Om Fantomen

Kom att tänka på David Graeber (igen). I hans essä ’Om Batman och problemet med konstituerande makt’ från 2015, som finns med i ’Reglernas Utopi’, menar han att superhjältar är reaktionärer. Essän handlar främst om Christopher Nolans ’The Dark Knight Rises’ och hur den är en anti-Occupy Wallstreet-film, men han tar den som utgångspunkt för lite mer generella reflektioner.

Hur kommer det sig att det enda Bruce Wayne kan komma på att använda sin enorma förmögenhet till är att köpa nya prylar för att bekämpa brott? Varför använder aldrig Stålmannen sina krafter till att göra slut på världssvälten eller varför ägnar han inte några ögonblick åt att gröpa ur berg för att skapa bostäder åt alla? ”Superhjältarna” säger Graeber, ”tycks vara närmast befriade från fantasi.” det är sällan de vare sig skapar, bygger eller tillverkar något.

Detta till skillnad från deras antagonister superskurkarna, som tvärtom är kreativa och ständigt i full färd med att genomföra sin stora plan, som inte sällan involverar hela planeten. Serietidningshjältarna blir där med enbart reaktiva. Deras uppgift är och förblir att återställa den goda ordningen och sätta bovarna bakom fängsel. Seriemediet blir till moraliserande historier om hur förändring är liktydigt med kaos.

Jag tänkte på det här då jag läste Robert Amans ’När Fantomen blev svensk – vänsterns världsbild i trikå’, som berättar historien om Lee Falks Fantomen i allmänhet och den svenska produktionen av serien under 70-talet i synnerhet. Aman menar att den svenska tappningen av Fantomen starkt påverkades av tidsandans 68-vänster och Palmeerans utrikespolitik.

I äventyret ’Plantagens hemlighet’ från 1971 bekämpar Fantomen en familj av plantage- och gruvägare som trots avkoloniseringen av Afrika fortfarande innehar starka maktpositioner och behandlar sina anställda som slavar. Robert Aman påpekar att familjen Stevens till skillnad från mer konventionella serietidningsskurkar inte har några

”anarkistiska böjelser eller önskningar att generera omfattande förödelse. Istället agerar de i det fördolda, lutandes mot rikedom och politiskt inflytande i syfte att bibehålla sin privilegierade samhällsposition”

Vilket ju är precis den raka motsatsen till Graebers superhjälteanalys.

Jag älskade Fantomen när jag var liten. Det var inte så mycket hjälten i sig jag fascinerades av utan världsbygget. Det fiktiva landet Bengali som tycktes ligga i Afrika men samtidigt gränsa mot Indien, den ruffiga huvudstaden Morristown med dess dimhöljda hamnkvarter och skumma barer där Fantomens civila alter ego Mr Walker gick in med sin trogna följeslagare Devil vid sin sida.
”Det är ingen hund, det är en varg”, sa han och beställde ett glas mjölk till bartenderns stora förvåning. Det var den till synes oändliga djungeln, en värld som innehöll många andra världar med Guran och bandarerna, Dödskallegrottan, Llongo- och Wambesistammarna, Keela-Wee stranden, djungelpatrullen, djungeltrummorna och djungelordspråken.

Det var en kittlande väv av exotism och mystik kretsande kring en släkt som i 21 generationer ägnat sina liv åt att bekämpa sjöröveri, grymhet och orättvisor vilket skapat legenden om Den vandrande vålnaden – mannen som inte kan dö.

Några postkoloniala funderingar kring det lite märkliga i själva upplägget där en ensam vit man tagit på sig att skapa civilisation och ordning i djungeln eller att Fantomen närmast dyrkas av de ofta stereotypa infödingarna hade jag inte på den tiden.
Jag funderade mer på att den nuvarande 21:a fantomen rimligtvis borde vara ganska gammal vid det här laget och undrade när han skulle gå i pension. Försökte bestämma mig för om det var Hans Lindahl eller Rolf Gohs som ritade snyggast omslag och beklagade mig över att Jaime Valvés suggestiva skuggningar inte funkade lika bra efter att tidningen började färgläggas på 90-talet. Och annat väsentligt.

Att nu som vuxen läsa Robert Amans torra akademiska överanalyser av mina gamla barnserier känns mest märkligt. Så mycket ”68-vänster” kan man inte heller påstå att Fantomen var, trots Amans alla referenser till samtida vänsterintellektuella som han tycker sig se i olika Fantomenäventyr. Desto mer framstår han som 70-talssosse.
Med det är väl samma sak för de flesta idag – att Fantomens 70-talsproduktion framstår som ”vänster” idag säger väl mer om hur höger samhället blivit sen dess.

Och visst känns Fantomen svensk? Han var den naturliga fortsättningen för mig då jag växt ifrån Bamse, och Fantomen verkar mer besläktad med Rune Andréassons björn än med sina amerikanska superhjältekollegor.

Pär Thörns förord är behållningen med den här boken – jag hade önskat att förhållandet huvudförfattare och förordsförfattare varit det omvända. Jag blev istället sugen på att läsa Fantomen.

Det fanns ju så mycket mer än bara Fantomen i tidningen. Jag menar – ’Johan Vilde’, ’Mystiska 2:an’, ’Thorgal’, ’Skatten i Rennes-le-Château’ och så ’Mandrake’ och ’Herman Hedning’ såklart.

Min samling med Fantomentidningar blev med åren ganska gedigen då jag inte bara fick ett nytt nummer i brevlådan varannan vecka utan även bläddrade mig igenom torghandlarnas avdelningar med begagnade tidningar på jakt efter nya nummer att spendera månadspengen på. Men nu är samlingen förlorad.

Jag minns inte riktigt, men antagligen sålde jag tillbaks dem till någon av torghandlarna i samband med att jag flyttade hemifrån. Kanske hittade de fram till någon annan unge. Som det ju heter: ”Du hittar aldrig Fantomen – Han hittar dig.”*

* Gammalt Djungelordspråk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *