Devs och den fria viljan

(Spoilervarning, se Devs på HBO eller ladda ner det illegalt någonstans)

I Alex Garlands HBO-miniserie Devs har nått hippt dataföretag i Silicon Valley i en nära framtid eller parallell samtid lyckats bygga en kvantdator som fungerar som en slags tidsmaskins-tv. Man kan titta bakåt i tiden och var som helst i världen och de ser då bland annat Jesus dö på korset*, Jean d´Arc brännas på bål och Marilyn Monroe knulla.

Man kan även se framåt med den här maskinen, något som visserligen är förbjudet för de anställda. Men för chefen Forest och hans förman/älskarinna Katie som tillåts göra detta är resultatet väldigt nedslående – det visar sig nämligen att allt som maskinen visar kommer hända sen också faktiskt händer. Även om man, som för att testa, försöker göra något annat.

I en kuslig scen bryter Howard mot reglerna och ställer in maskinen på att visa den samlade personalen en sekund in i framtiden. De ser sig själva som i en spegel, bara att spegelbilderna rör sig eller talar strax innan de själva rör sig eller talar, vilket orsakar stort obehag och förvirring.
För Forest och Katie, som redan ägnat sig en hel del åt att se sina framtider, och, visar det sig, där fått se Forests grymma öde, tycks de båda ha blivit till hålögda och deprimerade cyniker.

För detta betyder ju att universum är deterministiskt och att den fria viljan inte existerar. Vilket gör hela tillvaron fullkomligt meningslös.

För det är ju så det brukar heta. I ett Filosofiska rummet jag hörde nyligen så pratade de om just det där, inte om Devs, men om den fria viljan. En professor i neurovetenskap, Peter Århem, lät uppriktigt upprörd när frågan kom på tal – om universum är deterministiskt blir ju allt helt poänglöst, alla diskussioner om det hela likaså, då det ju redan är förutbestämt, vilket han ständigt avbröt de andra deltagarna för att påpeka. Framförallt Sofia Jeppson som förgäves försökte föra nått slags resonemang om att det nog inte spelar så stor roll oavsett vilket.

Lena Andersson, författare och liberal åsiktsperson, satt också i studion och sa även hon, dock något mer balanserad, att nä, universum är nog inte deterministiskt och det skulle bli jobbigt om det var det. Det vore ju förödande om den fria viljan inte existerade för en politisk person, liksom.

För den fria viljan är vår gud. Den har växt fram genom kristendomens krav att välja tron på Jesus som guds son, utvecklats genom upplysningsfilosofernas koncept om inneboende, absoluta individuella rättigheter. Därefter blev den fria viljan grunden till att legitimera den rådande ordningen då först den borgerliga offentligheten och därefter det demokratiska styrelseskicket utvecklades.

Vilket kom ganska lägligt då vetenskapen i samma veva drog undan mattan för guds existens, vilket nyss varit garanten för den politiska ordningen. Gud dog men den fria viljan tog hans plats, vi blev fria att bestämma över oss själva och fria att gemensamt styra vår värld efter våra viljor.

Men vad händer då vetenskapen förklarar att även denna vår nya gud inte existerar? Även om vi inte är nära att uppfinna en kvantdata-tv som kan se in i framtiden så finns det en hel del som pekar på att mekaniska orsakssamband kan förklara det mesta.
Hjärnforskare utför experiment som bevisar att vår hjärna bestämmer sig först och att vi därefter hittar på ett förment rationellt argument till vårt val. Vilket bara är det senaste i raden av upptäckter.

För ju mer vi lär oss om universums uppbyggnad och partiklarnas beskaffenhet, ju mer mekanisk världen blir, desto mindre blir vårt eget utrymme. Vi lever på en obetydligt liten fläck i en enorm rymd och har utvecklats genom evolutionens urval under årmiljonerna. Vi består i grunden av atomer skapade genom kollapsande stjärnor, vilka i sin tur skapades i Big bang som sin tur möjligen bara är en av oändliga skapelser i en oändlig kedja av skapelser.

Är det inte så som Katie säger till Lily, Devs huvudperson och hjältinna – allt som händer är bara verkan skapad av tidigare orsaker i en lång kedja. I princip kan detta beräknas, det handlar bara om datakapacitet. Allt är förutbestämt, det är helt enkelt så universum fungerar.

