Mediekonsumtion #1

Jag strävar efter att göra den här bloggen mer banal för att öka publiceringstakten. Tanken är att jag återkommande postar ett inlägg där jag kort skriver om det jag läst, och kanske sett eller hört, som jag tycker är värt att uppmärksamma.

När jag började blogga var jag bestämd med att jag inte skulle bli nån kommentator, en sån där som är helt och hållet vänd mot mainstreammedia och använder sin lilla plats på internet till att antingen heja eller bua åt veckans politikerutspel eller betalda åsiktspersoner i pressen. Det tycker jag att jag har lyckats med, och jag tänker inte börja nu heller.

Men jag läser ju grejer hela tiden, mest böcker, men även tidningar och bloggar och nyhetsbrev, och det händer ju att de nämns här på bloggen, men bara då jag själv har något (enligt mig) viktigt att säga om saken. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så försöker jag släppa lite på ambitionsnivån och få bort min inre redaktör, så ett anteckningsliknande upplägg som det här kan ju vara en bra start.
Jag är i detta inspirerad av bloggarna Gnomvid och Turist som har liknande avdelningar – ’Knutpunkt’ respektive ’Veckans länkar’ – min variant döper jag till det aningen fantasilösa ’Mediekonsumtion’.

I det här första försöket kör jag bara några random grejer jag kommer på att jag konsumerat hyfsat nyligen, i fortsättningen kommer det helt enkelt bli vad jag betat av sen förra gången, men publiceringstakten kommer variera. Ibland blir det bara en länk och ett kort ”bra sakt” som vilken skitpostning på vilket socialt medium som helst, i andra fall kommer jag göra egna små utvikningar.
Och vem vet, kanske kommer de små utvikningarna knoppa av sig till egna inlägg om jag får feeling när jag väl skriver. Vi får se hur det går, nu kör vi.

Nya Medier
Har ni upptäckt nättidningen Parabol? Jag konsumerar väldigt lite nyhetsmedier numera men vågar ändå påstå att Parabol är det bästa som hänt mediesverige sen… ja jag vet inte när. Jag läser långtifrån allt, men då och då betar jag av några av de långa artiklarna med analyser av läget i en del av världen man kanske inte riktigt tänkt så mycket på på sistone.

Eller några, återigen långa (jämfört med mainstreammedia vill säga) artiklar om företeelser och konflikter som vi tvärtom inte kan undvika att påminnas om hela tiden, men med ett gediget, starkt faktaunderbyggt och framförallt radikalt annorlunda och totalt orädd vinkel som skiter fullkomligt i, och sällan ens bryr sig om att förhålla sig till, huvudlinjen i den övriga medieankdammen.

Har läst om den franska imperialismens förluster i Västafrika och Kinas involvering i Angola. Och även om du är trött på skiten vid det här laget – det här är det bästa jag läst om NATO-eländet och det här är det bästa jag läst om Gaza.
Du kommer också hitta gott om ickefosterländska vinklar på kriget i Ukraina.

Gammelmedia
Okej, nu sa jag nyss att det där i Parabol var det bästa om Gaza, men den här var nog ännu bättre. Pankaj Mishras essä ’The Shoah after Gaza’ har översatts till flera språk och hittade alltså även till en svensk skvallertidning. En vän sa nyligen om min egna grej i ämnet att det var skönt att läsa sina egna tankar, vilket var snällt sagt. Och jag får säga det samma om Mishra.

Precis så här är det, tänkte jag mest hela tiden. Det är något med självklarheten i tonen också. Kanske är det så enkelt att han är indier. Att det behövs en röst utanför väst eller arabvärlden för att se det uppenbara utan att behöva skrika ut det uppgivet, utan att behöva brottas med historiska skulder och oförrätter, utan att behöva bemöta de ständiga lögnerna, signalorden och talepunkterna, utan att ägna utrymme åt att ”ta avstånd”.

Läser Moa Candil i Arbetaren nr 2 2024.

”Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt.”

Candil tänker på Elin Wägner och gamla tiders pacifister i början av 1900-talet. Själv tänker jag inte främst på de borgerliga feministernas pacifism utan på socialisternas historiska försvarsnihilism, vilket jag avhandlat lite tidigare. Läste nyligen en biografi över Fabian Månsson (mer om detta nedan) som kallade de högerelement som hetsade för krig och ville att Sverige skulle ge upp sin alliansfrihet till förmån för att gå med i ett imperialistiskt stormaktsblock för landsförrädare.

Jag saknar den retoriken idag.

Ni vill att vi ska bli en lydstat till USA precis som ni under första världskriget ville att vi skulle bli en lydstat till Tyskland. Men då mobiliserade folk i tiotusental, trots att de dömdes till fängelse, och lyckades stoppa det hela. Idag råder uppgivenhet och alliansfriheten är redan borta, innan stormaktskriget ens börjat. Vi är redan i NATO, snart ska riksdagen rösta om USA ska få tillgång till 17 militärbaser i landet.

Jag tänker inte bidra till att sprida pessimism – så läs och skriv på till exempel här och här – men jag tror det är säkert att säga att dagens mobilisering inte kommer likna den för drygt hundra år sen.

Lär av historien, läs Elin Wägner, läs Fabian Månsson.

Och förresten, apropå uppgivenhet; det såg jävligt mörkt ut 1914 också. Mobiliseringen – och revolutionerna som stöpte om hela världen – kom först några år senare. 1914 resulterade en massiv militaristisk högervåg i Sverige till en kungaledd statskupp, tre år senare drev folkskaror över hela landet igenom allmän rösträtt. Så deppa inte ihop, håll ut!

I Byahornet nr 1 2024 finns ett längre inslag om Olofskulten i Skåne och framförallt i Hallaröd. Man hade annars kunnat tänka sig att fokus skulle ligga på den lilla orten med namnet S:t Olof på Österlen (vars kyrka, källa och fina omgivningar jag besökte här om året) men jag lär mig att den byn förr hette Lunkinde och fick sitt namn först långt senare.

Norges nationalhelgon Olof hade en utbredd kult bland annat i vad som förr var östra Danmark med flera kyrkor tillägnade honom. Den katolska helgonkulten är egentligen en slags kompromiss där kyrkan införlivat gamla hedniska föreställningar, något Luther och andra reformatorer gjorde upp med i början av 1500-talet. Pilgrimsvandringen som gick från Skåne ända upp till graven i Trondheim förbjöds 1536 men kulten var seglivad.
Att få bukt med de lokala sedvänjorna var ett ständigt problem för den kyrkliga överheten. Carl von Linné skrev till exempel om märkliga ritualer, bland annat matoffer i källan i Lunkinde/St:Olof över 200 år senare.

Reformationen, trolldomsprocesser och stenhårda hädelselagar under flera hundra år lyckades inte sudda bort arvet efter St:Olof i trakten. Det gjorde däremot kyrkans modernisering från mitten av 1800-talet då en massa medeltida kyrkor revs och gamla träskulpturer av helgon, däribland Olof, såldes som ved.

Populär Arkeologi nr 1 2024 har temat sex och jag funderar en del på ”populär” i tidskriftens titel. Deras ambition är ju bra, att skriva begripligt för vanligt folk, inte akademiker och experter, men ibland kan det kanske kännas lite… populistiskt? Det är en massa smask med snuskiga väggmålningar, romerska bordeller och annat. Det är inte ointressant, men variationen i synen på sex, relationer och familjebildningar genom historien och förhistorien, och vad det säger om samhället och oss som människor är ju ett intressant ämne man kunde ägna lite längre och djupare texter om. Religionshistorikern Stefan Olsson är med med en kort essä på temat religion och sex, och jag hade nog hellre läst mer ingående om sånt. Tidningen får gärna bli lite mindre populär ibland.

Och så är det grejen med temanummer. De har kört med det ett tag nu, där det mesta av innehållet ska passas in i numrets form, jag gillar det inte, har inget emot att tidningen är lite spretig.

Bloggosfären
En formulering från ett inlägg på Turist fastnade.

”i politiska frågor behövs förutom en moralisk kompass också en materialistisk och politisk karta att förhålla sig till”

Jag gillar det där.

Jag vill inte tycka saker, jag vill fatta saker. Eller som Pål Ahrén sa: ”Jag har inga åsikter. Åsikter är för tonåringar.”

Gnomvid skriver om Haruki Murakami och jag påminns om att jag borde läsa mer av honom. Har bara läst en, Den färglöse herr Tazaki, och den var jättebra. Men det finns ju så många böcker att läsa…

Maja Lundgrens blogg Cronache di Maja är smått fantastisk. Hon spottar ur sig små guldkorn, sen fortsätter hon i ett märkligt stream of consciousness genom kommentarfältet. Det är inte ovanligt med över 50 kommentarer, de flesta av Maja själv, där ämnet plötsligt byts och hon börjar kommentera vad hon just läst i tidningen, utan att vi nödvändigtvis får veta vad det är.
Ska bli bättre på att kommentera där själv, gillar att slänga lite käft ibland.

Blogginstitutionen Copyriot firar 20 år genom att lägga ner och börja om på nytt med Copyriot II. Några trevare finns redan men den egentliga lanseringen kommer komma den 1:a april. Själv hade jag tyckt det vart jätteroligt om han döpt den nya bloggen/nyhetsbrevet till ”2.0” istället för ”II”…

Nyhetsbrev


Trotskisterna i Arbetarmakt analyserar tillståndet i Sverige 2024. Det är mest skit med allt. De sammanfattar:

”Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.”

Böcker och Sociala medier
Jag har ju funderat på vad jag ska använda mitt Mastodonkonto till, utöver att (automatiskt) posta länkar till mina blogginlägg där. Sen ett tag tillbaks bestämde jag mig för att börja posta alla böcker jag läser ut. Ett foto på boken och en kortrecension på max 500 tecken (tror jag det är) som ryms i en postning, det är det kontent jag bjuder mina följare på. I samband med det fixade jag även ett tillägg till bloggen där de tre senaste Mastodoninläggen syns i högermarginalen, så att även ni andra kan kolla in vad jag sysslar med där.
För er som läser på mobilen blir det visserligen inte lika synligt och för er som följer via RSS försvinner det väl helt, men om ni skulle känna för det så finner min aktivitet om ni kollar in bloggen på datorn.

Tänkte jag skriva. Men nu när jag gör det här nya inslaget om min mediekonsumtion så kan jag lika gärna lägga upp mina kortrecensioner här, så jag gör det:

TV/Film
Allt är skit. Men det är mitt eget fel. Det fanns en tid då jag kollade på en massa bra film. Smal film, gammal film, kultgrejer. Nu ser jag bara samma serier från HBO och Netflix som alla andra också kollar på.

Nya Curb your enthusiasm roar väl för stunden. Men man kan det ju. Såg nya True detective. Det sög.
Jag kallar förresten tv-serier för ”det” och inte ”den” och hävdar bestämt att ”den” var något folk började säga för först kanske 10-15 år sen. Har någon språkvetare forskat i detta?

Tack för er tid.

Utopier, vetenskapen och andor

I sitt förord till Världen som vilja och föreställning skriver Arthur Schopenhauer att han förstår att läsaren kan bli avskräckt och välja att inte läsa klart när han inser vidden av detta svåra verk, men att en bok kan ha andra funktioner. Den kan till exempel fylla en lucka i ens bibliotek – eller så kan man recensera den.

Jag försökte läsa Utopins anda av Ernest Bloch. Det gick så där. Utopier och utopism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har malt, och maler alltjämt, otaliga gamla böcker – Thomas More och Francis Bacon, Edward Bellamy och William Morris, Jungfrulandet och Bortom Eden, Le Guins De obesuttna. Pinsamt nog har jag ännu inte läst Campanellas Solstaten, bara utdrag, däremot Giacomo Oreglias underbara biografi över författaren. Framför mig har jag bland annat Iain Banks Culture-serie där jag bara läst de två första delarna. Ja, ska man gå vidare från 1800-talet och även plocka in all utopisk sci-fi så kommer jag ju aldrig få slut på böcker att läsa förstås.

Förutom utopier som litterär genre rymmer själva begreppet andra dimensioner – själva ordet som myntades av More i början av 1500-talet betyder ungefär ”landet ingenstans” och från och med Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap blev ”utopi” ett skällsord marxister använde om sina utmanare inom den socialistiska rörelsen.

Vi har de utopiska excentrikerna som försökte skapa socialistiska mönsterkolonier – fransmännen Cabet, Saint-Simon och Fourier, britten Owen – och vi har de säregna tänkarna, inte minst vår egen Nils Herman Quiding från Malmö. Vi har diskrepansen utopi/dystopi liksom nyss nämnda utopi/vetenskap.

I mitt evigt pågående utopiforskande har Blochs Geist der Utopie ständigt dykt upp i referenserna, så jag blev riktigt glad när jag såg att den översatts och getts ut av H:ström förlag lagom till hundraårsjubileet. Men efter att ha tragglat igenom en massa sidor om musikens utveckling började jag undra vad det var jag läste, så på sidan 142 gav jag upp och bläddrade fram till avsnittet ’Den okonstruerbara frågans gestalt’, men gav snabbt upp även där. Återstår då sista delen, ’Karl Marx, döden och apokalypsen’, fan, där måste jag väl ändå känna mig hemma?

1923, då Utopins anda skrevs, stod utopierna vid ett vägskäl. Redan 1895 hade H.G Wells utvecklat den utopiska romanen till vad vi idag kallar science fiction med Tidsmaskinen, en bok som på sätt och vis också är den första dystopin.* Jack London hade, skrämd av reaktionen under den första ryska revolutionen 1905, skrivit Järnhälen 1908 som även den har mer dystopiska än utopiska tongångar.

Samtidigt gjorde socialismen framsteg nästan överallt. Rörelsen växte, år efter år, även om den började bli mer byråkratisk och tråkig i takt med att den blev parlamentarisk och började få inflytande, eller åtminstone normaliseras, från att i mångas ögon ha varit en livsfarlig sekt till att bli en politisk realitet.

Sen kom första världskriget. Socialismens internationalism och fredsbudskap hade, som Rosa Luxemburg sa, bytts ut mot ”proletärer i alla länder – skär halsen av varandra!”. Rosa själv hade mördats av frikårer, det segment som skulle utgöra fascismens och nazismens grundstomme, efter att ett tyskt revolutionsförsök hade slagits ned. En revolution segrade visserligen till slut, men den stannade i Ryssland.

Mycket tydde redan nu på att detta det första socialistlandet världen skådat var långt bort från de drömmar de utopiska romanerna eller den marxistiska vetenskapen utlovat men det hade ännu inte utvecklats till det totala haveri det skulle hamna i med Stalin. En del kunde fortfarande lura sig själva med att Ryssland kanske hade problem men att det snart skulle bli bättre och att landet skulle utgöra fyrbåken för den stundande världsrevolutionen och mänsklighetens frigörelse.

Bloch skriver från ett Tyskland i misär:

”Kriget tog slut, revolutionen tog vid och med den öppnades dörrarna. Men vi vet: de stängdes fort igen. Ventilen justerades, fastnade i ett nytt läge, och med dess hjälp rann allt förlegat och passerat till en andra gång. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckas rent faktiskt punktvis släcka eldarna, och den ängslige småborgaren bidrar som vanligt med sin kräftgång. Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än någonsin, universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar”

Trots dess olika politiska utgångspunkter så påminner Blochs pessimism om den samtida Oswald Spengler som med sin Västerlandets undergång menade att det enda som återstår av vår kultur är dess förfall, att våra bästa dagar ligger bakom oss. Spenglers originella historiefilosofi avfärdades bryskt av samtidens marxister – den gick ju tvärs emot deras egna profetior där kapitalismen visserligen stod inför sin undergång men där kommunismen väntade runt hörnet för att fullborda historiens gång.

I Mårten Björks förord får jag veta att Bloch kritiskt kallades ”en tredjedels marxist”** av den brittiske historikern Eric Hobsbawm och visst luftas en del kritik. Marx, menar Bloch, har ironiskt nog själv gjort sig skyldig till påverkan av den romantik han ville plocka bort i sin vetenskap.

”samme man som utdrev all dröm, all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos ur historien predikar med ’produktivkrafterna’, med kalkylen över ’produktionsprocessen’ samma alltför konstitutiva väsen, samma panteism, mysticism, och tillmäter dem samma ytterst nyttiggörande, ledande förmåga, som Hegel tillmätte ’idén’ och till och med Schopenhauer tillmätte sin alogiska ’vilja’.”

Kanske kan man läsa Bloch som att han kritiserar Marx för att vara ”utopist” enligt hans egna definitioner, något som påminner mig om hur Bakunin kritiserade Marx för att vara idealist. Efter Blochs tid är det många som fortsatt försöka driva ut ”all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos” osv även från Marx.

Få ens bland folk som kallar sig marxister tar idag ”historiematerialismen”, i bemärkelsen att det skulle finnas närmast förutbestämda historiska stadier, på allvar. Det deterministiska draget, det hegelianska arvet och annat har i stora drag sorterats bort som flum liksom merparten av ritualerna, symboliken, de kristna referenserna och annat har försvunnit – allt det som behandlades i boken Röd Tro som jag skrev lite om för ett tag sen.

Ovanstående citat säger även något om själva stilen Bloch skriver i; med långa vindlande meningar (det är alltså inte en hel mening, utan knappt en halv som jag tagit med) ofta fullmatade med referenser till filosofi- och kyrkohistoria liksom till samtida politik vilket gör boken ganska svårsmält, även om man till sin hjälp har översättarens 375 noter om man nu inte råkar veta vad ockasionalism är, vad Trientkonciliet och vem Gregorius av Nyssa var eller om alla latinska fraser och Homerosreferenser skulle gå en över huvudet.

Men för att återvända till själva ämnet: om man tror att Bloch med denna kritik hör till de som vill ha en ännu mer avförtrollad marxism så tror man fel. För själv vill han… Ja? Jag vet inte ärligt talat. Av förordet förstår jag att han förordade en slags reinkarnationslära (!). Det är en massa prat om andlighet, själens kamp och jag vet inte allt. Varje gång jag slår upp boken och läser om lite på måfå, liksom läser om mina egna understrykningar, så får jag jag samma förvirrande känsla.

