Idag ter sig 1800-talet avlägset och det är lätt att allt från vår horisont bara blir till ”för länge sen” men det kan vara läge att understryka hur gammalt Kommunistiska manifestet faktiskt är.
Det står i manifestet om fabriker och industriarméer men 1848 pratar vi alltså om ångmaskiner, elektricitet är fortfarande sällsynt. Det vi tänker på när vi hör ordet ”industrialisering” ligger fortfarande i framtiden, liksom de kamper som manifestet beskriver. Arbetarrörelsen, strejker, fackföreningar, socialist- och kommunistpartier tar huvudsakligen fart först under senare delen av 1800-talet.
I ett svenskt perspektiv blir det ännu mer påtagligt. Först året efter att manifestet kom ut invigdes den första järnvägsbanan i landet, Frykstabanan i Värmland. Den drevs enbart av hästar. Lokomotiv kom först 1856.
När Axel Danielsson gjorde den andra svenska översättningen till Socialdemokraten 1886 – en tidning med mindre än ett år på nacken som blev navet i den socialistiska rörelsen som svepte över landet – hade skriften 38 år bakom sig. Danielsson, eller någon annan av medlemmarna (Socialdemokraterna bestod vid denna tid till övervägande del av män mellan 20 och 30), verkar inte ens ha känt till den tidigare utgåvan. När Lenins bolsjeviker tog makten i Ryssland hade den snart 70 år på nacken.
Marx & Engels lyckades spana in en långsiktig tendens i samhället – produktivkrafternas ständiga revolutioner och världens globalisering – och hur denna tendens samtidigt skapar en antagonistisk konflikt då den också ständigt skapar nya exploaterade arbetargrupper.
För det fanns en farlig, revolutionär rörelse redan på 1840-talet och som kulminerade i den revolutionsvåg som svepte över Europa 1848, bara veckor efter att Kommunistiska manifestet publicerats (vilket måste ses som en anmärkningsvärd slump snarare än bevis på författarnas agitatoriska kraft).
Denna rörelse är sedan länge död och för det mesta bortglömd, (särskilt i Sverige där socialismens historia brukar dateras till August Palms tal på Hotell Stockholm i Malmö den 6:e november 1881) den gick under med repressionen under det reaktionära 1850-talet. Det enda denna rörelse lämnade efter sig av vikt, menar Bunny Ragnerstam, var just det Kommunistiska Manifestet som alltså skulle visa sig profetisk och uppvigla generation efter generation av revolutionärer långt efter att det ”kommunismens spöke” det talar om ansågs besegrat.
Den hemliga grupp av sammansvurna revolutionärer som gav Karl Marx och Friedrich Engels i uppdrag att skriva manifestet hade också en liten sektion i Sverige och gav ut skriften på Per Götreks förlag* under namnet Kommunismens röst redan i slutet av samma år.
Man var lite försiktig i översättningen. Det som i senaste översättningen benämns ”det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning” kallas till exempel för ”en radikal reorganisation”. Mest iögonfallande var dock den berömda slutklämmen, ”Arbetare i alla länder – förena er!” som byttes ut till ”Folkets röst är Guds röst.” En rent förvanskande formulering som man dessutom framhöll genom att trycka den på omslaget och i annonser hävdade skulle vara ”bokens motto”.
Självcensuren till trots – boken vållade en del skriverier även i vårt lilla land.
Tidningen Folkbladet av K.J Ekeblad ägnar manifestet en hel del utrymme i början av 1849. Ekeblad var av allt att döma en så kallad arbetarvän. Han förordar i tidningen bildningscirklar där de rika via upplysning ska höja de fattiga och där med lösa den sociala frågan. Ty :
”De fattige skulle, genom en sådan närmare beröring med de förmögna, glömma den lumpna skiljomur, som rikedomen vill resa mellan menniskorna, och de bemedlade skulle lära sig akta och värdera den fattige”
Marx & Engels manifest – vid denna tid är författarna ännu anonyma – har helt klart gjort intryck på redaktören. Arbetarfrågan och manifestet blir inte bara en följetong i Folkbladet, Ekeblad har för avsikt att dela ut sina tidningar gratis ”på krogar i Stockholm, så att folket kan få se, att endast på laglig väg och genom eganderätten hållande i helgd, kan den fattiges ställning förbättras.”
Tiden 1849-05-19
Tidningen Tiden (ej att förväxla med den Tiden som Hjalmar Branting ett kort tag bossade över på 1880-talet och genast konkade eller den tidning med samma namn som samma Branting startade några årtionden senare och som väl fortfarande finns kvar i någon form) har en annan vinkel.
Skribenten bakom artikelserien ’Communismen i Sverige’ visar i den första delen en anmärkningsvärd kunskap om socialismens olika schatteringar och dess utveckling i Europa och ser utgivningen av boken som ett tecken på att även Sverige nu har livsfarliga revolutionärer i landet. I del två citerar man utförligt manifestet och går noga igenom dess argumentation.
Några nummer senare kommer en ny artikelserie i två delar som spinner vidare på den föregående med följande klatchiga rubrik:
Tiden må vara fientligt inställd, men förstår samtidigt precis vad det handlar om. Kontrasten är total mot Folkbladet som i sina efterföljande artiklar mest ägnar sig åt moralism. Arbetarna bör lyda Gud, arbeta hårt, spara och inte dricka alkohol medan överklassen bör uppskatta dem, lyder budskapet som sen blandas med personangrepp på redaktören för Söndagsbladet, en publikation som under en kort period antagligen var den radikalaste tidningen i landet och som talat väl för manifestet.
Söndagsbladets recension av Kommunistiska manifestet, refererat av Folkbladet.
Skillnaden ligger antagligen i att Folkbladet riktade sig till arbetarna själva. Angående detta finns det en intressant uppgift från redaktör Ekeblads artikel på Svenskt bibliografiskt lexikon, där vi kan läsa att Folkbladet
var avsedd att tjäna som motvikt mot Stockholms vid denna tid radikalaste tidning Söndagsbladet. För Folkbladet mottog han understöd av konungen, överståthållaren Hamilton m. fl. Tidningen skulle enligt överenskommelse med finansiärerna utdelas i friexemplar på Stockholms krogar.
Kungen själv var alltså involverad i att förhindra att Marx och Engels läror spreds bland svenska arbetare.
Tiden var däremot en tidning av och för överheten, och denna överhet måste övertygas om att ta faran med kommunismen på allvar. Det handlar om att känna sin fiende, och det märks att Tiden har respekt för denna fiende.
”Den författare, som i pennan fattat föreliggande manifest, har, såsom vi redan sagt, ådagalagt en stor virtuositet i handterandet af sina sophistiska vapen: i sin advocatur för ’de undertryckte’ sprider han ett bländsken af öfvertygande logik och segrande polemik, hvilket för den okunniga och föga tänkande class, för hvilken boken är utgifven, måste hafva mycket förföriskt, vore endast skrifsättet något mera populärt.”
En intressant anmärkning är att Tiden menar att vi skulle haft en liknande rörelse här redan för ett decennium sedan om inte mottagandet av Det går an blivit så negativt.
Det går an av Carl Jonas Love Almqvist från 1839 är idag en klassiker de flesta nog läser som en kysk kärlekshistoria, men på sin tid var den en skandalroman. Den försiktiga kritiken som i boken riktas mot skråväsendet och äktenskapslagarna som på den tiden gjorde kvinnor omyndiga upprör nog få idag. Men på sin tid sågs den som kommunistpropaganda – upphävandet av äktenskapet kommer leda till upphävandet av privategendomen, om detta var kritikerna övertygade.
En annan självklarhet för Tiden är motståndet till demokratin, då denna kommer leda till kommunism. ”jemnlikheten i politisk makt måste förr eller sednare ovillkorligen föra i släptåg med sig jemnlikheten i egendom.” Det upprepas gång på gång i den konservativa kritiken – religionen, äktenskapet och egendomen är en helhet, den treenighet som samhället vilar på.
De som menar att gud inte finns och att Jesus bara var en vanlig människa – Ludwig Feuerbach nämns bland annat – banar alla, medvetet eller omedvetet, vägen för kommunismen precis som Almqvist och andra kritiker av äktenskapet. När religionen och äktenskapet är borta blir det logiskt att göra upp med privategendomen.
Det intressanta här är att Tiden gör i stort sätt samma analys som Marx & Engels. Det står klart och tydligt i Kommunistiska manifestet att det är den borgerliga franska revolutionen som banat vägen för proletariatets framtida seger. Man skriver ju att det borgerliga produktionssättet, till reaktionärens stora sorg, ”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.” och så vidare.
Tiden håller med, och drar av detta slutsatsen att de liberala reformvännerna måste förstå faran, tänka om och istället bekämpa den gemensamma fienden. Det som Marx och Engels kallar ”den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” måste återställas, tycks vara Tidens program.
Och det är alltid samma sak.
Två typer av borgerliga opponenter, båda är emot kommunismen eller socialismen, båda skyller på varandra. Båda är rörande överens om att det rör sig om hemska irrläror och demagogi, båda är övertygade om att lärorna inte bara är felaktiga – de är på samma gång omöjliga som de är farliga. Men vänsterborgaren menar att problemet ligger i arbetarens elände, de uppmanar därför högerborgaren att visa arbetarna större uppskattning, ja i de radikala fallen rent av att dela med sig lite mer av kakan. Ofta förespråkar de någon slags reform.
För högerborgaren är allt i själva verket vänsterborgarens fel. Radikalism, reformivran och krav på representationsreformer är bara, medvetna eller omedvetna, steg på vägen mot samhällets förfall, mot äktenskapets, kyrkans och egendomens upplösning. Ofta förespråkar de ökad repression.
