Jag tror mitt första möte med något av Dan Parks verk var när jag kort efter Utøjamassakern (så minns jag det i alla fall) gick förbi ett elskåp, stannade och hajade till då jag såg bilden här ovanför.
Jag tog ett kort och messade iväg bilden till en kompis eller två och vi fick oss några skratt. Jag hade ingen aning om vem Dan Park var och det var först flera år senare som jag började ana att den här gamla affischen borde varit ett av hans verk.
Första gången jag hörde talas om honom och hörde hans namn var, som jag minns det, i samband med ”slavauktionen” på Hallands nation i Lund. Några studenter hade i samband med en maskerad lajvat slavar och slavägare, klätt ut sig och målat blackface och vad det var. Som deltagarna såg det var detta antagligen helt enligt gammal anrik studentikos överklassfjantstraditions alla regler och bruk, men i det nya medielandskapet med mobilkameror, sociala medier och nyimporterad amerikansk akademikerjargong blev det hela istället till en stor skandal.
Här dök Dan Park upp och kommenterade det hela med fokus på den rikskränkte debattören, sedermera riksdagsledamoten, Momodo Jallow. Det hela ledde till polisanmälningar och att Park blev relegerad från Malmö Högskola där han tryckt upp sina affischer (och där Momodo Jallow jobbade). Min uppfattning vid denna tid var väl mest att Dan Park verkade vara en idiot och rasist som gömmer sig bakom etiketten konstnär. Jag är inte särskilt konstintresserad men som vanlig pöbelfigur har man väl ändå rätt till en åsikt huruvida ett konstverk är fult eller fint, och jag gav inte särskilt mycket för Dan Parks billiga provokationer.
Jag skulle behålla den här uppfattningen (liksom ett generellt ointresse) fram till Eurovision 2013.
Sverige hade vunnit melodifestivalen och Malmö skulle hålla i evenemanget. Då Israel skulle delta anordnades en demonstration av vänsterpartisten Daniel Sestrajcic för bojkott av landet och mot ockupationen av Palestina, vilket i sin tur ledde till beskyllningar om antisemitism av den politiska högern. Allt enligt modell 1A vad gäller den eviga debatten om Israel-Palestina och helt förutsägbart med andra ord. In kliver Dan Park som klistrar upp den här runt omkring i stan:
Så här långt kan man ju konstatera att ”budskapet”, i den mån ett sådant finns, är lite tvetydigt. Dissar han Sestrajcic och faller in i kören om att stöd till palestinier är antisemitism, eller är kanske affischen i sig antisemitisk? Ur konstnärlig synpunkt är detta utmärkt – ett eget tvetydigt perspektiv, inte ett slagord, men ändå en kommentar i debatten. Det hela hade kunnat sluta här. En liten dagsaktuell kommentar att småle åt då man råkar gå förbi den på stan, något som snart kunde glömmas bort då nyhetsflödet går vidare och affischerna vittrar bort på elskåpen.
Men då inträffar det märkliga. Moderaten Carl-Axel Roslund går ut offentligt och fördömer Daniel Sestrajcic som han tror ligger bakom Dan Parks affisch, och moderaterna i Malmö skriver ett pressmeddelande där de adresserar V:s ”judehat”.
Alltså. Ta in det här. Roslund och den moderata partiklubben i Malmö trodde på fullt allvar att Daniel Sestrajcic, kommunfullmäktigeledamot och ordförande i kulturnämnden i Malmö kommun (och sedermera riksdagsledamot) för Vänsterpartiet hade skapat och klistrat upp ovanstående affisch på elskåp runt Möllan för att propagera för antisemitism och förhärliga sig själv. Vilket de fördömde och krävde att V skulle ta avstånd ifrån.
När det här togs upp av lokalpress och lokalradio satt jag ömsom gapandes, ömsom gapskrattandes. Det ältades nämligen i flera dar då Roslund först vägrade backa och Sestrajicic i sin tur polisanmälde Roslund för förtal – han valde i debatten att betrakta Roslund som en lögnare snarare än en idiot – denna politikens eviga frågeställning.
