mars 2024 – Det glada tjugotalet

Mediekonsumtion #1

Jag strävar efter att göra den här bloggen mer banal för att öka publiceringstakten. Tanken är att jag återkommande postar ett inlägg där jag kort skriver om det jag läst, och kanske sett eller hört, som jag tycker är värt att uppmärksamma.

När jag började blogga var jag bestämd med att jag inte skulle bli nån kommentator, en sån där som är helt och hållet vänd mot mainstreammedia och använder sin lilla plats på internet till att antingen heja eller bua åt veckans politikerutspel eller betalda åsiktspersoner i pressen. Det tycker jag att jag har lyckats med, och jag tänker inte börja nu heller.

Men jag läser ju grejer hela tiden, mest böcker, men även tidningar och bloggar och nyhetsbrev, och det händer ju att de nämns här på bloggen, men bara då jag själv har något (enligt mig) viktigt att säga om saken. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så försöker jag släppa lite på ambitionsnivån och få bort min inre redaktör, så ett anteckningsliknande upplägg som det här kan ju vara en bra start.
Jag är i detta inspirerad av bloggarna Gnomvid och Turist som har liknande avdelningar – ’Knutpunkt’ respektive ’Veckans länkar’ – min variant döper jag till det aningen fantasilösa ’Mediekonsumtion’.

I det här första försöket kör jag bara några random grejer jag kommer på att jag konsumerat hyfsat nyligen, i fortsättningen kommer det helt enkelt bli vad jag betat av sen förra gången, men publiceringstakten kommer variera. Ibland blir det bara en länk och ett kort ”bra sakt” som vilken skitpostning på vilket socialt medium som helst, i andra fall kommer jag göra egna små utvikningar.
Och vem vet, kanske kommer de små utvikningarna knoppa av sig till egna inlägg om jag får feeling när jag väl skriver. Vi får se hur det går, nu kör vi.

Nya Medier
Har ni upptäckt nättidningen Parabol? Jag konsumerar väldigt lite nyhetsmedier numera men vågar ändå påstå att Parabol är det bästa som hänt mediesverige sen… ja jag vet inte när. Jag läser långtifrån allt, men då och då betar jag av några av de långa artiklarna med analyser av läget i en del av världen man kanske inte riktigt tänkt så mycket på på sistone.

Eller några, återigen långa (jämfört med mainstreammedia vill säga) artiklar om företeelser och konflikter som vi tvärtom inte kan undvika att påminnas om hela tiden, men med ett gediget, starkt faktaunderbyggt och framförallt radikalt annorlunda och totalt orädd vinkel som skiter fullkomligt i, och sällan ens bryr sig om att förhålla sig till, huvudlinjen i den övriga medieankdammen.

Har läst om den franska imperialismens förluster i Västafrika och Kinas involvering i Angola. Och även om du är trött på skiten vid det här laget – det här är det bästa jag läst om NATO-eländet och det här är det bästa jag läst om Gaza.
Du kommer också hitta gott om ickefosterländska vinklar på kriget i Ukraina.

Gammelmedia
Okej, nu sa jag nyss att det där i Parabol var det bästa om Gaza, men den här var nog ännu bättre. Pankaj Mishras essä ’The Shoah after Gaza’ har översatts till flera språk och hittade alltså även till en svensk skvallertidning. En vän sa nyligen om min egna grej i ämnet att det var skönt att läsa sina egna tankar, vilket var snällt sagt. Och jag får säga det samma om Mishra.

Precis så här är det, tänkte jag mest hela tiden. Det är något med självklarheten i tonen också. Kanske är det så enkelt att han är indier. Att det behövs en röst utanför väst eller arabvärlden för att se det uppenbara utan att behöva skrika ut det uppgivet, utan att behöva brottas med historiska skulder och oförrätter, utan att behöva bemöta de ständiga lögnerna, signalorden och talepunkterna, utan att ägna utrymme åt att ”ta avstånd”.

Läser Moa Candil i Arbetaren nr 2 2024.

”Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt.”