Ibland liknar det en snilleblixt, jag tycker mig få ett nytt uppslag eller en ny vinkel, bara för att i nästa sekund hamna i total förvirring. Men jag är kanske bara svagbegåvad. Ni får avgöra själva, för enjoy, nu ska jag ägna några minuter åt att knata in en hel mening från slutet av boken, som kanske klargör något för några av mina smartare läsare:

”Den process, där vi frigörs till oss själva, styr således, som vi har sett, inte i en riktning som handlar om att lättare somna in eller göra de respektive överklassernas njutningsmässiga bekvämlighet till allmän egendom; målet är inte att i bästa fall tillägna sig Dickens eller det viktorianska Englands stugvärme, utan detta är målet, det eminent praktiska målet, grundmotivet i socialistisk ideologi: att åt varje människa utanför arbetstiden, med sin egen nöd, sin spleen och sin eländighet, sitt armod och förmörkelse, sitt igengrodda, ropande ljus, skänka ett liv i det dostojevskijska, så att hon i förväg är på det klara med sig själv, med sin moraliska partitillhörighet, när kroppens murar, världskroppens murar faller, den kropp som har skyddat oss mot demonerna, det vill säga när det jordiskt inrättade Rikets befästningsverk blir demolerade.”

Glasklart.

Jag kommer fortsätta läsa utopier, utopister och utopikritiker då och då. Liksom jag kommer fortsätta spåna kring paren utopi/dystopi och utopi/vetenskap. Kanske kommer jag någon gång plocka fram Utopins anda från luckan den fyller i biblioteket och faktiskt läsa den på riktigt. Tills vidare får ni nöja er med min recension.

* Man ger sig såklart in i en evig definitionsstrid om man hävdar att något är det första av något. SF har ju många kandidater (Verne, Shelley, redan Mores Utopia från 1516, redan de gamla grekerna eller åtminstone de gamla romarna osv) men dystopier före Tidsmaskinen? Upplys mig gärna!

**Fan vad jag gillar det! Jag är nog också en tredjedels marxist. Annorlunda uttryckt är min officiella ståndpunkt från och med nu denna: Karl Marx var 33% bra och 66% dålig.

Förbjudna ord #6, Dan Park och jag

Jag tror mitt första möte med något av Dan Parks verk var när jag kort efter Utøjamassakern (så minns jag det i alla fall) gick förbi ett elskåp, stannade och hajade till då jag såg bilden här ovanför.

Jag tog ett kort och messade iväg bilden till en kompis eller två och vi fick oss några skratt. Jag hade ingen aning om vem Dan Park var och det var först flera år senare som jag började ana att den här gamla affischen borde varit ett av hans verk.

Första gången jag hörde talas om honom och hörde hans namn var, som jag minns det, i samband med ”slavauktionen” på Hallands nation i Lund. Några studenter hade i samband med en maskerad lajvat slavar och slavägare, klätt ut sig och målat blackface och vad det var. Som deltagarna såg det var detta antagligen helt enligt gammal anrik studentikos överklassfjantstraditions alla regler och bruk, men i det nya medielandskapet med mobilkameror, sociala medier och nyimporterad amerikansk akademikerjargong blev det hela istället till en stor skandal.

Här dök Dan Park upp och kommenterade det hela med fokus på den rikskränkte debattören, sedermera riksdagsledamoten, Momodo Jallow. Det hela ledde till polisanmälningar och att Park blev relegerad från Malmö Högskola där han tryckt upp sina affischer (och där Momodo Jallow jobbade). Min uppfattning vid denna tid var väl mest att Dan Park verkade vara en idiot och rasist som gömmer sig bakom etiketten konstnär. Jag är inte särskilt konstintresserad men som vanlig pöbelfigur har man väl ändå rätt till en åsikt huruvida ett konstverk är fult eller fint, och jag gav inte särskilt mycket för Dan Parks billiga provokationer.

Jag skulle behålla den här uppfattningen (liksom ett generellt ointresse) fram till Eurovision 2013.

Sverige hade vunnit melodifestivalen och Malmö skulle hålla i evenemanget. Då Israel skulle delta anordnades en demonstration av vänsterpartisten Daniel Sestrajcic för bojkott av landet och mot ockupationen av Palestina, vilket i sin tur ledde till beskyllningar om antisemitism av den politiska högern. Allt enligt modell 1A vad gäller den eviga debatten om Israel-Palestina och helt förutsägbart med andra ord. In kliver Dan Park som klistrar upp den här runt omkring i stan:

”Jews are none” istället för festivalens officiella slogan ”We are one” då.

Så här långt kan man ju konstatera att ”budskapet”, i den mån ett sådant finns, är lite tvetydigt. Dissar han Sestrajcic och faller in i kören om att stöd till palestinier är antisemitism, eller är kanske affischen i sig antisemitisk? Ur konstnärlig synpunkt är detta utmärkt – ett eget tvetydigt perspektiv, inte ett slagord, men ändå en kommentar i debatten. Det hela hade kunnat sluta här. En liten dagsaktuell kommentar att småle åt då man råkar gå förbi den på stan, något som snart kunde glömmas bort då nyhetsflödet går vidare och affischerna vittrar bort på elskåpen.

Men då inträffar det märkliga. Moderaten Carl-Axel Roslund går ut offentligt och fördömer Daniel Sestrajcic som han tror ligger bakom Dan Parks affisch, och moderaterna i Malmö skriver ett pressmeddelande där de adresserar V:s ”judehat”.

Alltså. Ta in det här. Roslund och den moderata partiklubben i Malmö trodde på fullt allvar att Daniel Sestrajcic, kommunfullmäktigeledamot och ordförande i kulturnämnden i Malmö kommun (och sedermera riksdagsledamot) för Vänsterpartiet hade skapat och klistrat upp ovanstående affisch på elskåp runt Möllan för att propagera för antisemitism och förhärliga sig själv. Vilket de fördömde och krävde att V skulle ta avstånd ifrån.

När det här togs upp av lokalpress och lokalradio satt jag ömsom gapandes, ömsom gapskrattandes. Det ältades nämligen i flera dar då Roslund först vägrade backa och Sestrajicic i sin tur polisanmälde Roslund för förtal – han valde i debatten att betrakta Roslund som en lögnare snarare än en idiot – denna politikens eviga frågeställning.

Själv undrade jag om detta var det ultimata beviset på mänsklighetens – eller om det bara var kommunpolitikers eller moderaters – totala idioti. Här vände det för mig – Dan Park är ta mig fan ett geni!, tänkte jag. Det var väl först efter detta som jag egentligen, någorlunda, satte mig in i hans produktion och började följa vad han höll på med och jag förstod att han hade en lång historia som kuf i Umeå innan han flyttade ner hit.

Det hela skulle snart vända igen och med tiden skulle jag väl skaffa mig den vanliga mainstreamuppfattningen – att Dan Park var bra förr, när han var nihilist och inte bara rasist. Ja, alltså mainstreamuppfattningen bland oss som inte är totalt pantade, för det finns så klart en massa PK-töntar som hävdar att Dan Park alltid varit hemsk och elak och att det är dumt att vara taskig och buhu, buhu. Men det är ju lätt att motbevisa.

Tycker du inte det här är i alla fall lite roligt så har du faktiskt ingen humor.

Ibland säger folk att ”konst ska provocera” som om detta vore en kvalitetsmarkör i sig. Men det tycks mig som om de som säger så mest menar att de vill att konst ska provocera andra människor – närmare bestämt de som inte delar deras egna åsikter varpå de själva överlägset hånskrattar åt hur provocerade de blev. Jag skulle vilja ställa följdfrågan vilken konst de själva blivit provocerade av, och om de då tyckte om den konsten.

En del människor blev till exempel provocerade av Carolina Falkholts fittmuralmålningar. Ja, tokiga högerextremister menade rent av att de borde vara olagliga. Dan Park som nyss kommit ut från häktet där han fängslats för sina verk (mer om detta strax), kommenterade med att sätta upp den här:

Vilket provocerade Carolina Falkholt till den grad att hon valde att polisanmäla honom.

De gånger jag själv blivit ordentligt provocerad av Dan Park är väl egentligen två. Att smyga sig ut på natten för att sätta upp en plåtburk med texten ”Zyklon B” utanför synagogan är bortom osmakligt, att det kan betraktas som ett rent hot av församlingsmedlemmarna har jag full förståelse för.
Det andra var ”Hang on afrofobians”-affischen som kommenterade ett vidrigt rasistiskt överfall där dels Momodo Jallow återigen förekom (han hade synts flitigt i den efterföljande debatten) men även brottsoffret som syntes med både namn och bild – inklippt i en snara.

Jag kan visserligen köpa argumentet att affischen inte (som Momodo mfl hävdar) är ett hot eller ens rasistisk i sig, utan just kommenterande (om än på osmakligt och provocerande vis, naturligtvis) men det spelar ju ingen roll. Brottsoffret var ingen offentlig debattör och att få se sig själv i det sammanhanget efter att blivit utsatt för ett mordförsök är helt enkelt omdömeslöst och oförsvarbart.

Vid det här laget hade Park samlat på sig en del domar med hets mot folkgrupp, och fler skulle följa. Nästa ”stora grej” för Dan Park (i denna min fullkomligt subjektiva betraktelse så som jag minns det själv) var utställningen som anordnades av Henrik Rönnqvist. Dan Park fick nu ställa ut sina alster och där med verka i ett riktigt konstsammanhang (om detta var före eller efter han gav ut en bok med några av sina affischer på Bokbål förlag minns jag inte, och orkar inte heller googla, men det borde vart i samma veva) och bland konstverken hängde även de som tidigare dömts för hets mot folkgrupp.

Det blev ramaskri, som man brukar säga. Det vill säga, det blev stort medialt utrymme och en demonstration anförd av Momodo Jallow utanför galleriet. Polisen stormade sen lokalen, beslagtog tavlorna och häktade konstnären. Staten slog sen fast att de dömda affischerna var olagliga även då de tillförts ramar och satts upp på väggarna i ett galleri, Park dömdes igen och staten brände tavlorna.

En fullkomlig triumf för Dan Park med andra ord.

Förbjuden konst 2014.

Händelserna kring utställningen var antagligen vår tids största konsthändelse. Jag vet inte om det var helt och hållet sant som det sas då – att demonstranter med anarki A:n på jackorna jublade när polisen bar ut tavlorna – men det går ju liksom inte komma ifrån att bilden som nu etablerades signalerade det pågående paradigmskiftet vi nu genomlidit. Det som resulterade i att tokhögern framstod som den enda oppositionen till den liberala hegemonin. Hela spektaklet förebådade högerns triumf och vänsterns död. Sverige var nu Ryssland, men vänstern var inte Pussy Riot – det var det Dan Park som var.

Eller som Johannes Nilsson skrev i sin bok Tyckonom en tid därefter:

”Han är en av få samtida konstnärer som faktiskt ställer relevanta och intressanta frågor om samhälls- och konstklimatet, som det brukar heta om folk som inte alls gör det […] genom att appropriera en roll som tillhör vänsterns självbild: den provocerande konstnären som utmanar samhällets normer. […] Tiderna förändras, och helt plötsligt står de hippa fåtöljradikalerna där och är Siewert Öholm utan att de riktigt fattar det själva.”

Men det var väl också här det började gå utför med Dan Park. Som med precis allt annat så skyller jag det hela på sociala medier. Det var i princip samma problem som med Lars Vilks. Det är en sak att ägna sig åt provocerande konst, men då gör man bäst i att hålla käften. Om man, som Vilks, börjar medverka i högerextrema konferenser och liknande, ja då förtas liksom en del av poängerna som ändå fanns.

I Parks fall var det ännu tydligare. Om man skriver en massa trams på sociala medier som inte går att skilja från vilken dussin-inte-rasist-men-person som helst och om man högtidligt förklarar att man röstar på AfS osv. ja, då är det liksom svårt att inte ge kören som sätter hans konstnärskap inom citationstecken och hävdar att han är en simpel propagandist rätt.

Men framförallt har han blivit tråkig. Hans affischer är för mig ofta obegripliga, de kommenterar något han sett i sitt nyhetsflöde men som flugit mig helt förbi och ibland är det bara ett ihopklipp av bilder på personer som figurerat i media i veckan, helt utan någon som helst poäng.

Samtidigt verkar han själv drivas av en eskalerande narcissism eller om det kanske är självskadebeteende. Man undrar om han inte trivs bättre i fängelse då han börjat gå över till ren vandalism och återupprepar sig genom att göra om Zyklon-B grejen utanför andra städers synagogor. Domarna fortsätter att komma men medieuppmärksamheten har avtagit.

Det händer såklart att han glimmar till och gör något småkul då och då, liksom att han då och då lyckas med det där Johannes Nilsson sa om att ställa ”relevanta och intressanta frågor om samhälls- och konstklimatet” genom att provocera fram en idiotisk reaktion.
Som utställningen i Polen här om året (den som även blev Lars Vilks sista) där han faktiskt blev censurerad med sin Jesus-knullar-Mohammed-affisch då den högerextrema konstchefen enbart ville ha antimuslimska, men absolut inte antikristna, budskap för att göra en poäng av den hemska censuren i den politiskt korrekta västvärlden.

Eller som nu för inte så längesen, som får runda av det här inlägget, då Malmö stad anordnade en ”Förbjuden kulturvecka”. På kommunens hemsida kan vi läsa att ”Vi ökar medvetenheten om den konstnärliga frihetens begränsningar i världen, i Sverige men också i vår egen vardag. ” och ”Runt om i Malmö erbjuds förbjudna sagostunder, visningar av censurerad konst och utställningar om förbjuden kultur.”

Stans egna konstnär som bara dagar tidigare blivit dömt för hets mot folkgrupp för att ha kommenterat de interna konflikterna inom pridefestivalen med ett regnbågsfärgat hakkors (eller hur det nu var) var naturligtvis inte inbjuden. Så han gjorde sin egen installation på sitt egna vis. Han satte upp en rad av sina gamla hits – som alla blivit förbjudna av stans domstolar – på elskåpet utanför konsthallen där den förbjudna konsten visades.

Utanför Malmö konsthall under temaveckan för förbjuden konst. Bilden är något censurerad av mig.

Vilka genast plockades ner.

Därefter blev han anmäld för hets mot folkgrupp av Momodo Jallow. Ärendet utreds den här gången av Säpo eftersom Jallow numera är riksdagsledamot och det hela därför kan ses som ett hot mot demokratin.

Regnbågssvastikagrejen har överklagats och ska prövas i hovrätten i mitten av mars.
Man följer bäst Dan Parks öden och äventyr via hans blogg.

Förbjudna ord # 5, Några kungasmädare

Våra kära konungar är ju som vi alla vet guds ställföreträdare på jorden som upplyst och rättvist styr över oss underdåniga och tacksamma undersåtar, ja hela vårt lands historia kan rent av sammanfattas med deras, de utgör vår folksjäls samlande gestalt och dessutom är monarkin bra för näringslivets representation i utlandet och så vidare och så vidare.

Av denna anledning har smädelser mot kungen ansetts så allvarliga att de kriminaliserats, även efter att vi fick den så kallade Tryckfrihetsförordningen under frihetstiden på 1700-talet. En som råkade ut för detta var den före detta redaktören för Stockholmsposten Anders Lindeberg som med en broschyr 1834 dömdes tills halshuggning för majestätsbrott.

Vad var det då Lindeberg skrev som ansågs så hemskt att han ”för detta grofva brott, skall, sig till straff och andra till varning, varda halshuggen”? Ville han införa allmän rösträtt? Ropade han på republik? Åberopade han kanske franska revolutionens radikala lösning på kungaproblemet?

Nej, Lindebergs brott bestod i att han kritiserade myndigheternas avslag på hans ansökan om att öppna en teater genom att hävda att kungen – Karl XIV Johan – hade ett personligt vinstintresse i att låta kungliga teatern slippa konkurrens.

Men avrättningar för pamflettskrivande var alldeles för magstarkt så sent som på 1830-talet. En liberal press som framförde kritik mot det rådande systemet var en ny företeelse som tog ordentlig fart under just den här tiden och strömningarna från kontinenten – republikanism, liberalism och till och med socialism och kommunism – nådde även hit.
Det fanns en gräns för vad som fick sägas i det här landet, men halshuggning kom inte på fråga, dödsstraffet var snarare en gammal kvarleva att damma av för att kunna skrämmas med, vilket var precis vad Kungen tänkte. Han sänkte därför straffet till tre års straffarbete med möjlighet att komma ut efter ett, Lindeberg behövde bara be om nåd.

Men det gjorde han inte. Istället synade han bluffen och deklarerade högtidligt att han skulle dö för fosterlandets frihet. Hela affären var vid denna tid omskriven i hela landet och han passade på att ge ut sina samlade skrifter i bokform då han satt i fängelse, vilka sålde bra med all gratisreklam. Ja Stockholms bokhandlare sålde till och med idolporträtt av honom.

Aftonbladet 1834-08-02

Hela historien hade nu blivit pinsam för kungahuset som fick krypa till korset. I Sveriges historia 1830-1914 av Bo Stråth kan vi läsa följande:

”Kungen kom ifrån den besvärande situationen genom att på 24-årsdagen av sin landstigning i Helsingborg bevilja allmän amnesti för majestätsbrott och andra politiska förbrytelser, vilken omfattade Lindeberg och två landsflyktiga gustavianer. Lindeberg blev under en promenad utestängd från fängelset.”

Några år senare dömdes Magnus Jacob Crusenstolpe för att ha förolämpat kungen då han i sin oppositionstidning antydde att kungen begått sabbatsbrott när en militär befattning blivit utnämnd på en söndag. Tre års fästning blev domen. Den här gången reagerade massan med våldsamma kravaller, man sökte bland annat upp justitiekanslern som fick sina rutor krossade. Kungen satte in militären och två personer dödades under sammanstötningarna. Runt om i landet anordnades senare insamlingar för att försörja Crusenstolpes familj, bland annat Malmö Tidning som redigerades av en viss Nils Herman Quiding.

Quiding skulle många år senare bli ökänd genom boken Slutliqvid med Sveriges lag som han skrev under pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl, något som gett honom epitetet Sveriges enda utopiska socialist – men det är en annan historia.

En intressant sak med fejden kring Crusenstolpe är att Lindeberg i samma veva släppte en ny pamflett betitlad Revolution och republik som innehöll en för tiden väldigt radikal kritik mot kungahuset. Men skriften åtalades aldrig efter att kronprins Oskar uppmanat hovkanslern att låta bli. Kungahuset ville undvika mer oro.
Lindebergs rättshaveristiska pamflett om kungliga teatern hade gett honom dödsstraffet men hans radikala samhällsskrift kom undan helt och hållet. Kravallerna hade lönat sig.

