Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.
Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.
Socialisterna
ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser,
utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets
alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen.
De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över
jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det
var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny
etik och en ny människa.
Och många
lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt
folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som
innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville
gå djupare.
Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.
I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.
Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .
Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.
Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*
Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**
”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”
Men vad är då
religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas
meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.
För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.
Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.
Men nu fortsatte
inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på
80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.
Otrevligast har
denna utveckling varit då politik och religion blandats, en
kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi
sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste
republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att
bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit
en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.
Men även i det
sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla
fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni
vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst
ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument.
Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer
Sturumark.
Göran Greider,
till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade
form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt
vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en
alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och
där det varken finns eviga straff eller dogmer.
Märkligast är
när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte
fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att
”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra”
värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett
resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som
inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror
på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina
adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.
Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****
Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.
För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.
Man kan såklart
se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa
kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska,
apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats.
Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter
eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka
böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga
utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska
söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.
När Axel
Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett
tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat
130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer,
ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande
kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls
först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter
i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på
att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.
Men vad är då kvar?
En arbetarrörelse
med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge
borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och
visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som
helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små
irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika
relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar
närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.
Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.
Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.
Möjligen barbari.
*Hela samhället
är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle
innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i
Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan
Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.
** Jämför för
all del med hur orden ”våldsbejakande” eller
”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och
även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”,
ibland följt av psykologisering, guilt by association och en
handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.
*** Jag hatar
visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar
med den gamle munken.
”Vi kunna ej annat än hata och afsky detta samhälle!” säger Elma Danielsson som nu blir staty i Malmö.
I morgon, den 14:e maj 2023, avtäcks en staty av socialistpionjären Elma Danielsson i Rörsjöparken i Malmö.
Elma, född Sundqvist, hann under sin bana grunda landets första socialdemokratiska kvinnoklubb och bli arbetarrörelsens första anställda kvinnliga journalist. Hon var en kringresande agitator som organiserade partiorganisationer, fackföreningar och kvinnoklubbar och hon bevistade flera internationella kongresser för kvinnlig rösträtt.
Dessutom var hon bland de första att förorda preventivmedel, detta under en tid då det ännu var kontroversiellt inom den socialistiska kvinnorörelsen och hon hamnade på grund av detta i konflikt med bland andra Kata Dahlström (som senare ändrade uppfattning).
Till skillnad från Kata förblev dock Elma trogen den reformistiska grenen av rörelsen, men i sin ungdom var hon betydligt radikalare. Ja, hon var så samhällsfarlig att hon drabbades av ett landsomfattande drev efter ett tal hon höll just på den plats där hon imorgon kommer förevigas som staty.
Den 14 Juli 1889 firade den unga socialdemokratiska rörelsen hundraårsminnet av den franska revolutionen. Bara några månader tidigare hade Socialdemokratiska arbetarepartiet formellt bildats av flera lokala organisationer runt om i landet. Partiet utgjordes dels av politiska organisationer, dels fackliga organisationer – samt ’Malmö kvinnliga arbetareförbund’ där Elma var ordförande.
På minnesdagen av den stora revolutionen höll man möten på flera platser i landet. I Malmö samlades man alltså på Rörsjöslätten, som då mest bestod av öppen mark. I ’Arbetet’ kunde man läsa att åtta till tio tusen åhörare hade samlats medan borgerliga tidningar hävdade att det var mellan fem och sex. Oavsett så var det en imponerande siffra i en stad som då hade runt 40 000 invånare.
Elma talade sist av tre. Det var främst rösträtten hon talade för – någon sådan fanns vid denna tid enbart för män med bättre inkomst – men, menade hon, det stora problemet med vår värld är vad hon kallade ”den privata utplundringsrätten”.
Det blev ramaskri.
Svenska Dagbladet 1889-07-17
Hon jämfördes med Louise Michelle, den berömda revolutionären från Pariskommunen, och tidningarna tävlade om att fälla hårdast omdöme om hennes, som de såg det, hatiska och våldsamma tal. När nyheten nådde hennes forna hembygd i Dalarna skrev tidningarna hur ”den sorgligt förvillade qvinnan” låtit hjärnan ”omtöcknas af socialismens galenskaper”. Man skrev också att hon var gift med Axel Danielsson ”på socialistiskt manér” – för att skambelägga deras utomäktenskapliga relation.
