Månad: juli 2021

Maskinerna är våra vänner. Del III av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

Men det blir väl ändå bara bättre och bättre? Nya prylar och innovationer har avlöst varandra i en rasande takt sedan industrialismen startade. I takt med att maskiner tar över arbete kan vi ägna oss åt annat. Vi har byggt skolor och sjukhus, vi kan resa jorden runt. Med de senaste decenniernas informationsteknik kan vi kommunicera direkt över hela världen. Vi har aldrig varit så informerade eller så välutbildade som idag. Vi lever längre. Vi har kortare arbetsdagar, semester. Fattigdomen minskar. Det går framåt.

Under industrialismens historia har det dock inte varit självklart att alla gynnats av teknikutvecklingen. Ludditernas dilemma har återupprepats gång på gång. När jag jobbade på posten var det ett faktum att införandet av de mer avancerade sorteringsmaskinerna för oss på golvet enbart ledde till att vi fick större utdelningsdistrikt och därmed en mer fysiskt krävande arbetsdag, om vi inte fick sparken eftersom man samtidigt minskade arbetsstyrkan. För att ta ett exempel.

Det finns naturligtvis oändligt många fler exempel på detta tema, men trots att många kommer i kläm är de flesta överens om att det inte finns några alternativ. I det långa loppet är det naturligtvis något bra att maskiner tar över arbete. Det frigör oss att gå vidare och syssla med annat, uppfinna nya prylar och komma med nya idéer. En annan aspekt är att produktivitetsförbättringen även leder till att varorna vi konsumerar blir billigare och oftast bättre. Som konsument är jag glad över att 80% av lönen inte går till att köpa mat. När jag går förbi en grävmaskin tänker jag inte att det är synd om alla de arbetare som med spadar kunnat utföra samma jobb idag är arbetslösa. Även som gammal brevbärare är jag glad över att vi uppfunnit E-mejlen.

Och det vore väl ändå fullkomligt meningslöst att kämpa emot teknikutvecklingen, ens om man skulle vilja?

*

Theodore ”Ted” Kaczynski (f. 1942) spåddes en lysande framtid. Ett underbarn med en fantastisk matematisk begåvning. Han hoppade över klasser och blev antagen vid Harvard som 16-åring, doktorerade med en avhandling om geometrisk funktionsteori och anställdes vid University of California vid Berkeley som den yngste professorn i universitetets historia, 24 år. Men Ted trivdes inte i Berkeley. Ted trivdes inte i samhället.

1971 flyttade han ut till skogarna utanför Lincoln, Montana där han byggde sig en liten stuga utan vare sig vatten eller el. Han försökte lära sig att leva utanför det moderna samhället genom att jaga med pil och båge, samla ätbara växter och bli självförsörjande. Men Ted Kaczynski skulle gå längre i sin aversion mot civilisationen. Mycket längre.

”1. Den industriella revolutionen och dess konsekvenser har inneburit en katastrof för mänskligheten.”

Den som slog upp sin New York Times eller Washington Post vid frukostbordet den 19:e september 1995 fick sig en annorlunda upplevelse. Tidningarna publicerade ett 35 000 ord långt manifest – åtta fulla tidningssidor – i en separat bilaga betitlad Industrial Society and its Future författad av organisationen FC (Freedom Club). De 232 numrerade styckena slog fast att det industriella samhället måste störtas i en revolution då det gjort oss till onödiga, olyckliga och psykiskt lidande individer. Anledningen till publiceringen var ett stycke amerikansk kriminalhistoria.

I sjutton år hade FBI i sin historias dyraste spaningsarbete försökt klura ut vem som med avsändaren ”FC” skickat en rad brevbomber adresserade till framförallt universitet men även bland annat flygbolag, reklambyråer och dataaffärer. I det interna spaningsarbetet kallades personen UNABOM, en förkortning av University and airline bomber. Pressen döpte honom – de, liksom FBI var alla övertygade om att det rörde sig om en ensam man – till the Unabomber. Unabombaren. Första brevbomben detonerade 1978. Därefter kom de i en strid ström, år efter år.

Bomberna är omöjliga att spåra. Vem det än är som skickar dem så vet han vad han gör. Han är ett geni.

1995 börjar ”FC” kommunicera med FBI. ”De”, breven kommunicerar genom en kollektiv vi- form, lovar att sluta med sina bombdåd om en större tidning publicerar deras manifest ocensurerat och i sin helhet. Nyheten kommer ut. Delar av manifestet citeras i olika tidningar. Det kommer ut på det ännu gryende internet. FBI är villrådiga om vad som bör göras. Porrtidningen Penthouse säger sig vara beredda att publicera manifestet. ”FC” blir otålig och den 24:e April dör en man i en ny attack. Det är Unabombarens tredje dödsoffer, jämte ett tjugotal skadade. Bomberna har med åren blivit mer sofistikerade. Dödligare. De är fortfarande omöjliga att spåra.

”4. Därför uppmanar vi till en revolution mot det industriella systemet. Denna revolution kommer kanske eller kanske inte använda sig av våld: den kan komma hastigt eller den kan komma som en relativt gradvis process sträckt över ett par decennier. Vi kan inte förutsäga något om det. […] Detta är inte en POLITISK revolution. Dess syfte är att störta inte regeringar utan den ekonomiska och teknologiska basen för det nuvarande samhället.”

Det säregna manifestet innehåller bland annat en sammanfattning av mänsklighetens grundläggande behov, skissar upp en kortfattad historiefilosofi och förklarar vänsterns psykologiska tillkortakommanden. Efter den bombastiska inledningen om revolution ges en förklaring till varför detta samhälle bör störtas. För att det är skit. Vi vantrivs i kulturen, av helt naturliga orsaker.

*

”33. Mänskliga varelser har ett behov (troligen biologiskt betingat) av något vi kallar ’maktprocessen.'”

Unabombarens Manifest förklarar att mänsklighetens grundläggande behov är att genomgå maktprocessen, vilket sker i fyra steg. De stegen kallas ”mål”, ”ansträngning”, ”uppfyllande av mål” samt ”autonomi.” De tre första känns ganska självklara. Vi måste ha drömmar, vi måste uppfylla i alla fall vissa av dem och vi måste anstränga oss för att uppnå dem. Att få allt serverat gör ingen lycklig

”34. Betrakta det hypotetiska fallet av en man som kan få allt han vill bara genom att önska det. En sådan man har makt, men han kommer utveckla allvarliga psykologiska problem. Först kommer han att ha väldigt kul, men allt eftersom kommer han bli akut uttråkad och demoraliserad. Till slut kan han bli kliniskt deprimerad.”

Dekadenta aristokrater tas som exempel. Detta är en gammal visdom, redan Platon var inne på liknande spår och senare gav Freud det en psykologisk förklaring. Vi måste anstränga oss, vi måste känna att vi uträttar något åt oss själva. I gamla tider gick man igenom dessa tre första steg på maktprocessen helt enkelt genom att införskaffa och äta mat eller genom att utföra andra grundläggande förutsättningar för vårt uppehälle. Den sista punkten, autonomi, handlar om att vi själva måste ha kontroll över det hela. Det måste vara vårt eget beslut, inte beordrat uppifrån.

Idag kan vi i regel uppnå våra grundläggande behov utan någon ansträngning. För att kompensera för detta skapar vi surogataktiviteter.

”38. […] När människor inte behöver anstränga sig för att tillfredsställa sina fysiska behov sätter de ofta upp artificiella mål åt sig själva. I många fall söker de dessa mål med samma energi och känslomässiga investering som de annars skulle ha lagt i sin jakt efter fysiska nödvändigheter.
[…]
40. I det moderna industriella samhället är enbart en minimal ansträngning nödvändig för att tillfredsställa ens fysiska behov. Det räcker att gå igenom ett träningsprogram för att lära sig någon liten teknisk uppgift, sen komma till jobbet i tid och utöva denna uppgift med en väldigt måttfull ansträngning för att behålla en anställning. De enda kraven är en måttfull mängd av intelligens, och framförallt, simpel LYDNAD. Om man uppfyller dessa kommer samhället ta hand om en från vaggan till graven.
[…]
Det är därför inte förvånande att det moderna samhället är fullt av surrogataktiviteter. Dessa innefattar vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande, klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen, och social aktivism när det det handlar om frågor som inte är viktiga för aktivisten personligen, som i fallet med med vita aktivister som arbetar med rättigheter för icke-vita minoriteter.”

Begreppet nämns inte i manifestet, men det handlar helt klart om alienationen. Det meningslösa i att gå till jobbet, ett samhälle där vi alla bara är små kuggar i ett maskineri. Men samtidigt utläser vi en närmast chockerande civilisationskritik spetsad med en extrem individualism. I stället för att leta efter mat hela dagarna kan vi nu istället ägna oss åt våra hobbys, är detta verkligen något dåligt? Ja, menar ”FC”. Surogataktiviteterna är för de allra flesta mindre tillfredsställande än ”riktiga” mål. Men genom att aktivera oss i sysslor där vi själva sätter upp målen, anstränger oss och (ibland) lyckas genomföra målen, kan vi i alla fall stå ut i vår omänskliga värld. Hela civilisationen är bara ett dåligt supplement för att tillfredsställa förlusten av vår verkliga livsmiljö. Dit vi alltså måste ta oss tillbaks, genom en väpnad revolution.

Att alla de uppräknade så kallade surrogataktiviteterna enligt manifestet enbart är sämre alternativ än en ursprunglig, förindustriell tillvaro känns ganska magstarkt. Att moralisera över att ”klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen” är något man känner igen från vänstern och miljörörelsen, men ”vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande” sticker ut. För att inte tala om det sista stycket om social aktivism. En stor del av manifestet utvecklar det temat då det talas om ”faran med vänsterism”, om hur denna ”vänstern” är en samling psykologiskt bräckliga varelser som känner sig underlägsna, maktlösa och hatar sig själva, vilket resulterar i dess ömkan för förtryckta grupper.

Denna benämning av ”vänstern” är i manifestet ofta liktydig med vad som brukar benämnas ”postmodernismen” och när även begreppet ”politiskt korrekt” flitigt används går tankarna till flertalet nitiska högerdebattörer. Det är också ett faktum att massmördaren Anders Behring Breivik klistrade in just dessa stycken i sitt eget manifest efter att ha bytt ut ”leftists” mot ”cultrual marxists” och ”multi cultruralists”. Det finns dock en skillnad gentemot vulgärhögerns kritik. Vänstern anses hos FC nämligen vara civilisationen och framstegstankens mest hängivna försvarare.

