkan, uppgivenhet och depression över sakernas tillstånd kan istället hat mot de rika, lyckade, begåvade och vackra bli nästa steg, och hatet kan leda till handlingskraft. Och inte bara Jokern, utan oräkneliga jokrar föds därför samtidigt som Batman i filmens slutscener.
[Infoga gärna banal slutkläm om vad detta säger om vår samtid och bla, bla, bla.]
*Batman är strängt talat ingen superhjälte då han inte har några övermänskliga krafter. Om inte faktumet att han är snorrik räknas som en superkraft.