Förbjudna ord #1, Lennstrandfejden

Det sägs ju att vi har yttrandefrihet i det här landet, i verkligheten är det väl en sanning med modifikation. I den här serien tänkte jag göra några nedstamp i historien då ord inte ansetts fria enligt svenska staten. Vi börjar med Lennstrandfejden.

Lördagen den 3.e mars 1888 stegar polisen in på Socialdemokratens redaktion i Stockholm. Tidningen, förklarar polismännen, skulle beslagtas efter beslut från självaste justitieminister Lovén.

Så värst många kopior fick nu inte polisen med sig då man redan hunnit dela ut det senaste numret till prenumeranterna, och på tidningen höll man nog med om vad redaktör Danielsson på systerorganet Arbetet senare skulle kommentera – att det nog bara varit en tidsfråga innan även Socialdemokraten skulle få besök av lagens långa arm.

Sen den Socialdemokratiska rörelsen börjat ta fart ordentligt i och med den av August Palm startade tidningen i slutet av 1885 hade myndigheterna snart drabbats av panik. Varken osynliggörande eller hån bland övrig press hade stoppat rörelsens tillväxt då lokalklubbar och socialistiska fackföreningar ständigt bildades runt om i landet.


Man hade vid tidpunkten för beslagtagandet redan växt från en till fyra tidningar, utöver den Stockholmsbaserade Socialdemokraten fanns även Folkets Röst i Göteborg, Arbetet i Malmö och den nystartade Proletären i Norrköping. Man förde en landsomfattande agitation med välbesökta offentliga möten, man gav ut böcker och pamfletter.

Svaret från myndigheternas sida blev ökad repression. Möten förbjöds eller upplöstes och gamla lagparagrafer dammades av för att klämma åt rörelsen. Nyligen hade Axel Danielsson dömts för brottet ”smädelse af embetsman” efter att i ett par tidningsartiklar granskat korruptionen inom rättsväsendet och August Palm satt redan på Långholmen för sina synder som kringresande agitator.

Varför just detta nummer av Socialdemokraten beslagtagits, och för vilken artikel, visste man dock inte förrän på måndagen då man frågade justitiedepartementet. Svaret förvånade alla. Det visade sig vara en kort artikel betitlad ”En helsning” av en viss Viktor Lennstrand som föranlett åtalet.

Förbjudna ord i Socialdemokraten 1888-03-03.

”Således ett religionsåtal. Vi trodde icke att det var möjligt förr än vi hörde det med egna öron.” Det är ansvarig utgivare och där med själva målet för åtalet, Hjalmar Branting, som i nästföljande nummer kommenterar.
Ens tanken på att något så förlegat som religionsbrott kunde ske år 1888 var skrattretande.

Mindre än fyra år tidigare hade Giftasprocessen rasat då August Strindberg åtalats för liknande paragrafer. Det hela hade resulterat i en enormt uppmärksammad rättegång – som lett till frikännande. Och alla utöver de mest förstockade konservativa hade försvarat författaren. Liberala, fosterlandsvänner och till och med frikyrkliga röster hade menat att åtalet var ogiltigt. Även om man ansåg att Strindbergs skriverier var omoraliska och förkastliga hade man försvarat hans rätt att uttrycka dem fritt.

Misslyckandet med att fälla Strindberg borde ha inneburit den definitiva dödsstöten för vidare religionsförföljelser i Sverige, men likväl fanns lagparagrafen från 1686 kvar, som inbakad i Tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 2 tydligt förbjöd ”Förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran.”

Hjalmar Branting igen:

Socialdemokraten har hädat, smädat och gäckat, nummer efter nummer, gång på gång, både sakramenten och ordet, både djefvulen och gud. Vi stå i krig mot kristendomen, prestläran som förfäar folket och gör det till lydiga slafvar i öfverklassens tjenst. Vi bekämpa dumheten äfven i dess religiösa form, hvar vi möta den på vår väg.”

Men det hade ändå inte orsakat någon rättslig påföljd. Istället var det först nu, med Lennstrands sakliga och enkla artikel som ”i ett språk alltigenom värdigt, utan tanke på att söka häda eller gäcka andras uppriktiga eller hycklade tro.” som föranlett polisingripandet.

Brantings långa kommentar till sitt åtal präglas av en föraktfull sarkasm blandad med uppriktig förvåning – men han tycks även segerviss. Detta åtal kunde väl inte, ”ens i dessa ”oförståndets tider” vara annat än en taktisk blunder av Socialdemokraternas fiender?

”P. S. Som jag ser att jag uttryckt mig litet vidlyftigt kanske en kort sammanfattning af hvad jag tänker om detta åtal vore på sin plats:
Detta tryckfrihetsåtal är det mest genuint korkade som på långa, långa tider expedierats från en svensk justitieminister.
D.S.”

Korkat eller ej – rätten gick på justitieminister Lovéns linje. Hjalmar Branting dömdes till 300 kronors böter och blev där med Sveriges första dömda hädare på över en generation. Men det skulle inte sluta där, fler åtal skulle följa och den mest hårt drabbade skulle ironiskt nog bli Axel Danielsson, en av Lennstrands kritiker.

https://web.archive.org/web/20121021074612/http://www.stockholmskallan.se/ContentFiles/UTB/Foton/Lennstrand_Viktor_Fa1.jpg
”Hädarynglingen” Viktor Lennstrand

Viktor Emmanuel Lennstrand växte upp i en frikyrklig familj i Gävle och hade som ung ambitionen att bli missionär. Han tappade dock tron och skapade rabalder då han som student i Uppsala höll ett religionskritiskt förfarande, något som ledde till att han blev utkastad från universitetet. Under hösten 1887 skapade han ständiga skandalrubriker då han fortsatte hålla välbesökta föredrag.

Liksom med August Palm några år tidigare ledde Lennströms agitation till ständiga konfrontationer med en fientligt inställd press, polis och rättsväsende. Han hade även svårt att skaffa lokaler till sina fördrag då han ofta blev bojkottad eller förvägrad efter starka påtryckningar, men fann snart en välkommen hamn hos arbetarrörelsen.

Lennstrand var dock ingen självklar hjälte ens hos den principiellt religionskritiska socialismen. Branting hörde förvisso till Lennströms försvarare – även om han hoppades att han skulle vidga sina vyer och även engagera sig i andra sociala frågor – men August Palm och Axel Danielsson var skeptiska.

Efter att ha kommenterat det absurda i åtalet med samma sarkastiska och segervissa ton som Branting innehåller nästkommande nummer av Arbetet en mer kritisk ton mot Lennstrand.

”Herr L. tillhör antalet af dessa unga studenter, som komma från universitetet med radikala åsigter i vissa frågor och okunnighet i andra. Ensidig som deras uppfostran varit, är det blott i enskilda punkter de vunnit klarhet, och entusiastiska som de äro, skrifva de upp denna punkt på en röd klut och kasta sig in i striden.”

Att genom noggranna bibelstudier entusiastiskt förklara kristendomen för en lögn är bara skrattretande, menar Danielsson. Kristus hör inte till den historiska vetenskapen, det gör däremot kristendomen, som av socialister bör ses som ”en af mänskligheten passerad kulturgrad”. Den antireligiösa propagandan är bara meningsfull då den ingår i den bredare politiska. Svenska folket må vara okunnigt men det behövs ingen separat antikristlig propaganda jämte den för socialismen.

Liksom Palm hyste även Danielsson farhågor över att en så öppet fientlig inställning mot kristendomen skulle kunna försvåra organiserandet och nyrekryteringen till arbetarrörelsen.
”En kristtroende arbetare kan vara lika god partivän som en ateistisk”, skrev han. Folks personliga tro bör vara en privatsak.

På många sätt var denna skiljelinje bara en fortsättning på en debatt några år tidigare angående synen på bildning. Att ”magfrågan” går före och att arbetarklassen i första hand måste kämpa för sina materiella intressen innan man kan börja bry sig om saker som högre bildningsgrad var Palms och Danielssons linje medan Branting visade större förståelse för de som ville ”uppfostra” och bilda massorna.

Till saken hör också att Branting och hans falang ville söka samarbete med radikala liberaler och folk ur högre samhällsskikt medan Palm och Danielsson betonade att arbetarrörelsen skulle bestå av, och agitera direkt till arbetarna.*

Kritiken till trots så var ändå Lennstrands rätt till sina åsikter det viktigaste för Danielsson. Åtalet var en attack på det fria ordet.

Efter domen mot Branting lät Danielsson kallblodigt och kaxigt återtrycka hela den olagliga artikeln, ”för att våra läsare skola få tillfälle att öfvertyga sig om det rättvisa i juryns utlåtande.” och konstaterar att då juryn endast dömt 300 kronors böter tycks de själva inte värdera ”den rena evangeliska läran och dess fundamentaldogmer.” särskilt högt. Till följd av detta blev även Danielsson åtalad.

Om detta kommenterar han i nästföljande nummer att då han tidigare faktiskt kritiserat Lennstrand är det olyckligt, både för minister Lovén och hans egen del, att han nu blir ”till martyr för Lennstrands krovkorniga ateism.” Samtidigt mobiliseras Malmös arbetare till en manifestation för yttrandefrihet och mot åtalsraseriet.
Ett stort offentligt möte hålls där Danielsson håller tal – med resultatet att han åtalas även för detta.

Hela affären bemöts i Arbetet den 9:e maj under rubriken ”Till världsalltets upphofsman!” – och Axel Danielsson drar där med på sig sitt tredje religionsåtal.

Till världsalltets upphofsman!” har gått till historien som en av Danielssons klassiker. Den ännu unge och relativt nyblivne tidningsredaktören visar här prov på varför han blev en av den tidiga socialdemokratins skarpaste pennor. I formen av en uppmaning till Gud själv ber han om råd och ”någon sorts opinionsyttring beträffande Tryckfrihetsförordningens § 3 mom.2” varpå han han går igenom fallet samt ger en genomgång av kristendomens uppkomst och utveckling.
Allt i en ton som pendlar mellan vass hädisk satir, välskriven populärhistorisk saklighet och lidelsefullt agitatoriskt patos.

Det blev ett halvårs extra fängelsetid för Axel Danielssons skriverier, att addera till det år av de tidigare domar han ännu inte börjat avtjäna.

Även Lennstrand och Branting skulle snart dömas till kortare fängelsestraff. Branting för att han återtryckte ”Till världsalltets upphovsman!” i Socialdemokraten, Lennstrand för att han fortsatte agitera sin ateism som han även tryckte upp i broschyrer.

Liksom förr, liksom senare, visade sig repressionen inte bara vara verkningslös utan rent kontraproduktiv. Under fejdens gång hände mycket. I samband med alla åtal och överklaganden – vilka bara blev fler och fler då de inblandade återtryckte förbjudna artiklar och tryckte upp dömda föredrag i broschyrform, varpå de drog på sig ännu fler åtal – hölls det ständiga demonstrationer och möten för yttrandefrihet och mot förföljelse.

I Uppsala tog den radikala studentföreningen Verdandi parti för Branting och samlade in 50 kronor till hans böter, vilket möttes av raseri i den borgerliga pressen. I Stockholm tog även den politiskt obundna Föreningen för religionsfrihet samma ställningstagande, med bittra avhopp, splittring och ännu mer tidningsskriverier som följd.

Socialdemokraten 1888-04-28

Den första april grundade Viktor Lennstrand Utilistsika samfundet i Stockholm, en förening som slog fast att de ”uppträder afgjordt mot hela den kristna verldsåskådningen, bekämpar all tro på något öfvernaturligt och alt slags teologi såsom oförnuftig och vidskeplig”.

Vidare verkade de för statskyrkans avskaffande och rätt till borgerlig vigsel och begravning samt för att förbjuda religionsundervisningen i skolan. Flera framträdande socialdemokrater – utöver Branting även Fredrik Sterky och Hinke Bergegren – ingick då samfundet grundades men höll en ganska passiv roll.

Lennstrand var den självklare ledaren och hans agitationsresor fortsatte, nu med större iver än någonsin – han var ju en förföljd martyr! – och folkmötena tog sig nu formen genom bildandet av nya lokalavdelningar till det nystartade samfundet som utvecklades till en folkrörelse efter samma modell som de mer bekanta frikyrko- nykterhets- och arbetarrörelserna.
Man bildade agitationsskolor och sångkörer, ägnade sig åt folkbildning, offentliga möten och fester. Man startade även sin egna tidning, Fritänkaren.

I ett brev till Anton Nyström, en annan känd gudsförnekare, skriver Lennstrand från fängelset i slutet av 1888:

Här i Malmö tror jag, att vi trots Danielsons motagitation få den största, mest energiska och fasta landsortsafdelning af samfundet.”

Den motagitation han pratar om är en artikelserie i Arbetet där Danielsson under hösten fortsatt kritisera Utilistiska samfundet – skriven från samma fängelse där nu även Lennstrand satt inspärrad.

En ofta upprepad floskel som brukar tillskrivas Voltaire talar om att han ”Må avsky dina åsikter men vara beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem!”. I verkligheten är det försvinnande få som tillämpat denna vackra princip.
Men Axel Danielsson gick i fängelse för de åsikter han själv avskydde och även bekämpade, både före, under och efter sitt straff.

Även socialdemokratin skulle ju visa sig bli en samhällskraft att räkna med, trots att ännu fler fängelsedomar skulle följa. Det blev till slut Palms och Danielssons mildare linje i religionsfrågan som segrade och skrevs in i partiprogrammet, men Branting som vann striden om ledarskapet över rörelsen. Men det är en annan historia

* Och att Branting hade överklassbakgund medan Palm och Danielsson hade arbetarklassbakgrund var nog ingen slump det heller.