’Arbetet’ lät några dagar senare trycka hela talet, så här lät det:
Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick. Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument. Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse? Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver. Enjoy/beware
”Anton Müller från Danzig skall för ungefär 50 år sen ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren”
Abbé Lancellotti 1629
Bandkvarnarna. Så
kallades maskinerna som med eskalerande takt började spridas runt om
i Europa. De styrande i Danzigs hantering av den nya invasionen var
fullkomligt logisk. Maskinen ställde bara till med problem. Både
för arbetarna, som riskerade att bli arbetslösa, och för eliten –
den jordägande adeln – som fruktade sociala oroligheter och inte
hade några incitament till teknologisk förändring. Vävarna,
liksom alla andra, var födda till sitt yrke. Det utgjorde hela deras
identitet och de ingick i en samhällsmodell instiftad av gud där
adeln, prästerna och kungen eller kejsaren själv, hade sin givna
plats. Deras ekonomiska funktion – att i hemmet producera textilier
och sälja sin produkt till en lokal marknad – var på samma gång
social och kulturell. Om en uppfinning som utförde deras jobb mer
effektivt fick verka fritt skulle det rubba hela denna gudomliga
ordning, från botten till toppen. Det var också vad som skedde.
*
Bandkvarnen är en
utveckling av de vattenkvarnar som uppförts i syfte att mala mjöl,
vilket i sin tur bygger på teknik som går tillbaks ända till
antiken. Men de antika kvarnarna bredde inte ut sig nämnvärt. De
gamla grekerna hade avancerade anordningar för att pressa olivolja,
men man utnyttjade sällan vattenkraften för att driva kugghjulen.
Istället hade man slavar som kraftkälla. Runt år 1000 sprids
vattenkvarnarna runt om i Europa. Särskilt England var ett
föregångsland. Istället för slitet med att mala sitt eget ax och
vete för hand kan nu bönderna genom att ge bort en sextondel till
mjölnaren få det hela fixat med teknikens under. Man kommer snart
på ett annat användningsområden för kvarnarna, nämligen valkning
av tyg. Ett annat slitgöra. Men det händer även något annat.
Kvarnarna blir för byborna en social mötesplats. Här träffar man
folk från andra byar, här får man höra skvaller. Ofta inrättas
ett litet värdshus i närheten av kvarnen. De styrande kommer även
på att kvarnar kan beskattas. Ibland fungerar rent av kvarnarna som
indirekt beskattning även av bönderna. Istället för att
myndigheterna – godsägaren, adelsmannen, kanske kungen eller
kyrkan – direkt beskattar bönderna betalar istället bönderna sin
naturaavgift till mjölnaren, som i sin tur betalar nästa led upp i
hierarkin. Inte bara böndernas arbete blir effektivare, hela
statsapparaten blir effektivare. Utveckling.
Det är möjligt
att en del av denna utveckling förde med sig konflikter. Mjölnare
kunde till exempel ibland vara oärliga skojare. Bråk mellan
kvarnägare som bodde i närheten av varandra kunde förekomma. Men
det mesta tyder på att det på det stora hela bara var till fördel
för vanliga bönder som fick mer tid för annat. Driften av kvarnar
monopoliserades dessutom över nästan hela Europa till
klosterväsendet. Det är ett faktum att kvarnarnas utbredning i
Europa sammanfaller med slaveriets försvinnande.
Kvarnarna
fortsätter att utvecklas. Dels blir själva grundkonstruktionen mer
avancerad. Energianvändningen blir effektivare, man uppfinner växlar
och lär sig att bygga kvarnar som drivs av vind istället för
vatten. Användningsområdena blir fler även de. Inom gruvnäringen
blir kvarnarna efter ett tag snart riktigt high-tec. Stora komplex
med flera sammankopplade vattenhjul driver hissar som lyfter tung
järnmalm, driver enorma blåsbälgar och hammare. Något har satts i
rörelse.
*
Det är kanske inte
särskilt uppenbart för bönder och hantverkare runt om Europa i
slutet av 1500-talet. Man gör vad man alltid gjort och de
förändringar som ändå skett har kommit så långsamt att de
knappt märkts. Men faktum är att mellan tiden som förflutit mellan
kvarnen och bandkvarnen har världen förändrats ganska drastiskt.
Världen har globaliserats.
Västeuropa
var en avkrok. I de flesta avseenden efterblivet i förhållande till
större delen av världen. Indiska oceanen var världshandelns center
där bland annat indier, kineser och araber bedrev en livlig handel.
Medelhavet och Svarta havet var denna kommers mindre bakgård där
långväga varor ibland via många mellanhänder kunde sippra in.
Nordatlanten, Engelska kanalen och Östersjön var närmast helt
avskärmade från världens ekonomiska aktivitet. Men det rör på
sig. Hansan, den nordtyska handelssammanslutningen för samman varor
och tjänster från regionen och snart vill holländare och engelsmän
inte vara sämre varför London, Brügge och därefter Antwerpen
börjar hävda sig som ekonomiska center. Medelhavs- och svarta
havshandeln går framåt även den. Under 1400-talet är det Osmanska
riket som är Medelhavets stormakt, följt av Spanien, Venedig och
Genua. Portugiserna, som befinner sig lite avsides, drömmer om att
segla direkt till Kina. Tänk att slippa alla mellanhänder,
profiterna skulle bli enorma. Man utforskar Afrikas kust i etapp
efter etapp. Längs vägen lär man sig navigationskonst, man
utvecklar skeppsteknik och man upprättar handelsstationer utmed
Afrikas västkust.
En
genuesare tänker att han kan slå portugiserna genom en djärv
manöver. Genom att segla västerut kan han nå de mytiska platserna
Indien och Kina. Jorden är ju faktiskt rund, det har man känt till
sedan antiken. Något man var sämre på under antiken var att
uppskatta jordens omkrets. Eratosthenes från Cyrene är visserligen
berömd för att ha gjort en väldigt bra uppskattning. Han är
berömd idag, nu när vi vet. Faktum är att en rad olika mätningar
med skiftande resultat gjordes av de gamla grekerna och under
1400-talet känner få till Eratosthenes. Den stora auktoriteten på
området var istället Ptolemaios från Alexandria och Ptolemaios
uppgav att jordens omfång var betydligt mindre än vad det i själva
verket var. Genuesaren, han heter Christofer Columbus, lägger hur
som helst fram sin djärva idé till det spanska kungahuset, får
klartecken och ger sig av västerut över Atlanten. Historiens mest
berömda felsegling får enorma konsekvenser, men det dröjer innan
man inser det. Till en början verkar det som om portugiserna dragit
vinstlotten. De rundar några år efter Columbus Afrikas sydspets och
finner Indiska oceanens världsmarknad. Pepparn de köper utan
mellanhänder lossar de i Antwerpen i utbyte mot tyskt silver, och
ett europeiskt nät av handel i direkt kontakt med Orienten knyter
samman kontinenten ekonomiskt. Men det är Columbus ofrivilliga
bedrift som ska göra störst avtryck.
1492 är
världen fortfarande stor och okänd. Europa är fortfarande
efterblivet. Kontakterna med och kunskaperna om Asien är
bristfälliga. Amerika känner man över huvud taget inte till.
Columbus insisterade hela livet på att han kommit till Indien. Idén
att segla västerut fick han genom att läsa en 1300 år gammal
uppskattning av jordens omkrets, då detta var de senaste rönen han
kände till inom ämnet. Från kungen av Spanien hade han med sig ett
brev att överlämna till storkhanen av Kina, titeln på
mongolväldets härskare. Även om brevet hade överlämnats till de
oförstående indianerna hade det naturligtvis gjort detsamma. Det
hade gjort detsamma även om brevet lyckats ta sig fram, då den
siste storkhanen störtats 124 år tidigare.
Ett
århundrade senare har mycket hänt. Bland annat skeppas tyger från
Europa till Kap Verde utanför Afrikas västkust där de färgas med
indigo, vilket man importerat från Indien. Tygerna skickas vidare
till det Afrikanska fastlandet där det byts mot slavar. Slavarna
skickas över Atlanten där de sliter med att bryta silver i
gruvorna. Silvret skeppas västerut över Stilla havet och hamnar via
Filippinerna i Kina. Från Kina, Indien och Malaysia seglar sedan
kryddor och siden västerut till europeiska hamnar.