Candil tänker på Elin Wägner och gamla tiders pacifister i början av 1900-talet. Själv tänker jag inte främst på de borgerliga feministernas pacifism utan på socialisternas historiska försvarsnihilism, vilket jag avhandlat lite tidigare. Läste nyligen en biografi över Fabian Månsson (mer om detta nedan) som kallade de högerelement som hetsade för krig och ville att Sverige skulle ge upp sin alliansfrihet till förmån för att gå med i ett imperialistiskt stormaktsblock för landsförrädare.

Jag saknar den retoriken idag.

Ni vill att vi ska bli en lydstat till USA precis som ni under första världskriget ville att vi skulle bli en lydstat till Tyskland. Men då mobiliserade folk i tiotusental, trots att de dömdes till fängelse, och lyckades stoppa det hela. Idag råder uppgivenhet och alliansfriheten är redan borta, innan stormaktskriget ens börjat. Vi är redan i NATO, snart ska riksdagen rösta om USA ska få tillgång till 17 militärbaser i landet.

Jag tänker inte bidra till att sprida pessimism – så läs och skriv på till exempel här och här – men jag tror det är säkert att säga att dagens mobilisering inte kommer likna den för drygt hundra år sen.

Lär av historien, läs Elin Wägner, läs Fabian Månsson.

Och förresten, apropå uppgivenhet; det såg jävligt mörkt ut 1914 också. Mobiliseringen – och revolutionerna som stöpte om hela världen – kom först några år senare. 1914 resulterade en massiv militaristisk högervåg i Sverige till en kungaledd statskupp, tre år senare drev folkskaror över hela landet igenom allmän rösträtt. Så deppa inte ihop, håll ut!

I Byahornet nr 1 2024 finns ett längre inslag om Olofskulten i Skåne och framförallt i Hallaröd. Man hade annars kunnat tänka sig att fokus skulle ligga på den lilla orten med namnet S:t Olof på Österlen (vars kyrka, källa och fina omgivningar jag besökte här om året) men jag lär mig att den byn förr hette Lunkinde och fick sitt namn först långt senare.

Norges nationalhelgon Olof hade en utbredd kult bland annat i vad som förr var östra Danmark med flera kyrkor tillägnade honom. Den katolska helgonkulten är egentligen en slags kompromiss där kyrkan införlivat gamla hedniska föreställningar, något Luther och andra reformatorer gjorde upp med i början av 1500-talet. Pilgrimsvandringen som gick från Skåne ända upp till graven i Trondheim förbjöds 1536 men kulten var seglivad.
Att få bukt med de lokala sedvänjorna var ett ständigt problem för den kyrkliga överheten. Carl von Linné skrev till exempel om märkliga ritualer, bland annat matoffer i källan i Lunkinde/St:Olof över 200 år senare.

Reformationen, trolldomsprocesser och stenhårda hädelselagar under flera hundra år lyckades inte sudda bort arvet efter St:Olof i trakten. Det gjorde däremot kyrkans modernisering från mitten av 1800-talet då en massa medeltida kyrkor revs och gamla träskulpturer av helgon, däribland Olof, såldes som ved.

Populär Arkeologi nr 1 2024 har temat sex och jag funderar en del på ”populär” i tidskriftens titel. Deras ambition är ju bra, att skriva begripligt för vanligt folk, inte akademiker och experter, men ibland kan det kanske kännas lite… populistiskt? Det är en massa smask med snuskiga väggmålningar, romerska bordeller och annat. Det är inte ointressant, men variationen i synen på sex, relationer och familjebildningar genom historien och förhistorien, och vad det säger om samhället och oss som människor är ju ett intressant ämne man kunde ägna lite längre och djupare texter om. Religionshistorikern Stefan Olsson är med med en kort essä på temat religion och sex, och jag hade nog hellre läst mer ingående om sånt. Tidningen får gärna bli lite mindre populär ibland.

Och så är det grejen med temanummer. De har kört med det ett tag nu, där det mesta av innehållet ska passas in i numrets form, jag gillar det inte, har inget emot att tidningen är lite spretig.

Bloggosfären
En formulering från ett inlägg på Turist fastnade.

”i politiska frågor behövs förutom en moralisk kompass också en materialistisk och politisk karta att förhålla sig till”

Jag gillar det där.

