Lyssnade på nån podd om kriget i Ukraina i igår. De pratade om cyberkrig och Putins nya och ännu hårdare åtstramning av den lilla fria media som finns kvar. Nån expert påpekade att det trots allt är svårt att stänga ner internet, att ryssarna ända sedan sovjettiden är vana att hitta alternativa källor. Kanske kommer fler nu lära sig att hitta dit, börja använda krypterade appar och annat.
Så kommer jag hem och försöker gå in på Rt.com, som jag kollat in lite då och då sen kriget bröt ut, inte minst för att det är väldigt intressant att se hur den ryska propagandan riktad till omvärlden ser ut (mestadels relativisering och what about-ism).
Men det gick inte då RT, liksom Sputniknews har plockats bort från nätet. Detta efter ett EU-beslut med motiveringen att förhindra desinformation och propaganda. Alltså precis samma förfarande, med precis samma argument, som man sysslar med från Kreml.
Jag försökte då komma åt sidan via Tor, vilket gick sådär. Det verkar funka ibland, ibland inte. Om det beror på att EU:s långa arm även når dit eller på den konstanta DDos-attack sidan är utsatt för från Anonymous vet jag inte. Jag ska nu i alla fall äntligen få tummen ur och skaffa VPN, så får vi se om det hjälper.*
Tänk va. Här sitter jag och fumlar med olika krypteringsverktyg för komma åt den ryska propaganda mina makthavare försöker hålla ifrån mig. Och samtidigt sitter en massa ryssar och gör detsamma, för att kunna nå den information som är tillgänglig för mig, men inte för dem. Putins krig tycks inte särskilt lyckosamt, men hans värderingar har tydligen nått EU-ledarnas hjärtan och sinnen.
Så nu i morse fick jag en annan märklig twist på det hela. Läste Rasmus Fleischers krönika i ETC Helg med rubriken ”Därför stänger EU inte av Russia Today” vilket ju är minst sagt missvisande. Nu ägnar sig inte Rasmus åt desinformation (läs gärna hans blogg där han skriveren del om Ukraina) snarare har han haft maximal otur med pressläggningen.
Fleischer nämner Ursula von der Leydens utspel om att ”förbjuda Kremls mediamaskin i EU” men utgår från att hon bara uttryckte sig slarvigt, ty
”Tar man henne på orden så måste ju de ryska propagandakanalerna bli otillgängliga även på nätet. Det skulle innebära att EU inskränker yttrandefriheten betydligt mer än vad som är fallet i Ryssland, mer i linje med ’Great Firewall of China’. Så lär det inte bli.”
Men så blev det.
* Det är möjligt att sidorna fortfarande är tillgängliga för de som har Bahnhof som internetleverantör.
1881 är ett viktigt år i den svenska arbetarrörelsens historia. Eller för att vara noga – den 6 november 1881 är ett viktigt datum i den svenska arbetarrörelsens historia. Ett tag firades faktiskt 6 november inom rörelsen som dagen då socialismen kom till landet, ett firande som passade sig extra bra då det inträffade på Gustav Adolfsdagen varpå man kaxigt kunde häda med sin antirojalistiska lära och där med uppnå extra irritation inom fiendelägret.
Den 6 november 1881 höll nämligen August Palm sitt föredrag med rubriken ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö – varefter ingenting längre skulle bli sig likt. Att 1881 utgör slutåret för Bunny Ragnestams mäktiga verk Åskan genom tidevarvet Historisk krönika om åren 1845-1881 är därför ingen slump.
Den över 800 sidor långa tegelstenen är en hopslagning av tre böcker författaren gav ut mellan 1986 och 1990, enligt förordet efter ”ett privat sjuårigt historieprojekt”. Till detta kommer, utöver en allmän översyn av de tre böckerna även en del nytt material angående främst processen mot Carl Jonas Love Almqvist och den närmast (i alla fall för mig) okända historien om Första Internationalens verksamhet i Sverige i början av 1870-talet och om dess svenske agent Ferdinand Laurell. En forskargärning som, konstaterar författaren, resulterat i ”ett nytt sjuårigt projekt”.
Just noggrannheten imponerar. Då jag själv ägnat lite tid åt arkivstudier kan jag inte låta bli att fundera på hur han har gått tillväga för att få fram sitt faktaunderlag, och när jag förstår hur han måste ha finkammat otaliga snirkligt handskrivna kyrkoböcker, flyttningsbevis och fastighetsregister, hur han har gått igenom gamla företagsarkivs anställningslistor och jämfört dem med arbetarföreningarnas och sjukkassornas medlemslistor, läst polisförhör, passagerarlistor för Amerikabåtarna, kollat upp varenda dagstidning med mera, med mera… ja då är det svårt att inte imponeras, och inte heller svårt att förstå att det rör sig om 14 års forskning bakom det hela.
