Nåddes i förrgår kväll av en dramatisk nyhet. Arkeologer har grävt fram en ny stad under sanden strax utanför Luxor i Egypten, som härrör från Amenhotep III:s tid. Stan övergavs då hans son Echnaton tog över men återbefolkades då efterträdaren (troligen sonen) Tutankhamon tog vid.
För en som snöat in inte bara på egyptologi i allmänhet utan på just Echnaton och amarnaperioden i synnerhet är det här en nyhet av närmast ofattbara proportioner. Det görs nya fynd i Egypten hela tiden men det här, hävdar man, är det viktigaste fyndet, eller i alla fall näst viktigaste fyndet, sen upptäckten av Tutankhamons grav 1922. Och det bara råkar vara ett fynd som handlar om den några få årtionden långa perioden av det faraoniska Egyptens 3 000-åriga historia som är mitt lilla specialintresse…
Det är bara sedan september man börjat gräva fram den här stan och man tycks ännu endast ha skrapat på ytan. Stan är välbevarad, troligen för att den snabbt övergivits (kanske två gånger då) och någon beskriver det som en unik ögonblicksbild av det gamla Egypten, en motsvarighet till Pompeji. Tutankhamon nämns hela tiden i rapporteringen, han är väl den posterboy man måste använda sig av för att skriva artiklar i ämnet för den breda allmänheten. Men det är ju ointressant, det är hans (troliga) pappa som är grejen.
Echnatons radikala religionsreformer och det kaos som uppstod är fortfarande en diffus men samtidigt otroligt fascinerande historia. Vi vet att en kult kring solskivan, Aton, började tillkomma redan före Echnatons tillträde men att han tog det hela till en ny nivå då han övergav Thebe som huvudstad för att anlägga den helt nya Akhetaten och förbjuda alla andra gudar i vad som brukar räknas som den första kända monoteistiska religionen. Man har i de nya utgrävningarna hittat referenser till Aton, stan verkar ha grundlagts i kultens tidigare skeden och vara uppkallad efter honom, och om man kommer komma de många gåtorna närmare sin lösning återstår fortfarande att se.
Att stan snabbt verkar ha övergivits kan dock vara en fördel här. Även Akhetaten, idag känd som tel al-Amarna (varav namnet för perioden), är något av en ögonblicksbild då arkeologer först hittade den på 1800-talet. Alla andra städer har i regel bebotts och byggts om under årtusendena, Akhetaten hade legat orörd i över 3 000 år då den övergavs strax efter att den byggts. I tel al-Amarna har man bland annat hittat ett stort arkiv bestående av diplomatpost mellan Egyptens vasallstater och de andra regionala stormakterna, ett makalöst fynd som bidragit till att begripliggöra mycket av hur dåtidens politiska system fungerade.
Ja, sen hittade man ju även den här, till exempel…
Nefertiti finns idag i Berlin.
Visste ni förresten att Nefertitis grav aldrig återfunnits? Just sayin’…
Sen är det ju såklart så att man (läs=jag) nu kan drabbas av lite väl höga förväntningar och det blir ju inte lättare då arkeologi är en vetenskap som jobbar långsamt – jag känner liksom att jag hoppar jämfota i min lägenhet och ba ”men gräv mer då! Sätt igång! Snabba er!” Det är ju naturligtvis OCKSÅ så att lanseringen av den här typen av nyheter har ett drag av reklamföring över sig – Egyptens turistindustri är väldigt måna om att lansera sina fynd i dramatisk förpackning, något landets karismatiske chefsarkeolog Zahi Hawass är mästare på. Det här kallar man till exempel för ”Lost golden city”, vilket nyhetsmedier gärna citerar.
MEN. Jag är ändå otroligt peppad, det ska bli kul att följa det här. Vi avslutar med Therions tolkning av Echnatons revolution, här i en hemmagjord video gjort av ett spanskt fan, perfekt för sing-a-long.
Senaste avsnittet av Myter och Mysterier berör ett för mig väldigt kärt ämne, nämligen kättarkonungen Echnaton*, Amarnaperioden och dess (eventuella) koppling till Mose, Gamla Testamentet och judendomens utveckling (eller rent av uppkomst). Det har visserligen tidigare inte nämnts på den här bloggen, men någon känner kanske igen bilden längst upp som jag valt att använda, vilket då är en avbildning av solguden Aton, centret för kulten kring vad som brukar anses vara den första monoteistiska religionen i världshistorien.
