Vulcan, extramaterial

Nino Mick, författaren till Vulcan. Fotograf: Nadim Elazzeh

Ja men jag skrev det egentligen i samband med förra inlägget igår, men det kändes så opassande där och då, så jag skriver det som ett separat inlägg här istället.

I efterordet skriver Mick nämligen en del om hur hen gjort sin research och tillägger att det ibland medvetet skarvats med sanningen men att det så klart även kan ha missats något, och tillägger:

”och därför vill jag slutligen tacka dig, historieintresserade läsare, för att du minns att vara källkritisk. Allt arkivgrävande till trots, romanförfattarens främsta tendens är att skapa en spännande berättelse”

Som (självutnämnd) arbetarhistoriker ska jag därför plocka upp ett litet fel att ägna några rader åt: Vid ett tillfälle görs en referens till Internationalens strof ”vi skjuter våra generaler”. Internationalen översattes till svenska 1895 av Henrik Menander (som även skrev Arbetets söner) och trycktes första gången i en specialpublikation som gavs ut till första maj. Men Menander utelämnade då den antimilitaristiska vers fem, troligen av helt pragmatiska skäl – Sverige hade hårda lagar mot antimilitaristisk propaganda och just 1895 var tonläget högt i samband med den så kallade unionskrisen där Norge hotade med utträde.

Samma år åkte till exempel Hjalmar Branting på böter för att ha uttryckt sig för drastiskt i frågan. Ansvarig utgivare för första majbladet skulle sannolikt dra på sig ett åtal om de uppmanade till att skjuta sina generaler (och några år senare skulle lagstiftningen skärpas ännu mer). Versen kom till svenska först på 30-talet i Sten Sjöbergs översättning – ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång” – men var alltså okänd 1909 då boken utspelar sig.

Vulcan, hissolyckan och De mördades fria republik

Nino Micks Vulcan är en historisk roman som kretsar kring arbetarna på tändsticksfabriken i Tidaholm under storstrejken 1909. Vi får följa ortens ungsocialister som sjuder av idealism och revolutionärt patos, som citerar Krapotkin och Leon Larsson (men beklagar den senares avfall) och de mer försiktiga och realistiska arbetskamraterna – inte minst fruarna som oroas över hur de ska klara ekonomin. Flera människoöden vävs samman i olika berättarspår som ibland sammanknyts elegant (som det med unghinken Naemi) och ibland lämnas som lösa stickspår (som det med strejkbrytaren och frälsningssoldaten).

Det känns ofta trovärdigt att läsa om stressen, pressen och fattigdomen bland Tidaholms arbetarklass och nog har Mick läst en hel del av första generationens arbetarförfattare i samband med researchen. De korta inblickarna hos fabrikens disponent och hans sociala klass blir däremot ganska karikatyrartad, det hade varit bättre om författaren lämnat det därhän och låtit dem förbli ”de andra” genom boken .

Som specialintresserad av tidig svensk arbetarhistoria med särskilt fokus på unghinkar och andra radikaler blir det ju jättekul att få en litterär skildring av det här slaget, och läsare av den här bloggen känner nog igen mycket, till exempel namedroppas inte bara kändisar som ovan nämnda Krapotkin och Larson, (liksom såklart Hinke Bergegren och tidningen Brand) utan även Rickard Almskoug som nämndes lite i inlägget om antimilitarismen skymtar förbi (ja hela det inlägget ger mycket matnyttig bakgrund till boken kan jag med att hävda), liksom berättelsen kommer in på sin tids syn på preventivmedel och illegala aborter.

Det som gör att boken skiljer sig från den gängse historiska romanen är att det hela berättas av ett kollektiv av osaliga andar – de döda från en hemsk olycka närmare 35 år tidigare. Även detta har en historisk bakgrund.

1875 inträffade en katastrof på orten då 46 tändstickspackerskor, – kallade ”labbor” -varav flera unga tonåringar, dog i en brand. Hanteringen med fosfor som den tidens tändstickor tillverkades av innebar inte bara stora brandrisker, ämnet var dessutom giftigt att andas in varför många arbetare blev sjuka och fick sina tänder sönderfrätta. Vid romanens handling 1909 hade fosfortändstickor sedan en tid förbjudits i Sverige av hälsoskäl – men de gick fortfarande på export till länder med slappare lagstiftning varför arbetarna på Vulcan och andra fabriker fortfarande var utsatta.

Motala tidning 1875-02-23. Kunde såklart inte hålla mig från att söka lite i tidningsregistret. Lärde mig att det var den andra branden i fabriken på kort tid och att det även jobbade 12 flickor som just flyttat dit från Motala – då tändsticksfabriken de arbetade på där nyss brunnit ner.

De 46 andarna från branden 1875 är i boken dömda att sväva runt och följa vad som händer deras sentida kollegor.

”Vilka är vi, nu igen? Vi är kajorna som flyger under den bländande vita himlen, men vi är samtidigt snödropparna utanför kyrkan, är vi inte? Vi är markens döda arbeterskor. Vi levde här. Ja. Vi var labbor. Vi var en gång fyrtiosex labbor, vår plats var askfyllningssalen. Vi begravdes tillsammans eftersom elden förstört våra kroppar. Ingen som kände oss kunde säja vem som var vem.”

Man tänker osökt på Dan Berglunds klassiker De mördades fria republik från mästerverket En järnarbetares visor från 1975. Kampvisan om svetsaren Sven som efter en olycka kommer till det kommunistiska efterlivet bestående av alla de ”kvinnor och män, som arbetat en gång” innan de ”mördades i den svenska industrin” gör sig ständigt påmind genom boken.
Det är främst ett berättargrepp – andarna har ingen makt att ingripa eller påverka, det är ingen egentlig ”magisk realism” eller spökhistoria Nino Mick skrivit, istället är det precis som hos Berglund en moralisk och historisk dimension som förs in med spökena. Man vördar de döda arbetarna på ett sätt som kan verka religiöst för en utomstående, men som Stefan Arvidsson säkert skulle förklara ligger helt i linje med en socialistisk tradition.

Det dröjde inte länge innan jag började gråta första gången. Att det var på riktigt grep liksom tag. En brand där främst barnarbetare, 46 stycken, bara kvinnor och flickor, dog då de slet under pissförhållanden för att bygga upp den svenska exportindustrin, och hur detta knyter an till klasskampen på orten 35 år senare då tillverkningen moderniserats, fabriker över landet slagits ihop till ett storbolag och profiterna blivit större.

Det högstämda och poetiska språket hos spökena bryts tvärt mot de andra delarna av boken där det inte bara skrivs ”dom” ”dej” och ”sej”, utan även på dialekt. Som alla som besökt Tidaholm vet rör det sig alltså om bonnigast möjliga västgötska, så vi får dras med ”betäter”, ”pajker” och ”Schöen!”. Det för ibland in realism, ibland skapar det en del komiska effekter. Om det är till det bättre eller sämre vet jag faktiskt inte. Det får mig i alla fall inte att gråta.

För att vara en historisk roman som utspelar sig 1909 lyckas Vulcan bli väldigt 2023 (som den är ifrån) – och då syftar jag inte på att författaren skrivit in en lesbisk kärlekshistoria i det hela. 2023 blev nämligen ett mörkt år för landets arbetare. Antal döda i arbetsplatsolyckor blev det högsta sen 2008, 64 stycken, med den uppmärksammade hissolyckan i Sundbyberg där fem personer dog i december som den enskilt värsta olyckan på ännu längre än så.

I byggbranschen har maffian letat sig in i de otaliga leden av underentreprenörer, mygel, svartarbete och utnyttjande av migrantarbetare har blivit norm samtidigt som facket bekämpas. Klasskillnaderna ökar, samhällsservicen förfaller – ja vad är väl inte mer 2023 än att låta handlingen i en bok kretsa kring konflikten som skulle bli den organiserade arbetarrörelsens största förlust någonsin?

Utanför olycksplatsen i Sundbyberg. Från Arbetaren.se, foto Joel Apel Röstlund

Andarna i Tidaholm minns dåligt, ibland kommer de ihåg att de var individer, annars talar de bara med en röst. De klandrar ibland sig själva – sa inte prästen att de dog för sina synder? – för att senare tvivla på guds existens. Förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan skönjas hos dem, förpassade att enbart bevittna som de är.

Annat är det med Dan Berglunds klassmedvetna och inom en fri republik organiserade döingar. Jag tycker vi ger slutordet till dem istället.

”Nu kräver vi hämnd – hör vårt bittra skrik!
Det hörs genom maskinerna i varje fabrik.
Det hörs i vindens sus och i höga furors sång
och det kräver att du gör din plikt och hämnas oss en gång.
Och genom maskinerna sjunger vi för er
studera Marx och Lenin och förena er!
Klass mot klass, måste striden stå.

Och i tysthet ska vi stiga upp och vara med er då.”*

* I senare liveframträdanden har Berglund ibland bytt ut en strof av texten mot ”studera Johnny Rotten och förena er” och i andra fall låtit publiken sjunga raden själva (som de vill, får man förmoda). Så välj vilket du föredrar eller modifiera själv (varför inte ”studera Leon Larsson och förena er”? eller kanske ”furst Krapotkin”?) – här på Det Glada Tjugotalet råder tendensfrihet.

Pick by voice

”Ja, och på Bauer corp. jobbar de med pick by voice, det är bra att veta innan att en del har haft lite svårt att komma in i det.” Rekryteraren, eller vad de nu kallar sig på bemanningsföretaget, försöker förklara det hela. Man går runt med ett headset, gör vad man blir tillsagd i lurarna och pratar in ”checksiffror” för att bekräfta sina plock. Jag säger att jag förstår, låtsas vara fascinerad, intresserad och engagerad. Säger att jag hört talas om det innan men själv inte jobbat med det. Vilket är en lögn. Charaden man spelar upp på anställningsintervjun.

Hon är blonderad, runt 30, ”snygg” enligt allmänt vedertagen konvention, välsminkad och klädd i en tjusig business woman-outfit bakom sitt stora skrivbord i sitt sterila kontor. Ögonen lyser som hos en nyfrälst självhjälpsboksförfattare och hon har säkerligen gått nån tramsig högskoleutbildning där man matas med de menlösa, intetsägande managementfloskler hon nu rabblar upp som ett rinnande vatten.

Jag nickar, håller ögonkontakt, säger ”jaha?” och ”okej!” då hon förklarar saker. Jag har förberett några frågor. Det är något jag lärt mig, att man ska ha frågor att ställa om jobbet för att verka intresserad. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Inte för att jag bryr mig ett skit om vad de gör, jag vill bara ha ett jobb eftersom jag vill ha pengar och nu när jag har lyckats ta mig ända till en anställningsintervju så får man anstränga sig lite.

”Det finns inga fasta tider utan man uppger sin tillgänglighet via en app och får bekräftat dagen innan om man blir bokad. Men om folk blir sjuka eller om orderingången ökat så kan de ibland behöva folk samma dag, så var beredd på att vi kan ringa på morgonen.”

”Det passar mig utmärkt!”, ljuger jag. ”Jag kan vara flexibel.”

*

Klädseln är svart, både för de riktiga anställda och för oss från bemanningen. Fast deras kläder är lite snyggare, inte lika pösiga utan mer slimmade, mattblanka och med BC-loggan vid högra bröstet. Det är jag och en till som börjar samma dag, vi blir runtvisade av någon slags semiförman, eller om han bara är en vanlig anställd fast med normal social förmåga som därmed kan förklara hur jobbet går till någorlunda pedagogiskt. Vi skakar hand med den riktiga förmannen, en kort kille med dryg uppsyn. Lagerchefen ser vi bara sittandes bakom en glasvägg i ett märkligt kontorsbås en halv trappa upp, med utsikt över golvet.