Vänsteristen är i manifestet ”översocialiserad” i det industriella systemets värderingar och verkar för att få det att fungera effektivare. Genom att arbeta för att integrera minoriteter, bygga ut skolsystemen och verka för andra kollektiva samhällsåtgärder expanderar man bara systemets makt, när det istället bör raseras. Vänstern är systemets spjutspets, som hjälper det att genomföra nyttiga förändringar. Under slaveriets epok behövdes rasismen, nu är det bara en onyttig kvarleva vilket vänstern hjälper till att rensa bort. Förr behövdes en könsuppdelning för hushållen, där kvinnan tog hand om hemmet och mannen lönearbetade. Nu behövs kvinnor i arbetskraften men de gamla värderingarna finns kvar, vilket feminismen hjälper till att rensa bort. Vänstern är systemets nyttiga idioter utan att förstå det själva. Det hela följer efter schemat:

(a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det.

Vänstern tror att de är rebelliska, men de upprätthåller det industriella samhället och dess värderingar starkare än någon annan. Vänsterns aktivism får dem samtidigt att må bättre och där med att stå ut i systemet. Deras aktivism har blivit deras surrogataktivitet. Men liknande mönster finns även bland andra politiska riktningar. Genom att identifiera sig med en mäktig storskalig organisation, det kan vara ett parti eller intressegrupp så väl som en nation eller en religiös rörelse, kan individen få ett visst utlopp för att genomgå maktprocessen.

”83. En del människor tillfredsställer delvis sitt behov av makt genom att identifiera sig själva med en mäktig organisation eller massrörelse […] Exempel: Manuel Noriega var irriterande för USA (mål: straffa Noriega). USA invaderade Panama (ansträngning) och straffade Noriega (uppfyllelse av mål). USA gick igenom maktprocessen och många amerikaner, genom sin identifikation med USA, upplevde därmed maktprocessen indirekt.”

Detta fenomen har hänsynslöst utnyttjats av nazister och kommunister, men som exemplet ovan anger, även av imperialister och nationalister.

Vänstern tycks visserligen värst, menar unabombaren, men tydliga avgränsningar dras även mot andra politiska riktningar.

”50. De konservativa är dårar: De grinar över de traditionella värderingarnas fall, men de stödjer entusiastiskt teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen slår det dem aldrig att du inte kan genomföra snabba, drastiska förändringar inom ett samhälles teknologi och ekonomi utan att orsaka snabba förändringar inom alla andra delar av samhället, och att sådana snabba förändringar oundvikligen bryter ner traditionella värderingar.”

Gång på gång vänds etablerade sanningar och självklarheter upp och ned. Teknik är dåligt. Att sätta barn i skolan är närmast barnmisshandel. Att sitta i en skolbänk och lära sig abstrakta saker som matematik när man är barn är onaturligt och ovärdigt. Barn ska vara ute och leka. Även om vi idag lever längre så är vi alla djupt olyckliga. Vi har mindre frihet idag än före den industriella revolutionen. Liberal frihet och demokrati är visserligen inget dåligt, men dess effekter är på det stora hela nästan poänglöst. Diktaturerna i renässansens Italien eller monarkierna bland Amerikas indiansamhällen var tack vare deras brist på högteknologi friare än vår demokratiska samtid.

Det är svårt att köpa dessa ganska magstarka premisser. Men argumentationen fortsätter.

”47. Bland de abnorma tillstånd som är närvarande i det moderna industriella samhället återfinns överdriven befolkningstäthet, isolering av människan från naturen, överdriven hastighet av social förändring och sammanbrott för naturliga småskaliga samhällen som den utvidgade familjen, byn eller stammen.”

Anledningen till detta är att de småskaliga samhällsenheterna går på tvärs med systemets värderingar. Om en chef tillsätter sin kusin, vän eller religionsfrände till ett jobb istället för den mest kvalificerade gör han sig skyldig till nepotism eller diskriminering. Dessa anses vara ”fruktansvärda synder i det moderna samhället.” Och på goda grunder.

Nepotism leder till ineffektivitet, vilket leder till nackdelar i konkurrensen, vilken i sin tur syftar till att göra produktionen, administrationen eller vad det kan vara frågan om, just mer effektiv. Systemets värderingar (meritokrati, effektivitet) måste gå före lojaliteten med den egna gruppen (nepotism). Resultatet är sammanbrottet av småskaliga samhällen. Vår lojalitet är till systemet, inte till den egna gruppen.

Här börjar vi också se något annat, nämligen hur systemet formar oss. Systemet finns inte till för oss, vi finns till för systemet. Det är vi som måste anpassa oss till systemets behov. Återigen en tes som känns bekant från diverse politiska riktningar. Men denna tes dras till sin spets, och, framförallt, den förklaras av en logisk materiell orsak; tekniken.

Teknikens utveckling leder inte bara till ständigt mer kontroll och begränsningar av vår frihet. Den gör oss inte bara olyckliga genom att den stör vår förmåga att genomgå maktprocessen. Den förändrar oss som människor. Den måste göra så. Folk måste disciplineras på sina jobb och i sina skolor, byråkratier måste följa sina riktlinjer. Hela samhället måste fungera genom att de allra flesta måste lyda direktiv från ett fåtal uppifrån.

Ett tekniskt avancerat samhälle kan inte brytas ner till att bestå av självständiga småenheter eftersom produktionen baseras på enormt storskaliga organisationer. Men måste den göra det? JA, är det tydliga svaret unabombaren ger oss. Varför? Det ligger i teknikens själva natur. Vad är egentligen teknik?

Manifestet förklarar det för oss. Tekniken är den absolut starkaste kraften i samhället. Den står över alla sociala, kulturella och politiska normer. Den är historiens drivkraft. Och dess inneboende logik leder hela mänskligheten i en endaste riktning – mot mer och mer kontroll och förtryck. Den gör oss ofria, den gör oss olyckliga. Och den kommer till slut att förgöra oss alla.

*

”Teknik, från grekiska téchnē (τέχνη) som betyder ’konst’, ’skicklighet’ eller ’hantverk’, är metoder att minska behovet av fysisk eller psykisk belastning och öka levnadsstandarden i vid mening”

Wikipedia

”208. Vi skiljer mellan två typer av teknik, vilket vi kommer kalla småskalig teknik och organisationsberoende teknik. Småskalig teknik är teknik som kan användas av småskaliga samhällen utan hjälp utifrån. Organisationsberoende teknik är teknik som är beroende av storskaliga sociala organisationer.”

Tänk på bonden som år 1000 fick höra talas om kvarnen som upprättats vid ån utanför byn. Han kan välja att få sitt korn malt till priset av att ge kvarnägaren en sextondel av mjölet och därmed slippa göra det för hand. Ett enkelt val och ett billigt pris för att slippa slitgörat. Förfarandet skapar också, som vi tidigare såg, en ny yrkeskategori, mjölnaren. En arbetsdelning har skett. Mjölnaren tar kanske bara emot bonden på vissa dagar, kanske måste bonden stå i kö för att få sitt korn malt till mjöl. Bonden tappar viss kontroll över sin arbetsdag. Han är i viss mån utelämnad till någon annan, han har inte längre full frihet att disponera sin tid. Priset är dock så försvinnande litet att betala att det är ett enkelt val.

Släng nu in en mobiltelefon i bondens by. Det är omöjligt. En sådan pryl kan inte existera i det samhälle som här beskrivs. Beskriv istället förutsättningarna för existensen av en mobiltelefon. En pryl som revolutionerat vår kommunikationsförmåga relativt nyligen. För att tillverka en mobiltelefon krävs fabriker. Det krävs även råvaror från flera olika kontinenter. Detta förutsätter i sin tur moderna transporter. Till allt detta krävs arbetare.

Arbetare måste utbildas, alltså krävs skolsystem. Det hela kräver regleringar, byråkrater, samordning. En statsapparat av något slag måste till. Dessa arbetare så väl som skolbarn måste komma i tid, de måste göra vad de blir tillsagda. Staten måste få in skatt, byråkrater måste följa rigida kontrollsystem. Mobiltelefonen kan existera först då annan grundläggande infrastruktur som eldistribution och vägar finns på plats. Samtidigt skapar den ny infrastruktur, som telefonmaster. Dessa måste underhållas av arbetare som måste utbildas…

För att beskriva mobiltelefonens förutsättningar måste du beskriva hela det moderna samhället. Den organisationsberoende tekniken omdanar samhället. Den förutsätter arbetsdelning. Teknik, i modern bemärkelse, är arbetsdelning.

”128. Medan teknisk utveckling I SIN HELHET konstant begränsar vår frihetssfär, tycks varje enskild teknisk landvinning SETT TILL SIG SJÄLVT vara önskvärd.”

Du kunde ju välja själv. Köp en mobiltelefon och din frihet ökar. Du kan nås utanför hemmet. Du kan ringa varifrån du vill. Dina vänner blir mer kontaktbara. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en mobil.

Men idag har du inget val. Samhället är anpassat efter mobilen. Och då menar jag inte bara alla som över hela världen på något sätt jobbar inom mobilbranschen. Från de högavlönade app-utvecklarna och marknadsförarna i väst till de lågavlönade arbetarna i Afrikas koboltgruvor och på Foxxcons fabriker i Kina. Du måste ha en mobil för att inte bli socialt stigmatiserad. Troligen måste du ha en för att få ett jobb. Och konstiga saker börjar nu hända.

Våra vanor förändras. Vi bestämmer inte längre tid och plats för möten, vi kommunicerar via sms, vi får inte längre spontanbesök där någon oanmäld ringer på dörren. Du kan inte längre gå in i ett köpcenter utan att tvingas bli antastad av en slipsbeklädd försäljare i 20-års åldern som försöker pracka på dig ett nytt abonnemang. Arbetsgivare har lärt sig att utnyttja den ständiga tillgängligheten som nu förväntas av oss. Daglöneriet är återinfört då chefen via sms meddelar dig om du får jobba idag eller inte. Sen kom smarttelefonen.

Du kunde ju välja själv. Köp en smarttelefon och din frihet ökar. Du har ständig tillgång till internet – den jämte mobiltelefonen största förändringen i våra liv på senare tid – du kan via GPS:en slippa oroa dig för att komma vilse. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en smarttelefon.

Men nu är även smarttelefonen knappt ett val längre. Den används för ekonomiska transaktioner, du förväntas vara tillgänglig på mejl eller sociala medier hela tiden. Och mänskligheten har förvandlats till en samling asociala tråkmånsar, ständigt stirrandes ner i sina skärmar. Mobilen innehåller dessutom spårutrustning. Alla sms du skickar sparas, i alla samtal du ringer registreras vem du ringt och varifrån det skett. Information som staten har tillgång till.