I mitten av 1 300-talet f. kr genomförde farao Amenhotep IV en rad religiösa reformer som fullkomligt vände upp och ner på den gamla ordningen i Egypten. Han började med att förorda en ny kult av en gammal gudom – solen hade länge dyrkats i olika former, men nu skulle man tillbe solskivan (Aton) själv, en dyrkan av en naturkraft snarare än någon mytisk solgudsfigur. En rad nya soltempel började byggas strax efter tillträdet, och sen gick utvecklingen snabbt.
Farao bytte namn – i det gamla återfanns guden Amon, vilket inte var okej så det blev något med Aton istället – han började bygga en helt ny huvudstad ute i öknen (Akhetaten, idag Tel Al-Amarna) och han förbjöd kulter av alla andra gudar. Inte nog med det – han lät hacka bort i princip samtliga inskriptioner som nämnde guden Amon över hela landet. Även andra gudanamn drabbades av ikonoklasten, liksom gudastatyer och i några fall även formuleringar med ordet gudar, alltså i plural. Templen stängdes, de religiösa festivalerna ställdes in.
En vanlig tolkning är att detta till största delen var en revolution ovanifrån som inte togs emot väl och att hela landets försattes i kaos, liksom det ledde till allvarliga diplomatiska problem med omvärlden. Efter Faraos död upphörde snabbt förbudet för andra gudar, Akhetaton övergavs och efter en kaotisk period** återställdes den gamla ordningen och det blev istället Aton och hans symbol som hackades bort.
Enligt bibeln och biblisk historiedatering inträffade slutet av ”fångenskapen i Egypten” och ”uttåget” under den här perioden och tiden strax efteråt. Exodus, andra Moseboken, handlar ju faktiskt om just en religionskonflikt rörande israeliternas Ende Gud och utspelar sig i Egypten, där Mose sägs ha tillhört kungafamiljen och där avgudadyrkan framställs som avskyvärt.
Charlton Heston i full färd med att förstöra guldkalven.
Historien om Guldkalven (2 Mos 32) är talande. En del av Moses anhängare tillverkar och börjar tillbe en avgud, varpå Mose lackar ur: ”Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.” Och strax efteråt uppmanar han de trogna: ”hugg ner bröder, vänner och grannar” varpå de slår ihjäl 3 000 pers. En logisk följd av den lag Mose just nedkommit med från den Ende Guden, där bud nummer ett tydligt säger att man inte ska ha några andra gudar.
Jag tror inte att likheterna är en slump utan att Exodus, judendomens ursprungsmyt, till stor del utgör ett kollektivt minne från Amarnaperioden och dess efterföljande konflikter.
Den Ende Gudens uppkomst är också intoleransens uppkomst, vilket inte heller det är en slump. Krig hade förts långt innan Echnaton, liksom slaveri och annat, men tanken på att man skulle lägga sig i vad någon annan dyrkade för gudar, det tycks vara ett fenomen som uppstår först med monoteismen.
Där det finns flera gudar finns det flera sanningar, flera olika etiska och moraliska uppfattningar – kulturrelativism med ett modernt ord. Det viktiga var att respektera sederna och riterna, inte någon personlig inre tro. Men där det bara finns en Enda Gud finns det bara en enda sanning och en enda moral. De som inte följer denna sanning har fel, vilket plötsligt blivit ett problem.
Bland de texter som finns bevarade från Echnaton och hans krets*** framgår att den kortvariga och misslyckade religionen innehåller flera ”moderna” koncept vi skulle komma att se långt senare. Aton är allas gud, inte bara egyptiernas, alla ska övertygas om detta, vilket kommer leda till ett globalt brödraskap där krig och orättvisor kommer förpassas till historien. Något liknande hade aldrig formulerats tidigare.
