Anteckningar om postmodernismen (Del II)

(Läs del 1 här)

Men postmodernismen är inte bara en idériktning bland andra. Det är en tendens i samhället, det är, med Lyotards berömda formulering, ett tillstånd. Detta förstår inte alla och det är ett tragiskt faktum att det bland postmodernismens högljuddaste kritiker finns idéer som är lika, eller åtminstone nästan lika, korkade som hos postmodernismen självt. Denna kritik är nämligen konservativ. Eller rent av reaktionär. Den önskar nämligen postmodernismen ogjord, den vill tillbaks till en era då saker och ting var enklare. Denna kritik är dåraktig. Vi kan inte stoppa tillbaks anden i flaskan. Vi måste framåt, vi måste tänka nytt, vi måste, som Alf Hornborg uttrycker det, ta oss igenom den postmoderna skärselden. För det ligger något i kritiken, trots allt.

*

Den konservativa postmodernismkritiken lutar ofta åt det konspiratoriska hållet och lägger stor vikt vid att sätta likhetstecken mellan postmodernismen och ”vänstern”. Postmodernismen utgörs enligt dessa av en samling akademiker och kulturutövare som genom sitt infiltrerande av universitet och medier nu utövar sin skadliga ideologi genom att förleda massorna. Ungefär. Samma kritiker blandar ofta ihop korten totalt då de inte tycks förstå skillnaden mellan normativa och deskriptiva utsagor. Att det är skillnad mellan att hävda att något är på ett visst sätt och att hävda att det bör vara på ett visst sätt. Och att man inte kan härleda ett bör ur ett är. Att filosofera över tillståndet i världen och konstatera att tidigare fasta värden nu av allt fler ifrågasätts är inte detsamma som att hävda att man själv anser alla värden vara relativa. De konservativa förfasar sig över relativismen, men deras egna alternativ är dogmen. Mellan den konservativa dogmatiken och den postmoderna sofismen finns ett mellanting. Detta mellanting heter lagom.

*

Historikern Erik Lönnroth (1910-2002) kan få sammanfatta det hela. Lönnroth kämpade mot det gamla konservativa historikerskrået som krampaktigt höll fast vid sina nationalistiska dogmer om ärbara hjältekonungar och fornstora dagar. Men med källkritiken som metod sorterades gamla sagor och politisk propaganda bit för bit bort ur den svenska historien. När denna kamp mer och mer började vinnas i mitten av 1900-talet blev historieämnet, och högre studier i allmänhet, istället mött med förakt eller ointresse av det styrande sosseetablissemanget. På 70-talet kom så en ny generation självutnämnda radikaler som nu menade att det var personer som Erik Lönnroth som utgjorde det konservativa etablissemanget.

”Tyvärr är det som hittills framförts från det hållet inte av den art att det kan läggas till grund för ett seriöst meningsutbyte.” konstaterar han. Postmodernism nämns inte, det är ännu inte ett etablerat begrepp i dessa sammanhang, men det är vad det handlar om. Lönnroth visar uppskattning för flera enskilda forskare med en marxistisk uppfattning. Det går utmärkt att hålla sin forskning korrekt oavsett vad man har för politisk åskådning, det är inte det. Och jo, den gamla historievetenskapen var präglad av politiska, konservativa, ideal. Dagens historievetenskap – Lönnroth skriver detta 1975 – är kanske också präglad av politiska idéer, kanske kommer vi aldrig ifrån det. Och nej, de som tror att historievetenskapen kan utformas på ett lika exakt och objektivt sätt som naturvetenskaperna blundar bara för fakta. Det är lite mer komplicerat än så. Men.

”Förhållandet att man aldrig helt kan eliminera sina egna värderingar berättigar inte till att släppa dem lösa för att fritt kunna arrangera historiska fakta efter dem.” Där har vi det. Svårare än så är det inte. Postmodernistiska flummare har fel. Reaktionärer som högljutt börjar böla när någon vill se saker ur ett nytt perspektiv har fel även de. Att erkänna att sanningen ofta är svår att fånga är inte liktydigt med att hävda att det inte skulle finnas någon sanning alls. Men detta förstår inte de båda ytterligheterna. För dogmatikern leder varje tummande på det etablerade till sanningens försvinnande, för postmodernisten är varje sanningsanspråk liktydigt med maktutövning och förtryck. Dogmatikern och postmodernisten kommer aldrig att förstå någonting alls.

