Kommunistiska manifestet har nyligen kommit ut i serieform tolkad av Mats Kejonen på Verbal förlag. En anledning så god som någon att läsa om denna klassiker och till detta få nya dimensioner och infallsvinklar som seriemediet skapar. Eller för er andra – att skämmas, få tummen ur och läsa den för första gången.
Men hur står sig denna gamla pamflett från 1848 egentligen?
Mattias Wåg som skrivit förordet menar att texten är tidlös och betonar att grejen med manifest som genre är att de just manifesterar något med sig självt – innehållet ska bedömas efter vad man lyckas uppvigla, ungefär. Kommunistiska manifestet är en förenkling – den beskriver systemets grundkonflikt och till skillnad från Marx andra arbeten så har arbetarna en viktig roll, det är inte som senare i Kapitalet där hela utvecklingen beskrivs som profitjaktens egna inneboende logik, här är det istället arbetarna och deras kamp som är i fokus.
Jag ser framför mig hur Wåg biter sig i tungan (eller kanske blivit bortklippt av nån redaktör) för att här inte börja messa om Tronti, Negri och autonommarxismen, men det slipper vi tack o lov.
Wåg skriver:
”Kommunistiska manifestet är en apokalyptisk text. Det förkunnar att den sista striden är här. Det är nu eller aldrig som gäller. Det är här kritikerna utbrister ’men ser ni inte hur fel de har’? Kapitalismen dog inte, revolutionerna misslyckades. Övervärderade Marx och Engels arbetarklassens revolutionära förmåga och undervärderade de kapitalets? […] Men manifestet var ingen profetia. Det är en kampskrift.
De motsättningar som beskrevs 1848 består än idag. […] Det gör det kommunistiska manifestet till en tidlös text. Varje ny generation som plockar fram manifestet, som börjar uttala trollformeln, kommer se sina kamper och sociala frågor i ett nytt ljus.”
Det ligger onekligen något i detta. Jag blev själv lite förvånad faktiskt.
För när fan läste jag Kommunistiska manifestet senast? Måste varit längesen för jag slås av hur bra det är, hur relevant det mesta faktiskt är och sen ser jag likheter med Kaczynskis manifest jag inte tänkt på innan*. Kejonens bilder är också effektfulla, han fokuserar på att göra det modernt för det mesta, även om en del historiska epoker skymtar förbi. Vi ser bland annat smarttelefoner och Kockumskranen bildsätta hur kapitalet blir mer och mer globalt – en tendens som alltså kunde ses redan i mitten av 1800-talet.
Tråkigt bara att det inte är hela manifestet i den här utgåvan, man har nämligen plockat bort lite delar från slutet med motiveringen att avsnittet ”kritiserar andra samtida inriktningar av socialismen” men att dessa i regel är döda och bortglömda varför man bara gör några korta nedslag istället för att återge avsnittet i sin helhet.
Tycker det känns onödigt att släppa en stympad version när man ändå bestämt dig för att göra det här projektet.
Dessutom är det just här som Kejonens bildsättning ger texten en smart personlig tolkning – och där med bevisar att avsnittet faktiskt kan göras relevant även för vår tid. Som när det står om ”Den kritiskt utopiska socialismen”. Denna rörelse, säger Marx & Engels, ser visserligen ”klassmotsättningarna, liksom de upplösande elementens verksamhet i det förhärskande samhället” men förstår arbetarklassen enbart ”som den mest lidande klassen” och därför vädjar de främst till överheten med sin politik.
De vill ”nå sitt mål på fredlig väg […] genom små experiment, som naturligtvis slår fel, bana väg för det nya samhällsevangeliet genom exemplets makt”
Detta illustrerar Kejonen med leende, självrättfärdiga idioter som applåderar sjuksköterskor under pandemin. Briljant.
Tecknaren
Men åter till texten.
Alla oneliners! Det är medryckande och agitatoriskt samtidigt som det är filosofiskt och historiskt, eller vad man ska säga, och med det ett tiopunktsprogram mot slutet.
Det är spöket över Europa, allt fast som förflyktigas och den berömda slutklämmen såklart, men vad sägs om den här, riktad till borgarna:
”Era idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt enbart är er klassvilja upphörd till lag” [att ni inbillar er att detta är] ”eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla härskande klasser som gått under.
Eller varför inte:
”Det moderna borgerliga samhället som har framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt.”
Ett fint citat. De makter Marx och Engels pratar om är de moderna arbetarna, proletärerna, vars organisering och kamper nu oundvikligen tar vid. Arbetarna är på uppgång och de kommer i slutändan bli borgarnas dödgrävare, förkunnar de. Här kan det kanske vara på sin plats att börja analysera hur tidlöst manifestet egentligen är. Jag har en del invändningar/funderingar kring detta.
Till att börja med – idag verkar ju den proletära revolutionen långt borta. Man skulle dock kunna plocka in andra kandidater till de ”underjordiska makter” som det borgerliga samhället inte längre kan behärska. Som miljökrisen, AI-hotet (om man är en tönt) eller bara förfallet mot fascism och idioti i allmänhet. Istället för ett hot om en revolution känner man snarare ett hot mot att systemet ska bytas ut mot något ännu värre. Inte minst är det vad ”vänstern” ägnar stor möda åt att oroa sig över nu för tiden, det ”hot mot demokratin” som de med samma mun som liberalerna brukar benämna det.
En annan anmärkning jag gör är att Marx & Engels ser en öppning då allt sentimentalt försvunnit. Borgarna har
”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. […] Den har, kort sagt, satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen i stället för den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen.”
Vidare har maskinen gjort att arbetaren finner sin tillvaro meningslös och, så sammanfattar de:
”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.”
Och detta är så intressant att jag vill dröja lite här. För då, förr, då kapitalismen bröt fram, fanns det ju även en reaktionär kritik, som nämns då och då genom manifestet. Godsägare och adelsmän var inte alltid förtjusta över hur fabriksägaren steg uppåt i samhället och i detta kunde de få medhåll av arbetslösa vävare och andra som blivit ersatta av de nya maskinerna.
Marx utvecklingstanke väver just samman nostalgin över det gamla med drömmarna om det kommande nya. Den gängse borgerliga framstegstron kombinerades med de bittra nyss avpolletterade hantverkarnas önskningar om en tillbakagång, främst uttryckt i ludditernas uppror mot maskinerna, en våldsam protestvåg i Storbritannien där maskinerna slogs sönder av arbetarna.
Med klasskampen som motor i en omvänd, materialistisk, variant av Hegels historiefilosofi kommer enligt Marx istället en revolution genomföra en syntes av gammalt och nytt på ett sätt att man både kan äta och behålla kakan. Producenten (arbetaren) kommer återta sina produktionsmedel, dock inte längre som individ som när hantverkaren ägde sina verktyg, utan som del i ett harmoniskt kollektiv.
Att slänga ut chefen och själva ta över fabriken blir därför inte alls fråga om stöld, som borgaren skulle hävda, utan ett rättmätigt återtagande samtidigt som det innebär ett nytt, högre, stadium av civilisationen.
Maskinerna, vetenskapen, tekniken osv. kommer därefter inte bara fortsätta gå framåt, de kommer bli ännu mer effektiva. Däremot kommer värdigheten, meningsfullheten och den politiska makten att tillkomma arbetarna. Fattigdomen kommer försvinna, de ekonomiska kriserna likaså, rikedomens frukter kommer fördelas rättvist och lyckan alla nå.
Och inte nog med det – historien kommer ta slut. Eller åtminstone historien om klasskampen, ty just vår tid är unik. När proletärerna härskar finns inte längre några nya underklasser att härska över, schemat med plebej och patricier, livegen och godsägare, gesäll och mästare, proletär och borgare, den tar nu slut.
Arbetarklassen har alltså en roll som hjältarna i ett snillrikt historiefilosofiskt system som kommer sluta i mänsklighetens frigörelse från den fattigdom och det förtryck som pågått sen bondestenåldern. Fan tro att detta var bra agitation för fattiga människor som kände sig trampade på och förbisedda av utvecklingen! Lägg till detta att arbetarens direkta personliga intresse i detta nu – högre lön, kortare arbetsdag – ligger helt i linje med denna ideologis mål och strategi.
Ja nog var manifestets slutkläm på sin tid lika uppviglande för massorna som den var skrämmande för överheten:
”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål endast kan uppnås genom det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning.
Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Arbetarklassen har i den inget annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna. Arbetare i alla länder – förena er!”
Det jag ville komma till med den här utvikningen var att socialisterna kunde fylla ett vakuum – istället för ännu en kristen sekt som letar efter revolutionsteorier i bibeln och/eller genom tillbakablickande (före ludditerna finns det otaliga exempel på kättaruppror som alla hittade ”kommunistiska” argument om egendomsfördelning i Bibeln) kunde de träda fram i denna nya, gudlösa tid. De kunde se och känna att historien stod bakom dem, att framtiden tillhörde arbetarna.
Jag skriver det igen ”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.” Detta var rimligt i en tid då ännu ränta sågs som ogudaktigt i stora folklager, i en tid då gammal bondemoral fortfarande härskade. Det märks i en strof i Arbetets söner som nog verkar långsökt idag – ”Människovärdet vi fordra tillbaka” sjöng det sena 1800-talets svenska arbetare. Man menade alltså att de tidigare haft, men sen förlorat, ett människovärde. Men idag?
Tja, nu är ju allt det där inte alls vare sig småaktigt eller förhatligt, tvärtom har man ju gjort en ideologi riktad till vanligt folk av det där med, precis som i alla tidigare klassamhällen. Den ”i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” som kännetecknar de förkapitalistiska samhällena har nått även oss.
Borgarnas intressen som de själva tror är ”eviga värden” har nu pådyvlats även oss andra. Dels har vi meritokratin – att man lurar i vanligt folk att just du kan nå himmelska höjder, rikedom och framgång, och att detta därför rättfärdigar klassamhället. Men också nån slags teori om att ”vinsten som mål”, ”det nakna intresset” och allt vad det benämns i manifestet, utgör den bästa av världar. 1848 kunde många se att saker var bättre före kapitalismen**, det kan de inte idag. Vill du tillbaka till bondesamhället? Vill du ha det som i Sovjet?
180 år senare är inte längre kapitalismen något som håller på att rusa fram och sudda bort de sista resterna det gamla samhället – den är hela vår livsvärld – och socialismen är blott ett misslyckat experiment som inte funkade i verkligheten.
Men ändå har Wåg en poäng. För mycket känns tidlöst. Kapitalisterna har kanske vunnit klasskampen, det interregnum som 1848 såg ut som en historisk chans har gått förbi. Men ändå kvarstår faktum – klasskampen är en realitet och denna konflikt (oavsett om du anser den vara samhällets huvudkonflikt eller inte) består så länge det finns lönearbetare och ägare.
Och idag står vi inför ett nytt interregnum. Vilket för oss in på den andra punkten där Kommunistiska manifestet är daterat, eller, om ni så vill, där Karl Marx hade fel.
För det som hände var inte något ”nu eller aldrig”, det blev ingen sista strid utan ett både och. Vi fick ingen revolution, men inte heller totalt kapitalistiskt barbari. Vi fick en kompromiss. Vi kallar den oftast Demokratin. Den allmänna rösträtten ledde inte till att proletärerna via staten upphävde den borgerliga egendomen, men den ledde till att staten slutade vara enbart ”ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” som det (återigen – vilka oneliners!) heter.
Fackföreningarnas funktion blev inte en organisatorisk skola för att uppfostra arbetarna till revolutionära socialister och deras kamper växte inte för att till slut välta bourgeoisiens epok över ända. De blev istället en del av ett system där de såg till att utsugningen inte blev för påfallande och att arbetarna fick en försvarlig del av kakan.
