Ja, det dröjde visst lite längre än jag tänkt innan det här inlägget blev av, så en del av länkarna är ganska gamla, nya nummer av tidningar och tidskrifter har hunnit komma ut och så vidare. Men det gör ju inget. Jag är emot samtiden, den här bloggen är tidlös. Då kör vi.
Allra först: DCA avtalet röstades som väntat igenom. Vi kan alltså konstatera att alla riksdagspartier utom vänstern och miljöpartiet är landsförrädare. Jag tror förresten det även har klubbats igenom ännu fler inskränkningar av yttrandefriheten, något om att utvidga hets mot folkgrupp tror jag. Men jag hänger inte med längre.
Chat Control svävar fortfarande i en osäker tillvaro. Det jag får ut av att läsa om det, inte minst hos den kunnige och insatte Emanuel Karlsten, är framförallt allt att Sverige och EU:s institutioner är otroligt röriga – vi tycks ha förvandlats till ett korrupt kafkaliknande byråkratvälde där ingen vet hur något fungerar.
Det är ledamöter som röstar fel, ovalda byråkrater som försöker pressa igenom lagförslag genom de otaliga instanserna där bristen på insyn är lika total som bristen på kunskap hos politiker, medier och allmänhet.
Det hade varit roligt om det åtminstone fanns en konspiration bakom det hela, och vem vet, det kanske det gör, men jag tror att våra styrande är för korkade för att ens fatta vad som pågår. Allt rullar bara på, oklart vart, men troligen mot avgrunden.
Två kul citat
I Arbetaren nr 4 2024 finns en artikel om Sahra Wagenknecht och hennes parti BSW (ett tyskt Örebropartiet ungefär) där det sägs att:
”Historisk har partier som kretsar kring en lysande ledargestalt inte lyckats särskilt väl i Tyskland.”
Nu är det kanske öppet för tolkning vad som menas med att lyckas väl men nog ligger ett visst undantag från denna regel ganska top of mind när man tänker på politiska ledare i Tysklands historia.
*
Det amerikanska presidentvalet har ju blivit lite intressant. Då jag inte är borgare så bryr jag mig naturligtvis inte om själva utgången, men att den ene kandidaten först blev skjuten i örat och att den andre sent påkommet hoppade av hör ju inte till den vanliga dramaturgin direkt.
Det senare fick mig att tänka på Brand nr 2 2024 där Bifo Berardi citeras säga att Joe Biden representerar den
”impotenta ilska som gamla människor känner när de märker hur deras styrka, mentala energi och kognitiva förmåga minskar.”
Detta för oss över till kategorin etermedier.
Sett
I dessa tider behöver vi koppla av med härliga feel good-filmer så jag såg Civil War och riktigt myste. Storyn är att idioterna i USA har röstat fram ett pucko till president varpå landets liberals startat ett blodigt inbördeskrig. Eller nått sånt. Det hela är lite diffust, men vi får veta att presidenten sitter på sin tredje mandatperiod och har avskaffat FBI och i krigets förhistoria ska det ha förekommit en ”the antifa massacre”. Landet är i alla fall i kaos och två olika rebellstyrkor närmar sig Washington.
Jag antar att filmen är till för att democrats ska förfasas över Trumps eventuella återkomst genom att dra den här ”polariseringen” de tycker är så hemsk till sin spets. Stackarna som är så oroliga över att Amerikatts anseende i världen riskerar att försvinna, att deras älskade demokrati skulle vara hotad, alla bleeding heart imperialister med sin woke mans burden som ser sina illusioner krossas då deras skitland faller samman.
Själva storyn är väldigt trött, vi får följa ett gäng journalister och fotografer från olika generationer som ständigt jagar ”storyn” och ”the money shot” med en förutsägbar karaktärsutveckling. Det fåniga slutet påminner lite om det där Black Mirror-avsnittet med paparazzin som fotar varulvar eller hur det nu var.
