Förbjudna ord #2, Lex Hinke

I Sverige hade vi pressfrihet. Dock fanns det vissa undantag då en del åsikter ansågs allt för kränkande för vissa, och skulle folk lyssna till dessa åsikter skulle de kanske göra dem till sina egna vilket riskerade att leda samhället i en för överheten oönskad riktning. Därför gjordes undantag i Tryckfrihetsförordningen för yttranden som kränker tukt och sedlighet.

Dock började förändringens vindar blåsa och synen på ”sedlighetsfrågan” och ”kvinnofrågan”, som det brukade kallas, utmanades av skandalförfattare som August Strindberg, Gustav Fröding och Frida Stéenhoff under 1880 och 90-talet. Radikala akademiker som Anton Nyström och Knut Wicksell propagerade för preventivmedel och förändrad sexualmoral från en vetenskaplig utgångspunkt och i bakgrunden fanns den ständigt växande socialdemokratin vars hela program av många betraktades som ett enda angrepp på den sociala ordningen. Vilket också var sant.

Men åsiktsmänniskor gör i slutändan aldrig någon större skillnad, även om de själva vill tro det, av större vikt är däremot vad Jan Stenbeck långt senare skulle sammanfatta med frasen ”tekniken slår politiken”. För i början av 1900-talet började det nämligen dyka upp billiga preventivmedel som kondomer och pessar, vilka man kunde se annonser för under diskreta namn som ”Franska försiktighetsartiklar” eller bara ”gummi”. Annonserna dök först upp i socialistisk press, sen bland fler och fler publikationer.

1910 höll Hinke Bergegren ett föredrag i Folkets hus i Stockholm betitlat ”Kärlek utan barn”. Henrik ”Hinke” Bergegren var vid detta laget en sedan länge riksbekant och ökänd agitator med flera fängelsedomar bakom sig. Ungsocialisterna där Hinke var en av ledarfigurerna utgjorde länge den yttersta vänsterfalangen inom socialdemokratin men hade något år tidigare uteslutits och var nu en självständig organisation med drag åt anarkismen.

Det välbesökta mötet drog först ingen större uppmärksamhet till sig från de borgerliga tidningarna och den utsände polisagenten – sådana fanns i regel närvarande vid arbetarrörelsens möten – hade heller inget att anmärka. Men ett tag senare, efter påtryckningar av kristet konservativa sedlighetsorganisationer kom ett åtal till, liksom ett kraftigt drev i pressen.

Hinke Bergegren

Hinke blev frikänd av rätten i Stockholm, dock dömdes han en tid senare till två månaders fängelse efter att han höll samma föredrag i Göteborg. Sedlighetsivrarna var dock inte nöjda och snabbt klubbades ett tillägg till lagen om kränkning av tukt och sedlighet som explicit förbjöd information om preventivmedel, en lag som kom att kallas lex Hinke.*

Offer för lex Hinke blev, förutom Hinke Bergegren själv, bland annat Karin och Nils Adamsson, som drev en sjukvårdsaffär och postorderfirma i Stockholm.

”Det är hög tid att skriva in Karin och Nils i barnbegränsningens, arbetarrörelsens och kvinnofrigörelsens historia.”

Så skriver Gunnela Björk i förordet till sin bok Lust och Nöd, som nyligen kom ut på Historisk media. Och det är bara att hålla med. I boken får vi följa Karin Hollman, senare Adamsson, och maken Nils resa från bespottade agitatorer med ständiga ekonomiska bekymmer till välmående och etablerade innehavare av en företagskedja med filialer över hela landet.

Nils var Ungsocialist, även om det är högst oklart hur engagerad han egentligen var, medan Karin tillhörde de konkurrerande och något försiktigare Ungdemokraterna.