Ja,
slaveriet har kommit tillbaka. Det medeltida slaveriet var i regel
småskaligt hushållsslaveri. Nu rör det sig om storskaligt
plantageslaveri införlivat i en global handelsekonomi outsourcat
till andra sidan Atlanten. Utveckling.
*
När vi nu kommer
till Danzig i slutet av 1500-talet och den senaste spetstekniken –
bandkvarnen – säger myndigheterna ifrån, för att uttrycka det
milt. Sett från vårt perspektiv ter sig beslutet att förbjuda
maskinen och mörda dess upphovsman korkat. Vi kan nämligen se att
maskinutvecklingen skulle fortsätta att utvecklas och vi är glada
att den gjorde så. Det kunde dock inte det sena 1500-talets
Danzigbor. Tekniken dör dock inte med den okände upphovsmannen.
Under hela 1600-talet sker ständiga revolter mot bandkvarnen.
Myndigheterna gör först som i Danzig för att slippa oroligheterna,
men efter ett tag sker kompromisser. Bandkvarnarna får verka enbart
under strikta restriktioner. Sen legaliseras de helt och hållet.
Vind och vattendrivna sågverk finns nu även de. De bränns
visserligen ofta ner av rasande folkmassor, men på sikt är
motståndet lönlöst. Myndigheterna är nämligen vid det här laget
inte längre så oroliga över att arbetare blir till tiggare. Eller,
snarare, de ser nu problemet på ett annat sätt. Man inför
lösdriverilagar. Det blir olagligt att vara arbetslös.
Tiggare hade
visserligen alltid funnits, men de utgjorde inget problem. De var på
sätt och vis lika delaktiga i den gudomliga ordningen som jobbarna,
krigarna och bedjarna. Tiggarna möjliggjorde för de rika att kunna
visa sig givmilda och inom kyrkan kunde tiggeri rent av vara ett
ideal. Dominikan och Franciskanordnarnas medlemmar kallas för
tiggarmunkar. Fattigdom var ett positivt ideal inom den kristna
idévärlden. Men när tiggarna blir fler och fler ställer det till
med bekymmer. Tiggeri börjar ses som ohederligt, de anklagas för
att vara lata, arbetsskygga. Samhällets lösning heter förvaring.
Härbärgen – hospital – är en gammal kyrklig institution för den
gamla tidens tiggeri. Kyrkan visar barmhärtighet genom att ge mat
och husrum till de fattiga, till tiggarmunkarna och till pilgrimerna.
Men hospitalen börjar bli överfulla. Den världsliga makten tar
över fattigvården och nya ideal införlivas i verksamheten.
Arbetsplikten. I Holland – landet blir en stormakt under 1600-talet
– är man uppfinningsrik. Man placerar de arbetsskygga lösdrivarna
i en låst kammare som sakta fylls med vatten. I kammaren finns en
pump med vars hjälp man kan pumpa ut det tillströmmande vattnet.
Det är absolut nödvändigt att göra så, om man nu inte vill
drunkna. Den arbetsovillige lär sig på detta sätt att vänja sig
vid kroppsarbete och att göra rätt för sig. Fysisk och själslig
uppfostran i ett. De olika arbetshusen som brer ut sig över
kontinenten är naturligtvis till för de arbetsskyggas egna bästa.
De är till en början olönsamma, deras funktion är ju uppfostran
och inget annat, men snart kommer man på att arbetshusen kan göra
större nytta för hela samhället. De privatiseras. Fabriken är
född.
*
Francis
Bacon (1561 – 1626) var en visionär tänkare. Renässansen innebar
att man började romantisera antiken, att man ville återuppnå det
höga stadium av civilisation som fanns dolt i det förflutna.
Begreppet medeltiden myntades under denna tid. Nu var vi tillbaks,
eller i alla fall snart tillbaks, till denna antika guldålders
välstånd. Francis Bacon tog ännu ett steg. Han hävdade att vi
kunde komma längre. Att vi kan blicka framåt och åstadkomma
saker som tidigare folk aldrig uppnått. Genom att anamma vetenskap,
förnuftstro och rationellt tänkande kan vi nå nya stadier av
välstånd. Detta var ett nytt tankesätt. Hans lilla skrift Det
nya Atlantis är en tidig science fiction inspirerad av Thomas
Mores Utopia. I Bacons utopi – en ö i Stilla havet som
kallas Bensalem – finns maskiner som är makalöst sofistikerade
och som utför saker ingen kunnat drömma om. Här finns u-båtar och
hörapparater, artificiellt ljus och vad som med lite fantasi kan
beskrivas som telefoner och ljudinspelningsutrustning. Man har
instrument som kan skåda långt bort och andra som kan skåda långt
inuti det lilla. All vetenskap organiseras i en institution som
kallas ”Salomons hus”. Salomons hus är en enorm anläggning med
artificiella grottor och bassänger, trädgårdar och djurparker,
observatorier och laboratorier. Man utför storskaliga djurförsök,
man förädlar och manipulerar växter att bära större frukter och
förmår dem att gro snabbare än sitt naturliga förlopp.
Vetenskapsmännen i Salomons hus systematiserar och analyserar de
vetenskapliga rönen, drar slutsatser till nya teorier och försöker
fundera ut hur kunskapen kan leda till praktisk nytta, kunskap som
man senare förmedlar till staten, till allmänheten och till nya
generationers forskare. Invånarna på Bensalem betraktar kunskapen
som den största rikedomen.
Till
skillnad från Mores Utopia får vi veta lite om den politiska
organiseringen av Bensalem. Det tycks vara en monarki. Invånarna är
kristna.
Bacon
fick rätt i mycket av sina visioner om framtida prylar och
företeelser. Men han kunde inte förutse de sociala, politiska och
kulturella förändringar som alltid kommer med de teknologiska
förändringarna. Framtiden skulle komma att instifta stora
vetenskapliga laboratorier och forskningscenter inte helt olika
Salomons hus. Det första, brittiska Royal Society, hade
Francis Bacon som uttalad förebild. U-båten, hörapparaten och mer
och mer sofistikerade och effektivare maskiner, drivna av nya och
effektivare energikällor, skulle även de uppstå. Men de förutsatte
– eller kanske skapade – nya institutioner, nya sociala
relationer och nya politiska ideal. Att bönder och hantverkare
skulle lämna sina hem för att i stället arbeta i något som
kallades fabriker där de stod vi maskiner någon annan ägde, för
att skapa något de inte själva fick sälja i utbyte mot en lön som
långt understeg värdet av det som skapades, var nog ganska svårt
att förutse i början av 1600-talet.
Det
finns en ganska rolig paradox med Francis Bacon. Hur visionär och
nyskapande han än var så missade han fullkomligt att ta till sig de
vetenskapliga framsteg som skedde under hans egen samtid. Han
förkastade tanken på att jorden skulle kretsa kring solen, en tanke
som lagts fram av Kopernicus redan innan Bacons födelse och som
bekräftades bortom allt rimligt tvivel genom Johannes Keplers och
Galileo Galileis forskning som pågick då Bacon skrev sin rationella
vetenskapsfilosofi. Samma sak var det med de flesta andra upptäckter
som vad vi idag kallar den vetenskapliga revolutionen frambringade.
Bacon trodde inte på Gilberts teorier om magnetismen och missade
Vesalius nyskapande anatomi. Inte ens William Harvey, blodomloppets
berömde upptäckare, fick uppskattning hos Bacon. Som Bertrand
Russel skriver:
”Ännu mera överraskande är, att han icke synes ha känt till Harveys verk, fastän denne var hans läkare.”
*
Ett
trähjul i ett vattendrag kopplat till en axel som förmår en sten i
ett kvarnhus att rotera. Böndernas sociala liv ändras. Staten
stärks, slaveriet försvinner. Och i takt med att kugghjul och
växlar läggs till kvarnen blir världen global, slaveriet
återkommer. Mer komplexitet och ångkraft. Fabriksarbetare,
slaveriet minskar. Vårt tankesätt förändras radikalt. Våra
politiska institutioner byts ut. Vår kultur förändras.
Hänger
det ihop? Hur?
*
Den
vetenskapliga revolutionen. Det är vad det ibland kallas. De
olika upptäckterna och uppfinningarna som tar fart under framförallt
1600-talet i Europa. Man kan sätta Kopernicus verk De
revolutionibus orbium coelestium från 1543 som startpunkt
om man vill. Någon har föreslagit uppfinnandet av glasögonen som
en avgörande faktor. Vi kan istället tala om världssystemets
uppkomst. Eller kapitalismen. Eller industrialismen.
Här krävs nya utgångspunkter. Nya individer. Columbus kanske,
eller rent av Gutenberg. Ångmaskinen är populär vad gäller
startpunkten för industrialismen, men då är vi inne på
1700-talet. Oavsett vad vi tar för utgångspunkt eller vad vi kallar
det, så berör de alla samma sak. Hur västvärlden börjar gå om
resten av världen. För så är det. Columbus felsegling ledde snart
till en global värld där delar av Europa snart kommit ikapp
Osmanska riket, Kina, Persien och Indien. En likvärdig spelare bland
de stora. Men nu inträffar det nya. Europa drar ifrån. Vi går in i
en ny historisk fas.
Vi
gillar sånt. Tydliga avgränsningar. Individers enskilda upptäckter.
En särskild innovation eller uppfinning som utgångspunkt. Namngivna
historiska perioder. Ibland är utgångspunkten bara en markör, en
symbolisk händelse. Ibland tänker man i kausala orsak-verkan
samband. Om Kopernicus inte skrivit sin bok, om Columbus
inte korsat Atlanten, då skulle inte heller det följande
inträffat. Glas var inte särskilt välutvecklat i Kina. Det
behövdes inte då de använde porslin till dryckeskärl, vilket
européerna länge var avundsjuka på. Glashantverket förfinades och
av en slump kom någon på att en rätt slipad glasbit kunde läggas
på ett bokblad och förstora texten. Ett under för de med nedsatt
syn. Någon kom därefter på glasögonen. Sen kikaren, en enorm
fördel till sjöss liksom snart även i krig. Galileo riktar kikaren
mot natthimlen och bevisar Kopernicus teori om att jorden kretsar
kring solen. Ny vetenskap måste till, religiösa dogmer ifrågasätts.
Mikroskopet uppfinns, nya okända världar upptäcks, mediciner
uppfinns. Så här kan vi se historien om vi vill. Om en europé
upptäckt porslinets gåta på 1200-talet hade glashantverket minskat
i betydelse och händelsekedjan som just skissats aldrig inträffat.
Men vi kan aldrig med säkerhet säga så. Vi kan se historien som en
rad händelser men inte med säkerhet hävda att om inte X då
inte heller Y utan istället Z. Men vi kan kanske se mönster och
samband. Kanske kan vi dra några slutsatser av det. Kanske kan vi då
förstå nuet bättre. Kanske kan vi ana framtiden bättre.
*
De
revolutionibus orbium coelestium innebar
en revolution. Jorden snurrar kring solen, inte tvärtom, skriver
Kopernicus. Hela världsbilden rubbas och upptäckten leder till att
en ny fysik måste utarbetas och vetenskapen frodas. Om
inte X då inte heller Y…
Det
är en lite rolig slump att vi ofta säger så om just det verket,
den kopernicanska revolutionen, Kopernicus revolution. I titeln finns
ju just ordet revolutionibus.
Revolution i denna gamla bemärkelse betyder dock något annat. Det
betyder att rotera ett varv. En återgång. Tänk en revolver. Vår
moderna betydelse av ordet revolution kommer från de omtumlande och
våldsamma händelserna i Frankrike under slutet av 1700-talet.
Den ärorika revolutionen kallas händelserna i England ett århundrade tidigare, 1688. Revolution kallas den just för att den ansågs återställa den ursprungliga ordningen. När Edmund Burke 1790 fördömer händelserna på andra sidan Engelska kanalen i starkast möjliga ordalag ogillar han särskilt att det hela benämns just revolution. Den ärorika engelska revolutionen sökte ju till att kunna härleda allt vi besitter ur våra förfäders arv, som han skriver. Fransmännen däremot är ju inte riktigt kloka.
”Själva tanken på att skapa en ny regering är tillräckligt för att fylla oss med avsmak och skräck.”
Fransmännen
hävdar också inledningsvis att de vill återställa en gammal
ordning men revolutionen fortgår, blir radikalare, våldsammare, och
snart vill man inte länge tillbaks. Man vill framåt.