Det är ett enormt rum med slingrande labyrintiska hyllkantade korridorer, fast allt följer en numrerad slinga så det ska vara lätt att hitta. Semiförmannen ger oss ett headset som han kopplar till en liten högtalare. En av oss får gå runt och testplocka medan Semiförmannen och den andre går bredvid, sen byter vi. Ur högtalaren, ett tillfälligt substitut för de hörlurar vi sen ska ha på oss då vi lärt oss att jobba själva, talar en robot med kvinnoröst.
Komponent X-B-3-2-6, hyllplats 124. Antal:1. Uppge checksiffra.” Semiförmannen pekar åt det håll dit hyllplats 124 ligger, vi traskar dit dragandes en stor vagn efter oss. Hon som börjat samma dag som jag plockar ner en kartong från hyllan och lägger den på vagnen.
”Nu säger du checksiffran”, säger Semiförmannen och nickar ner mot golvet där en gul lapp med tre siffror sitter fastklistrad.
”Nio, tre, fyra” säger hon i mikrofonen. ”Antal?”, säger robotkvinnan.
”En” säger hon. ”Du sa: fem. Fel antal. Antal?

Hon tittar förvirrat på Semiförmannen.
”Det händer hela tiden. Testa säg ett istället för en”.
”Ett”. Ett blippljud kommer ur högtalaren.
Komponent X-B-3-2-9, hyllplats 126. Antal: 1. Uppge checksiffra”. Vi går vidare med vår vagn någon meter till, samma procedur upprepar sig. Vi går till hyllan rösten säger åt oss att gå till, vi plockar så många kartonger den säger åt oss att plocka, vi säger de tre siffrorna som står på golvet framför hyllan för att bekräfta. Så fortsätter det.

Det går snabbt att komma in i det. Efter att ha gått omkring och lärt sig under förmiddagen är man relativt självgående redan under eftermiddagen. Man ska rapportera in antal vagnar man plockat när man är klar med ordern, skriva ut etiketter och följesedlar ur skrivarna och därefter starta en ny order. Allt sköts via röstkommandon i headsetet.
Det tar ett tag att lära sig, men de olika fraserna sitter uppklistrade på en kartongbit på väggen. Man säger ”talkman vila” när man ska pausa den till rasten, ”talkman vakna” när man kommer tillbaka.

Det är något bisarrt över hela situationen. Jag går runt lagret och släpar min vagn, runt omkring mig ser jag en massa andra som ser ut precis som jag. Svartklädda med headset, dragandes sina vagnar. Men vi pratar inte med varandra, vi stirrar stumt framåt eller snett nedåt och rabblar en massa siffror rakt ut i luften.

*

Man ska hålla sig borta från mottagningen. Det är dit man måste gå om något är slut eller om man tagit sista kartongen och måste fylla på i hyllan. På mottagningen jobbar nämligen Hitler. Hon kallas så. Det är absolut förbjudet att besvära henne innan frukostrasten klockan nio, då har hon fullt upp, men man ska helst inte besvära henne annars heller. Det är hon själv som hittat på dessa regler. Semiförmannen säger att man inte ska ta det personligt, hon är sån mot alla nya så om vi bara jobbar tillräckligt länge kommer hon börja bete sig om inte trevligt så i alla fall någorlunda neutralt mot en. Men man måste ju besvära henne ibland, det är en del av jobbet att fylla på i hyllorna. Det är det otrevligaste arbetsmomentet.

Det finns en liten övervåning. Vi jobbar där nere på det stora golvet med en enorm takhöjd, men en liten del av byggnaden har två våningar under samma tak. Både omklädningsrummet och lunchrummet finns där uppe, så varje gång man börjar och slutar dagen eller börjar och slutar rasten måste man pallra sig först upp och sen ned för trapporna. Där uppe finns också kontoret. På kontoret jobbar en handfull människor vid skrivbord och datorer. För det mesta sitter de i telefon. Det verkar det i alla fall som under de korta glimtar man får då man går förbi. Att jobba på kontor innebär att man inte får några jobbkläder utan använder sina vanliga. Jag har aldrig haft ett jobb utan jobbkläder. Kontorsjobbarnas vanliga kläder verkar dock väldigt likartade här på Bauer corp. Det är vitt och svart. Vita skjortor och blusar, svarta kavajer. Som om de ville matcha med oss där nedanför. Inte sticka ut med riktiga färger.

*

Komponent X-B-3-3-3, hyllplats 401. Antal: 22. Uppge checksiffra.” Tjugotvå! Nytt rekord. Hur packar man ens så många? Kommer ju gå åt i alla fall två vagnar. Kanske ska gå bort till mottagningen och se om de har färdiga vagnar med bara den komponenten, så jag slipper plocka ett paket i taget från hyllan.

Det gick bra. Hitler nickade bara och utstötte lite unken luft åt det håll där de ouppackade vagnarna stod, med 12 paket i varje. Bara att dra två vagnar efter varandra, gå förbi hyllplats 401 och ställa av två paket, sen gå bort med den färdiga vagnen till avlastningen, därefter är det inte långt kvar tills även den andra vagnen blir full. Sjukt snabbt, kommer ge bra statistik.

De mäter nämligen varje komponent vi plockar. Utifrån detta räknar de ut ett snitt per timme, som sammanställs dagligen. Man ska hålla sig på minst 44. Är man kass får man en utskällning av förmannen, vet inte vad som händer om man är bra.

Hitler har börjat känna igen mig nu, jag är fortfarande en av de nya, men hon kan nog urskilja mig från mängden. Jag har blivit kvar. Trots att jag bara varit här någon månad så har de hunnit anställa flera nya, och av dem har några redan slutat, liksom några andra som börjat före mig. Mest från bemanningen. Många är studenter som jobbar extra, såna som ska ”bli något”. Men inte alla. Inte jag. Dessutom finns det de som trodde de skulle bli något men fastnade på BC istället, de bokade in mer och mer pass i appen och hoppade av studierna. Flera av de direktanställda har börjat på bemanningen en gång i tiden.

Jag lär mig känna igen folk, snappar upp några namn. Men det är svårt när man inte pratar. Inte heller på rasterna är det något prat. Folk är lika zombielika när de äter sina mackor och lunchlådor. Undantaget är några av de yngre bemannarna. De frågar vad man pluggar. Några i 20-årsåldern flamsar lite ibland, de verkar prata om mobiltelefoner. De andra kastar då och då hatiska blickar mot dem från de andra borden. Särskilt Di Gamle.

Ingen vet hur länge Di Gamle jobbat där, eller vem som varit där längst av dem. Antagligen Hitler. Utöver henne utgörs Di Gamle av Juggegubben, SD-Janne och Chilenartanten. De sitter alltid vid samma bord borta vid fönstret, tysta, viskandes, ibland med ett elakt flin riktat mot någon av de nya. Hitler har lite andra tider och rutiner, så man slipper se henne under rasten. Samma sak med förmannen, tack o lov. Han är en typisk en och sjuttio-kille. Vresig, dryg, banal musiksmak och banala intressen, ganska korkad och med ett irriterande hävdelsebehov. Gymmar, naturligtvis.

En och sjuttio-killar blir ofta förmän, jag har haft flera stycken, men de blir sällan riktiga chefer. Chefer är ofta långa, i alla fall högt uppsatta chefer på börsnoterade företag. Och heter Anders. Det har jag läst någonstans.

*

Ligger hemma på sängen med mobilen i handen. Bokat in mig för i morgon och väntar på bekräftelsen, den brukar komma vid den här tiden. Det är alltid samma dubbla känsla. Jag har ju bokat mig för att jag vill jobba, fast när det plingar till blir jag inte glad. Men jag blir inte heller lättad om det inte plingar till, istället får jag ångest över att de säkert kommer ringa mig kvart i sju på morgonen dagen efter. Det är det värsta. ”Javisst!” säger jag när de frågar om jag kan komma in. Sen vill jag bara skjuta mig i huvudet.

*

När allt är hopplockat och skickat till avlastningen ska det sättas ihop. Jag har börjat få vara där ibland nu, på hopplocket. Det är marginellt svårare, man bör i alla fall känna igen de olika komponenterna man tidigare plockat hyfsat mycket. Men det är samma princip, man lyder robotkvinnan i hörlurarna.
Sätt komponent X-R-2-2-3 på plats B7. Säg klar.”
”Klar.”

Men man kan göra fel här, och dessutom är man ständigt övervakad, antingen av Enochsjuttiokillen eller av tjeckerna. Tjeckerna jobbar precis jämte, de tar vidare vårt hopplock och plockar i sin tur vidare det hela till en större modul. Ibland använder de verktyg, borrar, popnitar och vad det är. Ibland går de runt och känner med handen över komponenterna i modulen, tittar noga med allvarliga miner. Deras kläder är lite annorlunda än våra. Blåa byxor istället för svarta, med fler fickor. De har också headset, men det är oklart vad de har dem till. De pratar sällan i dem och när de gör det verkar det som om de faktiskt pratar med en riktig person.

Det är svårt att veta då de varken kan svenska eller engelska. Det enda man fattar är när man gjort fel då de gestikulerar och skriker ilsket.

*

Jag gillar Christer. Han är nånstans mellan tretti och förti och har jobbat här länge. Han skulle utbilda sig till något men råkade få fast jobb efter att ha extrajobbat i några år. Han ska göra klart sin utbildning, säger han. Han hatar BC. Det gör visserligen alla andra också, men det är skillnad på hat och hat. Hitler, till exempel, hatar alla sina arbetskamrater, i alla fall de som inte jobbat här sen 80-talet. Sen finns det Gnällspiken. Han har också jobbat här länge, han säger också att han ska här ifrån, fast han inte har någon utbildning att göra klart. Men Gnällspikens problem med jobbet är att det är så synd om just honom. Att han måste jobba över, att han måste gå upp klockan sex då väckarklockan ringer, att han måste befinna sig här, att han måste slita så för denna ringa lön.

Christers hat är mer sofistikerat. Han hatar systemet, inte dess brickor. Förutom kanske Lagerchefen, Enochsjuttiokillen, Hitler, Juggegubben och några till.

*

Idag såg jag Den Stora Korridoren för första gången. Länge hade jag väntat på att få se den stora runda porten i den stora lagerlokalens ena hörn öppnas, och nu var det dags. Innan trodde jag bara det var en stängd port till en annan verksamhet som låg vägg i vägg. Men BC sträcker sig tydligen vidare även på andra sidan väggen.
”Det är ju därifrån tjeckerna kommer, vad trodde du?” sa Amy.
”Men jobbar de här? Eller jag menar… Är de inte bara inhyrda någonstans utifrån?”

”De kommer därifrån” sa Amy och pekade mot väggen. Senare upptäckte jag en annan dörr, inne på hopplocket men i samma vägg som Den Stora Korridoren, där tjeckerna gick in. Fattar inte hur jag kunnat missa det.

Den runda porten öppnades. Ut kom en lång slags truck. Eller bil. Fast den såg ut mer som ett litet tåg. En gubbe jag inte sett innan körde, han hade samma kläder som tjeckerna. Det hela gick väldigt fort, modulen inne i hopplockningen var klar och hade försetts med en ställning på hjul. Nu kom den märkliga trucken ut från porten, hakade i modulens ställning och körde sakta bort den, in i korridoren den kom ifrån.

Vi var många som nyfiket tittade på. Enochsjuttiokillen verkade lite besvärad men lät oss hållas. Den stora modulen, kanske åtta meter lång och en dryg meter hög, triangelformad med rundade hörn, kördes sakta ut av det lilla tåget till truck. Jag tittade ut genom Den Stora Korridoren. Det var verkligen bara en lång korridor, mörk med röda små lampor längs väggarna. Möjligen att det fanns några sidodörrar som anslöt, det var svårt att se. Det måste ju förresten finnas något åt sidorna eftersom byggnaden sträcker sig säkert femton meter till åt vänster och det i alla fall är tio meter åt höger innan vårt rum tar vid. Den runda porten stängdes så fort trucktåget åkt in med modulen.
”Okej! Tillbaks till jobbet nu!” gastar Enochsjuttiokillen samtidigt som han klappar med händerna.

*

Amy är lite av en rövslickare. Jag gillar henne inte, men hon är snäll mot mig. Annars behandlar hon de nya som skit. Jag tänker att hon kommer bli den nya Hitler efter att hon gått i pension. Fast jag är inte ny längre. Herre jävla gud, har det gått ett och ett halvt år redan?

Varför orkar man gnälla på de andra? Vad spelar det för roll om de plockar slött? Vad gör det dig? Säger jag aldrig till Amy. Men folk som känner att jobbet på BC betyder något är för mig en gåta. De som tar det på allvar, som gör företagets problem till sina egna, varför? Då gillar jag Miriam bättre. Hon verkar hata jobbet på samma sätt som Christer. Hon blev klar med sin utbildning för över ett år sen nu, men hon blev inget ändå.

Hon gör musik. Det är bara hon, en synt och förinspelat material från en dator. Jag har hört henne på Soundcloud. Det låter som Enya fast mer synth. Sån där modern retrosynth som låter mer 80-tal än 80-talet självt. Hon har en massa märkliga tatueringar som ser ut som magiska symboler över allt, jag tror hon har målat dem själv. Hon är alltid kort och otrevlig mot alla utom Amy och några få till. Gnällspiken säger att hon är lesbisk och hatar män. Sen Miriam fick fast har hon inte jobbat över en enda sekund.

Di Gamle jobbar sällan över de heller, de fastanställda jobbar över lag över mycket mindre än vi andra. Det blir ofta övertid. Man behöver inte, men man känner pressen. Alla ordrar som kommer in under dagen måste bli klara. Måste. När det är kaos kan de kalla in folk sent på eftermiddagen. Ibland, om de har svårt att få in folk och få vill jobba över kan man få jobba till sent på kvällen. Jag jobbar alltid över. Mitt rekord är halv elva. Sju på morgonen till halv elva på kvällen, det är tio och en halv timme. En gång jobbade de till halv tolv.

*

Jag slapp jobba idag. Så jävla skönt. Jag skiter i pengar, kan käka nudlar, är så jävla värt att vara hemma en dag mitt i veckan. Bara se till att göra långkok en gång i veckan så man har matlådor att ta med till jobbet. Fattar inte folk som köper lunch ute varje dag, så mycket pengar de slösar.

Ska ta upp mitt tecknande igen, det har blivit lite skralt med det på sistone. Jag ritar tredimensionella geometriska mönster med bläckpennor i olika färger på kollegieblock med rutor i, såna man har i matten. Det ska bli något stort. Att alla de olika pappren ska sättas ihop och de olika mönstren ska upprepa sig enligt ett logiskt schema. Det vore kul att försöka göra en animation av det också. Att mönstren växer fram, kanske med någon musik i bakgrunden. Jag önskar jag vågade fråga Miriam om hon ville bidra. Skulle vilja köpa en sån där gammal apparat som man använde när man gjorde tecknad film förr. En slags fotokopiator, antar jag. Men det går väl inte få tag på, allt görs väl med datorer på något sätt nu för tiden.

Jag drömmer ofta om jobbet på nätterna. Detta var en sån natt. Det såg lite annorlunda ut, väggarna var av träpanel och arbetsuppgifterna ganska oklara. Mina arbetskamrater bestod även av gamla vänner och folk jag gick i skolan med. Sen minns jag inte så mycket mer.

”Fi fan”, sa Juggegubben när jag berättade om min dröm dagen efter. ”Skriv upp det som övertid.” Sen skrattade vi.

*

Komponent X-C-3-3-3, hyllplats 404. Antal:2. Uppge checksiffra.”
”Fem, sju, åtta.”
Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
”Fem. Sju. Åtta.”
Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
”Femsjuåtta.”
Du sa: fem tre fem. Fel checksiffra. Uppge…”

Ibland vill den inte. Den satans jävla subban fattar inte vad man säger. I början hände det ofta, sen fick man in det. Men ibland så kukar den ur. Mitt problem är åttor, hon fattar inte mina åttor. Men varför nu? Det har ju gått utan problem skitlänge, har min röst ändrats? Över helgen?

”Feem, sju, å-tta.”
Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.

*

En dag blir jag uppkallad till Lagerchefen. Blir lite nervös, undrar varför. Har haft väldigt lite att göra med honom. En del går ofta in på hans kontor och pratar, ingen aning om vad. Andra blir ditkallade och utskällda. De som plockar slött eller försovit sig vid upprepade tillfällen, antar jag. Det måste i alla fall ha gått ganska långt innan man hamnar där då det annars är Enochsjuttiokillens jobb att skälla ut folk för saker. Men det är bara de nya som tar åt sig, vi andra har ingen respekt för hans ettriga gnällande.

Lagerchefen sitter mest i sitt bås och pratar i telefon eller stirrar på sin dator. Eller så låtsas han bara, jag har sett hur han kollar in oss, kontrollerar att vi gör vårt jobb ordentligt. Man har en bra blick över lokalen där ifrån båset.

En dag så såg jag det. Lagerchefen ler sällan och då han gör det drar han bara läpparna närmast overkligt långt bakåt, han öppnar inte munnen. Men en dag gjorde han det, det var när han satt och pratade i telefon i sitt bås som vanligt. Han snurrade runt i stolen och skrattade elakt.

Då såg jag huggtänderna. Det hela kändes genast logiskt. Undrar om han syns i speglar? Han måste i alla fall ha kommit på ett sätt att kunna vistas i solljus då jag har sett han gå ut till sin svarta BMW före skymningen.

”Vi har ett vikariat som dyker upp. Amy ska ju bli mammaledig snart och vi undrar om du är intresserad? Vi tycker du gör ett jättebra jobb och är en schyst kille.”

*

Speglar mig i mina nya jobbkläder. Det var det första jag fick göra på morgonen, Enochsjuttiokillen gav mig ett packe kläder och sa åt mig att gå tillbaks upp till omklädningsrummet och byta om. Han log vänligt. De sitter bra. Byxorna är tunnare, tröjan också, jag känner mig mindre klumpig. Skrattar till när jag ser mig själv i spegeln. Känns så overkligt.

Går stolt ner och möts av leenden och ryggdunkar. ”Ojoj! Snygging!”
”Fint!”
”Tjusigt. Hur känns det?”
”Passar dig bra.”

Tänker på Tod Brownings gamla klassiker Freaks. ”One of us! One of us!” ropar cirkusmissfostren under deras initiationsrit för nya medlemmar. ”We accept you! We accept you! One of us!”

Chilenartanten kommer fram till mig. ”Visst känns det bra? Kommer ihåg hur skönt det var när jag tog på mig dessa kläderna för första gången.” Jag ler så jag nästan spricker.

Sen kommer skammen. Det är ju ingen skillnad. Jag gör ju samma jävla jobb för samma jävla lön, bara med andra kläder. Kommer bli bjuden till julfesten, det är typ hela skillnaden. Fast jag får visserligen ett schema nu, det är skönt. Ville egentligen inte jobba heltid, men det har ju i praktiken blivit nästan heltid ändå, och de dagar jag inte jobbat har jag mest spenderat med att ha ångest över att jag snart måste jobba igen.

Jag har ingen ångest när jag väl är på jobbet, då är jag som en zombie. Jag är som gladast ungefär från den sista halvtimmen på jobbet till någon enstaka timme efter att jag slutat. Sen kommer ångesten tillbaka. Sen sover jag.

Morgnarna minns jag inte. Mindes jag inte. Tills jag plötsligt kom ihåg. Det var en av de nya, en ung kille som pratar norrländska som påminde mig i fikarummet.
”Han bara gungade där, typ halv sju på morgonen.” berättar han för de andra runt sitt bord, själv sitter jag med Gnällspiken vid bordet bredvid och tjuvlyssnar.

Norrlänningen berättar om en emokille som sitter och gungar i lekplatsen vid kyrkan. Han verkar vara tjugo-tjugofem någonting, har mössa, svart hår, ett par stora hörlurar på sig och sitter och gungar där i parken varje morgon. Jag har också sett honom, jag cyklar också förbi där varje morgon. Han gungar jättehögt. Jag cyklar ganska fort så jag hinner aldrig se så noga, men jag tror han brukar le. Kanske mumlar han något för sig själv, eller sjunger med i låten han har i lurarna.

Han har varit där varje morgon i alla fall i ett års tid nu. Han har blivit ett så vanligt inslag i min jobbrutin att jag inte längre tänker på det. Så minns jag plötsligt mina morgnar.

Jag vaknar till panikångesten som bara en väckarklocka en vardagsmorgon klockan sex kan ge, tar mig upp och käkar en liten skål yoghurt med müsli. Skiter och borstar tänderna, slänger i matlådan från kylskåpet i ryggsäcken, tar på mig jobbkläderna, går ut och cyklar iväg.

På vägen till jobbet tänker jag att jag inte tänker, har lite ångest men inte jättemycket, hamnar snarast i nått slags trance, kanske sån där som långdistanslöpare har när de kommer in i lunket, det är nästan meditativt. Jag cyklar förbi emokillen på gungan, tänker att allt är likadant varje morgon och kommer sen på mig själv med att jag alltid tänker exakt samma tankar men aldrig kommer ihåg vad jag tänker när jag väl kommit fram till jobbet. Sen kommer jag fram till jobbet och glömmer bort allt.

*

Hon Med Ögonen är speciell. Jag brukar alltid tycka de nya tjejerna är lite speciella, innan de antingen slutar eller bara sjunker in i det grå kollektivet av arbetskamrater. Men nu tänker jag att hon är speciell på riktigt. Jag börjar fantisera. Att jag ska visa henne hur jobbet går till och hon blir imponerad av min erfarenhet. Att hon nästan ska råka ut för en hemsk arbetsplatsolycka fast jag hinner rädda henne och att hon där i mina armar ska titta upp på mig med beundran och tacksamhet.

Herregud, mina dagdrömmar är så fantasilösa. Vad har det här jävla jobbet gjort med mig egentligen?

”Vad gör vi här? Egentligen?” Det är många som ställer den frågan, i början. Jag brukar bara himla med ögonen och gå vidare med min vagn när de undrar. Lämna det åt någon annan att dra ett tröttsamt skämt. Men Hon Med Ögonen ställer frågan direkt till mig när vi är ensamma i 500-korridoren, så jag stannar upp.
”Ja… plockar komponenter?” försöker jag.
”Jo men… vad ska det bli? När är det färdigt?”

”Ja…”
Fel checksiffra.” Vi går vidare med våra vagnar. Det är svårt att prata på golvet, lite småsaker emellanåt bara. Di Gamle pratar en hel del, bara sinsemellan. Ofta samlas de vid SD-Jannes truck och viskar något snabbt, kastar sina onda blickar mot oss andra. Om någon av oss pratar för länge så får vi tillsägningar av Enochsjuttiokillen, de fast anställda pratar lite mer och får bara blickar men Di Gamle får inte ens det. Tvärtom undviker Enochsjuttiokillen dem när de samlas för sina viskningar, han vänder bara ner huvudet och låtsas inte se.