Det betydde inte att klasskampen upphörde, men det bröt den rörelseriktning som beskrivs i manifestet. Utvecklingen mot en gemensam världsmarknad och gemensamt ömsesidigt beroende gick inte ständigt framåt utan snarare fram och tillbaks (med två världskrig som tydliga exempel). De periodiska kriserna (”överproduktionskriser” som de kallas) dämpades med den nya demokratiska statens hjälp, och klasserna och klasskampen gick inte i riktning mot att de renodlades i proletärer mot borgare – tvärtom växte ett nytt medelskikt fram.
Inkomster jämnades ut genom att det förr så förhatliga skattesystemet användes till att beskatta de rika mer och att vanligt folk fick tillgång till statens utbildningssystem och andra välfärdsinrättningar. Arbetstiden förkortades med mera, med mera.
Men sen vände det ju igen, som bekant. Runt 1970 nångång. Sen dess rusar vi bakåt mot 1800-talet i vad det verkar allt snabbare och snabbare takt. Välfärden och demokratin tycks ha nått vägs ände. Så på så sätt är manifestet, liksom mycket av Marx övriga skrifter, mer relevanta idag än de var för, säg, femti årsen.
Och dessa mina invändningar är ju i sig bra argument för att manifestet faktiskt är relevant! Genom att vara irrelevant fick det mig att fundera på vad som är relevant och inte och jag känner att det finns mycket mer att tänka, säga och skriva om manifestet i förhållande till samtiden.
Kommunistiska manifestet från 1848 – med eller utan nya förord och serierutor – är fortfarande mer tankeväckande och säger mer om nuet än skiten ni läste i tidningen eller på era sociala medier idag. Så gör dig själv en tjänst och läs (om) den.
Nu väntar jag på att Kejonen tar sig an Kapitalet. Hela. Alla delarna. Även fotnoterna.
* I korthet: Hur systemet alienerar oss till kuggar i ett maskineri är en likhet med Marx & Engels, hos Kazcynski är dock alienationen total, liksom hopplösheten; det finns inga proletärer vars kamp kommer leda till en folklig revolution, hoppet finns istället i att systemets självmotsättningar kommer leda till en kris som kan utnyttjas av en liten medveten elit-terrorgrupp som kan riva ner ”industrisamhället”. Annars kommer vi inte bara förbli olyckliga och ofria utan troligen fysiskt utrotas av maskinerna.
** Det ska påpekas att ”kapitalism” inte förekommer som begrepp i manifestet som istället genomgående talar om ”bourgeoisiens epok”. Jag tror (men ska inte svära på) att Marx aldrig använde ordet kapitalism någonstans, däremot kapital och kapitalister.
Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick. Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument. Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse? Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver. Enjoy/beware
För att vara ett extremt civilisationskritiskt manifest har Industrial Society And Its Future ändå en modern, man skulle nästan kunna säga liberal, grundtanke. Det är inget trams om ”Gaia” eller ”Moder Jord”, det är inget högtravande moraliserande över att Människan genom sitt handlande brutit mot någon uråldrig, gudomlig eller naturlig ordning och därmed fördömt sig själv. Industrisamhället döms ut efter två kriterier; det gör oss olyckliga och det gör oss ofria.
För att vara skrivet av en antisocial
enstöring som i närmare tjugo år skickat brevbomber till företag
och universitet – och som dessutom är amerikan – slås man av att
det hela faktiskt följer ett logiskt resonemang och är fullkomligt
befriat från konspirationsteorier. Det är fullt av förbehåll och
ofta skriven i en resonerande ton som vänder sig mot tvärsäkra
slutsatser och profetior. En strukturell, materialistisk analys av
”organisationsberoende teknik” utgör grunden för teorin, och
praktiken, som båda dras till sin minst sagt extrema spets. Den går
att bygga vidare på. Exemplen med mobiltelefonen och smarttelefonen
fans naturligtvis inte i manifestet från 1995 utan är mina. De
passar in i de övergripande resonemanget om teknikens natur. Det är
en teori som funkar.
Vi får ett missanpassat genis blick av en värld han vantrivs i, och till vilken han vägrat anpassa sig. Vi tycker det är djupt omoraliskt att med brevbomber mörda människor som på ett eller annat sätt utvecklar tekniken. Vi finner tanken på att gå tillbaks till samlar- och jägarsamhället absurd; den är både orealistisk och oönskad. Här ligger manifestets svaga punkt, att vi inte köper tanken på att vi skulle vara olyckligare i dagens demokratiska överflödssamhälle med dataspel, bypassoperationer och flygresor.
Även om det ligger något i tanken med maktprocessen, även om vi instämmer i det självklara med att människan är evolutionärt anpassad till en helt annan tillvaro än vår moderna, så vägrar vi gå bakåt. Framstegstanken, vilken uppkom först på 1600-talet, är för oss idag självklar. Det finns ingen återvändo, vi måste framåt, vi måste utvecklas.
Det faktum att unabombaren diagnosticerades som
paranoid schizofren efter att han fängslats är på många sätt
ironiskt, då det i princip ger honom rätt. Manifestet behandlar
nämligen detta, att anpassning till systemet är själva
definitionen på god psykisk hälsa. Diagnosen paranoid schizofren är
naturligtvis, liksom hela den psykologiska disciplinen, en produkt av
industrisamhället, om detta råder ingen tvekan. Den stackare som
uppfann bandkvarnen i Danzig ansågs av sin samtid som galen och
behandlades därefter. Idag är det istället Ted Kazcynski som är
galen.
Galenskapen till trots, så är Industrisamhället och dess framtid läsvärd och innehåller många visdomar. Som civilisationskritikens enfant terrible stryker den ständigt läsaren mothårs och tvingar en gång på gång att tänka det otänkbara.
*
Jag
vet inte ifall Ted Kaczynski ibland tog ledigt från stugan i Montana
för att gå på bio. Det finns i alla fall en filmsvit som
genomsyras av samma typ av teknikpessimism och antipsykiatri som han
ger uttryck för i sitt manifest, även om formen är av det mer
poetiska slaget. Filmerna skildrar elegant farhågorna för
teknikutvecklingen och blandar den med kalla krigets tidstypiska
rädsla för kärnvapenkrig. Jag pratar om James Camerons Terminator.
Terminatorn
är en cyborg, en maskin av metall iklädd mänsklig vävnad, som
färdats bakåt i tiden för att mörda en i Los Angeles boende
servitris vid namn Sarah Connor. En man, Rese, har även han färdats
till Los Angeles anno 1984 för att skydda samma Sarah Connor från
den fasansfulla terminatorn. Sarah kommer nämligen att spela en
viktig roll i framtiden. Och framtiden, den är allt annat än ljus.
”It was the machines Sarah!” Rese förklarar för Sarah att i framtiden kommer maskinerna bli självmedvetna och besluta sig för att utplåna mänskligheten i ett kärnvapenkrig. De fåtal som överlever atombombsapokalypsen kommer att jagas och dödas eller i bästa fall sättas i koncentrationsläger med digitala laserinbrända kontrollkoder på underarmarna, för att tvingas arbeta som slavar åt maskinerna. I några filmsekvenser får vi se en glimt av framtiden. Det är alltid natt. Kanske är det atomvintern. Landskapet ser ut som en evighetslång bilskrot. I luften flyger drönare och på marken går och rullar olika mördarmaskiner på ständig jakt efter människorna som ännu finns kvar.
De få överlevande som undkommit robotarnas koncentrationsläger lever i trånga miserabla utrymmen. Det är smutsigt. Folk är sjuka och hungriga, det springer omkring råttor på golven. I en scen ser vi två barn med trasiga kläder och sot i ansiktet som med dystra och orörliga miner tittar på tv. Men när kameran växlar till barnens perspektiv får vi se att det bara är skalet av en trasig tv. I stället för en skärm som visar tv-program stirrar barnen istället livlöst på en brasa.
Vi
skapade maskinerna för att de skulle arbeta åt oss. Nu reser de sig
mot oss och förslavar oss. De utplånar oss. Det är den totala
alienationen.
Men
det finns ett motstånd, ett hopp, även i den nattsvarta framtiden.
En man kommer i framtiden leda människans kamp i kriget mot
maskinerna. Mannen heter John Connor, Sarahs ofödde son. Genom att
färdas bakåt i tiden och mörda motståndsledarens mor planerar
maskinerna att kunna triumfera genom att förändra historiens gång.
Och Rese har ställt upp som frivillig tidsresenär med enkel biljett
för att till varje pris rädda Sarah från terminatorn och därmed
se till att den framtida messiasgestalten får komma till världen.
Psykiatrin spelar en icke obetydlig roll i terminatorfilmerna, framförallt i del två. Psykiatrin representeras av Dr Silberman. Vi möter honom redan i första delen. Den vilda jakten efter Sarah och den våldsamma kampen som uppstår mellan terminatorn och Rese drar nämligen myndigheternas uppmärksamhet till sig och Rese hamnar snart på förhör hos polisen. Och hur hanterar då samhället en person som säger sig veta att teknikutvecklingen kommer leda till förintelse och slaveri för hela mänskligheten? Han förklaras sinnessjuk.
Dr Silberman hånskrattar åt Reses berättelse och blir uppspelt när han inser att han kommer kunna göra karriär på sin ofrivillige patient. Han försöker även övertyga Sarah att hon inte ska lyssna till Reses utsagor. Hon börjar tvivla. Psykiatrins uppgift är i att anpassa oss till samhället, inte att ifrågasätta. Den är repressiv.
Nu lyckas dock Rese så väl som Sarah ta sig
ifrån polisstationen och med stora mödor förgöra terminatorn även
om Rese dör en heroisk död efter att ha slutfört sitt viktiga
uppdrag. I slutscenen ser vi en gravid Sarah Connor med en allvarsam
och beslutsam min. Hon har under resans gång växt och har nu insett
sin historiska mission och stålsätter sig inför den framtida storm
som komma skall.
I den andra delen av filmeposet har drygt tio år förflutit och terminatorn har återvänt, men denna gång som beskyddare. Den unge John Connor är nu målet för de framtida mördarmaskinerna och de sänder en uppdaterad version, T-1000, en ”mimetisk polylegering” med förmågan att omforma sig till nästan vad som helst. Motståndsrörelsen å sin sida har lyckats programmera om en gammal terminatormodell och skickar tillbaks den i tiden för att skydda motståndsledaren som vid tiden ännu bara är ett barn.
Sarah Connor är filmens berättare och hon har förändrats sen sist. Hon har växt in i rollen som motståndets moder och ensam uppfostrat sin son bland mexikanska gerillor för att lära honom om vapen, sprängmedel och annat oumbärligt inför den framtida kampen mot maskinerna. Samhällets svar på detta har blivit att hon spärrats in på mentalsjukhus medan hennes son adopterats bort till en fosterfamilj. John får lära sig att hans liv är en lögn, att hans mamma är galen och att den framtida domedagen inte kommer att inträffa. Han blir satt i en fullkomligt normal kärnfamilj i en förort där fostermamman skäller på honom för att han inte städar sitt rum medan fosterpappan sitter framför tv:n och tittar på sporten.
På Pescadero State Hospital, där Sarah Connor sitter inspärrad, framstår psykiatrin inte bara som repressiv, den är fullkomligt totalitär. Fascistisk. Dr Silberman berättar nedlåtande om Sarahs paranoida vanföreställningar för några besökande kollegor som fascinerat tittar på henne genom cellfönstret som om hon vore ett djur på zoo.
