Maskinerna är våra vänner. Del IV av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

För att vara ett extremt civilisationskritiskt manifest har Industrial Society And Its Future ändå en modern, man skulle nästan kunna säga liberal, grundtanke. Det är inget trams om ”Gaia” eller ”Moder Jord”, det är inget högtravande moraliserande över att Människan genom sitt handlande brutit mot någon uråldrig, gudomlig eller naturlig ordning och därmed fördömt sig själv. Industrisamhället döms ut efter två kriterier; det gör oss olyckliga och det gör oss ofria.

För att vara skrivet av en antisocial enstöring som i närmare tjugo år skickat brevbomber till företag och universitet – och som dessutom är amerikan – slås man av att det hela faktiskt följer ett logiskt resonemang och är fullkomligt befriat från konspirationsteorier. Det är fullt av förbehåll och ofta skriven i en resonerande ton som vänder sig mot tvärsäkra slutsatser och profetior. En strukturell, materialistisk analys av ”organisationsberoende teknik” utgör grunden för teorin, och praktiken, som båda dras till sin minst sagt extrema spets. Den går att bygga vidare på. Exemplen med mobiltelefonen och smarttelefonen fans naturligtvis inte i manifestet från 1995 utan är mina. De passar in i de övergripande resonemanget om teknikens natur. Det är en teori som funkar.

Vi får ett missanpassat genis blick av en värld han vantrivs i, och till vilken han vägrat anpassa sig. Vi tycker det är djupt omoraliskt att med brevbomber mörda människor som på ett eller annat sätt utvecklar tekniken. Vi finner tanken på att gå tillbaks till samlar- och jägarsamhället absurd; den är både orealistisk och oönskad. Här ligger manifestets svaga punkt, att vi inte köper tanken på att vi skulle vara olyckligare i dagens demokratiska överflödssamhälle med dataspel, bypassoperationer och flygresor.

Även om det ligger något i tanken med maktprocessen, även om vi instämmer i det självklara med att människan är evolutionärt anpassad till en helt annan tillvaro än vår moderna, så vägrar vi gå bakåt. Framstegstanken, vilken uppkom först på 1600-talet, är för oss idag självklar. Det finns ingen återvändo, vi måste framåt, vi måste utvecklas.

Det faktum att unabombaren diagnosticerades som paranoid schizofren efter att han fängslats är på många sätt ironiskt, då det i princip ger honom rätt. Manifestet behandlar nämligen detta, att anpassning till systemet är själva definitionen på god psykisk hälsa. Diagnosen paranoid schizofren är naturligtvis, liksom hela den psykologiska disciplinen, en produkt av industrisamhället, om detta råder ingen tvekan. Den stackare som uppfann bandkvarnen i Danzig ansågs av sin samtid som galen och behandlades därefter. Idag är det istället Ted Kazcynski som är galen.

Galenskapen till trots, så är Industrisamhället och dess framtid läsvärd och innehåller många visdomar. Som civilisationskritikens enfant terrible stryker den ständigt läsaren mothårs och tvingar en gång på gång att tänka det otänkbara.

*

Jag vet inte ifall Ted Kaczynski ibland tog ledigt från stugan i Montana för att gå på bio. Det finns i alla fall en filmsvit som genomsyras av samma typ av teknikpessimism och antipsykiatri som han ger uttryck för i sitt manifest, även om formen är av det mer poetiska slaget. Filmerna skildrar elegant farhågorna för teknikutvecklingen och blandar den med kalla krigets tidstypiska rädsla för kärnvapenkrig. Jag pratar om James Camerons Terminator.

Terminatorn är en cyborg, en maskin av metall iklädd mänsklig vävnad, som färdats bakåt i tiden för att mörda en i Los Angeles boende servitris vid namn Sarah Connor. En man, Rese, har även han färdats till Los Angeles anno 1984 för att skydda samma Sarah Connor från den fasansfulla terminatorn. Sarah kommer nämligen att spela en viktig roll i framtiden. Och framtiden, den är allt annat än ljus.

It was the machines Sarah!” Rese förklarar för Sarah att i framtiden kommer maskinerna bli självmedvetna och besluta sig för att utplåna mänskligheten i ett kärnvapenkrig. De fåtal som överlever atombombsapokalypsen kommer att jagas och dödas eller i bästa fall sättas i koncentrationsläger med digitala laserinbrända kontrollkoder på underarmarna, för att tvingas arbeta som slavar åt maskinerna. I några filmsekvenser får vi se en glimt av framtiden. Det är alltid natt. Kanske är det atomvintern. Landskapet ser ut som en evighetslång bilskrot. I luften flyger drönare och på marken går och rullar olika mördarmaskiner på ständig jakt efter människorna som ännu finns kvar.

De få överlevande som undkommit robotarnas koncentrationsläger lever i trånga miserabla utrymmen. Det är smutsigt. Folk är sjuka och hungriga, det springer omkring råttor på golven. I en scen ser vi två barn med trasiga kläder och sot i ansiktet som med dystra och orörliga miner tittar på tv. Men när kameran växlar till barnens perspektiv får vi se att det bara är skalet av en trasig tv. I stället för en skärm som visar tv-program stirrar barnen istället livlöst på en brasa.

Vi skapade maskinerna för att de skulle arbeta åt oss. Nu reser de sig mot oss och förslavar oss. De utplånar oss. Det är den totala alienationen.

Men det finns ett motstånd, ett hopp, även i den nattsvarta framtiden. En man kommer i framtiden leda människans kamp i kriget mot maskinerna. Mannen heter John Connor, Sarahs ofödde son. Genom att färdas bakåt i tiden och mörda motståndsledarens mor planerar maskinerna att kunna triumfera genom att förändra historiens gång. Och Rese har ställt upp som frivillig tidsresenär med enkel biljett för att till varje pris rädda Sarah från terminatorn och därmed se till att den framtida messiasgestalten får komma till världen.

Psykiatrin spelar en icke obetydlig roll i terminatorfilmerna, framförallt i del två. Psykiatrin representeras av Dr Silberman. Vi möter honom redan i första delen. Den vilda jakten efter Sarah och den våldsamma kampen som uppstår mellan terminatorn och Rese drar nämligen myndigheternas uppmärksamhet till sig och Rese hamnar snart på förhör hos polisen. Och hur hanterar då samhället en person som säger sig veta att teknikutvecklingen kommer leda till förintelse och slaveri för hela mänskligheten? Han förklaras sinnessjuk.

Dr Silberman hånskrattar åt Reses berättelse och blir uppspelt när han inser att han kommer kunna göra karriär på sin ofrivillige patient. Han försöker även övertyga Sarah att hon inte ska lyssna till Reses utsagor. Hon börjar tvivla. Psykiatrins uppgift är i att anpassa oss till samhället, inte att ifrågasätta. Den är repressiv.

Nu lyckas dock Rese så väl som Sarah ta sig ifrån polisstationen och med stora mödor förgöra terminatorn även om Rese dör en heroisk död efter att ha slutfört sitt viktiga uppdrag. I slutscenen ser vi en gravid Sarah Connor med en allvarsam och beslutsam min. Hon har under resans gång växt och har nu insett sin historiska mission och stålsätter sig inför den framtida storm som komma skall.

I den andra delen av filmeposet har drygt tio år förflutit och terminatorn har återvänt, men denna gång som beskyddare. Den unge John Connor är nu målet för de framtida mördarmaskinerna och de sänder en uppdaterad version, T-1000, en ”mimetisk polylegering” med förmågan att omforma sig till nästan vad som helst. Motståndsrörelsen å sin sida har lyckats programmera om en gammal terminatormodell och skickar tillbaks den i tiden för att skydda motståndsledaren som vid tiden ännu bara är ett barn.

Sarah Connor är filmens berättare och hon har förändrats sen sist. Hon har växt in i rollen som motståndets moder och ensam uppfostrat sin son bland mexikanska gerillor för att lära honom om vapen, sprängmedel och annat oumbärligt inför den framtida kampen mot maskinerna. Samhällets svar på detta har blivit att hon spärrats in på mentalsjukhus medan hennes son adopterats bort till en fosterfamilj. John får lära sig att hans liv är en lögn, att hans mamma är galen och att den framtida domedagen inte kommer att inträffa. Han blir satt i en fullkomligt normal kärnfamilj i en förort där fostermamman skäller på honom för att han inte städar sitt rum medan fosterpappan sitter framför tv:n och tittar på sporten.

På Pescadero State Hospital, där Sarah Connor sitter inspärrad, framstår psykiatrin inte bara som repressiv, den är fullkomligt totalitär. Fascistisk. Dr Silberman berättar nedlåtande om Sarahs paranoida vanföreställningar för några besökande kollegor som fascinerat tittar på henne genom cellfönstret som om hon vore ett djur på zoo.

Vakterna på sjukhuset är våldsamma auktoritetspersoner och maktmissbrukande pervon. I en scen berättar Sarah lugnt för Silberman att hon nu blivit bättre, att hon inte längre tror på att maskinerna kommer att förgöra oss. Silberman har lovat henne att hon kan få se sin son om hon visar tecken på bättring efter ett halvår. ”Jag vet hur smart du är” säger doktorn. ”Jag tror inte du verkligen tror på vad du säger till mig idag”. Sarah vädjar, bönar och ber om att få träffa sin son, eller åtminstone få ringa ett telefonsamtal. Det är förgäves. Dr Silbermans dom står fast.

Det räcker inte att hon bekänner sig till den etablerade normen. Det räcker inte med att hon säger att hon accepterat den av samhället fastslagna sanningen. Hon måste tro på den. Och det finns inget hon kan göra åt sin situation. Innanför Pescaderos väggar finns ingen som helst frihet. Våldet är henne övermäktigt. Hon kan tvångsbältas och tvångsmedicineras, hon är slav under vakternas nycker och Silbermans maktfullkomlighet. Psykiatrins obegränsade medel för att anpassa individen till samhällets behov har skapat ett system som liknar Orwells 1984.

Sarah räddas tack o lov från Pescadero av sin son och hans robotbeskyddare. Liksom i del ett inleds en flykt undan en ond mördarmaskin och samhällets repressiva instanser. Sarah har inledningsvis svårt att känna förtroende inför den beskyddande terminatorn vars utseende är identiskt med den som försökt mörda henne tio år tidigare. Men hon tänker om.

Terminatorn blir till en fadersfigur åt den unge John, och hans mor konstaterar att maskinen troligen är bättre i denna roll än någon eventuell framtida partner hon kan tänkas finna. Den skulle aldrig lämna honom, bli arg på honom, bli full och slå honom eller säga att den inte hade tid att umgås med honom. Den kommer dö för att skydda honom. I en scen strax före leker två små barn krig med sina leksaksvapen och John Connor blir tagen av vad han ser.

Han påminns om att mänskligheten i en nära framtid nästan kommer utplånas. ”We´re not gonna make it, are we? People I mean?” Frågar han oroligt sin robotvän. ”It´s in your nature to destroy youreself” blir maskinens torra svar. Filmen byter därmed narrativ och börjar betona att det faktiskt är människan som skapat maskinerna och därför rimligtvis människan som förgör sig själv.

Det förmedlas vidare genom Sarah, som nu har tänkt om. Teknikpessimismen är inte längre total då maskinen även kan vara god och beskyddande. Men mer än så. Sarah upptäcker alienationen. Det är inget mystiskt, oövervinnerligt väsen de kämpar mot, det är maskiner skapade av människor. Om det är människan som skapat maskinen kan människan förgöra maskinen. Om det är vårt eget agerande som kommer leda till vår utplåning så kan vårt eget agerande även rädda oss. Vi har kontroll över vårt eget öde, vi bestämmer själva över vår egen framtid. Hon ristar in No fate i en bordsskiva och ger sig av.

Sarah Connor bestämmer sig för att döda en av de ofrivilliga hjärnorna bakom den framtida apokalypsen, Miles Dyson. Terminatorn har gett henne information om denne Dyson, en programmerare som utan att veta om det snart kommer att öppna Pandoras ask. Miles Dyson kommer att skapa Skynet.

Skynet är i filmen den ondskefulla figur som står bakom den mörka framtiden. Ett dataprogram som kontrollerar USA:s hela försvar, blir självmedveten och bestämmer sig för att utplåna människan. Attacken inleds den 29:e augusti 1997. Skynet är en abstraktion. Den har ingen personlighet, inga känslor, inga karaktärsdrag. Den är ett system. Ett system som kontrollerar allt.

Men systemet skapades av människor och Dyson är en av dessa människor. Vad som i tio års tid varit en hopplös insikt om att vi går en dyster framtid till mötes, har för Sarah nu förbytts till handlingskraft. Istället för att förbereda sin son inför den oundvikliga katastrofen ska hon istället bekämpa systemet och slåss för en bättre framtid. Miles Dyson måste dö för att mänskligheten ska få leva.

Det finns bara ett problem. Dyson har ingen aning om att det han idag arbetar med kommer leda till morgondagens undergång. Hur skulle han kunna veta det? Han är dessutom en god människa, en småbarnsförälder som älskar sin familj. Hans intentioner med sitt arbete är enbart behjärtansvärda. Sarah är på god väg att kallblodigt avrätta honom i sitt hem när hon börjar vackla. Istället för skaparen av apokalypsen ser hon en vettskrämd familjefader som oförstående vädjar för sitt och sin familjs liv.

Samtidigt har John listat ut vad hans mamma håller på med och åker tillsammans med terminatorn till Dyson för att stoppa henne. Sin ringa ålder till trots – eller är det kanske tvärtom tack vare sin ungdomliga naivitet – så visar John redan drag av de insikter som en mänsklighetens befriare och beskyddare bör besitta. Terminatorn förklarar det taktiskt oriktiga i att söka upp Sarah, T-1000 kan ju lura i faggorna. Dessutom, Sarah har ju en poäng, att döda Dyson kan faktiskt förhindra domedagen. John håller inte med

”Har du inte förstått någonting? Man kan inte bara döda folk!”.

Sarah klarar inte av att döda den livrädde Dyson som liggandes på golvet oförstående vädjar för sitt liv medan hans familj gråtande ser på. Hon bryter ihop. Systemet han deltar i att skapa må vara ondskefullt, men systemet skapas inte av onda människor. Vägen till Skynet föregås av goda intentioner. John och terminatorn rusar in i scenen, lugnar ner de inblandade och berättar för Dyson om den mörka framtid som han omedvetet arbetar för. Han blir tagen men slår samtidigt ifrån sig.

”Ni dömer mig för saker som ännu inte har inträffat. Hur skulle vi kunna veta?”

Sarah låter sig inte imponeras. Hon håller ett kort men kärnfullt anförande. Sittandes på vasken i köket med en cigg i handen väser hon fram ett militant särartsfeministiskt statement:

”Yeah, right. Hur skulle ni kunna veta?

Det var fucking män som du, som byggde vätebomben.

Män som du, tänkte ut den.

Ni tror ni är så kreativa. Men ni vet inte hur det är att verkligen skapa något.

Att skapa ett liv, att känna det växa inom sig.

Det enda ni är kapabla att skapa är död och förstörelse!”

John får avbryta henne. ”Mamma! Vi behöver vara lite mer konstruktiva här, ok?” Och konstruktiva är de. Det är datachipps som ska förstöras, ritningar som ska brännas, fabriker som ska sprängas. De får åter problem med samhällets rättssystem. Den onde T-1000 möter de givetvis igen. Sin förmåga att maskera sig använder han väl genom att förvandla sig till polis. T-1000 utnyttjar statens våldsapparat som därmed, liksom psykiatrin, liksom Dyson och företaget han jobbar på, alla ofrivilligt arbetar för Skynet.

De kommer dock undan och T-1000 möter sin död då han smälts ner i ett stålverk. Den beskyddande terminatorn går därefter frivilligt samma öde till mötes. Trots Johns protester – han gråter då han inte vill mista sin nyfunne vän – sänker han ner sig själv i det flytande järnet. Uppdraget är slutfört.

Filmen slutar i ovisshet. Sarah känner för första gången på väldigt länge ett visst hopp. Framtiden är öppen. Domedagen behöver inte komma, men vi kan inte heller vara säkra. Vi skapar vårt eget öde. Det är inte längre helt kört, men det kan fortfarande gå åt helvete. Det är upp till oss.

*

Anteckningar:

Luditerna/Ludditerna

Müntser mfl.

Kapitalism, fri marknad, Smith till Nozic, Freidman mfl.

Freud, Nietzsche?

Napster

Historiesyn, historisk nödvändighet (Rocker) historien som abstraktion (hopp, fanatism)

Utopister?

Fixa till och korta ner Kaczynskiavsnittet

Profitkvotens fallande tendens som jordutarmning

Läs: om kvarnar och teknik, om tryckpressens inverkan. Lite mer av Graeber

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.