De obesuttna

Science fictionklassikern De obesuttna (The Dissposessed) av Ursula K. Le Guin kom nyligen ut på svenska i en snygg nyutgåva. Intressant nog är det Federativs, SAC Syndikalisternas förlag, som står för utgivningen, vilket känns lite udda då de dels sällan ger ut någonting alls och då sällan skönlitteratur och mig veterligen aldrig tidigare gett ut någon gammal science fictionroman av en superkändis i Le Guins klass.*

Men roligt i alla fall, för De obesuttna är verkligen skitbra och ett anarkosyndikalistiskt förlag passar också utmärkt som utgivare då handlingen kretsar kring ett anarkistiskt samhälle – Anarres.

Anarres är planeten Urras måne dit ett gäng visionärer begav sig för nära tvåhundra år sedan för att bygga sin utopi. Vi får inte veta alla detaljer, men det tycks röra sig om en kompromiss efter åratal av blodig klasskamp inom de kapitalistiska staterna på Urras då ”odonisterna”, som anarkisterna kallar sig, fick bosätta sig på den karga Anarres. Sen dess har man fört en strikt isoleringspolitik där ingen förflyttning av människor skett värdarna emellan även om ett begränsat handelsutbyte pågår.

Den briljanta fysikern Shevek blir den första att bryta isoleringen genom att åka till Urras, där han vunnit motsvarigheten till nobelpriset för sin banbrytande teori som man tror kan revolutionera rymdfarten.

En rad förvecklingar sker då han blir indragen i diplomatiska stridigheter mellan Urras motsvarigheter till kapitalist- och kommunistländer. Parallellt sker återblickar då vartannat kapitel handlar om Sheveks uppväxt på Anarres och tiden fram tills han åkte därifrån. Och det är just skildringen av Anarres anarkistutopi i kontrast till det mer välbekanta Urras som är så fantastisk.

Snarare än science fiction så kan De obesuttna ses som en sentida variant på den utopiska romanen, en genre som var väldigt populär på 1800-talet men som idag är närmast bortglömd, och det av förklarliga skäl då den i regel är dödstråkig.

I den utopiska romanen hamnar hjälten i en värld, (han förliser med sitt skepp eller störtar med sitt plan eller vaknar upp i framtiden) där allt är annorlunda mot hans hemvärld. Därefter går större delen av handlingen ut på att han/vi får förklarat för sig/oss hur det kan vara på det här viset
”Men va!? Säger ni att ni inte har några pengar/sexism/krig/…/? Det kan väl aldrig fungera?” Varpå hans vänliga guide som visar honom runt skrockar åt hjältens naiva frågor och faderligt förklarar hur det funkar och varför detta är så mycket bättre. Hjälten är först skeptisk men blir med tiden övertygad om att denna nya plats borde vara en framtid att sträva mot även för hans hemvärld. Typ så.

Den utopiska romanen tvärdog i princip med ryska revolutionen varpå dystopin tog över som genre, en genre som ju verkligen blomstrar idag.

De obesuttna är från 1974 och anknyter helt klart till den utopiska romanen, dock med några viktiga skillnader – vilka samtliga är förbättringar. Man har till exempel gjort vändningen att det istället är mannen från anarkistplaneten som med sitt besök på Urras får förklarat för sig vad könsroller, shopping och slaskjournalistik är för något.

På Anarres är tillvaron ganska tuff. Även om det inte finns några pengar och allt ägs gemensamt så är det ofta en kamp för överlevnad med knappa resurser. Samhällets solidariska sammanhållning verkar ofta avundsvärd men kan ibland förväxlas med socialt tvång och starka normer – de arbetsskygga åker till exempel på stryk ibland, även om något formellt arbetstvång inte finns. Man blygs sällan inför varandra och frågar artigt om man vill ”kopulera”, alla experimenterar i regel med sex med båda könen från tiden då de blir könsmogna, därefter tycks det inte vara en särskilt stor grej.
Man har ofta naturliga band till sina föräldrar men då ens namn bestäms slumpartat av en dator och det inte finns några släktnamn är familjen i princip upplöst. Individen väljer själv vilket eller vilka kollektiv och gemenskaper han eller hon vill tillhöra.