”Färdigt och färdigt. Det blir nog aldrig färdigt. Och även om det skulle bli det så, ja. Vad kan vi göra åt det liksom?” säger jag utan att jag riktigt förstår vad det är jag försöker säga. Amy bryter plötsligt in, hon har varit väldigt pratglad sen hon kom tillbaks från mammaledigheten.

”Precis. Det är ju inte vi som gör det. Vi gör ju bara vårt jobb och man behöver ju betala hyran, eller hur? Och skulle inte vi så skulle ju någon annan göra det istället, så whats the point?” Amy rycker på axlarna, men Hon Med Ögonen är inte imponerad.

”Jo men vad? Vad är det vi sätter ihop…”

”Tänk så här.” avbryter Amy, ”Vi gör ju det vi måste, eller hur? Det kanske inte är så kul, eller ens så bra, men vad är alternativet i så fall? Tänk på det.”

*

”SAAAMLIIING!”

Så var det dags. Enochsjuttiokillens stämma går inte att ta miste på. Det går sällan en dag utan samling. ”Talkman vila”, hör man folk säga över hela golvet medan de släpper sina vagnar och slött traskar bort mot den öppna ytan utanför hopplocket. Dags att få en kollektiv utskällning och höra en massa ältande om ineffektivitet, slarv och för mycket snack. Det är Enochsjuttiokillens högtidsstund, vid några enstaka tillfällen är även Lagerchefen med för att informera om något totalt ointressant och ovidkommande. Orderingångarna, volymer, resultat bla, bla, bla.

Det är på samlingarna man ser vilka ens jobbkamrater är. Amy och de andra rövslickarna nickar vid varje påstående Enochsjuttiokillen gör, Di Gamle tittar nonchalant framåt, kan till och med viska lite med varandra om det inte är Lagerchefen som har ordet. De flesta andra rör inte en min. Christer och Miriam tittar alltid hatiskt rakt ner i golvet. Ibland tar en rövslickare ordet och upprepar något Enochsjuttiokillen just sagt, sen är det hela över och vi går alla tillbaks till jobbet.

*

Jag har börjat gilla Hitler. Eller typ. Hon är ett as, men det är liksom lite roligt. Alla har en egen historia om henne som de berättar för de nya. Min är den när hon välte min vagn efter att kört in en hel pall med X-B-3-3-3 som hon föste med en palldragare framför sig trots att pallen var två meter hög och hon därför saknade all sikt. När hon väl kraschat min vagn gick hon fram, tittade slött på golvet, sen på mig, och istället för att be om ursäkt eller fråga hur det var med mig sa hon bara ”Nä så där kan du inte ha din vagn. Plocka upp det där.” sparkade undan en kartong för att göra plats och körde vidare sin palldragare.

Det är bra att berätta de här historierna för varandra, och för de nya, för att avdramatisera det hela, tänker jag. Men så ser jag Hitler skälla ut en jätteblyg tjugoårig tjej som jobbat typ en vecka för en skitsak. Vilken jävla idiot.

”Men vi borde inte hålla på och snacka skit sådär. Bättre att ta upp det direkt med varandra, vi har ändå ett gemensamt intresse gentemot ledningen.”
Vi har en ny sakförare på jobbet nu. De kommer och går med jämna mellanrum, sakförarna. Någon som tyckte vi borde starta en fackklubb, en som förlängde samlingarna med att föreslå Lagerchefen att vi borde sortera våra sopor, en som tyckte att gratisfrukten man kan ta i lunchrummet borde vara ekologisk, eller åtminstone inte köpas från Dole.

Den nya sakföraren är av mer revolutionärt snitt. Han babblar ofta med mig, av någon anledning känner han förtroende för mig. Antagligen var det att han hörde mig snacka skit om företagsledningen en gång. Det var när Lagerchefen på nån samling meddelat att det går bra för företaget och jag efteråt mumlat något om att ”bra för företaget” inte gör någon skillnad för oss som jobbar ihop deras jävla vinstutdelningar. Sen dess har jag haft Sakföraren på mig hela tiden. Han börjar bli ganska irriterande.
En dag när vi slutat jobbet och det bara var jag och han i omklädningsrummet så gav han mig sin lilla pamflett. Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki. Jag började läsa den när jag kom hem. Orkade bara fyra sidor, får se om jag fortsätter någon gång.

*

Har helt kommit ifrån mitt ritande, köpte en ny tv istället. Den är skitstor och har surroundljud. Känns bra att spendera sina pengar på något. Vi tjänar faktiskt ganska okej för att vara okvalificerade LO-arbetare. När jag jobbade på Posten var ingångslönen en örfil och en utskällning, sen följde det inflationen. Fattar inte riktigt vad folk gör av sin lön på när man jobbar heltid. Fast de går väl och super på dyra ställen, köper kläder och sån skit som inte intresserar mig.
Funderar på att köpa bil. Vore så skönt att slippa cykla till jobbet, särskilt på vintern. Tänker jag kan spara ihop en förti-femtiotusen på några månader. Det borde vara tillräckligt för en bil strax över ruckelstadiet, en som funkar utan att man måste oroa sig över att den ska braka ihop hela tiden. Sen är det bara bensin, parkering och försäkring som kostar, inga lån. Får bara försöka leva lite snålare ett tag, inte köpa lunch ute varje dag.

Ser mest dokumentärer på min stora tv. Om svarta hål, Egyptens dolda mysterier, om djurlivet i Amazonas. En dokumentär är annorlunda. Den är långfilmslång och mer konstnärligt utförd. Genomtänkta bildkompositioner, långa tagningar och med pumpande, repetitiv elektronisk musik nästan hela tiden. De växlar mellan naturbilder, rymden och bilder från elektronmikroskop. Ibland syns något talking head som i takt till musiken pratar om kvantfysik, gnosticism, paleoantropologi, katastrofism, taoism, nanoteknik eller alkemi.

En man med rakad skalle och intensiv blick håller en utläggning samtidigt som kameran sakta zoomar in på hans ansikte. Han säger att världen är en illusion. Att ditt medvetande är falskt och att det inte är du som tänker dina egna tankar. Hjärnan är bara ett medium, medvetandet är ett och universellt, din subjektiva syn är bara ett perspektiv inom samma helhet. Den mänskliga hjärnan är ett resultat av evolutionen, som i sin tur är ett resultat av de gynnsamma förhållanden som rådde på den här planeten som, liksom allt annat, skapades av materia från Big Bang. Vi är alla delar av komponenterna som uppstod i denna skapelse, våra hjärnor är universum självt som börjat förstå sin egen existens. Vår civilisation kommer så småningom fullborda denna förståelse, liksom den kommer fullborda dess yttersta mål, det som finns inneboende i universums strävan.

För allt leder mot samma mål, både individuellt och kollektivt, det är samma strävan som leder dig, civilisationen, planeten, galaxen och universum mot den oundvikliga slutdestinationen. Utslocknandet. Du dör, civilisationen dör, planeten dör, galaxen dör, universum dör. Det är ditåt vi alla färdas och det är dit vi alla, medvetet eller omedvetet, längtar. Mot utslocknandet, döden, upphörandet av existensen – det är dit vi vill. Det är dit vi måste. Det är vårt oundvikliga öde som vi steg för steg närmar oss, dag för dag, minut för minut.

Jag känner tröst av dokumentären. Stänger av tv:n, borstar tänderna, ställer klockan på sex och går och lägger mig.

*

Hon Med Ögonen upphör inte att fascinera mig. Hon har hängt kvar, är en i gänget men ändå inte en i den grå massan. I 100-korridoren, en av få delar av lagret där man inte är inom synhåll för Lagerchefen, har hon stannat med sin vagn och tittar rakt upp i taket. ”Vad tittar du på?” frågar jag. Det är bara hon jag skulle frågat, alla andra skulle jag gått förbi.

”Taket. Det är så böljande. Som ett halvklot. Med en tjock, skarp bjälke i mitten. Det ser ut som en dom, ett gammalt tempel, en moské, som Sofia Hagia eller något.”
Jag ställer mig jämte henne, lite för nära än vad som är nödvändigt, och tittar upp. Det ser ut som vi är inuti en silo. Alla lampor, elledningar, luftrör och sprinklersystem sitter liksom på sidan, mitten av taket är en kal kupa. Det har jag aldrig sett innan, har aldrig stannat till och tittat upp förut. Aldrig under alla dessa år. Det är poänglöst, såklart, hur detaljerna i taket ser ut, var lamporna och ventilerna är placerade. Men ändå. Jag är ju här fem dar i veckan, har ju varit här i flera år.

Efteråt börjar jag se olika detaljer i lagret. Hur den blanka, röda brandsläckaren bryter av symmetrin av de rektangulära hyllorna när man betraktar den från slutet av 400-korridoren, hur raden med X-B-3-3-3-pallar bildar en linje av framskjutande trianglar som blir större och större då man närmar sig dem från hopplocket. Tänker att jag vill rita det här på mina kollegieblock när jag kommer hem. Tänker jag vill berätta om det för Hon Med Ögonen.

Efter ett tag börjar jag bryta mina vanor. Går ut till lastbryggan under lunchen. Det är det rökarna gör, de ägnar första kvarten åt att käka sen stressar de ner ut på bryggan för att röka. Nu hänger jag med dem ner. Ungdomarna sitter nedanför bryggan på de improviserade bänkarna av gamla lastpallar intill stängslet, jag sitter uppe på den obekväma ståltrappan precis utanför dörren tillsammans med SD-Janne.

Här ser man stora delar av industriområdet. Ett oändligt landskap av gråa, trista, fyrkantiga byggnader omgivna av illa skötta gräsplättar som ser ut som ödetomter, allt inrutat av slitna, breda asfaltsvägar utan någon trafik.

”Aldrig tänkt på att det är så stort innan.” säger jag utan att vända bort blicken. SD-Janne börjar peka med hela handen.

”Jag har jobbat där, där, där, där och där.”

”Jaså? Trodde du varit på BC hela livet” säger jag.

”Det är ju våra lokaler allihop” säger han. ”De är anknutna med gångar under marken. Komponenterna kommer ju någonstans ifrån, vetu. Och modulerna tar ju vägen någonstans sen med.”

*

Christer ska sluta. Jag känner mig riktigt glad för hans skull. Han bara skiter i det, hoppar av och gör klart sina studier, sen får det bli vad det blir. Han vägrar någon slags avtackning, han tänker inte anordna någon after work eller något. Bra dra, glömma och gå vidare.

”Det värsta är hur man ser folk brytas ner”, säger han.
Vi har knappt pratat under alla dessa år, nu går jag fram och frågar hur det känns, säger att jag avundas honom.
”Jag blir alltid glad när någon av de nya försvinner efter ett halvår. De som stannar efter det…” han sträcker ut högerhanden i en uppgiven gest.

Folk reagerar lite olika på Christers besked. Di Gamle mumlar, viskar och pekar, som de alltid gör. Några av dem ger Christer sneda leenden och axelklappar. Juggegubben snackar skit bakom hans rygg. ”Vad fan ska han göra? Tror han att han kommer undan? Vad fan spelar det för roll ey?”

Hitler skakar mest på huvudet, vid något tillfälle hör jag henne säga ”ja lycka till du” med ett sarkastiskt tonfall. Amy försöker lugna ner Miriam, som är svinförbannad.
”Det spelar ju ingen roll? Eller hur? Tänk så.” försöker hon.
”Så fan heller. Vem tror han att han är?” väser Miriam tillbaks. ”Det är ju snart klart. Allt kommer ju ändå ta slut, vem tror han han är som hoppar av nu?”