Men vi kan väl välja en regering som inte tillåter integritetskränkningar? Visst kan vi det. Men tendensen är densamma. Mobiltelefonen är bara ett exempel på en särskild teknisk innovation. Samhället går mot mer och mer kontroll. Vi blir mer och mer ofria. Och bäst av allt. Det är ingen konspiration, det är ingen som planerat det, ingen som är direkt ansvarig.

Mobiltillverkarna hade aldrig detta som baktanke. Inte heller finns det några mystiska mörkermän inom regeringen som i hemlighet genomfört det hela. Det ligger i teknikens inneboende natur. Hela samhället genomsyras av kontroll. Kontrollen är en direkt följd av den organisationsberoende teknikens arbetsdelning. Arbetsdelning förutsätter nämligen kontroll och hierarkier. Det förutsätter förtryck.

Tekniken har dessutom en unik egenskap, vilken gör den till den mest betydelsefulla samhälleliga kraften. Den går nämligen bara i en enda riktning. När en innovation introducerats blir inte bara individer, utan hela samhällen beroende av den, tills den byts ut av en ännu mer avancerad efterföljare. Politiska, religiösa och kulturella företeelser kan förändras och gå i olika riktningar, men tekniken går från låg till högre, mot ständigt mer avancerad arbetsdelning. Detta determinerar en samhällsutveckling mot mer kontroll, mot mer förtryck. Vart ska detta sluta?

*

”119. Systemet existerar inte för och kan inte existera för att tillfredsställa mänskliga behov.
[…]
Detta har inget att göra med den politiska eller sociala ideologin som kan låtsas styra det tekniska systemet. Det är teknikens fel, eftersom systemet inte styrs av ideologi utan av teknisk nödvändighet.
[…]
Om mänskliga behov sattes före teknisk nödvändighet skulle det uppstå ekonomiska problem, arbetslöshet, varubrist eller värre. Själva konceptet ’mental hälsa’ definieras i vårt samhälle till stor del på hur bra en individ uppför sig i samklang med systemets behov och gör så utan att visa symptom på stress.
[…]
145. Föreställ dig ett samhälle som försätter människor i tillstånd som gör dem fruktansvärt olyckliga, sen ger dem en drog som tar bort deras olycka. Science fiction? Det händer redan till viss utsträckning i vårt eget samhälle.”

Psykiatrin framträder som ett viktigt verktyg för att omforma oss efter systemets behov. Tack vare antidepressiva mediciner och psykiatri kan vi stå ut i industrisamhället. Istället för att omforma samhället så vi slipper lida av det, omformar vi oss själva för att utstå det. Det hela sker utan någon synbar konflikt, helt i enlighet med teknikens natur.

Den deprimerade kan naturligtvis inte själv omdana systemet så det är rationellt att istället söka individuell hjälp. Läkaren som skriver ut medicinen är i samma position och det vore naturligtvis hjärtlöst av denne att vägra den olycklige sin medicin. På ett samhälleligt plan möjliggör hela förfarandet att att systemet kan utöka sin kontroll till nivåer som tidigare var otänkbara då stressen skulle lett till att folk kollapsade eller gjorde uppror.

Underhållningsindustrin och utbildningssystemet är även de delar i att omforma oss efter systemets behov, det förstnämnda genom att ge oss förströelse och eskapism, det andra genom att implementera dess värderingar. Nästa steg i denna riktning kommer troligen bli genmanipulering av människor. Utvecklingen kommer följa de generella lagarna för teknikutveckling som tidigare nämnts; den kommer framstå som något bra och den kommer vara frivillig, men efter ett tag kommer den ha omformat oss och hela vårt samhälle, och därför i praktiken inte längre vara frivillig.

Tänk att kunna plocka bort en gen för någon ärftlig sjukdom eller för alkoholism, vem skulle ha något emot det? De som trots allt skulle ha det skulle inte tvingas. Och varför sluta där?

”154. Anta att man upptäcker en biologisk egenskap som ökar möjligheten för att ett barn kommer växa upp till att bli kriminell och anta att någon slags genterapi kan ta bort denna egenskap. Självklart kommer de flesta föräldrar till de barn som innehar denna egenskap förmå dem att genomgå terapin.”

Utvecklingen leder till något nytt i mänsklighetens historia. Även tidigare civilisationer och samhällen har i viss mån infört sina värderingar och till viss del förändrat sina invånares vanor och beteenden, men nu är det annorlunda. Någon bortre gräns, gränser som tidigare utgjorts av stressnivåer, fysiska och psykiska mänskliga egenskaper, finns inte längre. Människan kommer bli en designad produkt, skapad inte av gud, naturen eller slumpen, utan av det industriella systemet självt.

Manifestet kommer här in på framtiden, och det är en pessimistisk läsning. Men det finns ett hopp.

Den eskalerande teknikutvecklingen skapar nämligen ett problem för systemet självt; det hinner inte längre med att anpassa befolkningen i den takt som behövs. Resultatet är ökad oro i samhället. Brottslighet, hatgrupper, psykisk ohälsa, alla tycks de öka under senare år enligt manifestet. Det är här unabombaren ser sin chans.

”162. Systemet är för närvarande engagerad i en desperat kamp för att överkomma vissa problem som hotar dess överlevnad, bland vilka problemen med mänskligt beteende är det allvarligaste. Om systemet lyckas med att skaffa sig tillräcklig kontroll över mänskligt beteende tillräckligt snabbt, kommer det antagligen att överleva. Annars kommer det falla samman. Vi tror att frågan högst sannolikt kommer vara löst inom de närmast följande decennierna, säg 40 till 100 år.”

Folk beter sig inte riktigt som man ska. Ungdomsgäng, nazister, satanister, välfärdssnyltare, radikala miljöaktivister och milismän gör alla på sina egna sätt uppror mot systemet (till skillnad från vänstern som bara bidrar till att befästa det). Här uppstår en historisk chans. Det allt komplexare systemet, mer och mer sammanvävt globalt genom ett allt mer svårgreppbart ekonomiskt styre, riskerar att falla samman.

För revolutionärer gäller det nu att bidra till att öka den ”sociala stressen”, de av systemet oönskade beteendena, för att detta ska inträffa. När så skett gäller det att fullkomligt ödelägga industrisamhället och propagera för en ny ideologi som sätter Naturen i ett motsatsförhållande till Tekniken. Unabombarens gärning kan sägas vara en förtrupp till denna kamp som ligger runt hörnet. Misslyckas denna revolution ligger vi alla illa till.

För vad leder denna teknikutveckling till på sikt? Vad händer om systemet överlever den turbulenta period vi nu genomgår? Den logiska slutpunkten är total kontroll över precis allt. Om maskiner står för all produktion och arbetskraft inte längre är nödvändig för systemet, vad händer då?

”174. […] Om eliten är hänsynslös kan de helt enkelt besluta sig för att utrota större delen av mänskligheten. Om de är humana kan de använda propaganda eller andra psykologiska och biologiska tekniker för att reducera födelsetalen tills flertalet av mänskligheten är utrotad, lämnande världen kvar till eliten. Eller, om eliten består av mjukhjärtade liberaler, kan de bestämma sig för att spela rollen som goda herdar gentemot resten av mänskligheten. De kommer se till att allas fysiska behov är tillfredsställda, att alla barn växer upp under psykologiskt hygieniska förhållanden, att alla har en fullgod hobby som håller honom sysselsatt, och att den som råkar bli missnöjd genomgår en ’behandling’ för att bota dennes ’problem’
[…]
De kommer ha blivit reducerade till graden av tama djur.”

Att utplånas av framtida robotar är naturligtvis inget någon önskar sig. Men att maskinerna faktiskt kan befria oss från arbetets ok, att vi skulle kunna bli fria att sysselsätta oss med våra hobbys hela dagarna, utgör inte heller det ett potentiellt lyckligt slut i denna pessimistiska text. I enlighet med det tidigare resonemanget om surogataktiviteter så skulle vi ändå inte bli nöjda med detta, snarare tvärtom. Ingenstans diskuteras olika ideologier, styrelseformer eller ägande av tekniken i de olika framtidsscenariona.

Det vore ändå oväsentligt då avancerad teknik ju kräver, som tidigare förklarats, hierarkier och kontroll. Oavsett ägandeform är det oundvikligt att en liten minoritet har kontroll av den stora massan, och att den lilla minoriteten i sin tur endast kan följa systemets diktat. Socialismen, Star Trek eller någon annan fin utopi som bygger på framtida högteknologi är körd. Avancerad centralplanerad demokratisk socialism som tillgodoser allas behov, gör oss likt förbannat olyckliga, liksom vi definitionsmässigt blir ofria genom vår bristande kontroll över vårt eget öde.

Och när man tänker efter. Är det egentligen någon större skillnad att arbeta på en privatägd eller statlig arbetsplats? Eller på någon ägd av ett konsumentkooperativ? Hur stor är skillnaden att sitta i kassan på Ica, Coop eller Systembolaget? Spelar det någon roll vad det är för ideologi som sägs styra ditt land för tillfället? Är det inte samma hierarki, samma underordning? Är inte den gemensamma nämnaren i sammanhanget själva tekniken? Är det inte den som håller i taktpinnen?

Nån form av anarkosyndikalism eller annan småskalig och jämlik politisk ordning är logiskt omöjlig då den är oförenlig med avancerad teknik. Står du till vänster är detta ganska dåliga nyheter. Du kan då trösta dig med att anledningen till att du överhuvudtaget är vänster beror på industrisamhällets störning av maktprocessen, vilket gjort dig engagerad i olika rättvisefrågor som enbart är ett sämre komplement till dina verkliga psykologiska behov. Tyvärr är dessutom allt du kämpar för i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall bara till att allt blir ännu värre. Och ditt engagemang kommer aldrig vara tillräckligt tillfredsställande som verkliga naturliga drivkrafter, varför du fortsatt kommer förbli en olycklig människa.

Även om detta extrema scenario, total maskinkontroll, inte kommer inträffa, är det uppenbart att maskiner tar över mer och mer arbete.