Själv sitter jag och funderar på hur världen utanför USA skulle må av att amerikanerna skulle börja behandla varandra på samma sätt som de gjort med irakierna, afghanerna, palestinierna, nicaraguanerna, vietnameserna och alla andra som kommit i vägen för US-kapitalet och deras arsenal av underhuggare som vill demokratisera världen med drönarbomber och tortyranstalter oavsett om de för tillfället består av fetrövade bibelfundamentalister eller människoälskande frihetsvänner.
Vad det skulle innebära i praktiken att dollarn kollapsar (vilket vi får veta i en scen där kanadensiska dollars visar sig vara den eftertraktade valutan i det kaotiska landet) alla diktatorer som tappar sitt stöd, alla militärbaser över hela jorden som överges osv.
Och när jag får se parodiskt platta Trumpsuportrar (ja vad fan nu hittepåpresidenten i filmen heter minns jag inte) begrava liberals i massgravar så infinner sig den riktigt varma härliga känslan.
Man kan väl säga en egentligen kass film som ändå blir lite bra eftersom man kan skratta åt den. Typ som Show girls.
Bloggosfären/nyhetsbrev
Konflyktlinjer firar 14 år med en punktlista på förslag till ett annat samhälle. Noterar att bloggaren citerar Blochs Utopins anda och tänker på mitt egna inlägg om boken där jag medgav att jag inte riktigt fattade och hoppades på att jag hade smartare läsare som gjorde det – det är alltså det här Ernest Bloch ville uppnå med sin bok!
I ett annat inlägg frågar sig Konflyktlinjer var de verkligt konservativa i svensk debatt finns, alltså ”inte bara en ekonomiskt liberal samhällsapologet med reaktionära värderingar”.
Passar på att plocka fram vad Pål Ahrén skrev en gång i tiden om tillståndet för den politiska debatten i Sverige, i en essä om Noam Chomsky:
”ett politiskt klimat som alltid saknat anarkister, där det liberala partiet uppstått ur frikyrkorna och där en korporativistisk och maktfullkomlig socialdemokrati styrt så långt någon kan minnas, med en illitterat bolagshöger som officiell motståndare och inofficiell samarbetspartner.”
*
I nyhetsbrevet Mot den moderna skärmtiden ger Isak Gerson vanligtvis en personlig mix av vad som är aktuellt i politiken, kulturanalyser av dataspel samt judiska bibeltolkningar. Spelar själv inte dataspel och är icketroende med viss tendens mot religionsfientlighet men tycker ändå, eller kanske just därför, att de kategorierna är de mest läsvärda.
*
Cronache di Maja ger sig in i debatten om vad som bör finnas i en svensk litteraturkanon, jag fliker in lite i kommentarerna.
Tidningar
När Arbetarhistoria gjorde ett temanummer om ”AI” så suckade jag lite, trött på den där hysterin som jag ju är. Men det visade sig (som vanligt) vara ett intressant nummer med olika aspekter av hur fack och chefer sett på framtidens arbete och maskinutveckling de senaste hundra åren eller så. Gillade särskilt Jerry Määttäs artikel om sci-fi i allmänhet och Star Trek i synnerhet.
*
Jag gillar Jonathan Lindström. Arkeologen som syns och hörs mest i media, han som här om året skrev utmärkta Sveriges långa historia som jag berört lite innan. Det som är kul med honom är att han inte är rädd för att spekulera, vilket han själv också ofta påpekar. I artiklar i Populär arkeologi – tidningen han är chefredaktör för – som gäst i Vetenskapsradion historia i P1 och i ovan nämnda bok vevar han ofta mot historiker som han tycker har ett allt för rigoröst förhållningssätt till källkritiken.
Det är inte fel att gissa, att spekulera och måla med breda penslar (ett uttryck han använt, tror jag). Och detta håller jag absolut med om – så länge man är beredd på att ompröva sina teorier då nya fakta kommer i dagen och kan erkänna att man kan ha fel så är det bara till fördel om man faktiskt vill spekulera lite om forntida samhällen och kulturer.
