Månad: april 2020

Devs och den fria viljan

(Spoilervarning, se Devs på HBO eller ladda ner det illegalt någonstans)

I Alex Garlands HBO-miniserie Devs har nått hippt dataföretag i Silicon Valley i en nära framtid eller parallell samtid lyckats bygga en kvantdator som fungerar som en slags tidsmaskins-tv. Man kan titta bakåt i tiden och var som helst i världen och de ser då bland annat Jesus dö på korset*, Jean d´Arc brännas på bål och Marilyn Monroe knulla.

Man kan även se framåt med den här maskinen, något som visserligen är förbjudet för de anställda. Men för chefen Forest och hans förman/älskarinna Katie som tillåts göra detta är resultatet väldigt nedslående – det visar sig nämligen att allt som maskinen visar kommer hända sen också faktiskt händer. Även om man, som för att testa, försöker göra något annat.

I en kuslig scen bryter Howard mot reglerna och ställer in maskinen på att visa den samlade personalen en sekund in i framtiden. De ser sig själva som i en spegel, bara att spegelbilderna rör sig eller talar strax innan de själva rör sig eller talar, vilket orsakar stort obehag och förvirring.
För Forest och Katie, som redan ägnat sig en hel del åt att se sina framtider, och, visar det sig, där fått se Forests grymma öde, tycks de båda ha blivit till hålögda och deprimerade cyniker.

För detta betyder ju att universum är deterministiskt och att den fria viljan inte existerar. Vilket gör hela tillvaron fullkomligt meningslös.

För det är ju så det brukar heta. I ett Filosofiska rummet jag hörde nyligen så pratade de om just det där, inte om Devs, men om den fria viljan. En professor i neurovetenskap, Peter Århem, lät uppriktigt upprörd när frågan kom på tal – om universum är deterministiskt blir ju allt helt poänglöst, alla diskussioner om det hela likaså, då det ju redan är förutbestämt, vilket han ständigt avbröt de andra deltagarna för att påpeka. Framförallt Sofia Jeppson som förgäves försökte föra nått slags resonemang om att det nog inte spelar så stor roll oavsett vilket.

Lena Andersson, författare och liberal åsiktsperson, satt också i studion och sa även hon, dock något mer balanserad, att nä, universum är nog inte deterministiskt och det skulle bli jobbigt om det var det. Det vore ju förödande om den fria viljan inte existerade för en politisk person, liksom.

För den fria viljan är vår gud. Den har växt fram genom kristendomens krav att välja tron på Jesus som guds son, utvecklats genom upplysningsfilosofernas koncept om inneboende, absoluta individuella rättigheter. Därefter blev den fria viljan grunden till att legitimera den rådande ordningen då först den borgerliga offentligheten och därefter det demokratiska styrelseskicket utvecklades.

Vilket kom ganska lägligt då vetenskapen i samma veva drog undan mattan för guds existens, vilket nyss varit garanten för den politiska ordningen. Gud dog men den fria viljan tog hans plats, vi blev fria att bestämma över oss själva och fria att gemensamt styra vår värld efter våra viljor.

Men vad händer då vetenskapen förklarar att även denna vår nya gud inte existerar? Även om vi inte är nära att uppfinna en kvantdata-tv som kan se in i framtiden så finns det en hel del som pekar på att mekaniska orsakssamband kan förklara det mesta.
Hjärnforskare utför experiment som bevisar att vår hjärna bestämmer sig först och att vi därefter hittar på ett förment rationellt argument till vårt val. Vilket bara är det senaste i raden av upptäckter.

För ju mer vi lär oss om universums uppbyggnad och partiklarnas beskaffenhet, ju mer mekanisk världen blir, desto mindre blir vårt eget utrymme. Vi lever på en obetydligt liten fläck i en enorm rymd och har utvecklats genom evolutionens urval under årmiljonerna. Vi består i grunden av atomer skapade genom kollapsande stjärnor, vilka i sin tur skapades i Big bang som sin tur möjligen bara är en av oändliga skapelser i en oändlig kedja av skapelser.

Är det inte så som Katie säger till Lily, Devs huvudperson och hjältinna – allt som händer är bara verkan skapad av tidigare orsaker i en lång kedja. I princip kan detta beräknas, det handlar bara om datakapacitet. Allt är förutbestämt, det är helt enkelt så universum fungerar.

En annan påtaglig likhet mellan den fria viljan och gud är hur reaktionen på deras respektive död ser ut. Resonemangen i Filosofiska rummet låter anmärkningsvärt likt de kristnas påhopp på vetenskapen förr i tiden, liksom vad religiösa än idag kan hävda.
Alltså att avsaknaden av gud dels gör tillvaron meningslös och dels upphäver fundamentet för moralen.
Jag kan bara sitta med armarna i kors och skita i allt, eller så kan jag bete mig hur illa som helst och motivera detta med att det ändå var bestämt på förhand. Och mer specifikt för vårt system – varför ska jag bry mig om att rösta eller engagera mig i samhällets alla krav på olika val om allt redan är bestämt på förhand?

Någon slängde i Filosofiska rummet fram tanken på att så länge vi bara upplever att den fria viljan existerar, ja då gör det ju inte så mycket om den ändå inte gör det. En variant på Voltaires gamla tes om att om gud inte finns så bör vi uppfinna honom.

Märkligt nog anmärktes knappt, ens i ett radioprogram som liksom handlar om filosofi, att det här med den fria viljan – och den totala ångesten inför tanken på en avsaknad av en sådan – är något ganska nytt. Spengler skrev någonstans i Västerlandets undergång att alla filosofiska dispyter om detta är en företeelse specifikt för den västerländska (eller ”faustiska”) kulturen, till vilken han menar ungefär västvärlden de senaste 1 000 åren eller så. Det är alltså inte alls denna ”eviga” fråga, som det påstods i Filosofiska rummet.

För den som försökt sätta sig in i andra tänkesätt blir det också uppenbart hur ödestro och liknande i princip varit regel snarare än undantag genom historien. De gamla grekernas dramer handlar ofta om en profetia som spåtts huvudpersonen från födseln, som denne sen försöker undkomma. Det misslyckas varje gång. I Eddan finns flera exempel på liknande historier, i de isländska sagorna likaså.

I öst verkar det vara en grundförutsättning för hela det filosofiska tänkandet. Vi är alla en del av samma världsallt och våra upplevelser är bara perspektiv inom samma helhet, att just du tror att du tänker dina egna tankar är bara, liksom allt annat, en illusion.

I Kina finner sig folk i sin lott med ödet som tröst, eller himlen, som de säger. Det kinesiska begreppet himlen (Tiāntáng) är svåröversatt och liknar ibland nån slags panteistisk gudom, en naturkraft eller ödet.

Och alla dessa religiösa, filosofiska och politiska system fungerade och fungerar ändå, på ett eller annat sätt, i förening med olika etiska och moraliska förhållningssätt.

Det betyder inte att en gammal viking eller grek genast skulle svarat nej på frågan om den fria viljans existens, snarare att de skulle betraktat frågan som antingen obegriplig eller meningslös.

Guds död innebar stora förändringar, fast ändå inte. Tron på en gudomlig ordning byttes bara ut mot tron på en ordning, som nån deppig sociolog sa. Världen avförtrollades. Samtidigt skedde enorma vetenskapliga, politiska och sociala förändringar.

Hur ser en värld utan den fria viljan ut? Är det en sådan värld vi alla kommer vakna upp i efter den postmoderna skärselden?

Det är lite kul att man i Devs sätter just en Silicon Valley-entreprenör i centrum för det här dilemmat. De där uppblåsta megalomana Messiasfigurerna som tror de kommer leva för evigt måste ju vara värst drabbade av insikten att deras gudabenådade briljans endast är resultatet av en förutbestämd händelsekedja där deras val inte haft någon betydelse alls. Och man passar även på att slänga in lite (ganska ytlig) kritik mot sociala medier, som i scenen då nån politiker säger till Forest att ingen längre gillar er, fast vi är tvungna att använda era tjänster.

Men Devs slutar i besvikelse. För den fria viljan gör sig såklart påmind i en twist på slutet och det blir nått pseudoreligiöst sci-fi-efterliv med nått resonemang om multipla universum istället**. Vad som hade kunnat bli ett klassiskt inspirerat drama om en tragisk man som möter sitt förutbestämda öde blir det istället mest fånigt.

Det är väl för tidigt att avskaffa den fria viljan, ens i fiktionen. Det är som i The Day the Earth Stood Still från 1951. I en scen återupplivar roboten från Mars en död människa, vilket var för magstarkt för filmbolaget som krävde en manusändring där någon förklarar att den återupplivade mannen kommer dö en tid senare. Endast Jesus kan återuppliva döda, inte påhittade robotar från yttre rymden, inte ens i fantasin, i 50-talets Hollywood.