Våldsamt upplopp 1838. Samtida litografi, Wikimedia commons. ”Rabulist” var en beteckning som gavs de radikala skandalskribenterna under denna tid.

När arbetarrörelsen långt senare till slut tog fart efter August Palms kringresande agitationsverksamhet under 1880-talet kom nya kungasmädare till. Under vad som brukar kallas ”åtalsraseriet” då, som vi tidigare sett i den här serien, gamla lagar om religionsbrott dammades av användes även majestätsbrott i statens arsenal för att kuva den nya oppositionen.

A.H Jahnhekt och Pehr Eriksson blev de första att föräras. Jahnhekt höll ett tal i Helsingborg där han kommenterade kungens avfärdande av en kommission som ville utvidga rösträtten. Jahnhekt menade att kungens nej ”var ett oförskämt hån. Slungat i ansiktet på Sveriges arbetare.” Nio månaders fängelse blev påföljden.
Pehr Eriksson var ansvarig utgivare för Göteborgstidningen Folkets Röst där en satirisk dikt av Sigvald Götsson, ”Ett horrible auditu”, publicerats. Även detta ledde till nio månader i finkan. Eriksson fick dessutom ytterligare tre månaders påföljd då han i samma nummer även smädat riksdagen.

Några strofer ut ”Ett horrible auditu”. Folkets Röst 1888-10-27.

I samband med storstrejken 1909 dömdes även Carl Åström och Einar ”Texas” Ljungberg till åtta månaders fängelse var för sina olika kungasmädelser. Texas olagliga ord om kungen var:

”Han kan gärna sitta där och lalla för sig själv sitt valspråk: Med folket för fosterlandet …. Kungen har visat sig ingenting betyda i denna arbetsstrid.”

Även Ungsocialisterna ägnade sig åt kungasmädelser. I den på sin tid beryktade tillfällighetstidningen Gula Faran, utgiven av Kalmar Ungsocialistiska klubb 1905, var majestätsförbrytelse en av åtalspunkterna. Kungen var dock långt ifrån ensam att kritiseras, för att uttrycka det milt, i denna tidning. Bland de revolutionära draporna kan vi bland annat läsa:

”Vi har ingen anledning att känna oss bundna af de lagar, som vi icke varit med om att godkänna. […] Öfverklassen får nöja sig med huru vi finna för godt att bestämma, vi taga icke order af dem.”

och sen:

och så avrundar de med att deras lösen är ”dolken i köttet.”

Turerna kring Gula Faran är många och förvirrande och förtjänar egentligen ett eget inlägg. I korthet kan man väl säga att det var droppen som fick bägaren att rinna över för de ansvarsfulla i paritet och ledde till den definitiva brytningen med Hinke Bergegren (som inte var inblandad på något sätt) och de så kallat ”anarkistiska” elementen i rörelsen. Högerpressen gick bananas, sossepressen tävlade i att ta avstånd och man hade högläsning ur Gula Faran i riksdagen där den blev förevändningen för att klubba igenom de repressiva Staaf-lagarna som trädde i kraft året efteråt.

Från Gula Faran, olaglig tidskrift 1905.

Någon kungasmädare blev dock aldrig dömd för vad som mycket väl kan vara Sveriges mest utskällda skrift genom tiderna. Efter flera turer om vem som egentligen var ansvarig utgivare landade det hela på bageriarbetaren Johan Nilsson. Och han hade redan rest till Amerika.

En annan unghinke som blev åtalad för men undslapp majestätsbrott var Birger Svahn, tidigare känd från den här serien då han senare skulle bli dömd till fängelse för att ha gett ut en pacifistisk skrift av Tolstoj. Hans antirojalistiska yttrande bestod av – en vissling.
Det var när prins Wilhelm och prinsessan Marie for med kortege genom Stockholm som han istället för att hurra ställde sig och visslade, varpå polisen ingrep. Han kom undan med 75 kronors böter.

Signaturen ’Jörgen’ i tidningen Figaro försvarade dock Svahn som han kände väl från sina besök i Folkets hus. Han visslade inte alls åt hertigparet, menade Jörgen, han visslade bara åt packet som samlats för att titta och hurra.

Majestätsförbrytelse avskaffades 1965.

Vulcan, extramaterial

Nino Mick, författaren till Vulcan. Fotograf: Nadim Elazzeh

Ja men jag skrev det egentligen i samband med förra inlägget igår, men det kändes så opassande där och då, så jag skriver det som ett separat inlägg här istället.

I efterordet skriver Mick nämligen en del om hur hen gjort sin research och tillägger att det ibland medvetet skarvats med sanningen men att det så klart även kan ha missats något, och tillägger:

”och därför vill jag slutligen tacka dig, historieintresserade läsare, för att du minns att vara källkritisk. Allt arkivgrävande till trots, romanförfattarens främsta tendens är att skapa en spännande berättelse”

Som (självutnämnd) arbetarhistoriker ska jag därför plocka upp ett litet fel att ägna några rader åt: Vid ett tillfälle görs en referens till Internationalens strof ”vi skjuter våra generaler”. Internationalen översattes till svenska 1895 av Henrik Menander (som även skrev Arbetets söner) och trycktes första gången i en specialpublikation som gavs ut till första maj. Men Menander utelämnade då den antimilitaristiska vers fem, troligen av helt pragmatiska skäl – Sverige hade hårda lagar mot antimilitaristisk propaganda och just 1895 var tonläget högt i samband med den så kallade unionskrisen där Norge hotade med utträde.

Samma år åkte till exempel Hjalmar Branting på böter för att ha uttryckt sig för drastiskt i frågan. Ansvarig utgivare för första majbladet skulle sannolikt dra på sig ett åtal om de uppmanade till att skjuta sina generaler (och några år senare skulle lagstiftningen skärpas ännu mer). Versen kom till svenska först på 30-talet i Sten Sjöbergs översättning – ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång” – men var alltså okänd 1909 då boken utspelar sig.

Vulcan, hissolyckan och De mördades fria republik

Nino Micks Vulcan är en historisk roman som kretsar kring arbetarna på tändsticksfabriken i Tidaholm under storstrejken 1909. Vi får följa ortens ungsocialister som sjuder av idealism och revolutionärt patos, som citerar Krapotkin och Leon Larsson (men beklagar den senares avfall) och de mer försiktiga och realistiska arbetskamraterna – inte minst fruarna som oroas över hur de ska klara ekonomin. Flera människoöden vävs samman i olika berättarspår som ibland sammanknyts elegant (som det med unghinken Naemi) och ibland lämnas som lösa stickspår (som det med strejkbrytaren och frälsningssoldaten).

Det känns ofta trovärdigt att läsa om stressen, pressen och fattigdomen bland Tidaholms arbetarklass och nog har Mick läst en hel del av första generationens arbetarförfattare i samband med researchen. De korta inblickarna hos fabrikens disponent och hans sociala klass blir däremot ganska karikatyrartad, det hade varit bättre om författaren lämnat det därhän och låtit dem förbli ”de andra” genom boken .

Som specialintresserad av tidig svensk arbetarhistoria med särskilt fokus på unghinkar och andra radikaler blir det ju jättekul att få en litterär skildring av det här slaget, och läsare av den här bloggen känner nog igen mycket, till exempel namedroppas inte bara kändisar som ovan nämnda Krapotkin och Larson, (liksom såklart Hinke Bergegren och tidningen Brand) utan även Rickard Almskoug som nämndes lite i inlägget om antimilitarismen skymtar förbi (ja hela det inlägget ger mycket matnyttig bakgrund till boken kan jag med att hävda), liksom berättelsen kommer in på sin tids syn på preventivmedel och illegala aborter.

Det som gör att boken skiljer sig från den gängse historiska romanen är att det hela berättas av ett kollektiv av osaliga andar – de döda från en hemsk olycka närmare 35 år tidigare. Även detta har en historisk bakgrund.

1875 inträffade en katastrof på orten då 46 tändstickspackerskor, – kallade ”labbor” -varav flera unga tonåringar, dog i en brand. Hanteringen med fosfor som den tidens tändstickor tillverkades av innebar inte bara stora brandrisker, ämnet var dessutom giftigt att andas in varför många arbetare blev sjuka och fick sina tänder sönderfrätta. Vid romanens handling 1909 hade fosfortändstickor sedan en tid förbjudits i Sverige av hälsoskäl – men de gick fortfarande på export till länder med slappare lagstiftning varför arbetarna på Vulcan och andra fabriker fortfarande var utsatta.

Motala tidning 1875-02-23. Kunde såklart inte hålla mig från att söka lite i tidningsregistret. Lärde mig att det var den andra branden i fabriken på kort tid och att det även jobbade 12 flickor som just flyttat dit från Motala – då tändsticksfabriken de arbetade på där nyss brunnit ner.

De 46 andarna från branden 1875 är i boken dömda att sväva runt och följa vad som händer deras sentida kollegor.

”Vilka är vi, nu igen? Vi är kajorna som flyger under den bländande vita himlen, men vi är samtidigt snödropparna utanför kyrkan, är vi inte? Vi är markens döda arbeterskor. Vi levde här. Ja. Vi var labbor. Vi var en gång fyrtiosex labbor, vår plats var askfyllningssalen. Vi begravdes tillsammans eftersom elden förstört våra kroppar. Ingen som kände oss kunde säja vem som var vem.”

Man tänker osökt på Dan Berglunds klassiker De mördades fria republik från mästerverket En järnarbetares visor från 1975. Kampvisan om svetsaren Sven som efter en olycka kommer till det kommunistiska efterlivet bestående av alla de ”kvinnor och män, som arbetat en gång” innan de ”mördades i den svenska industrin” gör sig ständigt påmind genom boken.
Det är främst ett berättargrepp – andarna har ingen makt att ingripa eller påverka, det är ingen egentlig ”magisk realism” eller spökhistoria Nino Mick skrivit, istället är det precis som hos Berglund en moralisk och historisk dimension som förs in med spökena. Man vördar de döda arbetarna på ett sätt som kan verka religiöst för en utomstående, men som Stefan Arvidsson säkert skulle förklara ligger helt i linje med en socialistisk tradition.

Det dröjde inte länge innan jag började gråta första gången. Att det var på riktigt grep liksom tag. En brand där främst barnarbetare, 46 stycken, bara kvinnor och flickor, dog då de slet under pissförhållanden för att bygga upp den svenska exportindustrin, och hur detta knyter an till klasskampen på orten 35 år senare då tillverkningen moderniserats, fabriker över landet slagits ihop till ett storbolag och profiterna blivit större.

Det högstämda och poetiska språket hos spökena bryts tvärt mot de andra delarna av boken där det inte bara skrivs ”dom” ”dej” och ”sej”, utan även på dialekt. Som alla som besökt Tidaholm vet rör det sig alltså om bonnigast möjliga västgötska, så vi får dras med ”betäter”, ”pajker” och ”Schöen!”. Det för ibland in realism, ibland skapar det en del komiska effekter. Om det är till det bättre eller sämre vet jag faktiskt inte. Det får mig i alla fall inte att gråta.

För att vara en historisk roman som utspelar sig 1909 lyckas Vulcan bli väldigt 2023 (som den är ifrån) – och då syftar jag inte på att författaren skrivit in en lesbisk kärlekshistoria i det hela. 2023 blev nämligen ett mörkt år för landets arbetare. Antal döda i arbetsplatsolyckor blev det högsta sen 2008, 64 stycken, med den uppmärksammade hissolyckan i Sundbyberg där fem personer dog i december som den enskilt värsta olyckan på ännu längre än så.

I byggbranschen har maffian letat sig in i de otaliga leden av underentreprenörer, mygel, svartarbete och utnyttjande av migrantarbetare har blivit norm samtidigt som facket bekämpas. Klasskillnaderna ökar, samhällsservicen förfaller – ja vad är väl inte mer 2023 än att låta handlingen i en bok kretsa kring konflikten som skulle bli den organiserade arbetarrörelsens största förlust någonsin?

Utanför olycksplatsen i Sundbyberg. Från Arbetaren.se, foto Joel Apel Röstlund

Andarna i Tidaholm minns dåligt, ibland kommer de ihåg att de var individer, annars talar de bara med en röst. De klandrar ibland sig själva – sa inte prästen att de dog för sina synder? – för att senare tvivla på guds existens. Förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan skönjas hos dem, förpassade att enbart bevittna som de är.

Annat är det med Dan Berglunds klassmedvetna och inom en fri republik organiserade döingar. Jag tycker vi ger slutordet till dem istället.

”Nu kräver vi hämnd – hör vårt bittra skrik!
Det hörs genom maskinerna i varje fabrik.
Det hörs i vindens sus och i höga furors sång
och det kräver att du gör din plikt och hämnas oss en gång.
Och genom maskinerna sjunger vi för er
studera Marx och Lenin och förena er!
Klass mot klass, måste striden stå.

Och i tysthet ska vi stiga upp och vara med er då.”*

* I senare liveframträdanden har Berglund ibland bytt ut en strof av texten mot ”studera Johnny Rotten och förena er” och i andra fall låtit publiken sjunga raden själva (som de vill, får man förmoda). Så välj vilket du föredrar eller modifiera själv (varför inte ”studera Leon Larsson och förena er”? eller kanske ”furst Krapotkin”?) – här på Det Glada Tjugotalet råder tendensfrihet.

In med det nya, ut med det gamla

I dessa tider brukar ju folk ägna sig åt att summera året som gått och försöka sia lite om framtiden och det ska listas årets bästa ditten och koras årets sämsta datten och så vidare.

Och jag vill ju inte vara sämre. Det här är vad jag minns av 2023:

AI-debatten. Den tröttsamma jävla AI-debatten. Jag tyckte visserligen ChatGPT var lite kul, ja rent av fascinerande, imponerande och nästan lite skrämmande när jag lekte med den. Ibland. För allra mest var den ändå lika korkad som debatten kring AI i allmänhet. Spekulationer om huruvida datorerna kommer utplåna oss eller ej är jag ganska ointresserad av, men att medelklassyrken är hotade ger mig lite skadeglädje. Men sen undrar jag om det ens stämmer.

Det är nämligen en del av resultaten kring Rolands Paulsens forskning om ”tomt arbete” och kontentan i David Graebers lysande ”Bullshit jobs” – att kapitalismen faktiskt inte är så värst rationell vad gäller effektivisering av kontorsarbeten.

Att höra illitterata ekonom- och ingenjörsnaturer ”varna” för att till exempel författare och musiker kommer ”konkurreras ut” av AI hade visserligen kunnat generera några skratt om det inte var för att de ofta fick svar från totalt oinsatta förnekare som mumlade nått romantiskt om att scenariot är omöjligt då den mänskliga själen är unik eller något liknande.
Jag tvivlar då inte alls på att datorer kommer kunna skapa bra musik eller skriva bra böcker. Jag säger bara att det är totalt irrelevant.

För anledningen till att folk väljer att skapa kultur är precis den samma som att folk konsumerar kultur. Det ger mening i sig självt. Det finns ingen människa som på sin dödsbädd ligger och ångrar att han lärde sig spela gitarr eftersom han aldrig blev popstjärna. Det finns ingen aspirerande författare som efter att ha skrämts av AI-utvecklingen genast ger upp sina ambitioner då hon ”saknar incitament” till att lägga tid på skrivande.

Folk slutade inte måla porträtt när kameran uppfanns, folk slutade inte spela trummor när trummaskinen kom. AI kan förhoppningsvis komma att ersätta världens alla posörer, reklamare och kommunala kommunikatörer, men konstnärerna kommer ni inte bli av med.

Min enda egna take på hela AI-grejen är en freudiansk metakommentar; det är en projicering.

Ni är oroliga för att maskinerna ska ta över oss och förslava oss för att maskinerna redan har tagit över oss och förslavat oss. I allt väsentligt låter vi våra telefoner och dess algoritmer styra oss. Det vet vi, det känner vi, därför projicerar vi det på framtiden – som vi ju alltid gör i vår kultur. (Ni vet – klimatet måste räddas för våra barnbarn, övervakning kan leda till något dåligt i framtiden eller som det här med att samhället ständigt riskeras att slitas isär men ingen någonsin påstår att samhället slets isär igår).

Först kom det till vår kultur som science fiction, sen har diverse tech-folk hasplat ur sig liknande farhågor, sen har filosoferna snappat upp det, sen har det hela letat sig in i det mediala samtalet.

En högst konkret materiell förändring i samhället (i korthet: internet och mobilen) har totalt förändrat våra sociala vanor och hela vår vardag. I början kändes det som en befrielse men efter ett tag började det kännas som ett fängelse samtidigt som det tycks oundvikligt och omöjligt att undkomma (som teknik alltid gör) – att skrämma upp sig med att datorerna kommer utplåna oss i framtiden är samhällets kollektiva hantering av faktumet att vi vantrivs i socialamedierkulturen.

Men visst kan jag bli både fascinerad och orolig över teknikutvecklingen.

Utöver AI-debatten så läste jag under året om att kommersiella hjärnimplantat nu ska börja testas på mänskliga försökskaniner. Sen snappade jag upp de växande protesterna mot EU:s så kallade ”chat control”, ett förslag om att i praktiken förbjuda krypterad kommunikation, i sin tur bara det senaste förslaget i en lång utveckling mot mer och mer övervakning och kontroll som sedan länge fått George Orwells 1984 att verka daterad. För att nu ta en sedan länge uttjatad referens.

Men allt blir till brus. På sin höjd avgav jag en suck eller höjde ett ögonbryn. Men så möttes jag av nyheten att Ted Kaczynski dött vid 81 års ålder. Och allt föll på plats.

För glöm professorer som varnar för framtidens ChatGPT, glöm megalomana miljardärers fåfänga ”visioner” om evigt liv, Marskolonier eller virtuella världar. Vill du fatta AI-debatten eller något alls om vad som egentligen händer så bör du istället läsa ett hotbrev som en galen seriemördare skrev i sin hemsnickrade stuga i Montanas vildmark för 18 år sen. Om Kaczynski har jag skrivit flera inlägg här på bloggen (klicka här för att se dem i omvänd kronologi) och då jag anstränger mig för att hålla bloggen så inaktuell som möjligt så kom jag inte ens för mig till att skriva en nekrolog.

Istället tänkte jag att jag nu skulle få tummen ur och till sist läsa de av hans senare fängelsetexter jag ännu inte läst. Vilket jag inte gjorde. Så det får bli ett projekt för nästa år. Hans terrormanifest finns i alla fall att läsa på originalspråk lite här och där på nätet (som här) och en guide till de svenska översättningarna finns här.

Ja sen blev det ju en rejäl upptrappning i den evigt pågående Israel-Palestinakonflikten, som jag skrev lite om, vilket resulterade i att kriget i Ukraina hamnade i medieskugga samtidigt som det belyste det totala hyckleriet då invasioner, ockupationer och kulturell utplåning av ett helt folk bland vissa tydligen bara är dåligt ibland.

What Would USA Do tycks vara den enda ståndpunkten och analysen av precis alla utrikespolitiska frågor enligt den svenska sosseborgerligheten. Men det var ju såklart inget nytt, same procedure as last year, same procedure as every year.

Och där med kom vi lite smidigt in på gissningarna om framtiden. För frågan är ändå om inte 2023 bara är ett mellanår, kanske blir 2024 året då västvärlden slutligen går under. Jag bryr mig normalt inte om utgången i amerikanska presidentval (en moderat vs en moderat med mänskligt ansikte känns liksom inte relevant att bry sig om) men nästa år kan det faktiskt bli lite spännande.

Om Trump skulle förlora med liten marginal samtidigt som fler Trumpistiska kongressledamöter och (framförallt) guvernörer väljs in, ja då skulle det kunna leda till om inte inbördeskrig så i alla fall en kollapsande eller till stora delar dysfunktionell statsapparat där olika delstater och institutioner väljer olika sidor.

En fin liten kollaps som fullbordar den sedan länge nedåtgående spiralen för Västimperialismen. Nej, det kommer inte innebära att ”Kina tar över”, men att vi de facto kommer leva i en multipolär värld där Väst inte längre dominerar vare sig politiskt, militärt, ekonomiskt eller kulturellt. Vilket i sin tur kommer leda till att vi kommer kompensera detta genom att blåsa upp vår egen förträfflighet och ständigt hävda att vi är störst bäst och vackrast och att Demokratin är kronan på den mänskliga utvecklingen som alla världens folk och länder innerst inne strävar efter och i slutändan kommer ta till sig.

För alla vill bli som oss. För vi är bäst. Ju mer nedgången fortgår desto mer kommer denna självgodhet accelereras, liksom den såklart kommer sammanfalla med avvecklingen av våra så kallade demokratiska fri- och rättigheter.

Den tragikomiska ironin i att samma år också troligen kommer bli året då Sverige lämnar sin mer än tvåhundraåriga neutralitet för att fullt ut bli ett patetiskt bihang till den döende västimperialismen är såklart slående, men också frustrerande. Bland stora befolkningslager florerar analysen att NATO-medlemskap, och nu senast amerikanska militärbaser på svensk mark, skulle öka säkerheten och minska risken för krig. Jag känner mig tämligen säker på att förhållandet är det omvända. Pappa USA ska rädda oss om Ryssen kommer, menar de.

Är ni beredda att anfalla Ryssland om Ryssland invaderar Polen, tycker jag de borde fråga sig.

Eller kanske – är ni beredda att gå ut i krig i tredje världen för att straffa de avfällingar som inte längre vill underordna sig IMF:s och EU:s diktat om fritt flöde för västkapital? (Herre gud, efter tjugo års förödelse lämnade de till slut Afghanistan varpå talibanerna återställde den regim som en gång i tiden motiverade invasionen. Och nu vill Sverige vara med i gänget…)

Eller kanske – är du beredd att bli en stridande del i ett tredje världskrig som utlöses av att USA anfaller Kina för att Kina inlett en sjöblockad av Taiwan för att USA i sin tur blockerat kinesiska mikrochips att exporteras utomlands för att Kina i sin tur infört restriktioner på ovanliga jordartsmineraler för att USA i sin tur börjat frysa Kinesiska företags tillgångar för att… ja vad vi nu kan fantisera ihop.

Hur kom det sig förresten att vi inte varit i krig sen 1814 (som Sverige startade)? Berodde det på A) att vi var med i starka allianser som avskräckte de ondsinta att anfalla oss eller B) – att vi inte ingick i diverse militärpakter utan var alliansfria?

Jaja, slut på min raljanta nyårsspåkula.

Jag kan ju såklart också ha fel om alltihop. AI:n kommer kanske utplåna oss innan Orban och Erdogan släpper in oss i den nukelära NATO-värmen.

Gott nytt år!

Pick by voice

”Ja, och på Bauer corp. jobbar de med pick by voice, det är bra att veta innan att en del har haft lite svårt att komma in i det.” Rekryteraren, eller vad de nu kallar sig på bemanningsföretaget, försöker förklara det hela. Man går runt med ett headset, gör vad man blir tillsagd i lurarna och pratar in ”checksiffror” för att bekräfta sina plock. Jag säger att jag förstår, låtsas vara fascinerad, intresserad och engagerad. Säger att jag hört talas om det innan men själv inte jobbat med det. Vilket är en lögn. Charaden man spelar upp på anställningsintervjun.

Hon är blonderad, runt 30, ”snygg” enligt allmänt vedertagen konvention, välsminkad och klädd i en tjusig business woman-outfit bakom sitt stora skrivbord i sitt sterila kontor. Ögonen lyser som hos en nyfrälst självhjälpsboksförfattare och hon har säkerligen gått nån tramsig högskoleutbildning där man matas med de menlösa, intetsägande managementfloskler hon nu rabblar upp som ett rinnande vatten.

Jag nickar, håller ögonkontakt, säger ”jaha?” och ”okej!” då hon förklarar saker. Jag har förberett några frågor. Det är något jag lärt mig, att man ska ha frågor att ställa om jobbet för att verka intresserad. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Inte för att jag bryr mig ett skit om vad de gör, jag vill bara ha ett jobb eftersom jag vill ha pengar och nu när jag har lyckats ta mig ända till en anställningsintervju så får man anstränga sig lite.

”Det finns inga fasta tider utan man uppger sin tillgänglighet via en app och får bekräftat dagen innan om man blir bokad. Men om folk blir sjuka eller om orderingången ökat så kan de ibland behöva folk samma dag, så var beredd på att vi kan ringa på morgonen.”

”Det passar mig utmärkt!”, ljuger jag. ”Jag kan vara flexibel.”

*

Klädseln är svart, både för de riktiga anställda och för oss från bemanningen. Fast deras kläder är lite snyggare, inte lika pösiga utan mer slimmade, mattblanka och med BC-loggan vid högra bröstet. Det är jag och en till som börjar samma dag, vi blir runtvisade av någon slags semiförman, eller om han bara är en vanlig anställd fast med normal social förmåga som därmed kan förklara hur jobbet går till någorlunda pedagogiskt. Vi skakar hand med den riktiga förmannen, en kort kille med dryg uppsyn. Lagerchefen ser vi bara sittandes bakom en glasvägg i ett märkligt kontorsbås en halv trappa upp, med utsikt över golvet.

Det är ett enormt rum med slingrande labyrintiska hyllkantade korridorer, fast allt följer en numrerad slinga så det ska vara lätt att hitta. Semiförmannen ger oss ett headset som han kopplar till en liten högtalare. En av oss får gå runt och testplocka medan Semiförmannen och den andre går bredvid, sen byter vi. Ur högtalaren, ett tillfälligt substitut för de hörlurar vi sen ska ha på oss då vi lärt oss att jobba själva, talar en robot med kvinnoröst.
”Komponent X-B-3-2-6, hyllplats 124. Antal:1. Uppge checksiffra.” Semiförmannen pekar åt det håll dit hyllplats 124 ligger, vi traskar dit dragandes en stor vagn efter oss. Hon som börjat samma dag som jag plockar ner en kartong från hyllan och lägger den på vagnen.
”Nu säger du checksiffran”, säger Semiförmannen och nickar ner mot golvet där en gul lapp med tre siffror sitter fastklistrad.
”Nio, tre, fyra” säger hon i mikrofonen. ”Antal?”, säger robotkvinnan.
”En” säger hon. ”Du sa: fem. Fel antal. Antal?”

Hon tittar förvirrat på Semiförmannen.
”Det händer hela tiden. Testa säg ett istället för en”.
”Ett”. Ett blippljud kommer ur högtalaren.
”Komponent X-B-3-2-9, hyllplats 126. Antal: 1. Uppge checksiffra”. Vi går vidare med vår vagn någon meter till, samma procedur upprepar sig. Vi går till hyllan rösten säger åt oss att gå till, vi plockar så många kartonger den säger åt oss att plocka, vi säger de tre siffrorna som står på golvet framför hyllan för att bekräfta. Så fortsätter det.

Det går snabbt att komma in i det. Efter att ha gått omkring och lärt sig under förmiddagen är man relativt självgående redan under eftermiddagen. Man ska rapportera in antal vagnar man plockat när man är klar med ordern, skriva ut etiketter och följesedlar ur skrivarna och därefter starta en ny order. Allt sköts via röstkommandon i headsetet.
Det tar ett tag att lära sig, men de olika fraserna sitter uppklistrade på en kartongbit på väggen. Man säger ”talkman vila” när man ska pausa den till rasten, ”talkman vakna” när man kommer tillbaka.

Det är något bisarrt över hela situationen. Jag går runt lagret och släpar min vagn, runt omkring mig ser jag en massa andra som ser ut precis som jag. Svartklädda med headset, dragandes sina vagnar. Men vi pratar inte med varandra, vi stirrar stumt framåt eller snett nedåt och rabblar en massa siffror rakt ut i luften.

*

Man ska hålla sig borta från mottagningen. Det är dit man måste gå om något är slut eller om man tagit sista kartongen och måste fylla på i hyllan. På mottagningen jobbar nämligen Hitler. Hon kallas så. Det är absolut förbjudet att besvära henne innan frukostrasten klockan nio, då har hon fullt upp, men man ska helst inte besvära henne annars heller. Det är hon själv som hittat på dessa regler. Semiförmannen säger att man inte ska ta det personligt, hon är sån mot alla nya så om vi bara jobbar tillräckligt länge kommer hon börja bete sig om inte trevligt så i alla fall någorlunda neutralt mot en. Men man måste ju besvära henne ibland, det är en del av jobbet att fylla på i hyllorna. Det är det otrevligaste arbetsmomentet.

Det finns en liten övervåning. Vi jobbar där nere på det stora golvet med en enorm takhöjd, men en liten del av byggnaden har två våningar under samma tak. Både omklädningsrummet och lunchrummet finns där uppe, så varje gång man börjar och slutar dagen eller börjar och slutar rasten måste man pallra sig först upp och sen ned för trapporna. Där uppe finns också kontoret. På kontoret jobbar en handfull människor vid skrivbord och datorer. För det mesta sitter de i telefon. Det verkar det i alla fall som under de korta glimtar man får då man går förbi. Att jobba på kontor innebär att man inte får några jobbkläder utan använder sina vanliga. Jag har aldrig haft ett jobb utan jobbkläder. Kontorsjobbarnas vanliga kläder verkar dock väldigt likartade här på Bauer corp. Det är vitt och svart. Vita skjortor och blusar, svarta kavajer. Som om de ville matcha med oss där nedanför. Inte sticka ut med riktiga färger.

*

”Komponent X-B-3-3-3, hyllplats 401. Antal: 22. Uppge checksiffra.” Tjugotvå! Nytt rekord. Hur packar man ens så många? Kommer ju gå åt i alla fall två vagnar. Kanske ska gå bort till mottagningen och se om de har färdiga vagnar med bara den komponenten, så jag slipper plocka ett paket i taget från hyllan.

Det gick bra. Hitler nickade bara och utstötte lite unken luft åt det håll där de ouppackade vagnarna stod, med 12 paket i varje. Bara att dra två vagnar efter varandra, gå förbi hyllplats 401 och ställa av två paket, sen gå bort med den färdiga vagnen till avlastningen, därefter är det inte långt kvar tills även den andra vagnen blir full. Sjukt snabbt, kommer ge bra statistik.

De mäter nämligen varje komponent vi plockar. Utifrån detta räknar de ut ett snitt per timme, som sammanställs dagligen. Man ska hålla sig på minst 44. Är man kass får man en utskällning av förmannen, vet inte vad som händer om man är bra.

Hitler har börjat känna igen mig nu, jag är fortfarande en av de nya, men hon kan nog urskilja mig från mängden. Jag har blivit kvar. Trots att jag bara varit här någon månad så har de hunnit anställa flera nya, och av dem har några redan slutat, liksom några andra som börjat före mig. Mest från bemanningen. Många är studenter som jobbar extra, såna som ska ”bli något”. Men inte alla. Inte jag. Dessutom finns det de som trodde de skulle bli något men fastnade på BC istället, de bokade in mer och mer pass i appen och hoppade av studierna. Flera av de direktanställda har börjat på bemanningen en gång i tiden.

Jag lär mig känna igen folk, snappar upp några namn. Men det är svårt när man inte pratar. Inte heller på rasterna är det något prat. Folk är lika zombielika när de äter sina mackor och lunchlådor. Undantaget är några av de yngre bemannarna. De frågar vad man pluggar. Några i 20-årsåldern flamsar lite ibland, de verkar prata om mobiltelefoner. De andra kastar då och då hatiska blickar mot dem från de andra borden. Särskilt Di Gamle.

Ingen vet hur länge Di Gamle jobbat där, eller vem som varit där längst av dem. Antagligen Hitler. Utöver henne utgörs Di Gamle av Juggegubben, SD-Janne och Chilenartanten. De sitter alltid vid samma bord borta vid fönstret, tysta, viskandes, ibland med ett elakt flin riktat mot någon av de nya. Hitler har lite andra tider och rutiner, så man slipper se henne under rasten. Samma sak med förmannen, tack o lov. Han är en typisk en och sjuttio-kille. Vresig, dryg, banal musiksmak och banala intressen, ganska korkad och med ett irriterande hävdelsebehov. Gymmar, naturligtvis.

En och sjuttio-killar blir ofta förmän, jag har haft flera stycken, men de blir sällan riktiga chefer. Chefer är ofta långa, i alla fall högt uppsatta chefer på börsnoterade företag. Och heter Anders. Det har jag läst någonstans.

*

Ligger hemma på sängen med mobilen i handen. Bokat in mig för i morgon och väntar på bekräftelsen, den brukar komma vid den här tiden. Det är alltid samma dubbla känsla. Jag har ju bokat mig för att jag vill jobba, fast när det plingar till blir jag inte glad. Men jag blir inte heller lättad om det inte plingar till, istället får jag ångest över att de säkert kommer ringa mig kvart i sju på morgonen dagen efter. Det är det värsta. ”Javisst!” säger jag när de frågar om jag kan komma in. Sen vill jag bara skjuta mig i huvudet.

*

När allt är hopplockat och skickat till avlastningen ska det sättas ihop. Jag har börjat få vara där ibland nu, på hopplocket. Det är marginellt svårare, man bör i alla fall känna igen de olika komponenterna man tidigare plockat hyfsat mycket. Men det är samma princip, man lyder robotkvinnan i hörlurarna.
”Sätt komponent X-R-2-2-3 på plats B7. Säg klar.”
”Klar.”

Men man kan göra fel här, och dessutom är man ständigt övervakad, antingen av Enochsjuttiokillen eller av tjeckerna. Tjeckerna jobbar precis jämte, de tar vidare vårt hopplock och plockar i sin tur vidare det hela till en större modul. Ibland använder de verktyg, borrar, popnitar och vad det är. Ibland går de runt och känner med handen över komponenterna i modulen, tittar noga med allvarliga miner. Deras kläder är lite annorlunda än våra. Blåa byxor istället för svarta, med fler fickor. De har också headset, men det är oklart vad de har dem till. De pratar sällan i dem och när de gör det verkar det som om de faktiskt pratar med en riktig person.

Det är svårt att veta då de varken kan svenska eller engelska. Det enda man fattar är när man gjort fel då de gestikulerar och skriker ilsket.

*

Jag gillar Christer. Han är nånstans mellan tretti och förti och har jobbat här länge. Han skulle utbilda sig till något men råkade få fast jobb efter att ha extrajobbat i några år. Han ska göra klart sin utbildning, säger han. Han hatar BC. Det gör visserligen alla andra också, men det är skillnad på hat och hat. Hitler, till exempel, hatar alla sina arbetskamrater, i alla fall de som inte jobbat här sen 80-talet. Sen finns det Gnällspiken. Han har också jobbat här länge, han säger också att han ska här ifrån, fast han inte har någon utbildning att göra klart. Men Gnällspikens problem med jobbet är att det är så synd om just honom. Att han måste jobba över, att han måste gå upp klockan sex då väckarklockan ringer, att han måste befinna sig här, att han måste slita så för denna ringa lön.

Christers hat är mer sofistikerat. Han hatar systemet, inte dess brickor. Förutom kanske Lagerchefen, Enochsjuttiokillen, Hitler, Juggegubben och några till.

*

Idag såg jag Den Stora Korridoren för första gången. Länge hade jag väntat på att få se den stora runda porten i den stora lagerlokalens ena hörn öppnas, och nu var det dags. Innan trodde jag bara det var en stängd port till en annan verksamhet som låg vägg i vägg. Men BC sträcker sig tydligen vidare även på andra sidan väggen.
”Det är ju därifrån tjeckerna kommer, vad trodde du?” sa Amy.
”Men jobbar de här? Eller jag menar… Är de inte bara inhyrda någonstans utifrån?”

”De kommer därifrån” sa Amy och pekade mot väggen. Senare upptäckte jag en annan dörr, inne på hopplocket men i samma vägg som Den Stora Korridoren, där tjeckerna gick in. Fattar inte hur jag kunnat missa det.

Den runda porten öppnades. Ut kom en lång slags truck. Eller bil. Fast den såg ut mer som ett litet tåg. En gubbe jag inte sett innan körde, han hade samma kläder som tjeckerna. Det hela gick väldigt fort, modulen inne i hopplockningen var klar och hade försetts med en ställning på hjul. Nu kom den märkliga trucken ut från porten, hakade i modulens ställning och körde sakta bort den, in i korridoren den kom ifrån.

Vi var många som nyfiket tittade på. Enochsjuttiokillen verkade lite besvärad men lät oss hållas. Den stora modulen, kanske åtta meter lång och en dryg meter hög, triangelformad med rundade hörn, kördes sakta ut av det lilla tåget till truck. Jag tittade ut genom Den Stora Korridoren. Det var verkligen bara en lång korridor, mörk med röda små lampor längs väggarna. Möjligen att det fanns några sidodörrar som anslöt, det var svårt att se. Det måste ju förresten finnas något åt sidorna eftersom byggnaden sträcker sig säkert femton meter till åt vänster och det i alla fall är tio meter åt höger innan vårt rum tar vid. Den runda porten stängdes så fort trucktåget åkt in med modulen.
”Okej! Tillbaks till jobbet nu!” gastar Enochsjuttiokillen samtidigt som han klappar med händerna.