En annan påtaglig likhet mellan den fria viljan och gud är hur reaktionen på deras respektive död ser ut. Resonemangen i Filosofiska rummet låter anmärkningsvärt likt de kristnas påhopp på vetenskapen förr i tiden, liksom vad religiösa än idag kan hävda.
Alltså att avsaknaden av gud dels gör tillvaron meningslös och dels upphäver fundamentet för moralen.
Jag kan bara sitta med armarna i kors och skita i allt, eller så kan jag bete mig hur illa som helst och motivera detta med att det ändå var bestämt på förhand. Och mer specifikt för vårt system – varför ska jag bry mig om att rösta eller engagera mig i samhällets alla krav på olika val om allt redan är bestämt på förhand?

Någon slängde i Filosofiska rummet fram tanken på att så länge vi bara upplever att den fria viljan existerar, ja då gör det ju inte så mycket om den ändå inte gör det. En variant på Voltaires gamla tes om att om gud inte finns så bör vi uppfinna honom.

Märkligt nog anmärktes knappt, ens i ett radioprogram som liksom handlar om filosofi, att det här med den fria viljan – och den totala ångesten inför tanken på en avsaknad av en sådan – är något ganska nytt. Spengler skrev någonstans i Västerlandets undergång att alla filosofiska dispyter om detta är en företeelse specifikt för den västerländska (eller ”faustiska”) kulturen, till vilken han menar ungefär västvärlden de senaste 1 000 åren eller så. Det är alltså inte alls denna ”eviga” fråga, som det påstods i Filosofiska rummet.

För den som försökt sätta sig in i andra tänkesätt blir det också uppenbart hur ödestro och liknande i princip varit regel snarare än undantag genom historien. De gamla grekernas dramer handlar ofta om en profetia som spåtts huvudpersonen från födseln, som denne sen försöker undkomma. Det misslyckas varje gång. I Eddan finns flera exempel på liknande historier, i de isländska sagorna likaså.

I öst verkar det vara en grundförutsättning för hela det filosofiska tänkandet. Vi är alla en del av samma världsallt och våra upplevelser är bara perspektiv inom samma helhet, att just du tror att du tänker dina egna tankar är bara, liksom allt annat, en illusion.

I Kina finner sig folk i sin lott med ödet som tröst, eller himlen, som de säger. Det kinesiska begreppet himlen (Tiāntáng) är svåröversatt och liknar ibland nån slags panteistisk gudom, en naturkraft eller ödet.

Och alla dessa religiösa, filosofiska och politiska system fungerade och fungerar ändå, på ett eller annat sätt, i förening med olika etiska och moraliska förhållningssätt.

Det betyder inte att en gammal viking eller grek genast skulle svarat nej på frågan om den fria viljans existens, snarare att de skulle betraktat frågan som antingen obegriplig eller meningslös.

Guds död innebar stora förändringar, fast ändå inte. Tron på en gudomlig ordning byttes bara ut mot tron på en ordning, som nån deppig sociolog sa. Världen avförtrollades. Samtidigt skedde enorma vetenskapliga, politiska och sociala förändringar.

Hur ser en värld utan den fria viljan ut? Är det en sådan värld vi alla kommer vakna upp i efter den postmoderna skärselden?

Det är lite kul att man i Devs sätter just en Silicon Valley-entreprenör i centrum för det här dilemmat. De där uppblåsta megalomana Messiasfigurerna som tror de kommer leva för evigt måste ju vara värst drabbade av insikten att deras gudabenådade briljans endast är resultatet av en förutbestämd händelsekedja där deras val inte haft någon betydelse alls. Och man passar även på att slänga in lite (ganska ytlig) kritik mot sociala medier, som i scenen då nån politiker säger till Forest att ingen längre gillar er, fast vi är tvungna att använda era tjänster.

Men Devs slutar i besvikelse. För den fria viljan gör sig såklart påmind i en twist på slutet och det blir nått pseudoreligiöst sci-fi-efterliv med nått resonemang om multipla universum istället**. Vad som hade kunnat bli ett klassiskt inspirerat drama om en tragisk man som möter sitt förutbestämda öde blir det istället mest fånigt.