* Han är otroligt lik den Jesusbild som blev poppis i Västeuropa under sen medeltid som sedan dess blivit standard.
** Okej, det är inte helt ointressant det heller, den där Matrix-grejen som Nick Boström gjort en nyspinn på nyligen och som har starka kopplingar till framförallt buddismen. Men då det typ bara slängdes in snabbt på slutet kändes det mest onödigt för storyn.

Mot demokrati. Del IV, emot val

Betydligt intressantare läsning än Brennan är belgiska statsvetaren David Van Reybroucks bok Emot allmänna val. Reybrouck vill nu inte avskaffa demokratin, tvärtom vill han rädda och vitalisera den.

Och så brukar ju folk i allmänhet säga, det är som Crimethinc påpekade att alla problem med demokrati alltid finner sin universallösning i mer demokrati. Reybrouck är dock väldigt specifik – han vill byta ut val mot lottning.

Att använda sig av lottning inom politiken ter sig nog för de flesta idag som högst märkligt men förr var det en ganska vanlig procedur, och framförallt förknippades det med ett specifikt styrelsesätt – nämligen demokrati. De gamla grekerna, atenarna närmare bestämt, brukar ju få cred för att ha uppfunnit demokratin.
Alla kan väl historien i stora drag, ordet som är en sammansättning av ”folk” och ”styre”, atenarna som samlades på torget för att debattera och ta beslut. Vidare säger skolboksformuleringen att de gamla grekernas demokrati skiljer sig från vår då varken kvinnor eller slavar hade rösträtt. En mer (andravågs-) anarkistisk inriktad kritiker brukar i sin tur påpeka att de gamla grekernas demokrati var direkt och inte representativ, vilket av dessa ses som en bättre och renare form av folkstyre.

Vad Reybrouck lär oss* är att de gamla grekernas system var ganska komplext och även innefattade lottning. Reybrouck menar att Aten inte alls var att betrakta som en direktdemokrati, utan en ”icke-elektoral, representativ demokrati.”** Man hade omröstningar nästan varje vecka men det mesta av arbetet skedde i de representativa församlingarna – vars ledamöter lottats fram. Vissa ämbeten valdes, andra lottades, och olika instanser balanserade varandra.

Lotterisystem förekom även i flera städer under renässansen. Ett väldigt komplicerat system för att utse Doge (ungefär motsvarande president) som innefattade både val och lottning tillämpades i Venedig, och detta behöll man ända fram till Napoleon marscherade in 1797. I Florens lottade man fram regeringen och olika funktionärer, som bara fick sitta en ganska kort tid och även här blandade de med val och kandidaten var tvungen att bli nominerad för vara valbar (eller lottningsbar?).

I San Marino lottade man fram sina två guvernörer ”bland rådets sextio ämbetsmän” ända fram till mitten av 1900-talet. För att nämna några exempel.

Det rör sig alltså inte om lottning i enskilda frågor, så som skedde under den svenska lotteririksdagen (som inte nämns i boken), utan att man utser representanter via lottning istället för genom val. För det är just val som orsakar problem enligt Reybrouck.

I vad som bara är ett kort sidospår kritiserar han bland annat idén med ”demokratiexport” och pekar på den förödelse framförallt USA skapat då de försökt införa demokrati i Afghanistan och Irak. Även om införandet av valprocesser ständigt leder till våld och korruption är detta de ständiga kraven för att ge bistånd.

”Lokala demokratiska och protodemokratiska institutioner (byråd, traditionell konfliktmedling, uråldrig rättskipning) har inte skuggan av en chans […] Val är den nya trons sakrament, ritualer som anses livsnödvändiga och vars form är viktigare än innehållet.”

Om detta hade man nu kunnat säga mycket, men Reybrouck är mer intresserad av att reformera demokratierna i väst. Likt Brennan har han en del kritik mot rådande ordning som ibland träffar ganska rätt och likt Brennan har han en hel del idealistiska villfarelser.

Den stora oron för Reybrouck tycks nämligen vara den ökade polariseringen och misstron mot det politiska systemet. Om vi bara låter slumpen istället för valprocedurer utse folkrepresentanterna kommer dessa kunna sköta landets affärer alldeles ypperligt. Vi slipper politiker som mest bryr sig om sina varumärken och utsikterna till att bli omvalda, vi kan motverka lobbyisters inflytande liksom mediernas fördummning och personfokus kommer försvinna.

Till hjälp ska de framlottade representanterna dessutom få hjälp av en arsenal byråkratexperter som ska guide dem rätt och ge dem viktiga kunskaper. Istället för polariserande val så kommer vi få en mysig konsensuskultur och tilltron till staten och samhället kommer öka. Ungefär så går resonemanget.

Det rör sig alltså om samma problem som hos Brennan, politiken är ett allmänintresse och sjukdomssymptomen som hopar sig (politikerförakt, misstro mot institutioner osv) är uppmaningar till en återställning, den abstrakta demokratin måste räddas, allt måste förändras för att inget ska förändras.

Istället för den amerikanska snällistlibertarianen Brennan har vi i Reybrouck en europeisk sossereformist, båda är i något avseende ”radikala”, ”tankeprovocerade” eller ”modiga” inom den liberaldemokratiska mittfåran, men de flyttar sig heller aldrig utanför denna mittfåra.

Det blir extra tydligt i det något senare skrivna efterordet som finns med i den svenska utgåvan. Där understryker Reybrouck att hans idéer nu visat sig vara viktigare än någonsin, vilket bevisas av… [trumvirvel]
Trump och Brexit!

Det finns ändå en del bra saker i den här boken. Kritiken av hur medier i symbios med yrkespolitiker förvandlat vad som en gång var en procedur för gemensamt beslutsfattande till ett stort skämt är bra, liksom den historiska översikten är väldigt intressant.

Själv tänker jag att det där med lottning definitivt är värt att pröva, och i mindre skala är det ju bara att sätta igång.

Att rent praktiskt erkänna lottning som ett demokratiskt instrument vid sidan av direkta omröstningar och valda representanter är en bra början. Med detta finns det ju sen otaliga modeller att experimentera med.

Vore inte lottning en ganska effektiv åtgärd för att rubba en stelnad förening där samma lilla klick styr och ställer och som bara kör i samma hjulspår år ut och år in? Varför inte lotta mötesordförande, sekreterare, justerare osv för varje möte? Finns det kanske kommittéer i till exempel en fackförening som man (helt eller delvis) kunde utse genom lottning? Kanske rent av förtroendeposter?

Okej, ovanstående låter kanske mest dötrist och inte riktigt lika omvälvande som Reybroucks politiska förslag, att reformera Sveriges föreningsliv är väl inte direkt någon fråga som kommer engagera massorna. Det kanske är jag som har brist på fantasi eller bara är allmänt tråkig, men denna tillämpning av lottning ser jag faktiskt en viss potential i.

* Mig, jag hade i alla fall ingen aning om allt detta.
** Vårt eget system skulle nog inte ens klassats som demokratiskt enligt äldre kriterier, snarare som nån slags val-aristokrati.

En till

Skrev ju nyligen att det finns två svenska översättningar av ISAIF. Upptäckte nu att det faktiskt kom en till förra året på Bokförlaget Hansson & Bruce. Erik Philipsson heter översättaren till den här. Märkligt ändå att ett manifest från 1995 översattes till svenska först 2017 för att 2019 översättas två gånger till.

Jag började faktiskt själv med en översättning för ett par år sedan som ett litet hobbyprojekt. Det var klurigt och jag körde tidigt fast då jag inte kom på någon bra svensk motsvarighet till ordet ”indignities”. Sen hörde jag om att Nilssons översättning var på gång och lade ner projektet.
Och nu har vi alltså tre olika svenska översättningar. Får se om det blir en komparativ analys framöver, de har i alla fall lyckats få till tre olika titlar, Det industriella samhället och dess framtid (Bibliotek), Industrisamhället och dess framtid (Vertigo) samt Industrisamhällets framtid (Hansson & Bruce).

Den sene Ted Kaczynski

Berättelsen om unabombaren slutar ju alltid med fängslandet, eller kanske rättegången och domen. För de som är lite mer insatta så läser man ibland manifestet, som kanske kommenteras och diskuteras på lite större allvar än vad som görs i sensationsreportagen.*

Få tycks känna till att Kaczynski faktiskt fortsatt skriva en hel del från fängelset. Allt tyder på att han inte hade någon som helst kontakt med likasinnade under tiden han genomförde sina attentat, men uppmärksamheten som hans fängslande fick ledde till att han blev en superkändis i den lilla subkultur och ideologi som anarkoprimitivismen och ekoanarkismen utgör.

John Zerzan, till exempel, kan sägas ha gjort karriär på Kaczynski då han först blev (ö)känd för allmänheten som ”universitetslektorn som försvarar unabombaren”. De två träffades, brevväxlade flitigt och Ted medverkade så småningom i hans tidskrift Green Anarchy. I några gamla nummer från början av 00-talet jag har dyker han upp ett par gånger. I den fasta avdelningen ”Prisoners of war” står han ständigt listad med kontaktinformation för den som vill brevväxla, tillsammans med bland många andra Mordechai Vannunu, Birgitte Mohnhaupt och Mumia Abu-Jamal. I den korta sammanfattningen heter det ”scentenced to multiple lifetimes in prison for the ”unabomber” bombing attacks against industrialist scums.”

I en kort insändare i höst- och vinternumret från 01-02 klagar Kaczynski över en artikel i föregående nummer där någon hävdat att EZLN skulle motsätta sig teknisk utveckling. Subcomandante Marcos är sannerligen inte motståndare till civilisationen, och vill Zapatisterna göra skillnad borde de göra sig av med honom ”!muy pronto!”, skriver Ted. Det är en gammal historia som ständigt upprepar sig, då ”True and genuine popular rebellion is taken over by sophisticated leftist intelectuals” varpå de förråder saken.
”The leftists have done this again and again. When will people ever lern? When will you, green anarchist, ever learn?”

I vårnumret 2002 medverkar han med en längre artikel, ”Hit where it hurts”. Den börjar med en allmän strategi om hur man bör prioritera sina kampmetoder så att systemet inte kan avväpna dem och mynnar därefter ut i en lätt maskerad uppmaning till mord på forskare inom bioteknik. Den har dock försetts med en brasklapp från tidningsredaktionen som svarar direkt efteråt.
Efter att de framhållit att de helhjärtat ser Ted Kaczynski som en politisk anarkistisk fånge och duktig strateg finns det ändå en del saker de vill kritisera – nämligen unabombarens problematiska förhållande till feminism.

Ted framhåller, liksom i manifestet, att antiteknik måste gå före allt annat vilket får redaktionen att påpeka att ”compulsory heterosexuality, socialy-enforced sexual conformity, racism, mysogyny and class division are all products of a hiearchial, patriarchial power structure” osv, osv i välkänd aktivismprosa anno millennieskiftesåren.

Det hela är ju ganska märkligt. Vi snackar alltså om en subkultur som inte har några problem med att publicera en dömd mördares strategidokument för fortsatt terror i syfte att krossa civilisationen och föra mänskligheten tillbaks till en ny stenålder. Men de beter sig samtidigt som vilka pk-kärringar som helst. Jag undrar mest hur Ted hamnade här, det rör sig ju helt uppenbart om de där ”översocialiserade vänsterister” han varnar för i manifestet…

Jag kan inte detaljerna bakom det hela, men någon slags brytning med John Zerzan verkar ha kommit till, han snackar i alla fall en del skit om honom i Technological slavery från 2010. Boken är utgiven tillsammans med David Skrbina och har undertiteln ”The collected writings of Theodore J. Kaczynski”, vilket inte är riktigt sant då bland annat novellen Ship of fools saknas och då enbart första delen av ovan nämnda ”Hit where it hurts” finns med (vilket visserligen är lätt att förstå).

Det är egentligen inga nya spår eller nya ämnen Kaczynski kommer med, allt är förenligt med, och i samma anda som, hans manifest (ISAIF som det genomgående kallas och som, något korrigerad för stavfel, finns med även här).

Det är inte så att Ted kommer ut som allmän proffstyckare eller visar nya sidor och intressen, men han broderar ut texten och svarar på en del kritik. Många av texterna – det är dels artiklar, dels brevväxlingar – är läsvärda och jag tycker mig se en högre nivå både intellektuellt och språkligt. I ”The truth about primitive life: a critique of Anarcho-primitivism” dömer han ut många i de egna leden, liksom många nutida antropologer, som drömmare. Återgången till ett förcivilisatoriskt samhälle kommer inte bli en tebjudning och forna tiders jägar- och samlarkulturer var inga hippiekollektiv. Återigen är det dessa ”leftists” som ställer till det.

Spåret med vänsteristerna som tar så stort utrymme i manifestet släpper han nämligen inte taget om. Då han får utveckla resonemanget, bland annat i ”The system´s neatest trick”, kommer han visserligen fram till en del poänger, men det blir samtidigt svepande.
Han sammanfattar problemet så här: (a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det. För systemet är varken rasistiskt eller misogynt i sig.

Antirasister som kämpar för att svarta ska jämställas vita i arbetslivet, feminister som bidrar att få ut hemmafruar på arbetsmarknaden och fler kvinnliga chefer, miljöaktivister som bidrar till energieffektivare maskiner och återvinning – de hjälper bara till att effektivisera det teknologiska systemet. Och i bakgrunden ligger en psykologisk komponent, ”översocialisering”, det tillstånd där vänsteristen tror sig vara en rebell men i själva verket bara har tillägnat sig systemets värderingar ännu mer, vilket han inte fattar. Så går resonemanget, och det är inte helt ointressant även om det såklart kan kännas lite meningslöst för alla som inte redan är övertygade om att störtandet av civilisationen är av största vikt.

Men det tröttsamma är framförallt att dessa ”leftists” ju är ungefär samma ”vänstern” det ständigt tjatas om i det här landet, de där som alla hatar, de ”postmoderna” eller ”politiskt korrekta” eller ”identitetspolitiska” socialliberalerna. De är ju en tacksam grupp att använda som slagpåse, inte minst då man är svepande i sin kritik och angriper en tendens man tycker sig se och inte verkliga personer eller exempel.

Då Kaczynski faktiskt kallar sig anarkist hade det varit rimligare om han gick i polemik mot alla de som hävdar att ett fritt och decentraliserat samhälle faktiskt kan existera utan att man går tillbaks till bondesamhället. En kritik mot anarkosyndikalismen eller en figur som Murray Bookchin hade varit mer givande, och lite mer att bita i för Ted.

Men vänsteristspåret är ju inte huvudpoängen. Det övergripande är teknikfientligheten och resonemanget att civilisationen är oförenligt med människans frihet. Kompromisslösheten i denna filosofi, och de implikationer det får om man drar det till sin spets gör liksom allt annat helt meningslöst och vänder upp och ned på det mesta, vilket är just vad jag uppskattar. Men vänsteristkritiken kopplas tydligare ihop med teknikkritiken i dessa senare texter än i manifestet.

I den nämnda kritiken av andra likasinnade skriver han till exempel att många pratar med förskräckelse om vår individualiserade tidsålder och hur gamla kollektiva gemenskaper försvunnit. Kaczynski menar att det i själva verket är tvärtom. Utvecklingen går från individuell till kollektiv, inget annat.

Hela vår tillvaro bygger ju på enorma samarbeten över hela världen, vi är bara kuggar i maskineriet. ”What gives modern society a superficial appearence of individualism, independence, and self-reliance is the vanishing of the ties that formerly linked individuals into smal-scale communities.” Jo, gamla tiders kollektiva gemenskaper försvinner mer och mer, men de ersätts ju av industrisystemet istället. Vi tillhör nu ett kollektiv av hundratals miljoner människor istället, även om byn och storfamiljen försvunnit. I en annan artikel heter det att alla ”are now converging rapidly toward a common culture and a common way of life, and they are doing so because of their common technology.”

Att många, speciellt då anarkoprimitivister och pk-antropologer som artikeln vänder sig emot, menar att det är tvärtom är ännu ett exempel på ”leftism”. Kollektivism är systemets värderingar, vilket vänsteristerna översocialiserats i, därefter inbillat sig vara något rebelliskt och sedan tror sig ha funnit i det förflutna, vilket man romantiserar. Resultatet blir att man tror att man kämpar mot systemet genom att bekämpa dess ”individualism” när man i själva verket hjälper det.

Mer filosofisk blir han då han försöker sig på en kritik av moralbegreppet i ”Morality and revolution”, liksom hans historiesyn broderas ut mer från de korta passagerna i manifestet. Bland mycket annat.

Ytterligare en bok av Kaczynski, Anti-Tech Revolution: Why and How, kom ut 2016. Den ska i sin tur bara vara första delen i ett större och mer sammanhållet arbete. Det får väl bli ett senare inlägg om detta.

* Podden Stormens utveckling gjorde så nyligen då programledaren Ola Söderholm tillsammans med Johannes Nilsson (som alltid lyckas nämnas här då jag skriver något om Kaczynski…) höll bokcirkel om manifestet.