Därefter kommer en ömsesidig pajkastning där högern och vänstern beskyller varandra för orsaken till pöbelrörelsen och dess farliga idéer. Ingen tillskriver arbetarna eller de fattiga någon egen agens, ingen talar till dem på jämställd grund, istället ska de talas till rätta.
Det är samma argument och samma positioner som drogs under Nils Herman Quidings ’Slutliqvid med Sveriges lag’ 1871 eller med August Palms agitationsresor under 1880-talet.
Och det var alltså samma sak redan när den första svenska upplagan av Kommunistiska manifestet damp ner på tidningsredaktionerna i slutet av 1840-talet.
* Det brukar heta att det var Götrek som gjorde översättningen men Ragnerstam menar att det kan ha varit ett gemensamt översättningsarbete i den hemliga sektionen av Kommunisternas förbund som han tillhörde.
Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick. Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument. Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse? Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver. Enjoy/beware
”Anton Müller från Danzig skall för ungefär 50 år sen ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren”
Abbé Lancellotti 1629
Bandkvarnarna. Så
kallades maskinerna som med eskalerande takt började spridas runt om
i Europa. De styrande i Danzigs hantering av den nya invasionen var
fullkomligt logisk. Maskinen ställde bara till med problem. Både
för arbetarna, som riskerade att bli arbetslösa, och för eliten –
den jordägande adeln – som fruktade sociala oroligheter och inte
hade några incitament till teknologisk förändring. Vävarna,
liksom alla andra, var födda till sitt yrke. Det utgjorde hela deras
identitet och de ingick i en samhällsmodell instiftad av gud där
adeln, prästerna och kungen eller kejsaren själv, hade sin givna
plats. Deras ekonomiska funktion – att i hemmet producera textilier
och sälja sin produkt till en lokal marknad – var på samma gång
social och kulturell. Om en uppfinning som utförde deras jobb mer
effektivt fick verka fritt skulle det rubba hela denna gudomliga
ordning, från botten till toppen. Det var också vad som skedde.
*
Bandkvarnen är en
utveckling av de vattenkvarnar som uppförts i syfte att mala mjöl,
vilket i sin tur bygger på teknik som går tillbaks ända till
antiken. Men de antika kvarnarna bredde inte ut sig nämnvärt. De
gamla grekerna hade avancerade anordningar för att pressa olivolja,
men man utnyttjade sällan vattenkraften för att driva kugghjulen.
Istället hade man slavar som kraftkälla. Runt år 1000 sprids
vattenkvarnarna runt om i Europa. Särskilt England var ett
föregångsland. Istället för slitet med att mala sitt eget ax och
vete för hand kan nu bönderna genom att ge bort en sextondel till
mjölnaren få det hela fixat med teknikens under. Man kommer snart
på ett annat användningsområden för kvarnarna, nämligen valkning
av tyg. Ett annat slitgöra. Men det händer även något annat.
Kvarnarna blir för byborna en social mötesplats. Här träffar man
folk från andra byar, här får man höra skvaller. Ofta inrättas
ett litet värdshus i närheten av kvarnen. De styrande kommer även
på att kvarnar kan beskattas. Ibland fungerar rent av kvarnarna som
indirekt beskattning även av bönderna. Istället för att
myndigheterna – godsägaren, adelsmannen, kanske kungen eller
kyrkan – direkt beskattar bönderna betalar istället bönderna sin
naturaavgift till mjölnaren, som i sin tur betalar nästa led upp i
hierarkin. Inte bara böndernas arbete blir effektivare, hela
statsapparaten blir effektivare. Utveckling.
Det är möjligt
att en del av denna utveckling förde med sig konflikter. Mjölnare
kunde till exempel ibland vara oärliga skojare. Bråk mellan
kvarnägare som bodde i närheten av varandra kunde förekomma. Men
det mesta tyder på att det på det stora hela bara var till fördel
för vanliga bönder som fick mer tid för annat. Driften av kvarnar
monopoliserades dessutom över nästan hela Europa till
klosterväsendet. Det är ett faktum att kvarnarnas utbredning i
Europa sammanfaller med slaveriets försvinnande.
Kvarnarna
fortsätter att utvecklas. Dels blir själva grundkonstruktionen mer
avancerad. Energianvändningen blir effektivare, man uppfinner växlar
och lär sig att bygga kvarnar som drivs av vind istället för
vatten. Användningsområdena blir fler även de. Inom gruvnäringen
blir kvarnarna efter ett tag snart riktigt high-tec. Stora komplex
med flera sammankopplade vattenhjul driver hissar som lyfter tung
järnmalm, driver enorma blåsbälgar och hammare. Något har satts i
rörelse.
*
Det är kanske inte
särskilt uppenbart för bönder och hantverkare runt om Europa i
slutet av 1500-talet. Man gör vad man alltid gjort och de
förändringar som ändå skett har kommit så långsamt att de
knappt märkts. Men faktum är att mellan tiden som förflutit mellan
kvarnen och bandkvarnen har världen förändrats ganska drastiskt.
Världen har globaliserats.
Västeuropa
var en avkrok. I de flesta avseenden efterblivet i förhållande till
större delen av världen. Indiska oceanen var världshandelns center
där bland annat indier, kineser och araber bedrev en livlig handel.
Medelhavet och Svarta havet var denna kommers mindre bakgård där
långväga varor ibland via många mellanhänder kunde sippra in.
Nordatlanten, Engelska kanalen och Östersjön var närmast helt
avskärmade från världens ekonomiska aktivitet. Men det rör på
sig. Hansan, den nordtyska handelssammanslutningen för samman varor
och tjänster från regionen och snart vill holländare och engelsmän
inte vara sämre varför London, Brügge och därefter Antwerpen
börjar hävda sig som ekonomiska center. Medelhavs- och svarta
havshandeln går framåt även den. Under 1400-talet är det Osmanska
riket som är Medelhavets stormakt, följt av Spanien, Venedig och
Genua. Portugiserna, som befinner sig lite avsides, drömmer om att
segla direkt till Kina. Tänk att slippa alla mellanhänder,
profiterna skulle bli enorma. Man utforskar Afrikas kust i etapp
efter etapp. Längs vägen lär man sig navigationskonst, man
utvecklar skeppsteknik och man upprättar handelsstationer utmed
Afrikas västkust.
En
genuesare tänker att han kan slå portugiserna genom en djärv
manöver. Genom att segla västerut kan han nå de mytiska platserna
Indien och Kina. Jorden är ju faktiskt rund, det har man känt till
sedan antiken. Något man var sämre på under antiken var att
uppskatta jordens omkrets. Eratosthenes från Cyrene är visserligen
berömd för att ha gjort en väldigt bra uppskattning. Han är
berömd idag, nu när vi vet. Faktum är att en rad olika mätningar
med skiftande resultat gjordes av de gamla grekerna och under
1400-talet känner få till Eratosthenes. Den stora auktoriteten på
området var istället Ptolemaios från Alexandria och Ptolemaios
uppgav att jordens omfång var betydligt mindre än vad det i själva
verket var. Genuesaren, han heter Christofer Columbus, lägger hur
som helst fram sin djärva idé till det spanska kungahuset, får
klartecken och ger sig av västerut över Atlanten. Historiens mest
berömda felsegling får enorma konsekvenser, men det dröjer innan
man inser det. Till en början verkar det som om portugiserna dragit
vinstlotten. De rundar några år efter Columbus Afrikas sydspets och
finner Indiska oceanens världsmarknad. Pepparn de köper utan
mellanhänder lossar de i Antwerpen i utbyte mot tyskt silver, och
ett europeiskt nät av handel i direkt kontakt med Orienten knyter
samman kontinenten ekonomiskt. Men det är Columbus ofrivilliga
bedrift som ska göra störst avtryck.
1492 är
världen fortfarande stor och okänd. Europa är fortfarande
efterblivet. Kontakterna med och kunskaperna om Asien är
bristfälliga. Amerika känner man över huvud taget inte till.
Columbus insisterade hela livet på att han kommit till Indien. Idén
att segla västerut fick han genom att läsa en 1300 år gammal
uppskattning av jordens omkrets, då detta var de senaste rönen han
kände till inom ämnet. Från kungen av Spanien hade han med sig ett
brev att överlämna till storkhanen av Kina, titeln på
mongolväldets härskare. Även om brevet hade överlämnats till de
oförstående indianerna hade det naturligtvis gjort detsamma. Det
hade gjort detsamma även om brevet lyckats ta sig fram, då den
siste storkhanen störtats 124 år tidigare.
Ett
århundrade senare har mycket hänt. Bland annat skeppas tyger från
Europa till Kap Verde utanför Afrikas västkust där de färgas med
indigo, vilket man importerat från Indien. Tygerna skickas vidare
till det Afrikanska fastlandet där det byts mot slavar. Slavarna
skickas över Atlanten där de sliter med att bryta silver i
gruvorna. Silvret skeppas västerut över Stilla havet och hamnar via
Filippinerna i Kina. Från Kina, Indien och Malaysia seglar sedan
kryddor och siden västerut till europeiska hamnar.
Ja,
slaveriet har kommit tillbaka. Det medeltida slaveriet var i regel
småskaligt hushållsslaveri. Nu rör det sig om storskaligt
plantageslaveri införlivat i en global handelsekonomi outsourcat
till andra sidan Atlanten. Utveckling.
*
När vi nu kommer
till Danzig i slutet av 1500-talet och den senaste spetstekniken –
bandkvarnen – säger myndigheterna ifrån, för att uttrycka det
milt. Sett från vårt perspektiv ter sig beslutet att förbjuda
maskinen och mörda dess upphovsman korkat. Vi kan nämligen se att
maskinutvecklingen skulle fortsätta att utvecklas och vi är glada
att den gjorde så. Det kunde dock inte det sena 1500-talets
Danzigbor. Tekniken dör dock inte med den okände upphovsmannen.