Vakterna på sjukhuset är våldsamma auktoritetspersoner och maktmissbrukande pervon. I en scen berättar Sarah lugnt för Silberman att hon nu blivit bättre, att hon inte längre tror på att maskinerna kommer att förgöra oss. Silberman har lovat henne att hon kan få se sin son om hon visar tecken på bättring efter ett halvår. ”Jag vet hur smart du är” säger doktorn. ”Jag tror inte du verkligen tror på vad du säger till mig idag”. Sarah vädjar, bönar och ber om att få träffa sin son, eller åtminstone få ringa ett telefonsamtal. Det är förgäves. Dr Silbermans dom står fast.
Det räcker inte att hon bekänner sig till den
etablerade normen. Det räcker inte med att hon säger att hon
accepterat den av samhället fastslagna sanningen. Hon måste tro
på den. Och det finns inget hon kan göra åt sin situation.
Innanför Pescaderos väggar finns ingen som helst frihet. Våldet är
henne övermäktigt. Hon kan tvångsbältas och tvångsmedicineras,
hon är slav under vakternas nycker och Silbermans maktfullkomlighet.
Psykiatrins obegränsade medel för att anpassa individen till
samhällets behov har skapat ett system som liknar Orwells 1984.
Sarah räddas tack o lov från Pescadero av sin son och hans robotbeskyddare. Liksom i del ett inleds en flykt undan en ond mördarmaskin och samhällets repressiva instanser. Sarah har inledningsvis svårt att känna förtroende inför den beskyddande terminatorn vars utseende är identiskt med den som försökt mörda henne tio år tidigare. Men hon tänker om.
Terminatorn blir till en fadersfigur åt den unge John, och hans mor konstaterar att maskinen troligen är bättre i denna roll än någon eventuell framtida partner hon kan tänkas finna. Den skulle aldrig lämna honom, bli arg på honom, bli full och slå honom eller säga att den inte hade tid att umgås med honom. Den kommer dö för att skydda honom. I en scen strax före leker två små barn krig med sina leksaksvapen och John Connor blir tagen av vad han ser.
Han påminns om att mänskligheten i en nära framtid nästan kommer utplånas. ”We´re not gonna make it, are we? People I mean?” Frågar han oroligt sin robotvän. ”It´s in your nature to destroy youreself” blir maskinens torra svar. Filmen byter därmed narrativ och börjar betona att det faktiskt är människan som skapat maskinerna och därför rimligtvis människan som förgör sig själv.
Det förmedlas vidare genom Sarah, som nu har tänkt om. Teknikpessimismen är inte längre total då maskinen även kan vara god och beskyddande. Men mer än så. Sarah upptäcker alienationen. Det är inget mystiskt, oövervinnerligt väsen de kämpar mot, det är maskiner skapade av människor. Om det är människan som skapat maskinen kan människan förgöra maskinen. Om det är vårt eget agerande som kommer leda till vår utplåning så kan vårt eget agerande även rädda oss. Vi har kontroll över vårt eget öde, vi bestämmer själva över vår egen framtid. Hon ristar in No fate i en bordsskiva och ger sig av.
Sarah Connor bestämmer sig för att döda en
av de ofrivilliga hjärnorna bakom den framtida apokalypsen, Miles
Dyson. Terminatorn har gett henne information om denne Dyson, en
programmerare som utan att veta om det snart kommer att öppna
Pandoras ask. Miles Dyson kommer att skapa Skynet.
Skynet är i filmen den ondskefulla figur som står bakom den mörka framtiden. Ett dataprogram som kontrollerar USA:s hela försvar, blir självmedveten och bestämmer sig för att utplåna människan. Attacken inleds den 29:e augusti 1997. Skynet är en abstraktion. Den har ingen personlighet, inga känslor, inga karaktärsdrag. Den är ett system. Ett system som kontrollerar allt.
Men systemet skapades av människor och Dyson är en av dessa människor. Vad som i tio års tid varit en hopplös insikt om att vi går en dyster framtid till mötes, har för Sarah nu förbytts till handlingskraft. Istället för att förbereda sin son inför den oundvikliga katastrofen ska hon istället bekämpa systemet och slåss för en bättre framtid. Miles Dyson måste dö för att mänskligheten ska få leva.
Det finns bara ett problem. Dyson har ingen
aning om att det han idag arbetar med kommer leda till morgondagens
undergång. Hur skulle han kunna veta det? Han är dessutom en god
människa, en småbarnsförälder som älskar sin familj. Hans
intentioner med sitt arbete är enbart behjärtansvärda. Sarah är
på god väg att kallblodigt avrätta honom i sitt hem när hon
börjar vackla. Istället för skaparen av apokalypsen ser hon en
vettskrämd familjefader som oförstående vädjar för sitt och sin
familjs liv.
Samtidigt har John listat ut vad hans mamma håller på med och åker tillsammans med terminatorn till Dyson för att stoppa henne. Sin ringa ålder till trots – eller är det kanske tvärtom tack vare sin ungdomliga naivitet – så visar John redan drag av de insikter som en mänsklighetens befriare och beskyddare bör besitta. Terminatorn förklarar det taktiskt oriktiga i att söka upp Sarah, T-1000 kan ju lura i faggorna. Dessutom, Sarah har ju en poäng, att döda Dyson kan faktiskt förhindra domedagen. John håller inte med
”Har du inte förstått någonting? Man kan inte bara döda folk!”.
Sarah klarar inte av att döda den livrädde Dyson som liggandes på golvet oförstående vädjar för sitt liv medan hans familj gråtande ser på. Hon bryter ihop. Systemet han deltar i att skapa må vara ondskefullt, men systemet skapas inte av onda människor. Vägen till Skynet föregås av goda intentioner. John och terminatorn rusar in i scenen, lugnar ner de inblandade och berättar för Dyson om den mörka framtid som han omedvetet arbetar för. Han blir tagen men slår samtidigt ifrån sig.
”Ni dömer mig för saker som ännu inte har inträffat. Hur skulle vi kunna veta?”
Sarah låter sig inte imponeras. Hon håller ett kort men kärnfullt anförande. Sittandes på vasken i köket med en cigg i handen väser hon fram ett militant särartsfeministiskt statement:
”Yeah, right. Hur skulle ni kunna veta?
Det var fucking män som du, som byggde vätebomben.
Män som du, tänkte ut den.
Ni tror ni är så kreativa. Men ni vet inte hur det är att verkligen skapa något.
Att skapa ett liv, att känna det växa inom sig.
Det enda ni är kapabla att skapa är död och förstörelse!”
John får avbryta henne. ”Mamma! Vi
behöver vara lite mer konstruktiva här, ok?” Och konstruktiva
är de. Det är datachipps som ska förstöras, ritningar som ska
brännas, fabriker som ska sprängas. De får åter problem med
samhällets rättssystem. Den onde T-1000 möter de givetvis igen.
Sin förmåga att maskera sig använder han väl genom att förvandla
sig till polis. T-1000 utnyttjar statens våldsapparat som därmed,
liksom psykiatrin, liksom Dyson och företaget han jobbar på, alla
ofrivilligt arbetar för Skynet.
De kommer dock undan och T-1000 möter sin död
då han smälts ner i ett stålverk. Den beskyddande terminatorn går
därefter frivilligt samma öde till mötes. Trots Johns protester –
han gråter då han inte vill mista sin nyfunne vän – sänker han
ner sig själv i det flytande järnet. Uppdraget är slutfört.
Filmen slutar i ovisshet. Sarah känner för
första gången på väldigt länge ett visst hopp. Framtiden är
öppen. Domedagen behöver inte komma, men vi kan inte heller vara
säkra. Vi skapar vårt eget öde. Det är inte längre helt kört,
men det kan fortfarande gå åt helvete. Det är upp till oss.
*
Anteckningar:
Luditerna/Ludditerna
Müntser
mfl.
Kapitalism,
fri marknad, Smith till Nozic, Freidman mfl.
Freud,
Nietzsche?
Napster
Historiesyn,
historisk nödvändighet (Rocker) historien som abstraktion (hopp,
fanatism)
Utopister?
Fixa till och korta ner Kaczynskiavsnittet
Profitkvotens fallande tendens som jordutarmning
Läs: om kvarnar och teknik, om tryckpressens inverkan. Lite mer av Graeber
Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick. Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument. Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse? Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver. Enjoy/beware
Men det blir väl ändå bara bättre och bättre? Nya prylar och innovationer har avlöst varandra i en rasande takt sedan industrialismen startade. I takt med att maskiner tar över arbete kan vi ägna oss åt annat. Vi har byggt skolor och sjukhus, vi kan resa jorden runt. Med de senaste decenniernas informationsteknik kan vi kommunicera direkt över hela världen. Vi har aldrig varit så informerade eller så välutbildade som idag. Vi lever längre. Vi har kortare arbetsdagar, semester. Fattigdomen minskar. Det går framåt.
Under industrialismens historia har det dock inte varit självklart att alla gynnats av teknikutvecklingen. Ludditernas dilemma har återupprepats gång på gång. När jag jobbade på posten var det ett faktum att införandet av de mer avancerade sorteringsmaskinerna för oss på golvet enbart ledde till att vi fick större utdelningsdistrikt och därmed en mer fysiskt krävande arbetsdag, om vi inte fick sparken eftersom man samtidigt minskade arbetsstyrkan. För att ta ett exempel.
Det finns naturligtvis oändligt många fler exempel på detta tema, men trots att många kommer i kläm är de flesta överens om att det inte finns några alternativ. I det långa loppet är det naturligtvis något bra att maskiner tar över arbete. Det frigör oss att gå vidare och syssla med annat, uppfinna nya prylar och komma med nya idéer. En annan aspekt är att produktivitetsförbättringen även leder till att varorna vi konsumerar blir billigare och oftast bättre. Som konsument är jag glad över att 80% av lönen inte går till att köpa mat. När jag går förbi en grävmaskin tänker jag inte att det är synd om alla de arbetare som med spadar kunnat utföra samma jobb idag är arbetslösa. Även som gammal brevbärare är jag glad över att vi uppfunnit E-mejlen.
Och det
vore väl ändå fullkomligt meningslöst att kämpa emot
teknikutvecklingen, ens om man skulle vilja?
*
Theodore
”Ted” Kaczynski (f. 1942) spåddes en lysande framtid. Ett
underbarn med en fantastisk matematisk begåvning. Han hoppade över
klasser och blev antagen vid Harvard som 16-åring, doktorerade med
en avhandling om geometrisk funktionsteori och anställdes vid
University of California vid Berkeley som den yngste professorn i
universitetets historia, 24 år. Men Ted trivdes inte i Berkeley. Ted
trivdes inte i samhället.
1971
flyttade han ut till skogarna utanför Lincoln, Montana där han
byggde sig en liten stuga utan vare sig vatten eller el. Han försökte
lära sig att leva utanför det moderna samhället genom att jaga med
pil och båge, samla ätbara växter och bli självförsörjande. Men
Ted Kaczynski skulle gå längre i sin aversion mot civilisationen.
Mycket längre.
”1. Den industriella revolutionen och dess konsekvenser har inneburit en katastrof för mänskligheten.”
Den
som slog upp sin New York
Times
eller Washington Post
vid frukostbordet den 19:e
september 1995 fick sig en annorlunda upplevelse. Tidningarna
publicerade ett 35 000 ord långt manifest – åtta fulla
tidningssidor – i en separat bilaga betitlad Industrial
Society and its Future
författad av organisationen FC (Freedom Club). De 232 numrerade
styckena slog fast att det industriella samhället måste störtas i
en revolution då det gjort oss till onödiga, olyckliga och psykiskt
lidande individer. Anledningen till publiceringen var ett stycke
amerikansk kriminalhistoria.
I sjutton år hade FBI i sin historias dyraste spaningsarbete försökt klura ut vem som med avsändaren ”FC” skickat en rad brevbomber adresserade till framförallt universitet men även bland annat flygbolag, reklambyråer och dataaffärer. I det interna spaningsarbetet kallades personen UNABOM, en förkortning av University and airline bomber. Pressen döpte honom – de, liksom FBI var alla övertygade om att det rörde sig om en ensam man – till the Unabomber. Unabombaren. Första brevbomben detonerade 1978. Därefter kom de i en strid ström, år efter år.
Bomberna
är omöjliga att spåra. Vem det än är som skickar dem så vet han
vad han gör. Han är ett geni.
1995
börjar ”FC” kommunicera med FBI. ”De”, breven kommunicerar
genom en kollektiv vi- form, lovar att sluta med sina bombdåd om en
större tidning publicerar deras manifest ocensurerat och i sin
helhet. Nyheten kommer ut. Delar av manifestet citeras i olika
tidningar. Det kommer ut på det ännu gryende internet. FBI är
villrådiga om vad som bör göras. Porrtidningen Penthouse
säger sig vara beredda att publicera manifestet. ”FC” blir
otålig och den 24:e
April dör en man i en ny attack. Det är Unabombarens tredje
dödsoffer, jämte ett tjugotal skadade. Bomberna har med åren
blivit mer sofistikerade. Dödligare. De är fortfarande omöjliga
att spåra.
”4. Därför uppmanar vi till en revolution mot det industriella systemet. Denna revolution kommer kanske eller kanske inte använda sig av våld: den kan komma hastigt eller den kan komma som en relativt gradvis process sträckt över ett par decennier. Vi kan inte förutsäga något om det. […] Detta är inte en POLITISK revolution. Dess syfte är att störta inte regeringar utan den ekonomiska och teknologiska basen för det nuvarande samhället.”
Det
säregna manifestet innehåller bland annat en sammanfattning av
mänsklighetens grundläggande behov, skissar upp en kortfattad
historiefilosofi och förklarar vänsterns psykologiska
tillkortakommanden. Efter den bombastiska inledningen om revolution
ges en förklaring till varför detta samhälle bör störtas. För
att det är skit. Vi vantrivs i kulturen, av helt naturliga orsaker.
*
”33. Mänskliga varelser har ett behov (troligen biologiskt betingat) av något vi kallar ’maktprocessen.'”
Unabombarens Manifest förklarar att
mänsklighetens grundläggande behov är att genomgå maktprocessen,
vilket sker i fyra steg. De stegen kallas ”mål”, ”ansträngning”,
”uppfyllande av mål” samt ”autonomi.” De tre första känns
ganska självklara. Vi måste ha drömmar, vi måste uppfylla i alla
fall vissa av dem och vi måste anstränga oss för att uppnå dem.
Att få allt serverat gör ingen lycklig
”34. Betrakta det hypotetiska fallet av en man som kan få allt han vill bara genom att önska det. En sådan man har makt, men han kommer utveckla allvarliga psykologiska problem. Först kommer han att ha väldigt kul, men allt eftersom kommer han bli akut uttråkad och demoraliserad. Till slut kan han bli kliniskt deprimerad.”
Dekadenta aristokrater tas som exempel. Detta
är en gammal visdom, redan Platon var inne på liknande spår och
senare gav Freud det en psykologisk förklaring. Vi måste anstränga
oss, vi måste känna att vi uträttar något åt oss själva. I
gamla tider gick man igenom dessa tre första steg på maktprocessen
helt enkelt genom att införskaffa och äta mat eller genom att
utföra andra grundläggande förutsättningar för vårt uppehälle.
Den sista punkten, autonomi, handlar om att vi själva måste ha
kontroll över det hela. Det måste vara vårt eget beslut, inte
beordrat uppifrån.
Idag kan vi i regel uppnå våra grundläggande
behov utan någon ansträngning. För att kompensera för detta
skapar vi surogataktiviteter.
”38. […] När människor inte behöver anstränga sig för att tillfredsställa sina fysiska behov sätter de ofta upp artificiella mål åt sig själva. I många fall söker de dessa mål med samma energi och känslomässiga investering som de annars skulle ha lagt i sin jakt efter fysiska nödvändigheter. […] 40. I det moderna industriella samhället är enbart en minimal ansträngning nödvändig för att tillfredsställa ens fysiska behov. Det räcker att gå igenom ett träningsprogram för att lära sig någon liten teknisk uppgift, sen komma till jobbet i tid och utöva denna uppgift med en väldigt måttfull ansträngning för att behålla en anställning. De enda kraven är en måttfull mängd av intelligens, och framförallt, simpel LYDNAD. Om man uppfyller dessa kommer samhället ta hand om en från vaggan till graven. […] Det är därför inte förvånande att det moderna samhället är fullt av surrogataktiviteter. Dessa innefattar vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande, klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen, och social aktivism när det det handlar om frågor som inte är viktiga för aktivisten personligen, som i fallet med med vita aktivister som arbetar med rättigheter för icke-vita minoriteter.”
Begreppet nämns inte i manifestet, men det
handlar helt klart om alienationen. Det meningslösa i att gå till
jobbet, ett samhälle där vi alla bara är små kuggar i ett
maskineri. Men samtidigt utläser vi en närmast chockerande
civilisationskritik spetsad med en extrem individualism. I stället
för att leta efter mat hela dagarna kan vi nu istället ägna oss åt
våra hobbys, är detta verkligen något dåligt? Ja, menar ”FC”.
Surogataktiviteterna är för de allra flesta mindre
tillfredsställande än ”riktiga” mål. Men genom att aktivera
oss i sysslor där vi själva sätter upp målen, anstränger oss och
(ibland) lyckas genomföra målen, kan vi i alla fall stå ut i vår
omänskliga värld. Hela civilisationen är bara ett dåligt
supplement för att tillfredsställa förlusten av vår verkliga
livsmiljö. Dit vi alltså måste ta oss tillbaks, genom en väpnad
revolution.
Att alla de uppräknade så kallade surrogataktiviteterna enligt manifestet enbart är sämre alternativ än en ursprunglig, förindustriell tillvaro känns ganska magstarkt. Att moralisera över att ”klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen” är något man känner igen från vänstern och miljörörelsen, men ”vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande” sticker ut. För att inte tala om det sista stycket om social aktivism. En stor del av manifestet utvecklar det temat då det talas om ”faran med vänsterism”, om hur denna ”vänstern” är en samling psykologiskt bräckliga varelser som känner sig underlägsna, maktlösa och hatar sig själva, vilket resulterar i dess ömkan för förtryckta grupper.
Denna benämning av ”vänstern” är i manifestet ofta liktydig med vad som brukar benämnas ”postmodernismen” och när även begreppet ”politiskt korrekt” flitigt används går tankarna till flertalet nitiska högerdebattörer. Det är också ett faktum att massmördaren Anders Behring Breivik klistrade in just dessa stycken i sitt eget manifest efter att ha bytt ut ”leftists” mot ”cultrual marxists” och ”multi cultruralists”. Det finns dock en skillnad gentemot vulgärhögerns kritik. Vänstern anses hos FC nämligen vara civilisationen och framstegstankens mest hängivna försvarare.
Vänsteristen är i manifestet ”översocialiserad” i det industriella systemets värderingar och verkar för att få det att fungera effektivare. Genom att arbeta för att integrera minoriteter, bygga ut skolsystemen och verka för andra kollektiva samhällsåtgärder expanderar man bara systemets makt, när det istället bör raseras. Vänstern är systemets spjutspets, som hjälper det att genomföra nyttiga förändringar. Under slaveriets epok behövdes rasismen, nu är det bara en onyttig kvarleva vilket vänstern hjälper till att rensa bort. Förr behövdes en könsuppdelning för hushållen, där kvinnan tog hand om hemmet och mannen lönearbetade. Nu behövs kvinnor i arbetskraften men de gamla värderingarna finns kvar, vilket feminismen hjälper till att rensa bort. Vänstern är systemets nyttiga idioter utan att förstå det själva. Det hela följer efter schemat:
(a)
systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att
genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under
rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna
frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort.
(d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet
istället nyttigt för det.
Vänstern tror att de är rebelliska, men de
upprätthåller det industriella samhället och dess värderingar
starkare än någon annan. Vänsterns aktivism får dem samtidigt att
må bättre och där med att stå ut i systemet. Deras aktivism har
blivit deras surrogataktivitet. Men liknande mönster finns även
bland andra politiska riktningar. Genom att identifiera sig med en
mäktig storskalig organisation, det kan vara ett parti eller
intressegrupp så väl som en nation eller en religiös rörelse, kan
individen få ett visst utlopp för att genomgå maktprocessen.
”83. En del människor tillfredsställer delvis sitt behov av makt genom att identifiera sig själva med en mäktig organisation eller massrörelse […] Exempel: Manuel Noriega var irriterande för USA (mål: straffa Noriega). USA invaderade Panama (ansträngning) och straffade Noriega (uppfyllelse av mål). USA gick igenom maktprocessen och många amerikaner, genom sin identifikation med USA, upplevde därmed maktprocessen indirekt.”
Detta fenomen har hänsynslöst utnyttjats av
nazister och kommunister, men som exemplet ovan anger, även av
imperialister och nationalister.
Vänstern tycks visserligen värst, menar
unabombaren, men tydliga avgränsningar dras även mot andra
politiska riktningar.
”50. De konservativa är dårar: De grinar över de traditionella värderingarnas fall, men de stödjer entusiastiskt teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen slår det dem aldrig att du inte kan genomföra snabba, drastiska förändringar inom ett samhälles teknologi och ekonomi utan att orsaka snabba förändringar inom alla andra delar av samhället, och att sådana snabba förändringar oundvikligen bryter ner traditionella värderingar.”
Gång på gång vänds etablerade sanningar och
självklarheter upp och ned. Teknik är dåligt. Att sätta barn i
skolan är närmast barnmisshandel. Att sitta i en skolbänk och lära
sig abstrakta saker som matematik när man är barn är onaturligt
och ovärdigt. Barn ska vara ute och leka. Även om vi idag lever
längre så är vi alla djupt olyckliga. Vi har mindre frihet idag än
före den industriella revolutionen. Liberal frihet och demokrati är
visserligen inget dåligt, men dess effekter är på det stora hela
nästan poänglöst. Diktaturerna i renässansens Italien eller
monarkierna bland Amerikas indiansamhällen var tack vare deras brist
på högteknologi friare än vår demokratiska samtid.
Det är svårt att köpa dessa ganska magstarka
premisser. Men argumentationen fortsätter.
”47. Bland de abnorma tillstånd som är närvarande i det moderna industriella samhället återfinns överdriven befolkningstäthet, isolering av människan från naturen, överdriven hastighet av social förändring och sammanbrott för naturliga småskaliga samhällen som den utvidgade familjen, byn eller stammen.”
Anledningen till detta är att de småskaliga samhällsenheterna går på tvärs med systemets värderingar. Om en chef tillsätter sin kusin, vän eller religionsfrände till ett jobb istället för den mest kvalificerade gör han sig skyldig till nepotism eller diskriminering. Dessa anses vara ”fruktansvärda synder i det moderna samhället.” Och på goda grunder.
Nepotism leder till ineffektivitet, vilket leder till nackdelar i konkurrensen, vilken i sin tur syftar till att göra produktionen, administrationen eller vad det kan vara frågan om, just mer effektiv. Systemets värderingar (meritokrati, effektivitet) måste gå före lojaliteten med den egna gruppen (nepotism). Resultatet är sammanbrottet av småskaliga samhällen. Vår lojalitet är till systemet, inte till den egna gruppen.
Här börjar vi också se något annat,
nämligen hur systemet formar oss. Systemet finns inte till för oss,
vi finns till för systemet. Det är vi som måste anpassa oss till
systemets behov. Återigen en tes som känns bekant från diverse
politiska riktningar. Men denna tes dras till sin spets, och,
framförallt, den förklaras av en logisk materiell orsak; tekniken.
Teknikens utveckling leder inte bara till ständigt mer kontroll och begränsningar av vår frihet. Den gör oss inte bara olyckliga genom att den stör vår förmåga att genomgå maktprocessen. Den förändrar oss som människor. Den måste göra så. Folk måste disciplineras på sina jobb och i sina skolor, byråkratier måste följa sina riktlinjer. Hela samhället måste fungera genom att de allra flesta måste lyda direktiv från ett fåtal uppifrån.
Ett tekniskt avancerat samhälle kan inte brytas ner till att bestå av självständiga småenheter eftersom produktionen baseras på enormt storskaliga organisationer. Men måste den göra det? JA, är det tydliga svaret unabombaren ger oss. Varför? Det ligger i teknikens själva natur. Vad är egentligen teknik?
Manifestet förklarar det för oss. Tekniken är den absolut starkaste kraften i samhället. Den står över alla sociala, kulturella och politiska normer. Den är historiens drivkraft. Och dess inneboende logik leder hela mänskligheten i en endaste riktning – mot mer och mer kontroll och förtryck. Den gör oss ofria, den gör oss olyckliga. Och den kommer till slut att förgöra oss alla.
*
”Teknik, från grekiska téchnē (τέχνη) som betyder ’konst’, ’skicklighet’ eller ’hantverk’, är metoder att minska behovet av fysisk eller psykisk belastning och öka levnadsstandarden i vid mening”
Wikipedia
”208. Vi skiljer mellan två typer av teknik, vilket vi kommer kalla småskalig teknik och organisationsberoende teknik. Småskalig teknik är teknik som kan användas av småskaliga samhällen utan hjälp utifrån. Organisationsberoende teknik är teknik som är beroende av storskaliga sociala organisationer.”
Tänk
på bonden som år 1000 fick höra talas om kvarnen som upprättats
vid ån utanför byn. Han kan välja att få sitt korn malt till
priset av att ge kvarnägaren en sextondel av mjölet och därmed
slippa göra det för hand. Ett enkelt val och ett billigt pris för
att slippa slitgörat. Förfarandet skapar också, som vi tidigare
såg, en ny yrkeskategori, mjölnaren. En arbetsdelning har skett.
Mjölnaren tar kanske bara emot bonden på vissa dagar, kanske måste
bonden stå i kö för att få sitt korn malt till mjöl. Bonden
tappar viss kontroll över sin arbetsdag. Han är i viss mån
utelämnad till någon annan, han har inte längre full frihet att
disponera sin tid. Priset är dock så försvinnande litet att betala
att det är ett enkelt val.
Släng nu in en mobiltelefon i bondens by. Det är omöjligt. En sådan pryl kan inte existera i det samhälle som här beskrivs. Beskriv istället förutsättningarna för existensen av en mobiltelefon. En pryl som revolutionerat vår kommunikationsförmåga relativt nyligen. För att tillverka en mobiltelefon krävs fabriker. Det krävs även råvaror från flera olika kontinenter. Detta förutsätter i sin tur moderna transporter. Till allt detta krävs arbetare.
Arbetare måste utbildas, alltså krävs skolsystem. Det hela kräver regleringar, byråkrater, samordning. En statsapparat av något slag måste till. Dessa arbetare så väl som skolbarn måste komma i tid, de måste göra vad de blir tillsagda. Staten måste få in skatt, byråkrater måste följa rigida kontrollsystem. Mobiltelefonen kan existera först då annan grundläggande infrastruktur som eldistribution och vägar finns på plats. Samtidigt skapar den ny infrastruktur, som telefonmaster. Dessa måste underhållas av arbetare som måste utbildas…
För
att beskriva mobiltelefonens förutsättningar måste du beskriva
hela det moderna samhället. Den organisationsberoende tekniken
omdanar samhället. Den förutsätter arbetsdelning. Teknik, i modern
bemärkelse, är
arbetsdelning.
”128. Medan teknisk utveckling I SIN HELHET konstant begränsar vår frihetssfär, tycks varje enskild teknisk landvinning SETT TILL SIG SJÄLVT vara önskvärd.”
Du kunde ju välja själv. Köp en mobiltelefon
och din frihet ökar. Du kan nås utanför hemmet. Du kan ringa
varifrån du vill. Dina vänner blir mer kontaktbara. Om du inte vill
behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en mobil.
Men
idag har du inget val. Samhället är anpassat efter mobilen. Och då
menar jag inte bara alla som över hela världen på något sätt
jobbar inom mobilbranschen. Från de högavlönade app-utvecklarna
och marknadsförarna i väst till de lågavlönade arbetarna i
Afrikas koboltgruvor och på Foxxcons fabriker i Kina. Du måste
ha en mobil för att inte bli socialt stigmatiserad. Troligen måste
du ha en för att få ett jobb. Och konstiga saker börjar nu hända.
Våra vanor förändras. Vi bestämmer inte längre tid och plats för möten, vi kommunicerar via sms, vi får inte längre spontanbesök där någon oanmäld ringer på dörren. Du kan inte längre gå in i ett köpcenter utan att tvingas bli antastad av en slipsbeklädd försäljare i 20-års åldern som försöker pracka på dig ett nytt abonnemang. Arbetsgivare har lärt sig att utnyttja den ständiga tillgängligheten som nu förväntas av oss. Daglöneriet är återinfört då chefen via sms meddelar dig om du får jobba idag eller inte. Sen kom smarttelefonen.
Du kunde ju välja själv. Köp en smarttelefon och din frihet ökar. Du har ständig tillgång till internet – den jämte mobiltelefonen största förändringen i våra liv på senare tid – du kan via GPS:en slippa oroa dig för att komma vilse. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en smarttelefon.
Men
nu är även smarttelefonen knappt ett val längre. Den används för
ekonomiska transaktioner, du förväntas vara tillgänglig på mejl
eller sociala medier hela tiden. Och mänskligheten har förvandlats
till en samling asociala tråkmånsar, ständigt stirrandes ner i
sina skärmar. Mobilen innehåller dessutom spårutrustning. Alla sms
du skickar sparas, i alla samtal du ringer registreras vem du ringt
och varifrån det skett. Information som staten har tillgång till.
Men vi kan väl välja en regering som inte tillåter integritetskränkningar? Visst kan vi det. Men tendensen är densamma. Mobiltelefonen är bara ett exempel på en särskild teknisk innovation. Samhället går mot mer och mer kontroll. Vi blir mer och mer ofria. Och bäst av allt. Det är ingen konspiration, det är ingen som planerat det, ingen som är direkt ansvarig.
Mobiltillverkarna hade aldrig detta som baktanke. Inte heller finns det några mystiska mörkermän inom regeringen som i hemlighet genomfört det hela. Det ligger i teknikens inneboende natur. Hela samhället genomsyras av kontroll. Kontrollen är en direkt följd av den organisationsberoende teknikens arbetsdelning. Arbetsdelning förutsätter nämligen kontroll och hierarkier. Det förutsätter förtryck.
Tekniken har dessutom en unik egenskap, vilken
gör den till den mest betydelsefulla samhälleliga kraften. Den går
nämligen bara i en enda riktning. När en innovation introducerats
blir inte bara individer, utan hela samhällen beroende av den, tills
den byts ut av en ännu mer avancerad efterföljare. Politiska,
religiösa och kulturella företeelser kan förändras och gå i
olika riktningar, men tekniken går från låg till högre, mot
ständigt mer avancerad arbetsdelning. Detta determinerar en
samhällsutveckling mot mer kontroll, mot mer förtryck. Vart ska
detta sluta?
*
”119. Systemet existerar inte för och kan inte existera för att tillfredsställa mänskliga behov. […] Detta har inget att göra med den politiska eller sociala ideologin som kan låtsas styra det tekniska systemet. Det är teknikens fel, eftersom systemet inte styrs av ideologi utan av teknisk nödvändighet. […] Om mänskliga behov sattes före teknisk nödvändighet skulle det uppstå ekonomiska problem, arbetslöshet, varubrist eller värre. Själva konceptet ’mental hälsa’ definieras i vårt samhälle till stor del på hur bra en individ uppför sig i samklang med systemets behov och gör så utan att visa symptom på stress. […] 145. Föreställ dig ett samhälle som försätter människor i tillstånd som gör dem fruktansvärt olyckliga, sen ger dem en drog som tar bort deras olycka. Science fiction? Det händer redan till viss utsträckning i vårt eget samhälle.”
Psykiatrin framträder som ett viktigt verktyg för att omforma oss efter systemets behov. Tack vare antidepressiva mediciner och psykiatri kan vi stå ut i industrisamhället. Istället för att omforma samhället så vi slipper lida av det, omformar vi oss själva för att utstå det. Det hela sker utan någon synbar konflikt, helt i enlighet med teknikens natur.
Den deprimerade kan naturligtvis inte själv omdana systemet så det är rationellt att istället söka individuell hjälp. Läkaren som skriver ut medicinen är i samma position och det vore naturligtvis hjärtlöst av denne att vägra den olycklige sin medicin. På ett samhälleligt plan möjliggör hela förfarandet att att systemet kan utöka sin kontroll till nivåer som tidigare var otänkbara då stressen skulle lett till att folk kollapsade eller gjorde uppror.
Underhållningsindustrin och utbildningssystemet är även de delar i att omforma oss efter systemets behov, det förstnämnda genom att ge oss förströelse och eskapism, det andra genom att implementera dess värderingar. Nästa steg i denna riktning kommer troligen bli genmanipulering av människor. Utvecklingen kommer följa de generella lagarna för teknikutveckling som tidigare nämnts; den kommer framstå som något bra och den kommer vara frivillig, men efter ett tag kommer den ha omformat oss och hela vårt samhälle, och därför i praktiken inte längre vara frivillig.
Tänk att kunna plocka bort en gen för någon ärftlig sjukdom eller för alkoholism, vem skulle ha något emot det? De som trots allt skulle ha det skulle inte tvingas. Och varför sluta där?
”154. Anta att man upptäcker en biologisk egenskap som ökar möjligheten för att ett barn kommer växa upp till att bli kriminell och anta att någon slags genterapi kan ta bort denna egenskap. Självklart kommer de flesta föräldrar till de barn som innehar denna egenskap förmå dem att genomgå terapin.”
Utvecklingen leder till något nytt i
mänsklighetens historia. Även tidigare civilisationer och samhällen
har i viss mån infört sina värderingar och till viss del förändrat
sina invånares vanor och beteenden, men nu är det annorlunda. Någon
bortre gräns, gränser som tidigare utgjorts av stressnivåer,
fysiska och psykiska mänskliga egenskaper, finns inte längre.
Människan kommer bli en designad produkt, skapad inte av gud,
naturen eller slumpen, utan av det industriella systemet självt.
Manifestet kommer här in på framtiden, och
det är en pessimistisk läsning. Men det finns ett hopp.
Den eskalerande teknikutvecklingen skapar
nämligen ett problem för systemet självt; det hinner inte längre
med att anpassa befolkningen i den takt som behövs. Resultatet är
ökad oro i samhället. Brottslighet, hatgrupper, psykisk ohälsa,
alla tycks de öka under senare år enligt manifestet. Det är här
unabombaren ser sin chans.
”162. Systemet är för närvarande engagerad i en desperat kamp för att överkomma vissa problem som hotar dess överlevnad, bland vilka problemen med mänskligt beteende är det allvarligaste. Om systemet lyckas med att skaffa sig tillräcklig kontroll över mänskligt beteende tillräckligt snabbt, kommer det antagligen att överleva. Annars kommer det falla samman. Vi tror att frågan högst sannolikt kommer vara löst inom de närmast följande decennierna, säg 40 till 100 år.”
Folk beter sig inte riktigt som man ska. Ungdomsgäng, nazister, satanister, välfärdssnyltare, radikala miljöaktivister och milismän gör alla på sina egna sätt uppror mot systemet (till skillnad från vänstern som bara bidrar till att befästa det). Här uppstår en historisk chans. Det allt komplexare systemet, mer och mer sammanvävt globalt genom ett allt mer svårgreppbart ekonomiskt styre, riskerar att falla samman.
För revolutionärer gäller det nu att bidra till att öka den ”sociala stressen”, de av systemet oönskade beteendena, för att detta ska inträffa. När så skett gäller det att fullkomligt ödelägga industrisamhället och propagera för en ny ideologi som sätter Naturen i ett motsatsförhållande till Tekniken. Unabombarens gärning kan sägas vara en förtrupp till denna kamp som ligger runt hörnet. Misslyckas denna revolution ligger vi alla illa till.
För vad leder denna teknikutveckling till på
sikt? Vad händer om systemet överlever den turbulenta period vi nu
genomgår? Den logiska slutpunkten är total kontroll över precis
allt. Om maskiner står för all produktion och arbetskraft inte
längre är nödvändig för systemet, vad händer då?
”174. […] Om eliten är hänsynslös kan de helt enkelt besluta sig för att utrota större delen av mänskligheten. Om de är humana kan de använda propaganda eller andra psykologiska och biologiska tekniker för att reducera födelsetalen tills flertalet av mänskligheten är utrotad, lämnande världen kvar till eliten. Eller, om eliten består av mjukhjärtade liberaler, kan de bestämma sig för att spela rollen som goda herdar gentemot resten av mänskligheten. De kommer se till att allas fysiska behov är tillfredsställda, att alla barn växer upp under psykologiskt hygieniska förhållanden, att alla har en fullgod hobby som håller honom sysselsatt, och att den som råkar bli missnöjd genomgår en ’behandling’ för att bota dennes ’problem’ […] De kommer ha blivit reducerade till graden av tama djur.”
Att utplånas av framtida robotar är naturligtvis inget någon önskar sig. Men att maskinerna faktiskt kan befria oss från arbetets ok, att vi skulle kunna bli fria att sysselsätta oss med våra hobbys hela dagarna, utgör inte heller det ett potentiellt lyckligt slut i denna pessimistiska text. I enlighet med det tidigare resonemanget om surogataktiviteter så skulle vi ändå inte bli nöjda med detta, snarare tvärtom. Ingenstans diskuteras olika ideologier, styrelseformer eller ägande av tekniken i de olika framtidsscenariona.
Det vore ändå oväsentligt då avancerad teknik ju kräver, som tidigare förklarats, hierarkier och kontroll. Oavsett ägandeform är det oundvikligt att en liten minoritet har kontroll av den stora massan, och att den lilla minoriteten i sin tur endast kan följa systemets diktat. Socialismen, Star Trek eller någon annan fin utopi som bygger på framtida högteknologi är körd. Avancerad centralplanerad demokratisk socialism som tillgodoser allas behov, gör oss likt förbannat olyckliga, liksom vi definitionsmässigt blir ofria genom vår bristande kontroll över vårt eget öde.
Och när man tänker efter. Är det egentligen någon större skillnad att arbeta på en privatägd eller statlig arbetsplats? Eller på någon ägd av ett konsumentkooperativ? Hur stor är skillnaden att sitta i kassan på Ica, Coop eller Systembolaget? Spelar det någon roll vad det är för ideologi som sägs styra ditt land för tillfället? Är det inte samma hierarki, samma underordning? Är inte den gemensamma nämnaren i sammanhanget själva tekniken? Är det inte den som håller i taktpinnen?
Nån form av anarkosyndikalism eller annan
småskalig och jämlik politisk ordning är logiskt omöjlig då den
är oförenlig med avancerad teknik. Står du till vänster är detta
ganska dåliga nyheter. Du kan då trösta dig med att anledningen
till att du överhuvudtaget är vänster beror på industrisamhällets
störning av maktprocessen, vilket gjort dig engagerad i olika
rättvisefrågor som enbart är ett sämre komplement till dina
verkliga psykologiska behov. Tyvärr är dessutom allt du kämpar för
i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall bara till att allt
blir ännu värre. Och ditt engagemang kommer aldrig vara
tillräckligt tillfredsställande som verkliga naturliga drivkrafter,
varför du fortsatt kommer förbli en olycklig människa.
Även om detta extrema scenario, total
maskinkontroll, inte kommer inträffa, är det uppenbart att maskiner
tar över mer och mer arbete.
”176. […] Det har föreslagits, till exempel, att en stark utveckling av servicesektorn kan skapa jobb åt mänskligheten. Folk skulle då spendera sin tid med att putsa varandras skor, köra omkring varandra i taxibilar, göra hantverk åt varandra, servera vid varandras bord etc. Detta tycks oss vara en föraktfull väg för mänskligheten att sluta, och vi tror inte att särskilt många skulle finna meningsfulla liv i sådana poänglösa stressjobb. De skulle uppsöka andra, farliga utlopp (droger, brott, ’sekter’, hatgrupper) om de inte blev biologiskt eller psykologiskt skapade för att anpassa sig till en sådan livsstil.”
Från science fiction-liknande domedagsscenarion till något som bara känns allt för bekant. Sedan 1995, då manifestet skrevs, verkar en del av framtidsscenariona redan vara här. Vi har ännu inte blivit genetiskt fabricerade produkter, vi har heller inte ännu utplånats av en artificiell intelligens, men fabriksjobben har blivit färre till följd av mekaniseringen, vilket har lett till arbetslöshet för arbetarna och större vinster för fabriksägarna.
Då de rika blir rikare kan de skaffa sig pigor, chaufförer och och andra tjänstehjon, vilket möjligen kan lösa problemet med arbetslöshet. Det finns politiker som aktivt jobbar med att främja denna utveckling. Öka inkomstskillnaderna, subventionera pigjobb. Till det kan vi lägga hur staten tar hand om alla de som ändå blir arbetslösa med förnedrande tvångsåtgärder.
Sannerligen en föraktfull väg för
mänskligheten att sluta. Tekniken leder bara till skit. Det finns
bara ett alternativ.
”179. Det vore bättre att dumpa hela det stinkande systemet och ta konsekvenserna av det.”
*
En
viss David Kaczynski läser det märkliga manifestet i New York Times
med ett stigande obehag. Det här låter oroväckande likt hans
besynnerliga storebror som i över två decennier levt ensam i ett
skjul i Montanas skogar. Efter mycket funderande och samvetskval
väljer han att göra det enda rätta. Han tjallar ut sin brorsa för
polisen.
Ted
Kaczynski avtjänar ett åttadubbelt livstidsstraff utan möjlighet
till benådning.
Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick. Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument. Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse? Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver. Enjoy/beware
”alienation, främlingskap, främlingskänsla (eng. Alienation; fr aliénation; ty; Entfremdung). Ordet ”a.” betecknar generellt processen att något som hör till ett subjekt (människan), blir främmande för det. Mer bestämt betecknar ordet ”a.”processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det. Resultatet är ofrihet.”
Filosofilexikonet
Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) slutade tro på gud. Han uppfostrades till kristen, blev efter ett tag panteist tills han till sist blev materialist. Människan är vad hon äter, konstaterade han. Det låter snyggare på tyska. Der Mensch ist, was er isst.
Det är människan som skapat gud
och inte tvärtom, säger Feuerbach. Men likt förbannat har gud makt
över oss. Kungar legitimerar sin makt med gud, enorma resurser läggs
på kyrkor, pyramider och prästerskap. Folket fruktar gud. Folket
drömmer om himmelriket. Folket skapar gud som självständiggör
sig och framträder som något främmande för det.
Detta kallar Feuerbach alienation.
Något som vi skapat framstår som ett självständigt väsen och
utövar makt över oss. Men begreppet utvidgas under 1800-talet. Karl
Marx hävdar snart att det kapitalistiska produktionssättet
alienerar oss. I det gamla samhället sålde man hela frukten av sitt
arbete. Arbetet gav mening. I kapitalismens fabriker jobbar man åt
någon annan, man äger inte maskinen, man får inte en lön som
motsvarar vad man producerar. Om någon sedan konsumerar vad det nu
kan vara som vi tillverkar i vår fabrik, så ger det oss ingen
tillfredsställelse. Marx alienationsteori är helt enkelt teorin som
förklarar varför det är så jävla tråkigt att gå till jobbet.
Charlie Christensens seriefigur Arne Anka uttrycker det bäst av alla:
”Med undantag av Arbeit macht frei så härrör alla ordstäv om arbetets lov från förindustriell tid. Man skördar fan inte det man sår på ett fabriksgolv!” *
Vad alienerar oss idag? I nyheterna läser jag om Ekonomin. Ekonomin går dåligt. Vi måste alla se till att Ekonomin går bra. All politik syftar till detta. Vi väljer inte politiker som styr Ekonomin, vi väljer de politiker vi tror bäst känner till vad Ekonomin behöver. Ingen vet riktigt vad Ekonomin är för något. Skulle man kunna leda i bevis att Ekonomins behov leder till olycka för mänskligheten eller att Ekonomins krav kommer leda till ekologiska katastrofer spelar det ingen roll.
Visst har vi skapat Ekonomin. Men nu är den ett eget väsen och vi
kan inte göra något åt det. Resultatet är ofrihet.
*
”Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner, som göra produktionen lätt och billig! Låt oss ta kontrollen över dem. Låt oss draga fördel av deras lättvindiga och billiga produktion: Låt oss driva dem för egen räkning… Detta är socialism, mina herrar.”
Jack London, Järnhälen
Socialisterna hade fattat. Att industrins epok skapar alienation, kriser och elände, det hade redan ludditerna listat ut. Men, hävdar nu socialisterna, det är inte maskinerna i sig som är problemet. Det är ägandet. Arbetarkampen gick från att vara reaktionär till att bli revolutionär. Eller, snarare, revolutionärerna fortsatte vara revolutionära, det var ju innebörden av ordet revolution som förändrades.
I slutet av 1800-talet var socialismen på frammarsch. Idéer och
teorier fanns det gott om och ju längre tiden gick fick den
marxistiska inriktningen en allt mer dominerande ställning. Marx
dömde ut sina föregångare och samtida meningsmotståndare, kallade
dem utopiska till skillnad från sig själv som företrädde
den vetenskapliga socialismen. Socialism var i denna tappning
inte främst ett moraliskt argument, det var en historisk
nödvändighet. Denna vetenskapliga socialism hade inte bara listat
ut historiens bakomliggande drivkrafter, den hade även räknat ut
hur nästa kapitel i historien skulle se ut. Sista striden är här.
Få filosofer kan sägas ha haft ett så stort och konkret genomslag som Karl Marx. Som Terry Eagleton skriver:
”Det finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegelianska fackföreningar.”
Och
som en sann rebell ville inte Marx kalla sig själv för filosof. Han
ville inte ens kalla sig för marxist. Filosoferna
har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att
förändra den som han så
berömt uttryckte det.Och
världen förändrades.
*
Socialisterna var optimister. Nästa historiska fas var nära. När
fabriksarbetarna väl har fattat, då klämtar klockan för
kapitalismen. Vi är många, de är få. Störtas skall det gamla
snart i gruset.
Riktigt så blev det nu inte. Socialisterna byggde upp partier som
agiterade bland folket, tryckte böcker och broschyrer, höll möten
och föredrag. Man ställde upp i val och krävde reformer.
Demokrati, kortare arbetsdag, respekt. Man skapade fackföreningar
som mer konkret kämpade för bättre villkor på arbetsplatserna.
Strejken är ett oerhört vapen. Om vi slutar jobba, vad fan ska de
göra då? Vi är många de är få.
Marx tänkte sig att en urladdning förr eller senare måste ske.
Denna urladdning kommer sluta med arbetarnas seger. Socialismen.
Istället blev det ett slags mellanting. Demokrati. Välfärdsstat.
De äger fortfarande maskinerna, vi säljer fortfarande vår
arbetskraft. Men våra partier och våra fackföreningar finns kvar.
De har visserligen lagt ner sina ambitioner om en grundläggande
förändring, men de har nu en annan funktion. De håller ägarna i
schack. De ser till att vi ständigt får det lite bättre. Att vi
får en lite större del av kakan än vi hade förut. Och klasskampen
är inte längre lika allvarsam. Vi förhandlar. Det var något
annorlunda än det gamla samhället men likväl fortfarande
kapitalistiskt, och långt ifrån de drömmar socialisterna en gång
hade.
Det skedde visserligen en revolution, men inte i det utvecklade väst. Inte i Tyskland, som Marx gissade på, utan i Ryssland. Vladimir Illich Ulyanov, bättre känd som Lenin, tänkte sig att världsrevolutionen skulle starta ute i världsekonomins periferi för att därefter sprida sig till Västeuropa för att fullbordas. Världsrevolutionen uteblev dock och istället såg sig Lenin och hans bolsjeviker sitta i ledningen för världens största bonderevolution. Vad man gör efter revolutionen var det visst inte någon som funderat på så noga heller. Ta över fabrikerna, visst, och nått om att centralisera makten till den nya arbetarstaten. Men sen då?
Sovjetunionens första staplande år skulle till allas förvåning bli en föregångsmodell för flera fattiga länder över stora delar av världen under 1900-talet. För antikoloniala nationalistledare tedde sig tanken på att låta staten diktera villkoren för den industriella utvecklingen lockande. I den rika världen var genomslaget desto mindre. Socialisternas utvecklingsmodell visade sig vara bakochframvänd. Socialismen kom nu före kapitalismen som i sin tur, efter 1989, efterträdde socialismen. Och även här har begreppen förändrats.
Kommunismen var det framtida tillstånd som skulle efterträda socialismen, ett klasslöst tillstånd där staten var avskaffad. Vare sig Sovjetunionen eller något annat land har gjort anspråk på att vara kommunistiska. De påstod sig vara socialistiska. De påstod sig även vara demokratiska. Vad vi idag ofta benämner kommunismen – och som kommunisterna benämnde socialismen – är Lenins märkliga hopkok av Kejsartysklands krigsekonomi, scientific management och machiavelliska maktutövningar. Det utgjorde visserligen ett alternativ till den kapitalistiska västvärlden, men var ganska långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade. Socialisterna ville att fabrikerna skulle kontrolleras av samhället. Istället blev samhället en fabrik.
*
Vi har en förmåga att göra dygd av nödvändigheten. Vi har också
en förmåga att göra ideologi av taktik. Hur avskaffar vi
kapitalisternas välde? Frågade sig socialisterna i mitten av
1800-talet. Genom att centralisera makten till en arbetarstat, sa
några. Genom att omedelbart avskaffa staten och bygga det nya
samhället underifrån, sa några andra. Båda sidor hade samma mål,
det var bara en teknikalitet om hur vi når dit. Hur når vi
arbetarstaten? Frågade sig marxisterna några årtionden senare.
Genom revolution, sa några. Genom gradvisa reformer, sa några
andra. Taktik, bara taktik. Samma mål. När reformisterna och
revolutionärerna till slut satt vid makten hade taktikdiskussionerna
blivit stora ideologiska skillnader. Och mer påtagligt. Kommunismens
respektive socialismens införande fanns inte längre på
dagordningen. Det var nu bra som det var, med antingen proletariatets
diktatur eller välfärdsstaten.
*
Mellantinget. Rikedomarna hopar sig hos de rika medan de fattiga utarmas mer och mer. Det är inte bara orättvist utan även ohållbart. Systemet skapar oundvikligen kriser vilket på sikt kommer leda till dess undergång. Detta var 1800-talets socialisters analys. Men mönstret bröts. Även vanligt folk fick det efter ett tag bättre. Förbättringarna som arbetarnas organisering på arbetsplatserna tvingade fram, vilket även avspeglade sig i den demokratiska statens reformer och utbyggnad av välfärden, gjorde Marx analyser daterade.
Henry Fords löpande band och fem dollars arbetsdag var sinnebilden för kompromissen. Det var alienerande, skittråkigt och jobbigt att arbeta i fabrikerna. Den gamla hantverksskickligheten, värdigheten och traditionerna hos det arbetande folket som århundraden av uppror försökt bevara var till sist bortspolad. Men den materiella standarden var högre än någonsin och arbetsdagen förkortades. De höga lönerna i kombination med en annan aspekt av utvecklingen – de allt lägre priserna på varorna – gjorde vanligt folk rikare än någonsin. Men det var mer komplext än så. Höga löner gjorde att folk konsumerade mer, och denna konsumtion blev en viktig faktor för att kapitalisterna skulle kunna göra vinst. Den enskilde fabrikören hade visserligen ett intresse av av hans arbetares löner var låga, men höga löner generellt var tvärtom positivt även för honom. Intressena tycktes smälta samman och den demokratiska staten började föra en politik för allas bästa. Högre löner och högre vinster. Alla ska med.
Ingenstans var detta nya system så framgångsrikt som i det lilla
konungariket Sverige.
*
Den svenska modellen. Så kallas systemet som reglerar arbetsmarknaden. Det är ett fenomen som älskas av alla. Facken vill värna den svenska modellen, näringslivet likaså. Samtliga riksdagspartier från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet säger sig tycka om den svenska modellen. I den mån det förekommer en politisk debatt om den svenska modellen så går denna ut på att den ena sidan anklagar den andra för att inte ”värna den svenska modellen”, eller om det är mer hätskt, anklaga motparten för att vilja ”rasera den svenska modellen”. Vilket den anklagade alltid värjer sig emot. Ibland är det arbetsgivare som anklagar fack, ibland är det tvärt om. Någon gång är det sossar som anklagar moderater, nästa gång kan rollerna vara utbytta.
Alla är rörande överens att den svenska modellen är förträfflig. Så vad är då den svenska modellen? Man brukar säga att den svenska modellen går ut på att facken och näringslivets representanter självmant, utan statlig inblandning, gör upp om villkoren på arbetsmarknaden. Det finns till exempel ingen lagstiftad minimilön i Sverige, frågor som i andra länder kan bli valfrågor. I Sverige sköts det hela genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Så brukar man i alla fall säga. Den svenska modellen har också en skapelsemyt, denna skapelsemyt heter Saltsjöbadsavtalet, vilket slöts 1938.
*
Sverige var ett orosland. På 20 och 30-talet fanns det inget land i hela världen där det strejkades så mycket som i Sverige. Inte sällan ledde strejkerna till våldsamma konfrontationer med polis, militär och strejkbrytare. 1931 inträffade massakern i Ådalen då militären öppnade eld mot en demonstration till stöd för strejkande arbetare, vilket dödade fem personer. Socialdemokraterna var starka och på frammarsch. De utmanades från vänster av kommunisterna och syndikalisterna.
Kommunismen blev aldrig någon stor företeelse i Sverige, de fick i regel ett fåtal procent i riksdagsvalen, men inom fackföreningsrörelsen var de mer framgångsrika. Kommunisterna förordade nämligen en mer offensiv hållning i arbetarkampen, de krävde högre lön och bättre villkor än sina reformistiska rivaler, vilket gav dem ett proportionellt mycket stort utrymme inom den stora fackföreningssammanslutningen LO.
Syndikalisterna hade brutit med LO redan 1910 och organiserade sig separat i en decentraliserad rörelse som nådde sin höjdpunkt under slutet av 30-talet då man organiserad cirka 10 procent av de fackanslutna arbetarna i landet. Syndikalisterna ville inte veta av några kompromisser utan låta arbetarna själva ta över arbetsplatserna. Man värjde sig inte för att förorda sabotage och andra militanta metoder för att uppnå sina mål.
Kommunisterna ville göra revolution genom att störta statsmakten och införa ett styre med modell efter Sovjetunionen, ett land vars ekonomiska tillväxt under 30-talet var enorm, samtidigt som västvärlden sjönk ner i ekonomisk depression. Runt om i Europa växte radikal vänster så väl som radikal höger fram i krisens spår. I Sverige vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1932 och försökte reformera landet. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade dock inte, även om stödet för socialdemokraterna fortsatte vara högt då de ständigt lyckades bli återvalda.
1938 slöts så den stora kompromissen mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Att SAF var beredda att sluta avtal med de reformistiska elementen av arbetarrörelsen var inte särskilt konstigt, då alternativet med fortsatta strider och revolutionära arbetare tedde sig betydligt sämre. Saltsjöbadsavtalet innebar ett slut på de för arbetarna så förhatliga företeelserna som strejkbryteri och svartlistning.
Samtidigt centraliserades facken och kommunister och syndikalister manövrerades successivt ut och fick minskat utrymme. Runt om i världen hade vid samma tid fler och fler förstått att den gamla ekonomiska ordningen efter 1929 inte längre fungerade, utan att det behövdes en ny ekonomisk politik där staten intog en mer aktiv roll. Ekonomen John Maynard Keynes blev den nya stjärnan med sitt förordnande av statlig stimulanspolitik. Det liberala USA, det nazistiska Tyskland och det socialdemokratiska Sverige slog alla in på samma väg i den ekonomiska politiken. Efter kriget kunde Sverige snart konstatera att Saltsjöbadavtalet blivit en succé. Konflikterna minskade, tillväxten var hög. Anställningarna blev tryggare, lönerna ökade i säker takt. Storföretagen gjorde vinster, välfärden byggdes ut. Kommunisterna inom LO manövrerades bort och syndikalisterna krymptes till en obetydlig parentes på arbetsmarknaden. I vad som brukar kallas ”rekordåren” på 1960-talet var maskineriet i full gång.
LO-facken höll centrala löneförhandlingar för hela branscher där lönenivåerna fastställdes. Mindre företag kunde nu inte konkurrera med lägre löner, och löneökningarna var ganska rejäla, vilket skapade incitament för ökad mekanisering inom industrin. När lönerna är höga blir det plötsligt lönsamt att istället köpa maskiner. På så sätt slogs småföretag ut eller köptes upp, medan storföretagen blev ännu större.
De arbetare som blev arbetslösa till följd av nedläggningar eller blev utbytta mot maskiner fick ingen hjälp av facken då dessa heligt och dyrt lovat att inte lägga sig i avskedanden på grund av arbetsbrist, men i stället fick de en mycket förmånlig arbetslöshetsersättning från staten. Och de behövde sällan vara arbetslösa länge då industrin skrek efter jobb. De höga lönerna ledde till stor efterfrågan, vilket gynnade företagen som därför behövde nyanställa. Samtidigt expanderade staten kraftigt med välfärdens och militärens utbyggnad, det sistnämnda i praktiken en rejäl ekonomisk injektion till storföretagen.
Urbaniseringen var snabb till följd av storföretagens efterfrågan på arbetskraft, och staten gjorde det hela smidigt med ”miljonprogrammet” ett massiv statligt program för bostadsbyggande, och genom att ge omställningsbidrag som förvandlade småjordbrukare till arbetare. En migrationsström från framförallt Norrlands inland till städerna i söder förekom. Dessutom en politik för reglerad arbetskraftsinvandring och därefter dagisreformen för att underlätta kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.
Det hela rullade på år efter år. Köpkraften höjdes, välfärden blev bättre, semesterlagstiftningen utökades på snabb tid från två, till tre, fyra och fem veckors lagstadgad betald ledighet. Ingenstans i världen hade arbetarna det så bra som i Sverige. Ingenstans i världen var välfärden så omfattande. Och svenska företag expanderade och blev multinationella. Ett fåtal stora företagssfärer dominerade den svenska ekonomin, staten och storkapitalet satt i samma båt och trivdes bra tillsammans. Alla var nöjda och belåtna.
Så kan det i alla fall verka. Så här i efterhand. Men något
märkligt inträffade i Sverige i slutet av 1960-talet. Ett missnöje
kunde skönjas. Det är samma sak vi även ser i stora delar av
omvärlden. Någonting händer åren runt 1970. I Sverige gick
arbetarna i gruvan i Kiruna ut i vild strejk 1969. Det blev
inledningen på en massiv vild strejkvåg över hela landet som
skulle hålla i sig i två decennier. Detta efter en historiskt unik
period av aldrig tidigare skådad välståndsökning. Varför?
En hoppfull upprorsanda byts snart mot en pessimism som börjar
bre ut sig. Den är inte utan förklaring, rekordåren är nämligen
förbi. Tillväxten saktar ner, 1973 blir ett krisår över hela
världen. Det talas om en ny depression. Nya rörelser ställer nya
typer av krav. I de vilda strejkernas Sverige är det inte längre
självklart att man bara vill ha löneökning, istället kräver man
inflytande på arbetsplatsen eller avskaffade ackordslöner.
Feminister börjar organisera sig för att kräva inflytande i den
mansdominerade världen, i USA börjar ursprungsfolk och svarta
medborgarrättskämpar göra sig hörda. Miljörörelsen utmanar hela
föreställningsvärlden då de ifrågasätter tillväxten i sig och
vänder upp och ned på idén om vad som är ett lyckligt samhälle.
Gayrörelsen får sitt skapelseögonblick i Stonewallupproret i New
York 1969. Vad händer?
*
Pessimismens tidsålder. Vi ser ett nytt
historiskt skifte. Nu är vi där igen. Historiska perioder och
klassificeringar. Det har olika namn beroende på vad man fokuserar
på och beroende på om det är sociologer, historiker, ekonomer,
filosofer eller vilka det nu kan vara som berör ämnet. Men något
händer runt 1970. ”Revolutionsåret” 1968 används ibland som
startpunkt, dollarns frigörelse från guldet 1971 mer sällan och
oljekrisen 1973 ganska ofta. Ibland förklaras det materialistiskt
(utvecklingen av datachipps, fackföreningarnas framgångar),
idealistiskt (”nyliberala” tankesmedjor), politiskt
(”globaliseringen”), ekonomiskt (finansialiseringen,
monetarismen). Det har kallats – förutom globaliseringen och
nyliberalismen – den andra maskinåldern, informationssamhället, det
postindustriella samhället, senkapitalismen, risksamhället. För
att ta några exempel. Vanlig är också en mer filosofisk term,
nämligen postmodernismen.
Men om en ny tidsålder börjar, vilken är det då som tagit slut? Vanligt är att 1973 års oljekris ses som den stora krisen efter 1929 års börskrasch. Man kan då se det som att det är välfärdsepoken som tar slut, eller går in i en nedgångsfas. Att Keynes ekonomiska teori blev förlegad då denna inte kunde förklara fenomenet med ”stagflationen” – att både inflationen och arbetslösheten var hög samtidigt – och det därför blev dags för en ny ekonomisk teori, monetarismen.
Så lyder en bland ekonomer vanligt förekommande förklaring. Tidsperioden 1929-1973 är antagligen en svindlande lång epok för en ekonom, men det finns de som har längre perspektiv. I Den andra maskinåldern av MIT forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee menar författarna att datorernas intåg innebär en ny, andra, maskinålder där den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet utgjorde den första. Det är alltså en 200-årig epok som tagit slut, och vi är ännu bara i början av den nya. En stor poäng görs av att försöka visa oss vilka oerhörda förändringar den första maskinåldern hittills inneburit och att vi ännu bara står i startgroparna av den andra.
Den industriella revolutionen innebar ett tekniskt språng framåt utan motstycke i mänsklighetens historia och sedan dess har utvecklingen inte bara fortsatt att öka, den har ökat exponentiellt. Med exponentiell ökning menas att något går snabbare och snabbare. Ett exempel på en exponentiell ökningstakt är talserien 2, 4, 8, 16, 32, osv. där varje tal är en fördubbling av det föregående. Man citerar Einstein då han ska ha sagt att ”Människosläktets största tillkortakommande är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen” och detta tillkortakommande vill bokens författare få oss att överkomma.
För om vi fortsätter talserien ovan som efter fem steg hamnat på 32 kommer vi efter bara ytterligare fem steg till siffran 1024, en väldigt snabb stegring kan tyckas. Men fortsätter vi tio steg till har vi hamnat på över en miljon och ytterligare tio steg därifrån på över en miljard. Och så vidare. Det är bara en tidsfråga innan ökningen vid varje nytt steg blir rent löjlig, närmast ofattbar. Det är detta författarna försöker hamra in i oss.
Exponentiella ökningar är svårgreppbara, de upplevs som att det först går långsamt innan det plötsligt sker en explosion, och vi börjar nu närma oss denna explosion. Till saken hör nämligen att datorernas beräkningskraft utvecklas efter detta exponentiella schema med en fördubblingstakt på ca två år enligt den så kallade Moores lag, uppkallad efter Gordon E. Moore som först noterade detta på 60- talet. Förutom den rena beräkningskraften i datorernas processorer utvecklas även en rad närstående digitala tekniker exponentiellt, exempelvis digitala kameror, mikrofoner och sensorer, uppkopplingshastighet och lagringsutrymmen, vilka alla ständigt blir billigare och bättre.
En annan aspekt är vad utvecklingen av digitala kommunikationer redan har inneburit. Internet har redan producerat mångdubbelt mer text än vad som författats under de föregående dryga 5000 år som förflutit sedan skriftkonsten uppstod i Mesopotamien, och det har redan publicerats fler foton på Instagram än vad Kodak framkallade under sin 132-åriga historia. Och denna utveckling kommer alltså med all sannolikhet att fortsätta öka under överskådlig tid. I en exponentiell takt.
Författarna skriver att vi befinner oss vid en ”inflexionspunkt”, att
”den andra maskinålderns exponentiella, digitala och rekombinatoriska kraft har banat väg för två av de viktigaste enskilda händelserna i vår historia: framväxten av verklig, användbar artificiell intelligens (AI) och sammankopplingen av de flesta människor på vår planet över ett gemensamt digitalt nätverk.”
Men nu går
vi händelserna i förväg. Brynjolfsson och McAfee är hoppfulla
inför framtiden, men inträdet i den andra maskinåldern har
inneburit många problem. De visar statistik på de ökade
inkomstskillnader som skett de sedan 70-talet och pekar på att denna
inkomstskillnad följts av en minskad social rörlighet. Det har
blivit svårare att göra klassresor. De uttrycker även farhågor om
att ekonomisk ojämlikhet kan leda till politisk ojämlikhet och att
massarbetslöshet, som är förödande för individer så väl som
för lokalsamhällen, följer i digitaliseringens spår.
I Riot.Strike.Riot av Joshua Clover innebär 60-70 talet en annan slags brytpunkt på en annan slags epok, nämligen strejkens epok. På 1700-talet, skriver Clover, användes upplopp som en effektiv metod bland de fattiga för att reglera matpriserna. Antingen genom att sätta priset till noll, det vill säga att plundra butikerna, eller, vilket förekom frekvent, genom att en hotfull hop av människor ställde sig utanför spannmålsmagasinet eller brödbutiken och krävde en prissänkning. Upplopp förekom även i hamnarna, då i syfte att beslagta eller förhindra exporten av de varor som de fattiga tyckte borde stanna kvar bland de hungriga där hemma. En slags självgenomförd tullpolitik av folket. Det hela fungerade bra.
Dels genom det direkta genomförandet av prissänkningarna, dels genom att hotet om upploppet ledde till regleringar ovanifrån. Många länder hade länge – ett och annat har det fortfarande – priskontroller på vissa basvaror, ett direkt resultat av upploppen. När industrialiseringen tilltog förändrades kampformerna. Istället för att sänka priset på mat innebar strejken att man höjde priset på arbetet. Även detta var en framgångsrik metod. 1960-talet är speciellt då det förekommer både många strejker och många upplopp. Därefter har upploppen stigit i takt med att strejkerna minskat. Även om upploppen inte ser ut som de gjorde på 1700-talet så ser Clover en brytpunkt, en ny era.
Längre tidsperspektiv har även historikern
Ferdnand Braudel och världssytemsteoretikern Immanuel Wallerstein.
De noterar – var och en för sig och med sina egna begrepp, men med
ett likartat resultat – att kapitalismen dels ständigt expanderar,
dels ständigt skiftar centrum. På 1400-talet blir Venedig den
första polen i det nya kapitalistiska systemet. Därefter byts
världsekonomins huvudstad ut mot, i tur och ordning, Antwerpen,
Genua, Amsterdam, London, och efter 1929 New York. Skiftena sker i
regel genom kriser.
Så här långt kan man gissa fortsättningen, det är något som känns väldigt bekant. Att det håller på att ske ett nytt skifte, denna gång österut. Att västvärldens storhetstid är förbi är något många har hävdat ganska länge nu. Att New York kommer bytas ut mot Bejing. För inte så många år sedan var det istället Tokyo man var övertygad om skulle bli det nya centret. Men Braudel, som skriver sitt massiva trebandsverk i slutet av 70-talet, öppnar lite försiktigt för att tidens nedgång kan vara större än så, kanske en slags strukturkris. Istället för en ny pol, en ny stad eller stat som tar på sig ledartröjan så, ja vadå?
Immanuel Wallerstein vågar sig på att vara mer spekulativ. Vi är i en slutkris. Det system som uppstod på 1500-talet – han sätter startpunkten något senare än Braudel – är sedan ”1968 års världsrevolution” i fritt fall. Wallerstein använder sig visserligen en hel del av Karl Marx i sina analyser, men någon given lycklig socialistisk framtid kan vi inte räkna med, menar han. Det kapitalistiska världssystemet håller på att krackelera, och någon gång mellan 2025 och 2050 kommer vi se vad det innebär i praktiken. Om det blir bättre eller sämre är helt öppet.
Antropologen
David Graber tycks utgå en hel del från Braudel och Wallerstein i
sitt verk Skuld: de
första 5 000 åren,
men sätter det i ett ännu längre perspektiv. Han analyserar hela
världshistorien genom att se hur skuld, pengar och krediter
genomsyrat de olika samhällena. Sett ur detta perspektiv kan han se
att historien går i 5-800-åriga cykler. Den långa epok som
Braudel och Wallerstein intresserar sig för sammanfogas med även
Kinas och Indiens ekonomiska historia – något de två västcentrerade
herrarna inte ger särskilt stort utrymme – och avhandlas i ett enda
kapitel, Age of the Great Capitalist Empires (1450-1971).
Richard Nixons beslut att frikoppla dollarn från guldet innebar
alltså i Graebers framställning att vi gick in i en ny
månghundraårig historisk epok. The Beginning of Something Yet to
Be Determined (1971-present).