Men jag måste erkänna att jag rynkar lite på ögonbrynen när han i artikeln ’På jakt efter Beowulf och träsktrollen’ i Populär arkeologi nr 3 2024 tycker sig se avbildningar från sagan Beowulf på Torslundaplåtarna, i Sutton Hoo-graven och på Sparlösastenen.
Jag gillar spekulationerna, han kan ha rätt, men jag stör mig på den självsäkra tonen inte minst då han missar att nämna att den aktuella Torslundaplåten och detaljen på Sutton Hoo-börsens motiv som han tolkar som Beowulfs kamp mot monstret Grendel och Grendels mamma är så vanligt förekommande över hela världen att den har en egen term bland konsthistoriker.
Master of animals kallas en figur som kämpar mot två likadana djur/varelser på varsin sida och har förekommit så länge civilisationer har funnits, alltså långt före järnåldern då Beowulfkvädet ska ha uppkommit.
Av Calimeronte,University of Pennsylvania, Ismoon och Marcus Cyron. Wikimedia Commons. Se även den fantastiska gotländska bildstenen längst upp på sidan som finns att beskåda i Visbys fornsal.
Om jag minns min Beowulf rätt så bekämpade han dem dessutom en och en, inte båda två samtidigt, och då Beowulf tog sig an mamman hade Grendel förlorat en arm, en makaber detalj man väl kan tänka sig borde avbildats.
Tolkningen av Sparlösastenen kändes rimligare (även om jag inte är helt såld där heller) och var roligare att läsa om då det är en av mina favoritrunstenar. Så det får bli ett tips till alla med vägarna förbi norra Västergötland – Sparlösastenen är definitivt värt en liten omväg. Själv har jag tyvärr inte sett en enda runsten i sommar, får se när det bär av nästa gång.
Lästa och olästa böcker
Innan jag klistrar in mina kortrecensioner av de böcker jag läst ska jag nämna två böcker jag inte läst, och troligen heller inte kommer att läsa, men vars recensioner är läsvärda. Den första är Im Takt des Geldes av Eske Bockelmann. På Copyriot 2.0 (okej men förlåt, jag kan inte hjälpa det, men det har bara blivit ”Copyriot 2.0” nu) läser jag:
”Det unikt moderna är enligt Bockelmann att vi inordnar rytmen i en takt grundad på åtskillnaden mellan betonade och obetonade taktslag, inom en logik där antingen vart andra eller vart tredje taktslag betonas. […] Varför? Bockelmann diskuterar en rad möjliga förklaringar, för att sedan komma fram till att det endast finns en tänkbar förklaring: pengar. Genom att vi vant oss vid att vara marknadsvarelser som dagligdags nyttjar en allmän ekvivalent för att köpa saker, har vi även blivit varelser som förhåller oss till en takt som samtidigt förenar och hierarkiserar taktens olika element.
Det är en snudd på vansinnig tes, men Bockelmann driver den på logiskt utstuderat vis och kan även visa på hur den unge Descartes, i en musikteoretisk traktat från 1618, är den förste att ta den nya taktkänslan för given.”
Vansinnigt var ordet. Är glad att det finns en blogg/nyhetsbrev som kan belysa smala tyska böcker av den här sorten till en svensk publik. En kulturgärning.
Den andra boken jag troligen inte kommer läsa är Naomi Kleins nya, som har gett Kajsa Ekis Ekman på Parabol en förevändning att reflektera över hur ”Woke” och ”Alt-right” är varandras spegelbilder.
”Alt-right har ingen samlande ideologi förutom ett motstånd mot woke. Och woke är i sin tur konstruerad som ett motstånd mot alt-right, istället för exempelvis en sammanhängande ideologi som marxism eller feminism. Det är därför ’wokes’ ständiga, och ofta enda, argument, är: ’Det där låter som extremhögern.’ Det kan inte finnas något annat argument eftersom det saknas grundläggande ideologisk kompass, förutom att det som extremhögern tycker, tycker inte vi.”
Här kommer till sist böckerna jag har läst sen förra gången. Tack för mig.