Under hela 1600-talet sker ständiga revolter mot bandkvarnen.
Myndigheterna gör först som i Danzig för att slippa oroligheterna,
men efter ett tag sker kompromisser. Bandkvarnarna får verka enbart
under strikta restriktioner. Sen legaliseras de helt och hållet.
Vind och vattendrivna sågverk finns nu även de. De bränns
visserligen ofta ner av rasande folkmassor, men på sikt är
motståndet lönlöst. Myndigheterna är nämligen vid det här laget
inte längre så oroliga över att arbetare blir till tiggare. Eller,
snarare, de ser nu problemet på ett annat sätt. Man inför
lösdriverilagar. Det blir olagligt att vara arbetslös.
Tiggare hade
visserligen alltid funnits, men de utgjorde inget problem. De var på
sätt och vis lika delaktiga i den gudomliga ordningen som jobbarna,
krigarna och bedjarna. Tiggarna möjliggjorde för de rika att kunna
visa sig givmilda och inom kyrkan kunde tiggeri rent av vara ett
ideal. Dominikan och Franciskanordnarnas medlemmar kallas för
tiggarmunkar. Fattigdom var ett positivt ideal inom den kristna
idévärlden. Men när tiggarna blir fler och fler ställer det till
med bekymmer. Tiggeri börjar ses som ohederligt, de anklagas för
att vara lata, arbetsskygga. Samhällets lösning heter förvaring.
Härbärgen – hospital – är en gammal kyrklig institution för den
gamla tidens tiggeri. Kyrkan visar barmhärtighet genom att ge mat
och husrum till de fattiga, till tiggarmunkarna och till pilgrimerna.
Men hospitalen börjar bli överfulla. Den världsliga makten tar
över fattigvården och nya ideal införlivas i verksamheten.
Arbetsplikten. I Holland – landet blir en stormakt under 1600-talet
– är man uppfinningsrik. Man placerar de arbetsskygga lösdrivarna
i en låst kammare som sakta fylls med vatten. I kammaren finns en
pump med vars hjälp man kan pumpa ut det tillströmmande vattnet.
Det är absolut nödvändigt att göra så, om man nu inte vill
drunkna. Den arbetsovillige lär sig på detta sätt att vänja sig
vid kroppsarbete och att göra rätt för sig. Fysisk och själslig
uppfostran i ett. De olika arbetshusen som brer ut sig över
kontinenten är naturligtvis till för de arbetsskyggas egna bästa.
De är till en början olönsamma, deras funktion är ju uppfostran
och inget annat, men snart kommer man på att arbetshusen kan göra
större nytta för hela samhället. De privatiseras. Fabriken är
född.
*
Francis
Bacon (1561 – 1626) var en visionär tänkare. Renässansen innebar
att man började romantisera antiken, att man ville återuppnå det
höga stadium av civilisation som fanns dolt i det förflutna.
Begreppet medeltiden myntades under denna tid. Nu var vi tillbaks,
eller i alla fall snart tillbaks, till denna antika guldålders
välstånd. Francis Bacon tog ännu ett steg. Han hävdade att vi
kunde komma längre. Att vi kan blicka framåt och åstadkomma
saker som tidigare folk aldrig uppnått. Genom att anamma vetenskap,
förnuftstro och rationellt tänkande kan vi nå nya stadier av
välstånd. Detta var ett nytt tankesätt. Hans lilla skrift Det
nya Atlantis är en tidig science fiction inspirerad av Thomas
Mores Utopia. I Bacons utopi – en ö i Stilla havet som
kallas Bensalem – finns maskiner som är makalöst sofistikerade
och som utför saker ingen kunnat drömma om. Här finns u-båtar och
hörapparater, artificiellt ljus och vad som med lite fantasi kan
beskrivas som telefoner och ljudinspelningsutrustning. Man har
instrument som kan skåda långt bort och andra som kan skåda långt
inuti det lilla. All vetenskap organiseras i en institution som
kallas ”Salomons hus”. Salomons hus är en enorm anläggning med
artificiella grottor och bassänger, trädgårdar och djurparker,
observatorier och laboratorier. Man utför storskaliga djurförsök,
man förädlar och manipulerar växter att bära större frukter och
förmår dem att gro snabbare än sitt naturliga förlopp.
Vetenskapsmännen i Salomons hus systematiserar och analyserar de
vetenskapliga rönen, drar slutsatser till nya teorier och försöker
fundera ut hur kunskapen kan leda till praktisk nytta, kunskap som
man senare förmedlar till staten, till allmänheten och till nya
generationers forskare. Invånarna på Bensalem betraktar kunskapen
som den största rikedomen.
Till
skillnad från Mores Utopia får vi veta lite om den politiska
organiseringen av Bensalem. Det tycks vara en monarki. Invånarna är
kristna.
