Känslan man har (Del 2)

(Läs del 1 här)

Det finns vissa problem med att stå riktigt långt ut till vänster. Som att resten av det politiska spektret tenderar att flyta ihop. Om man till exempel ägnar energi åt att hata sossarna för de borgare de är kan effekten bli att man inte blir lika upprörd över, säg, Sverigedemokraterna, som de i den politiska mitten tycks bli. Det är ju ändå samma skit. Liberaler som skäller på Sverigedemokrater, fy fan vad ledsamt. Jag hejar inte på liberalerna. Eller som att känna något lidelsefullt engagemang angående, låt oss säga, Ann Heberleins avfall, vilket vissa gör. Hon var vänsterliberal, sen blev hon högerliberal, so what? Att de politiskt korrekta liberalerna är upprörda kan däremot ge upphov till skadeglädje. Man blir cynisk.

Högervridningen. Mycket har sagts om detta. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gjorde många nervösa och uppmaningar mot de övriga partierna att inte falla i deras fällor, inte anamma deras retorik och frågeställningar haglade tätt. Det samma med massmedierna. Om medierna köper SD:s frågeställningar kommer de bara öka. Sverige hade nämligen en fördel här då vi var sena med att välja in ett rasistiskt parti i vårt parlament. Vi kunde nu ta lärdomar av andra länder och visste där med vad som borde göras. Framförallt tittade vi på Danmark. Vi får inte göra om Danmarks misstag.

I Danmark hade Danskt Folkeparti kommit in i Folketinget och sakta men säkert ökat sitt stöd och sitt inflytande över samhället. Det intressanta var att deras politiska inflytande ökade utan att de hade någon egentlig parlamentarisk makt. Inflytandet funkade istället så att de andra partierna plockade upp vissa av DF:s frågor och gjorde dem till sina egna. Men det ledde ändå bara till att DF ökade ännu mer. För Sverige blev detta en tydlig och enkel läxa. Det är bara kontraproduktivt att anamma Sverigedemokraternas flyktingfientliga politik och retorik, de partier som gör det kommer själva förlora. Den första mandatperioden med Sverigedemokraterna i riksdagen följde också denna lärdom. Alliansregeringen förlitade sig visserligen ofta på SD för att få igenom större delen av sin politik, men då de saknade egen majoritet tvingades de göra en del uppgörelser med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ännu ett jobbskatteavdrag stoppades och uppgörelsen med Miljöpartiet i migrationsfrågan gjorde Sveriges invandringspolitik mer öppnare. SD:s sju procent och inträde i riksdagen innebar visserligen att svenska folket röstade höger igen, men den parlamentariska situation det skapade innebar istället att alliansregeringens politik flyttade sig åt vänster. Vi hade lärt oss av Danmark och utvecklingen gick åt motsatt håll.

Men så blev det val igen och SD minskade inte utan blev istället tredje största parti. För tredje gången i rad röstade svenskarna höger och detta ledde denna gång till det märkliga att vänsterblocket fick makten. Och detta vänsterblock genomförde sen på rekordkort tid en helomvändning i migrationspolitiken där vad de några månader tidigare hade kallat rasism nu genomförde själva. Och partierna plockade i samma rekordfart upp SD:s retorik och förslag. I medierna har samma skifte skett, det som var otänkbart att yttra för bara något år sedan har nu blivit mainstream. Och SD fortsatte att öka i opinionen. Vi gjorde till slut som i Danmark ändå, bara mer på väldigt kort tid. Vi kom ikapp kanske man skulle kunna säga.

Vad kan man då säga om allt detta? För den som är kritisk till parlamentarism och partipolitik finns ju en hel del pedagogiska poänger att slå i huvudet på de som menar att ”den som inte röstar har ingen rätt att klaga”. Var det alltså här vi hamnade efter årtionden av nyliberal högervåg? Nykonservativ extremhögervåg istället? Vart tog vänstern vägen?

