Etikett: bok

Arbetarlitteraturens återkomst

Jag har läst alldeles för lite arbetarlitteratur. Det var mest det jag tänkte efter att ha avverkat Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, vars främsta förtjänst är att den nu gett mig massor av lästips. Genom att göra nedslag i olika epokers arbetarlitteratur, från 20-talet och framåt, får vi även lite 1900-talshistoria.

Hur den nya arbetarlitteraturen skiljer sig från den gamla och hur detta kan kopplas till tidsandan är intressant och på sätt och vis väldigt logisk: 2010-talets litteratur handlar om arbetare utan hopp, nya teman är prekariseringen, servicesektorn, folk som gör klassresor nedåt och att det är klasshat och vanmakt snarare än klasskamp som gäller i den tid då arbetarrörelsen övergivit arbetarklassen.

Efter en nedgång under 80 och 90-talet började man se en ny våg under 00-talet, vilken tog fart ännu mer under 10-talet. Framförallt domineras den nya vågen av kvinnor, något Landström menar att pressen missat. Fenomenet har bara fått en handfull artiklar medan ”Sveriges tio språkmaterialistiska poeter” och de ”tjugo författare som sysslar med autofiktion” har fått tusentals sidor. Just gnället på media är ibland lite uppfriskande, som i det här som även litteratur och klass lyfte fram

”I dagstidningarna omformuleras fattigdom som ”utanförskap”, exploatering blir det luddiga begreppet ”förtryck”. Idag har det blivit kutym att använda begreppet ”rasifiering” och ”en” istället för ”man” i kulturtexter. Men samma skribenter skulle aldrig komma på tanken att skriva det neutrala ”arbetsköpare” istället för det ideologiskt extrema ordet ”arbetsgivare”, som antyder att arbetskontraktet är ett slags välgörenhet.”

Det är ju såklart skojigt att kalla ”arbetsgivare” för ett ideologiskt extremt ord och utkora ”arbetsköpare” som neutralt – för de flesta är det väl snarare tvärtom, om man ens förstår vad arbetsköpare betyder. Tidningen Arbetaren tog ett policybeslut om att börja skriva arbetsköpare för en tio år sen någonting, vilket man (som jag minns det) motiverade med att det är viktigt med korrekta benämningar även om risken finns att ordet kanske inte hör till var mans vokabulär.

Det får mig att tänka på Nya Samhället, en kortvarig tidning som gavs ut av en lika kortvarig högerutbrytning ur Socialdemokratiska föreningen i Stockholm 1886. Där deklarerade man i sitt första nummer att man kommer använda sig av benämningen ”s. k. Arbetsgifvare”

Nya Samhället No 1. 5/6 1886

Kanske något att ta efter för den som velar mellan att vilja upplysa korrekt men samtidigt inte vill framstå som obegriplig marxolog.

Roligt nog nämner Landström Eric Petterssons fabriksliv från 2015, som annars gick större delen av pressen förbi. Arbetshat när det är som allra bäst. Den kallas ”kortroman” men är mer en liten pamflett man snabbt läser ut – för den snåle finns den även att ladda ner gratis som pdf. Rekommenderas!

Något som ändå irriterar mig lite är just fokuset på mainstreammedia – även om det är kritiskt. Mot slutet nämner han föreningen Arbetarskrivare och diskuterar möjligheter till, och rent faktiska exempel på, motoffentligheter där arbetarlitteratur kan spridas. Utöver ovan nämnda förening nämner han

”Förlag som kämpar på med utgivningen av arbetarförfattare utan att bry sig om den borgerliga offentligheten. Mindre tidningar som idogt uppmärksammar klassperspektivet.”

Och det är väl trevligt, men han verkar ha missat något här.

För vad som hänt under de senaste 20 åren är bloggosfärens uppgång och fall och de sociala mediernas sergertåg. När jag själv letat runt på bloggosfärens ruiner har jag upptäckt att just bokbloggar fortfarande visar vissa livstecken. Hur ser det ut på de sociala medierna, finns det inte folk som skriver om litteratur där? På nätet finns det dessutom gott om plattformar för glada amatörer att skriva och lägga ut sina verk för allmän beskådan, liksom att självpublicering av även fysiska böcker blivit en realitet.

Mig tycks det som det mest är sci-fi, fantasy, romance och fan-fiction som dominerar dessa plattformar, men finns det inga spår av arbetarlitteraritet* här? Eller finns det åtminstone potential till en framtida utveckling av densamma? Jag vet inte.
Men för en som berömmer sig för att ha skrivit ”den första boken som systematisk tar sig an arbetarlitteraturen under 2000-talet.” och som söker efter alternativ till etablissemanget känns det som en ganska anmärkningsvärd miss att glömma bort den här grejen vi kallar internet.

Hur som helst – en läsvärd bok det här, jag instämmer helt och hållet med Mattias Torstensson vars slutord i hans recension även får bli mina:

”Du som vill få boktips och som vill få böckerna du läser satta i ett sammanhang, eller på annat sätt är nyfiken på arbetarlitteraturen, eller för den delen svensk 1900-talshistoria, bör läsa. ”

* Som är nått akademiskt begrepp som förekommer. En hel del går ut på att definiera vad som är arbetarlitteratur eller proletärdiktning, vilket såklart inte är särskilt lätt.

Om Tao

För ungefär fyra år sen fick jag för mig att sätta mig in lite i kinesisk filosofi och historia. Egentligen var jag intresserad av nuet, jag irriterade mig på västcentreringen i alla analyser av tillståndet i världen och tänkte mig att de kanske såg det hela på annat sätt där borta. Fick tag i första numret av Chuang efter att Krigsmaskinen skrivit (eller kanske twittrat) om det och blev peppad. Tänkte att jag går in för det lite. Fräschar upp minnet med lite översiktsverk över Kinas moderna historia, nån biografi över Deng Xiaoping, nån bok med Maos militärpolitiska skrifter och vad det nu var.

Men, tänkte jag vidare. Kanske bör jag vara ännu lite grundligare. Så det blev filosofiöversikten Kinesiskt tänkande av Gung-Hsing Wang som gick igenom Kinas filosofihistoria från antiken till 1900-talet. Det hela gav mersmak och i nästa runda på biblioteket hittade jag inte bara Kinesiska tänkare, en antologi från 50-talet med utdrag ur originaltexter av alla de gubbar som avhandlats i Kinesiskt tänkande, av bara farten slängde jag även med Samtalen med Konfucius, Wu Zis krigskonst och Tao Te Ching av Lao Zi (Lao Tzu)– tre portalverk från tre olika antika kinesiska filosofer.
Nu jävlar kommer jag vara rustad för att sätta mig in i autonommarxistiska kristeorier som analyserar kinesiska strejk- och upploppsrörelser i den senkapitalistiska sociala fabrikens alienerande väv av anpassning och motståndscykler!, tänkte jag.

Det var egentligen Konfucius som intresserade mig här. Efter Gung-Hsing Wang trodde jag att jag bestämt mig, jag var team Konfucius. Taoismen, fick jag förklarat för mig, var en underliggande ström av världsfrånvänt flum som brusat i skymundan medan den rationella och logiska konfucianismen är anledningen till att Kina fram till 1700-talet var världens mest utvecklade civilisation, en plats nationen nu är på väg att återta.

Jag läste Stefan Stenudds översättning av Tao Te Ching ganska slött. Efterordet var visserligen intressant, men själva verserna innan dess tråkade mest ut mig, även om det då och då glimmade till. Men så hände något. Jag vet inte riktigt hur, men jag har för ovana att stryka under i böcker jag läser och när jag är klar skriver jag ner en liten ”recension” till mig själv. Och nu satt jag och bläddrade i boken, läste om på måfå, skrev ner vad jag tänkte, kollade vad jag strukit under – och allt förändrades totalt. Det här är ju fullkomligt genialt! Meningslöst flum och osammanhängande ord växte upp till djupa och allmänmänskliga insikter, putslustiga oneliners som verkade höra hemma på ingresserna till korkade managementböcker blev till upplysning.

Det var ibland tvetydigt, kanske rent av motsägelsefullt, men samtidigt var det sant. Wu wei, ”icke-handlande” är inte alls nån jävla konformism, medlöperi eller Laissez-fair, det är individualism i dess högst utvecklade form – Lao Zi uppfann anarkismen. Yin och yang, ett koncept som alla känner till, är mer än en plastig symbol att hänga runt halsen, det är i all sin enkelhet en fullgod kosmologisk-moralisk princip. Och så vidare. Jag menar

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Eller liksom

”Den förnämsta härskaren är knappt känd av folket
den mindre värdiga är älskad och hyllad
den än mindre värdiga är fruktad
den minst värdiga är föraktad

Den som inte visar tillit kommer ingen att lita till

Den som värdesätter orden och ogärna talar
– när hans gärning är fullbordad säger folket:
Det hände av sig självt.”

Och ba

”Den som vet talar ej
den som talar vet ej”

Jag läste igenom hela boken en gång till och när det sen blev dags för antologin Kinesiska tänkare fann jag till min glädje att hela Tao Te Ching fanns där med, i en annan översättning. Jag läste, jämförde, läste om den förra, skrev ner vad jag tänkte och läste igen. De olika översättningarna gav olika perspektiv och jag letade snart rätt på flera andra.*

Akademiledamoten Göran Malmqvist, visade det sig, hade gjort en nyöversättning. Utöver det intressanta och personliga förordet skulle den visa sig vara en besvikelse. Malmqvists stora problem var att han utgått från att Dao de Jing** varit en furstespegel, vilket fullkomligt förstör det radikala budskapet.

För att ta det sist citerade stycket här ovan, inledningen av vers 56. I Erik Folkes översättning heter det:

”Den insiktsfulle är tyst; den talföre saknar insikt.”

Och i Sven Lindqvists version:

”Den insiktsfulle talar ej.
Den talföre saknar insikt.”

Vilket ju är snarlikt, liksom nån engelsk version jag läst som säger ”Who understands does not preach” osv. I Göran Malmqvists version blir det istället:

”Den furste som äger insikt talar inte,
den furste som talar äger inte insikt.”

Vilket ju blir något helt annat. Och det är fullt av liknande tolkningar på andra ställen. Som vers 3,

Stenudd:

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Henriksson & Hwang Tsu-Yü:

”Upphöj icke de visa
på det att folket ej må ävlas och tävla.
Sätt icke pris på det svåråtkomliga
på det att folket icke må frestas till stöld.
Betrakta icke det åtråvärda
på det att folkets hjärtan icke må oroas.”

Som hos Malmqvist blir:

”Om fursten vägrar att hedra duktiga män, får han sitt folk att
avstå från att tävla om hans gunst.
Om fursten inte värdesätter svåråtkomliga ting, får han sitt folk att
avstå från att stjäla.
Genom att inte visa upp begärliga ting ser han till att folkets hjärtan inte förvillas.”

Stenudds tolkning är kortfattad, hos Henriksson & Hwang Tsu-Yü (som är snarlik hos Folke/Lindqvist) finns det ett ”folk” inblandat och hos Malmqvist ligger fokus på en furste. Nu kanske någon undrar vem som då har rätt. Hur kan en och samma originaltext få så olika översättningar? Det där är klurigare än man tror – Tao Te Ching/Dao De Jing är notoriskt svåröversatt och dess språk är väldigt minimalistiskt.
I den gamla kinesiska den skrevs på finns knappt någon grammatik och inget tempus eller genus***.

Den skulle i princip kunna läsas som om den handlade om framtiden, nuet eller det förflutna och den kräver att det sticks in småord för att göra den begriplig, småord som ofrånkomligt innebär att översättaren gör sin egna tolkning. Dessutom är orden i sig ofta tvetydiga och mångomfattande, vilket ordet Tao/Dao är ett exempel på.
Det betyder ”väg” men innehåller i sig självt en hel kosmologi inte olikt andra svåröversatta kulturellt betingade begrepp som Brahma, Logos osv. Malmqvists frekventa användande av ordet ”furste” är alltså helt och hållet ett tillägg som inte finns i originaltexten då han antagit att boken skrevs för att undervisa framtida härskare.

Även Stefan Stenudd ogillade Malmqvists översättning, men mest på grund av förordet där han inte nämns då Malmqvist menar att det ”kräver ingående kunskaper i det klassiska kinesiska språket ” för att göra en bra översättning – Stenudds är då en andrahandsöversättning.

Men Taoism betyder ofta något annat än den subtila poesin-filosofin i Lao Zis gamla mästerverk. Med tiden utvecklades en religion som sade sig grundas på det gamla verket samtidigt som det plockade upp folklig vidskepelse, alternativmedicin, astrologi, feng shui och annat trams i sina läror, något (vi) beundrare av Tao Te Ching brukar vara noga med att avgränsa oss ifrån.
Enligt Gung-Hsing Wang var det en historiens ironi att ateisten Lao Zis verk blev grundbulten i en religion, något som ska ha kommit sig av att de styrande ville ha en konkurrent till den utländska buddhismen som börjat sprida sig bland folklagren.****

Denna märkliga religion med ”shamanernas trollrunor” och ”dess blinda tro på magiska krafter och odödlighetskult”, som Göran Malmqvist skriver, har ställt till det en del med begreppen. Som Nathan Söderblom sa, ”Folkreligionernas präster och kuckelmakare kalla sig för tao-lärde eller tao-präster och betrakta Lao-tse som sin skyddspatron, hvilket ej höjer hans anseende.”

Vid sidan av Lao Zi räknas även Lie Zi och Zhuang Zi till den tidiga taoismens kanon.

Den sistnämndes verk översattes även det av Göran Malmqvist och kom ut på Bakhåll förra året, vilket blev hans sista arbete. Även om Malmqvist i förordet menar att Zhuang Zi hör till taoismens ”filosofiska ” gren och inte befattade sig med det ovan nämnda kultbruk som redan vid denna tid, 3-200 talet f. Kr, hade börjat bre ut sig, så tycker jag nog det är något annat än Tao Te Ching.

Taoism är visserligen en efterhandskonstruktion och Zhuang Zi själv skulle nog inte sett sig själv som en författare i någon tradition utan en självständig tänkare. Men då Lao Zi upplyser med ett fåtal poetiska och mångtydiga verser tycks det mig som Zhuang Zi mest förvirrar med sina märkliga dialoger.

Det är svårt att hänga med och ibland verkar budskapet vara rena sofismer. Men ibland hittar man små guldkorn. Wu wei, ickehandlandet som något radikalt, kan man ibland se prov på och om Malmqvists tolkning av Tao Te Ching var att det var en furstespegel så ser vi den raka motsatsen här. Ibland närmar det sig snarast nihilism – allt är relativt och man bör inte ta ställning mellan olika läror. Vi vet inget om något, Zhuang Zi skriver att han en natt drömde att han var en fjäril och nu undrar han om han kanske är en fjäril som drömmer att han är Zhuang Zi – hur kan vi veta? ”Ändå finns det dårar som inbillar sig att de är vakna.” Trots alla icke-ställningstagande finns det dock spår av etik då och då –

”Uppkomsten av föreställningar om vad som är rätt och orätt innebar ett försvagande av Dao. Och det som innebar ett försvagande av Dao ledde till en förstärkning av själviskheten.”

Heter det vid ett tillfälle, något som påminner en del om Tao Te Ching vers 38. Kanske ska man läsa Zhuang Zi främst som humor. Som en parodi på de lärda dispyterna mellan Konfucius och Mo Zis anhängare som försiggick vid tiden då den skrevs. Eller vad sägs om den här:

”Det fanns en början. Och det fanns en tid då det ännu inte hade börjat finnas en början. Det fanns också en tid som låg före den tid då början ännu inte hade börjat. Det fanns ett något. Det fanns ett intet. Och det fanns en tid som låg före den tid då detta intet ännu inte hade börjat finnas till. Då fanns där plötsligt ett intet. Det är omöjligt att säga om följden av detta intets uppträdande var ett intet eller ett något. Det är inte heller möjligt att säga om jag genom att säga detta verkligen har sagt något eller inte har sagt något.”

Ja, och för att återgå till ämnet (?). Mina studier av Tao Te Ching för fyra år sen ledde visst inte till att jag satte mig djupare in i dagspolitiska frågor rörande Kina eller försökte klura ut hur det samtida ekonomiska systemet egentligen funkar.


Istället stannade jag kvar i forntiden och började läsa gammalt mög som Homeros och Hesiodos, Bhagavad Gita, Upanishaderna, Avestan, Gilgamesheposet, Enuma Elish och hymner till Innana, Egyptiska dödsboken, Bibeln, Koranen, Baal-cykeln och andra kanaaneiska myter med mera, med mera.
Jag sa upp min prenumeration på Dagens ETC och började prenumerera på Populär Arkeologi istället, bytte P1 mot P2, lade ner Facebook för att istället läsa egyptologiska nyhetsbrev, gjorde en avstickare till det fornnordiska, lärde mig runalfabetet och läste Eddan, Beowulf och lite isländska sagor och… Ja. På den vägen är det.

Har fortfarande inte läst Chuangs andra nummer. Viktigt med kamp, bra att sätta sig in i vad som händer och så där, visst. Dumt med eskapism och flum, kanske.
Eller så läser vi Tao Te Ching vers 48, Stefan Stenudds översättning:

”Den som söker lärdom tar varje dag något till sig
Den som söker Tao släpper varje dag något

Han släpper och fortsätter släppa
intill han uppnår ingen handling
När ingenting görs lämnas ingenting ogjort

Riket kan bara vinnas av den som inte strävar
Den som bryr sig är ovärdig att vinna riket.”

* Har tyvärr ännu inte läst Ursula K. Le Guins översättning. Tao är ofta närvarande i hennes böcker, vilket nämndes lite i slutet av den här. En annan kändis som gjort en översättning är Aleister Crowley. Till sin hjälp hade han en astral varelse vid namn Amalantrah som uppenbarligen var kunnig i klassisk kinesiska och som försäkrade honom att just denna engelska översättning – som genomfördes på tre dagar – var den korrekta och i full överensstämmelse med Lao Zis intentioner.

** Ja, som ni väl redan vet eller i annat fall fattat vid det här laget: översättningar av kinesiska blir lite olika. Tao och Lao Tzu är den gamla stavningen. Precis som Tse-Tung blev Zedong och Peking blev Beijing blev Tao Te Ching istället Dao De Jing, men gamla vanor sitter i och många skriver/säger fortfarande Tao snarare än Dao.

*** En framtida svensk översättning som byter ut alla ”han” mot ”hen” vore därför i någon mån mer korrekt.

**** Samtidigt finns det de som menar att buddhismen ursprungligen var en indisk variant av Lao Zis lära.

Mot demokrati. Del VI, hur Sverige blev demokratiskt

När jag först börjar läsa Erik Bengtssons Världens jämlikaste land? är det något som irriterar mig. Han vill liksom hamra in tesen att Sveriges välfärdsepok under 1900-talet inte alls kom från en lång tradition av frihet, jämlikhet och kompromissande utan som ett resultat av politisk mobilisering och folkrörelsearbete. Men, tänker jag då – fanns det någon som inte visste det?

Det är något jag ofta irriterar mig på, det där med att folk ska argumentera utifrån premissen att de slår hål på myter. Då man själv aldrig trott på eller ibland ens hört talas om myten de argumenterar emot så blir det bara förvirrat och avsändaren framstår som gnällig och/eller dåligt insatt.

Visst har jag väl hört talas om att Sverige har en historia med en stor andel fria bönder, dessutom konstituerande ett eget fjärde stånd i den gamla ståndsriksdagen, men det står ju inte i någon motsättning till faktumet att det var fackföreningar och det socialdemokratiska partiet som förde en politik för jämlikhet och välfärd under 1900-talet. Vari ligger konflikten Bengtsson söker?

När jag sen ser att boken är utgiven i samarbete med tankesmedjan Katalys börjar jag muttra för mig själv att det kanske är det som är problemet, att man i första hand vill starta ”debatt” genom en påhittad polemik, att Daniel Suhonen sitter och räknar antal kultursidesinlägg och tweets om boken som objektiva mått på framgång och att allt nu för tiden, tydligen även historieforskningen, alltid ska förminskas till tröttsamt samtidskommenterande.

Men mitt inledande surande över detta försvinner snabbt då Världens jämlikaste land? snart visar sig vara en väldigt bra och välskriven bok om ett intressant ämne – hur Sverige blev demokratiskt och, mer precist, socialdemokratiskt.

Bokens främsta förtjänst är att den landar i en konkret teori som förklaring till varför det demokratiska genombrottet skedde för 100 år sedan och hur arbetarrörelsen fick hegemoni över Sveriges arbetarklass – vilket i förlängningen förklarar varför Sverige kring år 1980 var världens jämlikaste land.

Men vi tar det från början, lite snabbt.
Sverige var extremt ojämlikt och odemokratiskt i jämförelse med de andra västländerna under 1800-talet. Författningsreformen 1866 innebar att enbart män som tjänade över 800 kronor om året fick rösträtt till andra kammaren, vilket innebar runt 20 % av de vuxna männen. Dessutom skapades första kammaren med extremt höga inkomstkrav för att balansera upp den ”folkliga” andrakammaren.

På lokal nivå var det ännu värre – man såg lokalsamhället som om det vore ett aktiebolag, i socknarna var det enbart de som ägde jord som fick rösta och mer jord innebar fler röster, i kommunerna som uppstod under 1800-talet fördelades rösterna efter antal pengar, dessutom hade privata företag rösträtt. Ett fåtal bolag och rika personer kunde enkelt gå samman för att styra kommunerna, det finns rent av exempel på kommuner där ett endaste bolag hade röstmajoritet.

I Frankrike och Tyskland (som enades 1871) hade redan alla män rösträtt och i Danmark, Norge, USA med flera länder såg det betydligt bättre ut än i Sverige.

Sverige var helt enkelt exceptionellt odemokratiskt och förblev så länge. Antal röstberättigade ökade visserligen sakta i takt med stigande löner och inflation men det var först 1909 som en utvidgning skedde då alla män fick rösträtt till andra kammaren medan kriterierna för rösträtten till kommunerna och förstakammaren utjämnades något – en rik man (eller rik och ogift kvinna) kunde nu få max 40 röster, de fattiga fortfarande noll.
Och så till slut, under orosåret 1917 då landet stod på randen till en revolution, införde den första regeringen där sossarna ingick (tillsammans med liberalerna) en rad reformer som resulterade i det första riktigt demokratiska valet 1921.

Historiker har ofta, menar Bengtsson, velat förklara Sveriges demokrati och välfärdssamhälle som något djupt rotat, långsamt framväxande och grundat i en unikt svensk kompromissvilja. Bengtsson menar att detta inte bara är fel, utan att det är precis tvärt om.

Hans tes är att det var just för att Sverige inte var demokratiskt och jämlikt som det sen blev den raka motsatsen. Då så få hade något politiskt inflytande brydde sig eliterna inte om massan utan kunde föraktfullt ignorera dem och sköta politiken inom den egna snäva kretsen. Detta öppnade upp för en bred mobilisering underifrån där folkrörelserna växte fram som en stark motoffentlighet.

Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen byggde upp sina egna institutioner där de bildade sig, organiserade sig och agiterade sina ståndpunkter genom kringresande agitatorer, egna tidningar, broschyrer och böcker. Man utgjorde också en egen motkultur med sina sociala tillställningar. Arbetarrörelsen hade sina arbetardiktare, sina sånger, sitt Folkets hus och Folkets Park där det sattes upp danser och teatrar, företeelser som var en logisk fortsättning på missionshusen, nykterhetslogerna och deras olika kulturella evenemang.

Den svenska A-pressen fick ett enormt genomslag bland arbetarklassen, vilket Bengtsson visar med en internationell jämförelse.

I länder där rösträtten var mer utvidgad såg det annorlunda ut. Där blev högern tvungen att agitera för bredare folklager, bland annat organiserade Tories i England konservativa ”working men´s club” där arbetarmän kunde träffas och socialisera, en annan intressant jämförelse är Lantmannapartiet som (åter-) startade i Sverige under 1890-talet. Det var en sammanslutning i riksdagen på initiativ av några storbönder och godsherrar, och inget mer än så. Inspirationen kom från Tyskland där en liknande sammanslutning bildats några år tidigare. Skillnaden låg i att den tyska motsvarigheten anställde 18 agitatorer att resa runt bland landsbygden då de var beroende av vanligt folks röster, i Sverige var det bara en intern riksdagsangelägenhet.

Men de länder med mer folkrepresentation kännetecknades också i högre grad av kaos, fusk, korruption och våld i samband med valen. I Sverige kunde överheten totalt skita i sånt, riksdagen var en rikemansklubb utan intressekonflikter och Bengtsson kopplar även den relativt oblodiga situationen på arbetsmarknaden till den ickeexisterande demokratin, inte någon snäll förhandlingskultur.

Resultatet av detta blev att då systemet till slut rämnade fanns det en bred, välorganiserad och högst medveten arbetarbefolkning där socialdemokratin nått hegemoni, delvis till följd av att eliterna aldrig brytt sig om att ens försöka vända sig till dem. Som det heter i en sammanfattning mot slutet:

”Orsaken till att just Sverige blev världens jämlikaste ekonomi var att landet hade världens starkaste arbetarrörelse, rotad i folkrörelsernas opposition mot det plutokratiska system som rådde åtminstone fram till rösträttsreformen 1909.”

De historiker som menar att demokratin växt fram från de fria bönderna och sockenstämman har alltså fel, menar Bengtsson och nämner särskilt Henrik Berggren och Lars Trägårdh som representanter för den uppfattningen. Man fokuserar för mycket på folk som ägde jord och pengar i historieskrivningen.
Inom den exklusiva rikemansriksdagen och i den extremt skevt fördelade sockenstämman (som dessutom fick viss makt först då de jordägande blivit en betydligt färre andel av befolkningen) kunde man säkert ha artiga samtal och kompromissa om dagordningen – men detta är ingen förklaring till demokratin, välfärden eller jämlikheten. I ett avseende menar dock Bengtsson att det finns en kontinuitet från den gamla tiden som var viktig för utvecklingen – den effektiva staten.

Som det heter i en lite rolig liknelse:

”Liksom fästningen Sveaborg, noggrant uppbyggd av svenskarna för att hålla ryssen borta från Helsingfors, ironiskt nog blev ett säkert fort för ryssarna efter 1809, som omöjliggjorde ett återintagande för Sverige, blev den byråkratiskt kompetenta staten, uppbyggd för den gamla regimens syften, i och med demokratiseringen ett effektivt redskap i reformismens syften.”

De olika reformerna som sen genomfördes gås igenom lite snabbt – enhetsskolan, de progressiva skatterna och särskilt arvsskatten, pensionsreformen osv – även om facken snarare än staten kan få cred för 8-timmarsdagen, kanske den enskilt viktigaste reformen för den ekonomiska utjämningen.

Det finns mycket intressant att hämta från den här boken, och jag håller med honom om mycket vad gäller slutsatser. Dock tycker jag att Berggren och Trägårdh* har vissa poänger och ska därför föreslå en (högst skissartad) syntes, vilken går i linje med vad som tidigare skrivits (möjligen till leda vid det här laget) i den här bloggserien om demokrati och demokratin.

Vi hade alltså ett regelrätt bolagsvälde ute i kommunerna under 1800-talet där några få rika dominerade totalt. Bengtsson nämner bland annat en studie som ska handla om hur Skånska Cement styrde och ställde i Limhamns kommun. Den har jag inte läst, däremot har jag läst Staden och kapitalet av Ståle Holgersen, en utmärkt bok för den som vill förstå utvecklingen i Malmö de senaste decennierna. I Holgersens inledande kapitel ges en historik över hur politiker och byggbolag levt i symbios ända sedan 1800-talet (Limhamn är alltså idag en del av Malmö kommun) och jag tycker mig, efter att nu ha läst även Bengtssons bok, se en rak linje från det gamla bolagsväldets tid in till våra dagar**. Och samma sak kan väl sägas om ”Göteborgsandan” och otaliga andra exempel runt vårt land på den korruption som är så självklar och närmast sitter i väggarna att den inte ens kallas för korruption. Nu för tiden är det ”vinst i välfärden”*** det tjatas om, men även under den jämlika välfärdsepoken var det mycket som påminde om bolagsväldet. Se Badjävlar, lyssna på Allan Edwall.

Folkrörelserna gav oss en hel del demokrati, men andra inslag av vårt system, som vi brukar kalla demokratin (i bestämd form) kan definitivt härledas från tiden då de rika gjorde upp sinsemellan bakom stängda dörrar. De slutade liksom aldrig riktigt att göra det, något totalt brott med det gamla systemet skedde aldrig.

Det jag kallar korruption och korporatism kan ju andra kalla ”demokratin” – och detta kan säkert härledas från en djupt rotad kultur av kompromissande och diskuterande bland de välbärgade och mäktiga.

En liten anmärkning om staten är kanske också på sin plats. ”Att jämlikheten var en politisk konstruktion innebär att den också kan avskaffas med politiska medel.” skriver Bengtsson i samband med stycket om den starka staten, och konstaterar också att det är precis vad som skett efter jämlikhetspeaken 1980. Men det är lite mer komplicerat än så, skulle jag säga.

Någonstans i förbifarten nämns att de höga nivåerna i försäkringssystemen är exempel där den svenska jämlikheten stack ut internationellt. Det intressanta med detta är att just sjuk- och a-kassan är institutioner som först uppstod utanför staten och stod direkt under folkrörelsernas kontroll.
Att Sverige på några år via politiska beslut kunde gå från världens högsta ersättningsnivåer till att hamna bland OECD-ländernas nedre halva blev bara möjligt efter att vi gett bort försäkringarna till staten – något folk i allmänhet inte verkar känna till alls.

På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.

Så nog spelar det roll vem som härskar i fästningen, men dess grundkonstruktion har likväl sina inbyggda fel. Fast detta är väl en annan historia för ett annat tillfälle.

* Som jag alltså inte har läst annat än det Bengtsson citerar och kommenterar.
** Däremellan fanns, skriver Ståle, välfärdsepokens kvadratkorporatism, en allians mellan sossepampen, HSB-bossen, bankmannen och arvtagaren till Skånska Cement, idag Skanska, som alla blev rika och glada av rivningshysterin och miljonprogrammet.
*** För denna älskvärda aspekt av vår nutida demokrati där politiker ger bort offentliga verksamheter till sina kompisar, vilka i sin tur belönar dem med högavlönade poster efter sina politiska karriärer, får vi nog söka rötterna bland adelns gamla privilegier och feodalsamhällets förläningar snarare än bland fria bönder och sockenstämmor.

Din konsumentguide till bästa ekoterroristiska manifestöversättning

Som tidigare nämnts så finns Industrisamhällets framtid, översättningen av Ted ”unabomber” Kaczynskis manifest ute i handeln sen förra året, vilket blir den tredje svenska utgåvan på ganska kort tid. Jag har tidigare även nämnt Johannes Nilssons version för ljudbokspodden Bibliotek och hur han tar sig (lite väl) stora friheter i översättningen.

Hur står sig då de två tryckta versionerna? Utmärkta båda två, skulle jag säga. Båda har sina för- och nackdelar. Vertigos utgåva, översatt av Pelle Lindhe, har fördelen att den även innehåller novellen Dårarnas skepp (översatt av Thomas Ottosson) och ett kort efterord av Bella Blomstrand och Carl-Michael Edenborg. Något extramaterial saknas i Hansson & Bruce version, som istället har ett snyggare omslag, trevligare format och läsvänligare sättning.

Även själva översättningsarbetet har sina för och nackdelar. Erik Philipsson på Hansson & Bruce har undvikit att förhålla sig bokstavligt vad gäller grammatiken och skapar oftare ett behagligare flyt av originaltexten. Titelvalen säger ganska mycket tycker jag, Industrisamhället och dess framtid är trognare originalet, men Industrisamhällets framtid är bättre svenska. Dessutom har Philipsson valt att översätta The power process – ett nyckelbegrepp i Kaczynskis teoribygge – till egenmakt istället för det mer logiska maktprocessen som hos Lindhe. Även det tycker jag är kreativt och bra – även om det ställer till det grammatiskt så blir den följande utläggningen lättförståelig.

Efter lite bläddrande tycker jag dessutom det ibland fallit bort kortare stycken hos Lindhe men det beror troligen på att översättningen utgått från den första versionen av manifestet, den som trycktes i tidningarna 1995. Från fängelset redigerade Kaczynski senare manifestet något, vilket blev till versionen som återfinns i hans textsamling Technological slavery.
Skillnaden de två versionerna emellan är minimal, det rör sig mest om mindre stavfel och flyttade punkter, men här blir det till nackdel för Lindhe, som i §182 där Kaczynski i den uppdaterade versionen förtydligat genom att tillföra två meningar, vilket ger extra slagkraft.

”Vi har inga illusioner om att skapa ett nytt idealsamhälle. Vårt enda mål är att förstöra den nuvarande samhällsordningen.”

Lindhe har också liksom Nilsson (men inte lika mycket) ibland frångått originalet, vad det verkar för att anpassa texten till svenska förhållanden. Till exempel har blacks ibland blivit till invandrare och §11 är något stympad och modifierad. En fördel hos Linde är dock användningen av ”vänsterister” som begrepp istället för bara ”vänstern” eller ”vänsteranhängare”. I Philipssons avsnitt om ”Vänsterns psykologi” låter det nämligen bitvis som en trist borgerlig ledartext medan Lindhe istället livar upp med skojiga ord och begrepp som ”vänsteristanhängare” och ”Vänsteristen av den översocialiserade typen”. Lindhe tycks dessutom ta det försiktigare med anglicismen teknologi.

Det är ju en farsot det där, att man snart sagt överallt ser folk översätta engelska technology till ”teknologi” när det i själva verket betyder teknik. Gränsdragningen är inte alltid lätt att göra men jag skulle tro att teknik i minst 8 fall av 10 är att föredra. Det märks i avsnittet ”Två sorters teknologi” (vilket jag kan stå ut med, båda kör här med samma översättning) där Philipsson skriver om ”organisationsbunden teknologi” (usch!).

För att riktigt ordentligt etablera mig i allmänhetens medvetande som pedantisk unabombarexpert och bete mig som om jag vore recensent av akademiska böcker på BMCR ska jag även passa på att påpeka följande: att Philipsson felöversatt slutet §208 så det blir ett syftningsfel angående Roms avloppssystem samt att det i försättsbladet felaktigt hävdas att originaltiteln på verket är ”The Industrial Society and its future”

Beståndsdelar i en fullkomligt normal boksamling

Med den gamla skrivmaskinen som Kaczynski knatade ner sin text på kunde man inte göra kursiveringar varför manifestet istället är fullt av ord skrivna med versaler, vilket ger ett ganska taffligt intryck.
Jag blev därför lite förvånad över att den uppdaterade versionen i Technological slavery inte ändrat detta.
De båda svenska översättningarna använder dock kursiveringar istället för versaler, och nu inser jag att något går förlorat. Visst blir det mer korrekt med kursiveringar, man liksom understryker saker, men vad som försvinner är det inslag av HOTBREV som manifestet faktiskt var.

Som påpekats i ett annat inlägg så tycks få intresserade av unabombarens fortsatta skrivande från fängelset. Detta understryks av Blomstrand och Edenborgs efterord till Industrisamhället och dess framtid och den presentation som ges av Industrisamhällets framtid på (det andra) förlagets hemsida (där man f. ö felstavar både författarens för- och efternamn) där historien tar slut med fängslandet 1996.
Utgivare så väl som läsare tycks främst intresserade av manifestet som en JVVF-markör snarare än politisk teori.

Det är väl inget fel med det egentligen, Teds personliga historia ger ju texten en extra dimension och jag skulle väl ljuga om jag inte erkände att jag själv fascinerats av den. Som Blomstrand & Edenborg skriver:

”Det unabombaren ställer oss inför är tänkandets och därigenom människans och vidare ytterst sett själva livets omöjlighet i dess mest konkreta form: mordet. Genom sin kärlek till det enkla och sin avsky mot allt som är tillkrånglat ock konstlat visar han en sida av det fascistiska temperamentet, en sida som dessutom paradoxalt nog är den sida han själv uppenbarligen hatar: mänskligt tänkande som ingenjörsmässig, meningslös problemlösning.”

Själv vill jag ändå framhålla att innehållet är läsvärt i sig, oavsett de personliga och psykologiska dimensionerna som upphovspersonens bakgrundshistoria ger. Samtidigt är det svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar, för att inte tala om faktumet att knappast någon nog ens hade känt till manifestet om det inte var för själva terrorkampanjen som föregick det. Som det heter i §96 (Philipssons översättning):

”För att nå ut med vårt budskap till allmänheten och ha någon som helst chans att göra ett bestående intryck har vi varit tvungna att döda människor.”

Ja, och som konsumentguide blir ju det här ganska enkelt. Vertigos utgåva var nämligen en specialare för deras exklusiva bokklubb och därför finns den inte att få tag på i bokhandeln. För den läsande allmänheten är det alltså Industrisamhällets framtid som gäller, och för den snåle och/eller den som föredrar ljudböcker så finns Biblioteks version (inläst av Myra Åhbeck Öhrman) att få tag på gratis där poddar finns (till exempel här).

De obesuttna

Ursula, av Astrid Linnéa Andersson

Science fictionklassikern De obesuttna (The Dissposessed) av Ursula K. Le Guin kom nyligen ut på svenska i en snygg nyutgåva. Intressant nog är det Federativs, SAC Syndikalisternas förlag, som står för utgivningen, vilket känns lite udda då de dels sällan ger ut någonting alls och då sällan skönlitteratur och mig veterligen aldrig tidigare gett ut någon gammal science fictionroman av en superkändis i Le Guins klass.*

Men roligt i alla fall, för De obesuttna är verkligen skitbra och ett anarkosyndikalistiskt förlag passar också utmärkt som utgivare då handlingen kretsar kring ett anarkistiskt samhälle – Anarres.

Anarres är planeten Urras måne dit ett gäng visionärer begav sig för nära tvåhundra år sedan för att bygga sin utopi. Vi får inte veta alla detaljer, men det tycks röra sig om en kompromiss efter åratal av blodig klasskamp inom de kapitalistiska staterna på Urras då ”odonisterna”, som anarkisterna kallar sig, fick bosätta sig på den karga Anarres. Sen dess har man fört en strikt isoleringspolitik där ingen förflyttning av människor skett värdarna emellan även om ett begränsat handelsutbyte pågår.

Den briljanta fysikern Shevek blir den första att bryta isoleringen genom att åka till Urras, där han vunnit motsvarigheten till nobelpriset för sin banbrytande teori som man tror kan revolutionera rymdfarten.

En rad förvecklingar sker då han blir indragen i diplomatiska stridigheter mellan Urras motsvarigheter till kapitalist- och kommunistländer. Parallellt sker återblickar då vartannat kapitel handlar om Sheveks uppväxt på Anarres och tiden fram tills han åkte därifrån. Och det är just skildringen av Anarres anarkistutopi i kontrast till det mer välbekanta Urras som är så fantastisk.

Snarare än science fiction så kan De obesuttna ses som en sentida variant på den utopiska romanen, en genre som var väldigt populär på 1800-talet men som idag är närmast bortglömd, och det av förklarliga skäl då den i regel är dödstråkig.

I den utopiska romanen hamnar hjälten i en värld, (han förliser med sitt skepp eller störtar med sitt plan eller vaknar upp i framtiden) där allt är annorlunda mot hans hemvärld. Därefter går större delen av handlingen ut på att han/vi får förklarat för sig/oss hur det kan vara på det här viset
”Men va!? Säger ni att ni inte har några pengar/sexism/krig/…/? Det kan väl aldrig fungera?” Varpå hans vänliga guide som visar honom runt skrockar åt hjältens naiva frågor och faderligt förklarar hur det funkar och varför detta är så mycket bättre. Hjälten är först skeptisk men blir med tiden övertygad om att denna nya plats borde vara en framtid att sträva mot även för hans hemvärld. Typ så.

Den utopiska romanen tvärdog i princip med ryska revolutionen varpå dystopin tog över som genre, en genre som ju verkligen blomstrar idag.

De obesuttna är från 1974 och anknyter helt klart till den utopiska romanen, dock med några viktiga skillnader – vilka samtliga är förbättringar. Man har till exempel gjort vändningen att det istället är mannen från anarkistplaneten som med sitt besök på Urras får förklarat för sig vad könsroller, shopping och slaskjournalistik är för något.

På Anarres är tillvaron ganska tuff. Även om det inte finns några pengar och allt ägs gemensamt så är det ofta en kamp för överlevnad med knappa resurser. Samhällets solidariska sammanhållning verkar ofta avundsvärd men kan ibland förväxlas med socialt tvång och starka normer – de arbetsskygga åker till exempel på stryk ibland, även om något formellt arbetstvång inte finns. Man blygs sällan inför varandra och frågar artigt om man vill ”kopulera”, alla experimenterar i regel med sex med båda könen från tiden då de blir könsmogna, därefter tycks det inte vara en särskilt stor grej.
Man har ofta naturliga band till sina föräldrar men då ens namn bestäms slumpartat av en dator och det inte finns några släktnamn är familjen i princip upplöst. Individen väljer själv vilket eller vilka kollektiv och gemenskaper han eller hon vill tillhöra.

Anarres betraktas med en kritisk blick, det är i en bemärkelse en utopi, men ännu mer en skildring av vad ett så fundamentalt annorlunda samhälles konsekvenser skulle kunna bli om man drog dem till sin spets – på gott och ont. För alla är inte lyckliga som i 1800-talsböckerna, det finns en hel del skavanker. Läsaren får ingen paradisskildring utan tvingas tänka efter.

Men viktigast av allt så är De obesuttna framförallt en bra berättelse, den är skriven av en författare och inte som i fallet med den utopiska romanen av en politisk propagandist. Den har en riktig handling, den har karaktärer med ett psykologiskt djup och det är via deras livsskildringar vi får en filosofisk och politisk (och antropologisk och psykologisk) diskussion, inte via platta slagord.

Med den här utgåvan följer även novellen Dagen före revolutionen med, en prequel som utspelar sig 200 år tidigare där man får träffa rörelsens grundare, den vid det här laget sjuttiotvååriga kvinnan Odo. Tycker väl inte den tillförde så jättemycket, dock fastnar jag för författarens korta förord där hon säger att De obesuttna var ett försök att skriva om anarkism.

”Inte bomben-i-fickan-varianten, som är terrorism vad den än försöker kalla sig för att förbättra sin status: utan anarkism av det slag som förebådades i det tidiga taoistiska tänkandet, och som utvecklades av Shelley och Kropotikin, Goldman och Goodman […] Det är den mest idealistiska och för mig den mest fängslande av alla politiska teorier.”

*Eller snarare – inte på flera årtionden i alla fall, en gång i tiden gav de faktiskt ut en massa böcker, liksom syndikalismen en gång i tiden var en stor rörelse i det här landet.

Mot demokrati. Del IV, emot val

Betydligt intressantare läsning än Brennan är belgiska statsvetaren David Van Reybroucks bok Emot allmänna val. Reybrouck vill nu inte avskaffa demokratin, tvärtom vill han rädda och vitalisera den.

Och så brukar ju folk i allmänhet säga, det är som Crimethinc påpekade att alla problem med demokrati alltid finner sin universallösning i mer demokrati. Reybrouck är dock väldigt specifik – han vill byta ut val mot lottning.

Att använda sig av lottning inom politiken ter sig nog för de flesta idag som högst märkligt men förr var det en ganska vanlig procedur, och framförallt förknippades det med ett specifikt styrelsesätt – nämligen demokrati. De gamla grekerna, atenarna närmare bestämt, brukar ju få cred för att ha uppfunnit demokratin.
Alla kan väl historien i stora drag, ordet som är en sammansättning av ”folk” och ”styre”, atenarna som samlades på torget för att debattera och ta beslut. Vidare säger skolboksformuleringen att de gamla grekernas demokrati skiljer sig från vår då varken kvinnor eller slavar hade rösträtt. En mer (andravågs-) anarkistisk inriktad kritiker brukar i sin tur påpeka att de gamla grekernas demokrati var direkt och inte representativ, vilket av dessa ses som en bättre och renare form av folkstyre.

Vad Reybrouck lär oss* är att de gamla grekernas system var ganska komplext och även innefattade lottning. Reybrouck menar att Aten inte alls var att betrakta som en direktdemokrati, utan en ”icke-elektoral, representativ demokrati.”** Man hade omröstningar nästan varje vecka men det mesta av arbetet skedde i de representativa församlingarna – vars ledamöter lottats fram. Vissa ämbeten valdes, andra lottades, och olika instanser balanserade varandra.

Lotterisystem förekom även i flera städer under renässansen. Ett väldigt komplicerat system för att utse Doge (ungefär motsvarande president) som innefattade både val och lottning tillämpades i Venedig, och detta behöll man ända fram till Napoleon marscherade in 1797. I Florens lottade man fram regeringen och olika funktionärer, som bara fick sitta en ganska kort tid och även här blandade de med val och kandidaten var tvungen att bli nominerad för vara valbar (eller lottningsbar?).

I San Marino lottade man fram sina två guvernörer ”bland rådets sextio ämbetsmän” ända fram till mitten av 1900-talet. För att nämna några exempel.

Det rör sig alltså inte om lottning i enskilda frågor, så som skedde under den svenska lotteririksdagen (som inte nämns i boken), utan att man utser representanter via lottning istället för genom val. För det är just val som orsakar problem enligt Reybrouck.

I vad som bara är ett kort sidospår kritiserar han bland annat idén med ”demokratiexport” och pekar på den förödelse framförallt USA skapat då de försökt införa demokrati i Afghanistan och Irak. Även om införandet av valprocesser ständigt leder till våld och korruption är detta de ständiga kraven för att ge bistånd.

”Lokala demokratiska och protodemokratiska institutioner (byråd, traditionell konfliktmedling, uråldrig rättskipning) har inte skuggan av en chans […] Val är den nya trons sakrament, ritualer som anses livsnödvändiga och vars form är viktigare än innehållet.”

Om detta hade man nu kunnat säga mycket, men Reybrouck är mer intresserad av att reformera demokratierna i väst. Likt Brennan har han en del kritik mot rådande ordning som ibland träffar ganska rätt och likt Brennan har han en hel del idealistiska villfarelser.

Den stora oron för Reybrouck tycks nämligen vara den ökade polariseringen och misstron mot det politiska systemet. Om vi bara låter slumpen istället för valprocedurer utse folkrepresentanterna kommer dessa kunna sköta landets affärer alldeles ypperligt. Vi slipper politiker som mest bryr sig om sina varumärken och utsikterna till att bli omvalda, vi kan motverka lobbyisters inflytande liksom mediernas fördummning och personfokus kommer försvinna.

Till hjälp ska de framlottade representanterna dessutom få hjälp av en arsenal byråkratexperter som ska guide dem rätt och ge dem viktiga kunskaper. Istället för polariserande val så kommer vi få en mysig konsensuskultur och tilltron till staten och samhället kommer öka. Ungefär så går resonemanget.

Det rör sig alltså om samma problem som hos Brennan, politiken är ett allmänintresse och sjukdomssymptomen som hopar sig (politikerförakt, misstro mot institutioner osv) är uppmaningar till en återställning, den abstrakta demokratin måste räddas, allt måste förändras för att inget ska förändras.

Istället för den amerikanska snällistlibertarianen Brennan har vi i Reybrouck en europeisk sossereformist, båda är i något avseende ”radikala”, ”tankeprovocerade” eller ”modiga” inom den liberaldemokratiska mittfåran, men de flyttar sig heller aldrig utanför denna mittfåra.

Det blir extra tydligt i det något senare skrivna efterordet som finns med i den svenska utgåvan. Där understryker Reybrouck att hans idéer nu visat sig vara viktigare än någonsin, vilket bevisas av… [trumvirvel]
Trump och Brexit!

Det finns ändå en del bra saker i den här boken. Kritiken av hur medier i symbios med yrkespolitiker förvandlat vad som en gång var en procedur för gemensamt beslutsfattande till ett stort skämt är bra, liksom den historiska översikten är väldigt intressant.

Själv tänker jag att det där med lottning definitivt är värt att pröva, och i mindre skala är det ju bara att sätta igång.

Att rent praktiskt erkänna lottning som ett demokratiskt instrument vid sidan av direkta omröstningar och valda representanter är en bra början. Med detta finns det ju sen otaliga modeller att experimentera med.

Vore inte lottning en ganska effektiv åtgärd för att rubba en stelnad förening där samma lilla klick styr och ställer och som bara kör i samma hjulspår år ut och år in? Varför inte lotta mötesordförande, sekreterare, justerare osv för varje möte? Finns det kanske kommittéer i till exempel en fackförening som man (helt eller delvis) kunde utse genom lottning? Kanske rent av förtroendeposter?

Okej, ovanstående låter kanske mest dötrist och inte riktigt lika omvälvande som Reybroucks politiska förslag, att reformera Sveriges föreningsliv är väl inte direkt någon fråga som kommer engagera massorna. Det kanske är jag som har brist på fantasi eller bara är allmänt tråkig, men denna tillämpning av lottning ser jag faktiskt en viss potential i.

* Mig, jag hade i alla fall ingen aning om allt detta.
** Vårt eget system skulle nog inte ens klassats som demokratiskt enligt äldre kriterier, snarare som nån slags val-aristokrati.

En till

Skrev ju nyligen att det finns två svenska översättningar av ISAIF. Upptäckte nu att det faktiskt kom en till förra året på Bokförlaget Hansson & Bruce. Erik Philipsson heter översättaren till den här. Märkligt ändå att ett manifest från 1995 översattes till svenska först 2017 för att 2019 översättas två gånger till.

Jag började faktiskt själv med en översättning för ett par år sedan som ett litet hobbyprojekt. Det var klurigt och jag körde tidigt fast då jag inte kom på någon bra svensk motsvarighet till ordet ”indignities”. Sen hörde jag om att Nilssons översättning var på gång och lade ner projektet.
Och nu har vi alltså tre olika svenska översättningar. Får se om det blir en komparativ analys framöver, de har i alla fall lyckats få till tre olika titlar, Det industriella samhället och dess framtid (Bibliotek), Industrisamhället och dess framtid (Vertigo) samt Industrisamhällets framtid (Hansson & Bruce).

Den sene Ted Kaczynski

Berättelsen om unabombaren slutar ju alltid med fängslandet, eller kanske rättegången och domen. För de som är lite mer insatta så läser man ibland manifestet, som kanske kommenteras och diskuteras på lite större allvar än vad som görs i sensationsreportagen.*

Få tycks känna till att Kaczynski faktiskt fortsatt skriva en hel del från fängelset. Allt tyder på att han inte hade någon som helst kontakt med likasinnade under tiden han genomförde sina attentat, men uppmärksamheten som hans fängslande fick ledde till att han blev en superkändis i den lilla subkultur och ideologi som anarkoprimitivismen och ekoanarkismen utgör.

John Zerzan, till exempel, kan sägas ha gjort karriär på Kaczynski då han först blev (ö)känd för allmänheten som ”universitetslektorn som försvarar unabombaren”. De två träffades, brevväxlade flitigt och Ted medverkade så småningom i hans tidskrift Green Anarchy. I några gamla nummer från början av 00-talet jag har dyker han upp ett par gånger. I den fasta avdelningen ”Prisoners of war” står han ständigt listad med kontaktinformation för den som vill brevväxla, tillsammans med bland många andra Mordechai Vannunu, Birgitte Mohnhaupt och Mumia Abu-Jamal. I den korta sammanfattningen heter det ”scentenced to multiple lifetimes in prison for the ”unabomber” bombing attacks against industrialist scums.”

I en kort insändare i höst- och vinternumret från 01-02 klagar Kaczynski över en artikel i föregående nummer där någon hävdat att EZLN skulle motsätta sig teknisk utveckling. Subcomandante Marcos är sannerligen inte motståndare till civilisationen, och vill Zapatisterna göra skillnad borde de göra sig av med honom ”!muy pronto!”, skriver Ted. Det är en gammal historia som ständigt upprepar sig, då ”True and genuine popular rebellion is taken over by sophisticated leftist intelectuals” varpå de förråder saken.
”The leftists have done this again and again. When will people ever lern? When will you, green anarchist, ever learn?”

I vårnumret 2002 medverkar han med en längre artikel, ”Hit where it hurts”. Den börjar med en allmän strategi om hur man bör prioritera sina kampmetoder så att systemet inte kan avväpna dem och mynnar därefter ut i en lätt maskerad uppmaning till mord på forskare inom bioteknik. Den har dock försetts med en brasklapp från tidningsredaktionen som svarar direkt efteråt.
Efter att de framhållit att de helhjärtat ser Ted Kaczynski som en politisk anarkistisk fånge och duktig strateg finns det ändå en del saker de vill kritisera – nämligen unabombarens problematiska förhållande till feminism.

Ted framhåller, liksom i manifestet, att antiteknik måste gå före allt annat vilket får redaktionen att påpeka att ”compulsory heterosexuality, socialy-enforced sexual conformity, racism, mysogyny and class division are all products of a hiearchial, patriarchial power structure” osv, osv i välkänd aktivismprosa anno millennieskiftesåren.

Det hela är ju ganska märkligt. Vi snackar alltså om en subkultur som inte har några problem med att publicera en dömd mördares strategidokument för fortsatt terror i syfte att krossa civilisationen och föra mänskligheten tillbaks till en ny stenålder. Men de beter sig samtidigt som vilka pk-kärringar som helst. Jag undrar mest hur Ted hamnade här, det rör sig ju helt uppenbart om de där ”översocialiserade vänsterister” han varnar för i manifestet…

Jag kan inte detaljerna bakom det hela, men någon slags brytning med John Zerzan verkar ha kommit till, han snackar i alla fall en del skit om honom i Technological slavery från 2010. Boken är utgiven tillsammans med David Skrbina och har undertiteln ”The collected writings of Theodore J. Kaczynski”, vilket inte är riktigt sant då bland annat novellen Ship of fools saknas och då enbart första delen av ovan nämnda ”Hit where it hurts” finns med (vilket visserligen är lätt att förstå).

Det är egentligen inga nya spår eller nya ämnen Kaczynski kommer med, allt är förenligt med, och i samma anda som, hans manifest (ISAIF som det genomgående kallas och som, något korrigerad för stavfel, finns med även här).

Det är inte så att Ted kommer ut som allmän proffstyckare eller visar nya sidor och intressen, men han broderar ut texten och svarar på en del kritik. Många av texterna – det är dels artiklar, dels brevväxlingar – är läsvärda och jag tycker mig se en högre nivå både intellektuellt och språkligt. I ”The truth about primitive life: a critique of Anarcho-primitivism” dömer han ut många i de egna leden, liksom många nutida antropologer, som drömmare. Återgången till ett förcivilisatoriskt samhälle kommer inte bli en tebjudning och forna tiders jägar- och samlarkulturer var inga hippiekollektiv. Återigen är det dessa ”leftists” som ställer till det.

Spåret med vänsteristerna som tar så stort utrymme i manifestet släpper han nämligen inte taget om. Då han får utveckla resonemanget, bland annat i ”The system´s neatest trick”, kommer han visserligen fram till en del poänger, men det blir samtidigt svepande.
Han sammanfattar problemet så här: (a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det. För systemet är varken rasistiskt eller misogynt i sig.

Antirasister som kämpar för att svarta ska jämställas vita i arbetslivet, feminister som bidrar att få ut hemmafruar på arbetsmarknaden och fler kvinnliga chefer, miljöaktivister som bidrar till energieffektivare maskiner och återvinning – de hjälper bara till att effektivisera det teknologiska systemet. Och i bakgrunden ligger en psykologisk komponent, ”översocialisering”, det tillstånd där vänsteristen tror sig vara en rebell men i själva verket bara har tillägnat sig systemets värderingar ännu mer, vilket han inte fattar. Så går resonemanget, och det är inte helt ointressant även om det såklart kan kännas lite meningslöst för alla som inte redan är övertygade om att störtandet av civilisationen är av största vikt.

Men det tröttsamma är framförallt att dessa ”leftists” ju är ungefär samma ”vänstern” det ständigt tjatas om i det här landet, de där som alla hatar, de ”postmoderna” eller ”politiskt korrekta” eller ”identitetspolitiska” socialliberalerna. De är ju en tacksam grupp att använda som slagpåse, inte minst då man är svepande i sin kritik och angriper en tendens man tycker sig se och inte verkliga personer eller exempel.

Då Kaczynski faktiskt kallar sig anarkist hade det varit rimligare om han gick i polemik mot alla de som hävdar att ett fritt och decentraliserat samhälle faktiskt kan existera utan att man går tillbaks till bondesamhället. En kritik mot anarkosyndikalismen eller en figur som Murray Bookchin hade varit mer givande, och lite mer att bita i för Ted.

Men vänsteristspåret är ju inte huvudpoängen. Det övergripande är teknikfientligheten och resonemanget att civilisationen är oförenligt med människans frihet. Kompromisslösheten i denna filosofi, och de implikationer det får om man drar det till sin spets gör liksom allt annat helt meningslöst och vänder upp och ned på det mesta, vilket är just vad jag uppskattar. Men vänsteristkritiken kopplas tydligare ihop med teknikkritiken i dessa senare texter än i manifestet.

I den nämnda kritiken av andra likasinnade skriver han till exempel att många pratar med förskräckelse om vår individualiserade tidsålder och hur gamla kollektiva gemenskaper försvunnit. Kaczynski menar att det i själva verket är tvärtom. Utvecklingen går från individuell till kollektiv, inget annat.

Hela vår tillvaro bygger ju på enorma samarbeten över hela världen, vi är bara kuggar i maskineriet. ”What gives modern society a superficial appearence of individualism, independence, and self-reliance is the vanishing of the ties that formerly linked individuals into smal-scale communities.” Jo, gamla tiders kollektiva gemenskaper försvinner mer och mer, men de ersätts ju av industrisystemet istället. Vi tillhör nu ett kollektiv av hundratals miljoner människor istället, även om byn och storfamiljen försvunnit. I en annan artikel heter det att alla ”are now converging rapidly toward a common culture and a common way of life, and they are doing so because of their common technology.”

Att många, speciellt då anarkoprimitivister och pk-antropologer som artikeln vänder sig emot, menar att det är tvärtom är ännu ett exempel på ”leftism”. Kollektivism är systemets värderingar, vilket vänsteristerna översocialiserats i, därefter inbillat sig vara något rebelliskt och sedan tror sig ha funnit i det förflutna, vilket man romantiserar. Resultatet blir att man tror att man kämpar mot systemet genom att bekämpa dess ”individualism” när man i själva verket hjälper det.

Mer filosofisk blir han då han försöker sig på en kritik av moralbegreppet i ”Morality and revolution”, liksom hans historiesyn broderas ut mer från de korta passagerna i manifestet. Bland mycket annat.

Ytterligare en bok av Kaczynski, Anti-Tech Revolution: Why and How, kom ut 2016. Den ska i sin tur bara vara första delen i ett större och mer sammanhållet arbete. Det får väl bli ett senare inlägg om detta.

* Podden Stormens utveckling gjorde så nyligen då programledaren Ola Söderholm tillsammans med Johannes Nilsson (som alltid lyckas nämnas här då jag skriver något om Kaczynski…) höll bokcirkel om manifestet.

Mot demokrati. Del III, anarki och demokrati.

Läs del 1 här och del 2 här.

I Marcus Lundströms Anarchist critique of radical democracy skissas anarkismens syn på demokrati genom åren. Enligt Lundström kan man sammanfatta det med tre faser. Anarkister var i begynnelsen kritiska till demokrati, rösträttsreformer och liknande, då det innebar en begränsning av individens frihet men efter Spanska inbördeskriget och andra världskriget vände det. Då såg de sig själva istället som de renlärigaste demokraterna av alla då de förordade direktdemokrati, lokaldemokrati och principer om att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det (och möjligen också genomföra det).

Men på senare år verkar pendeln ha svängt igen och Lundström ser amerikanska Crimethinc som ett exempel på den nygamla anarkistiska demokratikritiken, liksom fenomen som primitivister och att djurrätt kommit in i den ideologiska mixen.

En som inte nämns i Lundströms korta bok är den anarkistiske teoretikern och filosofen Rudolf Rocker. I sin amerikanska exil från nazi-Tyskland författade Rocker tvåbandsverket Nationalism och kultur, en slags vänsterns motsvarighet till Oswald Spenglers Västerlandets undergång där västvärldens idéhistoria från gamla greker till Hitler och Stalin avhandlas från ett anarkistiskt perspektiv. Här sägs det en hel del intressant om demokrati.

Likt Bakunin före honom anser Rocker att eländet började med Jean Jacques Rousseau. Från och med honom kan vi skönja en utveckling från liberalism mot demokrati, en utveckling Rocker ogillar. Visst bidrog Rousseau till att störta det gamla och unkna systemet med monarkier och aristokratier, men det var bara genom att byta ut en abstraktion mot en annan, vilket bara resulterade i att en despoti byttes ut mot en annan.
Montesquieu hade förordat en maktdelningslära och filosoferna bakom begrepp som naturrätten och idéer om medfödda inneboende rättigheter tänkte sig en särskilt skyddad sfär av frihet dit staten eller någon annan än individen själv inte hade tillträde.

Hos Rousseau finns inget av detta, istället bör allt gott ske genom den goda staten och varje försök till skyddade zoner, fria föreningar eller sammanslutningar, blir för honom ett hot mot det goda, mot vad han kallar ”allmänviljan”.

I allmänviljans namn försvinner individen och blir ett instrument för en ny religiös föreställning. Rousseau byggde bara vidare på Thomas Hobbes dyrkan av staten och faktumet att han beundrade den fundamentalistiska despoten och reformatorn Jean Calvin är talande, menar Rocker.

Diktatur är inte på något sätt en motsats till demokrati, utan tvärtom en logisk fortsättning på samma resonemang om allmänviljan. Rocker är visserligen noga med att påpeka att vad han benämner liberalism inte är detsamma som ”Manchesterliberalismen” men man höjer ändå lite på ögonbrynen då han hävdar att ”Just därför leder en rad vägar från demokratien till diktaturen, men däremot inga från liberalismen.”

Från Rousseau, allmänviljan och den suveräna nationen går en rak linje via franska revolutionens jakobiner till Lenins, Mussolinis och Hitlers statsbyggen. När franska revolutionens ideal svepte över Europa byttes det snart ut till tal om enskilda folks nationella frigörelse – ett simpelt knep av Napoleon för att splittra sina fienders imperium, och därefter ledde det bara till en ny furstlig despoti i de nu ”fria” länderna. Och denna historia skulle bara upprepa sig.

”Att Mazzini och hans revolutionära anhängare drogs in i kampen för Italiens enande, blev endast till nackdel för det sociala befrielseverket. De revolutionära målen fördunklades genom den nationella ideologin.” Och resultatet blev till slut Mussolini. Samma utveckling har skett inom den socialistiska rörelsen där demokrati varit ledordet. Det var inte brist på demokrati utan snarare demokratins överordning över friheten som i raska steg ledde fram till Stalin. Och de nyligen befriade staterna efter första världskriget började genast förtrycka sina minoriteter på det sätt de själva nyss förtryckts i de multietniska imperier de brutit sig ur.

Demokratin är själva förutsättningen för denna nationalism och splittring av den västerländska kultursfären som nationalstaterna skapat, en splittring som bara gynnat en liten elit. Först då individen trott sig vara en jämlik medborgare har han kunnat luras in i den nya politiska kyrka som nationalstaten utgör.

För staten, den är alltid av ondo.

”Låt oss inte begå något misstag: det är inte statsformen, det är staten själv som åstadkommer det onda och fortsätter att alstra och undanhålla det. Ju mer det statliga undantränger det samhälleliga i människolivet och tvingar det att underordna sig dess lagbud, desto snabbare upplöser sig samhället i atomer […] Det är inte fråga om hur vi blir regerade, utan om att vi blir regerade. Ty detta är ett bevis på vår omyndighet och hindrar oss att ta våra angelägenheter i egna händer.”

Man får såklart minnas att Rocker skrev detta under en mörk tid då land efter land i Europa förvandlades till diktaturer, vilket i sin tur ledde till det absurda i att den minst lika totalitära sovjetstaten av fler och fler sågs som det enda vitala motståndet. Rocker hade själv upplevt hur den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen han tillhört gått från en hoppfull massrörelse till marginaliserad pytteorganisation då arbetarklassen istället vänt sig mot Moskvavända kommunister och statskapitalistiska socialdemokrater.
Och när Hitler väl tagit makten kunde dessa partier inte bjuda något motstånd alls (enligt Rocker på grund av deras defaitistiska ideologi där lagar om ”historisk nödvändighet” pacificerat massorna), varpå de tillsammans med Rockers anarkosyndikalister förbjöds och snabbt sopades bort.

Nu skulle det ju ändå ljusna något efter andra världskriget. Men frågan om diktaturen som inneboende i, och som naturlig utveckling av demokrati är ju i sig intressant. Inte minst i våra dagar då jämförelser med Rockers 30-tal haglar tätt.