Bacon
fick rätt i mycket av sina visioner om framtida prylar och
företeelser. Men han kunde inte förutse de sociala, politiska och
kulturella förändringar som alltid kommer med de teknologiska
förändringarna. Framtiden skulle komma att instifta stora
vetenskapliga laboratorier och forskningscenter inte helt olika
Salomons hus. Det första, brittiska Royal Society, hade
Francis Bacon som uttalad förebild. U-båten, hörapparaten och mer
och mer sofistikerade och effektivare maskiner, drivna av nya och
effektivare energikällor, skulle även de uppstå. Men de förutsatte
– eller kanske skapade – nya institutioner, nya sociala
relationer och nya politiska ideal. Att bönder och hantverkare
skulle lämna sina hem för att i stället arbeta i något som
kallades fabriker där de stod vi maskiner någon annan ägde, för
att skapa något de inte själva fick sälja i utbyte mot en lön som
långt understeg värdet av det som skapades, var nog ganska svårt
att förutse i början av 1600-talet.
Det
finns en ganska rolig paradox med Francis Bacon. Hur visionär och
nyskapande han än var så missade han fullkomligt att ta till sig de
vetenskapliga framsteg som skedde under hans egen samtid. Han
förkastade tanken på att jorden skulle kretsa kring solen, en tanke
som lagts fram av Kopernicus redan innan Bacons födelse och som
bekräftades bortom allt rimligt tvivel genom Johannes Keplers och
Galileo Galileis forskning som pågick då Bacon skrev sin rationella
vetenskapsfilosofi. Samma sak var det med de flesta andra upptäckter
som vad vi idag kallar den vetenskapliga revolutionen frambringade.
Bacon trodde inte på Gilberts teorier om magnetismen och missade
Vesalius nyskapande anatomi. Inte ens William Harvey, blodomloppets
berömde upptäckare, fick uppskattning hos Bacon. Som Bertrand
Russel skriver:
”Ännu mera överraskande är, att han icke synes ha känt till Harveys verk, fastän denne var hans läkare.”
*
Ett
trähjul i ett vattendrag kopplat till en axel som förmår en sten i
ett kvarnhus att rotera. Böndernas sociala liv ändras. Staten
stärks, slaveriet försvinner. Och i takt med att kugghjul och
växlar läggs till kvarnen blir världen global, slaveriet
återkommer. Mer komplexitet och ångkraft. Fabriksarbetare,
slaveriet minskar. Vårt tankesätt förändras radikalt. Våra
politiska institutioner byts ut. Vår kultur förändras.
Hänger
det ihop? Hur?
*
Den
vetenskapliga revolutionen. Det är vad det ibland kallas. De
olika upptäckterna och uppfinningarna som tar fart under framförallt
1600-talet i Europa. Man kan sätta Kopernicus verk De
revolutionibus orbium coelestium från 1543 som startpunkt
om man vill. Någon har föreslagit uppfinnandet av glasögonen som
en avgörande faktor. Vi kan istället tala om världssystemets
uppkomst. Eller kapitalismen. Eller industrialismen.
Här krävs nya utgångspunkter. Nya individer. Columbus kanske,
eller rent av Gutenberg. Ångmaskinen är populär vad gäller
startpunkten för industrialismen, men då är vi inne på
1700-talet. Oavsett vad vi tar för utgångspunkt eller vad vi kallar
det, så berör de alla samma sak. Hur västvärlden börjar gå om
resten av världen. För så är det. Columbus felsegling ledde snart
till en global värld där delar av Europa snart kommit ikapp
Osmanska riket, Kina, Persien och Indien. En likvärdig spelare bland
de stora. Men nu inträffar det nya. Europa drar ifrån. Vi går in i
en ny historisk fas.
Vi
gillar sånt. Tydliga avgränsningar. Individers enskilda upptäckter.
En särskild innovation eller uppfinning som utgångspunkt. Namngivna
historiska perioder. Ibland är utgångspunkten bara en markör, en
symbolisk händelse. Ibland tänker man i kausala orsak-verkan
samband. Om Kopernicus inte skrivit sin bok, om Columbus
inte korsat Atlanten, då skulle inte heller det följande
inträffat. Glas var inte särskilt välutvecklat i Kina. Det
behövdes inte då de använde porslin till dryckeskärl, vilket
européerna länge var avundsjuka på. Glashantverket förfinades och
av en slump kom någon på att en rätt slipad glasbit kunde läggas
på ett bokblad och förstora texten. Ett under för de med nedsatt
syn. Någon kom därefter på glasögonen. Sen kikaren, en enorm
fördel till sjöss liksom snart även i krig. Galileo riktar kikaren
mot natthimlen och bevisar Kopernicus teori om att jorden kretsar
kring solen. Ny vetenskap måste till, religiösa dogmer ifrågasätts.
Mikroskopet uppfinns, nya okända världar upptäcks, mediciner
uppfinns. Så här kan vi se historien om vi vill. Om en europé
upptäckt porslinets gåta på 1200-talet hade glashantverket minskat
i betydelse och händelsekedjan som just skissats aldrig inträffat.
Men vi kan aldrig med säkerhet säga så. Vi kan se historien som en
rad händelser men inte med säkerhet hävda att om inte X då
inte heller Y utan istället Z. Men vi kan kanske se mönster och
samband. Kanske kan vi dra några slutsatser av det. Kanske kan vi då
förstå nuet bättre. Kanske kan vi ana framtiden bättre.
*
De
revolutionibus orbium coelestium innebar
en revolution. Jorden snurrar kring solen, inte tvärtom, skriver
Kopernicus. Hela världsbilden rubbas och upptäckten leder till att
en ny fysik måste utarbetas och vetenskapen frodas. Om
inte X då inte heller Y…
Det
är en lite rolig slump att vi ofta säger så om just det verket,
den kopernicanska revolutionen, Kopernicus revolution. I titeln finns
ju just ordet revolutionibus.
Revolution i denna gamla bemärkelse betyder dock något annat. Det
betyder att rotera ett varv. En återgång. Tänk en revolver. Vår
moderna betydelse av ordet revolution kommer från de omtumlande och
våldsamma händelserna i Frankrike under slutet av 1700-talet.
Den ärorika revolutionen kallas händelserna i England ett århundrade tidigare, 1688. Revolution kallas den just för att den ansågs återställa den ursprungliga ordningen. När Edmund Burke 1790 fördömer händelserna på andra sidan Engelska kanalen i starkast möjliga ordalag ogillar han särskilt att det hela benämns just revolution. Den ärorika engelska revolutionen sökte ju till att kunna härleda allt vi besitter ur våra förfäders arv, som han skriver. Fransmännen däremot är ju inte riktigt kloka.
”Själva tanken på att skapa en ny regering är tillräckligt för att fylla oss med avsmak och skräck.”
Fransmännen
hävdar också inledningsvis att de vill återställa en gammal
ordning men revolutionen fortgår, blir radikalare, våldsammare, och
snart vill man inte länge tillbaks. Man vill framåt.
*
När
vi kommer fram till det tidiga 1800-talet och de berömda ludditernas
uppror mot de nu ångdrivna och ännu mer sofistikerade
väverimaskinerna är skillnaden mot Anton Müllers Danzig total.
Det massiva
militanta arbetarupproret slås ned med en enorm brutalitet och
sabotage av maskiner beläggs med dödsstraff. England är återigen
ett föregångsland.
Det som hade hänt
under tiden var att eliten nu var utbytt. Istället för en
aristokrati som byggt sitt välstånd på jordägande närmade sig nu
fabriksägaren samhällets absoluta topp. Den gudomliga ordningen
skulle snart även den vara utbytt. Istället för hantverkare och
bönder som jobbar i hemmet och säljer sin produkt på den lokala
marknaden fick vi arbetare som går till fabriken för att vid
maskinerna massproducera varor till en världsmarknad i utbyte mot
lön.
*
Den
sociala och kulturella förändring som den nya tiden medförde
innebar att Bacons visionära synsätt slog igenom. Vi kan nu tänka
oss att teknikutveckling och förändring är något positivt.
Franska revolutionen har dessutom tänt ett hopp om att även
politisk förändring är möjlig. Ludditernas uppror är den sista
dödsryckningen för idén om att vi kan gå bakåt. Att förhindra
teknisk utveckling ses idag av de allra flesta, hög som låg, som
något korkat. Vi får ständigt nya prylar och vi kan fantisera om
och försöka förutspå hur denna teknikutveckling kan komma att se
ut i framtiden. Men kan vi tänka oss hur den teknologiska
förändringen kommer att påverka vår kultur och våra sociala
relationer?
Ludditernas
nederlag innebar dock inte slutet för arbetarkampen. Det kan snarare
ses som ett startskott för något nytt. Kan rättvise och
jämlikhetstanken, fast rotad i massornas moral, kombineras med det
nya tankesättet så väl som med det militanta upprorets praktik?
Det kan det.
Vi
gillar som sagt uppdelningar i perioder. Redan Hesiodos delade in
historien i olika åldrar då han var verksam på 7 eller 800-talet
före vår tideräkning. Medeltiden är den nedsättande term som
renässanshumanisterna använde gentemot sina skolastiska
föregångare. Sedan 1700-talet talar vi i norden om stenåldern,
bronsåldern och järnåldern. 1700-talet i sin tur, kallas ibland
upplysningen och utmärker sig genom att flera nu använder just den
benämningen om sin egen tid. Ingen på stenåldern, bronsåldern,
järnåldern eller medeltiden visste vilken tidsepok de genomlevde.
Ingen firade dagen då medeltiden gick över i renässansen. De
upplysta vet för första gången var de befinner sig. I Skottland
ställer filosofer upp trappmodeller med olika utvecklingsstadier.
Från jägare till herdar till bönder till handelsmän. Vi befinner
oss på toppen av utvecklingen. Själva begreppet – utveckling
– är nytt i vårt medvetande. Att samhället likt en blomma slår
ut mot det större, komplexare, vackrare. I svallvågorna efter
ludditernas nederlag tar man så nästa logiska steg. Man lägger
till ett trappsteg, det som komma skall. Man säger: vi lever idag
under bourguasin i morgon kommer socialismen. Från
mörkret stiga vi mot ljuset.
Alltså, till att börja med, jag är inte konservativ, inte alls faktiskt. Men jag är inte heller liberal, och den liberala dominansen i det här landet kan ibland bli så förlamande att det faktiskt finns stunder då jag saknat en ordentlig kulturkonservatism i det här landet.
Då borgerligheten domineras av en illitterat bolagshöger och reklamarliberaler som tycker kommersialismen är kulturens högsta stadium har jag då och då önskat mig lite världsfrånvänd snobbism av brittisk typ. En reaktionär herre i tweed med en Financial Times under armen som fnyser åt att dagens ungdom inte längre ägnar sig åt studier i klassisk grekiska är i mina ögon evinnerligt mer intressant än nån mäklarnatur med backslick som twittrar att Blondinbella är en bra förebild för framtida entreprenörer.
Jag vill hellre ha en statsminister som pissar på sina undersåtar genom att stoltsera med sin adelssläkts förfinade och kultiverade vanor där kvastar uppstoppade i röven under Lundsbergsåren följts av operabesök och årliga rävjakter än en som säger i intervjuer att hans favoritband är Da Buzz. Jag läser hellre Axess än Neo. Ja, ni fattar.
Så, nu till mina önskningar. Vågar man hoppas på att denna nya tankesmedja kommer starta ett bokförlag och att detta bokförlag kan, i alla fall delvis, ägna sig åt att ge ut konservativa klassiker? Det är nämligen en sak jag uppskattar med Timbro, näringslivets ökända propagandacentral nr 1. Vid sidan av värdelösa rapporter ägnade att skrivas av av ledarskribenter och allehanda samtidstrams så kan vi tacka Timbro att klassiker som Rand, Friedman, Hayek och Nozick översätts och ges ut i vårt lilla land. Vilket är en stor kulturgärning då dessa författare naturligtvis aldrig skulle nått bokhandlarna om de lämnats ut till en fri marknad där enbart vinstintressen styrde utbudet.
Så, att ge ut gammalt mög borde ju faktiskt ligga inom en konservativ tankesmedjas arbetsbeskrivning, skulle jag vilja hävda. Min önskelista för framtida bokutgivning på Oikos Förlag ™:
Joseph De Maistre – tror inte det finns någonting på svenska alls.
Edmund Burke –
nyutgåva med boken om franska revolutionen med flera för- och
efterord av samtida intellektuella. Även andra, mindre kända
skrifter vore kul.
Oswald Spengler –
den där boken där han vill ersätta demokratin med en preussisk
högersocialism.
Sen är ju konservatism mer än bara konservativa tyckare och vill Oikos även bidra till att bevara vårt kulturarv, vilket väl rimligtvis borde vara i konservatismens intresse, så önskar jag vidare:
Samtliga
kyrkofäders samtliga skrifter.
Thomas av Aquino –
Summa theologica.
Samtliga
medeltida skolastikers samtliga kommentarer till Aristoteles.
Martin Luther –
samlade skrifter
Albrecht Dürer – Faksimiltryck på hans gamla tryckverk. Idag ses de alltid utanför sitt sammanhang, som om de vore tavlor, men han sysslade faktiskt mest med trycksaker, bilderböcker.
Robert Hooke – Micrographia. Samma som ovan, exakt kopia av originalet, det spelar ingen roll att folk inte fattar latin, jag vill ha de fina bilderna i en stor bok av högkvalitativt papper.
Hela det antika Egyptens litterära kanon – myter, teologi, vishetslitteratur, hymner osv. (Väldigt lite finns på svenska, Dödsboken kom här om året, mycket mer finns inte att få tag på. Åke Ohlmarks översatte Echnaton och hans anhängares solhymner, men det var längesen och var bara andrahandsöversättningar. Jag läste någonstans att egyptiska myter och liknande är så svåröversatta att det blir dödstråkig läsning för andra än experter, och att det är därför det mest bara finns sammanfattningar, men va fan, det är väl klart en konservativ tankesmedja ska ta tag i det här. Egypten är såklart Väst, passa på och cementera det nu innan araberna kommer på att kulturellt appropriera det! Rädda faraonernas Egypten från islamiseringen!)
Samtliga runstenar
– Jag tänker stort format, ett uppslag består av ett fint foto av
stenen på vänster sida, till höger skriften i runor, i
översättning, tolkningar och information om var den finns osv.
Samtliga
hällristningar – Samma upplägg som ovan.
Slut på önskelista. Det var vad jag kunde komma på just nu i alla fall…
Nu gäller det
Oikos, gör mig inte besviken nu! Segra eller dö!