*

Magnus Linton brukar prata om relativismen. Detta som en -ism att vara antingen för eller emot. Nyhögern hatar denna relativism, menar han, och skräckexemplet framför andra är Anders Behring Breivik. Att män är män och kvinnor är kvinnor, att Shakespeare och Beethoven är högre kulturyttringar än Spielberg och Beatles, att Väst är civilisationens och framstegets förkämpe. Det är så det är. När dessa auktoriteter ifrågasätts, när folk börja säga att detta inte längre är självklart, inte längre hugget i sten, då blir det kaos. Detta kaos, denna dekadens, detta förfall, är vår tid. Nyhögern drömmer sig därför tillbaks till de fasta värdenas tid. Det rör sig inte bara om det uppenbara. Rasismen, nationalismen, antifeminismen. Det är hela det postmoderna tillståndet.

Breivik noterar att kvinnorörelsen redan på 1800-talet ofta var kritisk till krig och kolonialism, ett samarbete mellan antirasister och feminister redan då, med andra ord. Han blickar nostalgiskt tillbaks till 50-talets etniskt homogena hemmafrusamhälle och härleder det onda till Frankfurtskolan. Att denna samling marxistiska akademiker skulle inneha ett starkt inflytande i samhället är något som återkommer även bland antisemitiska konspirationsteorier, mainstream-höger i USA och ledarskribenter i Svenska Dagbladet. Men det är det rotlösa, det flyktiga, den ständiga förskjutningen av grunden som stör. Postmodernismen håller på att rasera tidigare självklara auktoriteter.

Mer Joker

Apropå Jokern så börjar jag fundera lite på själva anti-konceptet. När gnostikerna för 2 000 år sedan läste bibeln såg de igenom prästerskapets hyckleri och insåg att den där Gud skrifterna talar om faktiskt är helt jävla genomrutten. Skaparen är ond, Eva och ormen gjorde rätt, kom de då fram till. Bland annat. En etablerad kanon och grundmurad tradition som alla kan relatera till kan utgöra en bra utgångspunkt för kritik och nytänkande.

De gamla grekerna tycks ha haft en ganska avslappnad relation till sin kulturella kanon. Hesiodos och Homeros var kulturens urfäder vars berättelser återgavs, utvecklades och fick uppföljare hos senare författare. Inte minst dramatikerna byggde till stor del på dessa de gamla grekernas gamla greker. Men man kunde också starkt kritisera sina kulturella urkunder. Hela filosofin som sådan, alltså att filosofi i Grekland blev en egen distinkt genre separerad från myt eller diktning, tycks till stor del ha gått ut på att såga de gamla folksångarna. Xenofanes var hånfull, Platon ville i sin idealstat censurera dem, Herakleitos flå dem.

Man kan välja den andra sidan. Men kan man alltid det? Eller är denna typ av radikala vändningar bara möjliga i en viss typ av historiska epoker, i samhällen där gamla institutioner redan håller på att falla samman? Är Joker ett krissymptom? Är den en kulturell spegelbild av den upploppens tid vi nu lever i?

Jag hoppas i alla fall på fler antifilmer som vänder upp och ned på invanda populärkulturella kanon nu. Kanske en anti-James Bond? Vi får följa den globala kamporganisationen SPECTRE som arbetar för fred, miljörättvisa och solidaritet med världens fattiga och deras kamp mot den anglosaxiska imperialismen och deras utsända agenter…

Känslan man har (Del 1)

Först visste jag inte vad det var. Jag går ju liksom också runt och oroar mig. Fascister som flyttar fram sina positioner, en nygammal rysskräck och en unken chauvinism som sakta vaknat till liv. Det enda vi kan lära av historien är att vi inte kan lära oss av historien, som Hegel en gång sa, enligt en Arne Anka jag en gång läst. Världen går åt helvete. Det är klimatkris, finanskris och flyktingkris, det är krigshets, ökade klassklyftor och teknologisk massarbetslöshet, det är terrorhot och det är näthat. Övervakningssamhället. De ser allt vi gör. Det är som i gamla tiders dystopier, med övervakningskameror överallt, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det gör knappt någon annan heller vad det verkar. Men att de ser vilka hemsidor vi besöker, vad vi köper, vilka vi messar, vilka vi dejtar, vad vi lyssnar på, och dessutom var exakt vi befinner oss när vi besöker, köper, messar, dejtar och lyssnar. Snart är vi i det kontantlösa samhället och snart, alldeles precis snart rent av, klarar kamerorna även av ansiktsigenkänning. Innebär inte detta rent definitionsmässigt det totalitära samhället? Är det inte bara en tidsfråga nu? Fascister vid makten, ekonomiska, politiska och miljömässiga kriser som kickar igång sociala kriser. Mer och mer kontroll, med eller utan verklig eller inbillad terrorism. Desperation och hets, upprustning och krig. Förödelse. Förintelse. Det tycks oundvikligt.

Men ändå. När jag hör nån politiker, nån journalist, nån kändis, nån etablissemangsfigur, nästan precis vem som helst. När jag ser dem med deras hundvalpsögon, när jag hör dem säga ”Man blir mörkrädd!”, ”Vi måste våga stå upp mot hatet!”, ”Vi får aldrig låta mörkret vinna!”. Då vill jag bara kräkas. Jag vill bara be dem att Dra. Åt. Helvete. Jag hatar er bara så jävla mycket. Jag är fan inte på er sida, er kamp är inte min.

Men varför? Vad är det för fel på mig? Vill en del av mig i själva verket ha detta kaos, elände och kris? Svaret är ja. Det vill jag. Till en viss del. För det finns en skillnad mellan mig och dessa ljusets krigare. En stor skillnad. Nämligen att jag inte trivdes särskilt bra innan heller. Ni vet, den där utopin vi alla levde i före finanskrisen. Den var inget för mig. Jag räds visserligen den framtida fascismen men kan samtidigt inte låta bli att jubla över det beståendes förfall. Hånskratta. För etablissemanget är det istället just detta som är tragedin. Slutet på den gamla goda tiden. Tänk hur det var före krisen, tänker de, för ni minns väl hur det var, då, i den där utopin vi alla levde i fram till 2007. Underbart va? Inga Sverigedemokrater i riksdagen, inga minusräntor eller kvalitativa lättnader. Folk som läste tidningen istället för obskyra hemsidor.

Nä just det. Det var inte så ball då heller. Då var man frustrerad över att inget hände, att folk bara tigande tog emot allt. En känsla av stagnation. Vänstern, det kändes fortfarande relevant att tala om en ”vänster”, kände hur allt långsamt gick åt fel håll i den enda vägens politik. Nyliberalismen. Klockan rullades tillbaka, facken fick mindre inflytande, fasta anställningar byttes mot visstid och bemanningsföretag, alla blev kollektivanslutna till börsen via pensionssystemet, det där deprimerade orangea kuvertet som en gång om året påminde en om att den redan fastlagda framtiden skulle vara fortsatt förjävlig samtidigt som högern – som fullkomligt dominerade hela det offentliga samtalet, det var fortfarande relevant att tala om ett offentligt samtal – log brett med ett enormt självförtroende. Lördagsarbete, pigsamhälle och klassklyftor i nivå med 30-talet var den självklara odiskutabla framtiden.

Alla andra var drömmare, välfärdsepoken var slut, det var bara att fatta, det är nya tider nu. Sossarnas och vänsterpartiets höger- och vänsterfalanger kallades i borgerlig media självklart för ”förnyare” och ”traditionalister”. Vi skrek oss visserligen hesa ibland och visst köpte vi aldrig deras lögner. Men vi kände inget hopp, annat än undantagsvis, vi anade nog att de hade en poäng, det hela går bara åt ett håll. Det var vänsterns självbild, en evig förlorare, en desperat kämpe dömd att misslyckas. Då väntade man istället. Väntade på uppvaknandet, att folk någon gång skulle bli förbannade. Ja, det fanns till och med de som väntade på en stor kris. Visst fan fantiserade även jag om en framtida kris i det kapitalistiska systemet.

Jag trodde visserligen aldrig på Revolutionen. Det är annars den vanliga ingrediensen i vänsterns eskatologi. Först är det skit, sen blir det ännu värre, men sen, sen kommer Revolutionen, sen blir det bra. Det funkar inte så. Revolutioner är inte stora demonstrationståg som byter ut en regering i en nationalstat eller två, eller ens flera på kort tid. Övergångar från ett samhällssystem till ett annat är en lång historisk process, du kommer aldrig att få uppleva en revolution, annat än en då du blir gravt besviken på att den inte infriade dina förhoppningar. Revolutionen då ett samhällssystem byttes ut mot ett annat kommer framtidens historiker möjligen att se, inte vi. Men vi kan se tendenser, vi kan se vart vinden blåser och vi kan göra vårt bästa för att göra nuet och morgondagen till en lite bättre plats.

Det var en kamp i motvind. Det gick åt fel håll. Möjligen kunde man se ett hopp i Latinamerika, möjligen kunde man ana att 00-talet innebar att högervågen ebbade ut, att det inte var samma energi som under 80 och 90-talet och att det faktiskt fanns ett motstånd nu. Globala rättviserörelser, toppmötesprotester, och visst höll väl många med om att något är fel. Kriget mot terrorn skapade ett hårdare samhälle och ökade på flera sätt repressionen, men det möttes också med en enorm kritik. Fler tycktes ana att systemet var ruttet, det borde finnas utrymme för en vändning snart. Sen kom krisen.

Den våta drömmen för alla revolutionärer. Kapitalismen funkade inte i verkligheten. Det var en korkad tanke och den funkade inte. En banks konkurs ledde till en global kris och det visade sig att vi haft rätt hela tiden. I årtionden hade de sagt att stater inte ska lägga sig i, att marknader ska få fungera fritt. I årtionden hade vi protesterat, vi hade krävt skuldavskrivning för tredje världen, att fördela pengar för att bekämpa svält, att avveckla koldioxidsamhället för att förhindra en miljökatastrof. Det har vi inte råd med, hade de svarat. Nu, när bankerna och storföretagen som inte velat veta av någon reglerande stat stod inför ruinens brant lät det annorlunda. Världens ledare träffades och tog snabbt ett beslut. Vi ger bankerna tusen miljarder dollar, bestämde de. Och så gjorde de det.

Det fanns tidigare en ideologisk dispyt mellan höger och vänster om kapitalismen som system. De som försvarade det sa att det visserligen inte var perfekt men att det var det bästa vi hade, marknaden är helt enkelt effektivast, det leder i längden till största möjliga lycka för det stora flertalet. Vi sa att systemet handlade om exploatering, att det var orättvist, att det bygger på girighet och bara gynnar ett fåtal. Och nu fick vi rätt. Kapitalisterna tog gladeligen emot statens pengar och marknadens försvarare införde utan att blinka socialism så länge det bara gällde de rika. Hade någon före krisen föreslagit att man borde nationalisera bankerna för att gynna de fattiga hade man ansetts som en livsfarlig galning. Nu nationaliserade man i praktikerna bankerna för att gynna de rika. När det sen inte räckte började man helt enkelt trycka pengar och dela ut till bankerna. Allt i fullkomlig strid med ekonomiska teorier och högerpolitiska ideologier. Varför socialisera förlusterna men privatisera vinsterna? Varför kan man skapa pengar ur intet och ge till miljardärer men inte till vanligt folk?

En del blev chockade över denna markanta och fullkomligt öppna dubbelmoral. För de hade trott på lögnerna. Men egentligen var det självklart. Det fanns bara en princip, cashen måste in. Om det så är genom den ”fria marknaden”, eller genom statens försorg spelar mindre roll. Vi hade haft rätt hela tiden, det handlade om girighet och exploatering, allt annat var bara ideologiska dimridåer. Allt detta skedde i öppen dager. Alla kunde se det. Och snart följdes det av plundringar. Nedskärningar, avskedanden, privatiseringar. Samma recept som de föregående årtiondena, bara mer drastiskt och i högre tempo. De fattiga skulle betala de rika och staten agerade indrivare. Sedan 2008 har antalet dollarmiljardärer skjutit i höjden och alarmerande rapporter om aldrig tidigare skådade nivåer i inkomstskillnaderna avlöser varandra.

