I Lenins kostym – De svenska socialisterna och ryska revolutionen av Per Leander får vi Sveriges, och världens, historia från ryska revolutionen till andra världskriget berättat för oss genom de svenska kommunisternas ständiga konflikter och splittringar, från Zimmervald till Nils Flygs märkliga lilla nazigrupp. Till stor del återberättat genom huvudpersonernas olika självbiografiska betraktelser.
I bokens efterord skriver Leander att självbiografier inte är bra historiska källor och att han utgått från ett gediget forskningsmaterial för att röna ut vad som egentligen hände. Att de ändå tar stor plats i boken är rent berättartekniskt, det gör att man följer det historiska skeendet genom personliga upplevelser. Ett alldeles utmärkt sätt att skriva bra populärhistoriska böcker på, skulle jag vilja hävda.
Vi får höra Lenins förklenande omdöme om att Zäta Höglund är en ung och naiv pacifist men att han med historien som läromästare nog kommer kunna bli en verklig revolutionär, Kata Dahlströms ängsliga funderande över om revolutionen kanske kunde vara lite mildare mot sina motståndare då hon på besök i Moskva hör skotten från bolsjevikernas arkebuseringspatruller, Otto Grimlunds beskrivning över de nyss anlända bolsjevikerna som glufsar i sig smörgåsbordet på Hotell Savoj i Malmö innan de hoppar på nattåget till Stockholm där Lenin frågar ut honom om situationen i Sverige och där ”de mest obetydliga detaljer” för revolutionsledaren var av ”det livligaste intresse”.
Eller Ture Nermans beskrivning av kravallerna som uppstod efter att partiet på Moskvas order splittrats i Kilbomare och Sillénare. Vi får också veta att Fabian Månsson i riksdagen lyckades få högerledaren Arvid Lindman att skänka en hundring till insamlingen han höll för Lenins och bolsjevikernas fortsatta resa tillbaks till Ryssland. Och mycket annat.
Framförallt får vi följa det nybildade Socialdemokratiska Vänsterpartiets avyttringar och urartningar i takt med den nya ryska statsbildningens växlingar mellan tragedi och fars.
Till skillnad från 70-tals vänstern där varje utbrytning ofta levde vidare i otaliga självständiga småsekter så präglades 20-talets splittringar istället av att utbrytarna ganska snart valde att snällt återvände till de socialdemokrater de nyss fördömt. Kilbomskommunisterna, som blev mer och mer kritiska till Sovjetunionen och bytte namn till Socialistiska Partiet, var under ett par år en utmanare som lockade fler röster, men det ballade snart ur. Det enda som i längden återstod var det Moskvatrogna SKP, dagens Vänsterpartiet.
Per Leander skriver för tidningen Internationalen, organ för Socialistisk Politik, tidigare Socialistiska Partiet (ej att förväxla med det Socialistiska Partiet som nämndes ovan) som numera utgör en falang av Vänsterpartiet. Denna ideologiska tillhörighet blir tydlig i läsningen av boken, i alla fall för oss med svensk vänstersekterism som personlig hobby, och det är också något som de olika vänstersekteristiska recensenterna tagit fasta på, som jag tänkte vi skulle titta lite närmare på.
Vi börjar med Riktpunkt, där Andreas Sörensen anmält boken. Först ett klargörande: Riktpunkt är SKP:s, Sveriges Kommunistiska Partis, tidning. Detta det nuvarande SKP är ej att förväxla med 70-talets SKP, som tidigare hette KFML, utan utgörs av det gamla APK. KFML, som visserligen liksom APK, alltså SKP, är en utbrytning ur VPK, splittrades senare varpå KFML(r) bildades, vilket i sin tur blev KPML(r) vilket idag heter Kommunistiska Partiet.
SKP ska inte heller förväxlas med det ännu äldre SKP, vilket alltså var namnet på dagens Vänsterpartiet innan det bytte namn till VPK, ett namnbyte som i sin tur speglade ett ideologisk skifte vilket ogillades av somliga och ledde till utbrytningar som i två olika omgångar alltså återtog det gamla namnet SKP. Glasklart va?
Föga förvånande är Riktpunkts recensent väldigt kritisk till boken.