”176. […] Det har föreslagits, till exempel, att en stark utveckling av servicesektorn kan skapa jobb åt mänskligheten. Folk skulle då spendera sin tid med att putsa varandras skor, köra omkring varandra i taxibilar, göra hantverk åt varandra, servera vid varandras bord etc. Detta tycks oss vara en föraktfull väg för mänskligheten att sluta, och vi tror inte att särskilt många skulle finna meningsfulla liv i sådana poänglösa stressjobb. De skulle uppsöka andra, farliga utlopp (droger, brott, ’sekter’, hatgrupper) om de inte blev biologiskt eller psykologiskt skapade för att anpassa sig till en sådan livsstil.”

Från science fiction-liknande domedagsscenarion till något som bara känns allt för bekant. Sedan 1995, då manifestet skrevs, verkar en del av framtidsscenariona redan vara här. Vi har ännu inte blivit genetiskt fabricerade produkter, vi har heller inte ännu utplånats av en artificiell intelligens, men fabriksjobben har blivit färre till följd av mekaniseringen, vilket har lett till arbetslöshet för arbetarna och större vinster för fabriksägarna.

Då de rika blir rikare kan de skaffa sig pigor, chaufförer och och andra tjänstehjon, vilket möjligen kan lösa problemet med arbetslöshet. Det finns politiker som aktivt jobbar med att främja denna utveckling. Öka inkomstskillnaderna, subventionera pigjobb. Till det kan vi lägga hur staten tar hand om alla de som ändå blir arbetslösa med förnedrande tvångsåtgärder.

Sannerligen en föraktfull väg för mänskligheten att sluta. Tekniken leder bara till skit. Det finns bara ett alternativ.

”179. Det vore bättre att dumpa hela det stinkande systemet och ta konsekvenserna av det.”

*

En viss David Kaczynski läser det märkliga manifestet i New York Times med ett stigande obehag. Det här låter oroväckande likt hans besynnerliga storebror som i över två decennier levt ensam i ett skjul i Montanas skogar. Efter mycket funderande och samvetskval väljer han att göra det enda rätta. Han tjallar ut sin brorsa för polisen.

Ted Kaczynski avtjänar ett åttadubbelt livstidsstraff utan möjlighet till benådning.

Maskinerna är våra vänner. Del II av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

”alienation, främlingskap, främlingskänsla (eng. Alienation; fr aliénation; ty; Entfremdung). Ordet ”a.” betecknar generellt processen att något som hör till ett subjekt (människan), blir främmande för det. Mer bestämt betecknar ordet ”a.”processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det. Resultatet är ofrihet.”

Filosofilexikonet

Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) slutade tro på gud. Han uppfostrades till kristen, blev efter ett tag panteist tills han till sist blev materialist. Människan är vad hon äter, konstaterade han. Det låter snyggare på tyska. Der Mensch ist, was er isst.

Det är människan som skapat gud och inte tvärtom, säger Feuerbach. Men likt förbannat har gud makt över oss. Kungar legitimerar sin makt med gud, enorma resurser läggs på kyrkor, pyramider och prästerskap. Folket fruktar gud. Folket drömmer om himmelriket. Folket skapar gud som självständiggör sig och framträder som något främmande för det.

Detta kallar Feuerbach alienation. Något som vi skapat framstår som ett självständigt väsen och utövar makt över oss. Men begreppet utvidgas under 1800-talet. Karl Marx hävdar snart att det kapitalistiska produktionssättet alienerar oss. I det gamla samhället sålde man hela frukten av sitt arbete. Arbetet gav mening. I kapitalismens fabriker jobbar man åt någon annan, man äger inte maskinen, man får inte en lön som motsvarar vad man producerar. Om någon sedan konsumerar vad det nu kan vara som vi tillverkar i vår fabrik, så ger det oss ingen tillfredsställelse. Marx alienationsteori är helt enkelt teorin som förklarar varför det är så jävla tråkigt att gå till jobbet.

Charlie Christensens seriefigur Arne Anka uttrycker det bäst av alla:

”Med undantag av Arbeit macht frei så härrör alla ordstäv om arbetets lov från förindustriell tid. Man skördar fan inte det man sår på ett fabriksgolv!” *

Vad alienerar oss idag? I nyheterna läser jag om Ekonomin. Ekonomin går dåligt. Vi måste alla se till att Ekonomin går bra. All politik syftar till detta. Vi väljer inte politiker som styr Ekonomin, vi väljer de politiker vi tror bäst känner till vad Ekonomin behöver. Ingen vet riktigt vad Ekonomin är för något. Skulle man kunna leda i bevis att Ekonomins behov leder till olycka för mänskligheten eller att Ekonomins krav kommer leda till ekologiska katastrofer spelar det ingen roll.

Visst har vi skapat Ekonomin. Men nu är den ett eget väsen och vi kan inte göra något åt det. Resultatet är ofrihet.

*

”Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner, som göra produktionen lätt och billig! Låt oss ta kontrollen över dem. Låt oss draga fördel av deras lättvindiga och billiga produktion: Låt oss driva dem för egen räkning… Detta är socialism, mina herrar.”

Jack London, Järnhälen

Socialisterna hade fattat. Att industrins epok skapar alienation, kriser och elände, det hade redan ludditerna listat ut. Men, hävdar nu socialisterna, det är inte maskinerna i sig som är problemet. Det är ägandet. Arbetarkampen gick från att vara reaktionär till att bli revolutionär. Eller, snarare, revolutionärerna fortsatte vara revolutionära, det var ju innebörden av ordet revolution som förändrades.

I slutet av 1800-talet var socialismen på frammarsch. Idéer och teorier fanns det gott om och ju längre tiden gick fick den marxistiska inriktningen en allt mer dominerande ställning. Marx dömde ut sina föregångare och samtida meningsmotståndare, kallade dem utopiska till skillnad från sig själv som företrädde den vetenskapliga socialismen. Socialism var i denna tappning inte främst ett moraliskt argument, det var en historisk nödvändighet. Denna vetenskapliga socialism hade inte bara listat ut historiens bakomliggande drivkrafter, den hade även räknat ut hur nästa kapitel i historien skulle se ut. Sista striden är här.

Få filosofer kan sägas ha haft ett så stort och konkret genomslag som Karl Marx. Som Terry Eagleton skriver:

”Det finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegelianska fackföreningar.”

Och som en sann rebell ville inte Marx kalla sig själv för filosof. Han ville inte ens kalla sig för marxist. Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den som han så berömt uttryckte det.Och världen förändrades.

*

Socialisterna var optimister. Nästa historiska fas var nära. När fabriksarbetarna väl har fattat, då klämtar klockan för kapitalismen. Vi är många, de är få. Störtas skall det gamla snart i gruset.

Riktigt så blev det nu inte. Socialisterna byggde upp partier som agiterade bland folket, tryckte böcker och broschyrer, höll möten och föredrag. Man ställde upp i val och krävde reformer. Demokrati, kortare arbetsdag, respekt. Man skapade fackföreningar som mer konkret kämpade för bättre villkor på arbetsplatserna. Strejken är ett oerhört vapen. Om vi slutar jobba, vad fan ska de göra då? Vi är många de är få.

Marx tänkte sig att en urladdning förr eller senare måste ske. Denna urladdning kommer sluta med arbetarnas seger. Socialismen. Istället blev det ett slags mellanting. Demokrati. Välfärdsstat. De äger fortfarande maskinerna, vi säljer fortfarande vår arbetskraft. Men våra partier och våra fackföreningar finns kvar. De har visserligen lagt ner sina ambitioner om en grundläggande förändring, men de har nu en annan funktion. De håller ägarna i schack. De ser till att vi ständigt får det lite bättre. Att vi får en lite större del av kakan än vi hade förut. Och klasskampen är inte längre lika allvarsam. Vi förhandlar. Det var något annorlunda än det gamla samhället men likväl fortfarande kapitalistiskt, och långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade.

Det skedde visserligen en revolution, men inte i det utvecklade väst. Inte i Tyskland, som Marx gissade på, utan i Ryssland. Vladimir Illich Ulyanov, bättre känd som Lenin, tänkte sig att världsrevolutionen skulle starta ute i världsekonomins periferi för att därefter sprida sig till Västeuropa för att fullbordas. Världsrevolutionen uteblev dock och istället såg sig Lenin och hans bolsjeviker sitta i ledningen för världens största bonderevolution. Vad man gör efter revolutionen var det visst inte någon som funderat på så noga heller. Ta över fabrikerna, visst, och nått om att centralisera makten till den nya arbetarstaten. Men sen då?

Sovjetunionens första staplande år skulle till allas förvåning bli en föregångsmodell för flera fattiga länder över stora delar av världen under 1900-talet. För antikoloniala nationalistledare tedde sig tanken på att låta staten diktera villkoren för den industriella utvecklingen lockande. I den rika världen var genomslaget desto mindre. Socialisternas utvecklingsmodell visade sig vara bakochframvänd. Socialismen kom nu före kapitalismen som i sin tur, efter 1989, efterträdde socialismen. Och även här har begreppen förändrats.

Kommunismen var det framtida tillstånd som skulle efterträda socialismen, ett klasslöst tillstånd där staten var avskaffad. Vare sig Sovjetunionen eller något annat land har gjort anspråk på att vara kommunistiska. De påstod sig vara socialistiska. De påstod sig även vara demokratiska. Vad vi idag ofta benämner kommunismen – och som kommunisterna benämnde socialismen – är Lenins märkliga hopkok av Kejsartysklands krigsekonomi, scientific management och machiavelliska maktutövningar. Det utgjorde visserligen ett alternativ till den kapitalistiska västvärlden, men var ganska långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade. Socialisterna ville att fabrikerna skulle kontrolleras av samhället. Istället blev samhället en fabrik.

*

Vi har en förmåga att göra dygd av nödvändigheten. Vi har också en förmåga att göra ideologi av taktik. Hur avskaffar vi kapitalisternas välde? Frågade sig socialisterna i mitten av 1800-talet. Genom att centralisera makten till en arbetarstat, sa några. Genom att omedelbart avskaffa staten och bygga det nya samhället underifrån, sa några andra. Båda sidor hade samma mål, det var bara en teknikalitet om hur vi når dit. Hur når vi arbetarstaten? Frågade sig marxisterna några årtionden senare. Genom revolution, sa några. Genom gradvisa reformer, sa några andra. Taktik, bara taktik. Samma mål. När reformisterna och revolutionärerna till slut satt vid makten hade taktikdiskussionerna blivit stora ideologiska skillnader. Och mer påtagligt. Kommunismens respektive socialismens införande fanns inte längre på dagordningen. Det var nu bra som det var, med antingen proletariatets diktatur eller välfärdsstaten.

*

Mellantinget. Rikedomarna hopar sig hos de rika medan de fattiga utarmas mer och mer. Det är inte bara orättvist utan även ohållbart. Systemet skapar oundvikligen kriser vilket på sikt kommer leda till dess undergång. Detta var 1800-talets socialisters analys. Men mönstret bröts. Även vanligt folk fick det efter ett tag bättre. Förbättringarna som arbetarnas organisering på arbetsplatserna tvingade fram, vilket även avspeglade sig i den demokratiska statens reformer och utbyggnad av välfärden, gjorde Marx analyser daterade.

Henry Fords löpande band och fem dollars arbetsdag var sinnebilden för kompromissen. Det var alienerande, skittråkigt och jobbigt att arbeta i fabrikerna. Den gamla hantverksskickligheten, värdigheten och traditionerna hos det arbetande folket som århundraden av uppror försökt bevara var till sist bortspolad. Men den materiella standarden var högre än någonsin och arbetsdagen förkortades. De höga lönerna i kombination med en annan aspekt av utvecklingen – de allt lägre priserna på varorna – gjorde vanligt folk rikare än någonsin. Men det var mer komplext än så. Höga löner gjorde att folk konsumerade mer, och denna konsumtion blev en viktig faktor för att kapitalisterna skulle kunna göra vinst. Den enskilde fabrikören hade visserligen ett intresse av av hans arbetares löner var låga, men höga löner generellt var tvärtom positivt även för honom. Intressena tycktes smälta samman och den demokratiska staten började föra en politik för allas bästa. Högre löner och högre vinster. Alla ska med.

Ingenstans var detta nya system så framgångsrikt som i det lilla konungariket Sverige.

*

Den svenska modellen. Så kallas systemet som reglerar arbetsmarknaden. Det är ett fenomen som älskas av alla. Facken vill värna den svenska modellen, näringslivet likaså. Samtliga riksdagspartier från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet säger sig tycka om den svenska modellen. I den mån det förekommer en politisk debatt om den svenska modellen så går denna ut på att den ena sidan anklagar den andra för att inte ”värna den svenska modellen”, eller om det är mer hätskt, anklaga motparten för att vilja ”rasera den svenska modellen”. Vilket den anklagade alltid värjer sig emot. Ibland är det arbetsgivare som anklagar fack, ibland är det tvärt om. Någon gång är det sossar som anklagar moderater, nästa gång kan rollerna vara utbytta.

Alla är rörande överens att den svenska modellen är förträfflig. Så vad är då den svenska modellen? Man brukar säga att den svenska modellen går ut på att facken och näringslivets representanter självmant, utan statlig inblandning, gör upp om villkoren på arbetsmarknaden. Det finns till exempel ingen lagstiftad minimilön i Sverige, frågor som i andra länder kan bli valfrågor. I Sverige sköts det hela genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Så brukar man i alla fall säga. Den svenska modellen har också en skapelsemyt, denna skapelsemyt heter Saltsjöbadsavtalet, vilket slöts 1938.

*

Sverige var ett orosland. På 20 och 30-talet fanns det inget land i hela världen där det strejkades så mycket som i Sverige. Inte sällan ledde strejkerna till våldsamma konfrontationer med polis, militär och strejkbrytare. 1931 inträffade massakern i Ådalen då militären öppnade eld mot en demonstration till stöd för strejkande arbetare, vilket dödade fem personer. Socialdemokraterna var starka och på frammarsch. De utmanades från vänster av kommunisterna och syndikalisterna.

Kommunismen blev aldrig någon stor företeelse i Sverige, de fick i regel ett fåtal procent i riksdagsvalen, men inom fackföreningsrörelsen var de mer framgångsrika. Kommunisterna förordade nämligen en mer offensiv hållning i arbetarkampen, de krävde högre lön och bättre villkor än sina reformistiska rivaler, vilket gav dem ett proportionellt mycket stort utrymme inom den stora fackföreningssammanslutningen LO.

Syndikalisterna hade brutit med LO redan 1910 och organiserade sig separat i en decentraliserad rörelse som nådde sin höjdpunkt under slutet av 30-talet då man organiserad cirka 10 procent av de fackanslutna arbetarna i landet. Syndikalisterna ville inte veta av några kompromisser utan låta arbetarna själva ta över arbetsplatserna. Man värjde sig inte för att förorda sabotage och andra militanta metoder för att uppnå sina mål.

Kommunisterna ville göra revolution genom att störta statsmakten och införa ett styre med modell efter Sovjetunionen, ett land vars ekonomiska tillväxt under 30-talet var enorm, samtidigt som västvärlden sjönk ner i ekonomisk depression. Runt om i Europa växte radikal vänster så väl som radikal höger fram i krisens spår. I Sverige vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1932 och försökte reformera landet. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade dock inte, även om stödet för socialdemokraterna fortsatte vara högt då de ständigt lyckades bli återvalda.

1938 slöts så den stora kompromissen mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Att SAF var beredda att sluta avtal med de reformistiska elementen av arbetarrörelsen var inte särskilt konstigt, då alternativet med fortsatta strider och revolutionära arbetare tedde sig betydligt sämre. Saltsjöbadsavtalet innebar ett slut på de för arbetarna så förhatliga företeelserna som strejkbryteri och svartlistning.

Samtidigt centraliserades facken och kommunister och syndikalister manövrerades successivt ut och fick minskat utrymme. Runt om i världen hade vid samma tid fler och fler förstått att den gamla ekonomiska ordningen efter 1929 inte längre fungerade, utan att det behövdes en ny ekonomisk politik där staten intog en mer aktiv roll. Ekonomen John Maynard Keynes blev den nya stjärnan med sitt förordnande av statlig stimulanspolitik. Det liberala USA, det nazistiska Tyskland och det socialdemokratiska Sverige slog alla in på samma väg i den ekonomiska politiken. Efter kriget kunde Sverige snart konstatera att Saltsjöbadavtalet blivit en succé. Konflikterna minskade, tillväxten var hög. Anställningarna blev tryggare, lönerna ökade i säker takt. Storföretagen gjorde vinster, välfärden byggdes ut. Kommunisterna inom LO manövrerades bort och syndikalisterna krymptes till en obetydlig parentes på arbetsmarknaden. I vad som brukar kallas ”rekordåren” på 1960-talet var maskineriet i full gång.

LO-facken höll centrala löneförhandlingar för hela branscher där lönenivåerna fastställdes. Mindre företag kunde nu inte konkurrera med lägre löner, och löneökningarna var ganska rejäla, vilket skapade incitament för ökad mekanisering inom industrin. När lönerna är höga blir det plötsligt lönsamt att istället köpa maskiner. På så sätt slogs småföretag ut eller köptes upp, medan storföretagen blev ännu större.

De arbetare som blev arbetslösa till följd av nedläggningar eller blev utbytta mot maskiner fick ingen hjälp av facken då dessa heligt och dyrt lovat att inte lägga sig i avskedanden på grund av arbetsbrist, men i stället fick de en mycket förmånlig arbetslöshetsersättning från staten. Och de behövde sällan vara arbetslösa länge då industrin skrek efter jobb. De höga lönerna ledde till stor efterfrågan, vilket gynnade företagen som därför behövde nyanställa. Samtidigt expanderade staten kraftigt med välfärdens och militärens utbyggnad, det sistnämnda i praktiken en rejäl ekonomisk injektion till storföretagen.

Urbaniseringen var snabb till följd av storföretagens efterfrågan på arbetskraft, och staten gjorde det hela smidigt med ”miljonprogrammet” ett massiv statligt program för bostadsbyggande, och genom att ge omställningsbidrag som förvandlade småjordbrukare till arbetare. En migrationsström från framförallt Norrlands inland till städerna i söder förekom. Dessutom en politik för reglerad arbetskraftsinvandring och därefter dagisreformen för att underlätta kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Det hela rullade på år efter år. Köpkraften höjdes, välfärden blev bättre, semesterlagstiftningen utökades på snabb tid från två, till tre, fyra och fem veckors lagstadgad betald ledighet. Ingenstans i världen hade arbetarna det så bra som i Sverige. Ingenstans i världen var välfärden så omfattande. Och svenska företag expanderade och blev multinationella. Ett fåtal stora företagssfärer dominerade den svenska ekonomin, staten och storkapitalet satt i samma båt och trivdes bra tillsammans. Alla var nöjda och belåtna.

Så kan det i alla fall verka. Så här i efterhand. Men något märkligt inträffade i Sverige i slutet av 1960-talet. Ett missnöje kunde skönjas. Det är samma sak vi även ser i stora delar av omvärlden. Någonting händer åren runt 1970. I Sverige gick arbetarna i gruvan i Kiruna ut i vild strejk 1969. Det blev inledningen på en massiv vild strejkvåg över hela landet som skulle hålla i sig i två decennier. Detta efter en historiskt unik period av aldrig tidigare skådad välståndsökning. Varför?

En hoppfull upprorsanda byts snart mot en pessimism som börjar bre ut sig. Den är inte utan förklaring, rekordåren är nämligen förbi. Tillväxten saktar ner, 1973 blir ett krisår över hela världen. Det talas om en ny depression. Nya rörelser ställer nya typer av krav. I de vilda strejkernas Sverige är det inte längre självklart att man bara vill ha löneökning, istället kräver man inflytande på arbetsplatsen eller avskaffade ackordslöner. Feminister börjar organisera sig för att kräva inflytande i den mansdominerade världen, i USA börjar ursprungsfolk och svarta medborgarrättskämpar göra sig hörda. Miljörörelsen utmanar hela föreställningsvärlden då de ifrågasätter tillväxten i sig och vänder upp och ned på idén om vad som är ett lyckligt samhälle. Gayrörelsen får sitt skapelseögonblick i Stonewallupproret i New York 1969. Vad händer?

*

Pessimismens tidsålder. Vi ser ett nytt historiskt skifte. Nu är vi där igen. Historiska perioder och klassificeringar. Det har olika namn beroende på vad man fokuserar på och beroende på om det är sociologer, historiker, ekonomer, filosofer eller vilka det nu kan vara som berör ämnet. Men något händer runt 1970. ”Revolutionsåret” 1968 används ibland som startpunkt, dollarns frigörelse från guldet 1971 mer sällan och oljekrisen 1973 ganska ofta. Ibland förklaras det materialistiskt (utvecklingen av datachipps, fackföreningarnas framgångar), idealistiskt (”nyliberala” tankesmedjor), politiskt (”globaliseringen”), ekonomiskt (finansialiseringen, monetarismen). Det har kallats – förutom globaliseringen och nyliberalismen – den andra maskinåldern, informationssamhället, det postindustriella samhället, senkapitalismen, risksamhället. För att ta några exempel. Vanlig är också en mer filosofisk term, nämligen postmodernismen.