För det är främst vanligt folks historia som Bunny Ragnestam skrivit. Visst finns där några kändisar – Love Almqvist inte minst, liksom Per Götrek, Nils Herman Quiding och olika tidningsredaktörer, men de som utgör den egentliga huvudrollen är massan.
Alla de Sveriges
arbetare som under årtionden förde en ofta bitter och fruktlös
kamp för att förbättra tillvaron, folk som inte har några
biografier eller festskrifter tillägnade sig, folk som inte har fått
några statyer resta efter sig eller några gator och torg uppkallade
efter sig. Det är denna osynliga massa från de bortglömda år som
inte ens räknas till arbetarrörelsens egentliga historia, utan till
dess anonyma förhistoria, som här kliver fram ur mörkret.
Det börjar med Sven Trädgårdh, en beläst skräddare som startade en bildningscirkel för arbetare i Stockholm men som blev motarbetad av de bättre bemedlade ”arbetarvännerna” som kuppade föreningen och började predika fred mellan klasser. Detta blev början på en ständigt återkommande företeelse som skulle fortgå till Socialdemokraternas genombrott på 1880-talet.
Däremellan får vi otaliga exempel på arbetarkamp och organisationsförsök i olika former som kulminerar med Sundsvallsstrejken 1879.
Det är uppenbart att Bunny Ragnerstam läser mycket mellan raderna. Fantasi och inlevelseförmåga är så klart av vikt för den som vill sätta sig in i de personer man skriver om, och Ragnerstams sympatier för arbetarna – som också är en av bokens styrkor – leder ibland till lite väl idealiserande slutsatser.
Det embryo till arbetarrörelsen som fanns med så kallade arbetarmöten, sjuk- och begravningskassor och konsumentkooperativ betraktas av Ragnerstam som ett högst medvetet sabotage av den liberala medelklassen att ta över och oskadliggöra arbetarnas egna initiativ, inte alls som ett nödvändigt förstadium vilket annars är vanligt i historieskrivningen. Samtidigt finner han smarta, taktiska överväganden, handlingskraft och ett väl utvecklat klassmedvetande hos arbetarna – långt ifrån föreställningen om en slö, oupplyst eller liknöjd massa.
Ibland letar han rent av efter konspirationer. Han går på djupet med att undersöka huruvida de blodiga kravallerna i Stockholm 1848 var ett välplanerat upprorsförsök. Vidare kartlägger han minutiöst – så gott det går med de knappa källorna som finns till hands – Kommunisternas förbunds hemliga verksamhet i Sverige vid denna tid och senare i boken hur Första Internationalen påverkade strejkvågen i början av 1870-talet.
Annons för ’Kommunismens röst’ idag känd som Kommunistiska manifestet, det program för Kommunisternas förbund som författades av Karl Marx och Friedrich Engels 1848 och översattes av dess svenska avdelning senare samma år. Stockholms Dagblad 1849-01-22
Man kan ibland ana att författaren vill se lite mer än som verkligen finns där. Återigen försöker jag sätta mig in själva arbetsprocessen – om man ägnar sju år åt noggranna arkivstudier och vänder och vrider på allt, ja då kan man lätt bli lite blind och se saker man själv uppfattar som uppenbara men som för en utomstående snarare verkar vara ett virrvarr av diffusa detaljer.
Jag tänker mig emellanåt att det här verket tillkommit som i en dussindeckare eller som i de där True Crime-serierna jag nyligen sett om folk som försökt lösa Zodiac- och Son of Sam-morden. Där huvudpersonen frenetiskt jobbar under dygnets alla timmar i sitt lilla källarkontor vars skrivbord är överhopat med papperstravar och där en anslagstavla fullproppad med pilar, nålar, kartor, suddiga foton och skrynkliga lappar sitter på väggen.
Det blir i slutändan väl kartlagt med indicier som hopar sig och en fullt trolig hypotes, men man väntar förgäves på den smoking gun man hoppas på för att bli riktigt tillfredsställd.
Men det är skönt att läsa en bok som konsekvent tar arbetarnas parti, för det här är inte, trots sitt gedigna forskningsunderlag, någon trist akademisk uppräkning med en förment ”objektiv” utgångspunkt – det här är en hyllning till Sveriges arbetare. Vi slipper där med alla poänglösa genrekonventioner som ”frågeställning”, ”teori och metod”-kapitel eller att texten förfulas med en massa fotnoter. Tvärtom är boken välskriven. Den fokuserar på olika huvudpersoner och inte minst är den spännande, det långa avsnittet om kravallerna 1848 är fullkomligt gastkramande.
Jag har bara nämnt en bråkdel av allt intressant som finns i detta gedigna verk och jag kommer säker plocka fram och bläddra i den många gånger framöver. Åskan genom tidevarvet är omistlig för den som vill veta något om perioden och ämnet i fråga.
