Mot demokrati. Del III, anarki och demokrati.

Läs del 1 här och del 2 här.

I Marcus Lundströms Anarchist critique of radical democracy skissas anarkismens syn på demokrati genom åren. Enligt Lundström kan man sammanfatta det med tre faser. Anarkister var i begynnelsen kritiska till demokrati, rösträttsreformer och liknande, då det innebar en begränsning av individens frihet men efter Spanska inbördeskriget och andra världskriget vände det. Då såg de sig själva istället som de renlärigaste demokraterna av alla då de förordade direktdemokrati, lokaldemokrati och principer om att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det (och möjligen också genomföra det).

Men på senare år verkar pendeln ha svängt igen och Lundström ser amerikanska Crimethinc som ett exempel på den nygamla anarkistiska demokratikritiken, liksom fenomen som primitivister och att djurrätt kommit in i den ideologiska mixen.

En som inte nämns i Lundströms korta bok är den anarkistiske teoretikern och filosofen Rudolf Rocker. I sin amerikanska exil från nazi-Tyskland författade Rocker tvåbandsverket Nationalism och kultur, en slags vänsterns motsvarighet till Oswald Spenglers Västerlandets undergång där västvärldens idéhistoria från gamla greker till Hitler och Stalin avhandlas från ett anarkistiskt perspektiv. Här sägs det en hel del intressant om demokrati.

Likt Bakunin före honom anser Rocker att eländet började med Jean Jacques Rousseau. Från och med honom kan vi skönja en utveckling från liberalism mot demokrati, en utveckling Rocker ogillar. Visst bidrog Rousseau till att störta det gamla och unkna systemet med monarkier och aristokratier, men det var bara genom att byta ut en abstraktion mot en annan, vilket bara resulterade i att en despoti byttes ut mot en annan.
Montesquieu hade förordat en maktdelningslära och filosoferna bakom begrepp som naturrätten och idéer om medfödda inneboende rättigheter tänkte sig en särskilt skyddad sfär av frihet dit staten eller någon annan än individen själv inte hade tillträde.

Hos Rousseau finns inget av detta, istället bör allt gott ske genom den goda staten och varje försök till skyddade zoner, fria föreningar eller sammanslutningar, blir för honom ett hot mot det goda, mot vad han kallar ”allmänviljan”.

I allmänviljans namn försvinner individen och blir ett instrument för en ny religiös föreställning. Rousseau byggde bara vidare på Thomas Hobbes dyrkan av staten och faktumet att han beundrade den fundamentalistiska despoten och reformatorn Jean Calvin är talande, menar Rocker.

Diktatur är inte på något sätt en motsats till demokrati, utan tvärtom en logisk fortsättning på samma resonemang om allmänviljan. Rocker är visserligen noga med att påpeka att vad han benämner liberalism inte är detsamma som ”Manchesterliberalismen” men man höjer ändå lite på ögonbrynen då han hävdar att ”Just därför leder en rad vägar från demokratien till diktaturen, men däremot inga från liberalismen.”

Från Rousseau, allmänviljan och den suveräna nationen går en rak linje via franska revolutionens jakobiner till Lenins, Mussolinis och Hitlers statsbyggen. När franska revolutionens ideal svepte över Europa byttes det snart ut till tal om enskilda folks nationella frigörelse – ett simpelt knep av Napoleon för att splittra sina fienders imperium, och därefter ledde det bara till en ny furstlig despoti i de nu ”fria” länderna. Och denna historia skulle bara upprepa sig.

”Att Mazzini och hans revolutionära anhängare drogs in i kampen för Italiens enande, blev endast till nackdel för det sociala befrielseverket. De revolutionära målen fördunklades genom den nationella ideologin.” Och resultatet blev till slut Mussolini. Samma utveckling har skett inom den socialistiska rörelsen där demokrati varit ledordet. Det var inte brist på demokrati utan snarare demokratins överordning över friheten som i raska steg ledde fram till Stalin. Och de nyligen befriade staterna efter första världskriget började genast förtrycka sina minoriteter på det sätt de själva nyss förtryckts i de multietniska imperier de brutit sig ur.

Demokratin är själva förutsättningen för denna nationalism och splittring av den västerländska kultursfären som nationalstaterna skapat, en splittring som bara gynnat en liten elit. Först då individen trott sig vara en jämlik medborgare har han kunnat luras in i den nya politiska kyrka som nationalstaten utgör.

För staten, den är alltid av ondo.

”Låt oss inte begå något misstag: det är inte statsformen, det är staten själv som åstadkommer det onda och fortsätter att alstra och undanhålla det. Ju mer det statliga undantränger det samhälleliga i människolivet och tvingar det att underordna sig dess lagbud, desto snabbare upplöser sig samhället i atomer […] Det är inte fråga om hur vi blir regerade, utan om att vi blir regerade. Ty detta är ett bevis på vår omyndighet och hindrar oss att ta våra angelägenheter i egna händer.”

Man får såklart minnas att Rocker skrev detta under en mörk tid då land efter land i Europa förvandlades till diktaturer, vilket i sin tur ledde till det absurda i att den minst lika totalitära sovjetstaten av fler och fler sågs som det enda vitala motståndet. Rocker hade själv upplevt hur den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen han tillhört gått från en hoppfull massrörelse till marginaliserad pytteorganisation då arbetarklassen istället vänt sig mot Moskvavända kommunister och statskapitalistiska socialdemokrater.
Och när Hitler väl tagit makten kunde dessa partier inte bjuda något motstånd alls (enligt Rocker på grund av deras defaitistiska ideologi där lagar om ”historisk nödvändighet” pacificerat massorna), varpå de tillsammans med Rockers anarkosyndikalister förbjöds och snabbt sopades bort.

Nu skulle det ju ändå ljusna något efter andra världskriget. Men frågan om diktaturen som inneboende i, och som naturlig utveckling av demokrati är ju i sig intressant. Inte minst i våra dagar då jämförelser med Rockers 30-tal haglar tätt.

Gammelvänsterns återkomst

För att vara dödförklarad till förmån för GAL/TAN så gör sig höger-vänsterskalan märkligt nog ständigt påminnande. På Marre All Day skrevs nyligen om det här med att ”vara vänster”, och det är ju något jag känner igen allt för väl. Högervridningen av politiken fortskrider ju som bekant och ett snabbt förändrat politiskt landskap innebär också att begreppsförvirringen tilltar.

Då SD nu har runt 20% av opinionen, M och KD dragits en bra bit åt deras håll och då S och MP-regeringen genomför en politik som står till höger om Reinfeldt så blir ju både höger och vänster något annat än det nyss varit. I alla fall om vi utgår från den politiska mitten, vilket väl är rimligt.

Själv är jag van att tänka på ”vänstern” som något från Vänsterpartiet och vänsterut och reagerar alltid instinktivt då någon till exempel talar om sossetidningar och sosseregeringar som ”vänstertidningar” och ”vänsterregeringar”. Samtidigt fattar jag ju vad de menar, det är inte jättesvårt att sätta sig in i andras perspektiv. För en borgare är naturligtvis Socialdemokratin vänster, precis som den är höger för den till vänster.

Dessa fullkomligt banala fakta, att höger-vänsterskalan är relativ, tycks dock inte ha sjunkit in hos politiska journalister och tyckare. När Sverigedemokraterna pratar om att skolundervisningen, public service och borgerliga tidningar ”är vänster” är det naturligtvis helt sant utifrån deras politiska position, precis som det är sant att ovanstående ”är höger” för den långt till vänster. Märkligt nog framställs det sällan så, istället ger sig folk genast i kast med att avfärda SD:s påstående som sådant varpå tjafs huruvida detta är sant eller falsk uppstår.

Men visst, jag förstår irritationen, jag har själv irriterats i minst ett decennium. För den som är van att tänka på sig själv som en som ”är vänster” och med det menar att man är, typ, socialist, kommunist eller anarkist, är det såklart enormt frustrerande att buntas ihop med de liberaler man själv identifierar som höger. Det kan ju också skapa rent pedagogiska problem då någon pratar om ”vänster” och med det menar störtandet av kapitalismen medan den som lyssnar tror att personen menar kvotering av börsstyrelser och stöd till EU.

I ovan nämnda bloggpost länkas det till en artikel där en åsiktsperson på Aftonbladet skriver att hon tröttnat på detta och därför slutat kalla sig vänster. Hon kallar sig nu bara socialist.

Det finns ju mycket att älta om allt det här, och en hel del har väl redan sagts.

Nu ville jag bara använda mitt lilla hörn av internet till att påpeka att om Aftonbladettyckaren får fler socialister att sluta kalla sig vänster så skulle det innebära en återgång till hur man förr i världen pratade om politik. Alltså att liberalerna kallades vänstern. Karl Staaff var vänster, hans liberala regering 1906 kallades för en vänsterregering. Till exempel. Och då inte bara av högern, utan även av socialisterna. Som istället kallade sig just socialister och socialdemokrater. Man kan ju därför se utvecklingen av det politiska språket som ännu en aspekt där klockan vridits bakåt, precis som höjd pensionsålder, inskränkta fackliga rättigheter, större inkomstskillnader osv, osv, osv som vänstern (ja, alltså…) brukar gnälla på.

Å andra sidan finns det väl en fördel med att istället säga socialister, liberaler, konservativa osv då det faktiskt säger mer om själva innehållet.