*

Amy är lite av en rövslickare. Jag gillar henne inte, men hon är snäll mot mig. Annars behandlar hon de nya som skit. Jag tänker att hon kommer bli den nya Hitler efter att hon gått i pension. Fast jag är inte ny längre. Herre jävla gud, har det gått ett och ett halvt år redan?

Varför orkar man gnälla på de andra? Vad spelar det för roll om de plockar slött? Vad gör det dig? Säger jag aldrig till Amy. Men folk som känner att jobbet på BC betyder något är för mig en gåta. De som tar det på allvar, som gör företagets problem till sina egna, varför? Då gillar jag Miriam bättre. Hon verkar hata jobbet på samma sätt som Christer. Hon blev klar med sin utbildning för över ett år sen nu, men hon blev inget ändå.

Hon gör musik. Det är bara hon, en synt och förinspelat material från en dator. Jag har hört henne på Soundcloud. Det låter som Enya fast mer synth. Sån där modern retrosynth som låter mer 80-tal än 80-talet självt. Hon har en massa märkliga tatueringar som ser ut som magiska symboler över allt, jag tror hon har målat dem själv. Hon är alltid kort och otrevlig mot alla utom Amy och några få till. Gnällspiken säger att hon är lesbisk och hatar män. Sen Miriam fick fast har hon inte jobbat över en enda sekund.

Di Gamle jobbar sällan över de heller, de fastanställda jobbar över lag över mycket mindre än vi andra. Det blir ofta övertid. Man behöver inte, men man känner pressen. Alla ordrar som kommer in under dagen måste bli klara. Måste. När det är kaos kan de kalla in folk sent på eftermiddagen. Ibland, om de har svårt att få in folk och få vill jobba över kan man få jobba till sent på kvällen. Jag jobbar alltid över. Mitt rekord är halv elva. Sju på morgonen till halv elva på kvällen, det är tio och en halv timme. En gång jobbade de till halv tolv.

*

Jag slapp jobba idag. Så jävla skönt. Jag skiter i pengar, kan käka nudlar, är så jävla värt att vara hemma en dag mitt i veckan. Bara se till att göra långkok en gång i veckan så man har matlådor att ta med till jobbet. Fattar inte folk som köper lunch ute varje dag, så mycket pengar de slösar.

Ska ta upp mitt tecknande igen, det har blivit lite skralt med det på sistone. Jag ritar tredimensionella geometriska mönster med bläckpennor i olika färger på kollegieblock med rutor i, såna man har i matten. Det ska bli något stort. Att alla de olika pappren ska sättas ihop och de olika mönstren ska upprepa sig enligt ett logiskt schema. Det vore kul att försöka göra en animation av det också. Att mönstren växer fram, kanske med någon musik i bakgrunden. Jag önskar jag vågade fråga Miriam om hon ville bidra. Skulle vilja köpa en sån där gammal apparat som man använde när man gjorde tecknad film förr. En slags fotokopiator, antar jag. Men det går väl inte få tag på, allt görs väl med datorer på något sätt nu för tiden.

Jag drömmer ofta om jobbet på nätterna. Detta var en sån natt. Det såg lite annorlunda ut, väggarna var av träpanel och arbetsuppgifterna ganska oklara. Mina arbetskamrater bestod även av gamla vänner och folk jag gick i skolan med. Sen minns jag inte så mycket mer.

”Fi fan”, sa Juggegubben när jag berättade om min dröm dagen efter. ”Skriv upp det som övertid.” Sen skrattade vi.

*

”Komponent X-C-3-3-3, hyllplats 404. Antal:2. Uppge checksiffra.”
”Fem, sju, åtta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
”Fem. Sju. Åtta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
”Femsjuåtta.”
”Du sa: fem tre fem. Fel checksiffra. Uppge…”

Ibland vill den inte. Den satans jävla subban fattar inte vad man säger. I början hände det ofta, sen fick man in det. Men ibland så kukar den ur. Mitt problem är åttor, hon fattar inte mina åttor. Men varför nu? Det har ju gått utan problem skitlänge, har min röst ändrats? Över helgen?

”Feem, sju, å-tta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”

*

En dag blir jag uppkallad till Lagerchefen. Blir lite nervös, undrar varför. Har haft väldigt lite att göra med honom. En del går ofta in på hans kontor och pratar, ingen aning om vad. Andra blir ditkallade och utskällda. De som plockar slött eller försovit sig vid upprepade tillfällen, antar jag. Det måste i alla fall ha gått ganska långt innan man hamnar där då det annars är Enochsjuttiokillens jobb att skälla ut folk för saker. Men det är bara de nya som tar åt sig, vi andra har ingen respekt för hans ettriga gnällande.

Lagerchefen sitter mest i sitt bås och pratar i telefon eller stirrar på sin dator. Eller så låtsas han bara, jag har sett hur han kollar in oss, kontrollerar att vi gör vårt jobb ordentligt. Man har en bra blick över lokalen där ifrån båset.

En dag så såg jag det. Lagerchefen ler sällan och då han gör det drar han bara läpparna närmast overkligt långt bakåt, han öppnar inte munnen. Men en dag gjorde han det, det var när han satt och pratade i telefon i sitt bås som vanligt. Han snurrade runt i stolen och skrattade elakt.

Då såg jag huggtänderna. Det hela kändes genast logiskt. Undrar om han syns i speglar? Han måste i alla fall ha kommit på ett sätt att kunna vistas i solljus då jag har sett han gå ut till sin svarta BMW före skymningen.

”Vi har ett vikariat som dyker upp. Amy ska ju bli mammaledig snart och vi undrar om du är intresserad? Vi tycker du gör ett jättebra jobb och är en schyst kille.”

*

Speglar mig i mina nya jobbkläder. Det var det första jag fick göra på morgonen, Enochsjuttiokillen gav mig ett packe kläder och sa åt mig att gå tillbaks upp till omklädningsrummet och byta om. Han log vänligt. De sitter bra. Byxorna är tunnare, tröjan också, jag känner mig mindre klumpig. Skrattar till när jag ser mig själv i spegeln. Känns så overkligt.

Går stolt ner och möts av leenden och ryggdunkar. ”Ojoj! Snygging!”
”Fint!”
”Tjusigt. Hur känns det?”
”Passar dig bra.”

Tänker på Tod Brownings gamla klassiker Freaks. ”One of us! One of us!” ropar cirkusmissfostren under deras initiationsrit för nya medlemmar. ”We accept you! We accept you! One of us!”

Chilenartanten kommer fram till mig. ”Visst känns det bra? Kommer ihåg hur skönt det var när jag tog på mig dessa kläderna för första gången.” Jag ler så jag nästan spricker.

Sen kommer skammen. Det är ju ingen skillnad. Jag gör ju samma jävla jobb för samma jävla lön, bara med andra kläder. Kommer bli bjuden till julfesten, det är typ hela skillnaden. Fast jag får visserligen ett schema nu, det är skönt. Ville egentligen inte jobba heltid, men det har ju i praktiken blivit nästan heltid ändå, och de dagar jag inte jobbat har jag mest spenderat med att ha ångest över att jag snart måste jobba igen.

Jag har ingen ångest när jag väl är på jobbet, då är jag som en zombie. Jag är som gladast ungefär från den sista halvtimmen på jobbet till någon enstaka timme efter att jag slutat. Sen kommer ångesten tillbaka. Sen sover jag.

Morgnarna minns jag inte. Mindes jag inte. Tills jag plötsligt kom ihåg. Det var en av de nya, en ung kille som pratar norrländska som påminde mig i fikarummet.
”Han bara gungade där, typ halv sju på morgonen.” berättar han för de andra runt sitt bord, själv sitter jag med Gnällspiken vid bordet bredvid och tjuvlyssnar.

Norrlänningen berättar om en emokille som sitter och gungar i lekplatsen vid kyrkan. Han verkar vara tjugo-tjugofem någonting, har mössa, svart hår, ett par stora hörlurar på sig och sitter och gungar där i parken varje morgon. Jag har också sett honom, jag cyklar också förbi där varje morgon. Han gungar jättehögt. Jag cyklar ganska fort så jag hinner aldrig se så noga, men jag tror han brukar le. Kanske mumlar han något för sig själv, eller sjunger med i låten han har i lurarna.

Han har varit där varje morgon i alla fall i ett års tid nu. Han har blivit ett så vanligt inslag i min jobbrutin att jag inte längre tänker på det. Så minns jag plötsligt mina morgnar.

Jag vaknar till panikångesten som bara en väckarklocka en vardagsmorgon klockan sex kan ge, tar mig upp och käkar en liten skål yoghurt med müsli. Skiter och borstar tänderna, slänger i matlådan från kylskåpet i ryggsäcken, tar på mig jobbkläderna, går ut och cyklar iväg.

På vägen till jobbet tänker jag att jag inte tänker, har lite ångest men inte jättemycket, hamnar snarast i nått slags trance, kanske sån där som långdistanslöpare har när de kommer in i lunket, det är nästan meditativt. Jag cyklar förbi emokillen på gungan, tänker att allt är likadant varje morgon och kommer sen på mig själv med att jag alltid tänker exakt samma tankar men aldrig kommer ihåg vad jag tänker när jag väl kommit fram till jobbet. Sen kommer jag fram till jobbet och glömmer bort allt.

*

Hon Med Ögonen är speciell. Jag brukar alltid tycka de nya tjejerna är lite speciella, innan de antingen slutar eller bara sjunker in i det grå kollektivet av arbetskamrater. Men nu tänker jag att hon är speciell på riktigt. Jag börjar fantisera. Att jag ska visa henne hur jobbet går till och hon blir imponerad av min erfarenhet. Att hon nästan ska råka ut för en hemsk arbetsplatsolycka fast jag hinner rädda henne och att hon där i mina armar ska titta upp på mig med beundran och tacksamhet.

Herregud, mina dagdrömmar är så fantasilösa. Vad har det här jävla jobbet gjort med mig egentligen?

”Vad gör vi här? Egentligen?” Det är många som ställer den frågan, i början. Jag brukar bara himla med ögonen och gå vidare med min vagn när de undrar. Lämna det åt någon annan att dra ett tröttsamt skämt. Men Hon Med Ögonen ställer frågan direkt till mig när vi är ensamma i 500-korridoren, så jag stannar upp.
”Ja… plockar komponenter?” försöker jag.
”Jo men… vad ska det bli? När är det färdigt?”

”Ja…”
”Fel checksiffra.” Vi går vidare med våra vagnar. Det är svårt att prata på golvet, lite småsaker emellanåt bara. Di Gamle pratar en hel del, bara sinsemellan. Ofta samlas de vid SD-Jannes truck och viskar något snabbt, kastar sina onda blickar mot oss andra. Om någon av oss pratar för länge så får vi tillsägningar av Enochsjuttiokillen, de fast anställda pratar lite mer och får bara blickar men Di Gamle får inte ens det. Tvärtom undviker Enochsjuttiokillen dem när de samlas för sina viskningar, han vänder bara ner huvudet och låtsas inte se.

”Färdigt och färdigt. Det blir nog aldrig färdigt. Och även om det skulle bli det så, ja. Vad kan vi göra åt det liksom?” säger jag utan att jag riktigt förstår vad det är jag försöker säga. Amy bryter plötsligt in, hon har varit väldigt pratglad sen hon kom tillbaks från mammaledigheten.

”Precis. Det är ju inte vi som gör det. Vi gör ju bara vårt jobb och man behöver ju betala hyran, eller hur? Och skulle inte vi så skulle ju någon annan göra det istället, så whats the point?” Amy rycker på axlarna, men Hon Med Ögonen är inte imponerad.

”Jo men vad? Vad är det vi sätter ihop…”

”Tänk så här.” avbryter Amy, ”Vi gör ju det vi måste, eller hur? Det kanske inte är så kul, eller ens så bra, men vad är alternativet i så fall? Tänk på det.”

*

”SAAAMLIIING!”

Så var det dags. Enochsjuttiokillens stämma går inte att ta miste på. Det går sällan en dag utan samling. ”Talkman vila”, hör man folk säga över hela golvet medan de släpper sina vagnar och slött traskar bort mot den öppna ytan utanför hopplocket. Dags att få en kollektiv utskällning och höra en massa ältande om ineffektivitet, slarv och för mycket snack. Det är Enochsjuttiokillens högtidsstund, vid några enstaka tillfällen är även Lagerchefen med för att informera om något totalt ointressant och ovidkommande. Orderingångarna, volymer, resultat bla, bla, bla.

Det är på samlingarna man ser vilka ens jobbkamrater är. Amy och de andra rövslickarna nickar vid varje påstående Enochsjuttiokillen gör, Di Gamle tittar nonchalant framåt, kan till och med viska lite med varandra om det inte är Lagerchefen som har ordet. De flesta andra rör inte en min. Christer och Miriam tittar alltid hatiskt rakt ner i golvet. Ibland tar en rövslickare ordet och upprepar något Enochsjuttiokillen just sagt, sen är det hela över och vi går alla tillbaks till jobbet.

*

Jag har börjat gilla Hitler. Eller typ. Hon är ett as, men det är liksom lite roligt. Alla har en egen historia om henne som de berättar för de nya. Min är den när hon välte min vagn efter att kört in en hel pall med X-B-3-3-3 som hon föste med en palldragare framför sig trots att pallen var två meter hög och hon därför saknade all sikt. När hon väl kraschat min vagn gick hon fram, tittade slött på golvet, sen på mig, och istället för att be om ursäkt eller fråga hur det var med mig sa hon bara ”Nä så där kan du inte ha din vagn. Plocka upp det där.” sparkade undan en kartong för att göra plats och körde vidare sin palldragare.

Det är bra att berätta de här historierna för varandra, och för de nya, för att avdramatisera det hela, tänker jag. Men så ser jag Hitler skälla ut en jätteblyg tjugoårig tjej som jobbat typ en vecka för en skitsak. Vilken jävla idiot.

”Men vi borde inte hålla på och snacka skit sådär. Bättre att ta upp det direkt med varandra, vi har ändå ett gemensamt intresse gentemot ledningen.”
Vi har en ny sakförare på jobbet nu. De kommer och går med jämna mellanrum, sakförarna. Någon som tyckte vi borde starta en fackklubb, en som förlängde samlingarna med att föreslå Lagerchefen att vi borde sortera våra sopor, en som tyckte att gratisfrukten man kan ta i lunchrummet borde vara ekologisk, eller åtminstone inte köpas från Dole.

Den nya sakföraren är av mer revolutionärt snitt. Han babblar ofta med mig, av någon anledning känner han förtroende för mig. Antagligen var det att han hörde mig snacka skit om företagsledningen en gång. Det var när Lagerchefen på nån samling meddelat att det går bra för företaget och jag efteråt mumlat något om att ”bra för företaget” inte gör någon skillnad för oss som jobbar ihop deras jävla vinstutdelningar. Sen dess har jag haft Sakföraren på mig hela tiden. Han börjar bli ganska irriterande.
En dag när vi slutat jobbet och det bara var jag och han i omklädningsrummet så gav han mig sin lilla pamflett. Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki. Jag började läsa den när jag kom hem. Orkade bara fyra sidor, får se om jag fortsätter någon gång.

*

Har helt kommit ifrån mitt ritande, köpte en ny tv istället. Den är skitstor och har surroundljud. Känns bra att spendera sina pengar på något. Vi tjänar faktiskt ganska okej för att vara okvalificerade LO-arbetare. När jag jobbade på Posten var ingångslönen en örfil och en utskällning, sen följde det inflationen. Fattar inte riktigt vad folk gör av sin lön på när man jobbar heltid. Fast de går väl och super på dyra ställen, köper kläder och sån skit som inte intresserar mig.
Funderar på att köpa bil. Vore så skönt att slippa cykla till jobbet, särskilt på vintern. Tänker jag kan spara ihop en förti-femtiotusen på några månader. Det borde vara tillräckligt för en bil strax över ruckelstadiet, en som funkar utan att man måste oroa sig över att den ska braka ihop hela tiden. Sen är det bara bensin, parkering och försäkring som kostar, inga lån. Får bara försöka leva lite snålare ett tag, inte köpa lunch ute varje dag.

Ser mest dokumentärer på min stora tv. Om svarta hål, Egyptens dolda mysterier, om djurlivet i Amazonas. En dokumentär är annorlunda. Den är långfilmslång och mer konstnärligt utförd. Genomtänkta bildkompositioner, långa tagningar och med pumpande, repetitiv elektronisk musik nästan hela tiden. De växlar mellan naturbilder, rymden och bilder från elektronmikroskop. Ibland syns något talking head som i takt till musiken pratar om kvantfysik, gnosticism, paleoantropologi, katastrofism, taoism, nanoteknik eller alkemi.

En man med rakad skalle och intensiv blick håller en utläggning samtidigt som kameran sakta zoomar in på hans ansikte. Han säger att världen är en illusion. Att ditt medvetande är falskt och att det inte är du som tänker dina egna tankar. Hjärnan är bara ett medium, medvetandet är ett och universellt, din subjektiva syn är bara ett perspektiv inom samma helhet. Den mänskliga hjärnan är ett resultat av evolutionen, som i sin tur är ett resultat av de gynnsamma förhållanden som rådde på den här planeten som, liksom allt annat, skapades av materia från Big Bang. Vi är alla delar av komponenterna som uppstod i denna skapelse, våra hjärnor är universum självt som börjat förstå sin egen existens. Vår civilisation kommer så småningom fullborda denna förståelse, liksom den kommer fullborda dess yttersta mål, det som finns inneboende i universums strävan.

För allt leder mot samma mål, både individuellt och kollektivt, det är samma strävan som leder dig, civilisationen, planeten, galaxen och universum mot den oundvikliga slutdestinationen. Utslocknandet. Du dör, civilisationen dör, planeten dör, galaxen dör, universum dör. Det är ditåt vi alla färdas och det är dit vi alla, medvetet eller omedvetet, längtar. Mot utslocknandet, döden, upphörandet av existensen – det är dit vi vill. Det är dit vi måste. Det är vårt oundvikliga öde som vi steg för steg närmar oss, dag för dag, minut för minut.

Jag känner tröst av dokumentären. Stänger av tv:n, borstar tänderna, ställer klockan på sex och går och lägger mig.