”Det är en i grunden borgerlig historieskrivning som på alla tänkbara sätt målar ut Stalin som den stora skurken. Här blir också Leanders politiska bakgrund intressant: han förmår aldrig sätta sig över sitt eget behov av att svartmåla Stalin och tar därför varenda borgerlig källa han kan för att svartmåla honom.”
slår Sörensen fast efter att redan i ingressen ha hävdat att boken är ”så borgerlig att till och med en vänsterpartist hade satt kaffet i halsen.”
Trotskij däremot ”Han beskrivs nästan uteslutande med lovord. Leander håller inte tillbaka för fem öre.” fortsätter klagosången där Leander anklagas för intellektuell oärlighet, bristfällig analys, att arbetet anses vara ”illa underbyggt, tendensiöst och oseriöst” och att han kommer med historiska felaktigheter då han inte är ”intresserad av att presentera en objektiv studie”. Sörensen kryddar dessutom sin recension rikligt med utropstecken för att understryka kritiken.
En objektiv studie, får man förmoda, finns däremot i SKP:s partiprogram och historiedel på hemsidan, där vi kan läsa att
”Partiets första tolv år präglades därför av återkommande splittringar, varav den sista 1929. Först därefter kunde detpå allvar inta sin plats som arbetarklassens revolutionära förtrupp. Kampen för den ideologiska klarheten lade det fundament, på vilket partiet sedan kunde växa.”
Med valet av C.H Hermansson 1964 ”börjar den opportunistiska anpassningen åt höger” vilket leder till namnbyte 1967 innan partiet ”återupprättas” 1977.
”Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti, vilket säkrat den ideologiska och revolutionära kontinuiteten i den kommunistiska rörelsen från 1917 till våra dagar.”
Smart drag! Byt namn på din lilla utbrytargrupp till ett gammalt och redan förbrukat så kan man plötsligt fira 100-årsjubileum och påstå sig tillhöra en lång och obruten tradition av revolutionärer. Vad som menas med att det blivit ”säkerställt” att splittringarna på 20-talet garanterat att partiet ”kunde växa” och hur detta rimmar med faktumet att SKP fick 702 röster i senast riksdagsvalet kan vi alla ta oss en funderare över.
Bättre betyg blir det i Offensivs recension, där Arne Johansson kallar boken en ”fascinerande spegling” av relationen mellan bolsjevikledningen och de svenska kommunistpionjärerna. Offensiv är organ för Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistfalang som till skillnad från Socialistisk Politik gjort tvärtom och gått från att (försökt) ha varit en del av ett större parti (sossarna) till att bli ett eget självständigt.
En annan skillnad är att Offensiv, som blev Rättvisepartiet Socialisterna, gick in i Socialdemokraterna i ett dolt infiltreringssyfte, så kallad entrism (och efter inspiration från Storbritannien), vilket bara ledde till att de blev uteslutna hela högen. Socialistiska Partiets uppgång i Vänsterpartiet som Socialistisk Politik skedde däremot öppet och genom förhandlingar.
Även om Johansson i grunden är positiv till boken menar han att den missar Trotskijs kritik under Kominterns tredje kongress då han påpekade det ”avgörande misstaget under de tyska revolutionsåren sedan 1918 att inte ta makten 1923, då kommunisterna skulle ha kunnat räkna med stöd av arbetarklassens majoritet under den extrema ekonomiska krisen.” varpå han känner sig manad att avsluta recensionen med uppmaningen
”Lenins kostym bör helst läsas tillsammans med Trotskijs analyser i Tredje internationalen efter Lenin och Den förrådda revolutionen som försvarade den revolutionära marxismens arv och på allvar understryka behovet av en ny demokratisk och socialistisk international.”
Vad skriver då Flamman, Vänsterpartiets huvudorgan? Recensenten Erik Haking kommer efter en ganska positiv genomgång mot slutet till en kritik som lutar åt SKP:s, om än långt ifrån lika hätsk. Bokens problem tycks enligt Haking ändå vara att Leander faktiskt är trotte.
”i Leanders värld är det som om allt som hade varit progressivt, nödvändigt och hoppingivande med Oktoberrevolutionen innan dess på ett ögonblick förbyts till sin motsats. I Sverige försvann alla ’självständiga tänkande ledargestalter’ och ’SKP blev ett stalinistiskt lydparti’. Internationellt ’övergavs marxismen av den stalinistiska byråkratin’ […]
Här vill man skjuta in att om det är några som gjort partisplittringar till en folksport (eller snarare enmanssport) så är det trotskister, och att trotskister aldrig knäckt några ägg genom historien ju främst beror på att de aldrig värpt något fruktbart.”