Anarres betraktas med en kritisk blick, det är i en bemärkelse en utopi, men ännu mer en skildring av vad ett så fundamentalt annorlunda samhälles konsekvenser skulle kunna bli om man drog dem till sin spets – på gott och ont. För alla är inte lyckliga som i 1800-talsböckerna, det finns en hel del skavanker. Läsaren får ingen paradisskildring utan tvingas tänka efter.

Men viktigast av allt så är De obesuttna framförallt en bra berättelse, den är skriven av en författare och inte som i fallet med den utopiska romanen av en politisk propagandist. Den har en riktig handling, den har karaktärer med ett psykologiskt djup och det är via deras livsskildringar vi får en filosofisk och politisk (och antropologisk och psykologisk) diskussion, inte via platta slagord.

Med den här utgåvan följer även novellen Dagen före revolutionen med, en prequel som utspelar sig 200 år tidigare där man får träffa rörelsens grundare, den vid det här laget sjuttiotvååriga kvinnan Odo. Tycker väl inte den tillförde så jättemycket, dock fastnar jag för författarens korta förord där hon säger att De obesuttna var ett försök att skriva om anarkism.

”Inte bomben-i-fickan-varianten, som är terrorism vad den än försöker kalla sig för att förbättra sin status: utan anarkism av det slag som förebådades i det tidiga taoistiska tänkandet, och som utvecklades av Shelley och Kropotikin, Goldman och Goodman […] Det är den mest idealistiska och för mig den mest fängslande av alla politiska teorier.”

*Eller snarare – inte på flera årtionden i alla fall, en gång i tiden gav de faktiskt ut en massa böcker, liksom syndikalismen en gång i tiden var en stor rörelse i det här landet.

Lite mer om Ted

Ja men den där dokumentärserien fick visst mitt gamla intresse för unabombaren att vakna till liv igen…

Ted Kaczynski är ju en given populärkulturell referens i USA, han nämns i lite alla möjliga sammanhang, men hur är det i Sverige? Kan bara komma på två.

I Johannes Nilssons* science fictionberättelse Skilda världar utvecklas samhället i en nära framtid till stor del enligt unabombarens teorier. En Elon Muskliknande figur inser detta efter en Ayahuaskatripp och försöker göra något åt det genom att starta en primitivistisk terrororganisation. Denna framtidens FC använder sig dock av betydligt grövre metoder än brevbomber då de försöker få civilisationen att kollapsa genom biologisk krigföring.
Detta samtidigt som den stora massan mest tycks vara intresserade av att hänga på A-I-R (har jag för mig det kallades), ett slags framtids-Virtual Reality.

I Thomas C. Berrians e-bok Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse funderar författarjaget vid ett tillfälle på hur Kaczynskis syn på tekniken kan förklara den tilltagande totalitära utveckling han tycker sig se.

”Han må ha haft sina fel och brister men det kommer för evigt vara en av Ted Kaczynskis stora bidrag till mänskligheten att han klurade ut teknikens inneboende natur och skingrade de vanliga fördomarna om att den skulle vara en neutral företeelse […] då teknikutvecklingen olikt alla andra samhällskrafter följer en given lag om utveckling mot mer komplexitet innebär det att den övergripande samhällsutvecklingen i ett avseende går i just en bestämd riktning – mot mer och mer kontroll. Mot det totalitära.”

Sen fortsätter det hela i en lång rant som mynnar ut i att medborgarlönen kommer fullfölja den totalitära framtidsdystopin.

”Vi kommer sitta framför vår gratis underhållning, framför våra skärmar, vårt Youtube och vårt Facebook, hur det nu kommer se ut i framtiden, jag bemödar mig att försöka tänka ut någon konkret science-fictionversion av hur det kan tillämpas, om vi tänker oss VR-glasögon, William Gibsons cyberspace eller vad vi nu vill, där kommer vi i alla fall ha vår förströelse.
Med en garanterad inkomst varje månad kan vi dessutom fortsätta att hjärntvättas av reklamen till att konsumera skit vi inte vill ha för att imponera på folk vi inte tycker om vilket kommer hålla hjulen snurrande och göra eliten glada. Medborgarlönen är slutstenen i det totalitära samhällsbygget, stadiet då vi alla förvandlas till passiva får. Vi kommer hävda att vi valt detta själva.”

Är detta allt? Finns det ingen annan i Sveriges kulturliv som använt sig av Ted Kaczynski? Tipsa mig gärna…

* Han som även översatte manifestet ni vet.