*

Hon Med Ögonen upphör inte att fascinera mig. Hon har hängt kvar, är en i gänget men ändå inte en i den grå massan. I 100-korridoren, en av få delar av lagret där man inte är inom synhåll för Lagerchefen, har hon stannat med sin vagn och tittar rakt upp i taket. ”Vad tittar du på?” frågar jag. Det är bara hon jag skulle frågat, alla andra skulle jag gått förbi.

”Taket. Det är så böljande. Som ett halvklot. Med en tjock, skarp bjälke i mitten. Det ser ut som en dom, ett gammalt tempel, en moské, som Sofia Hagia eller något.”
Jag ställer mig jämte henne, lite för nära än vad som är nödvändigt, och tittar upp. Det ser ut som vi är inuti en silo. Alla lampor, elledningar, luftrör och sprinklersystem sitter liksom på sidan, mitten av taket är en kal kupa. Det har jag aldrig sett innan, har aldrig stannat till och tittat upp förut. Aldrig under alla dessa år. Det är poänglöst, såklart, hur detaljerna i taket ser ut, var lamporna och ventilerna är placerade. Men ändå. Jag är ju här fem dar i veckan, har ju varit här i flera år.

Efteråt börjar jag se olika detaljer i lagret. Hur den blanka, röda brandsläckaren bryter av symmetrin av de rektangulära hyllorna när man betraktar den från slutet av 400-korridoren, hur raden med X-B-3-3-3-pallar bildar en linje av framskjutande trianglar som blir större och större då man närmar sig dem från hopplocket. Tänker att jag vill rita det här på mina kollegieblock när jag kommer hem. Tänker jag vill berätta om det för Hon Med Ögonen.

Efter ett tag börjar jag bryta mina vanor. Går ut till lastbryggan under lunchen. Det är det rökarna gör, de ägnar första kvarten åt att käka sen stressar de ner ut på bryggan för att röka. Nu hänger jag med dem ner. Ungdomarna sitter nedanför bryggan på de improviserade bänkarna av gamla lastpallar intill stängslet, jag sitter uppe på den obekväma ståltrappan precis utanför dörren tillsammans med SD-Janne.

Här ser man stora delar av industriområdet. Ett oändligt landskap av gråa, trista, fyrkantiga byggnader omgivna av illa skötta gräsplättar som ser ut som ödetomter, allt inrutat av slitna, breda asfaltsvägar utan någon trafik.

”Aldrig tänkt på att det är så stort innan.” säger jag utan att vända bort blicken. SD-Janne börjar peka med hela handen.

”Jag har jobbat där, där, där, där och där.”

”Jaså? Trodde du varit på BC hela livet” säger jag.

”Det är ju våra lokaler allihop” säger han. ”De är anknutna med gångar under marken. Komponenterna kommer ju någonstans ifrån, vetu. Och modulerna tar ju vägen någonstans sen med.”

*

Christer ska sluta. Jag känner mig riktigt glad för hans skull. Han bara skiter i det, hoppar av och gör klart sina studier, sen får det bli vad det blir. Han vägrar någon slags avtackning, han tänker inte anordna någon after work eller något. Bra dra, glömma och gå vidare.

”Det värsta är hur man ser folk brytas ner”, säger han.
Vi har knappt pratat under alla dessa år, nu går jag fram och frågar hur det känns, säger att jag avundas honom.
”Jag blir alltid glad när någon av de nya försvinner efter ett halvår. De som stannar efter det…” han sträcker ut högerhanden i en uppgiven gest.

Folk reagerar lite olika på Christers besked. Di Gamle mumlar, viskar och pekar, som de alltid gör. Några av dem ger Christer sneda leenden och axelklappar. Juggegubben snackar skit bakom hans rygg. ”Vad fan ska han göra? Tror han att han kommer undan? Vad fan spelar det för roll ey?”

Hitler skakar mest på huvudet, vid något tillfälle hör jag henne säga ”ja lycka till du” med ett sarkastiskt tonfall. Amy försöker lugna ner Miriam, som är svinförbannad.
”Det spelar ju ingen roll? Eller hur? Tänk så.” försöker hon.
”Så fan heller. Vem tror han att han är?” väser Miriam tillbaks. ”Det är ju snart klart. Allt kommer ju ändå ta slut, vem tror han han är som hoppar av nu?”

Så ser jag Hon Med Ögonen. Hon sitter på några kartonger med ansiktet i händerna och gråter. Det är samma plats där vi en gång stod och tittade på taket. När jag närmar mig ser hon upp mot mig. Tårarna rinner, men hon ler. Det är oklart om hon gråter av glädje eller sorg.
”Hur är det med dig?” säger jag och tar till min egen förvåning hennes händer i mina.
”Det är bara… allt det här.” Hon gör en svepande rörelse med högerhanden, håller kvar sin vänsterhand i min. ”Det som vi gör. Allt som vi jobbat för. Anledningen att vi kommer hit varje morgon.” Hon kramar om mig. ”Jag fattar nu” säger hon precis intill mitt öra. Vi har kramats förr, innan julledigheten, men den här gången är det annorlunda. Vi kramas lite för länge, lite för hårt, och när vi slutar så ser vi varandra i ögonen lite för intensivt. Hon ser på mig och ler med tårar i ögonen, smeker mig över kinden innan hon vänder om och återgår till sin vagn.

*

Den sista dagen vaknar jag till ur mitt meditativa lunk då jag närmar mig kyrkan. Emokillen är borta. Han sitter inte där på gungan som han alltid gör annars. Jag ser han jämt, varje morgon, jag tänker på det, sen tänker jag att jag alltid tänker samma tankar och sen glömmer.

Ordrarna är snart slut. Det har varit lite annorlunda på jobbet de sista två veckorna ungefär. Fler och fler har flyttats in på hopplocket, lagerplatserna har blivit färre då man inte fyllt på som innan, istället gapar merparten av hyllorna tomma. Slingan har byggts om då en stor cirkelformad avsatts byggts upp och skärmats av mitt i lokalen. Nu på slutet är vi bara en fyra-fem stycken som går runt och plockar som vanligt medan de andra monterar stora stålstrukturer på hopplocket. Tjeckerna verkar ogilla det hela. De är vana att vara i majoritet med någon enstaka av oss där ibland, ditskickade för att göra de enkla sysslorna. Nu tycks organisationen vara lite kaotisk, det är trångt, många står och gör ingenting, har blivit överflödiga och står och flamsar till tjeckernas irritation. Men Enochsjuttiokillen verkar inte bry sig, märkligt nog. Har aldrig sett han så glad tidigare. Han har varit borta mycket på sistone, Lagerchefen också. De har varit på huvudkontoret och på andra avdelningar, haft en massa möten. Kontorspersonalen har ofta varit nere på lagret och tittat på hyllorna, antecknat, fotat, stressat och haft sig.

”Uppdrag saknas. Logga ut.” Hajar till när jag hör en helt ny fras i headsetet. Men jag reagerar med glädje. Det är över! ”Logga ut!”, säger jag.
”Loggar ut”, säger roboten.

”SAAAMLIIIING!”

”Okej allihop. Vi tar en tjugominutersrast, det finns lite kakor och godis i lunchrummet att ta, sen samlas vi här utanför på gården. Lagerchefen ska tala lite och så, ja, ni förstår nog.”

Alla blir glada och går småpratandes upp mot fikarummet medan tjeckerna släpar in den stora stålställningen mot den nybyggda avsatsen. De behöver ingen truck den här gången, bara åtta tjecker som knuffar fram den hjulförsedda ställningen. Modulen, om man ens kan kalla den för det, består bara av ett slags svart, cigarrformat metallskelett.

Själv struntar jag i fikat, har haft ont i magen hela dan och går och skiter istället. Tänker på mörkret. Idag var det en fin soluppgång, om än knapp, bara en smal ljusstrimma precis vid horisonten. Det är den tiden på året nu, strax innan mörkret tar över helt. När man cyklar till jobbet ser man soluppgången och när man cyklar hem ser man solnedgången. Det är tydligast vid bron över järnvägen, den som leder till industriområdet. Framför sig ser man det monotona industri- och lagerlandskapet breda ut sig, nedanför bron ligger alla spår, växlar och rostfärgade godsvagnar. Till vänster, långt där borta, ser man hur spåren leder fram mot staden med dess kyrkor, vattentorn och moderna skrytbyggen. Det är nått fulsnyggt över hela scenen. En plats för att stanna till och skriva en dikt eller något. Om man hade kunnat, haft tid eller åtminstone uppskattat poesi som konstform. Men det är bara några dagar kvar nu, om det inte rent av var den sista dagen idag. För sen blir det helt svart. Mörkt när man cyklar till jobbet, mörkt när man cyklar hem.

Betraktar den öde lagerlokalen när jag kommer ut från toan. Tror aldrig jag varit här helt själv innan. Det ligger ett headset på golvet, hyllorna är nästan tomma. Fan vet vad tjeckerna gjorde av sin metallställning. Till min förvåning ser jag att Den Stora Korridoren är öppen, så jag går fram och tittar. Kan inte dämpa min impuls utan går in i den, omsluts av mörkret och de små röda lamporna i taket. Ser att det finns massiva plåtdörrar både till höger och vänster, men de är låsta så jag fortsätter framåt mot den svagt upplysta porten långt där borta. Det är en likadan rund port som den på vår sida och en knapp på väggen öppnar den.

Det första jag ser är ett headset som ligger på golvet. Tar bara ett par kliv in. Det är verkligen exakt likadant. Exakt likadant som vårt lager fast spegelvänt. Inte bara själva lokalen utan även hyllorna, också de lika utplockade, också de med en avskärmad avsats i mitten.

Drabbas av en odefinierbar förtvivlan och vänder snabbt om, in i Den Stora Korridoren, börjar springa och kommer andfådd tillbaks ut därifrån jag kom. De stora lastportarna ut mot gården är öppna och jag ser att folk börjat samlas, kommer ut precis när Lagerchefen börjar tala. De har byggt ett högt podium i två steg. Längst upp en liten ficka där Lagerchefen står framför en mikrofon, nedanför den finns en bredare läktare där kontorspersonalen och några obekanta ansikten står på rad. De har alla en slags vita överdragsrockar på sig, de ser ut som en baptistkör eller något. Lagerchefen är helt klädd i svart. Svart kostym, skjorta och slips, med ett par svarta solglasögon på sig.

”Det är fullbordat!” Alla hoppar till av mikrofongnisslet och den helt onödigt höga ljudvolymen. ”Tiden är kommen!” Lagerchefen håller upp båda armarna i luften, han talar sakta och tydligt. Solglasögonen döljer honom visserligen, men jag känner hans maniska blick. Runt omkring mig på uteplatsen börjar folk liksom gunga, det går ett sus genom församlingen. En del verkar oroliga, andra upphetsade, efter ett tag lyfter en del händerna mot skyn precis som Lagerchefen.
”Vårt arbete är slutfört! Öppna portarna! Öppna portarna!” Ett dovt gnisslande hörs bakom oss. Hela församlingen vänder sig om mot lagerbyggnaden vars kupolformade tak delar sig i två och åker ner i väggarna. Stämningen stegras dramatiskt i takt med det tilltagande mullret inifrån byggnaden. Chilenartanten börjar skratta, först försiktigt sen fullkomligt hysteriskt. Hon sliter sönder sin jacka, hoppar ner från traven med lastpallar där hon suttit och går ner på knä på asfalten. Juggegubben böjer sig ner och tar stryptag på henne samtidigt som de börjar tungkyssas vulgärt. En del, särskilt de nya, ser sig omkring förvirrat, några gråter. Tjeckerna står på rad i bar överkropp, håller varandra om axlarna och vinglar fram och tillbaks medan de sjunger något på hemspråket. Andra drar sig i håret, slår sig i ansiktet, skriker förtvivlat och skrattar maniskt. Jag börjar tränga mig omkring i folkmassan, letar efter Hon Med Ögonen. Det är svårt då folk överallt tar tag i mig, drar i mig och skriker mig i örat.
”Vad har vi gjort!?” vrålar någon förfärad, ”Äntligen!” ropar en annan.

Miriam ger mig en rugbytackling, tar tag om min midja och slickar mig på kinden innan hon faller ihop på marken och spyr. Kakorna från lunchrummet ser inte ut att ha hunnit brytas ner särskilt mycket. Gnällspiken springer runt i cirklar, knuffar, sparkar och slår på folk medan han skriker ”Moshpit!” hela tiden.

”Katharsis! Katharsis! Karnevalen är äntligen här! Svart är vitt, bonden är kung, åsnan är drottning, fan och hans moster, uääääälälälälä!” Det är oklart om Sakföraren riktar sitt anförande direkt till mig, han tittar visserligen på mig men ögonen är tomma och sneda. Han står hur som helst i vägen och matchar mina rörelser, så jag får finta bort honom med några snabba kroppsvridningar, vilket får honom att tappa balansen och trilla ihop. Det är många som trillar ihop, lägger sig och sprattlar, reser sig och faller igen.

Då ser jag Hon Med Ögonen. Hon står längst fram i samma pose som Lagerchefen med händerna i luften och med tårar i ögonen då hon plötsligt faller ihop på marken hon med. Hon sliter av sig sina jobbyxor utan att knäppa upp knapparna, liksom ålar sig ur dem. Trosorna åker av tillsammans med byxorna och hon börjar onanera frenetiskt med högerhanden samtidigt som hon suger på tummen med vänsterhanden. Hennes stönande har en så högfrekvent ton att det inte bara överröstar det tilltagande dånet inifrån lokalen utan även sticker i öronen. Det spastiska juckande mot sin högerhand leder till att hon hoppandes tar sig fram i sidled över gårdsplanen.

Jag backar sakta och hinner se Semiförmannen sittandes på huk med byxorna neddragna bajsa en avsvimmad student i ansiktet innan det öronbedövande ljudet bakom oss får mig att vända om. Raketen skjuter upp genom taket och jag följer den länge med blicken allteftersom den blir mindre och mindre. Runt omkring oss sker samma sak. Från var och varannan byggnad över hela industriområdet skjuter raketerna upp i luften. Hitler är alldeles blodig i ansiktet då hon river kinderna med sina långa, äckliga naglar, hon skrattar ett mekaniskt ”Ha!…Ha!…Ha!” med tre sekunders intervall medan Amy hoppar omkring barbröstad och slår sig själv i ansiktet.
”Äntligen! Äntligen! Äntligeeeen!” skriker hon innan hon spottar Enochsjuttiokillen i ansiktet, som svarar med en rak höger innan han kramar om henne och glider ner med ansiktet mot hennes bröst som han börjar suga på som en liten bäbis medan Amys näsblod droppar honom i håret.

Chilenartanten ligger nu på asfalten och låter Juggegubben pissa henne i munnen, det låter som när en vattenslang sakta fyller en stor plastdunk, då och då avbrutet med ett slags gurkelkluckande ljud när hon hickar till. Gnällspiken som har sprungit runt i cirklar mest hela tiden stannar plötsligt upp, märkbart yr fokuserar han på målet, springer allt vad han orkar och sparkar till Chilenartanten på munnen. Blod, piss och tänder skvätter mig i ansiktet. De närmaste stannar upp och tittar ner mot Chilenartanten. Hon ligger stilla ett ögonblick innan hon slår upp ögonen, ler ett stort leende med bara tre tänder i munnen, och börjar gapskratta. Den tillfälligt tystnande publiken stämmer in, Gnällspiken kastar sig ner och hånglar upp Chilenartanten, en tjugoårig nybörjartjej som nyss gråtit förtvivlat börjar suga Juggegubbens slaka, pissdroppande kuk medan de andra tar av sig kläderna och bildar hög.

Lagerchefen som länge bara stirrat rakt upp i luften med fingrarna fastlåsta i en krampartad gest börjar åter mässa.
”Livets löfte är döden! Livets löfte är döden!” vrålar han i extas, kontorspersonalen upprepar skrikandes varje ord under honom medan de första blixtarna kommer. De sticker i ögonen, men svampmolnen som nu börjar skjuta upp över horisonten är vackra, de dova smällarna också.

SD-Janne står bredvid mig, längst bak. Han verkar ha stått här hela tiden, ler bara lugnt och tar ett sista djupt bloss på sin cigg som han knäpper iväg med långfingret. Den studsar mot Sakförarens axel och ner i asfalten. Sakföraren har petat ut sitt ena öga och spetsat det på en kulspetspenna som han talar till som om det vore en kasperdocka. SD-Janne har redan vänt sig om, han går sakta upp för ståltrappan och in i lagerbyggnaden. Den sista blixten är så stark att jag faller till marken med ansiktet begravt i armvecket. Jag har aldrig sett något så ljust. Det är så ljust att det egentligen är helt svart, för man ser inget annat.

Jag hinner känna en bris av sommarvärme innan bröstkorgen knäcks och vi alla sveps bort av tryckvågen.

***

Du ska faktiskt inte tro att du är något

Jag älskar jantelagen. Ärligt talat tror jag det är ett av de stora problemen med vår tid, att jantelagen börjat byta samman som effekt av den borgerliga antijantelagspropaganda som pumpats ut i årtionden. Ännu ett exempel på högervridningens fruktansvärda konsekvenser med andra ord.

För man ska inte tro att man är något. Det är en fullt rimlig grundinställning. Folk är faktiskt sällan något, och finns det något värre än idioter som tror att de är något? Att jantelagen höll tillbaka människor brukar ses som något negativt, men var det verkligen det? Se bara vart vi hamnat idag. Se på den outhärdliga generation av söndercurlade idioter som hela livet fått veta hur speciella och fantastiska de är och som nu, helt utan att skämmas, fläker ut hela sina liv för öppen beskådan och talar om sig själva som ”personliga varumärken”. Se på hela fenomenet med sociala medier i allmänhet eller influensers i synnerhet.

Få saker ger mig så starka obehagskänslor som folk med öppna Facebookprofiler. Visst, offentliga personer av olika slag är väl en sak, eller de som har det i något professionellt syfte. Men alla de andra, alla nobodys? Vilka i helvete tror de att de är? I en rättvis värld hade man naturligtvis spolat dem i toalettstolarna och på andra sätt mobbat dem tills de tog livet av sig eller åtminstone fick ätstörningar, men idag kommer de inte bara undan – de har blivit det normala.

Jag tänker att det började med dokusåporna på 90-talet. För första gången kunde man bli känd utan att ha någon som helst talang. Det räckte med att vara den du var, och ännu hellre att vara en fullkomlig idiot. Sen kom Facebook och vi gick alla frivilligt in i det digitala Big Brother-huset. Samtidigt försvann de osignerade ledarna i dagstidningarna, istället stod det nu ett namn under texten, sen kom det även till en bild ovanför namnet, sen blev bilden större och sen blev den ännu större. Budbäraren trumfade budskapet.

Narcissisternas tidsålder var här och ett tydligt symptom var att anonymitet nu började ses som suspekt. I internets barndom var istället anonymiteten lovordad – det spelar ingen roll vem du är, vad du har för kön, hudfärg eller läggning eller formell utbildning, kan du bara leverera så får du jobbet. I diskussionsforumen var det bara argumentet självt som spelade någon roll, inte titlar, social ställning eller status. Att de narcissistiska personliga varumärkena som tror att de är något vill bekämpa anonymiteten är därför logiskt.

Där narcissismen regerar ses anonymitet nämligen som misstänksamt. Kanske blir man anklagad för att ”inte våga stå för sin åsikt” – ett vanligt argument bland de som håller upp ett finger i luften för att känna vart vindarna blåser för tillfället, bland de som alltid kastar sista stenen i varje sociala medierdrev.

Nån ledare på ETC skrev här om året att anonymitet på nätet borde förbjudas och jämförde det med förbud av barnporr. Visst, idioter som sysslar med ”hat och hot”* med skydd av sin anonymitet är ju otrevligt, och det var väl detta ETC-skribenten (som säkerligen själv upplevt en hel del sådant) hade i åtanke – men varför dra alla över en kam?

Det borde fan vara förbjudet att inte vara anonym på nätet! För kan man lita på varumärken? Vad har personen för baktankar, kan man verkligen räkna med att en åsikt är ett genuint uttryck för personens övertygelse och inte bara ett kallt kalkylerande för att åstadkomma likes och klick? Är alla nobodys på Twitter som ständigt spottar ur sig kommentarer om dagens ämne och som hejar och buar åt olika åsiktskändisar som om de vore fotbollssupportrar verkligen engagerade samhällsmedborgare som i demokratisk anda deltar i det fria tankeutbytet, eller är de bara patetiska wannabees som drömmer om att få in en fot i åsiktsklickonomin?

Såna som blir överlyckliga då de får ett ”erbjudande” om att få hora gratis som krönikör på nån nättidning då de ser detta som ett steg uppåt i karriärstegen där följande drömmar snart hägrar: att bli ett CP i en Tv-soffa; att slippa få betala inträde – och kanske rent av få mat och husrum! – till bokmässan i Göteborg; att en dag få ett mediehus att försörja ens patetiska plattityder.

T r o I n t e A t t N i Ä r N å g o t!

* Som den ständiga ramsan gick, där två vitt skilda saker blandades samman. En offentlig person ska inte behöva få våldtäktshot på mejlen men måste leva med att folk i en tråd på Flashback inte säger snälla saker om en. Det är liksom inte samma sak.

Jag är för hat, mot hot.

Jag tänker inte delta i ert raskrig (spridda anteckningar om Al-Aqsa flodvågen)

Anteckningar
Det är så konstigt. På dagarna, på jobbet, då känns allt så klart, jag kammar min post och lyssnar på poddar, fast jag hör inte så noga, är alltför upptagen med mina egna tankar. Tänker att jag ska skriva ner det här, tänker att jag måste få ur mig det. Vad? Jag vet inte. För när jag kommer hem har allt försvunnit, det känns flyktigt och, framförallt – onödigt. Vad är poängen? Vad ska jag skriva ner och varför. Särskilt om jag tänker mig att det jag skriver ska publiceras nånstans, förslagsvis på min blogg, det tycker jag verkar rimligt på dagarna, på jobbet, men aldrig på kvällarna då jag är hemma, då jag har möjlighet att skriva.

Men så finns det ju en alldeles speciell form för just sånt här. Den kallas ”anteckningar”. Anteckningar är en slapp bloggenre där man bara spottar ur sig skit utan att ens försöka knyta ihop det hela. Jag tänker alltid att jag borde ägna mig mer åt anteckningar. Det här är en blogg, inte en jävla understreckare i Svenskan. Det var anledningen till att jag började blogga från första början, att kunna skriva mer fritt, ledigt växla mellan form och innehåll, bara köra på.

Men det blir sällan så. Jag är för självkritisk. Jag har visst en redaktör i mitt huvud. Framför allt vill jag till varje pris undvika att bli privat eller personlig. Istället staplas min dator full med en massa lösa fraser, klatschiga rubriker jag inbillar mig ska leda någon vart men som står kvar tomma i egen majestät, oavslutade meningar som redan är för långa och resonemang som inte leder någon vart. Ibland händer det att jag i ett svagt ögonblick sammanställer några av dessa missfoster, klipper och klistrar och postar på bloggen under etiketten gammalt.

Sen skäms jag.

De hör antagligen till mina bästa blogginlägg.

Kanske borde jag bara börja supa när jag skriver? Carina Rydberg sa nånstans att alkoholen tar bort en massa onödig självcensur och att hon inte skrivit en bok nykter sen typ 95.

Raskrig
Jag vägrar gå med i ert raskrig. Kommer Israels nazifiering leda till Sveriges nazifiering? Det verkar så. Ulf Kristerssons reaktion på Operation Al Aqsa-flodvågen är att åka till Malmö och besöka synagogan. Det är synd om judar, lyder budskapet. Och det dyker upp föreningar man aldrig hört talas om – Sveriges unga judar? Kanske. Det är exakt som islamistorganisationerna, precis som pajasarna i Afrosvenskarnas förbund. Man döper sin lilla förening till nånting med judar och spyr sen ut sin Israelpropaganda. Det är så de ser det hela, det är ett raskrig. Judarna har rätt till överhöghet i Palestina, de har rätt att mörda, fördriva och stänga in palestinier i enklaver för att upprätthålla sin renrasiga stat. Är man emot dem är man antisemit, man är ju emot judarna.

De har släppt mer bomber under dessa dagar – mindre än två veckor – än vad USA gjort över Afghanistan under ett helt år. Gaza är pyttelitet i jämförelse. De har bombat sjukhus. De har sagt åt folk i norra Gaza att flytta söderut – de kan inte lämna Gaza – och en miljon har gjort så. Ja nu är det kanske här, tänker jag, folkmordsfasen som jag skrev om för… ja när var det nu? Ett år sen? Två? Publicerade det dock inte förrns nyss. Och Israel får ”solidaritet” från väst. Visst, det kommer väl komma de sedvanliga förmaningarna, att Israels ”svar” är ”oproportionerligt”. Den vanliga charaden. Men det känns faktiskt annorlunda den här gången.

Ett tusen fyrahundra döda israeler. Attacker på muren, på militärbaser, på polisstationer och försök att faktiskt besätta och behålla områden inne i Israel. Och till detta en formidabel slakt på civilbefolkningen – det verkar som instruktionen varit att peppra på allt som rör sig. Utöver att ta fångar. En gång i tiden hade Hamas en (1) fånge i Gaza. Nu har de tagit 200. Detta har aldrig hänt förut. Hamas har kalkylerat med en aldrig tidigare skådad respons. Allt kan hända nu.

Den hoppfulle skulle ju kunna se en öppning här. Då Israels största supportrar numera är Svärgisar så kan man väl tänka sig att de bombliberaler som alltid motiverat sitt stöd med de vanliga talepunkterna som i bästa fall är menlösa floskler men mest av allt lögner kan komma att tänka om. Svärgisarna ser ju Israel för vad det är – en vit överhöghetsstat som övervakar, fördriver och mördar araber. Och just därför gillar dem. Det måste väl kännas lite märkligt för en liberal som yrar om ”Mellanösterns enda demokrati” som fått ”öknen att blomma” och enbart vill ”leva i fred” och vars existens påstås vara hotad. Sen slog det mig att liberaler och svärgisar ingår i samma allians i det här landet. Sverige är i framkant.

Men visst, naturligtvis kommer det komma fler dropouts. Det gör det hela tiden. Det räcker med att tänka lite, sätta sig in i det hela lite. Har man sen bara integritet så upptäcker man enkelt lögnerna och hyckleriet. Saknar man politiska uppdrag eller anställning som ledarskribent så är det inte särskilt svårt att göra det, ens för en liberal. Om man bortser från det rent sociala.

Inte minst bland israelerna själva fostras det ständigt nya kritiker. För varje ny generation som skickas ut för att göras medskyldig till eländet och som sen barnsben matats med att de gör detta för Säkerheten och att de kämpar för sin Existens kommer det vittnesmål om det sjuka det hela.

Men de är såklart få. Fler är de entusiastiska anhängarna och fanatikerna. Liksom de likgiltiga och cyniska. Om det är några jag verkligen beundrar stort så är det dessa israeler, de som vågar gå emot. Precis som jag beundrar de palestinier som tar tillfället i akt att fördöma attacker på civila så beundrar jag israeler som passar på att påpeka att grundproblemet är ockupationen.

Men de kommer inte få det lättare nu. Kriminalisering kommer följa. Ja nu klickar jag runt på nätet istället för att skriva… Hittade B’Tselems hemsida. De finns fortfarande. De är mina hjältar. De har bombat ett sjukhus i Gaza, säger de på Al Jazeera. I detta nu är det en massa folk på gatorna i Ramallah. Kommer det börja på Västbanken också nu? Får väldigt lite info därifrån.

Kommer Abbas bli en Quisling nu? Abbas är slut. Det är inget ställningstagande, det är rent objektivt sant. PLO är borta, Hamas har tagit över initiativet. Kerenskij kanske var trevligare än Lenin. Det hade kanske blivit bättre om det blev han. Men det blev det inte.

Apartheid
Folk som kritiserar Israel brukar säga att det är en apartheidstat. Det är dels ett deskriptivt epitet, men framförallt är det moraliskt. Det bygger på att vi alla har fördömt systemet i Sydafrika, att det har slängts på historiens sophög. Jag tänker att vi närmar oss en punkt då folk på detta snart kommer svara: Ja? Och? Apartheid var väl bra?

Denna punkt kommer inträffa ganska snart. Ungefär för tiden då Tidöavtalet är fullt ut implementerat och nästa omgång upptrappning är igång. Ungefär då BRICS-länderna definitivt och oåterkalleligt gått om G7 i BNP och börjat utgöra ett tydligt alternativt block i utrikespolitiken. Ungefär då.

Då kommer följande inträffa: en högertomte kommer upplysa sina följare om ANC, Nelson Mandela och deras kamp i Sydafrika. Han kommer paketera det som ett ”avslöjande”. Han kommer ”avslöja” att Mandela ägnade sig åt våld och, därför, var moraliskt förkastlig.
Vet ni!!! Kommer han säga.
Mandela sprängde saker! ANC dödade folk!
Därefter kommer de logiskt komma fram till att Sydafrika under apartheid kanske inte var perfekt, men att systemets avskaffande var fel. Ty det är fel med våld. Och denna uppfattning kommer därefter sprida sig snabbt.

Det stora spelet.
Men hur passar allt det här in i resten? Hur passar det in i utvecklingen mot den multipolära världen, västs nedgång, globaliseringens död? Putins respons är väldigt intressant, om än svårtolkad. Han dröjde med svaret. Och sen var det ganska Israelkritiskt. Då hade Zelensky hunnit positionera sig som superisraelvän och jämförde Hamas med Ryssland (!).

Han luftade också, utan bevis, lite vaga konspirationsteorier om att Ryssland låg bakom eller åtminstone var inblandade eller åtminstone tjänade på attacken. Kanske, kanske, kommer Putin plocka upp det här, alltså svara genom att bli mer Israelkritisk än han varit tidigare. Men det är delikat. Ryssland har lyckats med konststycket att vara vän med alla i Mellanöstern.

Israel har inte hoppat på sanktionerna mot Ryssland och en massa ryssar bor i Israel, det flygs säkert en hel del länderna emellan, handelsförbindelser och släktskapsband finns i massor då den ryska invandringen efter Sovjets kollaps har förändrat Israels demografi i grunden. Men genom att hoppa på antiisraeltåget skulle Putin kunna få mer sympatier i tredje världen. Det skulle kunna bli ännu en grej, ännu en orättvisa att skylla ”väst” på.

Sen har vi ju Bibis ”normalisering” med reaktionära arabstater, främst Saudi, som varit på tapeten ganska länge. Det är nog säkert att säga att den, om inte stoppats så i alla fall pausats ett tag. Ja hela arabvärlden kan ju sättas i gungning. I media har jag hört det oroas över ett nytt storkrig – Hizbollah framförallt. Men grejen är att palestinierna alltid varit ett rött skynke för arabdiktaturerna. Stöd för palestinierna kan lätt leda till kritik mot den egna regeringen. Den arabiska våren ligger inte långt borta, Sisi i Egypten är säkerligen skitnervös, många andra också, särskilt de som varit på gång med ”normaliseringen”.

En ny arabisk revolutionsvåg är inte alls omöjligt, och där skulle Putin kunna spela sina kort väl. Inte heller araberna har hoppat på sanktionerna mot Ryssland, naturligtvis inte heller Iran. Förenade Arabemiraten har öppnat klädaffärskedja då Zara flyttat ut, Iran har börjat sälja bilar då de västerländska företagen lämnat. Bland mycket, mycket annat. Västs Rysslandssanktioner är skitbra för Mellanöstern liksom för Kina, Indien och för nästan alla utan Väst – och Ryssland såklart.

Säg nu att araberna kommer – antingen som eftergift i rädsla för den egna befolkningen eller efter en regelrätt revolution – att ta en hårdare ställning mot Israel. Säg att de då även kommer närma sig Iran – Saudierna har nyligen återtagit sina diplomatiska förbindelser med landet efter kinesisk medling – ja då är de plötsligt långt borta från väst. Kan det bli så att väst förlorar sina arabiska allierade? De har länge vänt sig mer och mer mot Kina och Ryssland, blir detta den definitiva vändningen?

En ny oljeblockad som på 70-talet vore ju drömmen. Straffa EU och USA för deras Israel-stöd och samtidigt i praktiken definitivt byta block till Kina eller BRICS eller vad vi nu kan se för block. Jag fantiserar kanske bara, men det känns inte helt omöjligt heller.

Apartheid II
Apartheid är faktiskt en ganska dålig beskrivning av situationen i de ockuperade områdena. Det var en ganska bra beskrivning före andra intifadan. Ja herregud, det var de som pratade om apartheid och bantustansamhällen i samband med Osloavtalet. Alltså som det såg ut på pappret, alltså innan Israel började med den massiva utbyggnaden på Västbanken.

Sydafrika behövde de svarta och färgade som billig arbetskraft. Att de var instängda i ”självständiga” små ”stater” var ett sätt för regimen att kontrollera och hålla nere en exploaterad underklass. Under 90-talet kunde man skönja en liknande utveckling i Israel/Palestina. Palestinier jobbade på dagarna i Israel till skitlöner och utan vettiga villkor innan de åkte hem till sitt ”självständiga” zon A-område. Sen kom andra intifadan, Sharon och Muren. Sen dess har Israel gjort allt för att vända denna utveckling.

Man har idag ett system med ”gästarbetare” från andra delar av (den ickemuslimska) tredje världen där fattiga migranter jobbar till skitlöner och utan vettiga villkor (och naturligtvis utan någon som helst möjlighet till medborgarskap då detta är villkorat av ras).
Samtidigt har man begränsat de palestinska områdena från att ha en självständig ekonomisk politik eller ekonomisk integrering med de arabiska grannländerna. Resultatet blir att palestinierna lever under massarbetslöshet och med få utsikter till ett anständigt liv. Om de inte flyttar någon annanstans. Och ständigt tilltar markstölderna och trakasserierna, ständigt dras snaran åt, inringningen och kontrollen ökas och ökas. Allt motstånd krossas med övervåld.

Det är detta som gör situationen livsfarlig och värre än vad folk i allmänhet fattar. Muren skapade en situation av evigt krig. Sydafrikas bantustans och fantasier om ”separat utveckling” genomskådades av alla och då landet var beroende av sin arbetarklass – alla länder är ju liksom det – så ledde kampen till den enda logiska slutsatsen: avskaffa apartheid – en man, en röst, oavsett rastillhörighet. En exploaterad grupp är, hur grym exploateringen än är, likväl oumbärlig för att upprätthålla systemet. Därför kan de exploaterade frigöra sig själva genom att kasta av sig sina bojor och vägra underkasta sig exploateringen.

Att kalla Israel en för en apartheidstat andas hoppfullhet. För apartheid avskaffades. Apartheid fördömdes av historien som orätt. Att kalla Israel för en apartheidstat är att säga att vi har historien på vår sida, att denna historia kommer sluta med den oundvikliga befrielsen.

Men då Israel gjort sig oberoende av palestinierna som en ekonomisk realitet samtidigt som de förstört alla möjligheter till en tvåstatslösning? Om det enda israelerna vill är att komma åt palestiniernas mark?
Den rimliga analogin är kanske inte apartheid utan bosättarkolonialism. Då blir inte palestinierna sydafrikaner utan urfolk. Siouxer, Apacher, Tasmanier.

Då blir det logiska slutet inte befrielse utan fördrivning. Utrotning. Folkmord.

Högervridning
Det funkar inte så att det kommer en punkt då folk plötsligt förstår. Att det kommer till en punkt då folk säger, nä nu, där går min gräns, så där får Israel inte hålla på! Varpå han ändrar inställning. Tvärtom. Högervridning leder till mer högervridning. Den som en gång i urtiden bestämde sig för att han var ”för Israel” gjorde det för att han stödde ett demokratiskt hemland för judarna där de kunde leva i fred och säkerhet. Hade man frågat honom på 70-talet om han skulle stödja landstölder, fördrivning, inhängning, våldsamma trakasserier av bönder och allt som bosättningarna på Västbanken innebar så skulle han bli arg och säga att så skulle Israel aldrig göra och att ens föreställa sig det är ett uttryck för antisemitism.

Men med tiden började han stödja apartheid. Det var självförsvar. Idag stödjer han massmord, sjukhusbombningar, att man stängt av elen och stoppat all införsel av mat och mediciner till Gaza. Han stödjer redan internationell piratverksamhet, brott mot alla mänskliga rättigheter, mord på oväpnade barn som deltar i ickevåldsaktioner. Den dag Israel börjar mörda palestinier i gaskammare kommer han kalla det självförsvar och skulle någon jämföra det hela med nazisterna skulle han kalla dem antisemiter.