Själv undrade jag om detta var det ultimata beviset på mänsklighetens – eller om det bara var kommunpolitikers eller moderaters – totala idioti. Här vände det för mig – Dan Park är ta mig fan ett geni!, tänkte jag. Det var väl först efter detta som jag egentligen, någorlunda, satte mig in i hans produktion och började följa vad han höll på med och jag förstod att han hade en lång historia som kuf i Umeå innan han flyttade ner hit.
Det hela skulle snart vända igen och med tiden skulle jag väl skaffa mig den vanliga mainstreamuppfattningen – att Dan Park var bra förr, när han var nihilist och inte bara rasist. Ja, alltså mainstreamuppfattningen bland oss som inte är totalt pantade, för det finns så klart en massa PK-töntar som hävdar att Dan Park alltid varit hemsk och elak och att det är dumt att vara taskig och buhu, buhu. Men det är ju lätt att motbevisa.
Ibland säger folk att ”konst ska provocera” som om detta vore en kvalitetsmarkör i sig. Men det tycks mig som om de som säger så mest menar att de vill att konst ska provocera andra människor – närmare bestämt de som inte delar deras egna åsikter varpå de själva överlägset hånskrattar åt hur provocerade de blev. Jag skulle vilja ställa följdfrågan vilken konst de själva blivit provocerade av, och om de då tyckte om den konsten.
En del människor blev till exempel provocerade av Carolina Falkholts fittmuralmålningar. Ja, tokiga högerextremister menade rent av att de borde vara olagliga. Dan Park som nyss kommit ut från häktet där han fängslats för sina verk (mer om detta strax), kommenterade med att sätta upp den här:
Vilket provocerade Carolina Falkholt till den grad att hon valde att polisanmäla honom.
De gånger jag själv blivit ordentligt provocerad av Dan Park är väl egentligen två. Att smyga sig ut på natten för att sätta upp en plåtburk med texten ”Zyklon B” utanför synagogan är bortom osmakligt, att det kan betraktas som ett rent hot av församlingsmedlemmarna har jag full förståelse för.
Det andra var ”Hang on afrofobians”-affischen som kommenterade ett vidrigt rasistiskt överfall där dels Momodo Jallow återigen förekom (han hade synts flitigt i den efterföljande debatten) men även brottsoffret som syntes med både namn och bild – inklippt i en snara.
Jag kan visserligen köpa argumentet att affischen inte (som Momodo mfl hävdar) är ett hot eller ens rasistisk i sig, utan just kommenterande (om än på osmakligt och provocerande vis, naturligtvis) men det spelar ju ingen roll. Brottsoffret var ingen offentlig debattör och att få se sig själv i det sammanhanget efter att blivit utsatt för ett mordförsök är helt enkelt omdömeslöst och oförsvarbart.
Vid det här laget hade Park samlat på sig en del domar med hets mot folkgrupp, och fler skulle följa. Nästa ”stora grej” för Dan Park (i denna min fullkomligt subjektiva betraktelse så som jag minns det själv) var utställningen som anordnades av Henrik Rönnqvist. Dan Park fick nu ställa ut sina alster och där med verka i ett riktigt konstsammanhang (om detta var före eller efter han gav ut en bok med några av sina affischer på Bokbål förlag minns jag inte, och orkar inte heller googla, men det borde vart i samma veva) och bland konstverken hängde även de som tidigare dömts för hets mot folkgrupp.
Det blev ramaskri, som man brukar säga. Det vill säga, det blev stort medialt utrymme och en demonstration anförd av Momodo Jallow utanför galleriet. Polisen stormade sen lokalen, beslagtog tavlorna och häktade konstnären. Staten slog sen fast att de dömda affischerna var olagliga även då de tillförts ramar och satts upp på väggarna i ett galleri, Park dömdes igen och staten brände tavlorna.
En fullkomlig triumf för Dan Park med andra ord.
Händelserna kring utställningen var antagligen vår tids största konsthändelse. Jag vet inte om det var helt och hållet sant som det sas då – att demonstranter med anarki A:n på jackorna jublade när polisen bar ut tavlorna – men det går ju liksom inte komma ifrån att bilden som nu etablerades signalerade det pågående paradigmskiftet vi nu genomlidit. Det som resulterade i att tokhögern framstod som den enda oppositionen till den liberala hegemonin. Hela spektaklet förebådade högerns triumf och vänsterns död. Sverige var nu Ryssland, men vänstern var inte Pussy Riot – det var det Dan Park som var.
