Konspirationssagor

Läser på Gemensam-bloggen om EU:s idiotiska budgetregler och problemen med att lägga över makt på institutioner då det innebär stora svårigheter när man vill förändra dem. I en not på slutet sägs helt kort:

”Antagligen är det detta som göder konspirationsteorier. Konspirationsteorierna är så att säga den folkloristiska versionen av institutionell makt; eftersom det inte går att se någon som styr måste dessa vara hemliga med avsikt, anser konspirationisterna.”

Och det är på många sätt spot on, tycker jag. Det finns nu så mycket att säga om konspirationer, konspirationsteorier och foliehatterism att det är svårt att veta var man ens ska börja.

Jag kommer säkert få anledning att återkomma till ämnet men vill bara helt kort innan jag går vidare säga att jag har stora problem med själva begreppet ”konspirationsteori” då det dels rent bokstavligt är neutralt och informativt – en teori om en konspiration- men de facto enbart används nedsättande om folk man ogillar. Det vi egentligen menar med K-ordet är: en helt uppenbart felaktig och superkorkad teori om en konspiration som endast ett efterblivet cp kan tro på.

Men jag vill spinna vidare lite på det här med ”den folkloristiska versionen av institutionell makt”. För ”konspirationsteorin” påminner faktiskt mycket om myten eller sagan. Att säga att någon ”tror på sagor” kan ju såklart låta nedlåtande, men då missar man faktiskt att sagor ofta innehåller stora visdomar och – sanningar.

För visst invaderar USA länder till höger och vänster för sina ekonomiska och geopolitiska mål, och visst fungerade elfte september som en förevändning att få igenom högre anslag till krigsmakten och en massa inskränkningar i de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna?

Och visst är det förjävligt att vi lever i en värld där multinationella företag står för merparten av medicintillverkningen och att deras patent försvårar för den globala hälsan då det står i motsättning till deras profiter, och detta trots att det är skattepengar som står för merparten av grundforskningen?

Eller ta begreppet ”den djupa staten”. Det brukade användas främst angående Turkiet, ett land där byråkratin, rättsväsendet och militären enkelt kunde avsätta och kontrollera de folkvalda politiker och partier som missgynnade deras intressen.
Även inom USA kan man tala om en djup stat, nämligen det myller av kopplingar och svängdörrar mellan byråkrater, politiker och företagslobbyister som i skymundan företräder sina egna intressen utan någon vidare insyn från allmänheten.
I alla stater har såklart ovalda byråkrater en viss makt och hur stort problemet är med detta och lobbying varierar.
Hela problemet med ”den djupa staten” flyter såklart ihop med de två nämnda exemplen ovan – det militärindustriella komplexet och läkemedelsföretagens inflytande på politiken – samtliga utmärkta exempel på institutionell makt.

Problemet med konspirationsteoretikern (jaja, jag har inget bättre ord att ta till just nu) är att han tar dessa faktum som grund för att hoppa till slutsatsen att detta måste betyda

(1) att pentagon/CIA/Vita huset låg bakom elfte septemberattackerna och

(2) att Big pharma skapat coronaviruset/ljugit om att viruset finns/ger oss skadliga/overksamma vaccin för att tjäna pengar/tjäna en annan dold agenda. Samtidigt förvandlas

(3) ”Den djupa staten” från ett analytiskt begrepp till en konkret samling människor som bakom stängda dörrar beslutsamt driver igenom sin ondskefulla agenda.

Det rör sig delvis om en rent logisk lucka i slutledningsförmågan, en lucka som fylls ut av en meningsskapande historia med ett lättbegripligt orsak-verkan samband.
Det hela ger en tillfredsställande förklaring och försäkrar oss att inget händer av en slump i vår annars så fragmenterade och kaotiska omvärld.

Som i myten eller sagan är konspirationsteorin en sedelärande historia som innehåller både en förklaring om en ordnad världsbild och en moralisk utsaga. Låt vara att den påstådda ”ordningen” är allt annat än god.
Sagan blir heller aldrig färdigskriven, den utvecklas, den skrivs om och skrivs till, den varieras över tid och efter plats, den anpassas efter målgrupp och ställer krav på underhållningsvärde. Ingen vill höra en tråkig saga.

Man kan såklart se utvecklingen av ”konspirationsteorierna” till bakgrund av vad Lyotard kallade ”det postmoderna tillståndet”. Ungefär: Förr i världen trodde folk på ”de stora berättelserna” – framstegstanken för borgaren, världsrevolutionen för socialisten eller den gudomliga ordningen för den religiöse. Men i vårt avförtrollade konsumtionssamhälle är allt detta sedan länge borta. Det finns inget hopp och inget kvar att tro på.

Återstår gör då bara det kaotiskt myller av meningsskapande berättelser för den aldrig tidigare så självcentrerade individen-konsumenten att välja och vraka mellan på tankemarknaden.

Det är ju såklart dumt att tro på dessa totalt orimliga saker. Men minns då att det faktiskt finns de som tror att USA bombar skiten ur länder i tredje världen för att de älskar demokrati, fred och frihet, att utbudet av mediciner styrs av den samlade valfriheten som genom marknadens osynliga hand tillgodoser våra behov på bästa tänkbara sätt och att den politiska demokratin där medborgarna kan tillsätta och avsätta sina representanter är kronan på verket i denna värld.
En tro som både förklarar och moraliskt legitimerar den ordning vi har i världen.

Frågan är vem som är dummast.

2 reaktioner till “Konspirationssagor”

  1. På sätt och vis är konspirationsteorierna nutidens version av tron på häxor. När något elände inträffade ansågs det alltid vara någons ”fel”, någons som stod i förbund med ”de onda makterna”.

    Och det är det, förstås, på något plan. Men enskilda personer kan sällan ställa till med mycket elände på egen hand. Det är bara när de agerar som representanter/ombud för klasser eller andra stora kollektiv som de har den makten.

    Oftast, dock, beror nog eländen på att den institutionella makten inte klarar av en situation. Exempelvis skriver José Gabriel Palma om den gigantiska fest för den rikaste procenten som gåvorna till näringslivet nu innebär. Regeringar överallt i åtminstone den atlantiska världen verkar livrädda för att låta en spekulationsbubbla brista. Det var de redan 2008 – de pumpade in biljoner i bubblan så att den skulle kunna fortsätta växa, till glädje för aktiespekulanterna. De är nämligen övertygade om att om den brister drar den ner hela ekonomin i ett svart hål. Därför fortsätter de.

    Se Palmas senaste papers på https://www.econ.cam.ac.uk/people/emeritus/jgp5

    Om Palma har rätt handlar det uppenbarligen mest om Hanlons rakkniv. Institutionaliserad inkompetens snarare än elakhet. De har ingen aning om hur de ska dra sig ur situationen.

    Även Susan Strange verkar inne på den linjen – hennes böcker States and markets och Mad money är förstås gamla och skrivna långt före den nuvarande spekulationsfesten. Men de handlar ändå om hur de nuvarande internationella maktorganen byggdes upp under efterkrigstidens boom men var för komplexa för att nån skulle orka bygga om den för den osäkra spekulationsepok som kom efter, när det inte längre gick att kränga fler bilar eller kylskåp. Inte minst som alla stater såg andra staters svårigheter som bonus för sig själva och hade väldigt svårt att enas om något konkret.

    Det stora problemet med konspirationisterna är ju deras enkelspåriga lösningar: bli kvitt den eller den personen så löser sig allt. Se vayan todos, som dom sa i Argentina 2000 – och så trodde man att allt var fixat när dom hade gått.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.