Men det blev ingen tydlig vändpunkt. Ingen Revolution. Mycket tumult blev det och visst fick olika vänsterrörelser och partier ett uppsving, det är något folk ofta glömmer bort, men det mest markanta resultatet blev uppsvinget för nyfascismen och andra nationalistiska och xenofoba rörelser.

Så här i efterhand är det helt jävla otroligt. Vi hade rätt, de hade fel. Och folk ba ”det måste vara blattarnas fel!” och nyliberalismens totala fiasko leder till att svenska folket röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen.

Gammelvänsterns återkomst

För att vara dödförklarad till förmån för GAL/TAN så gör sig höger-vänsterskalan märkligt nog ständigt påminnande. På Marre All Day skrevs nyligen om det här med att ”vara vänster”, och det är ju något jag känner igen allt för väl. Högervridningen av politiken fortskrider ju som bekant och ett snabbt förändrat politiskt landskap innebär också att begreppsförvirringen tilltar.

Då SD nu har runt 20% av opinionen, M och KD dragits en bra bit åt deras håll och då S och MP-regeringen genomför en politik som står till höger om Reinfeldt så blir ju både höger och vänster något annat än det nyss varit. I alla fall om vi utgår från den politiska mitten, vilket väl är rimligt.

Själv är jag van att tänka på ”vänstern” som något från Vänsterpartiet och vänsterut och reagerar alltid instinktivt då någon till exempel talar om sossetidningar och sosseregeringar som ”vänstertidningar” och ”vänsterregeringar”. Samtidigt fattar jag ju vad de menar, det är inte jättesvårt att sätta sig in i andras perspektiv. För en borgare är naturligtvis Socialdemokratin vänster, precis som den är höger för den till vänster.

Dessa fullkomligt banala fakta, att höger-vänsterskalan är relativ, tycks dock inte ha sjunkit in hos politiska journalister och tyckare. När Sverigedemokraterna pratar om att skolundervisningen, public service och borgerliga tidningar ”är vänster” är det naturligtvis helt sant utifrån deras politiska position, precis som det är sant att ovanstående ”är höger” för den långt till vänster. Märkligt nog framställs det sällan så, istället ger sig folk genast i kast med att avfärda SD:s påstående som sådant varpå tjafs huruvida detta är sant eller falsk uppstår.

Men visst, jag förstår irritationen, jag har själv irriterats i minst ett decennium. För den som är van att tänka på sig själv som en som ”är vänster” och med det menar att man är, typ, socialist, kommunist eller anarkist, är det såklart enormt frustrerande att buntas ihop med de liberaler man själv identifierar som höger. Det kan ju också skapa rent pedagogiska problem då någon pratar om ”vänster” och med det menar störtandet av kapitalismen medan den som lyssnar tror att personen menar kvotering av börsstyrelser och stöd till EU.

I ovan nämnda bloggpost länkas det till en artikel där en åsiktsperson på Aftonbladet skriver att hon tröttnat på detta och därför slutat kalla sig vänster. Hon kallar sig nu bara socialist.

Det finns ju mycket att älta om allt det här, och en hel del har väl redan sagts.

Nu ville jag bara använda mitt lilla hörn av internet till att påpeka att om Aftonbladettyckaren får fler socialister att sluta kalla sig vänster så skulle det innebära en återgång till hur man förr i världen pratade om politik. Alltså att liberalerna kallades vänstern. Karl Staaff var vänster, hans liberala regering 1906 kallades för en vänsterregering. Till exempel. Och då inte bara av högern, utan även av socialisterna. Som istället kallade sig just socialister och socialdemokrater. Man kan ju därför se utvecklingen av det politiska språket som ännu en aspekt där klockan vridits bakåt, precis som höjd pensionsålder, inskränkta fackliga rättigheter, större inkomstskillnader osv, osv, osv som vänstern (ja, alltså…) brukar gnälla på.

Å andra sidan finns det väl en fördel med att istället säga socialister, liberaler, konservativa osv då det faktiskt säger mer om själva innehållet.

Jokern

(Spoilervarning. Ladda ner filmen till exempel här.)