Jag vill inte tycka saker, jag vill fatta saker. Eller som Pål Ahrén sa: ”Jag har inga åsikter. Åsikter är för tonåringar.”

Gnomvid skriver om Haruki Murakami och jag påminns om att jag borde läsa mer av honom. Har bara läst en, Den färglöse herr Tazaki, och den var jättebra. Men det finns ju så många böcker att läsa…

Maja Lundgrens blogg Cronache di Maja är smått fantastisk. Hon spottar ur sig små guldkorn, sen fortsätter hon i ett märkligt stream of consciousness genom kommentarfältet. Det är inte ovanligt med över 50 kommentarer, de flesta av Maja själv, där ämnet plötsligt byts och hon börjar kommentera vad hon just läst i tidningen, utan att vi nödvändigtvis får veta vad det är.
Ska bli bättre på att kommentera där själv, gillar att slänga lite käft ibland.

Blogginstitutionen Copyriot firar 20 år genom att lägga ner och börja om på nytt med Copyriot II. Några trevare finns redan men den egentliga lanseringen kommer komma den 1:a april. Själv hade jag tyckt det vart jätteroligt om han döpt den nya bloggen/nyhetsbrevet till ”2.0” istället för ”II”…

Nyhetsbrev

Trotskisterna i Arbetarmakt analyserar tillståndet i Sverige 2024. Det är mest skit med allt. De sammanfattar:

”Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.”

Böcker och Sociala medier
Jag har ju funderat på vad jag ska använda mitt Mastodonkonto till, utöver att (automatiskt) posta länkar till mina blogginlägg där. Sen ett tag tillbaks bestämde jag mig för att börja posta alla böcker jag läser ut. Ett foto på boken och en kortrecension på max 500 tecken (tror jag det är) som ryms i en postning, det är det kontent jag bjuder mina följare på. I samband med det fixade jag även ett tillägg till bloggen där de tre senaste Mastodoninläggen syns i högermarginalen, så att även ni andra kan kolla in vad jag sysslar med där.
För er som läser på mobilen blir det visserligen inte lika synligt och för er som följer via RSS försvinner det väl helt, men om ni skulle känna för det så finner min aktivitet om ni kollar in bloggen på datorn.

Tänkte jag skriva. Men nu när jag gör det här nya inslaget om min mediekonsumtion så kan jag lika gärna lägga upp mina kortrecensioner här, så jag gör det:

TV/Film
Allt är skit. Men det är mitt eget fel. Det fanns en tid då jag kollade på en massa bra film. Smal film, gammal film, kultgrejer. Nu ser jag bara samma serier från HBO och Netflix som alla andra också kollar på.

Nya Curb your enthusiasm roar väl för stunden. Men man kan det ju. Såg nya True detective. Det sög.
Jag kallar förresten tv-serier för ”det” och inte ”den” och hävdar bestämt att ”den” var något folk började säga för först kanske 10-15 år sen. Har någon språkvetare forskat i detta?

Tack för er tid.

Utopier, vetenskapen och andor

I sitt förord till Världen som vilja och föreställning skriver Arthur Schopenhauer att han förstår att läsaren kan bli avskräckt och välja att inte läsa klart när han inser vidden av detta svåra verk, men att en bok kan ha andra funktioner. Den kan till exempel fylla en lucka i ens bibliotek – eller så kan man recensera den.

Jag försökte läsa Utopins anda av Ernest Bloch. Det gick så där. Utopier och utopism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har malt, och maler alltjämt, otaliga gamla böcker – Thomas More och Francis Bacon, Edward Bellamy och William Morris, Jungfrulandet och Bortom Eden, Le Guins De obesuttna. Pinsamt nog har jag ännu inte läst Campanellas Solstaten, bara utdrag, däremot Giacomo Oreglias underbara biografi över författaren. Framför mig har jag bland annat Iain Banks Culture-serie där jag bara läst de två första delarna. Ja, ska man gå vidare från 1800-talet och även plocka in all utopisk sci-fi så kommer jag ju aldrig få slut på böcker att läsa förstås.

Förutom utopier som litterär genre rymmer själva begreppet andra dimensioner – själva ordet som myntades av More i början av 1500-talet betyder ungefär ”landet ingenstans” och från och med Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap blev ”utopi” ett skällsord marxister använde om sina utmanare inom den socialistiska rörelsen.

Vi har de utopiska excentrikerna som försökte skapa socialistiska mönsterkolonier – fransmännen Cabet, Saint-Simon och Fourier, britten Owen – och vi har de säregna tänkarna, inte minst vår egen Nils Herman Quiding från Malmö. Vi har diskrepansen utopi/dystopi liksom nyss nämnda utopi/vetenskap.

I mitt evigt pågående utopiforskande har Blochs Geist der Utopie ständigt dykt upp i referenserna, så jag blev riktigt glad när jag såg att den översatts och getts ut av H:ström förlag lagom till hundraårsjubileet. Men efter att ha tragglat igenom en massa sidor om musikens utveckling började jag undra vad det var jag läste, så på sidan 142 gav jag upp och bläddrade fram till avsnittet ’Den okonstruerbara frågans gestalt’, men gav snabbt upp även där. Återstår då sista delen, ’Karl Marx, döden och apokalypsen’, fan, där måste jag väl ändå känna mig hemma?

1923, då Utopins anda skrevs, stod utopierna vid ett vägskäl. Redan 1895 hade H.G Wells utvecklat den utopiska romanen till vad vi idag kallar science fiction med Tidsmaskinen, en bok som på sätt och vis också är den första dystopin.* Jack London hade, skrämd av reaktionen under den första ryska revolutionen 1905, skrivit Järnhälen 1908 som även den har mer dystopiska än utopiska tongångar.

Samtidigt gjorde socialismen framsteg nästan överallt. Rörelsen växte, år efter år, även om den började bli mer byråkratisk och tråkig i takt med att den blev parlamentarisk och började få inflytande, eller åtminstone normaliseras, från att i mångas ögon ha varit en livsfarlig sekt till att bli en politisk realitet.

Sen kom första världskriget. Socialismens internationalism och fredsbudskap hade, som Rosa Luxemburg sa, bytts ut mot ”proletärer i alla länder – skär halsen av varandra!”. Rosa själv hade mördats av frikårer, det segment som skulle utgöra fascismens och nazismens grundstomme, efter att ett tyskt revolutionsförsök hade slagits ned. En revolution segrade visserligen till slut, men den stannade i Ryssland.

Mycket tydde redan nu på att detta det första socialistlandet världen skådat var långt bort från de drömmar de utopiska romanerna eller den marxistiska vetenskapen utlovat men det hade ännu inte utvecklats till det totala haveri det skulle hamna i med Stalin. En del kunde fortfarande lura sig själva med att Ryssland kanske hade problem men att det snart skulle bli bättre och att landet skulle utgöra fyrbåken för den stundande världsrevolutionen och mänsklighetens frigörelse.

Bloch skriver från ett Tyskland i misär:

”Kriget tog slut, revolutionen tog vid och med den öppnades dörrarna. Men vi vet: de stängdes fort igen. Ventilen justerades, fastnade i ett nytt läge, och med dess hjälp rann allt förlegat och passerat till en andra gång. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckas rent faktiskt punktvis släcka eldarna, och den ängslige småborgaren bidrar som vanligt med sin kräftgång. Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än någonsin, universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar”

Trots dess olika politiska utgångspunkter så påminner Blochs pessimism om den samtida Oswald Spengler som med sin Västerlandets undergång menade att det enda som återstår av vår kultur är dess förfall, att våra bästa dagar ligger bakom oss. Spenglers originella historiefilosofi avfärdades bryskt av samtidens marxister – den gick ju tvärs emot deras egna profetior där kapitalismen visserligen stod inför sin undergång men där kommunismen väntade runt hörnet för att fullborda historiens gång.

I Mårten Björks förord får jag veta att Bloch kritiskt kallades ”en tredjedels marxist”** av den brittiske historikern Eric Hobsbawm och visst luftas en del kritik. Marx, menar Bloch, har ironiskt nog själv gjort sig skyldig till påverkan av den romantik han ville plocka bort i sin vetenskap.