Men om en ny tidsålder börjar, vilken är det då som tagit slut? Vanligt är att 1973 års oljekris ses som den stora krisen efter 1929 års börskrasch. Man kan då se det som att det är välfärdsepoken som tar slut, eller går in i en nedgångsfas. Att Keynes ekonomiska teori blev förlegad då denna inte kunde förklara fenomenet med ”stagflationen” – att både inflationen och arbetslösheten var hög samtidigt – och det därför blev dags för en ny ekonomisk teori, monetarismen.

Så lyder en bland ekonomer vanligt förekommande förklaring. Tidsperioden 1929-1973 är antagligen en svindlande lång epok för en ekonom, men det finns de som har längre perspektiv. I Den andra maskinåldern av MIT forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee menar författarna att datorernas intåg innebär en ny, andra, maskinålder där den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet utgjorde den första. Det är alltså en 200-årig epok som tagit slut, och vi är ännu bara i början av den nya. En stor poäng görs av att försöka visa oss vilka oerhörda förändringar den första maskinåldern hittills inneburit och att vi ännu bara står i startgroparna av den andra.

Den industriella revolutionen innebar ett tekniskt språng framåt utan motstycke i mänsklighetens historia och sedan dess har utvecklingen inte bara fortsatt att öka, den har ökat exponentiellt. Med exponentiell ökning menas att något går snabbare och snabbare. Ett exempel på en exponentiell ökningstakt är talserien 2, 4, 8, 16, 32, osv. där varje tal är en fördubbling av det föregående. Man citerar Einstein då han ska ha sagt att ”Människosläktets största tillkortakommande är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen” och detta tillkortakommande vill bokens författare få oss att överkomma.

För om vi fortsätter talserien ovan som efter fem steg hamnat på 32 kommer vi efter bara ytterligare fem steg till siffran 1024, en väldigt snabb stegring kan tyckas. Men fortsätter vi tio steg till har vi hamnat på över en miljon och ytterligare tio steg därifrån på över en miljard. Och så vidare. Det är bara en tidsfråga innan ökningen vid varje nytt steg blir rent löjlig, närmast ofattbar. Det är detta författarna försöker hamra in i oss.

Exponentiella ökningar är svårgreppbara, de upplevs som att det först går långsamt innan det plötsligt sker en explosion, och vi börjar nu närma oss denna explosion. Till saken hör nämligen att datorernas beräkningskraft utvecklas efter detta exponentiella schema med en fördubblingstakt på ca två år enligt den så kallade Moores lag, uppkallad efter Gordon E. Moore som först noterade detta på 60- talet. Förutom den rena beräkningskraften i datorernas processorer utvecklas även en rad närstående digitala tekniker exponentiellt, exempelvis digitala kameror, mikrofoner och sensorer, uppkopplingshastighet och lagringsutrymmen, vilka alla ständigt blir billigare och bättre.

En annan aspekt är vad utvecklingen av digitala kommunikationer redan har inneburit. Internet har redan producerat mångdubbelt mer text än vad som författats under de föregående dryga 5000 år som förflutit sedan skriftkonsten uppstod i Mesopotamien, och det har redan publicerats fler foton på Instagram än vad Kodak framkallade under sin 132-åriga historia. Och denna utveckling kommer alltså med all sannolikhet att fortsätta öka under överskådlig tid. I en exponentiell takt.

Författarna skriver att vi befinner oss vid en ”inflexionspunkt”, att

”den andra maskinålderns exponentiella, digitala och rekombinatoriska kraft har banat väg för två av de viktigaste enskilda händelserna i vår historia: framväxten av verklig, användbar artificiell intelligens (AI) och sammankopplingen av de flesta människor på vår planet över ett gemensamt digitalt nätverk.”

Men nu går vi händelserna i förväg. Brynjolfsson och McAfee är hoppfulla inför framtiden, men inträdet i den andra maskinåldern har inneburit många problem. De visar statistik på de ökade inkomstskillnader som skett de sedan 70-talet och pekar på att denna inkomstskillnad följts av en minskad social rörlighet. Det har blivit svårare att göra klassresor. De uttrycker även farhågor om att ekonomisk ojämlikhet kan leda till politisk ojämlikhet och att massarbetslöshet, som är förödande för individer så väl som för lokalsamhällen, följer i digitaliseringens spår.

I Riot.Strike.Riot av Joshua Clover innebär 60-70 talet en annan slags brytpunkt på en annan slags epok, nämligen strejkens epok. På 1700-talet, skriver Clover, användes upplopp som en effektiv metod bland de fattiga för att reglera matpriserna. Antingen genom att sätta priset till noll, det vill säga att plundra butikerna, eller, vilket förekom frekvent, genom att en hotfull hop av människor ställde sig utanför spannmålsmagasinet eller brödbutiken och krävde en prissänkning. Upplopp förekom även i hamnarna, då i syfte att beslagta eller förhindra exporten av de varor som de fattiga tyckte borde stanna kvar bland de hungriga där hemma. En slags självgenomförd tullpolitik av folket. Det hela fungerade bra.

Dels genom det direkta genomförandet av prissänkningarna, dels genom att hotet om upploppet ledde till regleringar ovanifrån. Många länder hade länge – ett och annat har det fortfarande – priskontroller på vissa basvaror, ett direkt resultat av upploppen. När industrialiseringen tilltog förändrades kampformerna. Istället för att sänka priset på mat innebar strejken att man höjde priset på arbetet. Även detta var en framgångsrik metod. 1960-talet är speciellt då det förekommer både många strejker och många upplopp. Därefter har upploppen stigit i takt med att strejkerna minskat. Även om upploppen inte ser ut som de gjorde på 1700-talet så ser Clover en brytpunkt, en ny era.

Längre tidsperspektiv har även historikern Ferdnand Braudel och världssytemsteoretikern Immanuel Wallerstein. De noterar – var och en för sig och med sina egna begrepp, men med ett likartat resultat – att kapitalismen dels ständigt expanderar, dels ständigt skiftar centrum. På 1400-talet blir Venedig den första polen i det nya kapitalistiska systemet. Därefter byts världsekonomins huvudstad ut mot, i tur och ordning, Antwerpen, Genua, Amsterdam, London, och efter 1929 New York. Skiftena sker i regel genom kriser.

Så här långt kan man gissa fortsättningen, det är något som känns väldigt bekant. Att det håller på att ske ett nytt skifte, denna gång österut. Att västvärldens storhetstid är förbi är något många har hävdat ganska länge nu. Att New York kommer bytas ut mot Bejing. För inte så många år sedan var det istället Tokyo man var övertygad om skulle bli det nya centret. Men Braudel, som skriver sitt massiva trebandsverk i slutet av 70-talet, öppnar lite försiktigt för att tidens nedgång kan vara större än så, kanske en slags strukturkris. Istället för en ny pol, en ny stad eller stat som tar på sig ledartröjan så, ja vadå?

Immanuel Wallerstein vågar sig på att vara mer spekulativ. Vi är i en slutkris. Det system som uppstod på 1500-talet – han sätter startpunkten något senare än Braudel – är sedan ”1968 års världsrevolution” i fritt fall. Wallerstein använder sig visserligen en hel del av Karl Marx i sina analyser, men någon given lycklig socialistisk framtid kan vi inte räkna med, menar han. Det kapitalistiska världssystemet håller på att krackelera, och någon gång mellan 2025 och 2050 kommer vi se vad det innebär i praktiken. Om det blir bättre eller sämre är helt öppet.

Antropologen David Graber tycks utgå en hel del från Braudel och Wallerstein i sitt verk Skuld: de första 5 000 åren, men sätter det i ett ännu längre perspektiv. Han analyserar hela världshistorien genom att se hur skuld, pengar och krediter genomsyrat de olika samhällena. Sett ur detta perspektiv kan han se att historien går i 5-800-åriga cykler. Den långa epok som Braudel och Wallerstein intresserar sig för sammanfogas med även Kinas och Indiens ekonomiska historia – något de två västcentrerade herrarna inte ger särskilt stort utrymme – och avhandlas i ett enda kapitel, Age of the Great Capitalist Empires (1450-1971). Richard Nixons beslut att frikoppla dollarn från guldet innebar alltså i Graebers framställning att vi gick in i en ny månghundraårig historisk epok. The Beginning of Something Yet to Be Determined (1971-present).

*

Postmodernismen.

*Citerat ur minnet. Säkert bättre formulerat i originalet, men orkade inte leta upp källan /DGTT 2021

Maskinerna är våra vänner. Del I av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

”Anton Müller från Danzig skall för ungefär 50 år sen ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren”

Abbé Lancellotti 1629

Bandkvarnarna. Så kallades maskinerna som med eskalerande takt började spridas runt om i Europa. De styrande i Danzigs hantering av den nya invasionen var fullkomligt logisk. Maskinen ställde bara till med problem. Både för arbetarna, som riskerade att bli arbetslösa, och för eliten – den jordägande adeln – som fruktade sociala oroligheter och inte hade några incitament till teknologisk förändring. Vävarna, liksom alla andra, var födda till sitt yrke. Det utgjorde hela deras identitet och de ingick i en samhällsmodell instiftad av gud där adeln, prästerna och kungen eller kejsaren själv, hade sin givna plats. Deras ekonomiska funktion – att i hemmet producera textilier och sälja sin produkt till en lokal marknad – var på samma gång social och kulturell. Om en uppfinning som utförde deras jobb mer effektivt fick verka fritt skulle det rubba hela denna gudomliga ordning, från botten till toppen. Det var också vad som skedde.

*

Bandkvarnen är en utveckling av de vattenkvarnar som uppförts i syfte att mala mjöl, vilket i sin tur bygger på teknik som går tillbaks ända till antiken. Men de antika kvarnarna bredde inte ut sig nämnvärt. De gamla grekerna hade avancerade anordningar för att pressa olivolja, men man utnyttjade sällan vattenkraften för att driva kugghjulen. Istället hade man slavar som kraftkälla. Runt år 1000 sprids vattenkvarnarna runt om i Europa. Särskilt England var ett föregångsland. Istället för slitet med att mala sitt eget ax och vete för hand kan nu bönderna genom att ge bort en sextondel till mjölnaren få det hela fixat med teknikens under. Man kommer snart på ett annat användningsområden för kvarnarna, nämligen valkning av tyg. Ett annat slitgöra. Men det händer även något annat. Kvarnarna blir för byborna en social mötesplats. Här träffar man folk från andra byar, här får man höra skvaller. Ofta inrättas ett litet värdshus i närheten av kvarnen. De styrande kommer även på att kvarnar kan beskattas. Ibland fungerar rent av kvarnarna som indirekt beskattning även av bönderna. Istället för att myndigheterna – godsägaren, adelsmannen, kanske kungen eller kyrkan – direkt beskattar bönderna betalar istället bönderna sin naturaavgift till mjölnaren, som i sin tur betalar nästa led upp i hierarkin. Inte bara böndernas arbete blir effektivare, hela statsapparaten blir effektivare. Utveckling.

