Gammelvänsterns återkomst

För att vara dödförklarad till förmån för GAL/TAN så gör sig höger-vänsterskalan märkligt nog ständigt påminnande. På Marre All Day skrevs nyligen om det här med att ”vara vänster”, och det är ju något jag känner igen allt för väl. Högervridningen av politiken fortskrider ju som bekant och ett snabbt förändrat politiskt landskap innebär också att begreppsförvirringen tilltar.

Då SD nu har runt 20% av opinionen, M och KD dragits en bra bit åt deras håll och då S och MP-regeringen genomför en politik som står till höger om Reinfeldt så blir ju både höger och vänster något annat än det nyss varit. I alla fall om vi utgår från den politiska mitten, vilket väl är rimligt.

Själv är jag van att tänka på ”vänstern” som något från Vänsterpartiet och vänsterut och reagerar alltid instinktivt då någon till exempel talar om sossetidningar och sosseregeringar som ”vänstertidningar” och ”vänsterregeringar”. Samtidigt fattar jag ju vad de menar, det är inte jättesvårt att sätta sig in i andras perspektiv. För en borgare är naturligtvis Socialdemokratin vänster, precis som den är höger för den till vänster.

Dessa fullkomligt banala fakta, att höger-vänsterskalan är relativ, tycks dock inte ha sjunkit in hos politiska journalister och tyckare. När Sverigedemokraterna pratar om att skolundervisningen, public service och borgerliga tidningar ”är vänster” är det naturligtvis helt sant utifrån deras politiska position, precis som det är sant att ovanstående ”är höger” för den långt till vänster. Märkligt nog framställs det sällan så, istället ger sig folk genast i kast med att avfärda SD:s påstående som sådant varpå tjafs huruvida detta är sant eller falsk uppstår.

Men visst, jag förstår irritationen, jag har själv irriterats i minst ett decennium. För den som är van att tänka på sig själv som en som ”är vänster” och med det menar att man är, typ, socialist, kommunist eller anarkist, är det såklart enormt frustrerande att buntas ihop med de liberaler man själv identifierar som höger. Det kan ju också skapa rent pedagogiska problem då någon pratar om ”vänster” och med det menar störtandet av kapitalismen medan den som lyssnar tror att personen menar kvotering av börsstyrelser och stöd till EU.

I ovan nämnda bloggpost länkas det till en artikel där en åsiktsperson på Aftonbladet skriver att hon tröttnat på detta och därför slutat kalla sig vänster. Hon kallar sig nu bara socialist.

Det finns ju mycket att älta om allt det här, och en hel del har väl redan sagts.

Nu ville jag bara använda mitt lilla hörn av internet till att påpeka att om Aftonbladettyckaren får fler socialister att sluta kalla sig vänster så skulle det innebära en återgång till hur man förr i världen pratade om politik. Alltså att liberalerna kallades vänstern. Karl Staaff var vänster, hans liberala regering 1906 kallades för en vänsterregering. Till exempel. Och då inte bara av högern, utan även av socialisterna. Som istället kallade sig just socialister och socialdemokrater. Man kan ju därför se utvecklingen av det politiska språket som ännu en aspekt där klockan vridits bakåt, precis som höjd pensionsålder, inskränkta fackliga rättigheter, större inkomstskillnader osv, osv, osv som vänstern (ja, alltså…) brukar gnälla på.

Å andra sidan finns det väl en fördel med att istället säga socialister, liberaler, konservativa osv då det faktiskt säger mer om själva innehållet.

Härmed återupprättas bloggosfären

Minns ni? Det var bättre förr. Innan allt blev inlåst i plattformar. Innan ”anonym på nätet” signalerade att man troligen var en halsskäggig kvarbo som mejlar rasistiska våldtäktshot till diverse kulturjournalister. Innan klickonomin.

När man idag surfar* runt runt på internet utanför de sociala mediernas konforma och algoritmstyrda platser för personligt varumärkesbyggande ser det ofta dystert ut. Men på den oändliga bloggkyrkogården finner man här och var små rester av liv. Och döda bloggar är faktiskt inte nödvändigtvis ointressanta de heller. Och då inte bara som tidsdokument, ibland dyker det ta mig fan upp eviga sanningar. På plattformarna som dagligen slöskrollas är vi istället fast i ett evigt nu som genast glöms bort.

Men nu vänder det. Tjugotalet är här, paradigmskiftet i antågande. Den nya bloggosfären är dock inget retrofenomen. Vi kommer inte låta oss luras igen, vi kommer inte förpassas till rollen som trafikdirigerare åt de stora mediehusen eller låta oss låsas in, övervakas och personlighetsstuderas som om vi vore labbråttor av de globala nätjättarna. Vi kommer vara irrelevanta, långsamma och hopplösa. Vi kommer vara politiskt-antipolitiskt-opolitiska, oekonomiska, otidsenliga, onödiga, olönsamma och oanträffbara.

Härmed återupprättas bloggosfären!

Det kommer bli skitbra det här.

*”surfa”, som i ”surfar runt på internet” är självklart ett fullkomligt relevant uttryck anno 2020