De obesuttna

Science fictionklassikern De obesuttna (The Dissposessed) av Ursula K. Le Guin kom nyligen ut på svenska i en snygg nyutgåva. Intressant nog är det Federativs, SAC Syndikalisternas förlag, som står för utgivningen, vilket känns lite udda då de dels sällan ger ut någonting alls och då sällan skönlitteratur och mig veterligen aldrig tidigare gett ut någon gammal science fictionroman av en superkändis i Le Guins klass.*

Men roligt i alla fall, för De obesuttna är verkligen skitbra och ett anarkosyndikalistiskt förlag passar också utmärkt som utgivare då handlingen kretsar kring ett anarkistiskt samhälle – Anarres.

Anarres är planeten Urras måne dit ett gäng visionärer begav sig för nära tvåhundra år sedan för att bygga sin utopi. Vi får inte veta alla detaljer, men det tycks röra sig om en kompromiss efter åratal av blodig klasskamp inom de kapitalistiska staterna på Urras då ”odonisterna”, som anarkisterna kallar sig, fick bosätta sig på den karga Anarres. Sen dess har man fört en strikt isoleringspolitik där ingen förflyttning av människor skett värdarna emellan även om ett begränsat handelsutbyte pågår.

Den briljanta fysikern Shevek blir den första att bryta isoleringen genom att åka till Urras, där han vunnit motsvarigheten till nobelpriset för sin banbrytande teori som man tror kan revolutionera rymdfarten.

En rad förvecklingar sker då han blir indragen i diplomatiska stridigheter mellan Urras motsvarigheter till kapitalist- och kommunistländer. Parallellt sker återblickar då vartannat kapitel handlar om Sheveks uppväxt på Anarres och tiden fram tills han åkte därifrån. Och det är just skildringen av Anarres anarkistutopi i kontrast till det mer välbekanta Urras som är så fantastisk.

Snarare än science fiction så kan De obesuttna ses som en sentida variant på den utopiska romanen, en genre som var väldigt populär på 1800-talet men som idag är närmast bortglömd, och det av förklarliga skäl då den i regel är dödstråkig.

I den utopiska romanen hamnar hjälten i en värld, (han förliser med sitt skepp eller störtar med sitt plan eller vaknar upp i framtiden) där allt är annorlunda mot hans hemvärld. Därefter går större delen av handlingen ut på att han/vi får förklarat för sig/oss hur det kan vara på det här viset
”Men va!? Säger ni att ni inte har några pengar/sexism/krig/…/? Det kan väl aldrig fungera?” Varpå hans vänliga guide som visar honom runt skrockar åt hjältens naiva frågor och faderligt förklarar hur det funkar och varför detta är så mycket bättre. Hjälten är först skeptisk men blir med tiden övertygad om att denna nya plats borde vara en framtid att sträva mot även för hans hemvärld. Typ så.

Den utopiska romanen tvärdog i princip med ryska revolutionen varpå dystopin tog över som genre, en genre som ju verkligen blomstrar idag.

De obesuttna är från 1974 och anknyter helt klart till den utopiska romanen, dock med några viktiga skillnader – vilka samtliga är förbättringar. Man har till exempel gjort vändningen att det istället är mannen från anarkistplaneten som med sitt besök på Urras får förklarat för sig vad könsroller, shopping och slaskjournalistik är för något.

På Anarres är tillvaron ganska tuff. Även om det inte finns några pengar och allt ägs gemensamt så är det ofta en kamp för överlevnad med knappa resurser. Samhällets solidariska sammanhållning verkar ofta avundsvärd men kan ibland förväxlas med socialt tvång och starka normer – de arbetsskygga åker till exempel på stryk ibland, även om något formellt arbetstvång inte finns. Man blygs sällan inför varandra och frågar artigt om man vill ”kopulera”, alla experimenterar i regel med sex med båda könen från tiden då de blir könsmogna, därefter tycks det inte vara en särskilt stor grej.
Man har ofta naturliga band till sina föräldrar men då ens namn bestäms slumpartat av en dator och det inte finns några släktnamn är familjen i princip upplöst. Individen väljer själv vilket eller vilka kollektiv och gemenskaper han eller hon vill tillhöra.

Anarres betraktas med en kritisk blick, det är i en bemärkelse en utopi, men ännu mer en skildring av vad ett så fundamentalt annorlunda samhälles konsekvenser skulle kunna bli om man drog dem till sin spets – på gott och ont. För alla är inte lyckliga som i 1800-talsböckerna, det finns en hel del skavanker. Läsaren får ingen paradisskildring utan tvingas tänka efter.

Men viktigast av allt så är De obesuttna framförallt en bra berättelse, den är skriven av en författare och inte som i fallet med den utopiska romanen av en politisk propagandist. Den har en riktig handling, den har karaktärer med ett psykologiskt djup och det är via deras livsskildringar vi får en filosofisk och politisk (och antropologisk och psykologisk) diskussion, inte via platta slagord.

Med den här utgåvan följer även novellen Dagen före revolutionen med, en prequel som utspelar sig 200 år tidigare där man får träffa rörelsens grundare, den vid det här laget sjuttiotvååriga kvinnan Odo. Tycker väl inte den tillförde så jättemycket, dock fastnar jag för författarens korta förord där hon säger att De obesuttna var ett försök att skriva om anarkism.

”Inte bomben-i-fickan-varianten, som är terrorism vad den än försöker kalla sig för att förbättra sin status: utan anarkism av det slag som förebådades i det tidiga taoistiska tänkandet, och som utvecklades av Shelley och Kropotikin, Goldman och Goodman […] Det är den mest idealistiska och för mig den mest fängslande av alla politiska teorier.”

*Eller snarare – inte på flera årtionden i alla fall, en gång i tiden gav de faktiskt ut en massa böcker, liksom syndikalismen en gång i tiden var en stor rörelse i det här landet.

Om KB:s tidningsarkiv

Insåg först nyligen vidden av det där med att Kungliga biblioteket har öppnat sitt tidningsarkiv så att det nu är fritt tillgängligt för alla över nätet, vilket möjliggjorde föregående lilla inlägg. Tidigare har man då varit tvungen att ta sig dit för att sätta sig vid nån dator, om jag fattat saken rätt. Noterade detta för ett tag sen men det var först då jag testade som jag fattade vilken fantastisk söktjänst det är.

Det finns redan åtskilliga digitaliserade arkiv där man kan läsa gamla tidningar, men då har man varit tvungen att veta var man ska leta och efter vad. I KB:s sökmotor kan man söka på enskilda ord eller fraser och arkivet omfattar över 900 svenska tidningar.

Det är antagligen bara är jag som är lite efter, och normala människor blir kanske mer fascinerade över nyheter om självkörande bilar, kommersiella rymdresor eller virtual reality, men jag fick i alla fall en känsla av att leva i en science fiction-värld när jag insåg att datamaskiner nu kan söka bland inskannade 1800-talstidningar tryckta i frakturstil.

Personligen finns det dock en del problem med det här. Jag kan nämligen inte förstå hur jag någonsin kommer kunna göra något annat nu, det är helt otroligt beroendeframkallande samtidigt som det oändliga urvalet ger mig viss stress. Och när man väl söker runt, ja då kommer man lätt in på en massa stickspår, upptäcker saker man inte hade en aning om, upptäcker sammanhang man inte förstår, vilket leder till nya sökningar (vidare i arkivet, på Wikipedia, i ordböcker mm) och sen har dagen gått…

Upptäckte till exempel av en slump att August Palm använde ordet ”racehat” i sitt berömda föredrag ”Hvad hvilja Socialdemokraterna?” 1881, vilket fick mig att spontanmejla Tobias Hübinette, som tycks något maniskt intresserad av ämnet. Han spann vidare lite på sin blogg och upptäckte också att detta innebär att SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, har fel då de härlett ordets uppkomst till Strindberg 1885.
Hübinette använder då själv flitigt KB:s tjänst till små gräv på sin blogg, och det gör även utmärkta jagvillvarafarlig.blogspot.com som har spottat ur sig ett par läsvärda inlägg på sistone.
Och jag vill ju inte vara sämre.

Idag har jag till exempel följt Michail Bakunins vistelse i Sverige 1863, vilket var en följetong i den samlade pressen. Lärde mig att han tillsammans med en delegation först anlände till Malmö där han höll ett tal till de frihetsälskande svenskarna.
Den senare så ökända anarkisten skrev även en insändare till Aftonbladet där han fick mig att höja på ögonbrynen rejält då han lovordade Sverige, den svenska gästfriheten och – den svenska kungen (!)

Det finns en viss risk att denna blogg från och med nu enbart kommer grotta ner sig i liknande små anekdoter från det förflutna.

Vi får väl se hur det blir med det, men nu måste jag gå. Tänkte läsa de första recensionerna av Strindbergs Röda rummet, eller leta upp Wiktor Rydbergs kritik av Nils Herman Quidings utopiskt socialistiska verk Slutliquid med Sveriges lag från 1871, som jag fick höra talas om då jag läste hans dödsruna i Sydsvenska Dagbladet 1886.

Eller något helt annat. Stay tuned.

Den sene Ted Kaczynski

Berättelsen om unabombaren slutar ju alltid med fängslandet, eller kanske rättegången och domen. För de som är lite mer insatta så läser man ibland manifestet, som kanske kommenteras och diskuteras på lite större allvar än vad som görs i sensationsreportagen.*

Få tycks känna till att Kaczynski faktiskt fortsatt skriva en hel del från fängelset. Allt tyder på att han inte hade någon som helst kontakt med likasinnade under tiden han genomförde sina attentat, men uppmärksamheten som hans fängslande fick ledde till att han blev en superkändis i den lilla subkultur och ideologi som anarkoprimitivismen och ekoanarkismen utgör.

John Zerzan, till exempel, kan sägas ha gjort karriär på Kaczynski då han först blev (ö)känd för allmänheten som ”universitetslektorn som försvarar unabombaren”. De två träffades, brevväxlade flitigt och Ted medverkade så småningom i hans tidskrift Green Anarchy. I några gamla nummer från början av 00-talet jag har dyker han upp ett par gånger. I den fasta avdelningen ”Prisoners of war” står han ständigt listad med kontaktinformation för den som vill brevväxla, tillsammans med bland många andra Mordechai Vannunu, Birgitte Mohnhaupt och Mumia Abu-Jamal. I den korta sammanfattningen heter det ”scentenced to multiple lifetimes in prison for the ”unabomber” bombing attacks against industrialist scums.”

I en kort insändare i höst- och vinternumret från 01-02 klagar Kaczynski över en artikel i föregående nummer där någon hävdat att EZLN skulle motsätta sig teknisk utveckling. Subcomandante Marcos är sannerligen inte motståndare till civilisationen, och vill Zapatisterna göra skillnad borde de göra sig av med honom ”!muy pronto!”, skriver Ted. Det är en gammal historia som ständigt upprepar sig, då ”True and genuine popular rebellion is taken over by sophisticated leftist intelectuals” varpå de förråder saken.
”The leftists have done this again and again. When will people ever lern? When will you, green anarchist, ever learn?”

I vårnumret 2002 medverkar han med en längre artikel, ”Hit where it hurts”. Den börjar med en allmän strategi om hur man bör prioritera sina kampmetoder så att systemet inte kan avväpna dem och mynnar därefter ut i en lätt maskerad uppmaning till mord på forskare inom bioteknik. Den har dock försetts med en brasklapp från tidningsredaktionen som svarar direkt efteråt.
Efter att de framhållit att de helhjärtat ser Ted Kaczynski som en politisk anarkistisk fånge och duktig strateg finns det ändå en del saker de vill kritisera – nämligen unabombarens problematiska förhållande till feminism.

Ted framhåller, liksom i manifestet, att antiteknik måste gå före allt annat vilket får redaktionen att påpeka att ”compulsory heterosexuality, socialy-enforced sexual conformity, racism, mysogyny and class division are all products of a hiearchial, patriarchial power structure” osv, osv i välkänd aktivismprosa anno millennieskiftesåren.

Det hela är ju ganska märkligt. Vi snackar alltså om en subkultur som inte har några problem med att publicera en dömd mördares strategidokument för fortsatt terror i syfte att krossa civilisationen och föra mänskligheten tillbaks till en ny stenålder. Men de beter sig samtidigt som vilka pk-kärringar som helst. Jag undrar mest hur Ted hamnade här, det rör sig ju helt uppenbart om de där ”översocialiserade vänsterister” han varnar för i manifestet…

Jag kan inte detaljerna bakom det hela, men någon slags brytning med John Zerzan verkar ha kommit till, han snackar i alla fall en del skit om honom i Technological slavery från 2010. Boken är utgiven tillsammans med David Skrbina och har undertiteln ”The collected writings of Theodore J. Kaczynski”, vilket inte är riktigt sant då bland annat novellen Ship of fools saknas och då enbart första delen av ovan nämnda ”Hit where it hurts” finns med (vilket visserligen är lätt att förstå).

Det är egentligen inga nya spår eller nya ämnen Kaczynski kommer med, allt är förenligt med, och i samma anda som, hans manifest (ISAIF som det genomgående kallas och som, något korrigerad för stavfel, finns med även här).

Det är inte så att Ted kommer ut som allmän proffstyckare eller visar nya sidor och intressen, men han broderar ut texten och svarar på en del kritik. Många av texterna – det är dels artiklar, dels brevväxlingar – är läsvärda och jag tycker mig se en högre nivå både intellektuellt och språkligt. I ”The truth about primitive life: a critique of Anarcho-primitivism” dömer han ut många i de egna leden, liksom många nutida antropologer, som drömmare. Återgången till ett förcivilisatoriskt samhälle kommer inte bli en tebjudning och forna tiders jägar- och samlarkulturer var inga hippiekollektiv. Återigen är det dessa ”leftists” som ställer till det.

Spåret med vänsteristerna som tar så stort utrymme i manifestet släpper han nämligen inte taget om. Då han får utveckla resonemanget, bland annat i ”The system´s neatest trick”, kommer han visserligen fram till en del poänger, men det blir samtidigt svepande.
Han sammanfattar problemet så här: (a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det. För systemet är varken rasistiskt eller misogynt i sig.

Antirasister som kämpar för att svarta ska jämställas vita i arbetslivet, feminister som bidrar att få ut hemmafruar på arbetsmarknaden och fler kvinnliga chefer, miljöaktivister som bidrar till energieffektivare maskiner och återvinning – de hjälper bara till att effektivisera det teknologiska systemet. Och i bakgrunden ligger en psykologisk komponent, ”översocialisering”, det tillstånd där vänsteristen tror sig vara en rebell men i själva verket bara har tillägnat sig systemets värderingar ännu mer, vilket han inte fattar. Så går resonemanget, och det är inte helt ointressant även om det såklart kan kännas lite meningslöst för alla som inte redan är övertygade om att störtandet av civilisationen är av största vikt.

Men det tröttsamma är framförallt att dessa ”leftists” ju är ungefär samma ”vänstern” det ständigt tjatas om i det här landet, de där som alla hatar, de ”postmoderna” eller ”politiskt korrekta” eller ”identitetspolitiska” socialliberalerna. De är ju en tacksam grupp att använda som slagpåse, inte minst då man är svepande i sin kritik och angriper en tendens man tycker sig se och inte verkliga personer eller exempel.

Då Kaczynski faktiskt kallar sig anarkist hade det varit rimligare om han gick i polemik mot alla de som hävdar att ett fritt och decentraliserat samhälle faktiskt kan existera utan att man går tillbaks till bondesamhället. En kritik mot anarkosyndikalismen eller en figur som Murray Bookchin hade varit mer givande, och lite mer att bita i för Ted.

Men vänsteristspåret är ju inte huvudpoängen. Det övergripande är teknikfientligheten och resonemanget att civilisationen är oförenligt med människans frihet. Kompromisslösheten i denna filosofi, och de implikationer det får om man drar det till sin spets gör liksom allt annat helt meningslöst och vänder upp och ned på det mesta, vilket är just vad jag uppskattar. Men vänsteristkritiken kopplas tydligare ihop med teknikkritiken i dessa senare texter än i manifestet.

I den nämnda kritiken av andra likasinnade skriver han till exempel att många pratar med förskräckelse om vår individualiserade tidsålder och hur gamla kollektiva gemenskaper försvunnit. Kaczynski menar att det i själva verket är tvärtom. Utvecklingen går från individuell till kollektiv, inget annat.

Hela vår tillvaro bygger ju på enorma samarbeten över hela världen, vi är bara kuggar i maskineriet. ”What gives modern society a superficial appearence of individualism, independence, and self-reliance is the vanishing of the ties that formerly linked individuals into smal-scale communities.” Jo, gamla tiders kollektiva gemenskaper försvinner mer och mer, men de ersätts ju av industrisystemet istället. Vi tillhör nu ett kollektiv av hundratals miljoner människor istället, även om byn och storfamiljen försvunnit. I en annan artikel heter det att alla ”are now converging rapidly toward a common culture and a common way of life, and they are doing so because of their common technology.”

Att många, speciellt då anarkoprimitivister och pk-antropologer som artikeln vänder sig emot, menar att det är tvärtom är ännu ett exempel på ”leftism”. Kollektivism är systemets värderingar, vilket vänsteristerna översocialiserats i, därefter inbillat sig vara något rebelliskt och sedan tror sig ha funnit i det förflutna, vilket man romantiserar. Resultatet blir att man tror att man kämpar mot systemet genom att bekämpa dess ”individualism” när man i själva verket hjälper det.

Mer filosofisk blir han då han försöker sig på en kritik av moralbegreppet i ”Morality and revolution”, liksom hans historiesyn broderas ut mer från de korta passagerna i manifestet. Bland mycket annat.

Ytterligare en bok av Kaczynski, Anti-Tech Revolution: Why and How, kom ut 2016. Den ska i sin tur bara vara första delen i ett större och mer sammanhållet arbete. Det får väl bli ett senare inlägg om detta.

* Podden Stormens utveckling gjorde så nyligen då programledaren Ola Söderholm tillsammans med Johannes Nilsson (som alltid lyckas nämnas här då jag skriver något om Kaczynski…) höll bokcirkel om manifestet.

Mot demokrati. Del III, anarki och demokrati.

Läs del 1 här och del 2 här.

I Marcus Lundströms Anarchist critique of radical democracy skissas anarkismens syn på demokrati genom åren. Enligt Lundström kan man sammanfatta det med tre faser. Anarkister var i begynnelsen kritiska till demokrati, rösträttsreformer och liknande, då det innebar en begränsning av individens frihet men efter Spanska inbördeskriget och andra världskriget vände det. Då såg de sig själva istället som de renlärigaste demokraterna av alla då de förordade direktdemokrati, lokaldemokrati och principer om att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det (och möjligen också genomföra det).

Men på senare år verkar pendeln ha svängt igen och Lundström ser amerikanska Crimethinc som ett exempel på den nygamla anarkistiska demokratikritiken, liksom fenomen som primitivister och att djurrätt kommit in i den ideologiska mixen.

En som inte nämns i Lundströms korta bok är den anarkistiske teoretikern och filosofen Rudolf Rocker. I sin amerikanska exil från nazi-Tyskland författade Rocker tvåbandsverket Nationalism och kultur, en slags vänsterns motsvarighet till Oswald Spenglers Västerlandets undergång där västvärldens idéhistoria från gamla greker till Hitler och Stalin avhandlas från ett anarkistiskt perspektiv. Här sägs det en hel del intressant om demokrati.

Likt Bakunin före honom anser Rocker att eländet började med Jean Jacques Rousseau. Från och med honom kan vi skönja en utveckling från liberalism mot demokrati, en utveckling Rocker ogillar. Visst bidrog Rousseau till att störta det gamla och unkna systemet med monarkier och aristokratier, men det var bara genom att byta ut en abstraktion mot en annan, vilket bara resulterade i att en despoti byttes ut mot en annan.
Montesquieu hade förordat en maktdelningslära och filosoferna bakom begrepp som naturrätten och idéer om medfödda inneboende rättigheter tänkte sig en särskilt skyddad sfär av frihet dit staten eller någon annan än individen själv inte hade tillträde.

Hos Rousseau finns inget av detta, istället bör allt gott ske genom den goda staten och varje försök till skyddade zoner, fria föreningar eller sammanslutningar, blir för honom ett hot mot det goda, mot vad han kallar ”allmänviljan”.

I allmänviljans namn försvinner individen och blir ett instrument för en ny religiös föreställning. Rousseau byggde bara vidare på Thomas Hobbes dyrkan av staten och faktumet att han beundrade den fundamentalistiska despoten och reformatorn Jean Calvin är talande, menar Rocker.

Diktatur är inte på något sätt en motsats till demokrati, utan tvärtom en logisk fortsättning på samma resonemang om allmänviljan. Rocker är visserligen noga med att påpeka att vad han benämner liberalism inte är detsamma som ”Manchesterliberalismen” men man höjer ändå lite på ögonbrynen då han hävdar att ”Just därför leder en rad vägar från demokratien till diktaturen, men däremot inga från liberalismen.”

Från Rousseau, allmänviljan och den suveräna nationen går en rak linje via franska revolutionens jakobiner till Lenins, Mussolinis och Hitlers statsbyggen. När franska revolutionens ideal svepte över Europa byttes det snart ut till tal om enskilda folks nationella frigörelse – ett simpelt knep av Napoleon för att splittra sina fienders imperium, och därefter ledde det bara till en ny furstlig despoti i de nu ”fria” länderna. Och denna historia skulle bara upprepa sig.

”Att Mazzini och hans revolutionära anhängare drogs in i kampen för Italiens enande, blev endast till nackdel för det sociala befrielseverket. De revolutionära målen fördunklades genom den nationella ideologin.” Och resultatet blev till slut Mussolini. Samma utveckling har skett inom den socialistiska rörelsen där demokrati varit ledordet. Det var inte brist på demokrati utan snarare demokratins överordning över friheten som i raska steg ledde fram till Stalin. Och de nyligen befriade staterna efter första världskriget började genast förtrycka sina minoriteter på det sätt de själva nyss förtryckts i de multietniska imperier de brutit sig ur.

Demokratin är själva förutsättningen för denna nationalism och splittring av den västerländska kultursfären som nationalstaterna skapat, en splittring som bara gynnat en liten elit. Först då individen trott sig vara en jämlik medborgare har han kunnat luras in i den nya politiska kyrka som nationalstaten utgör.

För staten, den är alltid av ondo.

”Låt oss inte begå något misstag: det är inte statsformen, det är staten själv som åstadkommer det onda och fortsätter att alstra och undanhålla det. Ju mer det statliga undantränger det samhälleliga i människolivet och tvingar det att underordna sig dess lagbud, desto snabbare upplöser sig samhället i atomer […] Det är inte fråga om hur vi blir regerade, utan om att vi blir regerade. Ty detta är ett bevis på vår omyndighet och hindrar oss att ta våra angelägenheter i egna händer.”

Man får såklart minnas att Rocker skrev detta under en mörk tid då land efter land i Europa förvandlades till diktaturer, vilket i sin tur ledde till det absurda i att den minst lika totalitära sovjetstaten av fler och fler sågs som det enda vitala motståndet. Rocker hade själv upplevt hur den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen han tillhört gått från en hoppfull massrörelse till marginaliserad pytteorganisation då arbetarklassen istället vänt sig mot Moskvavända kommunister och statskapitalistiska socialdemokrater.
Och när Hitler väl tagit makten kunde dessa partier inte bjuda något motstånd alls (enligt Rocker på grund av deras defaitistiska ideologi där lagar om ”historisk nödvändighet” pacificerat massorna), varpå de tillsammans med Rockers anarkosyndikalister förbjöds och snabbt sopades bort.

Nu skulle det ju ändå ljusna något efter andra världskriget. Men frågan om diktaturen som inneboende i, och som naturlig utveckling av demokrati är ju i sig intressant. Inte minst i våra dagar då jämförelser med Rockers 30-tal haglar tätt.

Anteckningar om postmodernismen (del IV)

(Del 1, del 2, del 3)

Riv auktoriteterna! Det finns en frihetskänsla i att be auktoriteterna dra åt helvete. Punkare som pekar finger åt överhetens ideal är uppfriskande. Punken är definitivt en postmodern företeelse. Det hävdar i alla fall Fredric Jameson, en av postmodernismens kritiker (som inte sällan misstas för ”postmodernist” i bemärkelsen att han skulle vara ”för” det han beskriver, av dogmatikerna). Jameson jämför med den modernistiska konsten som han menar var omstörtande på riktigt. När konstnärer inte längre målade vackra porträtt utan skrev om reglerna med sin kubism, dadaism och surrealism så skrämde det slag på överheten på riktigt. Postmodernismen är däremot bara pastisch och nostalgi. George Lucas är ett exempel på en postmodern filmskapare, menar Jameson. Han debuterade med den 50-tals nostalgiska Sista natten med gänget och hans Star Wars är en passning till gamla science fiction-serier från regissörens barndom och Indiana Jones gör det samma till gamla äventyrsfilmer.

Parodi utan humor, intetsägande nostalgi. Punken kanske kunde uppröra en och annan, men det dröjde inte länge innan det passades in i skivindustrins logik och blev till vilka produkter som helst, helt annorlunda den ursprungliga rock ´n rollen som bröt rasbarriärer och utmanade sexuella normer. Jameson sätter dessutom postmodernismen i ett materiellt sammanhang. Det är det moderna konsumentsamhällets kulturella logik. Plocka upp gamla företeelser och paketera om dem till konsumtionsvaror. Kultur som helt och hållet införlivats med kapitalismen.

Men vad har detta med sanningsrelativism och slutet på de stora berättelserna att göra? Allt.

*

Michail Bakunin hade en del att säga om auktoriteter. Som en av anarkismens stora förgrundsgestalter hade han närmare bestämt en hel del negativt att komma med. Staten och kyrkan, till exempel – den sistnämnda var under det 1800-tal då Bakunin var verksam ännu i allra högsta grad en auktoritet – ville han avskaffa. Bakunin vänder sig även starkt mot vetenskapliga akademier och liknande institutioner då dessa riskerar korrumpera även den mest upplyste, särskilt om vetenskapsmannen tilldelas särskilda privilegier. De riskerar, liksom politiska församlingar, att främst bli en grupp som mest ser till sina egna intressen. Men auktoriteten i sig är inte nödvändigtvis något dåligt.

När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal, eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören.” En enda människa kan bara veta en liten bråkdel av allt samlat vetande, därför måste vi lita till andra, liksom andra ibland måste lita till oss. Man bör också se till flera informationskällor innan man fattar sitt beslut. Men, påpekar Bakunin, han underkastar sig inte någon, han väljer att följa en auktoritet, då hans förnuft finner det lämpligt, vilket är förenligt med den människans frihet som han skattade så högt. ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.”

Detta är inte detsamma som att säga att det inte finns någon sanning alls, att var och en genom att välja det vetenskapliga rön som faller denna in där med har rätt. Vetenskapen och sanningen är absolut. Det är däremot inte vetenskapsmännen. Därför behövs förnuft, förnuft att förstå själv och förnuft att låta sig ledas av den som vet bättre i de fall då man inte fullt ut kan förstå själv.

Jag kan inte själv fullt ut förstå att utsläpp av koldioxid i atmosfären skapar en global uppvärmning. Jag kan inte heller på någon vettig grund spekulera i vad en sådan uppvärmning skulle kunna leda till för konsekvenser på olika ekosystem. Jag låter mig istället ledas av de som vet bättre.

Men här uppstår det problem, och här närmar vi oss det postmoderna tillståndet. För om vi flyttar oss framåt en tid från Bakunins dagar, till 1973 då Lyotard filosoferade om den nya tidsandan, så verkar det plötsligt svårt att med hjälp av förnuftet sålla mellan auktoriteterna. Knappast någon på 1950-talet tänkte tanken på att kärnkraft kunde vara något dåligt. Forskarna sa ju att det var jättebra. En teknisk landvinning, ett framsteg som gynnar mänskligheten. Men på 70-talet börjar det komma kritiska röster, och dessa kritiska röster låter väldigt lika de röster som säger att kärnkraft är toppen. Det hänvisas till forskning, till vetenskapliga rapporter och utredningar. Förespråkarna har sina forskare, miljörörelsen sina. Hela miljötänkandet vänder upp och ned på mycket. Bygger vi ut vattenkraften får vi mer elektricitet, men det förfular samtidigt landskapet. Orörd natur har ett värde i sig, säger några, andra skakar oförstående på huvudet åt denna definition av ”värde”. Vad är rätt? Då de allra flesta inte kan avgöra vilken forskare som har starkast bevis breder sig en allmän skepsis ut. Finns det ens något ”rätt” längre? Detta är det postmoderna tillståndet. Inte att sanningen eller vetenskapen inte längre skulle vara absolut, det är den alltjämt. Men att allt fler resignerar inför svårigheten att ta ställning, vilket mynnar ut i ett allmänt kunskapsförakt. Pessimism, uppgivenhet, cynism, brist på hopp. Där är vi idag.

*

Men attacken kommer inte från flummiga universitetsprofessorer som förnekar verkligheten, utan från tunga institutioner. Inte minst näringslivet. Oerhörda summor har lagts av framförallt oljebolag på att föra fram rena lögner förklädda till vetenskap om att den globala uppvärmningen är en bluff. Politiker med samstämmiga intressen som utsläppsindustrin väljer att (för)ledas av dessa auktoriteter. Och det fungerar. Stora delar av allmänheten är så indoktrinerade i det postmoderna tillståndet att de inte vet vad de ska tro, om de nu ens bryr sig.

Media är nog värst av allt. Ingenstans är postmodernismen så utbredd som inom journalistiken. Istället för att förmedla sanningen så vill man ha ”debatt”. Politiker kan gapa i mun på varandra, båda var för sig hänvisande till olika källor av ”fakta”, vem du sen väljer att tro på är upp till dig. Det är inte medias roll att berätta sanningar. Du får själv välja om du tror på att koldioxidutsläpp leder till uppvärmning av atmosfären eller inte. Media kan ha debatt i ämnet, de kan visa undersökningar som visar hur många procent av befolkningen som tror det ena eller det andra. Det är upp till dig att välja. Klimatet är bara ett exempel.

Som en reaktion har det därför dykt upp en rad ”alternativa” källor till journalistiken. Egentligen är det inget nytt, men internet har revolutionerat distributionen så nu kan varenda tänkt tanke spridas för vinden, till vem som än är beredd att lyssna och låta sig ledas. Även detta är ett utmärkt exempel på det postmoderna tillståndet. Sanningens krigare som låter oss veta om alla de mörkermän som ligger bakom varje händelse i världen brukar tala om sig själva som kritiskt tänkande.
De har sett igenom medias lögner och kan visa oss sanningen, det gäller bara för oss att öppna våra ögon. I själva verket är de allt annat än kritiskt tänkande individer. De är extremt auktoritetsberoende, de använder inget av sitt kritiska förnuft alls. De byter bara ledare. Många av de som fascineras av konspirationsteorier säger att de inte riktigt vet själva, det kan vara så som de säger på den där Youtube-videon med dramatisk musik. Men kanske inte. Om de ljög om Iraks massförstörelsevapen, är det då inte möjligt att de ljuger om elfte september också? Hur ska man veta? Ställda mellan två auktoriteter rycker de på axlarna och ser det kanske i första hand som underhållning, andra väljer Youtube-förklaringen och berömmer sig själv för sina stora insikter. De tänker inte själva, de väljer bara blint en auktoritet.

Och mainstreammediernas reaktion på deras nya konkurrenter är lika korkad den. Man varnar för att ens läsa dessa ”hatsajter” och ”mörkerkrafter” med sina ”dolda agendor” och ”enkla lösningar”. Ett ängsligt lipande som inte sällan mynnar ut i lovord över sin egen kårs förträfflighet. Svensk borgerlighets rädsla för tv-kanalen Russia Today är nästan rörande. Svensk vänsters moraliserande över det hemska i att ens läsa eller, gud förbjude, citera en icke auktoriserad nyhetssida är fullkomligt patetisk. De längtar båda tillbaks till en svunnen tid som aldrig kommer åter.

*

Ovälkomna åsikter kan man kritisera, förkasta eller kompromissa med, men ovälkomna fakta är odrägligt hårdnackade och låter sig inte rubbas av något annat än rena lögner.”

Problemet är att faktasanningarna, liksom alla andra sanningar, kategoriskt kräver att bli erkända och omintetgör varje diskussion, samtidigt som diskuterandet är själva grunden för det politiska livet.”

Det är Hannah Arendt igen. Långt före internet och sociala medier, innan begrepp som ”faktaressistens” eller ”fake news”, och strax före Lyotard beskrev det hela som ett postmodernt tillstånd noterar Arendt hur fakta och åsikter blandas och förvirras så snart det blir politiskt känsligt. Fula knep, som att företräda en lögn genom att istället kalla den en åsikt och därefter åberopa åsiktsfriheten tillämpas av politiker och tyckare. När fakta degraderas till en åsikt blir den angripbar, flyktig och osäker. Då vi måste förlita oss på auktoriteter för att få fram vissa fakta – jag nämnde tidigare klimatvetenskapen – är det ett stort problem att de auktoriteter som företräder fakta är lika bräckliga som de auktoriteter som företräder smak, tycke och värderingar.

Kan vi rasera förtroendet för litterära akademier kan vi även rasera de vetenskapliga. Precis som vi slutade tro på gud kan vi sluta tro på logik. Det spelar liksom ingen roll att logiken, till skillnad från gud, faktiskt är verklig. Det är välkänt att effekten av det massivt organiserade ljugandet som förekom i 1900-talets totalitära stater inte främst resulterade i blind lydnad och patriotism utan snarare gjorde folk cyniska och likgiltiga inför vad som var sanning eller lögn. Något liknande verkar drabba oss nu. Det förekommer visserligen inget organiserat ljugande från en mäktig och totalitär stat men vi bombarderas av enorma mängder information från olika håll med motstridiga uppgifter. Motstridiga fakta, motstridiga åsikter. Och till detta ett evinnerligt käbbel om vad som är rätt och vad som är fel där fakta, lögner, åsikter och känslor blandas om vart annat.

Då vi alla dessutom har någon bakomliggande flummig filosofi om ”tolerans” intutade i oss, att vi måste respektera varandras olikheter, omvandlas denna välvilliga tanke till att vi måste acceptera lögner och felaktigheter. Utan auktoriteter och med en filosofi om att alla var för sig har rätt till sin egen uppfattning blir resultatet inget mindre än det totala kaos vi nu genomgår.

*

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” Ända sedan Thomas Thorilds devis sattes upp på ingången till Uppsala universitet i slutet av 1800-talet har den omgärdats av kontoverser, ifrågasättanden och tvetydiga tolkningar. Men framförallt har den genom åren blivit en tacksam ingång för den som velat skriva en kulturessä om fakta, åsikter och tankefrihet. Jag plockar istället fram den här på slutet i mina anteckningar. För Thomas Thorild har nämligen helt rätt. I hans korta aforism finns hela sanningen.

Många har kritiserat Thorilds citat för att vara ett utslag av unken dogmtism och auktoritetstro. De kan uppenbarligen inte läsa. Han säger ju faktiskt att det är stort att tänka fritt. Men det räcker inte. Vi varken kan eller bör kväsa det fria tänkandet, den fria informationen eller den fria kultursynen. Denna frihet är stor, men den leder inte alltid rätt. De avvecklade auktoriteterna kan inte ersättas av påbud om ”kritiskt tänkande”.
Att ”källkritik”, ”normkritik” och ”ifrågasättande” överlag har förvandlats till positivt laddade men innehållslösa floskler, inte sällan levererade från ovan av oroliga, dödsryckande auktoriteter, är bara tecken på desperation. Vi har testat det där med kritiskt tänkande, och bara kritiskt tänkande, ett tag nu. Det gick åt helvete och vi kallar det postmodernismen.

Tänk rätt. Lagom. Det är inte svårare än så. Använd förnuftet. Vart vi kommer landa i på andra sidan av det här eländet får den som lever se. Om det kommer uppfinnas en ny gud eller en ny stor berättelse, eller om krossandet av auktoriteterna kommer fortgå och leda till civilisationens undergång och mänsklighetens totala fördumning.
Jag hoppas inte det. Tills vidare får vi hålla oss med en sossig linje två mellan sofism och dogmatism för att genomgå den postmoderna skärselden. Vi behöver liksom inte återuppfinna hjulet, det har redan filosoferats friskt om skillnaden mellan sanningar och åsikter – läs Arendt, läs Platon, läs vad fan som helst. Det är inte svårt att tänka själv utan att tänka fel, det är inte omöjligt att istället för att välja en av de två sidor vi får formulerade för oss i (gammel- eller sociala-) medier istället ifrågasätta själva problemformuleringen.

Bakunins maxim där ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.” är kanske bara en naiv utopi. Men jag tänker klänga mig fast vid den. Vägen ur den postmoderna skärselden ligger i vilket fall framför och inte bakom oss.

Kort om vänsterbiologism

Lyssnade på Filosofiska rummet här om dan. Roland Paulsen och nån biolog pratade om naturen och Krapotkin, vilket ju alltid är intressant. På sin tid framhöll den gamle adelsanarkisten – som också var naturvetare – solidaritet och samarbete bland djuren i ett politiskt klimat där socialdarwinisterna försökte legitimera politik med argument om den starkes rätt, konkurrens och allas kamp mot alla, då detta förekommer i naturen. Paulsen menade att det kan finnas fog för liknande argumentation idag, till exempel skulle man kunna svara Jordan B. Peterson och hans tes om att människan av naturen är hierarkisk med hänvisning till en studie om humrar (eller hur det nu var) med lite passande exempel på motsatsen.

Och Paulsen är väl inte ensam, denna slags vänsterbiologism stöter man på då och då. Mer och mer dessutom, tycks det mig, då det förr bara kom från höger. Göran Greider brukar komma med sådana argument, och han har väl skrivit en hel bok i ämnet har jag för mig. Hans Norebrink har också bloggat en hel del om detta och skrivit boken Socialismens nederlag och människans natur – 100 år av realkommunism som (om jag förstår det hela rätt utifrån de bloggposter jag läst av honom) söker i forskningen om vår natur efter hur vi bör gå till väga för att skapa ett socialistiskt samhälle som inte går åt helvete. Och det behöver ju såklart inte vara helt ointressant att resonera kring det.


Själv tänker jag mer att den där biologen i Filosofiska rummet hade rätt då han sa att Krapotkins synsätt verkade gammaldags. Det är lite som den tröttsamma frågan huruvida människan ”är god eller ond” (svar= både och/varken eller).

Istället för att genast svara folk som hävdar att människan av naturen är girig och elak med exempel på snälla och solidariska djur kan man ju annars tänka efter lite och ifrågasätta själva grundpremissen. Om man till exempel inte köper att det ens existerar ett ”naturen” som någon slags moralisk auktoritet kan man ju istället bemöta hummerargument och annat med en axelryckning och en gäspning.