*
När
vi kommer fram till det tidiga 1800-talet och de berömda ludditernas
uppror mot de nu ångdrivna och ännu mer sofistikerade
väverimaskinerna är skillnaden mot Anton Müllers Danzig total.
Det massiva
militanta arbetarupproret slås ned med en enorm brutalitet och
sabotage av maskiner beläggs med dödsstraff. England är återigen
ett föregångsland.
Det som hade hänt
under tiden var att eliten nu var utbytt. Istället för en
aristokrati som byggt sitt välstånd på jordägande närmade sig nu
fabriksägaren samhällets absoluta topp. Den gudomliga ordningen
skulle snart även den vara utbytt. Istället för hantverkare och
bönder som jobbar i hemmet och säljer sin produkt på den lokala
marknaden fick vi arbetare som går till fabriken för att vid
maskinerna massproducera varor till en världsmarknad i utbyte mot
lön.
*
Den
sociala och kulturella förändring som den nya tiden medförde
innebar att Bacons visionära synsätt slog igenom. Vi kan nu tänka
oss att teknikutveckling och förändring är något positivt.
Franska revolutionen har dessutom tänt ett hopp om att även
politisk förändring är möjlig. Ludditernas uppror är den sista
dödsryckningen för idén om att vi kan gå bakåt. Att förhindra
teknisk utveckling ses idag av de allra flesta, hög som låg, som
något korkat. Vi får ständigt nya prylar och vi kan fantisera om
och försöka förutspå hur denna teknikutveckling kan komma att se
ut i framtiden. Men kan vi tänka oss hur den teknologiska
förändringen kommer att påverka vår kultur och våra sociala
relationer?
Ludditernas
nederlag innebar dock inte slutet för arbetarkampen. Det kan snarare
ses som ett startskott för något nytt. Kan rättvise och
jämlikhetstanken, fast rotad i massornas moral, kombineras med det
nya tankesättet så väl som med det militanta upprorets praktik?
Det kan det.
Vi
gillar som sagt uppdelningar i perioder. Redan Hesiodos delade in
historien i olika åldrar då han var verksam på 7 eller 800-talet
före vår tideräkning. Medeltiden är den nedsättande term som
renässanshumanisterna använde gentemot sina skolastiska
föregångare. Sedan 1700-talet talar vi i norden om stenåldern,
bronsåldern och järnåldern. 1700-talet i sin tur, kallas ibland
upplysningen och utmärker sig genom att flera nu använder just den
benämningen om sin egen tid. Ingen på stenåldern, bronsåldern,
järnåldern eller medeltiden visste vilken tidsepok de genomlevde.
Ingen firade dagen då medeltiden gick över i renässansen. De
upplysta vet för första gången var de befinner sig. I Skottland
ställer filosofer upp trappmodeller med olika utvecklingsstadier.
Från jägare till herdar till bönder till handelsmän. Vi befinner
oss på toppen av utvecklingen. Själva begreppet – utveckling
– är nytt i vårt medvetande. Att samhället likt en blomma slår
ut mot det större, komplexare, vackrare. I svallvågorna efter
ludditernas nederlag tar man så nästa logiska steg. Man lägger
till ett trappsteg, det som komma skall. Man säger: vi lever idag
under bourguasin i morgon kommer socialismen. Från
mörkret stiga vi mot ljuset.
Det är i dagarna 150 år sen Pariskommunen föll, i februari var det 100 år sen Kronstadt krossades. Två exempel på vad Hannah Arendt menade var ett ständigt återkommande fenomen i samband med revolutioner och något hon menade även hände under den stora franska revolutionen i slutet av 1700-talet och i Ungern 1956 och som vi ifrån vår horisont kan lägga till Iran 1979 (och säkert fler exempel) – hur arbetarråd spontant uppstår innan de krossas av en eller annan partiapparat.
Om detta och mycket annat kan man läsa i hennes Om revolutionen som utkom på Daidalos tidigare i år.
Arendt fokuserar främst på de två första revolutionerna, som hon säger, den berömda misslyckade franska och den åsidosatta men lyckade amerikanska. Att alla revolutionärer har haft den misslyckade franska revolutionen som ideal är ett märkligt faktum genom historien.
Vi får väl se om jag återkommer till den här boken i en eller annan form senare, tills vidare får ni nöja er med det här utdraget:
