Okej, vi tar en till gammal filmanalys då. Den är alltså skriven före Comeback-säsongen av serien som kom här om året.
Spoilervarning utfärdas. Se Twin Peaks första två säsonger och därefter Fire walk with me innan du läser vidare.
Mitt förhållande till Twin Peaks är speciellt. Som liten var det serien som skrämde skiten ur mig samtidigt som den fascinerade mig mer än något annat. Som tonåring var det alltjämt min favoritserie då de typiskt Lynchska greppen började göra intryck på mitt gryende filmintresse där Tarantino och Kubrick började ersätta James Bond i min idoldyrkan.
När jag såg om serien i vuxen ålder tvingades jag inse att något hade hänt. Efter att under ett decennium ha blivit bortskämd med högkvalitativa HBO-produktioner tedde sig vissa aspekter av min gamla favoritserie lite daterade. Det var fortfarande en fantastisk serie, visst, men nog fanns där lite logiska luckor, bristande skådespelarinsatser och märkliga sidohistorier. Att serien ballar ur lite väl mycket någonstans i mitten var jag väl medveten om, och knappast unik om att tycka, men jag insåg även saker som att det var rätt kackiga specialeffekter och att hela serien hade mått bra av att man helt och hållet klippte bort James Hurley.
Vad gäller Fire walk with me så intog jag den normala positionen. Det vill säga, jag tyckte den var betydligt sämre än serien, för knäpp och ganska långtråkig. En besvikelse. Men när jag nu ser om den inser jag att jag haft fel. Alla har fel. Fire walk with me är ett mästerverk.
Filmen består av två delar där den första, den kortare, handlar om det i serien omnämnda mordet på Theresa Banks, vilket skedde året innan handlingen i Twin Peaks börjar. I den andra delen får vi följa Laura Palmer under hennes sista vecka i livet, innan det ödesdigra mordet som utgjorde seriens själva fundament.
Inledningen är märklig. Vi känner igen oss, men det är ändå annorlunda. Det är en annan småstad, ett annat mord på en annan ung kvinna. Vi ser FBI-agenter ta över utredningen från lokalpolisen, det dyker upp märkliga karaktärer som ger kryptiska intryck. Det dricks kaffe.
Stämningen, färgerna, träinredningen – allt liknar Twin Peaks. Samtidigt är allt maxat. Den udda humorn från serien har dragits några varv till, ständigt balanserande på till gränsen till det fåniga. Ljuden är överdrivna, konflikten med ortspolisen parodisk, dialogen med servitrisen på restaurangen likaså. För att inte tala om scenen där Gordon Cole briefar agent Desmond om mordfallet med hjälp av en mimande dansös (!).
Filmmusiken spelas i princip konstant i bakgrunden, musiken som även den känns igen, inte för att det är samma musik som i serien, utan för att den är väldigt lik. Det tycks som om David Lynch gjort pastisch på sig själv. Det är Twin Peaks på steroider.
Övergången från del ett till del två sker genom att agent Cooper får dyka upp tillsammans med David Bowie i en kort drömsk episod som aldrig förklaras och som det aldrig återknyts till, då det i princip är en helt ny film som tar sin början då handlingen flyttar framåt ett år i tiden och byter plats till den välbekanta småstaden.
De oförklarliga händelserna och det drastiska bytet är ett grepp väldigt typiskt för Lynch, och just den typ av grepp som brukar få pöbeln att skaka på huvudet medan fans och cineaster försätter pannorna i djupa veck och ger sig i kast med att försöka lösa gåtan.
Då inledningen främst återkopplade till seriens humoristiska sida så innebär hoppet till del två att det är de mörka och obehagliga aspekterna som nu kommer fram och förstärks. Nu får vi återse de välbekanta ansiktena och miljöerna. Men det är ändå olikt serien. På ett sätt är det hela inventerat. I serien var Laura Palmer inte särskilt närvarande samtidigt som allt indirekt kretsade kring henne. Steg för steg växte bilden av en komplex och konfliktfull karaktär fram genom hennes omgivnings olika vittnesmål.
I filmen är det Laura som ständigt är i fokus, det är nu hennes perspektiv vi följer. I serien finns en ganska tydlig uppdelning mellan the black lodge och den verkliga världen, där kontakterna dem emellan sker via medier som the Log Lady, i syner hos Sarah eller när Bob besätter Leland och andra. I Fire walk with me flyter istället allt samman. Vår småstad ses i ett konstant förvrängt ljus, och gränserna har suddats ut. Seriens huvudsakliga upplägg var den klassiska deckarens – vem mördade Laura Palmer? – och svaret på gåtan utgjorde den chock som blev seriens klimax.
Att pappan visade sig vara mördaren gav det hela en mörk och obehaglig vändning. Twin Peaks och gåtan Laura Palmer visade sig innehålla en historia om incest mitt bland excentriska agenter och dansande dvärgar. I serien grävs det inte särskilt djupt i detta, men i Fire walk with me är det mer påtagligt.
Laura upptäcker att det saknas sidor i hennes hemliga dagbok och snart börjar hon inse att Bob – han som förgripit sig på henne sen hon var tolv – i själva verket är hennes pappa. Det är när hon slutar förneka det hela för sig själv, och mer och mer öppet börjar konfrontera sin pappa, som hennes dagar är räknade.
Bilden av den på ytan perfekta Laura, som i hemlighet lever ett självdestruktivt liv med kokainmissbruk och prostitution, blir fullt begriplig. Det uttrycks tydligt i en scen när Donna frågar henne varför hon prostituerar sig. Laura tiger och kameran klipper till hallen, där dörren öppnas och Leland kliver in.
Att Laura inte först förstår att Bob och Leland är en och samma person knyter an till populärpsykologiska föreställningar om bortträngda minnen, vilka var frekvent förekommande i nyhetsrapporteringen under denna tid.
Men det är inte så enkelt som att Twin Peaks ”egentligen” handlar om incest. Det kommer tack och lov ingen fånig twist på slutet där allt övernaturligt förklaras vara Lauras bortträngda undermedvetna. Inte heller är det hela blott ”symboliskt” i någon banal bemärkelse. Men det är inte heller så, som man kan tolka det hela i tv-serien, att stackars Leland blivit besatt av onda andar från den mörka sidan och att det hela kan kokas ner till en barnslig spökhistoria.
Nej, det här är nämligen David Lynch, och hos David Lynch finns det inga enkla svar. – ”Bob is real”, säger Laura. Och så är det, också. I Lynchs universum är den materiella världen och andevärlden ett. Det undermedvetna, det psykologiska och det parapsykologiska flyter samman i den visuella symbolvärlden. David Lynch använder sig av filmmediet för att skapa genuina konstverk, inte för att återge en linjär berättelse. För att förstå storheten i Fire walk with me måste man därför förstå skillnaden mellan tv-mediet och filmmediet.
Tv-serier har den egenskapen att man kan lära känna karaktärerna på djupet. Under tidens gång blir vi så välbekanta att vi tycker oss känna dem personligen. George Clooney berättade i någon intervju om hur det var när han gick från att vara tv-stjärna i Cityakuten till att bli Hollywoodkändis. Tv-stjärnor kommer folk fram till på stan och pratar med som om de vore gamla kompisar, filmstjärnor får folk att bli nervösa, ta sig för munnen och med uppspärrade ögon peka på en från andra sidan gatan.
Den långsiktiga, fleråriga relationen med karaktärerna gör tv-mediet unikt, något som inte kan återskapas i en långfilm. Det som gör Fire walk with me så speciell är att den bygger på den djupa relation vi fått genom tv-mediet, samtidigt som den är en genuin David Lynch-film.
Många filmer – de allra flesta – kan betraktas som audiovisuella återgivningar av romanen som konstform. Det är en berättelse. Roy Andersson sa någon gång att hans filmer är mer jämförbara med att titta på en tavla eller att läsa en dikt, snarare än att läsa en roman. När du läst ut boken vet du vad som hänt, historien har berättats och det hela är klart. Du behöver inte läsa om den då du redan vet vad som kommer hända. En tavla kan du däremot återgå till att betrakta gång på gång.
David Lynchs mer knäppa filmer, som Lost Highway och Mulholland drive, tillhör definitivt det Roy Andersson pratar om. Vi får se fantastiskt snygga scener och miljöer. Det skapas en speciell stämning, ett symboliskt bildspråk. Men det finns ingen linjär historia och det finns inga svar. Det rör sig inte – vilket en del tycks tro – om att ledtrådar läggs ut för publiken att lösa och där med förvandla filmen till en begriplig berättelse.
Det är vackert att titta på, det är öppet för dina egna personliga tolkningar, det får dig att reflektera, att känna. Det är konst. Fire walk with me tillhör denna kategori Lynch-filmer. Men den stora skillnaden är att den konstnärliga gestaltningen berör karaktärer vi känner som om de vore våra egna vänner, vilket ger den en extra dimension. Kritiken mot Fire walk with me tror jag bottnar i att publiken förväntat sig ett långt tv-avsnitt snarare än en David Lynch-film. De har inte förstått att när vi byter medium så blir skiftet också drastiskt.
Tar man det istället för vad det är, så blir upplevelsen annorlunda. Inledningen är en pastisch. Och det är en fantastisk sådan. Själva huvudtemat sen, den andra delen, är inte alls vad de försökte sälja in den som. Det är inte ”nu får vi se vad som hände veckan innan Laura Palmer mördades!” utan en konstnärlig gestaltning av som hände. Vi vet ju redan vad som kommer hända, vilket regissören är väl medveten om, och anspelar på med sina övertydliga betoningar och förstärkningar.
Filmen utgör den perfekta avslutningen på en av världens bästa tv-serier. En epilog, prolog och sammanfattning i ett. Det är mörkt, det är snyggt. Det är helt enkelt David Lynch när han är som allra, allra bäst.