Mot demokrati. Del IV, emot val

Betydligt intressantare läsning än Brennan är belgiska statsvetaren David Van Reybroucks bok Emot allmänna val. Reybrouck vill nu inte avskaffa demokratin, tvärtom vill han rädda och vitalisera den.

Och så brukar ju folk i allmänhet säga, det är som Crimethinc påpekade att alla problem med demokrati alltid finner sin universallösning i mer demokrati. Reybrouck är dock väldigt specifik – han vill byta ut val mot lottning.

Att använda sig av lottning inom politiken ter sig nog för de flesta idag som högst märkligt men förr var det en ganska vanlig procedur, och framförallt förknippades det med ett specifikt styrelsesätt – nämligen demokrati. De gamla grekerna, atenarna närmare bestämt, brukar ju få cred för att ha uppfunnit demokratin.
Alla kan väl historien i stora drag, ordet som är en sammansättning av ”folk” och ”styre”, atenarna som samlades på torget för att debattera och ta beslut. Vidare säger skolboksformuleringen att de gamla grekernas demokrati skiljer sig från vår då varken kvinnor eller slavar hade rösträtt. En mer (andravågs-) anarkistisk inriktad kritiker brukar i sin tur påpeka att de gamla grekernas demokrati var direkt och inte representativ, vilket av dessa ses som en bättre och renare form av folkstyre.

Vad Reybrouck lär oss* är att de gamla grekernas system var ganska komplext och även innefattade lottning. Reybrouck menar att Aten inte alls var att betrakta som en direktdemokrati, utan en ”icke-elektoral, representativ demokrati.”** Man hade omröstningar nästan varje vecka men det mesta av arbetet skedde i de representativa församlingarna – vars ledamöter lottats fram. Vissa ämbeten valdes, andra lottades, och olika instanser balanserade varandra.

Lotterisystem förekom även i flera städer under renässansen. Ett väldigt komplicerat system för att utse Doge (ungefär motsvarande president) som innefattade både val och lottning tillämpades i Venedig, och detta behöll man ända fram till Napoleon marscherade in 1797. I Florens lottade man fram regeringen och olika funktionärer, som bara fick sitta en ganska kort tid och även här blandade de med val och kandidaten var tvungen att bli nominerad för vara valbar (eller lottningsbar?).

I San Marino lottade man fram sina två guvernörer ”bland rådets sextio ämbetsmän” ända fram till mitten av 1900-talet. För att nämna några exempel.

Det rör sig alltså inte om lottning i enskilda frågor, så som skedde under den svenska lotteririksdagen (som inte nämns i boken), utan att man utser representanter via lottning istället för genom val. För det är just val som orsakar problem enligt Reybrouck.

I vad som bara är ett kort sidospår kritiserar han bland annat idén med ”demokratiexport” och pekar på den förödelse framförallt USA skapat då de försökt införa demokrati i Afghanistan och Irak. Även om införandet av valprocesser ständigt leder till våld och korruption är detta de ständiga kraven för att ge bistånd.

”Lokala demokratiska och protodemokratiska institutioner (byråd, traditionell konfliktmedling, uråldrig rättskipning) har inte skuggan av en chans […] Val är den nya trons sakrament, ritualer som anses livsnödvändiga och vars form är viktigare än innehållet.”

Om detta hade man nu kunnat säga mycket, men Reybrouck är mer intresserad av att reformera demokratierna i väst. Likt Brennan har han en del kritik mot rådande ordning som ibland träffar ganska rätt och likt Brennan har han en hel del idealistiska villfarelser.

Den stora oron för Reybrouck tycks nämligen vara den ökade polariseringen och misstron mot det politiska systemet. Om vi bara låter slumpen istället för valprocedurer utse folkrepresentanterna kommer dessa kunna sköta landets affärer alldeles ypperligt. Vi slipper politiker som mest bryr sig om sina varumärken och utsikterna till att bli omvalda, vi kan motverka lobbyisters inflytande liksom mediernas fördummning och personfokus kommer försvinna.