”samme man som utdrev all dröm, all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos ur historien predikar med ’produktivkrafterna’, med kalkylen över ’produktionsprocessen’ samma alltför konstitutiva väsen, samma panteism, mysticism, och tillmäter dem samma ytterst nyttiggörande, ledande förmåga, som Hegel tillmätte ’idén’ och till och med Schopenhauer tillmätte sin alogiska ’vilja’.”

Kanske kan man läsa Bloch som att han kritiserar Marx för att vara ”utopist” enligt hans egna definitioner, något som påminner mig om hur Bakunin kritiserade Marx för att vara idealist. Efter Blochs tid är det många som fortsatt försöka driva ut ”all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos” osv även från Marx.

Få ens bland folk som kallar sig marxister tar idag ”historiematerialismen”, i bemärkelsen att det skulle finnas närmast förutbestämda historiska stadier, på allvar. Det deterministiska draget, det hegelianska arvet och annat har i stora drag sorterats bort som flum liksom merparten av ritualerna, symboliken, de kristna referenserna och annat har försvunnit – allt det som behandlades i boken Röd Tro som jag skrev lite om för ett tag sen.

Ovanstående citat säger även något om själva stilen Bloch skriver i; med långa vindlande meningar (det är alltså inte en hel mening, utan knappt en halv som jag tagit med) ofta fullmatade med referenser till filosofi- och kyrkohistoria liksom till samtida politik vilket gör boken ganska svårsmält, även om man till sin hjälp har översättarens 375 noter om man nu inte råkar veta vad ockasionalism är, vad Trientkonciliet och vem Gregorius av Nyssa var eller om alla latinska fraser och Homerosreferenser skulle gå en över huvudet.

Men för att återvända till själva ämnet: om man tror att Bloch med denna kritik hör till de som vill ha en ännu mer avförtrollad marxism så tror man fel. För själv vill han… Ja? Jag vet inte ärligt talat. Av förordet förstår jag att han förordade en slags reinkarnationslära (!). Det är en massa prat om andlighet, själens kamp och jag vet inte allt. Varje gång jag slår upp boken och läser om lite på måfå, liksom läser om mina egna understrykningar, så får jag jag samma förvirrande känsla.

Ibland liknar det en snilleblixt, jag tycker mig få ett nytt uppslag eller en ny vinkel, bara för att i nästa sekund hamna i total förvirring. Men jag är kanske bara svagbegåvad. Ni får avgöra själva, för enjoy, nu ska jag ägna några minuter åt att knata in en hel mening från slutet av boken, som kanske klargör något för några av mina smartare läsare:

”Den process, där vi frigörs till oss själva, styr således, som vi har sett, inte i en riktning som handlar om att lättare somna in eller göra de respektive överklassernas njutningsmässiga bekvämlighet till allmän egendom; målet är inte att i bästa fall tillägna sig Dickens eller det viktorianska Englands stugvärme, utan detta är målet, det eminent praktiska målet, grundmotivet i socialistisk ideologi: att åt varje människa utanför arbetstiden, med sin egen nöd, sin spleen och sin eländighet, sitt armod och förmörkelse, sitt igengrodda, ropande ljus, skänka ett liv i det dostojevskijska, så att hon i förväg är på det klara med sig själv, med sin moraliska partitillhörighet, när kroppens murar, världskroppens murar faller, den kropp som har skyddat oss mot demonerna, det vill säga när det jordiskt inrättade Rikets befästningsverk blir demolerade.”

Glasklart.

Jag kommer fortsätta läsa utopier, utopister och utopikritiker då och då. Liksom jag kommer fortsätta spåna kring paren utopi/dystopi och utopi/vetenskap. Kanske kommer jag någon gång plocka fram Utopins anda från luckan den fyller i biblioteket och faktiskt läsa den på riktigt. Tills vidare får ni nöja er med min recension.

* Man ger sig såklart in i en evig definitionsstrid om man hävdar att något är det första av något. SF har ju många kandidater (Verne, Shelley, redan Mores Utopia från 1516, redan de gamla grekerna eller åtminstone de gamla romarna osv) men dystopier före Tidsmaskinen? Upplys mig gärna!

**Fan vad jag gillar det! Jag är nog också en tredjedels marxist. Annorlunda uttryckt är min officiella ståndpunkt från och med nu denna: Karl Marx var 33% bra och 66% dålig.