David Graeber skrev någonstans att superhjältegenren är den mest konservativa av kulturyttringar. Begåvade med extraordinära krafter kan dessa individer inte komma på något bättre att använda dessa till än att bekämpa brott. Samhället är i grunden något gott, det gäller bara att plocka bort de störande elementen som finns för att återställa ordningen.

Jag är inte mycket för superhjälteserier eller superhjältefilmer, hypen kring de ”mörka” Batmanfilmerna som Christopher Nolan gjorde var för mig obegriplig. Batman begins sög något helt otroligt och enda anledningen till att jag ens såg uppföljaren var att precis ALLA snackade om hur fantastisk den var och framförallt hur fantastisk Heath Ledger var i rollen som Jokern.

Så jag såg den och den var inte alls så urusel som Batman begins utan bara… ja, sådär, en axelryckning. Ett Jaha.

Så jag brydde mig aldrig om att se den sista delen i trilogin, dock snappade jag upp att den vållade en del debatt, om att Batman var fascistoid och vad det var. Det var antagligen i samband med det jag läste om vad Graeber sa om superhjältar i allmänhet.*

Det var nog lite synd att jag inte såg The dark knight rises ändå, för jag får känslan av att Tod Phillips Joker är ett svar på den. Den är i vilket fall en ren anti-Batmanfilm.

Effektivt vänder man på Batmanmytologin, som vi förväntas känna till. Det var ju som bekant Jokern som skapade Batman då han genom mordet på Bruce Waynes föräldrar fick den unge att ägna sitt liv åt att bekämpa brott. I Joker är huvudpoängen den omvända, det var Batmans pappa Thomas Wayne som skapade Jokern. Pappa Wayne och alla andra rika as i den överklass som i bästa fall tycker synd om, men allt som oftast bara föraktar sina undersåtar.

Vi får följa den psykiskt sjuke Arthur som hankar sig fram genom att arbeta på någon slags clownagentur och som drömmer om en karriär som komiker fast det är uppenbart för alla att han saknar talang. Han är snarare otroligt tragisk. Arthur bor hemma hos sin sjuka mamma och besöker regelbundet en trött socialsekreterare för att få sina antidepressiva mediciner utskrivna. Det är en annan sida av Gotham City vi får se. Att stan är hemsk, smutsig och präglad av kriminalitet är något som alltid framhålls, men nu får vi de hemska, smutsiga och, så småningom, kriminellas egna perspektiv istället för miljardären Bruce Waynes palatsutblick.

Det är enkelt, men det är smart. En ren antifilm.

En bit in i handlingen kommer så en vändning i den hittills mest ganska gråa socialrealismen – det verkar som om Arthur är pappa Waynes oäkta son han fick med en före detta hushållerska, Arthurs sjukliga mamma som varje vecka skriver tiggarbrev till sin forne arbetsgivare som hon ännu årtionden senare högaktar och försäkrar är en god och älskvärd man. Efter vidare efterforskningar av Arthur verkar det som om pappa Wayne mörkat födelsen, tvingat mamman att skriva på några papper och därefter fått henne inspärrad på mentalsjukhus. Det är en renodling av anti-temat. Jokern är Läderlappens halvbror, fråntagen det liv i lyx hans lillebror lever, förpassad till ett liv i misär och fattigdom, och allt på grund av den förhatlige faderns orättfärdiga beteende. Det är Arthur – Jokern – inte Bruce Wayne, som har det rättmätiga motivet till hämnd.

Men just när Joker tycks utstakad mot sitt logiska slutmål fragmenteras snart allt. Istället för den renodlade anti-filmen, en vit-svart istället för superhjältefilmens svart-vita perspektiv, en film där skurken är hjälte och hjälten skurk, så får vi istället gråskalor.

För det verkar plötsligt inte lika säkert längre. Vi får aldrig veta helt, men det kan faktiskt vara så att pappa Waynes historia stämmer och att det är mamman som inbillat sig det hela. Arthurs handlingar eskalerar dessutom snart från något som skulle kunna tolkas som en lite väl hårdför bekämpare av orättvisor till något som mer liknar den Jokern vi känner sen tidigare – en fullkomlig våldspsykopat. Till detta kommer spåret med massornas uppvaknande som med våldsamt klasshat vänder sig mot de rika i allmänhet och pappa Wayne i synnerhet och som gör den tragiske Arthur till sin symboliska ledarfigur.

Just att pappa Wayne kan ha rätt är intressant för den psykologi bland de fattiga och utstötta som filmen belyser. Han må vara ett drygt arsle som föraktfullt kallar de protesterande massorna för ”losers”, en personifikation av meritokratins ideologi som säger att de som är begåvade, anstränger sig och jobbar hårt också kommer nå högre upp i samhällspyramiden. Ett synsätt som leder till slutsatsen att samhällets klasskiktningar är legitima och att de som klagar bara har sig själva att skylla.

Detta kan man såklart kritisera med argument om att den fattige inte alls har samma förutsättningar som den som är född stenrik eller genom att peka på korruption och gräddfiler för de med kontakter. Men om Wayne faktiskt har rätt i frågan om Arthurs mamma, att det är han som talar sanning och hon som ljuger? Har han kanske inte även rätt i, i alla fall i viss mån, att de är de duktiga, begåvade och hårt arbetande som lyckas ta sig upp i samhället? Är inte Arthur bara en loser? Han har i så fall inga rättsanspråk alls, vare sig moraliska eller juridiska, för att rikta några krav på pappa Wayne eller samhället i stort.

Men det spelar ingen roll. Eller jo, det spelar roll, men inte nödvändigtvis på det sätt som den dryge och självgode rikemannen hoppas på. För den där nere som blivit spottad på den där uppe fäster inte argument om att han kunnat ha det bättre om han bara ansträngt sig lite hårdare. Efter självömkan, uppgivenhet och depression över sakernas tillstånd kan istället hat mot de rika, lyckade, begåvade och vackra bli nästa steg, och hatet kan leda till handlingskraft. Och inte bara Jokern, utan oräkneliga jokrar föds därför samtidigt som Batman i filmens slutscener.

[Infoga gärna banal slutkläm om vad detta säger om vår samtid och bla, bla, bla.]

*Batman är strängt talat ingen superhjälte då han inte har några övermänskliga krafter. Om inte faktumet att han är snorrik räknas som en superkraft.

Anteckningar om postmodernismen (Del I)

Jag tänker att det hela började med Thomas Kuhn. Det var då det började gå åt helvete. Eller Einstein kanske? ”Allt är relativt” låter ju onekligen illavarslande. Och historiskt sätt så har ju naturvetenskapliga begrepp ofta letat sig in i filosofiska och teoretiska spörsmål. Evolutionsteorin ledde till idéer om rashygien och elände, urverket stod som modell för den mekaniska uppfattning som ersatte teleologin och… Jag vet inte. Men Tomas Kuhn i alla fall. Han som hittade på ordet ”paradigm”.

Att vetenskapshistorien inte alls handlat om att lägga ett pussel som bit för bit ökar förståelsen om vår värld utan att den tvärtom tagit tvära kast där gårdagens sanningar byts ut mot nya, det var hans stora idé. Kopernicus kom på att det var jorden som kretsade kring solen och inte tvärt om. Ett paradigmskifte. Einsteins relativitetsteorier gjorde Newton förlegad. Ett annat paradigmskifte. Mellan skiftena sysslar vetenskapen enbart med att bekräfta den rådande sanningen, innan fler och fler sprickor i den aktuella världsbilden till slut banar vägen för en ny revolution i tänkandet och världsuppfattningen, och ett nytt paradigmskifte inträffar. Så kan man lite kortfattat sammanfatta Thomas Kuhns tes. Och så kan man ju välja att se det hela, förstås. Det kan det väl kanske ligga något i.

Men, tänker nu någon. Om jorden var platt igår och är rund idag, vad säger väl då att den inte kommer vara fyrkantig i morgon?! Och postmodernismen är född.