Eller som Johannes Nilsson skrev i sin bok Tyckonom en tid därefter:
”Han är en av få samtida konstnärer som faktiskt ställer relevanta och intressanta frågor om samhälls- och konstklimatet, som det brukar heta om folk som inte alls gör det […] genom att appropriera en roll som tillhör vänsterns självbild: den provocerande konstnären som utmanar samhällets normer. […] Tiderna förändras, och helt plötsligt står de hippa fåtöljradikalerna där och är Siewert Öholm utan att de riktigt fattar det själva.”
Men det var väl också här det började gå utför med Dan Park. Som med precis allt annat så skyller jag det hela på sociala medier. Det var i princip samma problem som med Lars Vilks. Det är en sak att ägna sig åt provocerande konst, men då gör man bäst i att hålla käften. Om man, som Vilks, börjar medverka i högerextrema konferenser och liknande, ja då förtas liksom en del av poängerna som ändå fanns.
I Parks fall var det ännu tydligare. Om man skriver en massa trams på sociala medier som inte går att skilja från vilken dussin-inte-rasist-men-person som helst och om man högtidligt förklarar att man röstar på AfS osv. ja, då är det liksom svårt att inte ge kören som sätter hans konstnärskap inom citationstecken och hävdar att han är en simpel propagandist rätt.
Men framförallt har han blivit tråkig. Hans affischer är för mig ofta obegripliga, de kommenterar något han sett i sitt nyhetsflöde men som flugit mig helt förbi och ibland är det bara ett ihopklipp av bilder på personer som figurerat i media i veckan, helt utan någon som helst poäng.
Samtidigt verkar han själv drivas av en eskalerande narcissism eller om det kanske är självskadebeteende. Man undrar om han inte trivs bättre i fängelse då han börjat gå över till ren vandalism och återupprepar sig genom att göra om Zyklon-B grejen utanför andra städers synagogor. Domarna fortsätter att komma men medieuppmärksamheten har avtagit.
Det händer såklart att han glimmar till och gör något småkul då och då, liksom att han då och då lyckas med det där Johannes Nilsson sa om att ställa ”relevanta och intressanta frågor om samhälls- och konstklimatet” genom att provocera fram en idiotisk reaktion.
Som utställningen i Polen här om året (den som även blev Lars Vilks sista) där han faktiskt blev censurerad med sin Jesus-knullar-Mohammed-affisch då den högerextrema konstchefen enbart ville ha antimuslimska, men absolut inte antikristna, budskap för att göra en poäng av den hemska censuren i den politiskt korrekta västvärlden.
Eller som nu för inte så längesen, som får runda av det här inlägget, då Malmö stad anordnade en ”Förbjuden kulturvecka”. På kommunens hemsida kan vi läsa att ”Vi ökar medvetenheten om den konstnärliga frihetens begränsningar i världen, i Sverige men också i vår egen vardag. ” och ”Runt om i Malmö erbjuds förbjudna sagostunder, visningar av censurerad konst och utställningar om förbjuden kultur.”
Stans egna konstnär som bara dagar tidigare blivit dömt för hets mot folkgrupp för att ha kommenterat de interna konflikterna inom pridefestivalen med ett regnbågsfärgat hakkors (eller hur det nu var) var naturligtvis inte inbjuden. Så han gjorde sin egen installation på sitt egna vis. Han satte upp en rad av sina gamla hits – som alla blivit förbjudna av stans domstolar – på elskåpet utanför konsthallen där den förbjudna konsten visades.
Vilka genast plockades ner.
Därefter blev han anmäld för hets mot folkgrupp av Momodo Jallow. Ärendet utreds den här gången av Säpo eftersom Jallow numera är riksdagsledamot och det hela därför kan ses som ett hot mot demokratin.
Regnbågssvastikagrejen har överklagats och ska prövas i hovrätten i mitten av mars.
Man följer bäst Dan Parks öden och äventyr via hans blogg.