Denna kritik togs sen upp av Anders Svensson som i sin recension av Flammans recension med rubriken ”Erik Haking – en dumbom som inget vet om Internationalen eller trotskism” menar att den avslutas med ett ”korkat, felaktigt och obegripligt angrepp på nåt han kallar trotskism.”
Svensson är då själv medlem i Socialistisk Politik, vars tidning Internationalen Per Leander skriver för, och de driver ”en linje som går ut på att stärka folkrörelserna och se det som […] det viktigaste för en vänsterorganisation.” Och de sysslar inte med splittringar. Och inte är de heller trotskister, möjligen att någon enstaka inom Fjärde internationalen som de tillhör kan kalla sig så.
Till min stora besvikelse har inte Proletären skrivit någon recension, inte heller Arbetarmakt eller Kommunistiska föreningen. Man hade visserligen kunnat tänka sig att Proletärens och Kommunistiska föreningens anmärkningar hade liknat SKP:s, dock hade jag velat ha en mer ultratrotskistisk kritik som beskyller Leander för centrism och liknande, vilket jag hade förväntat mig av Arbetarmakt.
Sen är det oroande i sig att det saknas recensioner. Att sluta ägna sig åt att lidelsefullt älta falangstrider inom Sovjetunionens kommunistiska parti på 20-talet för att istället fokusera på dagsaktuella frågor är ju som vi alla vet tydliga tecken på att revisionism och ideologisk utarmning börjat sprida sig i de egna leden.
Inte heller Arbetaren, Brand, Staffan Jacobson eller någon annan s.k ”frihetlig” har så vitt jag vet kommit med någon kritik av boken. Jag tar därför på mig att själv skriva några kritiska vänstersekteristiska rader av det anarkoanarkistiska snittet, vilket också ligger i linje med vad Haking skriver om hur ”Alla inom vänstern har sina egna syndafallsmyter”
För det är ju till att börja med lite tröttsamt hur ungsocialisterna, syndikalisterna och hela den antiparlamentariska oppositionen nästan helt förtigs, och att då de kort nämns så kallas de (Hinke Bergegren, Ivan Oljelund mfl) för ”anarkister”. Men det som främst upprör är hur Leander beskriver Kronstadt 1921.
Först står, vilket jag aldrig hört tidigare, att bolsjevikerna försökte förhandla men att delegationen ”togs som gisslan”, om deras krav står bara att de ”krävde att de [bolsjevikerna] skulle lämna ifrån sig makten” och ”när historien drog ut på tiden” så bestämde Trotskij att de måste krossas så att inte ”inbördeskriget blossade upp igen. Om Kronstadt föll skulle vattenvägen till Petrograd dessutom ligga öppen”
Va fan? Som om de var vita kontrarevolutionärer. Inget om deras krav på yttrandefrihet och sovjetmakt, inget om hur regimen fängslade och mördade anarkister och snart nog alla möjliga som inte lydde Lenin. Matroserna var bara ”Missnöjda och hungriga”. Leander säger att slaget var dåligt ”rent symboliskt” då Kronstadt gått i täten 1917 (och även 1905, tror jag) men, säger han, citerandes Trotskij, som återtrycktes i Folkets Dagblad: ”De som gjorde uppror 1921 var helt nya rekryter och därmed helt andra individer” än de tappra från 1917.
Mot detta falska och antidemokratisktsmåborgerligtrevisionistisktcentristisktoppurtinistiska massmords- och diktaturvurmande tar Detgladatjugotalet.se naturligtvis helt och hållet avstånd. För de som vill veta den absoluta objektiva sanningen om detta skede får jag hänvisa hit och hit.
Trots dessa sekteristiska anmärkningar så är Lenins kostym helt klart läsvärd. Jag hoppas också det kommer en uppföljare.
Tänk att få följa de svenska kommunisterna vidare mot nästa våg av splittringar, se hur de diplomatiska förvecklingarna mellan Sovjet, Kina, Albanien, Vietnam och Kambodja återspeglas i bokstavsvänsterns ständiga splittringar och konflikter. Att följa Frank Baude och Jan Myrdal, höra om C.H Hermanssons försök att få nån jävla ordning i partiet osv.
Det hade kunnat bli en skitbra bok.
För att inte tala om recensionerna.