Till hjälp ska de framlottade representanterna dessutom få hjälp av en arsenal byråkratexperter som ska guide dem rätt och ge dem viktiga kunskaper. Istället för polariserande val så kommer vi få en mysig konsensuskultur och tilltron till staten och samhället kommer öka. Ungefär så går resonemanget.

Det rör sig alltså om samma problem som hos Brennan, politiken är ett allmänintresse och sjukdomssymptomen som hopar sig (politikerförakt, misstro mot institutioner osv) är uppmaningar till en återställning, den abstrakta demokratin måste räddas, allt måste förändras för att inget ska förändras.

Istället för den amerikanska snällistlibertarianen Brennan har vi i Reybrouck en europeisk sossereformist, båda är i något avseende ”radikala”, ”tankeprovocerade” eller ”modiga” inom den liberaldemokratiska mittfåran, men de flyttar sig heller aldrig utanför denna mittfåra.

Det blir extra tydligt i det något senare skrivna efterordet som finns med i den svenska utgåvan. Där understryker Reybrouck att hans idéer nu visat sig vara viktigare än någonsin, vilket bevisas av… [trumvirvel]
Trump och Brexit!

Det finns ändå en del bra saker i den här boken. Kritiken av hur medier i symbios med yrkespolitiker förvandlat vad som en gång var en procedur för gemensamt beslutsfattande till ett stort skämt är bra, liksom den historiska översikten är väldigt intressant.

Själv tänker jag att det där med lottning definitivt är värt att pröva, och i mindre skala är det ju bara att sätta igång.

Att rent praktiskt erkänna lottning som ett demokratiskt instrument vid sidan av direkta omröstningar och valda representanter är en bra början. Med detta finns det ju sen otaliga modeller att experimentera med.

Vore inte lottning en ganska effektiv åtgärd för att rubba en stelnad förening där samma lilla klick styr och ställer och som bara kör i samma hjulspår år ut och år in? Varför inte lotta mötesordförande, sekreterare, justerare osv för varje möte? Finns det kanske kommittéer i till exempel en fackförening som man (helt eller delvis) kunde utse genom lottning? Kanske rent av förtroendeposter?

Okej, ovanstående låter kanske mest dötrist och inte riktigt lika omvälvande som Reybroucks politiska förslag, att reformera Sveriges föreningsliv är väl inte direkt någon fråga som kommer engagera massorna. Det kanske är jag som har brist på fantasi eller bara är allmänt tråkig, men denna tillämpning av lottning ser jag faktiskt en viss potential i.

* Mig, jag hade i alla fall ingen aning om allt detta.
** Vårt eget system skulle nog inte ens klassats som demokratiskt enligt äldre kriterier, snarare som nån slags val-aristokrati.

Mot demokrati. Del III, anarki och demokrati.

Läs del 1 här och del 2 här.

I Marcus Lundströms Anarchist critique of radical democracy skissas anarkismens syn på demokrati genom åren. Enligt Lundström kan man sammanfatta det med tre faser. Anarkister var i begynnelsen kritiska till demokrati, rösträttsreformer och liknande, då det innebar en begränsning av individens frihet men efter Spanska inbördeskriget och andra världskriget vände det. Då såg de sig själva istället som de renlärigaste demokraterna av alla då de förordade direktdemokrati, lokaldemokrati och principer om att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det (och möjligen också genomföra det).

Men på senare år verkar pendeln ha svängt igen och Lundström ser amerikanska Crimethinc som ett exempel på den nygamla anarkistiska demokratikritiken, liksom fenomen som primitivister och att djurrätt kommit in i den ideologiska mixen.

En som inte nämns i Lundströms korta bok är den anarkistiske teoretikern och filosofen Rudolf Rocker. I sin amerikanska exil från nazi-Tyskland författade Rocker tvåbandsverket Nationalism och kultur, en slags vänsterns motsvarighet till Oswald Spenglers Västerlandets undergång där västvärldens idéhistoria från gamla greker till Hitler och Stalin avhandlas från ett anarkistiskt perspektiv. Här sägs det en hel del intressant om demokrati.

Likt Bakunin före honom anser Rocker att eländet började med Jean Jacques Rousseau. Från och med honom kan vi skönja en utveckling från liberalism mot demokrati, en utveckling Rocker ogillar. Visst bidrog Rousseau till att störta det gamla och unkna systemet med monarkier och aristokratier, men det var bara genom att byta ut en abstraktion mot en annan, vilket bara resulterade i att en despoti byttes ut mot en annan.
Montesquieu hade förordat en maktdelningslära och filosoferna bakom begrepp som naturrätten och idéer om medfödda inneboende rättigheter tänkte sig en särskilt skyddad sfär av frihet dit staten eller någon annan än individen själv inte hade tillträde.

Hos Rousseau finns inget av detta, istället bör allt gott ske genom den goda staten och varje försök till skyddade zoner, fria föreningar eller sammanslutningar, blir för honom ett hot mot det goda, mot vad han kallar ”allmänviljan”.

I allmänviljans namn försvinner individen och blir ett instrument för en ny religiös föreställning. Rousseau byggde bara vidare på Thomas Hobbes dyrkan av staten och faktumet att han beundrade den fundamentalistiska despoten och reformatorn Jean Calvin är talande, menar Rocker.

Diktatur är inte på något sätt en motsats till demokrati, utan tvärtom en logisk fortsättning på samma resonemang om allmänviljan. Rocker är visserligen noga med att påpeka att vad han benämner liberalism inte är detsamma som ”Manchesterliberalismen” men man höjer ändå lite på ögonbrynen då han hävdar att ”Just därför leder en rad vägar från demokratien till diktaturen, men däremot inga från liberalismen.”

Från Rousseau, allmänviljan och den suveräna nationen går en rak linje via franska revolutionens jakobiner till Lenins, Mussolinis och Hitlers statsbyggen. När franska revolutionens ideal svepte över Europa byttes det snart ut till tal om enskilda folks nationella frigörelse – ett simpelt knep av Napoleon för att splittra sina fienders imperium, och därefter ledde det bara till en ny furstlig despoti i de nu ”fria” länderna. Och denna historia skulle bara upprepa sig.

”Att Mazzini och hans revolutionära anhängare drogs in i kampen för Italiens enande, blev endast till nackdel för det sociala befrielseverket. De revolutionära målen fördunklades genom den nationella ideologin.” Och resultatet blev till slut Mussolini. Samma utveckling har skett inom den socialistiska rörelsen där demokrati varit ledordet. Det var inte brist på demokrati utan snarare demokratins överordning över friheten som i raska steg ledde fram till Stalin. Och de nyligen befriade staterna efter första världskriget började genast förtrycka sina minoriteter på det sätt de själva nyss förtryckts i de multietniska imperier de brutit sig ur.

Demokratin är själva förutsättningen för denna nationalism och splittring av den västerländska kultursfären som nationalstaterna skapat, en splittring som bara gynnat en liten elit. Först då individen trott sig vara en jämlik medborgare har han kunnat luras in i den nya politiska kyrka som nationalstaten utgör.

För staten, den är alltid av ondo.

”Låt oss inte begå något misstag: det är inte statsformen, det är staten själv som åstadkommer det onda och fortsätter att alstra och undanhålla det. Ju mer det statliga undantränger det samhälleliga i människolivet och tvingar det att underordna sig dess lagbud, desto snabbare upplöser sig samhället i atomer […] Det är inte fråga om hur vi blir regerade, utan om att vi blir regerade. Ty detta är ett bevis på vår omyndighet och hindrar oss att ta våra angelägenheter i egna händer.”

Man får såklart minnas att Rocker skrev detta under en mörk tid då land efter land i Europa förvandlades till diktaturer, vilket i sin tur ledde till det absurda i att den minst lika totalitära sovjetstaten av fler och fler sågs som det enda vitala motståndet. Rocker hade själv upplevt hur den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen han tillhört gått från en hoppfull massrörelse till marginaliserad pytteorganisation då arbetarklassen istället vänt sig mot Moskvavända kommunister och statskapitalistiska socialdemokrater.
Och när Hitler väl tagit makten kunde dessa partier inte bjuda något motstånd alls (enligt Rocker på grund av deras defaitistiska ideologi där lagar om ”historisk nödvändighet” pacificerat massorna), varpå de tillsammans med Rockers anarkosyndikalister förbjöds och snabbt sopades bort.

Nu skulle det ju ändå ljusna något efter andra världskriget. Men frågan om diktaturen som inneboende i, och som naturlig utveckling av demokrati är ju i sig intressant. Inte minst i våra dagar då jämförelser med Rockers 30-tal haglar tätt.

Mot demokrati. Del II, liberalen som ville plocka bort det demokratiska ur demokratin

Läs del 1 här

Jason Brennans bok Against Democracy (som fegisarna på Timbro döpte om till Efter demokratin) som kom här om året orsakade en ganska intressant diskussion i svenska medier.* Intressant på så sätt att den faktiskt diskuterades och inte bara avfärdades med känsloargument av typen ”Buhu, buhu! Timbro vill avskaffa demokratin!” (även om exempel på detta naturligtvis förekom även det) trots att de allra flesta avfärdade bokens hela tes. Brennan argumenterar nämligen för att demokratin bör avskaffas till förmån för en slags valbar smarthets-aristokrati som han kallar epistokrati**.

Brennan påpekar en sak man sällan tänker på, vilket jag var inne på i förra delen, nämligen att det vi brukar kalla de ”demokratiska” fri- och rättigheterna inte är det samma som demokrati självt. Det råder en stark korrelation mellan länder som har dessa friheter och som också har demokratiska val, och man kan på goda grunder hävda att friheterna är en förutsättning för demokrati, men yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och så vidare är inte demokrati. Demokrati är en beslutandeform och sådana bör man förhålla sig instrumentellt till, tycker Brennan. Om demokratin ger bäst resultat, då bör vi behålla den, men om vi kan hitta på något bättre så bör vi byta ut den.

Man kan se Brennans teser som en logisk utveckling av det som från vänsterhåll brukar kallas nyliberalism. Bland nyliberala*** filosofer och teoretiker har demokratin ofta fått sättas i andra rummet till förmån för den ekonomiska friheten. Nämnas kan bland annat Milton Friedmans prat om en ”economic bill of rights” där politikerna genom ett konstitutionstillägg skulle förbjudas att genomföra annat än högerpolitik, vi har även utopiska libertarianer som öppet motsätter sig demokrati till förmån för ”anarki” osv.
Mer konkret kommer denna syn fram rent praktiskt i de olika bilaterala fördrag – i regel bedrägligt nämnda ”frihandelsavtal” – där stater sinsemellan ålägger sig att begränsa sina demokratiska maktmedel till förmån för ekonomiska intressen. Europeiska unionen har i sina grundlagar slagit fast att ”de fyra friheterna” ska stå över alla nationella parlaments eventuella beslut, vilket betyder att någon egentlig vänsterpolitik i praktiken är förbjuden inom EU, alltså helt i linje med Friedmans gamla förslag.

Hela resonemanget bygger på antagandet att ”ekonomisk frihet” är en kategori jämförbar med de övriga friheterna, vilket också leder till att det faller platt för till exempel en socialist. Hela den ideologiska dispyten mellan liberalism och socialism kan sägas handla om just detta – socialister köper inte att det skulle råda samma frihet i relationen mellan kapitalägare och arbetare, till vilket man kan anföra Marx och framförallt hans mervärdesteori som tyngsta filosofiska argument.

Brennan är dock nydanande. Gentemot ovan nämnda (ibland lyckade) försök att begränsa demokratins makt över ekonomin ger han sig istället på själva demokratin som sådan, genom att vilja begränsa rösträtten.

Från ett typiskt vänsterperspektiv innebär detta att klockan i så fall rullas bakåt ännu mer, på ännu ett område. Lördagsarbete, höjd pensionsålder och sänkt pension, inskränkta fackliga rättigheter, ökade inkomstskillnader, förslummade bostadsområden, pigor, daglöneri, massarbetslöshet, sänkt a-kassa och sjukersättning, privatiseringar. Alla dessa högerns framgångar från de senaste decennierna brukar från vänsterhåll betraktas tidsligt – att vi rör oss bakåt.

Avskaffad rösträtt blir därmed själva kronan på verket i denna bakåtrörelse. Man kan minnas Ernst Wiggfors ord om demokratins stadier där utvidgad rösträtt automatiskt också skulle leda till minskade klyftor. Kanske kan vi nu se att denna utveckling också kan vändas, först ökade klyftor, sen avskaffad rösträtt.

Men Brennans rösträttsbegränsning innebär ändå inte en direkt återgång. Han vill inte avskaffa kvinnlig rösträtt, att den villkoras efter hudfärg, egendom eller storleken på plånboken, vilket var de vanligaste förbehållen för rösträtten förr i tiden. Nej, istället ska samtliga medborgare avkrävas ett kunskapstest för att få rösta. Resultatet förväntas dock bli det samma. För trots dess nydanande meritokratiska vinkel så skiljer sig Brennans argument mot demokrati inte från de konservativas 1800-talsargument – underklassen är för dum för att fatta rationella beslut.

Och han har helt rätt. I alla fall om man man med rationella beslut menar den liberala politik Brennan själv förespråkar. I alla fall i det dagens USA han beskriver. En stor del av boken går ut på att Brennan redogör för olika undersökningar där det bevisas att folk (amerikaner) med låga kunskaper om politik i högre utsträckning röstar på illiberala politiker och han exemplifierar med faktumen att folk röstat ”fel”, till exempel då de fört Hitler och Hugo Chavez till makten.

Och här finns ett av de grundläggande problemen. I Brennans värld finns det nämligen absoluta rätt och fel i politiken, vad som däremot inte tycks finnas är intressen. Om man istället föreställer sig att politik inte bara handlar om att göra det bra för hela befolkningen, utan att det tvärtom finns samhällsgrupper med olika intressen, att ett politiskt beslut kan vara bra för en grupp på en annans bekostnad, ja då faller stora delar av Brennans tes.
Återigen är det inget nytt under solen. Klassintressen är ju inte direkt något som de som företräder överklassens intressen talar högt om. Istället brukar de mäktiga och rika i samhällets elit ständigt blanda samman sina egenintressen med med allmänintresset.

Jag undrar helt ärligt om det finns något exempel från ett enda samhälle i hela mänsklighetens historia där eliten hävdat något annat. Och vår tid är såklart inget undantag.

Men vad som skiljer Brennan från 1800-talets konservativa, eller för den delen från de senaste decenniernas nyliberaler, är den politiska situationen han befinner sig i.

För nu utmanas den nyliberala hegemonin. Det går inte längre självsäkert att hänvisa till Den enda vägen, TINA eller Historiens slut, folket har nämligen vaknat upp – och de röstar fel. Framförallt två saker har fått de självgoda liberalerna att bli mörkrädda, två saker som vi vid det här laget blivit vana att ständigt höra i samma andetag. Trump och Brexit.

Det finns något skrattretande över det hela. De mörkrädda liberalerna som ständigt varnat för ”hotet mot demokratin”, med vilket de naturligtvis menat hotet mot den ekonomiska ordningen, gör plötsligt när demokratiska val nu faktiskt tycks hota dem, en helomvändning och vill stället avskaffa demokrati. Vad de kallat demokratin, i bestämd form, har som sagt innefattat mer än demokratiska val. De har även menat de friheter, och (framförallt!) det ekonomiska system som stått över demokratin. När demokratiska val hotar resten av innehållet, ja då är det bäst att plocka bort det demokratiska ur demokratin.

Det som ändå är lite uppfriskande med Brennan är att han är ärlig och inte förhåller sig till D-ordet som den floskel det blivit. Han kan därför läsas som en som säger det liberaler alltid menat – att demokrati bara är legitimt så länge folk röstar fram liberal politik. Och till detta har han en logisk slutgiltig lösning på det hela – att frånta de dumma dess rösträtt. För det är ju bara dumbommar som inte är liberaler.

Jag tyckte som sagt att det, trots all idioti, var lite uppfriskande att läsa den här boken här om året, och förvånades över att den ändå togs på någon sorts allvar och varken viftades bort eller betraktades som livsfarligt hot. Boken innehåller dessutom ganska träffande kritik av politiker och politiskt intresserade personer vilka han liknar vid huliganer (men det får vi ta vid något annat tillfälle).

Frågan är om Brennans idéer verkligen kommer plockas upp av mörkrädda liberaler. Boken har nu några år på nacken men utöver indignerade, folkföraktande tweets efter förlorade val då liberaler spytt galla över sina korkade landsmän har jag inte sett något konkret som tyder på det.

Men det är väl inte helt omöjligt att eliten nu faktiskt är så skrämda av ”Trump och Brexit” att avskaffad rösträtt börjar ses som ett alternativ. Det skulle i så fall blir i en smått parodisk version av en gammal kommunistklyscha. Denna klyscha säger att borgare utan att blinka kommer bli fascister den dag deras makt verkligen utmanas. Det tragikomiska är att deras utmanare nu inte kommer från vänster utan just från de fascister som borgarna spåtts smälta samman med. Brennans antidemokratiska idéer kan motiveras med en slags liberal antifascism. Avskaffa demokrati för att rädda friheten.

En annan intressant aspekt är att Brennan lyckas med konststycket att i en bok som föreslår avskaffad rösträtt ändå framstå som en trevlig prick. Det är inte det där ”höga tonläget”, inte heller det mörkrädda lipandet över samtiden där det ”höga tonläget” kritiseras.
Bara en sympatisk myskille som vill avskaffa demokratin för att rädda det ekonomiska systemet från Trump och Brexit, så att vi bara kan fortsätta i det där historiens slut vi befann oss i före 2008 års kris. Då vi ju alla levde i den bästa av världar.

* Källa: vaga minnen och magkänslor från de artiklar om Brennans bok som jag råkade läsa.
** ”Epistocracy”, är inte hundra på vad det heter i den svenska översättningen.
*** Ja, ursäkta att jag på slarvigt vänstermanér buntar ihop folk som kallar sig liberaler, libertarianer, anarkokapitalister, objektivister osv, osv till det gemensamma samlingsnamnet ”nyliberaler”, men ni fattar nog vad jag menar.

Mot demokrati. Del I, Orbán visar vägen.

Att ”illiberal demokrati” blivit ett begrepp som används mer och mer är som jag ser det en utmärkt utveckling. Bara faktumet att detta prefix till demokrati tydligen har behövts visar på den totala sammanblandning av demokrati och liberalism som skett i flera årtionden. Från etablissemangshåll brukar man ju i regel beskylla allt som inte är liberalism för att vara odemokratiskt eller ett ”hot mot demokratin” och liknande.

Vänstern har från sitt håll beskyllt den nyliberala utvecklingen för att vara odemokratisk och har i detta till skillnad från liberalerna haft annat än intetsägande floskler till sitt förfogande då man enkelt kunnat peka på faktiska inskränkningar av demokratiska beslutsgångar (EU-övermakt, handelsavtal som fråntar parlamenten viss makt, ”oberoende” riksbanker osv).

Men demokratibegreppet har blivit otroligt urvattnat. Det har blivit ett positivt laddat ord närmast liktydigt med kärlek. Det finns också en glidning man ofta gör då man använder ordet i bestämd form. När en liberal pratar om demokratin, då vet man att det kan betyda lite vad som helst. Det extra N:et på slutet gör stor skillnad.

Redan på 40-talet skrev Georg Henrik von Right att ”Vi har att motse en era då begrepp som folket, friheten och demokratien är symboler för oantastliga trosföreställningar och sakrosankta kultobjekt.” Han menar att de nu mera är lika metafysiska och känslomättade – och lika grumliga och svårtydda – som nassarnas begrepp ”blod och jord”. Och det var just i samband med andra världskriget som detta uppstod, flosklerna om vår underbara demokrati var alltså resultatet av krigspropagandan mot Hitler.
Sovjetunionen och dess satellitstater kallade sig demokratiska, USA-stödda militärkupper som avsätter folkvalda regeringar, liksom landets stöd till diktaturer, motiveras med demokrati. Alla, från höger till vänster, älskar demokrati.

Då demokrati och demokratin blivit oantastliga trosföreställningar blir det ingen rimlig diskussion, istället liknar det just teologiska debatter där ömsesidiga beskyllningar om kätteri förekommer. Och det är ju bara så jävla dumt.

För i verkligheten är ju demokrati en ganska specifik form av beslutsfattande, något som passar på vissa företeelser men inte på alla. Ingen vill ha demokrati överallt. Vänstern har absolut en poäng då de hävdar att de vill ha mer demokrati än borgerligheten – till exempel på arbetsplatser – men till följd av D-ordets position blir det aldrig något fruktbart ideologisk meningsutbyte. Då ”mindre demokrati” automatiskt kodas som något negativt vägrar liberaler att erkänna denna formulering, vänstern å sin sida tycker att just ”mer demokrati” räcker som argument i sig självt, då det kodas som något positivt. Därför uppstår bara pajkastning eller beskyllningar av religiös karaktär.

Vad gäller illiberala demokratier och den nya politiska situation där nationalismen* är en maktfaktor så borde man kunna få lite perspektiv på saker och ting. Om ett parti får egen majoritet i parlamentet och där beslutar att landets medier ska föra denna representativa folkmajoritets talan, borde vi då inte kalla detta för en demokratisering av medierna? Jag tycker vi borde göra det. Orbán, sverigedemokrater med flera må vara ett hot mot demokratin (alltså det liberala systemet vi lever i), men inte nödvändigtvis mot demokrati i sig. Ett land som Pakistan har demokratiska val men stenhårda hädelselagar där den som skändar islam kan dömas till döden. De har med andra ord demokrati även inom religionens område – förutsatt att en majoritet faktiskt stödjer detta, vilket det är högst rimligt att anta. Ett annat område där det ibland tillämpats demokrati är domstolsväsendet.
Vi andra, som ogillar idén att regeringen bör lägga sig i medier, konsten, den fria forskningen, religionen, domstolar osv borde där med säga att vi inte vill ha demokratiska medier, demokratisk konst, demokratiska domstolar eller demokratisk forskning.

Vi vill istället ha frihet. Motsatsen till demokrati innebär nämligen inte nödvändigtvis diktatur, utan frihet. Frihet och demokrati är inte samma sak, demokrati är rent av oförenligt med frihet i flera fall. Demokrati innebär att majoriteten styr över minoriteten, frihet att ingen annan än du själv styr över dig. Grundlagar som begränsar politiker att förbjuda medborgarnas tro eller åsikter är en begränsning av demokratins makt.

Liberaler, socialister och nationalister vill ha frihet i vissa sfärer, demokrati i andra. I vad liberaler kallar demokratin är denna balans sedan länge etablerad – demokrati hålls borta från domstolar, religion, medier och näringsliv men tillämpas i politiska val**. Att det liberala problemformuleringsprivilegiet kring demokrati och demokratin nu håller på att falla samman bör inte sörjas av oss som inte hör hemma i den liberala mittfåran. Då demokrati/n detroniserats från oantastlig religiös dogm borde istället en diskussion om vad för typ av samhälle vi vill ha kunna ta vid.
För det enda som tycks mig säkert är att det nuvarande systemet – kalla det vad du vill – håller på att försvinna.

* Ja, kärt barn har många namn. Jag kör här med ”nationalism” som beteckning på Fidesz, SD, Fremskrittspartiet osv, osv.
** Att liberaler ofta sätter ”ekonomin” bland friheterna och att socialister inte erkänner denna kategori som en frihet är en sak vi får förbise för tillfället.