Det är väl för tidigt att avskaffa den fria viljan, ens i fiktionen. Det är som i The Day the Earth Stood Still från 1951. I en scen återupplivar roboten från Mars en död människa, vilket var för magstarkt för filmbolaget som krävde en manusändring där någon förklarar att den återupplivade mannen kommer dö en tid senare. Endast Jesus kan återuppliva döda, inte påhittade robotar från yttre rymden, inte ens i fantasin, i 50-talets Hollywood.

* Han är otroligt lik den Jesusbild som blev poppis i Västeuropa under sen medeltid som sedan dess blivit standard.
** Okej, det är inte helt ointressant det heller, den där Matrix-grejen som Nick Boström gjort en nyspinn på nyligen och som har starka kopplingar till framförallt buddismen. Men då det typ bara slängdes in snabbt på slutet kändes det mest onödigt för storyn.

Unabombaren på Netflix

Såg den nya serien om Ted Kaczynski på Neflix här om dan, Unabomber – in his own words. Tyckte den var okej ändå, då den är hela fyra avsnitt så hinner det liksom bli ganska uttömmande. Bra var den inte, mitt ”okej” ska snarare ses i förhållande till genren unabomberdokumentärer, som i regel är urusla.


Bara faktumet att John Zerzan och David Skrbina medverkade som talking heads jämte FBI-agenter, journalister, före detta grannar och bomboffer känns lite nytt och är kanske ett tecken i tiden. Nu fick de aldrig riktigt förklara ordentligt var tjusningen i Kaczynskis idéer ligger, serien var, som vanligt är i genren, mest en brottsdokumentär. Hade verkligen velat se en alternativ dokumentär av materialet de filmade med Zerzan, Skrbina och Theresa Kintz, vars gamla intervju hon gjorde med Kaczynski för Eart First! Journal utgör grundmaterialet för serien.

Jag har i många år varit väldigt fascinerad av Ted Kaczynski, ibland närmast lite ohälsosamt mycket. Historien om geniet som blev USA:s mest jagade seriebombare har precis allt, och hans ökända manifest är en av de politiska texter som påverkat mig allra mest. Jag tänker här inte recappa hela historien, den som vill ha en snabb genomgång kan till exempel läsa det här.

Istället tänkte jag köra en liten snabbguide över Kaczynski i andra sammanhang som jag kom att tänka på.

Manhunt: Unabomber. Vi börjar från botten. För den här dramatiseringen är verkligen fullkomligt fruktansvärd. Visst, känner man inte till storyn är det här kanske en lagom kompetent polisserie, det är svårt att säga. För mig var det en plåga att se, för jag kände mig ändå tvungen att se igenom skiten med skämskudden ständigt inom räckhåll.
Man har en helt otroligt fascinerande historia, ett verkligt livsöde som i sig slår det mesta någon manusförfattare kunnat fantisera ihop. Man har åtta jävla avsnitt, alltså flera timmar att använda sig av. Men istället förbiser man nästan allt för att istället ljuga ihop en berättelse om hur en påhittad polis löser fallet genom att gå igenom snutseriens alla klyschor.

Vi får se polishjälten som blir besatt av sitt fall och som till följd av detta negligerar sitt privatliv. Polishjälten som använder okonventionella metoder i konflikt med den stelbenta polisledningen som motarbetar honom, vilket får polishjälten att bryta mot reglerna. Till detta andra påhitt om en dramatisk spanings-sett up och en vändning där Kaczynski är nära att bli frikänd på grund av någon juridisk teknikalitet.

Varför? Varför gör man så här? Varför har man unabombaren endast som bakgrund i en snutserie där allt ändå bara är hittepå och där allt hittepå dessutom är sånt vi redan sett i tusen andra snutserier? Jag blir bara frustrerad…

Vill man göra en serie där FBI var hjältarna som löste fallet måste man såklart ljuga, det är nämligen välkänt att de inte hade en aning om något och inte var i närheten av att lösa fallet innan David Kaczynski och hans fru Linda kom in med sina tips. Då gillar jag bättre en liten scen i sista säsongen av The Wire där man hånar FBI för just detta.

Mordutredarna i Baltimore har hittat på en seriemördare för att via den massmediala uppmärksamhet detta ger få mer pengar till avdelningen. Tyvärr får de då ett besök av en ”expert” från FBI. Han arbetade bland annat med unabombarfallet, säger någon, som om detta vore ett fjäder i hatten. ”Höll inte den utredningen på i över 15 år?” frågar McNultey med rynkade ögonbryn. Den kostymklädde FBI-agenten låtsas som ingenting och fortsätter med sin redogörelse över seriemördarprofilering eller vad det nu är. ”Åkte inte han fast för att hans brorsa tjallade ut honom?” säger Lester…

De dokumentärer om Kaczynski jag sett har ofta varit amerikanska tv-produktioner jag redan glömt namnet på, ibland som del i en serie av typen ”Amercas most dagerous criminals!” eller liknande sensationstrams där Ted enbart ses som en galen seriemördare och inte ens föräras att kallas politisk terrorist. Den enda förklaring som ges är hobbypsykologisk och hans manifest avfärdas snabbt utan att man ens redogör för innehållet på ett ärligt sätt, men tyska The Net från 2003 sticker ut.

Hela filmen finns på Youtube, och då med klickbetesrubriken ”The Unabomber, LSD & the Internet”, vilket faktiskt är en ganska bra sammanfattning om vad filmen handlar om. För det är inte en renodlad unabomberdokumentär det här, istället en ganska konstnärlig, bitvis flummig, film som kretsar kring systemteori, Kurt Gödels ofullständighetsteorem och den amerikanska dataindustrins dubbla rötter i dels försvaret och dels 60-talets alternativkultur. Rekommenderas varmt, även om den inte är särskilt uttömmande vad gäller unabombarfallet.

Stemple Pass. Det här är ändå min favorit. Hela filmen består av fyra tagningar med stillastående kamera, alla filmade på samma plats i exakt samma vinkel under de fyra olika årstiderna. Scenen är en vacker skogsvy med en replica av Ted Kaczynskis stuga. Ingenting händer i bilden förutom blåsten i träden, snö som faller och att det någon gång kommer rök ur stugans skorsten. Till detta kommer regissören James Bennings röst som läser ur Kaczynskis dagbok, delar ur manifestet och från en intervju han gjorde i fängelset (tror det är samma intervju som den nya dokumentärserien är uppbyggd kring).
Varje kapitel av filmen, varje årstid, slutar med tystnad där enbart bakgrundsljudet av kvittrande fåglar och blåsande träd hörs till den stillastående kameratagningen i fler minuter innan en svartruta kommer med rubrik om vilken årstid som kommer här näst och vad det är som läses upp. Det är allt.

Blev fullkomligt chockad när jag såg den, för jag tänkte att en sån här film borde vara helt omöjlig att ens komma till. Tänkte att jag var den enda människan på jorden som utgör denna films målgrupp. Hursomhelst så älskade jag den.

Stemple Pass har ett tydligt psykologiskt narrativ, det är inte mycket om idéerna i manifestet och verkligen ingen pro-unabombaren film. Tvärtom får man känslan av hur en ensam man i en isolerad stuga med åren blir mer och mer hatisk och hur han med tiden rationaliserar sitt eskalerande våld genom att utveckla sin ideologi. Och det är det som är så intressant med Kaczynski, vilket också Kintz säger i den nya dokumentären, hur hans politik är personlig. Det går att göra en psykologisk läsning utan att den blir fördummande, vilket är det vanliga.

Till svenska översattes Industrial Society and Its Future för första gången här om året av Johannes Nilsson som en ljudboksserie om tre delar i Bibliotek. Nilsson tog sig stora friheter i översättningen och bytte ut flera av Kaczynskis exempel så att de passar in i en modern svensk kontext*. Jag tycker det var lite synd, jag förstår poängen av att göra så men det som är bra med manifestet är att teorierna funkar i sig, oberoende av de exempel han tar. De omskrivningar Nilsson gjorde är paralleller läsaren kan göra själv.

Första tryckta översättning kom i vintras då Vertigo Förlag gav ut manifestet som del av deras serie Midvinterböcker, en exklusiv serie för förlagets Stormtrupper. Den är översatt av Pelle Lindhe men jag har inte hunnit läsa den än.

*På så sätt liknar Johannes Nilsson Pehr Götrek, författaren bakom Kommunistiska manifestets första svenska översättning som kom redan 1848. Götrek tyckte att svenskarna inte var tillräckligt mogna för hela budskapet och ändrade friskt en hel del, mest berömt manifestets slutkläm ”Proletärer i alla länder, förena er!” som ändrades till ”Folkets röst är Guds röst!”