Beträffande AI antar jag att det är så här:

Alla datorprogram är rutiner. De kan, om de används rätt, befria oss från tråkiga upprepningar. Men alla rutiner kan gå snett, och då behövs det någon som kan besluta att nu skiter vi i rutinen och gör så här.

AI är just den där som kan säga att nu skiter vi i rutinen – men eftersom AI bara är ett program så har den rutiniserat det också, skapat en ny rutin för att upphäva rutinen.

Jag använder nästan dagligen AI-rutiner i form av deepL för att översätta texter. Detta underlättar mycket. Men jag märker ju att inte ens med AI kan man undvika fel. Det krävs därför att jag dels kan båda språken och dels läser igenom och gör de översättningar för hand som deepL missar. Dvs att jag griper in på den övergripande rutinnivån och säger att nu skiter vi i såväl rutinen som AI-rutinen och gör något annat.

Ju högre upp i rutinhierarkin man automatiserar, desto omöjligare torde det bli att ingripa och avskaffa rutinen.

I samhället som helhet har vi byråkratier som utför rutiner och politiker som avskaffar rutinen och hittar på en ny rutin. Men vi har sett hur politiker blir alltmer oförmögna att ersätta en gammal rutin med en ny. Byråkratin har så att säga satt sig själv på AI och gjort sig helt autonom. Vi har ett EU där alla måste vara överens för att avskaffa något så destruktivt som stabilitets- och tillväxtpakten, om vilken Macron och Draghi skrev för ett par år sen att den i praktiken förbjuder alla investeringar. Vi har ett WTO som gör det omöjligt att återindustrialisera det krasch-hotade Europa eftersom detta skulle bryta mot ”marknaden”.

Ju mer perfekta rutiner (bl.a. datorprogram) desto större jävelskap kan de ställa till med när det visade sig att de var feltänkta från början.