Så ser jag Hon Med Ögonen. Hon sitter på några kartonger med ansiktet i händerna och gråter. Det är samma plats där vi en gång stod och tittade på taket. När jag närmar mig ser hon upp mot mig. Tårarna rinner, men hon ler. Det är oklart om hon gråter av glädje eller sorg.
”Hur är det med dig?” säger jag och tar till min egen förvåning hennes händer i mina.
”Det är bara… allt det här.” Hon gör en svepande rörelse med högerhanden, håller kvar sin vänsterhand i min. ”Det som vi gör. Allt som vi jobbat för. Anledningen att vi kommer hit varje morgon.” Hon kramar om mig. ”Jag fattar nu” säger hon precis intill mitt öra. Vi har kramats förr, innan julledigheten, men den här gången är det annorlunda. Vi kramas lite för länge, lite för hårt, och när vi slutar så ser vi varandra i ögonen lite för intensivt. Hon ser på mig och ler med tårar i ögonen, smeker mig över kinden innan hon vänder om och återgår till sin vagn.

*

Den sista dagen vaknar jag till ur mitt meditativa lunk då jag närmar mig kyrkan. Emokillen är borta. Han sitter inte där på gungan som han alltid gör annars. Jag ser han jämt, varje morgon, jag tänker på det, sen tänker jag att jag alltid tänker samma tankar och sen glömmer.

Ordrarna är snart slut. Det har varit lite annorlunda på jobbet de sista två veckorna ungefär. Fler och fler har flyttats in på hopplocket, lagerplatserna har blivit färre då man inte fyllt på som innan, istället gapar merparten av hyllorna tomma. Slingan har byggts om då en stor cirkelformad avsatts byggts upp och skärmats av mitt i lokalen. Nu på slutet är vi bara en fyra-fem stycken som går runt och plockar som vanligt medan de andra monterar stora stålstrukturer på hopplocket. Tjeckerna verkar ogilla det hela. De är vana att vara i majoritet med någon enstaka av oss där ibland, ditskickade för att göra de enkla sysslorna. Nu tycks organisationen vara lite kaotisk, det är trångt, många står och gör ingenting, har blivit överflödiga och står och flamsar till tjeckernas irritation. Men Enochsjuttiokillen verkar inte bry sig, märkligt nog. Har aldrig sett han så glad tidigare. Han har varit borta mycket på sistone, Lagerchefen också. De har varit på huvudkontoret och på andra avdelningar, haft en massa möten. Kontorspersonalen har ofta varit nere på lagret och tittat på hyllorna, antecknat, fotat, stressat och haft sig.

Uppdrag saknas. Logga ut.” Hajar till när jag hör en helt ny fras i headsetet. Men jag reagerar med glädje. Det är över! ”Logga ut!”, säger jag.
Loggar ut”, säger roboten.

”SAAAMLIIIING!”

”Okej allihop. Vi tar en tjugominutersrast, det finns lite kakor och godis i lunchrummet att ta, sen samlas vi här utanför på gården. Lagerchefen ska tala lite och så, ja, ni förstår nog.”

Alla blir glada och går småpratandes upp mot fikarummet medan tjeckerna släpar in den stora stålställningen mot den nybyggda avsatsen. De behöver ingen truck den här gången, bara åtta tjecker som knuffar fram den hjulförsedda ställningen. Modulen, om man ens kan kalla den för det, består bara av ett slags svart, cigarrformat metallskelett.

Själv struntar jag i fikat, har haft ont i magen hela dan och går och skiter istället. Tänker på mörkret. Idag var det en fin soluppgång, om än knapp, bara en smal ljusstrimma precis vid horisonten. Det är den tiden på året nu, strax innan mörkret tar över helt. När man cyklar till jobbet ser man soluppgången och när man cyklar hem ser man solnedgången. Det är tydligast vid bron över järnvägen, den som leder till industriområdet. Framför sig ser man det monotona industri- och lagerlandskapet breda ut sig, nedanför bron ligger alla spår, växlar och rostfärgade godsvagnar. Till vänster, långt där borta, ser man hur spåren leder fram mot staden med dess kyrkor, vattentorn och moderna skrytbyggen. Det är nått fulsnyggt över hela scenen. En plats för att stanna till och skriva en dikt eller något. Om man hade kunnat, haft tid eller åtminstone uppskattat poesi som konstform. Men det är bara några dagar kvar nu, om det inte rent av var den sista dagen idag. För sen blir det helt svart. Mörkt när man cyklar till jobbet, mörkt när man cyklar hem.

Betraktar den öde lagerlokalen när jag kommer ut från toan. Tror aldrig jag varit här helt själv innan. Det ligger ett headset på golvet, hyllorna är nästan tomma. Fan vet vad tjeckerna gjorde av sin metallställning. Till min förvåning ser jag att Den Stora Korridoren är öppen, så jag går fram och tittar. Kan inte dämpa min impuls utan går in i den, omsluts av mörkret och de små röda lamporna i taket. Ser att det finns massiva plåtdörrar både till höger och vänster, men de är låsta så jag fortsätter framåt mot den svagt upplysta porten långt där borta. Det är en likadan rund port som den på vår sida och en knapp på väggen öppnar den.

Det första jag ser är ett headset som ligger på golvet. Tar bara ett par kliv in. Det är verkligen exakt likadant. Exakt likadant som vårt lager fast spegelvänt. Inte bara själva lokalen utan även hyllorna, också de lika utplockade, också de med en avskärmad avsats i mitten.

Drabbas av en odefinierbar förtvivlan och vänder snabbt om, in i Den Stora Korridoren, börjar springa och kommer andfådd tillbaks ut därifrån jag kom. De stora lastportarna ut mot gården är öppna och jag ser att folk börjat samlas, kommer ut precis när Lagerchefen börjar tala. De har byggt ett högt podium i två steg. Längst upp en liten ficka där Lagerchefen står framför en mikrofon, nedanför den finns en bredare läktare där kontorspersonalen och några obekanta ansikten står på rad. De har alla en slags vita överdragsrockar på sig, de ser ut som en baptistkör eller något. Lagerchefen är helt klädd i svart. Svart kostym, skjorta och slips, med ett par svarta solglasögon på sig.

”Det är fullbordat!” Alla hoppar till av mikrofongnisslet och den helt onödigt höga ljudvolymen. ”Tiden är kommen!” Lagerchefen håller upp båda armarna i luften, han talar sakta och tydligt. Solglasögonen döljer honom visserligen, men jag känner hans maniska blick. Runt omkring mig på uteplatsen börjar folk liksom gunga, det går ett sus genom församlingen. En del verkar oroliga, andra upphetsade, efter ett tag lyfter en del händerna mot skyn precis som Lagerchefen.
”Vårt arbete är slutfört! Öppna portarna! Öppna portarna!” Ett dovt gnisslande hörs bakom oss. Hela församlingen vänder sig om mot lagerbyggnaden vars kupolformade tak delar sig i två och åker ner i väggarna. Stämningen stegras dramatiskt i takt med det tilltagande mullret inifrån byggnaden. Chilenartanten börjar skratta, först försiktigt sen fullkomligt hysteriskt. Hon sliter sönder sin jacka, hoppar ner från traven med lastpallar där hon suttit och går ner på knä på asfalten. Juggegubben böjer sig ner och tar stryptag på henne samtidigt som de börjar tungkyssas vulgärt. En del, särskilt de nya, ser sig omkring förvirrat, några gråter. Tjeckerna står på rad i bar överkropp, håller varandra om axlarna och vinglar fram och tillbaks medan de sjunger något på hemspråket. Andra drar sig i håret, slår sig i ansiktet, skriker förtvivlat och skrattar maniskt. Jag börjar tränga mig omkring i folkmassan, letar efter Hon Med Ögonen. Det är svårt då folk överallt tar tag i mig, drar i mig och skriker mig i örat.
”Vad har vi gjort!?” vrålar någon förfärad, ”Äntligen!” ropar en annan.

Miriam ger mig en rugbytackling, tar tag om min midja och slickar mig på kinden innan hon faller ihop på marken och spyr. Kakorna från lunchrummet ser inte ut att ha hunnit brytas ner särskilt mycket. Gnällspiken springer runt i cirklar, knuffar, sparkar och slår på folk medan han skriker ”Moshpit!” hela tiden.

”Katharsis! Katharsis! Karnevalen är äntligen här! Svart är vitt, bonden är kung, åsnan är drottning, fan och hans moster, uääääälälälälä!” Det är oklart om Sakföraren riktar sitt anförande direkt till mig, han tittar visserligen på mig men ögonen är tomma och sneda. Han står hur som helst i vägen och matchar mina rörelser, så jag får finta bort honom med några snabba kroppsvridningar, vilket får honom att tappa balansen och trilla ihop. Det är många som trillar ihop, lägger sig och sprattlar, reser sig och faller igen.

Då ser jag Hon Med Ögonen. Hon står längst fram i samma pose som Lagerchefen med händerna i luften och med tårar i ögonen då hon plötsligt faller ihop på marken hon med. Hon sliter av sig sina jobbyxor utan att knäppa upp knapparna, liksom ålar sig ur dem. Trosorna åker av tillsammans med byxorna och hon börjar onanera frenetiskt med högerhanden samtidigt som hon suger på tummen med vänsterhanden. Hennes stönande har en så högfrekvent ton att det inte bara överröstar det tilltagande dånet inifrån lokalen utan även sticker i öronen. Det spastiska juckande mot sin högerhand leder till att hon hoppandes tar sig fram i sidled över gårdsplanen.

Jag backar sakta och hinner se Semiförmannen sittandes på huk med byxorna neddragna bajsa en avsvimmad student i ansiktet innan det öronbedövande ljudet bakom oss får mig att vända om. Raketen skjuter upp genom taket och jag följer den länge med blicken allteftersom den blir mindre och mindre. Runt omkring oss sker samma sak. Från var och varannan byggnad över hela industriområdet skjuter raketerna upp i luften. Hitler är alldeles blodig i ansiktet då hon river kinderna med sina långa, äckliga naglar, hon skrattar ett mekaniskt ”Ha!…Ha!…Ha!” med tre sekunders intervall medan Amy hoppar omkring barbröstad och slår sig själv i ansiktet.
”Äntligen! Äntligen! Äntligeeeen!” skriker hon innan hon spottar Enochsjuttiokillen i ansiktet, som svarar med en rak höger innan han kramar om henne och glider ner med ansiktet mot hennes bröst som han börjar suga på som en liten bäbis medan Amys näsblod droppar honom i håret.

Chilenartanten ligger nu på asfalten och låter Juggegubben pissa henne i munnen, det låter som när en vattenslang sakta fyller en stor plastdunk, då och då avbrutet med ett slags gurkelkluckande ljud när hon hickar till. Gnällspiken som har sprungit runt i cirklar mest hela tiden stannar plötsligt upp, märkbart yr fokuserar han på målet, springer allt vad han orkar och sparkar till Chilenartanten på munnen. Blod, piss och tänder skvätter mig i ansiktet. De närmaste stannar upp och tittar ner mot Chilenartanten. Hon ligger stilla ett ögonblick innan hon slår upp ögonen, ler ett stort leende med bara tre tänder i munnen, och börjar gapskratta. Den tillfälligt tystnande publiken stämmer in, Gnällspiken kastar sig ner och hånglar upp Chilenartanten, en tjugoårig nybörjartjej som nyss gråtit förtvivlat börjar suga Juggegubbens slaka, pissdroppande kuk medan de andra tar av sig kläderna och bildar hög.

Lagerchefen som länge bara stirrat rakt upp i luften med fingrarna fastlåsta i en krampartad gest börjar åter mässa.
”Livets löfte är döden! Livets löfte är döden!” vrålar han i extas, kontorspersonalen upprepar skrikandes varje ord under honom medan de första blixtarna kommer. De sticker i ögonen, men svampmolnen som nu börjar skjuta upp över horisonten är vackra, de dova smällarna också.