Det är möjligt att en del av denna utveckling förde med sig konflikter. Mjölnare kunde till exempel ibland vara oärliga skojare. Bråk mellan kvarnägare som bodde i närheten av varandra kunde förekomma. Men det mesta tyder på att det på det stora hela bara var till fördel för vanliga bönder som fick mer tid för annat. Driften av kvarnar monopoliserades dessutom över nästan hela Europa till klosterväsendet. Det är ett faktum att kvarnarnas utbredning i Europa sammanfaller med slaveriets försvinnande.

Kvarnarna fortsätter att utvecklas. Dels blir själva grundkonstruktionen mer avancerad. Energianvändningen blir effektivare, man uppfinner växlar och lär sig att bygga kvarnar som drivs av vind istället för vatten. Användningsområdena blir fler även de. Inom gruvnäringen blir kvarnarna efter ett tag snart riktigt high-tec. Stora komplex med flera sammankopplade vattenhjul driver hissar som lyfter tung järnmalm, driver enorma blåsbälgar och hammare. Något har satts i rörelse.

*

Det är kanske inte särskilt uppenbart för bönder och hantverkare runt om Europa i slutet av 1500-talet. Man gör vad man alltid gjort och de förändringar som ändå skett har kommit så långsamt att de knappt märkts. Men faktum är att mellan tiden som förflutit mellan kvarnen och bandkvarnen har världen förändrats ganska drastiskt. Världen har globaliserats.

Västeuropa var en avkrok. I de flesta avseenden efterblivet i förhållande till större delen av världen. Indiska oceanen var världshandelns center där bland annat indier, kineser och araber bedrev en livlig handel. Medelhavet och Svarta havet var denna kommers mindre bakgård där långväga varor ibland via många mellanhänder kunde sippra in. Nordatlanten, Engelska kanalen och Östersjön var närmast helt avskärmade från världens ekonomiska aktivitet. Men det rör på sig. Hansan, den nordtyska handelssammanslutningen för samman varor och tjänster från regionen och snart vill holländare och engelsmän inte vara sämre varför London, Brügge och därefter Antwerpen börjar hävda sig som ekonomiska center. Medelhavs- och svarta havshandeln går framåt även den. Under 1400-talet är det Osmanska riket som är Medelhavets stormakt, följt av Spanien, Venedig och Genua. Portugiserna, som befinner sig lite avsides, drömmer om att segla direkt till Kina. Tänk att slippa alla mellanhänder, profiterna skulle bli enorma. Man utforskar Afrikas kust i etapp efter etapp. Längs vägen lär man sig navigationskonst, man utvecklar skeppsteknik och man upprättar handelsstationer utmed Afrikas västkust.

En genuesare tänker att han kan slå portugiserna genom en djärv manöver. Genom att segla västerut kan han nå de mytiska platserna Indien och Kina. Jorden är ju faktiskt rund, det har man känt till sedan antiken. Något man var sämre på under antiken var att uppskatta jordens omkrets. Eratosthenes från Cyrene är visserligen berömd för att ha gjort en väldigt bra uppskattning. Han är berömd idag, nu när vi vet. Faktum är att en rad olika mätningar med skiftande resultat gjordes av de gamla grekerna och under 1400-talet känner få till Eratosthenes. Den stora auktoriteten på området var istället Ptolemaios från Alexandria och Ptolemaios uppgav att jordens omfång var betydligt mindre än vad det i själva verket var. Genuesaren, han heter Christofer Columbus, lägger hur som helst fram sin djärva idé till det spanska kungahuset, får klartecken och ger sig av västerut över Atlanten. Historiens mest berömda felsegling får enorma konsekvenser, men det dröjer innan man inser det. Till en början verkar det som om portugiserna dragit vinstlotten. De rundar några år efter Columbus Afrikas sydspets och finner Indiska oceanens världsmarknad. Pepparn de köper utan mellanhänder lossar de i Antwerpen i utbyte mot tyskt silver, och ett europeiskt nät av handel i direkt kontakt med Orienten knyter samman kontinenten ekonomiskt. Men det är Columbus ofrivilliga bedrift som ska göra störst avtryck.

1492 är världen fortfarande stor och okänd. Europa är fortfarande efterblivet. Kontakterna med och kunskaperna om Asien är bristfälliga. Amerika känner man över huvud taget inte till. Columbus insisterade hela livet på att han kommit till Indien. Idén att segla västerut fick han genom att läsa en 1300 år gammal uppskattning av jordens omkrets, då detta var de senaste rönen han kände till inom ämnet. Från kungen av Spanien hade han med sig ett brev att överlämna till storkhanen av Kina, titeln på mongolväldets härskare. Även om brevet hade överlämnats till de oförstående indianerna hade det naturligtvis gjort detsamma. Det hade gjort detsamma även om brevet lyckats ta sig fram, då den siste storkhanen störtats 124 år tidigare.

Ett århundrade senare har mycket hänt. Bland annat skeppas tyger från Europa till Kap Verde utanför Afrikas västkust där de färgas med indigo, vilket man importerat från Indien. Tygerna skickas vidare till det Afrikanska fastlandet där det byts mot slavar. Slavarna skickas över Atlanten där de sliter med att bryta silver i gruvorna. Silvret skeppas västerut över Stilla havet och hamnar via Filippinerna i Kina. Från Kina, Indien och Malaysia seglar sedan kryddor och siden västerut till europeiska hamnar.

Ja, slaveriet har kommit tillbaka. Det medeltida slaveriet var i regel småskaligt hushållsslaveri. Nu rör det sig om storskaligt plantageslaveri införlivat i en global handelsekonomi outsourcat till andra sidan Atlanten. Utveckling.

*

När vi nu kommer till Danzig i slutet av 1500-talet och den senaste spetstekniken – bandkvarnen – säger myndigheterna ifrån, för att uttrycka det milt. Sett från vårt perspektiv ter sig beslutet att förbjuda maskinen och mörda dess upphovsman korkat. Vi kan nämligen se att maskinutvecklingen skulle fortsätta att utvecklas och vi är glada att den gjorde så. Det kunde dock inte det sena 1500-talets Danzigbor. Tekniken dör dock inte med den okände upphovsmannen. Under hela 1600-talet sker ständiga revolter mot bandkvarnen. Myndigheterna gör först som i Danzig för att slippa oroligheterna, men efter ett tag sker kompromisser. Bandkvarnarna får verka enbart under strikta restriktioner. Sen legaliseras de helt och hållet. Vind och vattendrivna sågverk finns nu även de. De bränns visserligen ofta ner av rasande folkmassor, men på sikt är motståndet lönlöst. Myndigheterna är nämligen vid det här laget inte längre så oroliga över att arbetare blir till tiggare. Eller, snarare, de ser nu problemet på ett annat sätt. Man inför lösdriverilagar. Det blir olagligt att vara arbetslös.

Tiggare hade visserligen alltid funnits, men de utgjorde inget problem. De var på sätt och vis lika delaktiga i den gudomliga ordningen som jobbarna, krigarna och bedjarna. Tiggarna möjliggjorde för de rika att kunna visa sig givmilda och inom kyrkan kunde tiggeri rent av vara ett ideal. Dominikan och Franciskanordnarnas medlemmar kallas för tiggarmunkar. Fattigdom var ett positivt ideal inom den kristna idévärlden. Men när tiggarna blir fler och fler ställer det till med bekymmer. Tiggeri börjar ses som ohederligt, de anklagas för att vara lata, arbetsskygga. Samhällets lösning heter förvaring. Härbärgen – hospital – är en gammal kyrklig institution för den gamla tidens tiggeri. Kyrkan visar barmhärtighet genom att ge mat och husrum till de fattiga, till tiggarmunkarna och till pilgrimerna. Men hospitalen börjar bli överfulla. Den världsliga makten tar över fattigvården och nya ideal införlivas i verksamheten. Arbetsplikten. I Holland – landet blir en stormakt under 1600-talet – är man uppfinningsrik. Man placerar de arbetsskygga lösdrivarna i en låst kammare som sakta fylls med vatten. I kammaren finns en pump med vars hjälp man kan pumpa ut det tillströmmande vattnet. Det är absolut nödvändigt att göra så, om man nu inte vill drunkna. Den arbetsovillige lär sig på detta sätt att vänja sig vid kroppsarbete och att göra rätt för sig. Fysisk och själslig uppfostran i ett. De olika arbetshusen som brer ut sig över kontinenten är naturligtvis till för de arbetsskyggas egna bästa. De är till en början olönsamma, deras funktion är ju uppfostran och inget annat, men snart kommer man på att arbetshusen kan göra större nytta för hela samhället. De privatiseras. Fabriken är född.

*

Francis Bacon (1561 – 1626) var en visionär tänkare. Renässansen innebar att man började romantisera antiken, att man ville återuppnå det höga stadium av civilisation som fanns dolt i det förflutna. Begreppet medeltiden myntades under denna tid. Nu var vi tillbaks, eller i alla fall snart tillbaks, till denna antika guldålders välstånd. Francis Bacon tog ännu ett steg. Han hävdade att vi kunde komma längre. Att vi kan blicka framåt och åstadkomma saker som tidigare folk aldrig uppnått. Genom att anamma vetenskap, förnuftstro och rationellt tänkande kan vi nå nya stadier av välstånd. Detta var ett nytt tankesätt. Hans lilla skrift Det nya Atlantis är en tidig science fiction inspirerad av Thomas Mores Utopia. I Bacons utopi – en ö i Stilla havet som kallas Bensalem – finns maskiner som är makalöst sofistikerade och som utför saker ingen kunnat drömma om. Här finns u-båtar och hörapparater, artificiellt ljus och vad som med lite fantasi kan beskrivas som telefoner och ljudinspelningsutrustning. Man har instrument som kan skåda långt bort och andra som kan skåda långt inuti det lilla. All vetenskap organiseras i en institution som kallas ”Salomons hus”. Salomons hus är en enorm anläggning med artificiella grottor och bassänger, trädgårdar och djurparker, observatorier och laboratorier. Man utför storskaliga djurförsök, man förädlar och manipulerar växter att bära större frukter och förmår dem att gro snabbare än sitt naturliga förlopp. Vetenskapsmännen i Salomons hus systematiserar och analyserar de vetenskapliga rönen, drar slutsatser till nya teorier och försöker fundera ut hur kunskapen kan leda till praktisk nytta, kunskap som man senare förmedlar till staten, till allmänheten och till nya generationers forskare. Invånarna på Bensalem betraktar kunskapen som den största rikedomen.

Till skillnad från Mores Utopia får vi veta lite om den politiska organiseringen av Bensalem. Det tycks vara en monarki. Invånarna är kristna.

Bacon fick rätt i mycket av sina visioner om framtida prylar och företeelser. Men han kunde inte förutse de sociala, politiska och kulturella förändringar som alltid kommer med de teknologiska förändringarna. Framtiden skulle komma att instifta stora vetenskapliga laboratorier och forskningscenter inte helt olika Salomons hus. Det första, brittiska Royal Society, hade Francis Bacon som uttalad förebild. U-båten, hörapparaten och mer och mer sofistikerade och effektivare maskiner, drivna av nya och effektivare energikällor, skulle även de uppstå. Men de förutsatte – eller kanske skapade – nya institutioner, nya sociala relationer och nya politiska ideal. Att bönder och hantverkare skulle lämna sina hem för att i stället arbeta i något som kallades fabriker där de stod vi maskiner någon annan ägde, för att skapa något de inte själva fick sälja i utbyte mot en lön som långt understeg värdet av det som skapades, var nog ganska svårt att förutse i början av 1600-talet.

Det finns en ganska rolig paradox med Francis Bacon. Hur visionär och nyskapande han än var så missade han fullkomligt att ta till sig de vetenskapliga framsteg som skedde under hans egen samtid. Han förkastade tanken på att jorden skulle kretsa kring solen, en tanke som lagts fram av Kopernicus redan innan Bacons födelse och som bekräftades bortom allt rimligt tvivel genom Johannes Keplers och Galileo Galileis forskning som pågick då Bacon skrev sin rationella vetenskapsfilosofi. Samma sak var det med de flesta andra upptäckter som vad vi idag kallar den vetenskapliga revolutionen frambringade. Bacon trodde inte på Gilberts teorier om magnetismen och missade Vesalius nyskapande anatomi. Inte ens William Harvey, blodomloppets berömde upptäckare, fick uppskattning hos Bacon. Som Bertrand Russel skriver:

”Ännu mera överraskande är, att han icke synes ha känt till Harveys verk, fastän denne var hans läkare.”

*

Ett trähjul i ett vattendrag kopplat till en axel som förmår en sten i ett kvarnhus att rotera. Böndernas sociala liv ändras. Staten stärks, slaveriet försvinner. Och i takt med att kugghjul och växlar läggs till kvarnen blir världen global, slaveriet återkommer. Mer komplexitet och ångkraft. Fabriksarbetare, slaveriet minskar. Vårt tankesätt förändras radikalt. Våra politiska institutioner byts ut. Vår kultur förändras.

Hänger det ihop? Hur?

*

Den vetenskapliga revolutionen. Det är vad det ibland kallas. De olika upptäckterna och uppfinningarna som tar fart under framförallt 1600-talet i Europa. Man kan sätta Kopernicus verk De revolutionibus orbium coelestium från 1543 som startpunkt om man vill. Någon har föreslagit uppfinnandet av glasögonen som en avgörande faktor. Vi kan istället tala om världssystemets uppkomst. Eller kapitalismen. Eller industrialismen. Här krävs nya utgångspunkter. Nya individer. Columbus kanske, eller rent av Gutenberg. Ångmaskinen är populär vad gäller startpunkten för industrialismen, men då är vi inne på 1700-talet. Oavsett vad vi tar för utgångspunkt eller vad vi kallar det, så berör de alla samma sak. Hur västvärlden börjar gå om resten av världen. För så är det. Columbus felsegling ledde snart till en global värld där delar av Europa snart kommit ikapp Osmanska riket, Kina, Persien och Indien. En likvärdig spelare bland de stora. Men nu inträffar det nya. Europa drar ifrån. Vi går in i en ny historisk fas.

Vi gillar sånt. Tydliga avgränsningar. Individers enskilda upptäckter. En särskild innovation eller uppfinning som utgångspunkt. Namngivna historiska perioder. Ibland är utgångspunkten bara en markör, en symbolisk händelse. Ibland tänker man i kausala orsak-verkan samband. Om Kopernicus inte skrivit sin bok, om Columbus inte korsat Atlanten, då skulle inte heller det följande inträffat. Glas var inte särskilt välutvecklat i Kina. Det behövdes inte då de använde porslin till dryckeskärl, vilket européerna länge var avundsjuka på. Glashantverket förfinades och av en slump kom någon på att en rätt slipad glasbit kunde läggas på ett bokblad och förstora texten. Ett under för de med nedsatt syn. Någon kom därefter på glasögonen. Sen kikaren, en enorm fördel till sjöss liksom snart även i krig. Galileo riktar kikaren mot natthimlen och bevisar Kopernicus teori om att jorden kretsar kring solen. Ny vetenskap måste till, religiösa dogmer ifrågasätts. Mikroskopet uppfinns, nya okända världar upptäcks, mediciner uppfinns. Så här kan vi se historien om vi vill. Om en europé upptäckt porslinets gåta på 1200-talet hade glashantverket minskat i betydelse och händelsekedjan som just skissats aldrig inträffat. Men vi kan aldrig med säkerhet säga så. Vi kan se historien som en rad händelser men inte med säkerhet hävda att om inte X då inte heller Y utan istället Z. Men vi kan kanske se mönster och samband. Kanske kan vi dra några slutsatser av det. Kanske kan vi då förstå nuet bättre. Kanske kan vi ana framtiden bättre.

*

De revolutionibus orbium coelestium innebar en revolution. Jorden snurrar kring solen, inte tvärtom, skriver Kopernicus. Hela världsbilden rubbas och upptäckten leder till att en ny fysik måste utarbetas och vetenskapen frodas. Om inte X då inte heller Y…

Det är en lite rolig slump att vi ofta säger så om just det verket, den kopernicanska revolutionen, Kopernicus revolution. I titeln finns ju just ordet revolutionibus. Revolution i denna gamla bemärkelse betyder dock något annat. Det betyder att rotera ett varv. En återgång. Tänk en revolver. Vår moderna betydelse av ordet revolution kommer från de omtumlande och våldsamma händelserna i Frankrike under slutet av 1700-talet.

Den ärorika revolutionen kallas händelserna i England ett århundrade tidigare, 1688. Revolution kallas den just för att den ansågs återställa den ursprungliga ordningen. När Edmund Burke 1790 fördömer händelserna på andra sidan Engelska kanalen i starkast möjliga ordalag ogillar han särskilt att det hela benämns just revolution. Den ärorika engelska revolutionen sökte ju till att kunna härleda allt vi besitter ur våra förfäders arv, som han skriver. Fransmännen däremot är ju inte riktigt kloka.

”Själva tanken på att skapa en ny regering är tillräckligt för att fylla oss med avsmak och skräck.”

Fransmännen hävdar också inledningsvis att de vill återställa en gammal ordning men revolutionen fortgår, blir radikalare, våldsammare, och snart vill man inte länge tillbaks. Man vill framåt.

*

När vi kommer fram till det tidiga 1800-talet och de berömda ludditernas uppror mot de nu ångdrivna och ännu mer sofistikerade väverimaskinerna är skillnaden mot Anton Müllers Danzig total.

Det massiva militanta arbetarupproret slås ned med en enorm brutalitet och sabotage av maskiner beläggs med dödsstraff. England är återigen ett föregångsland.

Det som hade hänt under tiden var att eliten nu var utbytt. Istället för en aristokrati som byggt sitt välstånd på jordägande närmade sig nu fabriksägaren samhällets absoluta topp. Den gudomliga ordningen skulle snart även den vara utbytt. Istället för hantverkare och bönder som jobbar i hemmet och säljer sin produkt på den lokala marknaden fick vi arbetare som går till fabriken för att vid maskinerna massproducera varor till en världsmarknad i utbyte mot lön.

*

Den sociala och kulturella förändring som den nya tiden medförde innebar att Bacons visionära synsätt slog igenom. Vi kan nu tänka oss att teknikutveckling och förändring är något positivt. Franska revolutionen har dessutom tänt ett hopp om att även politisk förändring är möjlig. Ludditernas uppror är den sista dödsryckningen för idén om att vi kan gå bakåt. Att förhindra teknisk utveckling ses idag av de allra flesta, hög som låg, som något korkat. Vi får ständigt nya prylar och vi kan fantisera om och försöka förutspå hur denna teknikutveckling kan komma att se ut i framtiden. Men kan vi tänka oss hur den teknologiska förändringen kommer att påverka vår kultur och våra sociala relationer?

Ludditernas nederlag innebar dock inte slutet för arbetarkampen. Det kan snarare ses som ett startskott för något nytt. Kan rättvise och jämlikhetstanken, fast rotad i massornas moral, kombineras med det nya tankesättet så väl som med det militanta upprorets praktik? Det kan det.

Vi gillar som sagt uppdelningar i perioder. Redan Hesiodos delade in historien i olika åldrar då han var verksam på 7 eller 800-talet före vår tideräkning. Medeltiden är den nedsättande term som renässanshumanisterna använde gentemot sina skolastiska föregångare. Sedan 1700-talet talar vi i norden om stenåldern, bronsåldern och järnåldern. 1700-talet i sin tur, kallas ibland upplysningen och utmärker sig genom att flera nu använder just den benämningen om sin egen tid. Ingen på stenåldern, bronsåldern, järnåldern eller medeltiden visste vilken tidsepok de genomlevde. Ingen firade dagen då medeltiden gick över i renässansen. De upplysta vet för första gången var de befinner sig. I Skottland ställer filosofer upp trappmodeller med olika utvecklingsstadier. Från jägare till herdar till bönder till handelsmän. Vi befinner oss på toppen av utvecklingen. Själva begreppet – utveckling – är nytt i vårt medvetande. Att samhället likt en blomma slår ut mot det större, komplexare, vackrare. I svallvågorna efter ludditernas nederlag tar man så nästa logiska steg. Man lägger till ett trappsteg, det som komma skall. Man säger: vi lever idag under bourguasin i morgon kommer socialismen. Från mörkret stiga vi mot ljuset.

*