Mot demokrati. Del VI, hur Sverige blev demokratiskt

När jag först börjar läsa Erik Bengtssons Världens jämlikaste land? är det något som irriterar mig. Han vill liksom hamra in tesen att Sveriges välfärdsepok under 1900-talet inte alls kom från en lång tradition av frihet, jämlikhet och kompromissande utan som ett resultat av politisk mobilisering och folkrörelsearbete. Men, tänker jag då – fanns det någon som inte visste det?

Det är något jag ofta irriterar mig på, det där med att folk ska argumentera utifrån premissen att de slår hål på myter. Då man själv aldrig trott på eller ibland ens hört talas om myten de argumenterar emot så blir det bara förvirrat och avsändaren framstår som gnällig och/eller dåligt insatt.

Visst har jag väl hört talas om att Sverige har en historia med en stor andel fria bönder, dessutom konstituerande ett eget fjärde stånd i den gamla ståndsriksdagen, men det står ju inte i någon motsättning till faktumet att det var fackföreningar och det socialdemokratiska partiet som förde en politik för jämlikhet och välfärd under 1900-talet. Vari ligger konflikten Bengtsson söker?

När jag sen ser att boken är utgiven i samarbete med tankesmedjan Katalys börjar jag muttra för mig själv att det kanske är det som är problemet, att man i första hand vill starta ”debatt” genom en påhittad polemik, att Daniel Suhonen sitter och räknar antal kultursidesinlägg och tweets om boken som objektiva mått på framgång och att allt nu för tiden, tydligen även historieforskningen, alltid ska förminskas till tröttsamt samtidskommenterande.

Men mitt inledande surande över detta försvinner snabbt då Världens jämlikaste land? snart visar sig vara en väldigt bra och välskriven bok om ett intressant ämne – hur Sverige blev demokratiskt och, mer precist, socialdemokratiskt.

Bokens främsta förtjänst är att den landar i en konkret teori som förklaring till varför det demokratiska genombrottet skedde för 100 år sedan och hur arbetarrörelsen fick hegemoni över Sveriges arbetarklass – vilket i förlängningen förklarar varför Sverige kring år 1980 var världens jämlikaste land.

Men vi tar det från början, lite snabbt.
Sverige var extremt ojämlikt och odemokratiskt i jämförelse med de andra västländerna under 1800-talet. Författningsreformen 1866 innebar att enbart män som tjänade över 800 kronor om året fick rösträtt till andra kammaren, vilket innebar runt 20 % av de vuxna männen. Dessutom skapades första kammaren med extremt höga inkomstkrav för att balansera upp den ”folkliga” andrakammaren.

På lokal nivå var det ännu värre – man såg lokalsamhället som om det vore ett aktiebolag, i socknarna var det enbart de som ägde jord som fick rösta och mer jord innebar fler röster, i kommunerna som uppstod under 1800-talet fördelades rösterna efter antal pengar, dessutom hade privata företag rösträtt. Ett fåtal bolag och rika personer kunde enkelt gå samman för att styra kommunerna, det finns rent av exempel på kommuner där ett endaste bolag hade röstmajoritet.

I Frankrike och Tyskland (som enades 1871) hade redan alla män rösträtt och i Danmark, Norge, USA med flera länder såg det betydligt bättre ut än i Sverige.

Sverige var helt enkelt exceptionellt odemokratiskt och förblev så länge. Antal röstberättigade ökade visserligen sakta i takt med stigande löner och inflation men det var först 1909 som en utvidgning skedde då alla män fick rösträtt till andra kammaren medan kriterierna för rösträtten till kommunerna och förstakammaren utjämnades något – en rik man (eller rik och ogift kvinna) kunde nu få max 40 röster, de fattiga fortfarande noll.
Och så till slut, under orosåret 1917 då landet stod på randen till en revolution, införde den första regeringen där sossarna ingick (tillsammans med liberalerna) en rad reformer som resulterade i det första riktigt demokratiska valet 1921.

Historiker har ofta, menar Bengtsson, velat förklara Sveriges demokrati och välfärdssamhälle som något djupt rotat, långsamt framväxande och grundat i en unikt svensk kompromissvilja. Bengtsson menar att detta inte bara är fel, utan att det är precis tvärt om.

Hans tes är att det var just för att Sverige inte var demokratiskt och jämlikt som det sen blev den raka motsatsen. Då så få hade något politiskt inflytande brydde sig eliterna inte om massan utan kunde föraktfullt ignorera dem och sköta politiken inom den egna snäva kretsen. Detta öppnade upp för en bred mobilisering underifrån där folkrörelserna växte fram som en stark motoffentlighet.

Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen byggde upp sina egna institutioner där de bildade sig, organiserade sig och agiterade sina ståndpunkter genom kringresande agitatorer, egna tidningar, broschyrer och böcker. Man utgjorde också en egen motkultur med sina sociala tillställningar. Arbetarrörelsen hade sina arbetardiktare, sina sånger, sitt Folkets hus och Folkets Park där det sattes upp danser och teatrar, företeelser som var en logisk fortsättning på missionshusen, nykterhetslogerna och deras olika kulturella evenemang.

Den svenska A-pressen fick ett enormt genomslag bland arbetarklassen, vilket Bengtsson visar med en internationell jämförelse.

I länder där rösträtten var mer utvidgad såg det annorlunda ut. Där blev högern tvungen att agitera för bredare folklager, bland annat organiserade Tories i England konservativa ”working men´s club” där arbetarmän kunde träffas och socialisera, en annan intressant jämförelse är Lantmannapartiet som (åter-) startade i Sverige under 1890-talet. Det var en sammanslutning i riksdagen på initiativ av några storbönder och godsherrar, och inget mer än så. Inspirationen kom från Tyskland där en liknande sammanslutning bildats några år tidigare. Skillnaden låg i att den tyska motsvarigheten anställde 18 agitatorer att resa runt bland landsbygden då de var beroende av vanligt folks röster, i Sverige var det bara en intern riksdagsangelägenhet.

Men de länder med mer folkrepresentation kännetecknades också i högre grad av kaos, fusk, korruption och våld i samband med valen. I Sverige kunde överheten totalt skita i sånt, riksdagen var en rikemansklubb utan intressekonflikter och Bengtsson kopplar även den relativt oblodiga situationen på arbetsmarknaden till den ickeexisterande demokratin, inte någon snäll förhandlingskultur.

Resultatet av detta blev att då systemet till slut rämnade fanns det en bred, välorganiserad och högst medveten arbetarbefolkning där socialdemokratin nått hegemoni, delvis till följd av att eliterna aldrig brytt sig om att ens försöka vända sig till dem. Som det heter i en sammanfattning mot slutet:

”Orsaken till att just Sverige blev världens jämlikaste ekonomi var att landet hade världens starkaste arbetarrörelse, rotad i folkrörelsernas opposition mot det plutokratiska system som rådde åtminstone fram till rösträttsreformen 1909.”

De historiker som menar att demokratin växt fram från de fria bönderna och sockenstämman har alltså fel, menar Bengtsson och nämner särskilt Henrik Berggren och Lars Trägårdh som representanter för den uppfattningen. Man fokuserar för mycket på folk som ägde jord och pengar i historieskrivningen.
Inom den exklusiva rikemansriksdagen och i den extremt skevt fördelade sockenstämman (som dessutom fick viss makt först då de jordägande blivit en betydligt färre andel av befolkningen) kunde man säkert ha artiga samtal och kompromissa om dagordningen – men detta är ingen förklaring till demokratin, välfärden eller jämlikheten. I ett avseende menar dock Bengtsson att det finns en kontinuitet från den gamla tiden som var viktig för utvecklingen – den effektiva staten.

Som det heter i en lite rolig liknelse:

”Liksom fästningen Sveaborg, noggrant uppbyggd av svenskarna för att hålla ryssen borta från Helsingfors, ironiskt nog blev ett säkert fort för ryssarna efter 1809, som omöjliggjorde ett återintagande för Sverige, blev den byråkratiskt kompetenta staten, uppbyggd för den gamla regimens syften, i och med demokratiseringen ett effektivt redskap i reformismens syften.”

De olika reformerna som sen genomfördes gås igenom lite snabbt – enhetsskolan, de progressiva skatterna och särskilt arvsskatten, pensionsreformen osv – även om facken snarare än staten kan få cred för 8-timmarsdagen, kanske den enskilt viktigaste reformen för den ekonomiska utjämningen.

Det finns mycket intressant att hämta från den här boken, och jag håller med honom om mycket vad gäller slutsatser. Dock tycker jag att Berggren och Trägårdh* har vissa poänger och ska därför föreslå en (högst skissartad) syntes, vilken går i linje med vad som tidigare skrivits (möjligen till leda vid det här laget) i den här bloggserien om demokrati och demokratin.

Vi hade alltså ett regelrätt bolagsvälde ute i kommunerna under 1800-talet där några få rika dominerade totalt. Bengtsson nämner bland annat en studie som ska handla om hur Skånska Cement styrde och ställde i Limhamns kommun. Den har jag inte läst, däremot har jag läst Staden och kapitalet av Ståle Holgersen, en utmärkt bok för den som vill förstå utvecklingen i Malmö de senaste decennierna. I Holgersens inledande kapitel ges en historik över hur politiker och byggbolag levt i symbios ända sedan 1800-talet (Limhamn är alltså idag en del av Malmö kommun) och jag tycker mig, efter att nu ha läst även Bengtssons bok, se en rak linje från det gamla bolagsväldets tid in till våra dagar**. Och samma sak kan väl sägas om ”Göteborgsandan” och otaliga andra exempel runt vårt land på den korruption som är så självklar och närmast sitter i väggarna att den inte ens kallas för korruption. Nu för tiden är det ”vinst i välfärden”*** det tjatas om, men även under den jämlika välfärdsepoken var det mycket som påminde om bolagsväldet. Se Badjävlar, lyssna på Allan Edwall.

Folkrörelserna gav oss en hel del demokrati, men andra inslag av vårt system, som vi brukar kalla demokratin (i bestämd form) kan definitivt härledas från tiden då de rika gjorde upp sinsemellan bakom stängda dörrar. De slutade liksom aldrig riktigt att göra det, något totalt brott med det gamla systemet skedde aldrig.

Det jag kallar korruption och korporatism kan ju andra kalla ”demokratin” – och detta kan säkert härledas från en djupt rotad kultur av kompromissande och diskuterande bland de välbärgade och mäktiga.

En liten anmärkning om staten är kanske också på sin plats. ”Att jämlikheten var en politisk konstruktion innebär att den också kan avskaffas med politiska medel.” skriver Bengtsson i samband med stycket om den starka staten, och konstaterar också att det är precis vad som skett efter jämlikhetspeaken 1980. Men det är lite mer komplicerat än så, skulle jag säga.

Någonstans i förbifarten nämns att de höga nivåerna i försäkringssystemen är exempel där den svenska jämlikheten stack ut internationellt. Det intressanta med detta är att just sjuk- och a-kassan är institutioner som först uppstod utanför staten och stod direkt under folkrörelsernas kontroll.
Att Sverige på några år via politiska beslut kunde gå från världens högsta ersättningsnivåer till att hamna bland OECD-ländernas nedre halva blev bara möjligt efter att vi gett bort försäkringarna till staten – något folk i allmänhet inte verkar känna till alls.

På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.

Så nog spelar det roll vem som härskar i fästningen, men dess grundkonstruktion har likväl sina inbyggda fel. Fast detta är väl en annan historia för ett annat tillfälle.

* Som jag alltså inte har läst annat än det Bengtsson citerar och kommenterar.
** Däremellan fanns, skriver Ståle, välfärdsepokens kvadratkorporatism, en allians mellan sossepampen, HSB-bossen, bankmannen och arvtagaren till Skånska Cement, idag Skanska, som alla blev rika och glada av rivningshysterin och miljonprogrammet.
*** För denna älskvärda aspekt av vår nutida demokrati där politiker ger bort offentliga verksamheter till sina kompisar, vilka i sin tur belönar dem med högavlönade poster efter sina politiska karriärer, får vi nog söka rötterna bland adelns gamla privilegier och feodalsamhällets förläningar snarare än bland fria bönder och sockenstämmor.

Sagor, myter och mysterier

Myter & Mysterier, podden med Eric Schüldt och Per Johansson* skramlar nu pengar för en ny säsong på Kickstarter. Upplägget verkar lovande, det ska handla om sagor säger de, vilket låter som ett bra ämne för de båda att älta i en en säsong. Var inte jätteförtjust i förra säsongen med temat Staten och kapitalet, det liksom passade dem inte riktigt. Det var absolut inte dåligt eller ointressant, jag gillade till exempel när de pratade om David Graebers Skuld: de första 5 000 åren och håller helt med Per, det var även för mig en sån där epokavgörande bok att läsa.
Men i jämförelse med tidigare säsonger kändes det inte som de nådde upp till riktigt samma nivå.

Sagor låter däremot perfekt. Nu sas det visserligen att de skulle börja med Sagan om Ringen vilket jag inte är jättesugen på, men jag hoppas de gräver ner sig i Grimm och även lyfter blicken mot områden utanför Europa.
Finns så mycket att nysta i här känner jag. Läste för ett tag sen lite Jung och han gillade att göra kollektiva psykologiska analyser av gamla folksagor och myter vilket jag gillade, även om det så klart blir flummigt. Men det är just det lagom flummiga upplägget kompletterat med Per Johanssons spränglärda hjärna som gör Myter & Mysterier så bra.

Och ja, bara en sån sak, vad är en myt, en legend, en saga och när blir det till religion eller filosofi? Är Sagan om ringen ens en saga? Titeln till trots skulle i alla fall inte jag kalla den en saga, det är den alldeles för modern för. Blir det inte en saga först då det rör sig om en allmänt spridd historia utan känd upphovsman?

Myter och sagor kan ju kanske resonera med det där postmoderna pratet om slutet för de ”stora berättelserna”? Behöver vi läsa sagor idag mer än någonsin? Och en annan sak som jag var inne på lite kort här för ett tag sen, om hur de grekiska filosoferna i allmänhet och Platon i synnerhet var starkt kritiska till sin kulturs folkdiktare. Kan sagor vara konservativa hinder i vägen för nytänkande? Kan de vara subversiva?

Japp… Ovanstående lösryckta tankar for runt i skallen på mig sen den nya säsongen annonserades. Hur mycket av mina förhoppningar som kommer införlivas får vi väl se men jag kommer i alla fall kippa in en liten slant till deras Kickstarter.

*Kolla även in deras tidigare podd på Sveriges Radio som startade det hela, Människan och Maskinen