SD-Janne står bredvid mig, längst bak. Han verkar ha stått här hela tiden, ler bara lugnt och tar ett sista djupt bloss på sin cigg som han knäpper iväg med långfingret. Den studsar mot Sakförarens axel och ner i asfalten. Sakföraren har petat ut sitt ena öga och spetsat det på en kulspetspenna som han talar till som om det vore en kasperdocka. SD-Janne har redan vänt sig om, han går sakta upp för ståltrappan och in i lagerbyggnaden. Den sista blixten är så stark att jag faller till marken med ansiktet begravt i armvecket. Jag har aldrig sett något så ljust. Det är så ljust att det egentligen är helt svart, för man ser inget annat.

Jag hinner känna en bris av sommarvärme innan bröstkorgen knäcks och vi alla sveps bort av tryckvågen.

***

Maskinerna är våra vänner. Del II av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

alienation, främlingskap, främlingskänsla (eng. Alienation; fr aliénation; ty; Entfremdung). Ordet ”a.” betecknar generellt processen att något som hör till ett subjekt (människan), blir främmande för det. Mer bestämt betecknar ordet ”a.”processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det. Resultatet är ofrihet.

Filosofilexikonet

Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) slutade tro på gud. Han uppfostrades till kristen, blev efter ett tag panteist tills han till sist blev materialist. Människan är vad hon äter, konstaterade han. Det låter snyggare på tyska. Der Mensch ist, was er isst.

Det är människan som skapat gud och inte tvärtom, säger Feuerbach. Men likt förbannat har gud makt över oss. Kungar legitimerar sin makt med gud, enorma resurser läggs på kyrkor, pyramider och prästerskap. Folket fruktar gud. Folket drömmer om himmelriket. Folket skapar gud som självständiggör sig och framträder som något främmande för det.

Detta kallar Feuerbach alienation. Något som vi skapat framstår som ett självständigt väsen och utövar makt över oss. Men begreppet utvidgas under 1800-talet. Karl Marx hävdar snart att det kapitalistiska produktionssättet alienerar oss. I det gamla samhället sålde man hela frukten av sitt arbete. Arbetet gav mening. I kapitalismens fabriker jobbar man åt någon annan, man äger inte maskinen, man får inte en lön som motsvarar vad man producerar. Om någon sedan konsumerar vad det nu kan vara som vi tillverkar i vår fabrik, så ger det oss ingen tillfredsställelse. Marx alienationsteori är helt enkelt teorin som förklarar varför det är så jävla tråkigt att gå till jobbet.

Charlie Christensens seriefigur Arne Anka uttrycker det bäst av alla:

”Med undantag av Arbeit macht frei så härrör alla ordstäv om arbetets lov från förindustriell tid. Man skördar fan inte det man sår på ett fabriksgolv!” *

Vad alienerar oss idag? I nyheterna läser jag om Ekonomin. Ekonomin går dåligt. Vi måste alla se till att Ekonomin går bra. All politik syftar till detta. Vi väljer inte politiker som styr Ekonomin, vi väljer de politiker vi tror bäst känner till vad Ekonomin behöver. Ingen vet riktigt vad Ekonomin är för något. Skulle man kunna leda i bevis att Ekonomins behov leder till olycka för mänskligheten eller att Ekonomins krav kommer leda till ekologiska katastrofer spelar det ingen roll.

Visst har vi skapat Ekonomin. Men nu är den ett eget väsen och vi kan inte göra något åt det. Resultatet är ofrihet.

*

”Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner, som göra produktionen lätt och billig! Låt oss ta kontrollen över dem. Låt oss draga fördel av deras lättvindiga och billiga produktion: Låt oss driva dem för egen räkning… Detta är socialism, mina herrar.”

Jack London, Järnhälen

Socialisterna hade fattat. Att industrins epok skapar alienation, kriser och elände, det hade redan ludditerna listat ut. Men, hävdar nu socialisterna, det är inte maskinerna i sig som är problemet. Det är ägandet. Arbetarkampen gick från att vara reaktionär till att bli revolutionär. Eller, snarare, revolutionärerna fortsatte vara revolutionära, det var ju innebörden av ordet revolution som förändrades.

I slutet av 1800-talet var socialismen på frammarsch. Idéer och teorier fanns det gott om och ju längre tiden gick fick den marxistiska inriktningen en allt mer dominerande ställning. Marx dömde ut sina föregångare och samtida meningsmotståndare, kallade dem utopiska till skillnad från sig själv som företrädde den vetenskapliga socialismen. Socialism var i denna tappning inte främst ett moraliskt argument, det var en historisk nödvändighet. Denna vetenskapliga socialism hade inte bara listat ut historiens bakomliggande drivkrafter, den hade även räknat ut hur nästa kapitel i historien skulle se ut. Sista striden är här.

Få filosofer kan sägas ha haft ett så stort och konkret genomslag som Karl Marx. Som Terry Eagleton skriver:

”Det finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegelianska fackföreningar.”

Och som en sann rebell ville inte Marx kalla sig själv för filosof. Han ville inte ens kalla sig för marxist. Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den som han så berömt uttryckte det.Och världen förändrades.

*

Socialisterna var optimister. Nästa historiska fas var nära. När fabriksarbetarna väl har fattat, då klämtar klockan för kapitalismen. Vi är många, de är få. Störtas skall det gamla snart i gruset.

Riktigt så blev det nu inte. Socialisterna byggde upp partier som agiterade bland folket, tryckte böcker och broschyrer, höll möten och föredrag. Man ställde upp i val och krävde reformer. Demokrati, kortare arbetsdag, respekt. Man skapade fackföreningar som mer konkret kämpade för bättre villkor på arbetsplatserna. Strejken är ett oerhört vapen. Om vi slutar jobba, vad fan ska de göra då? Vi är många de är få.

Marx tänkte sig att en urladdning förr eller senare måste ske. Denna urladdning kommer sluta med arbetarnas seger. Socialismen. Istället blev det ett slags mellanting. Demokrati. Välfärdsstat. De äger fortfarande maskinerna, vi säljer fortfarande vår arbetskraft. Men våra partier och våra fackföreningar finns kvar. De har visserligen lagt ner sina ambitioner om en grundläggande förändring, men de har nu en annan funktion. De håller ägarna i schack. De ser till att vi ständigt får det lite bättre. Att vi får en lite större del av kakan än vi hade förut. Och klasskampen är inte längre lika allvarsam. Vi förhandlar. Det var något annorlunda än det gamla samhället men likväl fortfarande kapitalistiskt, och långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade.

Det skedde visserligen en revolution, men inte i det utvecklade väst. Inte i Tyskland, som Marx gissade på, utan i Ryssland. Vladimir Illich Ulyanov, bättre känd som Lenin, tänkte sig att världsrevolutionen skulle starta ute i världsekonomins periferi för att därefter sprida sig till Västeuropa för att fullbordas. Världsrevolutionen uteblev dock och istället såg sig Lenin och hans bolsjeviker sitta i ledningen för världens största bonderevolution. Vad man gör efter revolutionen var det visst inte någon som funderat på så noga heller. Ta över fabrikerna, visst, och nått om att centralisera makten till den nya arbetarstaten. Men sen då?

Sovjetunionens första staplande år skulle till allas förvåning bli en föregångsmodell för flera fattiga länder över stora delar av världen under 1900-talet. För antikoloniala nationalistledare tedde sig tanken på att låta staten diktera villkoren för den industriella utvecklingen lockande. I den rika världen var genomslaget desto mindre. Socialisternas utvecklingsmodell visade sig vara bakochframvänd. Socialismen kom nu före kapitalismen som i sin tur, efter 1989, efterträdde socialismen. Och även här har begreppen förändrats.

Kommunismen var det framtida tillstånd som skulle efterträda socialismen, ett klasslöst tillstånd där staten var avskaffad. Vare sig Sovjetunionen eller något annat land har gjort anspråk på att vara kommunistiska. De påstod sig vara socialistiska. De påstod sig även vara demokratiska. Vad vi idag ofta benämner kommunismen – och som kommunisterna benämnde socialismen – är Lenins märkliga hopkok av Kejsartysklands krigsekonomi, scientific management och machiavelliska maktutövningar. Det utgjorde visserligen ett alternativ till den kapitalistiska västvärlden, men var ganska långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade. Socialisterna ville att fabrikerna skulle kontrolleras av samhället. Istället blev samhället en fabrik.

*

Vi har en förmåga att göra dygd av nödvändigheten. Vi har också en förmåga att göra ideologi av taktik. Hur avskaffar vi kapitalisternas välde? Frågade sig socialisterna i mitten av 1800-talet. Genom att centralisera makten till en arbetarstat, sa några. Genom att omedelbart avskaffa staten och bygga det nya samhället underifrån, sa några andra. Båda sidor hade samma mål, det var bara en teknikalitet om hur vi når dit. Hur når vi arbetarstaten? Frågade sig marxisterna några årtionden senare. Genom revolution, sa några. Genom gradvisa reformer, sa några andra. Taktik, bara taktik. Samma mål. När reformisterna och revolutionärerna till slut satt vid makten hade taktikdiskussionerna blivit stora ideologiska skillnader. Och mer påtagligt. Kommunismens respektive socialismens införande fanns inte längre på dagordningen. Det var nu bra som det var, med antingen proletariatets diktatur eller välfärdsstaten.

*

Mellantinget. Rikedomarna hopar sig hos de rika medan de fattiga utarmas mer och mer. Det är inte bara orättvist utan även ohållbart. Systemet skapar oundvikligen kriser vilket på sikt kommer leda till dess undergång. Detta var 1800-talets socialisters analys. Men mönstret bröts. Även vanligt folk fick det efter ett tag bättre. Förbättringarna som arbetarnas organisering på arbetsplatserna tvingade fram, vilket även avspeglade sig i den demokratiska statens reformer och utbyggnad av välfärden, gjorde Marx analyser daterade.

Henry Fords löpande band och fem dollars arbetsdag var sinnebilden för kompromissen. Det var alienerande, skittråkigt och jobbigt att arbeta i fabrikerna. Den gamla hantverksskickligheten, värdigheten och traditionerna hos det arbetande folket som århundraden av uppror försökt bevara var till sist bortspolad. Men den materiella standarden var högre än någonsin och arbetsdagen förkortades. De höga lönerna i kombination med en annan aspekt av utvecklingen – de allt lägre priserna på varorna – gjorde vanligt folk rikare än någonsin. Men det var mer komplext än så. Höga löner gjorde att folk konsumerade mer, och denna konsumtion blev en viktig faktor för att kapitalisterna skulle kunna göra vinst. Den enskilde fabrikören hade visserligen ett intresse av av hans arbetares löner var låga, men höga löner generellt var tvärtom positivt även för honom. Intressena tycktes smälta samman och den demokratiska staten började föra en politik för allas bästa. Högre löner och högre vinster. Alla ska med.

Ingenstans var detta nya system så framgångsrikt som i det lilla konungariket Sverige.

*

Den svenska modellen. Så kallas systemet som reglerar arbetsmarknaden. Det är ett fenomen som älskas av alla. Facken vill värna den svenska modellen, näringslivet likaså. Samtliga riksdagspartier från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet säger sig tycka om den svenska modellen. I den mån det förekommer en politisk debatt om den svenska modellen så går denna ut på att den ena sidan anklagar den andra för att inte ”värna den svenska modellen”, eller om det är mer hätskt, anklaga motparten för att vilja ”rasera den svenska modellen”. Vilket den anklagade alltid värjer sig emot. Ibland är det arbetsgivare som anklagar fack, ibland är det tvärt om. Någon gång är det sossar som anklagar moderater, nästa gång kan rollerna vara utbytta.

Alla är rörande överens att den svenska modellen är förträfflig. Så vad är då den svenska modellen? Man brukar säga att den svenska modellen går ut på att facken och näringslivets representanter självmant, utan statlig inblandning, gör upp om villkoren på arbetsmarknaden. Det finns till exempel ingen lagstiftad minimilön i Sverige, frågor som i andra länder kan bli valfrågor. I Sverige sköts det hela genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Så brukar man i alla fall säga. Den svenska modellen har också en skapelsemyt, denna skapelsemyt heter Saltsjöbadsavtalet, vilket slöts 1938.

*

Sverige var ett orosland. På 20 och 30-talet fanns det inget land i hela världen där det strejkades så mycket som i Sverige. Inte sällan ledde strejkerna till våldsamma konfrontationer med polis, militär och strejkbrytare. 1931 inträffade massakern i Ådalen då militären öppnade eld mot en demonstration till stöd för strejkande arbetare, vilket dödade fem personer. Socialdemokraterna var starka och på frammarsch. De utmanades från vänster av kommunisterna och syndikalisterna.

Kommunismen blev aldrig någon stor företeelse i Sverige, de fick i regel ett fåtal procent i riksdagsvalen, men inom fackföreningsrörelsen var de mer framgångsrika. Kommunisterna förordade nämligen en mer offensiv hållning i arbetarkampen, de krävde högre lön och bättre villkor än sina reformistiska rivaler, vilket gav dem ett proportionellt mycket stort utrymme inom den stora fackföreningssammanslutningen LO.

Syndikalisterna hade brutit med LO redan 1910 och organiserade sig separat i en decentraliserad rörelse som nådde sin höjdpunkt under slutet av 30-talet då man organiserad cirka 10 procent av de fackanslutna arbetarna i landet. Syndikalisterna ville inte veta av några kompromisser utan låta arbetarna själva ta över arbetsplatserna. Man värjde sig inte för att förorda sabotage och andra militanta metoder för att uppnå sina mål.

Kommunisterna ville göra revolution genom att störta statsmakten och införa ett styre med modell efter Sovjetunionen, ett land vars ekonomiska tillväxt under 30-talet var enorm, samtidigt som västvärlden sjönk ner i ekonomisk depression. Runt om i Europa växte radikal vänster så väl som radikal höger fram i krisens spår. I Sverige vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1932 och försökte reformera landet. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade dock inte, även om stödet för socialdemokraterna fortsatte vara högt då de ständigt lyckades bli återvalda.

1938 slöts så den stora kompromissen mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Att SAF var beredda att sluta avtal med de reformistiska elementen av arbetarrörelsen var inte särskilt konstigt, då alternativet med fortsatta strider och revolutionära arbetare tedde sig betydligt sämre. Saltsjöbadsavtalet innebar ett slut på de för arbetarna så förhatliga företeelserna som strejkbryteri och svartlistning.

Samtidigt centraliserades facken och kommunister och syndikalister manövrerades successivt ut och fick minskat utrymme. Runt om i världen hade vid samma tid fler och fler förstått att den gamla ekonomiska ordningen efter 1929 inte längre fungerade, utan att det behövdes en ny ekonomisk politik där staten intog en mer aktiv roll. Ekonomen John Maynard Keynes blev den nya stjärnan med sitt förordnande av statlig stimulanspolitik. Det liberala USA, det nazistiska Tyskland och det socialdemokratiska Sverige slog alla in på samma väg i den ekonomiska politiken. Efter kriget kunde Sverige snart konstatera att Saltsjöbadavtalet blivit en succé. Konflikterna minskade, tillväxten var hög. Anställningarna blev tryggare, lönerna ökade i säker takt. Storföretagen gjorde vinster, välfärden byggdes ut. Kommunisterna inom LO manövrerades bort och syndikalisterna krymptes till en obetydlig parentes på arbetsmarknaden. I vad som brukar kallas ”rekordåren” på 1960-talet var maskineriet i full gång.

LO-facken höll centrala löneförhandlingar för hela branscher där lönenivåerna fastställdes. Mindre företag kunde nu inte konkurrera med lägre löner, och löneökningarna var ganska rejäla, vilket skapade incitament för ökad mekanisering inom industrin. När lönerna är höga blir det plötsligt lönsamt att istället köpa maskiner. På så sätt slogs småföretag ut eller köptes upp, medan storföretagen blev ännu större.

De arbetare som blev arbetslösa till följd av nedläggningar eller blev utbytta mot maskiner fick ingen hjälp av facken då dessa heligt och dyrt lovat att inte lägga sig i avskedanden på grund av arbetsbrist, men i stället fick de en mycket förmånlig arbetslöshetsersättning från staten. Och de behövde sällan vara arbetslösa länge då industrin skrek efter jobb. De höga lönerna ledde till stor efterfrågan, vilket gynnade företagen som därför behövde nyanställa. Samtidigt expanderade staten kraftigt med välfärdens och militärens utbyggnad, det sistnämnda i praktiken en rejäl ekonomisk injektion till storföretagen.

Urbaniseringen var snabb till följd av storföretagens efterfrågan på arbetskraft, och staten gjorde det hela smidigt med ”miljonprogrammet” ett massiv statligt program för bostadsbyggande, och genom att ge omställningsbidrag som förvandlade småjordbrukare till arbetare. En migrationsström från framförallt Norrlands inland till städerna i söder förekom. Dessutom en politik för reglerad arbetskraftsinvandring och därefter dagisreformen för att underlätta kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Det hela rullade på år efter år. Köpkraften höjdes, välfärden blev bättre, semesterlagstiftningen utökades på snabb tid från två, till tre, fyra och fem veckors lagstadgad betald ledighet. Ingenstans i världen hade arbetarna det så bra som i Sverige. Ingenstans i världen var välfärden så omfattande. Och svenska företag expanderade och blev multinationella. Ett fåtal stora företagssfärer dominerade den svenska ekonomin, staten och storkapitalet satt i samma båt och trivdes bra tillsammans. Alla var nöjda och belåtna.

Så kan det i alla fall verka. Så här i efterhand. Men något märkligt inträffade i Sverige i slutet av 1960-talet. Ett missnöje kunde skönjas. Det är samma sak vi även ser i stora delar av omvärlden. Någonting händer åren runt 1970. I Sverige gick arbetarna i gruvan i Kiruna ut i vild strejk 1969. Det blev inledningen på en massiv vild strejkvåg över hela landet som skulle hålla i sig i två decennier. Detta efter en historiskt unik period av aldrig tidigare skådad välståndsökning. Varför?

En hoppfull upprorsanda byts snart mot en pessimism som börjar bre ut sig. Den är inte utan förklaring, rekordåren är nämligen förbi. Tillväxten saktar ner, 1973 blir ett krisår över hela världen. Det talas om en ny depression. Nya rörelser ställer nya typer av krav. I de vilda strejkernas Sverige är det inte längre självklart att man bara vill ha löneökning, istället kräver man inflytande på arbetsplatsen eller avskaffade ackordslöner. Feminister börjar organisera sig för att kräva inflytande i den mansdominerade världen, i USA börjar ursprungsfolk och svarta medborgarrättskämpar göra sig hörda. Miljörörelsen utmanar hela föreställningsvärlden då de ifrågasätter tillväxten i sig och vänder upp och ned på idén om vad som är ett lyckligt samhälle. Gayrörelsen får sitt skapelseögonblick i Stonewallupproret i New York 1969. Vad händer?

*

Pessimismens tidsålder. Vi ser ett nytt historiskt skifte. Nu är vi där igen. Historiska perioder och klassificeringar. Det har olika namn beroende på vad man fokuserar på och beroende på om det är sociologer, historiker, ekonomer, filosofer eller vilka det nu kan vara som berör ämnet. Men något händer runt 1970. ”Revolutionsåret” 1968 används ibland som startpunkt, dollarns frigörelse från guldet 1971 mer sällan och oljekrisen 1973 ganska ofta. Ibland förklaras det materialistiskt (utvecklingen av datachipps, fackföreningarnas framgångar), idealistiskt (”nyliberala” tankesmedjor), politiskt (”globaliseringen”), ekonomiskt (finansialiseringen, monetarismen). Det har kallats – förutom globaliseringen och nyliberalismen – den andra maskinåldern, informationssamhället, det postindustriella samhället, senkapitalismen, risksamhället. För att ta några exempel. Vanlig är också en mer filosofisk term, nämligen postmodernismen.

Men om en ny tidsålder börjar, vilken är det då som tagit slut? Vanligt är att 1973 års oljekris ses som den stora krisen efter 1929 års börskrasch. Man kan då se det som att det är välfärdsepoken som tar slut, eller går in i en nedgångsfas. Att Keynes ekonomiska teori blev förlegad då denna inte kunde förklara fenomenet med ”stagflationen” – att både inflationen och arbetslösheten var hög samtidigt – och det därför blev dags för en ny ekonomisk teori, monetarismen.

Så lyder en bland ekonomer vanligt förekommande förklaring. Tidsperioden 1929-1973 är antagligen en svindlande lång epok för en ekonom, men det finns de som har längre perspektiv. I Den andra maskinåldern av MIT forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee menar författarna att datorernas intåg innebär en ny, andra, maskinålder där den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet utgjorde den första. Det är alltså en 200-årig epok som tagit slut, och vi är ännu bara i början av den nya. En stor poäng görs av att försöka visa oss vilka oerhörda förändringar den första maskinåldern hittills inneburit och att vi ännu bara står i startgroparna av den andra.

Den industriella revolutionen innebar ett tekniskt språng framåt utan motstycke i mänsklighetens historia och sedan dess har utvecklingen inte bara fortsatt att öka, den har ökat exponentiellt. Med exponentiell ökning menas att något går snabbare och snabbare. Ett exempel på en exponentiell ökningstakt är talserien 2, 4, 8, 16, 32, osv. där varje tal är en fördubbling av det föregående. Man citerar Einstein då han ska ha sagt att ”Människosläktets största tillkortakommande är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen” och detta tillkortakommande vill bokens författare få oss att överkomma.

För om vi fortsätter talserien ovan som efter fem steg hamnat på 32 kommer vi efter bara ytterligare fem steg till siffran 1024, en väldigt snabb stegring kan tyckas. Men fortsätter vi tio steg till har vi hamnat på över en miljon och ytterligare tio steg därifrån på över en miljard. Och så vidare. Det är bara en tidsfråga innan ökningen vid varje nytt steg blir rent löjlig, närmast ofattbar. Det är detta författarna försöker hamra in i oss.

Exponentiella ökningar är svårgreppbara, de upplevs som att det först går långsamt innan det plötsligt sker en explosion, och vi börjar nu närma oss denna explosion. Till saken hör nämligen att datorernas beräkningskraft utvecklas efter detta exponentiella schema med en fördubblingstakt på ca två år enligt den så kallade Moores lag, uppkallad efter Gordon E. Moore som först noterade detta på 60- talet. Förutom den rena beräkningskraften i datorernas processorer utvecklas även en rad närstående digitala tekniker exponentiellt, exempelvis digitala kameror, mikrofoner och sensorer, uppkopplingshastighet och lagringsutrymmen, vilka alla ständigt blir billigare och bättre.

En annan aspekt är vad utvecklingen av digitala kommunikationer redan har inneburit. Internet har redan producerat mångdubbelt mer text än vad som författats under de föregående dryga 5000 år som förflutit sedan skriftkonsten uppstod i Mesopotamien, och det har redan publicerats fler foton på Instagram än vad Kodak framkallade under sin 132-åriga historia. Och denna utveckling kommer alltså med all sannolikhet att fortsätta öka under överskådlig tid. I en exponentiell takt.

Författarna skriver att vi befinner oss vid en ”inflexionspunkt”, att

”den andra maskinålderns exponentiella, digitala och rekombinatoriska kraft har banat väg för två av de viktigaste enskilda händelserna i vår historia: framväxten av verklig, användbar artificiell intelligens (AI) och sammankopplingen av de flesta människor på vår planet över ett gemensamt digitalt nätverk.”

Men nu går vi händelserna i förväg. Brynjolfsson och McAfee är hoppfulla inför framtiden, men inträdet i den andra maskinåldern har inneburit många problem. De visar statistik på de ökade inkomstskillnader som skett de sedan 70-talet och pekar på att denna inkomstskillnad följts av en minskad social rörlighet. Det har blivit svårare att göra klassresor. De uttrycker även farhågor om att ekonomisk ojämlikhet kan leda till politisk ojämlikhet och att massarbetslöshet, som är förödande för individer så väl som för lokalsamhällen, följer i digitaliseringens spår.

I Riot.Strike.Riot av Joshua Clover innebär 60-70 talet en annan slags brytpunkt på en annan slags epok, nämligen strejkens epok. På 1700-talet, skriver Clover, användes upplopp som en effektiv metod bland de fattiga för att reglera matpriserna. Antingen genom att sätta priset till noll, det vill säga att plundra butikerna, eller, vilket förekom frekvent, genom att en hotfull hop av människor ställde sig utanför spannmålsmagasinet eller brödbutiken och krävde en prissänkning. Upplopp förekom även i hamnarna, då i syfte att beslagta eller förhindra exporten av de varor som de fattiga tyckte borde stanna kvar bland de hungriga där hemma. En slags självgenomförd tullpolitik av folket. Det hela fungerade bra.

Dels genom det direkta genomförandet av prissänkningarna, dels genom att hotet om upploppet ledde till regleringar ovanifrån. Många länder hade länge – ett och annat har det fortfarande – priskontroller på vissa basvaror, ett direkt resultat av upploppen. När industrialiseringen tilltog förändrades kampformerna. Istället för att sänka priset på mat innebar strejken att man höjde priset på arbetet. Även detta var en framgångsrik metod. 1960-talet är speciellt då det förekommer både många strejker och många upplopp. Därefter har upploppen stigit i takt med att strejkerna minskat. Även om upploppen inte ser ut som de gjorde på 1700-talet så ser Clover en brytpunkt, en ny era.

Längre tidsperspektiv har även historikern Ferdnand Braudel och världssytemsteoretikern Immanuel Wallerstein. De noterar – var och en för sig och med sina egna begrepp, men med ett likartat resultat – att kapitalismen dels ständigt expanderar, dels ständigt skiftar centrum. På 1400-talet blir Venedig den första polen i det nya kapitalistiska systemet. Därefter byts världsekonomins huvudstad ut mot, i tur och ordning, Antwerpen, Genua, Amsterdam, London, och efter 1929 New York. Skiftena sker i regel genom kriser.

Så här långt kan man gissa fortsättningen, det är något som känns väldigt bekant. Att det håller på att ske ett nytt skifte, denna gång österut. Att västvärldens storhetstid är förbi är något många har hävdat ganska länge nu. Att New York kommer bytas ut mot Bejing. För inte så många år sedan var det istället Tokyo man var övertygad om skulle bli det nya centret. Men Braudel, som skriver sitt massiva trebandsverk i slutet av 70-talet, öppnar lite försiktigt för att tidens nedgång kan vara större än så, kanske en slags strukturkris. Istället för en ny pol, en ny stad eller stat som tar på sig ledartröjan så, ja vadå?

Immanuel Wallerstein vågar sig på att vara mer spekulativ. Vi är i en slutkris. Det system som uppstod på 1500-talet – han sätter startpunkten något senare än Braudel – är sedan ”1968 års världsrevolution” i fritt fall. Wallerstein använder sig visserligen en hel del av Karl Marx i sina analyser, men någon given lycklig socialistisk framtid kan vi inte räkna med, menar han. Det kapitalistiska världssystemet håller på att krackelera, och någon gång mellan 2025 och 2050 kommer vi se vad det innebär i praktiken. Om det blir bättre eller sämre är helt öppet.

Antropologen David Graber tycks utgå en hel del från Braudel och Wallerstein i sitt verk Skuld: de första 5 000 åren, men sätter det i ett ännu längre perspektiv. Han analyserar hela världshistorien genom att se hur skuld, pengar och krediter genomsyrat de olika samhällena. Sett ur detta perspektiv kan han se att historien går i 5-800-åriga cykler. Den långa epok som Braudel och Wallerstein intresserar sig för sammanfogas med även Kinas och Indiens ekonomiska historia – något de två västcentrerade herrarna inte ger särskilt stort utrymme – och avhandlas i ett enda kapitel, Age of the Great Capitalist Empires (1450-1971). Richard Nixons beslut att frikoppla dollarn från guldet innebar alltså i Graebers framställning att vi gick in i en ny månghundraårig historisk epok. The Beginning of Something Yet to Be Determined (1971-present).

*

Postmodernismen.

*Citerat ur minnet. Säkert bättre formulerat i originalet, men orkade inte leta upp källan /DGTT 2021

Alternativ arbetarlitteratur

Jag gnällde ju nyligen lite på Rasmus Landström för att han inte riktigt kollat upp huruvida det faktiskt finns ”arbetarlitteraritet” bland den brokiga motoffentlighet som växt fram de senaste två decennierna – det där vi kallar internet.

Först nu slog det mig att jag faktiskt har ett bra exempel själv. Podcasten Bibliotek av Johannes Nilsson och Kringlan Svensson sysslar (om än inte längre lika frekvent som när de startade) med att lägga upp ljudböcker, främst noveller, och de finansierades av Patreon (dock inte längre) och Swish. ”Podden som också är ett förlag”, som rubriken till deras Flashbacktråd heter, är ju där med ett typexempel på 2000-talets nya alternativa medielandskap bortom mainstream.

Nu är väl de två knappast några renodlade arbetarförfattare, men jag kommer åtminstone på en novell, Johannes Nilssons Revolt, som definitivt kvalar in i vad Landström beskriver som typisk för 10-talets arbetarlitteratur – det handlar om äldrevården och det är individualism i en tid då någon arbetarrörelse knappt finns representerad på arbetsplatserna. Men det handlar ändå om kamp, och om klass, om än inte om klasskamp i någon konventionell bemärkelse.

Bibliotek · Revolt

Bibliotek finns även att få tag på där poddar finns.

Arbetarlitteraturens återkomst

Jag har läst alldeles för lite arbetarlitteratur. Det var mest det jag tänkte efter att ha avverkat Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, vars främsta förtjänst är att den nu gett mig massor av lästips. Genom att göra nedslag i olika epokers arbetarlitteratur, från 20-talet och framåt, får vi även lite 1900-talshistoria.

Hur den nya arbetarlitteraturen skiljer sig från den gamla och hur detta kan kopplas till tidsandan är intressant och på sätt och vis väldigt logisk: 2010-talets litteratur handlar om arbetare utan hopp, nya teman är prekariseringen, servicesektorn, folk som gör klassresor nedåt och att det är klasshat och vanmakt snarare än klasskamp som gäller i den tid då arbetarrörelsen övergivit arbetarklassen.

Efter en nedgång under 80 och 90-talet började man se en ny våg under 00-talet, vilken tog fart ännu mer under 10-talet. Framförallt domineras den nya vågen av kvinnor, något Landström menar att pressen missat. Fenomenet har bara fått en handfull artiklar medan ”Sveriges tio språkmaterialistiska poeter” och de ”tjugo författare som sysslar med autofiktion” har fått tusentals sidor. Just gnället på media är ibland lite uppfriskande, som i det här som även litteratur och klass lyfte fram

”I dagstidningarna omformuleras fattigdom som ”utanförskap”, exploatering blir det luddiga begreppet ”förtryck”. Idag har det blivit kutym att använda begreppet ”rasifiering” och ”en” istället för ”man” i kulturtexter. Men samma skribenter skulle aldrig komma på tanken att skriva det neutrala ”arbetsköpare” istället för det ideologiskt extrema ordet ”arbetsgivare”, som antyder att arbetskontraktet är ett slags välgörenhet.”

Det är ju såklart skojigt att kalla ”arbetsgivare” för ett ideologiskt extremt ord och utkora ”arbetsköpare” som neutralt – för de flesta är det väl snarare tvärtom, om man ens förstår vad arbetsköpare betyder. Tidningen Arbetaren tog ett policybeslut om att börja skriva arbetsköpare för en tio år sen någonting, vilket man (som jag minns det) motiverade med att det är viktigt med korrekta benämningar även om risken finns att ordet kanske inte hör till var mans vokabulär.

Det får mig att tänka på Nya Samhället, en kortvarig tidning som gavs ut av en lika kortvarig högerutbrytning ur Socialdemokratiska föreningen i Stockholm 1886. Där deklarerade man i sitt första nummer att man kommer använda sig av benämningen ”s. k. Arbetsgifvare”

Nya Samhället No 1. 5/6 1886

Kanske något att ta efter för den som velar mellan att vilja upplysa korrekt men samtidigt inte vill framstå som obegriplig marxolog.

Roligt nog nämner Landström Eric Petterssons fabriksliv från 2015, som annars gick större delen av pressen förbi. Arbetshat när det är som allra bäst. Den kallas ”kortroman” men är mer en liten pamflett man snabbt läser ut – för den snåle finns den även att ladda ner gratis som pdf. Rekommenderas!

Något som ändå irriterar mig lite är just fokuset på mainstreammedia – även om det är kritiskt. Mot slutet nämner han föreningen Arbetarskrivare och diskuterar möjligheter till, och rent faktiska exempel på, motoffentligheter där arbetarlitteratur kan spridas. Utöver ovan nämnda förening nämner han

”Förlag som kämpar på med utgivningen av arbetarförfattare utan att bry sig om den borgerliga offentligheten. Mindre tidningar som idogt uppmärksammar klassperspektivet.”

Och det är väl trevligt, men han verkar ha missat något här.

För vad som hänt under de senaste 20 åren är bloggosfärens uppgång och fall och de sociala mediernas sergertåg. När jag själv letat runt på bloggosfärens ruiner har jag upptäckt att just bokbloggar fortfarande visar vissa livstecken. Hur ser det ut på de sociala medierna, finns det inte folk som skriver om litteratur där? På nätet finns det dessutom gott om plattformar för glada amatörer att skriva och lägga ut sina verk för allmän beskådan, liksom att självpublicering av även fysiska böcker blivit en realitet.

Mig tycks det som det mest är sci-fi, fantasy, romance och fan-fiction som dominerar dessa plattformar, men finns det inga spår av arbetarlitteraritet* här? Eller finns det åtminstone potential till en framtida utveckling av densamma? Jag vet inte.
Men för en som berömmer sig för att ha skrivit ”den första boken som systematisk tar sig an arbetarlitteraturen under 2000-talet.” och som söker efter alternativ till etablissemanget känns det som en ganska anmärkningsvärd miss att glömma bort den här grejen vi kallar internet.

Hur som helst – en läsvärd bok det här, jag instämmer helt och hållet med Mattias Torstensson vars slutord i hans recension även får bli mina:

”Du som vill få boktips och som vill få böckerna du läser satta i ett sammanhang, eller på annat sätt är nyfiken på arbetarlitteraturen, eller för den delen svensk 1900-talshistoria, bör läsa. ”

* Som är nått akademiskt begrepp som förekommer. En hel del går ut på att definiera vad som är arbetarlitteratur eller proletärdiktning, vilket såklart inte är särskilt lätt.