*

Vad är då egentligen postmodernism? Det är högst oklart. Jean Francois Lyotard skrev i Det postmoderna tillståndet 1973 att vi går mot slutet för ”de stora berättelserna” och det är väl just den floskeln som oftast åberopas när P-ordet kommer på tal. Han skriver om att statens roll som den haft sedan 30-talet håller på att förändras, att Kinas marknad håller på att öppnas upp och att det socialistiska alternativet är på tillbakagång. Utifrån dessa faktum drar han slutsatser om kunskapsproduktion, en viktigare kunskapsekonomi till följd av teknikutvecklingen och berättelsernas död. Han tycks se Wittgenstein som nån postmodernismens föregångare – hans styrka låg i att han höll sig på avstånd från Wienkretsen. Att disciplinerna blandas samman ser han som ett tecken på förfall för den gamla (modernistiska) universitetssynen. Likaså att kunskap i sig inte längre är viktigt utan ”vad tjänar det till?” har blivit viktigare än ”är det sant?”.

Det var kanske framsynt att notera allt detta redan på 70-talet, jag vet inte.

*

Det är inget nytt fenomen egentligen, inte om vi ser det som en idériktning bland andra. I historien har postmodernismen kommit och gått flera gånger. Under antiken hade vi sofister och skeptiker*, vilka predikade att makt är rätt och att det enda vi vet är att vi inte vet något om någonting alls. På 1700-talet hävdade David Hume att han lyckats bevisa att kausalitet var omöjligt. Detta radikala förnekande av sanningar följer ofta, intressant nog, ett mönster. Det har nämligen en funktion som katalysator för en bättre utvecklad filosofi. Sofisterna var Sokrates stora hatobjekt och hans polemik mot dem ledde därför till den västerländska filosofins egentliga uppkomst. Den som blev tvingad att svara på frågor från Pyrrhon och hans anhängares jobbiga påpekanden om sinnenas bristande tillförlitlighet och det meningslösa i allt då vi aldrig kan veta något alls om världens beskaffenhet, blev tvungen att tänka till och vässa sina argument. Och sen har vi en viss Immanuel Kant, som efter att ha läst David Hume och blivit förfärad över den otvivelaktigt starka logiken i resonemanget satte sig ner och funderade, i något decennium eller så, och skrev därefter en avhandling där han gjorde sin berömda kopernicanska vändning genom att omdefiniera filosofin som sådan.

Det är som med yttrandefriheten. Det finns ett värde i att tillåta även korkade, omoraliska och felaktiga yttranden. De får oss att vakna till, tvingar oss att tänka, resonera och argumentera för det smarta, moraliska och sanna. Istället för att stelna till dogmer och trossatser måste våra tankar ständigt vara i rörelse och vi kan därför bryta ny mark.

Så nu är bara frågan vad postmodernismen kan ge oss för nya perspektiv. För postmodernister har nämligen fel.

*”Skeptiker” är ett intressant ord i sammanhanget då det idag ofta betyder raka motsatsen till de gamla grekernas förnekande av verkligheten.

Härmed återupprättas bloggosfären

Minns ni? Det var bättre förr. Innan allt blev inlåst i plattformar. Innan ”anonym på nätet” signalerade att man troligen var en halsskäggig kvarbo som mejlar rasistiska våldtäktshot till diverse kulturjournalister. Innan klickonomin.

När man idag surfar* runt runt på internet utanför de sociala mediernas konforma och algoritmstyrda platser för personligt varumärkesbyggande ser det ofta dystert ut. Men på den oändliga bloggkyrkogården finner man här och var små rester av liv. Och döda bloggar är faktiskt inte nödvändigtvis ointressanta de heller. Och då inte bara som tidsdokument, ibland dyker det ta mig fan upp eviga sanningar. På plattformarna som dagligen slöskrollas är vi istället fast i ett evigt nu som genast glöms bort.

Men nu vänder det. Tjugotalet är här, paradigmskiftet i antågande. Den nya bloggosfären är dock inget retrofenomen. Vi kommer inte låta oss luras igen, vi kommer inte förpassas till rollen som trafikdirigerare åt de stora mediehusen eller låta oss låsas in, övervakas och personlighetsstuderas som om vi vore labbråttor av de globala nätjättarna. Vi kommer vara irrelevanta, långsamma och hopplösa. Vi kommer vara politiskt-antipolitiskt-opolitiska, oekonomiska, otidsenliga, onödiga, olönsamma och oanträffbara.

Härmed återupprättas bloggosfären!

Det kommer bli skitbra det här.

*”surfa”, som i ”surfar runt på internet” är självklart ett fullkomligt relevant uttryck anno 2020