Men alla människors förbrödring och en evig fred mellan folk förutsätter att alla håller med om Den Enda Sanningen, Den Ende Guden och – detta blir ofta den logiska följden – Den Enda Kungen/ Det Enda Politiska Systemet. Att som Echnaton gjorde med templen, statyerna och inskriptionerna, och som Mose gjorde med guldkalven och som senare upprepas gång på gång i bibeln där avgudar konsekvent slås sönder i raseri, det blir den oundvikliga konsekvensen. För det omgivande polyteistiska samhället blev kontrasten total – att bränna och mala en gudabild till stoff för att sen dricka upp den med vatten måste ansetts som den värsta tänkbara blasfemin.
För att återgå till Myter och Mysterier. Eric nämner där kort att Echnaton kanske var en Martin Luther-typ, en som ville ha direktkontakt mellan människa och Gud och som ville plocka bort onödiga ritualer och annat. Det är nog ingen dålig jämförelse, och den kan kanske dras ännu längre.
Källorna är visserligen knapphändiga men många egyptologer menar att Amunprästerskapet under decennierna före Echnatons tillträde växt sig så mäktigt att de utgjorde en stat i staten, att dess överstepräst var i en position liknande påvens under medeltidens katolska kyrka och att korruption, cynism och dekadens börjat bre ut sig i landet – och att de radikala reformerna var ett motdrag mot detta.
Den riktige Mose – något av en Luther.
Det är inte heller otänkbart att Echnaton kopplade sin lära till något äldre och ursprungligare – de äldsta härskarna, som de stora pyramidbyggarna under fjärde dynastin drygt tusen år tidigare, var även de söner av solen och hade en högre rang än deras efterträdare som degraderades till gudarnas ställföreträdare snarare än gudar själva. Alla kulturer genomgår en reformation, hävdar Spengler, är det kanske så vi ska förstå Echnaton, som Egyptens Luther, bara mindre framgångsrik?
Även det som sägs av reformationens kritiker passar in ganska bra på Amarnaperioden. Då de falska gudarna förbjöds, tempel revs, mytologiska berättelser dömdes ut som falska och folkliga festivaler ställdes in blev världen grå, trist och meningslös för folket. Kvar fanns istället staten och kungen som blev den nya kyrkan och guden. Fanatism, förföljelse, kaos och inbördes strider följde.
I Echnatons fall kan kritiken formuleras hårdare än mot Luther. Det var nämligen ingen personlig direktkontakt med Aton som förordades, istället verkar det bara varit Farao själv, solens son, som var Gudens förmedlare. Där gudarna förpassats från monumenten tog nu Echnaton själv upp merparten av bildutrymmet, mottagande Atons välgörande strålar.
Väntade på att Sigmud Freuds Moses och monoteismen skulle nämnas i podden, men det gjorde den aldrig. I boken, som blev hans sista, förslår nämligen Freud att bibelns Mose är en sammanslagning av två historiska personer, en Aton-präst, kanske rent av en prins, och en annan figur kopplad till kulten av Jahve (en vulkangud enligt Freud). Den korta och aparta episoden där Mose hamnar i Midjan och gifter sig med en prästdotter (2 Mos 2:15-22) kan handla om två traditioner som jämkats ihop.
Det finns otroligt mycket mer att säga i detta ämne, vi får se om jag återkommer framöver, men för den här gången avslutar jag med en länk till The Temple, en bit ur en opera som handlar om just det här (och där det sjungs på fornegyptiska!)– Philip Glass Akhnaten.
*Av tradition stavar man hans namn just så i Sverige, antagligen för att vi förr i tiden hade den tyskspråkiga snarare än den anglosaxiska (eller angloamerikanska) akademiska världen som förebild. På senare tid har det dock dykt upp Akhenaton och Achenaton här, på engelska är det oftast Akhnaten eller Akhenaten. Freud skriver Ikhnaton. **Under vilket bland annat den mer bekante efterträdaren – troligen sonen – Tutankhamon verkade. Han föddes som Tutankhaton men döptes om då de religiösa/politiska vindarna vände. Det spekuleras även om vilken roll Echnatons fru Nefertiti (även hon betydligt mer berömd) spelade och om hon kanske rent av regerade som farao under en kort period. För att bara nämna något om denna väldigt fascinerande period i Egyptens historia. *** Echnatons stora hymn till solen har för övrigt stora likheter med Psalm 104 vilket även det är ett argument för Amarna-Exoduskopplingen (och det finns fler!).