Svar: den slöt upp bakom etablissemanget. Nej, det gjorde den såklart inte, men det var vad det verkade som då högervridningen tilltog. Vad först olika högerdebattörer, och snart därefter även alla andra nu benämnde ”vänstern” betydde i detta nya debattklimat en samling socialliberala krönikörer. Sverige har närmast hamnat i en amerikansk situation där ”the left” är socialliberaler från storstädernas välutbildade mellanskikt som tycker synd om diverse minoriteter.
Detta socialliberal mellanskikt är naturligtvis livrädda för utvecklingen. Under den nyliberala epoken kunde de verka radikala, de kunde skälla på den nuvarande ordningen, de kunde skandera att en annan värld var möjlig. Men nu, ställd inför fascismens faror insåg man att ett konservativt bevarande av status quo var bättre än en förändring som med största sannolikhet bara innebär en förvärring. Detta är kanske den mest tragiska aspekten av högervridningen, hur antirasister och rent av vissa socialister som bestämt sig för att Sverigedemokraterna är huvudfienden och att dess inflytande till varje pris måste begränsas istället lät sig styras av partiet genom att reflexmässigt vara emot allt de säger, vilket i bästa fall ledde till att de förpassade sig själva till en reaktiv roll, men oftare rent av fungerade som högerns stormtrupper.

För SD fick nu rollen som enda opposition och mot denna var det lika bra att ställa sig bakom etablissemanget. ”Hatsajterna” var förfärliga och Sverigedemokraterna kritiserade gammelmedia för att vara ”vänster”, alltså drog man slutsatsen att det döende borgerliga medieetablissemanget var progressivt. Samhället är åt helvete, det är kris och förfall, dundrade SD, alltså slöt man upp bakom Peter Wolodarski och den politiska mittens vision om att ”det går bra för Sverige.”


Värst av allt var ändå Brexit-omröstningen. Inget kan tydligare visa på hur långt högervridningen gått i det här landet än reaktionen på hur den brittiska arbetarklassen bad Bryssel att dra åt helvete. EU-motståndet var en av grundbultarna i vänsterns motstånd mot nyliberalismen. 2001 tågade tiotusentals människor mot den odemokratiska kolossen på Göteborgs gator.
Det fanns såklart olika uppfattningar inom vänstern, under GBG 2001 framfördes denna motsättning genom de två olika blocken Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg 2001 (tror jag de hette) som anordnade var sin demonstration, båda med runt 20 000 deltagare vardera. Göteborgsaktionen kritiserade Nätverket Göteborg 2001 för att vara för nationalistisk då en nationalstat inte definitionsmässigt är vare sig bättre eller sämre en en Europeisk union samt att Sveriges undandragande från EU i sig inte nödvändigtvis leder till något bättre.
Det argumentet, svarade Nätverket Göteborg 2001, var för vagt och flummigt. Det mer konkreta ”Sverige ut ur EU” och ”Nej till EMU” är de viktiga frågorna att driva för att göra världen bättre. Där låg debatten.

Högerns tafatta argument mot detta var att försöka smeta ihop vänstern med inskränkt nationalism genom att hitta på det idiotiska epitetet ”globaliseringsmotståndare” och försöka få det till att vi var motståndare till internet och fri rörlighet. De nationalister och rasister som även de var emot EU ignorerade vi och de var naturligtvis inte välkomna på någon av demonstrationerna. En viktig del av EU-kritiken var att unionen var rasistisk med deras yttre och inre gränsstyrkor.

Vad hände mellan GBG 2001 och Brexit? EU utvecklades precis i den riktning vi alla befarade. Ett tag såg det visserligen ut som om det värsta var över. Vi röstade nej till EMU, som snart visade sig vara en katastrof och runt om på kontinenten såg folkligt motstånd till att bromsa Den enda vägens politik och utveckling mot en centraliserad superstat.
Det var 00-talet som jag beskrev innan, vänstervåg i Latinamerika, IMF fick nobben i fler och fler utvecklingsländer, högervågen såg ut att om inte vända så i alla fall mattas av.
Men kriget mot terrorn, och där efter lagarna om övervakning som drevs igenom av upphovsrättslobbyister förvandlade EU till den kontrollapparat vi befarat. Sen kom krisen.

Det kortvariga hopp om att Wall streets dominans är över och att den vansinniga finanskapitalismen nu nått vägs ände byttes snabbt ut mot att utvecklingen snarare accelererades. Hanteringen av Grekland och deras försök till motstånd finns det inte utrymme för att gå igenom här, det är en saga i sig, men det visade att vi, återigen, haft rätt om EU hela tiden.
Att socialism är omöjlig inom EU visste vi redan, det står klart och tydligt i deras grundlagar och är anledningen till att ett parti som Vänsterpartiet förordar utträde – deras politik är helt enkelt olaglig inom EU. Men nu fick vi veta att även sossig reformpolitik var omöjlig inom EU.

Det grekiska folket hade ingenting att säga till om, oavsett vilken regering de valde eller att de genomförde en folkomröstning för sina krav, EU var beredda att ta till alla medel för att driva in skulderna till finanskapitalet, och den grekiska arbetarklassen skulle betala.
En annan syn på det ”demokratiska underskottet” kunde nu skönjas. Det var vad man sa innan, faktiskt även från borgerligt och EU-vänligt håll, att EU hade ett demokratiskt underskott. Det var lite oklart om det var kommissionen, parlamentet eller ministerrådet som bestämde och man diskuterade om det ur demokratisynpunkt vore bättre eller sämre om det folkvalda parlamentet fick mer makt eller inte. Nu visade det sig att det varken var parlamentet, ministerrådet eller kommissionen som bestämde i EU, det var det istället centralbanken ECB som gjorde.
EU förvandlades verkligen till det ”kapitalets diktatur” som (r)-are bombastiskt brukade kalla det.

Men nu, när britterna gör det mest hädiska någonsin, det omöjliga, då låter det annorlunda. Nu är det nämligen nationalister och rasister som är de mest tongivande i EU-motståndet, varpå det oroliga socialliberala mellanskikt som poserat som radikala nu visar var de verkligen står – på finanseliten och politikeretablissemangets sida.
Är SD mot, ja då är vi för! – så kan man väl egentligen sammanfatta hela deras analys.
EU verkar för dem nu vara en garant för antirasism och demokrati. De få som kommer med invändningar buntas samman med Ukip, SD och andra rasister och även om det skulle ligga något i kritiken så spelar det ingen roll, EU är enda vägen, något annat är omöjligt. De låter precis som folkpartister på 90-talet.

Men få bryr sig om dessa socialliberaler vi nu vant oss vid att kalla ”vänstern”, annat än som objekt att hata och håna. Tokhögern, som ingen brydde sig om 2001, är istället de som nu styr dagordningen. Det är nu de som har privilegiet att skapa kålsuparteorier, och de buntar samman etablissemanget med vänstern, om de inte rent av kallar allt för ”vänstern”. De pratar om ”globalister”.
2001 var jag ”globaliseringsmotståndare” idag är jag tydligen ”globalist.”

Känslan man har (Del 1)

Först visste jag inte vad det var. Jag går ju liksom också runt och oroar mig. Fascister som flyttar fram sina positioner, en nygammal rysskräck och en unken chauvinism som sakta vaknat till liv. Det enda vi kan lära av historien är att vi inte kan lära oss av historien, som Hegel en gång sa, enligt en Arne Anka jag en gång läst. Världen går åt helvete. Det är klimatkris, finanskris och flyktingkris, det är krigshets, ökade klassklyftor och teknologisk massarbetslöshet, det är terrorhot och det är näthat. Övervakningssamhället. De ser allt vi gör. Det är som i gamla tiders dystopier, med övervakningskameror överallt, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det gör knappt någon annan heller vad det verkar. Men att de ser vilka hemsidor vi besöker, vad vi köper, vilka vi messar, vilka vi dejtar, vad vi lyssnar på, och dessutom var exakt vi befinner oss när vi besöker, köper, messar, dejtar och lyssnar. Snart är vi i det kontantlösa samhället och snart, alldeles precis snart rent av, klarar kamerorna även av ansiktsigenkänning. Innebär inte detta rent definitionsmässigt det totalitära samhället? Är det inte bara en tidsfråga nu? Fascister vid makten, ekonomiska, politiska och miljömässiga kriser som kickar igång sociala kriser. Mer och mer kontroll, med eller utan verklig eller inbillad terrorism. Desperation och hets, upprustning och krig. Förödelse. Förintelse. Det tycks oundvikligt.

Men ändå. När jag hör nån politiker, nån journalist, nån kändis, nån etablissemangsfigur, nästan precis vem som helst. När jag ser dem med deras hundvalpsögon, när jag hör dem säga ”Man blir mörkrädd!”, ”Vi måste våga stå upp mot hatet!”, ”Vi får aldrig låta mörkret vinna!”. Då vill jag bara kräkas. Jag vill bara be dem att Dra. Åt. Helvete. Jag hatar er bara så jävla mycket. Jag är fan inte på er sida, er kamp är inte min.

Men varför? Vad är det för fel på mig? Vill en del av mig i själva verket ha detta kaos, elände och kris? Svaret är ja. Det vill jag. Till en viss del. För det finns en skillnad mellan mig och dessa ljusets krigare. En stor skillnad. Nämligen att jag inte trivdes särskilt bra innan heller. Ni vet, den där utopin vi alla levde i före finanskrisen. Den var inget för mig. Jag räds visserligen den framtida fascismen men kan samtidigt inte låta bli att jubla över det beståendes förfall. Hånskratta. För etablissemanget är det istället just detta som är tragedin. Slutet på den gamla goda tiden. Tänk hur det var före krisen, tänker de, för ni minns väl hur det var, då, i den där utopin vi alla levde i fram till 2007. Underbart va? Inga Sverigedemokrater i riksdagen, inga minusräntor eller kvalitativa lättnader. Folk som läste tidningen istället för obskyra hemsidor.

Nä just det. Det var inte så ball då heller. Då var man frustrerad över att inget hände, att folk bara tigande tog emot allt. En känsla av stagnation. Vänstern, det kändes fortfarande relevant att tala om en ”vänster”, kände hur allt långsamt gick åt fel håll i den enda vägens politik. Nyliberalismen. Klockan rullades tillbaka, facken fick mindre inflytande, fasta anställningar byttes mot visstid och bemanningsföretag, alla blev kollektivanslutna till börsen via pensionssystemet, det där deprimerade orangea kuvertet som en gång om året påminde en om att den redan fastlagda framtiden skulle vara fortsatt förjävlig samtidigt som högern – som fullkomligt dominerade hela det offentliga samtalet, det var fortfarande relevant att tala om ett offentligt samtal – log brett med ett enormt självförtroende. Lördagsarbete, pigsamhälle och klassklyftor i nivå med 30-talet var den självklara odiskutabla framtiden.

Alla andra var drömmare, välfärdsepoken var slut, det var bara att fatta, det är nya tider nu. Sossarnas och vänsterpartiets höger- och vänsterfalanger kallades i borgerlig media självklart för ”förnyare” och ”traditionalister”. Vi skrek oss visserligen hesa ibland och visst köpte vi aldrig deras lögner. Men vi kände inget hopp, annat än undantagsvis, vi anade nog att de hade en poäng, det hela går bara åt ett håll. Det var vänsterns självbild, en evig förlorare, en desperat kämpe dömd att misslyckas. Då väntade man istället. Väntade på uppvaknandet, att folk någon gång skulle bli förbannade. Ja, det fanns till och med de som väntade på en stor kris. Visst fan fantiserade även jag om en framtida kris i det kapitalistiska systemet.

Jag trodde visserligen aldrig på Revolutionen. Det är annars den vanliga ingrediensen i vänsterns eskatologi. Först är det skit, sen blir det ännu värre, men sen, sen kommer Revolutionen, sen blir det bra. Det funkar inte så. Revolutioner är inte stora demonstrationståg som byter ut en regering i en nationalstat eller två, eller ens flera på kort tid. Övergångar från ett samhällssystem till ett annat är en lång historisk process, du kommer aldrig att få uppleva en revolution, annat än en då du blir gravt besviken på att den inte infriade dina förhoppningar. Revolutionen då ett samhällssystem byttes ut mot ett annat kommer framtidens historiker möjligen att se, inte vi. Men vi kan se tendenser, vi kan se vart vinden blåser och vi kan göra vårt bästa för att göra nuet och morgondagen till en lite bättre plats.

Det var en kamp i motvind. Det gick åt fel håll. Möjligen kunde man se ett hopp i Latinamerika, möjligen kunde man ana att 00-talet innebar att högervågen ebbade ut, att det inte var samma energi som under 80 och 90-talet och att det faktiskt fanns ett motstånd nu. Globala rättviserörelser, toppmötesprotester, och visst höll väl många med om att något är fel. Kriget mot terrorn skapade ett hårdare samhälle och ökade på flera sätt repressionen, men det möttes också med en enorm kritik. Fler tycktes ana att systemet var ruttet, det borde finnas utrymme för en vändning snart. Sen kom krisen.

Den våta drömmen för alla revolutionärer. Kapitalismen funkade inte i verkligheten. Det var en korkad tanke och den funkade inte. En banks konkurs ledde till en global kris och det visade sig att vi haft rätt hela tiden. I årtionden hade de sagt att stater inte ska lägga sig i, att marknader ska få fungera fritt. I årtionden hade vi protesterat, vi hade krävt skuldavskrivning för tredje världen, att fördela pengar för att bekämpa svält, att avveckla koldioxidsamhället för att förhindra en miljökatastrof. Det har vi inte råd med, hade de svarat. Nu, när bankerna och storföretagen som inte velat veta av någon reglerande stat stod inför ruinens brant lät det annorlunda. Världens ledare träffades och tog snabbt ett beslut. Vi ger bankerna tusen miljarder dollar, bestämde de. Och så gjorde de det.

Det fanns tidigare en ideologisk dispyt mellan höger och vänster om kapitalismen som system. De som försvarade det sa att det visserligen inte var perfekt men att det var det bästa vi hade, marknaden är helt enkelt effektivast, det leder i längden till största möjliga lycka för det stora flertalet. Vi sa att systemet handlade om exploatering, att det var orättvist, att det bygger på girighet och bara gynnar ett fåtal. Och nu fick vi rätt. Kapitalisterna tog gladeligen emot statens pengar och marknadens försvarare införde utan att blinka socialism så länge det bara gällde de rika. Hade någon före krisen föreslagit att man borde nationalisera bankerna för att gynna de fattiga hade man ansetts som en livsfarlig galning. Nu nationaliserade man i praktikerna bankerna för att gynna de rika. När det sen inte räckte började man helt enkelt trycka pengar och dela ut till bankerna. Allt i fullkomlig strid med ekonomiska teorier och högerpolitiska ideologier. Varför socialisera förlusterna men privatisera vinsterna? Varför kan man skapa pengar ur intet och ge till miljardärer men inte till vanligt folk?

En del blev chockade över denna markanta och fullkomligt öppna dubbelmoral. För de hade trott på lögnerna. Men egentligen var det självklart. Det fanns bara en princip, cashen måste in. Om det så är genom den ”fria marknaden”, eller genom statens försorg spelar mindre roll. Vi hade haft rätt hela tiden, det handlade om girighet och exploatering, allt annat var bara ideologiska dimridåer. Allt detta skedde i öppen dager. Alla kunde se det. Och snart följdes det av plundringar. Nedskärningar, avskedanden, privatiseringar. Samma recept som de föregående årtiondena, bara mer drastiskt och i högre tempo. De fattiga skulle betala de rika och staten agerade indrivare. Sedan 2008 har antalet dollarmiljardärer skjutit i höjden och alarmerande rapporter om aldrig tidigare skådade nivåer i inkomstskillnaderna avlöser varandra.

Men det blev ingen tydlig vändpunkt. Ingen Revolution. Mycket tumult blev det och visst fick olika vänsterrörelser och partier ett uppsving, det är något folk ofta glömmer bort, men det mest markanta resultatet blev uppsvinget för nyfascismen och andra nationalistiska och xenofoba rörelser.

Så här i efterhand är det helt jävla otroligt. Vi hade rätt, de hade fel. Och folk ba ”det måste vara blattarnas fel!” och nyliberalismens totala fiasko leder till att svenska folket röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen.