För ett tag sen skrev jag om Vänsterpartiets märkliga strategiöverväganden och sen dess har mycket hänt. Fast ändå inte. För egentligen är det samma sak som upprepas gång på gång, år efter år.

Jag tycker faktiskt synd om Vänsterpartiet. I flera år nu har de försökt sälja in sig som de RIKTIGA socialdemokraterna, och de har väl egentligen rätt. De är en 15-20 år efter Socialdemokraterna i den konstanta högervridningen, kan man väl säga. De har den politik som socialdemokratiska väljare påstår sig vilja ha; minska klyftor och stoppa korruptionen inom välfärden. De vill inte försämra för facket eller ha marknadshyror, de vill inte ha friskolor – varken muslimska, vinstdrivna eller andra – de vill bygga billiga lägenheter för vanligt folk och höja skatten för de rika för att finansiera en utbyggd välfärd.

Allt som S-väljaren säger sig vilja ha innan han går och lägger sin röst på partiet som i decennier fört en politik för ökade klyftor, som försämrar för facket och arbetar för marknadshyror, älskar vinstdrivande och religiösa friskolor och är mer inblandade än någon annan i korruptionen inom välfärden, partiet som är högst ansvariga för den havererade bostadspolitiken precis som de varit bäst i klassen vad gäller skattesänkningar för de rika.

Jonas Sjöstedt klagade under sin tid på att SSU brukade tweeta entusiastiskt över de förslag som V lyckats tvinga fram i förhandlingarna med regeringen, då de trodde att det var deras egna partis politik. Det är verkligen sorgligt. För socialdemokraternas väljare är ytterst märkliga. Det liknar lite att inte ha en åsikt alls, att rösta S, och det är väl skönt för många antar jag. Vad kan väl annars förklara att någon alls röstar på dem?

Det finns ju klanaspekten, såklart. Folk som röstar S för att de alltid gjort så i sin familj, sen har vi ”vänstersossar” också, vilket är ett kapitel i sig.* Folk röstar nämligen inte efter rationella beslut. Folk som ser sig som Vanliga Människor vill rösta som vanligt folk och inte på något konstigt vänsterparti. Det vore nämligen att ta ställning, det skulle skilja ut dem från den grå massan av Vanligt Folk, det skulle behöva motiveras för deras omgivning. För ”vänster” är konstigt.

Detta tycks Vänsterpartiets ledning ha insett, och därför har de dragit slutsatsen att om Vänsterpartiet ska bli framgångsrika så måste de bli ett parti för Vanliga Människor. Och hur gör man då detta? Jo då, det framstår klart och tydligt i eftervalsanalyser och i olika uttalanden – det handlar om att lyckas framställa sig bra i statens och kapitalets media.

Så tror nämligen Vänsterpartiets toppar att världen fungerar. Den Vanliga Människan sitter framför sitt Rapport, framför sitt Ekot, framför sitt Facebook och framför sin sosseborgerliga nyhetstidning och bildar sig därifrån en uppfattning om världen, och utifrån denna uppfattning agerar han. Eller snarare, röstar han. För all form av sociologisk analys om hur samhället funkar är sedan länge bortblåst. Kamper mellan klasser eller ens agerande demokratiska folkrörelser som komponenter i ett samhällsbygge är bara abstrakt flum.
Världen skapas och omskapas genom att politiker trycker på knappar i riksdagen och då gäller det att få in så många politiker som möjligt. Och då måste man vara vanlig.

Efter förra valet skyllde ledningen ifrån sig på enskilda medlemmar som agerat på ett sätt som ”framställts dåligt i massmedia”. Av en TV-intervju med partiledaren där det visade sig att hon inte kunde svara på frågor om vad socialism är och där hon tycktes omedveten om formuleringarna i partiprogrammet – en intervju som många medlemmar upplevde som smärtsam och pinsam – drogs slutsatsen att man bör skriva om partiprogrammet till innehållslösa floskler så att den stackars partiledaren ska slippa få jobbiga frågor.

(Det var också vad man gjorde vid senaste kongressen, även om det blev en del kompromisser då ledningen inte fick igenom hela sin önskelista.)

På sistone har det då varit solidaritetsrörelsen med Palestina som stört den önskade utvecklingen mot vanligheten. Det är ett självmål av guds nåde. Vänsterpartiet är fortfarande, rent objektivt sett, det riksdagsparti som har den bästa (eller minst dåliga) Palestinapolitiken, men det har de nu fullkomligt schabblat bort och kommer troligen inte vinna en enda röst på, vilket jag varit inne på tidigare.

Kontrasten är stor mot de delar av partiet som istället vill ha en levande rörelse med aktiva medlemmar som verkar i samhället. Som Anders Svensson skriver i ett av sina många inlägg i ämnet:

”De vill strömlinjeforma partiet och få Vänsterpartiet att fungera som det socialdemokratiska partiet. Det kommer inte att fungera. Istället kommer det att leda till en passivisering av medlemmar, en usel valkampanj och till att en del aktiva och drivande medlemmar lämnar partiet.”

Och visst kommer det bli så, det har ju redan skett i stor mån. Vid sidan av kändisavhopp och uppmärksammade uteslutningar så kan man väl tänka sig att många medlemmar blivit uppgivna. De orkade inte ge sig in i interndebatten utan skakade bara på huvudet och hoppades att bråket skulle ta slut nån jävla gång, helst innan valrörelsen. När det blir dags att förnya medlemsavgiften kommer en del av dessa att avstå, andra stanna kvar men utan engagemang. Och det samma gäller för sympatisörer och väljare.

Färre kommer prata positivt om partiet på jobbet och i andra sammanhang inför valet, färre kommer dela partiets utspel i sociala medier, färre kommer kommentera och debattera på nätet. En del av dem kommer bli så besvikna att de väljer bort V till förmån för soffan, nått nytt utbrytarparti eller Miljöpartiet. Men poängen är att även V-röstarna, sympatisörerna och medlemmarna själva i lägre grad kommer verka för partiet i valrörelsen.

Kommer då allt detta verka för att göra partiet ”vanligare” i folks ögon? Såklart inte. Och hur kommer det då gå med det ledningen tror sig vinna på alla uteslutningar och avståndstagningar? Kommer partiet nu aldrig mer få frågor om antisemitism, extremism eller terrorstöd från mainstreammedier? Klart de kommer. Men det är nu det riktigt sorgliga faktumet kommer.
För precis som det är självklart att man aldrig någonsin vinner någonting på att ”ta avstånd” inför borgerliga tidningar och politiker – utan tvärtom alltid kommer få fortsätta ta avstånd till ragnarök – ja lika självklart blir det att vanlighetshypotesen anses bekräftad.

För varje gång Nooshi eller vem som nu styr för tillfället uppmanas ta avstånd från vad det än kan vara, ja då bekräftar det bara för vanlighetsivrarna i partiet att vanligheten inte har drivits fram tillräckligt starkt. Då måste de utesluta någon mer, ta avstånd ännu mer.

Det spelar ingen roll hur många gånger de misslyckas, partiledningen kommer aldrig behöva rannsaka sig själva, sin politik eller strategi. De har redan sina ursäkter klara för alla framtida valförluster i all framtid.

Partiet har dock ett trumfkort ingen kan ta ifrån dem i valrörelsen.
Det omistliga faktumet att alla andra partier faktiskt är ännu sämre.

* Jag orkar inte ens… Eller kanske såhär: Att vara ”vänstersosse” är lite som att förespråka fri invandring, öppna gränser och mångkultur och därför organisera sig i Sverigedemokraterna. Det finns till och med sedan flera år en organiserad falang inom S som kallas Reformisterna som påstår sig verka för att driva partiet åt vänster. De styrande i partiet låter klicken få hålla sin lilla lekstuga då den ändå inte har något mandat att förändra något och – viktigast – aldrig någonsin kommer villkora någonting. Faktumet att Reformisterna inte bara har misslyckats med att driva S åt vänster utan inte ens lyckats stoppa den fortsatta högervridningen gör det samma. De kommer lydigt arbeta för att samla röster till Socialdemokraterna även i nästa val, och därmed rösta för politik de påstår sig vara emot. Reformisterna är en bluff. Precis som resten av partiet. Den enda möjliga skillnaden är att ”vänstersossar” är genuint korkade medan högerfalangen i partitoppen är korrupta cyniker. Men jag kan ha fel.