Karin blev en trogen Höglundare hela livet. Det vill säga, hon följde med Zeth Höglund i alla hans politiska förvecklingar – först då han splittrade Socialdemokraterna för att bilda vad som skulle bli dagens Vänsterpartiet, sen vidare då partiet gick med i Komintern och bytte namn till SKP för att vara lojala med Lenins bolsjeviker bara för att strax efter det bli utesluten ur partiet för bristande ideologisk renhet varpå han startade ett eget kortvarigt vänsterparti som, då det misslyckats, snällt återvände till fadershuset och åter blev socialdemokrat.** Ja, om allt det där handlade ju boken jag skrev om i förra inlägget.

Både Karin och Adam skulle få två månaders fängelse för var sin broschyr de gav ut på eget förlag. Skrifterna var båda en kombination av agitationsskrift och prislista för företagets produkter. Först ut var Nils Ny lärobok i könsfrågan där man kunde läsa ohyggligheter som

”Må de unga älska varandra enligt naturens fordringar, och fäll ej den minsta dom över en kvinna som idkat könsumgänge. Bort med uttrycket ’fallna kvinnor’.”

Förbjudna ord 1910

och sen Karins Lifsglädje och Sympati i belysning af könsfrågan där sataniska läror som att den kvinnliga orgasmen är viktigt för samlivet predikades liksom det gavs praktiska anvisningar om hur de olika preventivmedlen ska användas. I rätten höll Karin ett tal om hyckleriet i lagen, att den riktar sig till arbetarmassorna medan de rika är väl upplysta och även själva använder preventivmedel. Broschyren riktar sig till vanligt folk, det var det överheten inte kunde tåla. Liknande tongångar hördes från annat radikalt håll – överklassen vill att de fattiga ska föröka sig för att de behövs som fabriksslavar och kanonmat.

Det var alltså aldrig förbjudet att köpa, sälja eller inneha preventivmedel, bara att upplysa folk om att de fanns och hur de funkade. Gunnela Björk citerar riksdagsdebatten om frågan där någon säger att det är ”den propagerande upplysningen inför en okritisk publik” som är problemet – pöbeln måste helt enkelt hållas okunniga om ämnet. Sedernas förfall och nationens undergång riskerade bli resultatet om det hela fick fortgå, enligt sedlighetsvännerna.

Rättegången mot Karin Hollman Adamsson blev historisk dels för att det var den första kvinnan att dömas i ett tryckfrihetsmål, dels att det var första gången kvinnor medverkade som juridiska ombud i en rättegång. Karin utsåg nämligen två kvinnor bland sina fyra ombud, något åklagaren protesterade mot men domaren godkände.

Lex Hinke skulle finnas kvar ända till 1938, men då var den i praktiken verkningslös sen länge. Efter det demokratiska genombrottet 1921 hade vindarna förändrats och färre anmälningar och domar kom in. På 20-talet gav Adamssons förlag ut en nyutgåva av Ny lärobok i könsfrågan liksom man släppte nya titlar med likartat innehåll utan att något hände.

Enligt Waldemar Bernhards gamla biografi över Hinke Bergegren hade lagen rakt motsatt effekt. All uppståndelse kring Kärlek utan barn och de efterföljande rättsprocesserna med alla skriverier som omgärdade frågan ledde till att tabut kring preventivmedel istället bröts och att en massa folk för första gången lärde sig något om ämnet. Av Björks bok får vi också veta att konkurrensen hårdnade mer och mer då ständigt nya preventivmedelsförsäljare dök upp runt om i landet – vilket tyder på ökad efterfrågan. Kondomen slog moralen.

*Eller snarare Lex Hinke Nr 2, då redan Karl Staafs inskränkning från 1906 som förbjöd antimilitaristisk agitation kallades Lex Hinke.

**Bland det första Zäta gjorde då han åter blivit sosse var att författa en biografi över sin gamla fiende, den nyss avlidne Hjalmar Branting som Höglund ägnat hela sitt politiska liv åt att bekämpa. Biografin är bland det mest fjäskiga, överdådigt hyllande och obalanserade som någonsin skrivits – tänk dig en Kim Il Sung-biografi som blivit officiellt sanktionerad av Nordkorea och du kommer ganska nära.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.