Då och nu.
Jag brukade tänka så här: Visst, det ser mörkt ut. De har kontrollen, våldsmakten, de söndrar och härskar, fördriver och mördar. Men i längden? Konceptet med etnicitetsbaserade stater var på modet under Hertzls tid, men redan vid grundandet 1948 började det bli omodernt.
Vi lever i en allt mer globaliserad värld, en allt mer globaliserad kultur. Den dag då den yngre generationen israeler börjar rycka på axlarna åt det där med en ”judisk stat” och säga att det är väl inte så noga, vi är ju alla människor, jag kan väl vara jude här lika väl som i Europa eller varsomhelst. Den dagen kommer det israeliska etablissemanget snabbt sy ihop en tvåstatslösning.

Idag tänker jag: Sverige kommer bli Israel. Globaliseringen är död. Antirasism och antikolonialism håller på att bli obegripliga ståndpunkter, det hela kommer framställas som ett raskrig. Är du med Väst eller Araberna? Vill du utplåna judarna eller araberna? Välj rasism.

Förstå.
En del tycker man ska förstå. Vadå förstå? Palestiniernas långa förtryck, deras desperata situation, det ständiga våldet och förnedringen. Tro fan de vill få uttryck för hämndkänslor. Inte säga att attacken mot civila var bra, men att man kan förstå den. Förstå att våld föder våld.
Men det leder bara till en intellektuell tillbakakaka. För då måste du väl förstå israelernas hämnd mot Gazaborna?

Det är bra att försöka förstå andra. Det är bra att försöka sätta sig in i andras åsikter, ideologier och föreställningar. Om du försöker förstå andra människor och andra perspektiv kan det leda till att du blir ödmjukare. En bättre människa. Det är också bra att förstå sina fiender. Inte för att bli ödmjuk, utan för att kallt kalkylera deras nästa drag i syfte att kunna slå tillbaka och slutgiltigt förgöra dem.
Det är precis vad Shin Bet gör. I samma ögonblick som Operation Al Aqsa-flodvågen var en realitet satte de sig ner för att försöka förstå Hamas. Det är deras, och alla andra underrättelsetjänsters jobb att göra det.

Det här leder ibland till intressanta paradoxer.

Bushadministrationen hade varit ganska lyckosam i att uppvigla sina känslosamma landsmän genom att hävda att elfte septemberattackerna berodde på att Al Qaida ”hatade frihet” och att USA var ”det friaste landet i världen” för att få stöd till en invasion av Afghanistan.

Därefter spred han bisarra konspirationsteorier om att Saddam Hussein hade ”massförstörelsevapen” för att skapa opinion för ett anfallskrig mot Irak. Det lyckades inte, knappt ens hälften av amerikanerna själva trodde på lögnerna som i resten av världen genomskådades av varenda tänkande människa och det hela blev ett gigantiskt propagandafiasko.

Men invasionen genomfördes ändå.

Lite senare försökte de köra samma knep mot Iran. Nu inträffade det märkliga att samtidigt som hetsiga högerpolitiker skrek sig hesa över hur livsfarliga iranierna var så offentliggjorde säkerhetstjänsterna en rapport som torrt konstaterade att, nej, ingenting tyder på att Iran är nära att skaffa kärnvapen.

I Israel har man genom åren hört liknande saker, gång på gång. Som när Sharon motiverade bygget av Muren med att det skapar Säkerhet. Då invände säkerhetspersoner att allt tyder på motsatsen. Andra saker israeliska säkerhetstjänster sagt är att det största hotet mot Säkerheten är de extremistiska bosättarna på Västbanken.

Yitzhak Rabin var en israelisk politiker som kunde förstå. Inte förstå i bemärkelsen att sätta sig in i palestiniernas situation för att bli ödmjuk eller en bättre människa, utan just i bemärkelsen att kallt kalkylera.
Jag bryr mig inte om palestinierna, sa han.
Men jag kan läsa en karta.

Det tycks fullkomligt vimla av säkerhetstjänstpersoner, eller åtminstone före detta säkerhetstjänstpersoner, i offentligheten i USA och Israel som ägnar sig åt kritik mot den korkade och kontraproduktiva taktiken som, trots att den uppenbarligen inte alls ökat Säkerheten (tvärt om, jävla idioter) ändå fortgår. Jag minns den före detta CIA snubben i dokumentären i samband med tjugo-, eller om det kanske var tioårsminnet av ”kriget mot terrorn” som sa:


”What basically happened was that Bin Laden said ’jump’, and Bush and Cheney asked, ’how high?”

Jag minns den ärrade veteranen som varit med i varenda krig sen 48 och liksom Rabin verkligen underströk att han inte brydde sig ett jävla skit om palestinierna som sa att Muren är det dummaste beslutet i landets historia. Det största hotet mot landets existens. Jag minns han som sa:
Va fan då ”vinna militärt?” Vi vann 67.

Det finns ju såklart visselblåsarna också. Manning, Snowden, Vanunu. Eller Daniel Ellsberg. En torr medelålders byråkrat som hade till uppgift att just förstå. Förstå för att kunna utplåna fienden. Plikttroget och patriotiskt skötte han sitt arbete medan han såg McNamara ljuga för pressen. En dag brast samvetet, han blev visselblåsare och ägnade därefter livet åt fredsaktivism.

Kanske, kanske är det så att det just bland dessa analytiker som har till uppgift att förstå fienden också, just därför, finns en tendens att förstå. Att deras cyniska kalkylerande faktiskt får som konsekvens att de skaffar sig ett samvete, blir ödmjukare och bättre människor.

Eller så finns det bara många anekdotiska exempel för att det finns så löjligt många anställda vid USA:s och Israels säkerhetstjänster.

Historia.
Opublicerat utkast skrivet för… skitlängesen. Flera år sen i alla fall.

Rubrik: ”Den märkliga Israel-Palestina debatten”

En tredje intifada är kanske i antågande i Palestina. Inget konstigt med det, kan man tycka. Den evighetslånga konflikten går på repeat liksom den evighetslånga debatten mellan pro-israeler och pro-palestinier här hemma i Sverige. Det är så hopplöst och ändå så enkelt. Eller, kanske känns det hopplöst för att det egentligen är så enkelt.

Jan Guillou skrev i sin självbiografiska bok om sitt skrivande liv att Israel-Palestina frågan i början av 70-talet var något mer intellektuellt stimulerande än det vid den tiden så uppmärksammade Vietnamkriget. Det sistnämnda räckte det med att inte vara en komplett idiot för att ta ställning i, den förra däremot var politiskt kontroversiell och intellektuellt stimulerande.

Idag kan vi konstatera att ställningstagande i konflikten mellan Israel och Palestina innehar samma position som Vietnamkriget hade efter Tet-offensiven och julbombningarna i Hanoi. Det är inte svårt att ta ställning för palestiniernas sak, det räcker med att inte vara rasist. Att rasism är något förkastligt håller de flesta med om, och det är här det märkliga inträffar. Hur argumenterar man för apartheid och etnisk rensning i den svenska debatten? Det går inte. Alltså argumenterar man inte alls.

Det finns många pro-israeliska debattörer i landet men jag har aldrig hört en enda av dem vid ett endaste tillfälle framlägga ett endaste argument för den israeliska linjen. Istället relativiserar man. Man säger saker som de flesta håller med om, som att det är dumt med terrorism och antisemitism, att palestinska myndigheten är korrupt, eller att Israel har rätt att existera och att israeler har rätt att leva i säkerhet. Ibland urartar det totalt då någon hävdar att andra konflikter minsann är värre än denna eller att de intilliggande arabiska länderna inte heller behandlar palestinierna särskilt väl.

Någon vettig debatt uppstår därför inte alls då inga egentliga argument framförs, vilket i sig är jättemärkligt då det ändå tycks röra sig om en väldigt tydlig konflikt med två tydliga sidor. Förvirringen blir desto större då det i debatten ofta är ett väldigt kortsiktigt perspektiv som ges. Det är den allra senaste händelsen, den allra senaste utvecklingen som ska diskuteras. Vems fel är det? Vad ska man göra nu? Samtidigt ligger historien aldrig långt borta, då det snart ältas om hur något hade kunnat gjorts annorlunda, att om inte si, om istället så. Det är ett annat av den pro-israeliska sidans återkommande ickeargument.

Palestinierna skulle tackat ja till FN:s bud om tvåstatslösning 1947, de arabiska grannländerna borde ha integrerat de palestinska flyktingarna, Arafat missade sin chans att skapa fred. Jaha. Man kan såklart tolka detta som argument för den rasism man ändå förespråkar.

Att när någon använder en hel debattartikel till att med emfas förfäras över hatet mot Israel som finns i det palestinska samhället, eller när någon säger att Hamas styre på Gazaremsan är diktatoriskt eller fördömer våldsdåd mot civila israeler, så kan utsagan avslutas med det underförstådda
”Det är därför jag anser att palestinier bör fördrivas till förmån för ett etniskt homogent judiskt samhälle” alternativt
”Det är därför jag anser palestinier bör få fortsätta leva i isolerade enklaver utan samma levnadsstandard, rättigheter eller möjligheter som israeler.”

Det vore ju i alla fall ett argument och inte bara gnäll, vilket är ärligare, även om det naturligtvis fortfarande vore ett argument för rasism i en eller annan form.

Hur hamnade vi här? Något har hänt sedan Jan Guillous 70-tal. På den tiden handlade det hela om något annat, nämligen om staten Israels existensberättigande. Israel, menade dess kritiker, var en kolonial statsbildning och liksom tredje världen hade rest sig och slängt ut sina europeiska herrar skulle detsamma snart ske med den sionistiska entiteten.

Palestinska befrielseorganisationen delade inledningsvis själv denna analys. Algeriet var ett exempel att inspireras av. Frankrike hade styrt Algeriet i över 100 år och hade inte för avsikt att lämna det. Flertalet ur Algeriets franska befolkning var födda i landet och hade kanske aldrig ens besökt det europeiska moderlandet. Men befrielsekriget kom, blev otroligt våldsamt och slutade med att den militärt underlägsne men rättmätigt kämpande befolkningen slängde ut fransmännen i Medelhavet.

Det vill säga, fransmännen fick ta sitt pick och pack och flytta till Frankrike. Att detsamma skulle ske med de nyinflyttade judarna i Israel var historiens självklara gång. Men denna analys skulle visa sig vara grundfalsk. Judarna var något annat än utomstående inkräktare. De flesta må ha kommit dit från Europa – även om en betydande del efter 1948 kom från Mellanöstern – men de hade inget hemland att återvända till. De hade flytt från ett Europa som hatade dem, ett Europa som försökt utrota dem, och Israel var detta folks historiska hemland. Detta hemland hade de inte bara rätt till, det var dessutom deras enda garanti för att kunna fortsätta existera som ett folk, något historien i och med förintelsen bevisat.

Judarna i Israel tänker aldrig lämna sitt land och de tänker kämpa in till döden för att försvara det.

En förändring i PLO:s linje kom snart, markerat genom Arafats tal till FN:s generalförsamling den 13:e november 1974. I det tidigare programmet var de judar som flyttat till landet efter”den sionistiska invasionen” – normalt tolkat som tiden efter Balfourdeklarationen 1917 – att betrakta som kolonisatörer, men nu var tongångarna annorlunda.

”In my formal capacity as Chairman of the Palestinian Liberation Organization and leader of the Palestinian revolution I proclaim before you that when we speak of our common hopes for the Palestine of tomorrow we include in our perspective all Jews now living in Palestine who choose to live with us there in peace and without discrimination.”

Det historiska talet avslutades med en fredstrevare genom den berömda metaforen om olivkvisten och geväret.

”Todat I have come bearing an olive bransch and a freedom-fighter´s gun. Do not let the olive bransch fall from my hand. I repeat: do not let the olive bransch fall from my hand.”

Ett demokratiskt, sekulärt Palestina för både judar och araber var nu PLO:s linje som på många sätt liknade ANC:s politik för apartheids Sydafrika vid samma tid. Men Israel var inte heller Sydafrika. En judisk stat måste innebära att judarna är i kvalificerad majoritet, insisterade Israelerna. Inga garantier om minoriteters rättigheter, hur tydliga dessa än må vara, kan ändra på detta.

PLO skulle också, slutligen, ändra inriktning ännu en gång, 1988. Politiken stavades nu tvåstatslösning, ett Palestina jämte Israel i fred. I praktiken var detta ett svidande nederlag då det innebar en återgång till 1947 års FN-beslut fast med ännu sämre utgångsläge. Arafat utropade den Palestinska staten på Västbanken och Gaza. Det utgör 22 % av det historiska Palestina vilket kan ställas mot att man 40 år tidigare avfärdat förslaget att acceptera 49%. Man ställde sig nu även bakom FN resolutionerna 242 och 338 och hävdade där med sin rätt i enlighet med internationell lag.

Detta förändrar allt. Det förändrar allt vad gäller debatten, vad gäller den intellektuella hederligheten, vad gäller synen på skuld och ansvar. Sedan denna dag, den 14:e december 1988, ligger bollen hos Israel. Om Israel vill ha fred så kan Israel deklarera fred. Alla de som idag står i debattens pro-Israel hörna propagerar antingen för, eller förespråkar undfallenhet inför, en öppet rasistisk politik.

Men prat gör ju varken till eller från. I verkligheten förändrade Arafats erkännande av Israel naturligtvis ingenting. Eller, möjligen, det förändrade enbart till det värre. Israel valde fortsatt krig. Men ett tag

*

Jag minns inte längre vad den ”tredje intifadan” refererade till – kanske den där vågen med knivattacker? Jag minns inte heller varför jag började skriva det där – skulle jag försöka kränga en artikel? – eller om den var tänkt att mynna ut i något resonemang. Jag orkar inte fortsätta historieskrivningen jag påbörjade så noga. Det räcker väl med att vi säger: Fredspris, Bosättningar, Självmordsbombare, Mordet på Rabin, Andra intifadan, Muren, Arafats död, Hamas övertagande.

Sen tappade jag själv intresset. Jag kan säkert rabbla hela konfliktens uppkomst och utveckling fram till ungefär Ehud Olmert. Sen zonade jag ut. Därefter blev allt brus. Fram till Al Aqsa-flodvågen. Antagligen stavas nästa kapitel Folkmord.

Hopp
Men så, mitt i allt mörker och elände så slår det mig. Jag känner ett hopp. Hela woke-grejen, cancelkulturen och det där. Det har liksom slagit tillbaka nu. Alla jävla idioter som trodde det var ”progressivt” med det där, well, nu kommer det tillbaks och biter er i röven. För nu avbokar man palestinska författare från bokmässor, nu blir pro-Israel fascister i egenskap av sin judiskhet kränkta och ”otrygga” av palestinska flaggor liksom de ickejudiska pro-Israel fascisterna blir kränkta å deras vägnar och kallar alla som inte håller med dem för antisemiter.

Amnesty är antisemiter. Liksom Carl Bildt. FN och Oxfam också såklart. Och Greta Thunberg.

Slavoj Žižeks tal på bokmässan i Frankfurt var briljant. Han började med att fördöma Hamas attack utan några reservationer.

However, fortsatte han, I have notised att alla som försöker förklara det komplexa sammanhanget och även fördömer Israels mord på civila alltid blir anklagade för att försvara Hamas, trots att de fördömt dem.

Och snart blev han avbruten av en arg gubbe som skrek på honom från publiken och just anklagade honom för saker han inte sagt eller menade. Žižek skrek tillbaka något om att detta är problemet med cancel culture.

Han nämnde också nån tysk tidning som menade att det är ”judarna” som har rätt att definiera vad som är antisemitism. Det är såklart underförstått att bara vissa judar har rätt till detta formuleringsprivillegium (vad fan kallar de det nu igen, det där lät inte rätt?). Inte judarna i B’Tselem eller de judar som i USA demonstrerar i massor under parollen Not in my name.

Det vill säga precis som med all annan identitetspolitik.

Vad är då det hoppfulla i det här? Jo, att det nu äntligen kan vända. Nu när västvärldens samfällda ”solidaritet” med vitöverhöghetsstatens massmord ska bli lika allenarådande som Putin-hatet och då hela den identitetspolitiska arsenalen av idioti används för att legitimera skiten, ja då kan vi äntligen göra upp med eländet en gång för alla.
Det är dags att avpollettera de där jävla elevrådsordförandena nu. Tiden då ”vänstern” i folks medvetande kommit att betyda ängslig, humorbefriad tönt som tycker synd om marginaliserade grupper är över. Make vänstern farlig again.

Låt oss säga det högt och klart, en gång för alla:

Politisk korrekta människor är fittor.

Hyckleri
Hyckleriet är väl det som gör just Israel-Palestinaskiten så brännande. Att precis allt som man fått predikat för sig sen barnsben från skolor, media och politiker av någon anledningen inte gäller just där. Men det är ju mest här. I Sverige, i ”omvärlden” (dvs Väst). I Israel är rasismen vanligtvis ganska självklar och tydligt uttalad.

De rycker på axlarna, säger, Ja men vadå? Det är vårat land, inte deras. Israel tillhör oss för att vi är judar. Det står i Bibeln/Historien/what ever.

Så är det inte mer med det. Allt våld och all misär som drabbar palestinierna blir därefter antingen ett tragiskt faktum eller deras eget fel.

Det är bara här man måste ljuga, undanhålla banala självklarheter och upprepa sina talepunkter gång på gång på gång. För annars får inte en folkpartist ihop sin ideologi. De gör det för sin egen skull, det är inte ett sätt att försöka övertyga dig med retoriska knep.

Jag vet inte om jag skulle kalla Israels nuvarande extremhögerregering för hycklande. Jag tycker de verkar vara ganska tydliga.

Hamas däremot, de hycklar på en avgörande punkt.

När de säger, Titta! Osloavtalet gav oss inte ett skit. Det har rent av blivit värre. Detta är vad ensidiga kompromisser leder till!

Då är det inget annat än hyckleri. Det finns mycket att säga om Osloavtalet, och så här med facit i hand är det lätt att döma ut det. Men Hamas har inte rätt att göra det. Hamas gav aldrig freden en chans. De bildades som ett direkt svar på att Arafat planerade att utropa en palestinsk stat på Västbanken och Gaza.

Då avtalet var på plats, fredspris utdelats och små självstyrande enklaver etablerats medan PLO och Rabin med hela världens moraliska stöd förhandlade om hur det skulle lösas, vad gjorde Hamas då? Jo, de slog sina kloka huvuden ihop och funderade ut hur man bäst skulle kunna sabotera fredsprocessen. De kom fram till att det effektivaste sättet vore självmordsbomber riktade mot civila mål.

Det lyckades.

(fortsättning kanske följer)