Maskinerna är våra vänner. Del II av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

alienation, främlingskap, främlingskänsla (eng. Alienation; fr aliénation; ty; Entfremdung). Ordet ”a.” betecknar generellt processen att något som hör till ett subjekt (människan), blir främmande för det. Mer bestämt betecknar ordet ”a.”processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det. Resultatet är ofrihet.

Filosofilexikonet

Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) slutade tro på gud. Han uppfostrades till kristen, blev efter ett tag panteist tills han till sist blev materialist. Människan är vad hon äter, konstaterade han. Det låter snyggare på tyska. Der Mensch ist, was er isst.

Det är människan som skapat gud och inte tvärtom, säger Feuerbach. Men likt förbannat har gud makt över oss. Kungar legitimerar sin makt med gud, enorma resurser läggs på kyrkor, pyramider och prästerskap. Folket fruktar gud. Folket drömmer om himmelriket. Folket skapar gud som självständiggör sig och framträder som något främmande för det.

Detta kallar Feuerbach alienation. Något som vi skapat framstår som ett självständigt väsen och utövar makt över oss. Men begreppet utvidgas under 1800-talet. Karl Marx hävdar snart att det kapitalistiska produktionssättet alienerar oss. I det gamla samhället sålde man hela frukten av sitt arbete. Arbetet gav mening. I kapitalismens fabriker jobbar man åt någon annan, man äger inte maskinen, man får inte en lön som motsvarar vad man producerar. Om någon sedan konsumerar vad det nu kan vara som vi tillverkar i vår fabrik, så ger det oss ingen tillfredsställelse. Marx alienationsteori är helt enkelt teorin som förklarar varför det är så jävla tråkigt att gå till jobbet.

Charlie Christensens seriefigur Arne Anka uttrycker det bäst av alla:

”Med undantag av Arbeit macht frei så härrör alla ordstäv om arbetets lov från förindustriell tid. Man skördar fan inte det man sår på ett fabriksgolv!” *

Vad alienerar oss idag? I nyheterna läser jag om Ekonomin. Ekonomin går dåligt. Vi måste alla se till att Ekonomin går bra. All politik syftar till detta. Vi väljer inte politiker som styr Ekonomin, vi väljer de politiker vi tror bäst känner till vad Ekonomin behöver. Ingen vet riktigt vad Ekonomin är för något. Skulle man kunna leda i bevis att Ekonomins behov leder till olycka för mänskligheten eller att Ekonomins krav kommer leda till ekologiska katastrofer spelar det ingen roll.

Visst har vi skapat Ekonomin. Men nu är den ett eget väsen och vi kan inte göra något åt det. Resultatet är ofrihet.

*

”Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner, som göra produktionen lätt och billig! Låt oss ta kontrollen över dem. Låt oss draga fördel av deras lättvindiga och billiga produktion: Låt oss driva dem för egen räkning… Detta är socialism, mina herrar.”

Jack London, Järnhälen

Socialisterna hade fattat. Att industrins epok skapar alienation, kriser och elände, det hade redan ludditerna listat ut. Men, hävdar nu socialisterna, det är inte maskinerna i sig som är problemet. Det är ägandet. Arbetarkampen gick från att vara reaktionär till att bli revolutionär. Eller, snarare, revolutionärerna fortsatte vara revolutionära, det var ju innebörden av ordet revolution som förändrades.

I slutet av 1800-talet var socialismen på frammarsch. Idéer och teorier fanns det gott om och ju längre tiden gick fick den marxistiska inriktningen en allt mer dominerande ställning. Marx dömde ut sina föregångare och samtida meningsmotståndare, kallade dem utopiska till skillnad från sig själv som företrädde den vetenskapliga socialismen. Socialism var i denna tappning inte främst ett moraliskt argument, det var en historisk nödvändighet. Denna vetenskapliga socialism hade inte bara listat ut historiens bakomliggande drivkrafter, den hade även räknat ut hur nästa kapitel i historien skulle se ut. Sista striden är här.

Få filosofer kan sägas ha haft ett så stort och konkret genomslag som Karl Marx. Som Terry Eagleton skriver:

”Det finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegelianska fackföreningar.”

Och som en sann rebell ville inte Marx kalla sig själv för filosof. Han ville inte ens kalla sig för marxist. Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den som han så berömt uttryckte det.Och världen förändrades.

*

Socialisterna var optimister. Nästa historiska fas var nära. När fabriksarbetarna väl har fattat, då klämtar klockan för kapitalismen. Vi är många, de är få. Störtas skall det gamla snart i gruset.

Riktigt så blev det nu inte. Socialisterna byggde upp partier som agiterade bland folket, tryckte böcker och broschyrer, höll möten och föredrag. Man ställde upp i val och krävde reformer. Demokrati, kortare arbetsdag, respekt. Man skapade fackföreningar som mer konkret kämpade för bättre villkor på arbetsplatserna. Strejken är ett oerhört vapen. Om vi slutar jobba, vad fan ska de göra då? Vi är många de är få.

Marx tänkte sig att en urladdning förr eller senare måste ske. Denna urladdning kommer sluta med arbetarnas seger. Socialismen. Istället blev det ett slags mellanting. Demokrati. Välfärdsstat. De äger fortfarande maskinerna, vi säljer fortfarande vår arbetskraft. Men våra partier och våra fackföreningar finns kvar. De har visserligen lagt ner sina ambitioner om en grundläggande förändring, men de har nu en annan funktion. De håller ägarna i schack. De ser till att vi ständigt får det lite bättre. Att vi får en lite större del av kakan än vi hade förut. Och klasskampen är inte längre lika allvarsam. Vi förhandlar. Det var något annorlunda än det gamla samhället men likväl fortfarande kapitalistiskt, och långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade.

Det skedde visserligen en revolution, men inte i det utvecklade väst. Inte i Tyskland, som Marx gissade på, utan i Ryssland. Vladimir Illich Ulyanov, bättre känd som Lenin, tänkte sig att världsrevolutionen skulle starta ute i världsekonomins periferi för att därefter sprida sig till Västeuropa för att fullbordas. Världsrevolutionen uteblev dock och istället såg sig Lenin och hans bolsjeviker sitta i ledningen för världens största bonderevolution. Vad man gör efter revolutionen var det visst inte någon som funderat på så noga heller. Ta över fabrikerna, visst, och nått om att centralisera makten till den nya arbetarstaten. Men sen då?

Sovjetunionens första staplande år skulle till allas förvåning bli en föregångsmodell för flera fattiga länder över stora delar av världen under 1900-talet. För antikoloniala nationalistledare tedde sig tanken på att låta staten diktera villkoren för den industriella utvecklingen lockande. I den rika världen var genomslaget desto mindre. Socialisternas utvecklingsmodell visade sig vara bakochframvänd. Socialismen kom nu före kapitalismen som i sin tur, efter 1989, efterträdde socialismen. Och även här har begreppen förändrats.

Kommunismen var det framtida tillstånd som skulle efterträda socialismen, ett klasslöst tillstånd där staten var avskaffad. Vare sig Sovjetunionen eller något annat land har gjort anspråk på att vara kommunistiska. De påstod sig vara socialistiska. De påstod sig även vara demokratiska. Vad vi idag ofta benämner kommunismen – och som kommunisterna benämnde socialismen – är Lenins märkliga hopkok av Kejsartysklands krigsekonomi, scientific management och machiavelliska maktutövningar. Det utgjorde visserligen ett alternativ till den kapitalistiska västvärlden, men var ganska långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade. Socialisterna ville att fabrikerna skulle kontrolleras av samhället. Istället blev samhället en fabrik.

*

Vi har en förmåga att göra dygd av nödvändigheten. Vi har också en förmåga att göra ideologi av taktik. Hur avskaffar vi kapitalisternas välde? Frågade sig socialisterna i mitten av 1800-talet. Genom att centralisera makten till en arbetarstat, sa några. Genom att omedelbart avskaffa staten och bygga det nya samhället underifrån, sa några andra. Båda sidor hade samma mål, det var bara en teknikalitet om hur vi når dit. Hur når vi arbetarstaten? Frågade sig marxisterna några årtionden senare. Genom revolution, sa några. Genom gradvisa reformer, sa några andra. Taktik, bara taktik. Samma mål. När reformisterna och revolutionärerna till slut satt vid makten hade taktikdiskussionerna blivit stora ideologiska skillnader. Och mer påtagligt. Kommunismens respektive socialismens införande fanns inte längre på dagordningen. Det var nu bra som det var, med antingen proletariatets diktatur eller välfärdsstaten.

*

Mellantinget. Rikedomarna hopar sig hos de rika medan de fattiga utarmas mer och mer. Det är inte bara orättvist utan även ohållbart. Systemet skapar oundvikligen kriser vilket på sikt kommer leda till dess undergång. Detta var 1800-talets socialisters analys. Men mönstret bröts. Även vanligt folk fick det efter ett tag bättre. Förbättringarna som arbetarnas organisering på arbetsplatserna tvingade fram, vilket även avspeglade sig i den demokratiska statens reformer och utbyggnad av välfärden, gjorde Marx analyser daterade.

Henry Fords löpande band och fem dollars arbetsdag var sinnebilden för kompromissen. Det var alienerande, skittråkigt och jobbigt att arbeta i fabrikerna. Den gamla hantverksskickligheten, värdigheten och traditionerna hos det arbetande folket som århundraden av uppror försökt bevara var till sist bortspolad. Men den materiella standarden var högre än någonsin och arbetsdagen förkortades. De höga lönerna i kombination med en annan aspekt av utvecklingen – de allt lägre priserna på varorna – gjorde vanligt folk rikare än någonsin. Men det var mer komplext än så. Höga löner gjorde att folk konsumerade mer, och denna konsumtion blev en viktig faktor för att kapitalisterna skulle kunna göra vinst. Den enskilde fabrikören hade visserligen ett intresse av av hans arbetares löner var låga, men höga löner generellt var tvärtom positivt även för honom. Intressena tycktes smälta samman och den demokratiska staten började föra en politik för allas bästa. Högre löner och högre vinster. Alla ska med.

Ingenstans var detta nya system så framgångsrikt som i det lilla konungariket Sverige.

*

Den svenska modellen. Så kallas systemet som reglerar arbetsmarknaden. Det är ett fenomen som älskas av alla. Facken vill värna den svenska modellen, näringslivet likaså. Samtliga riksdagspartier från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet säger sig tycka om den svenska modellen. I den mån det förekommer en politisk debatt om den svenska modellen så går denna ut på att den ena sidan anklagar den andra för att inte ”värna den svenska modellen”, eller om det är mer hätskt, anklaga motparten för att vilja ”rasera den svenska modellen”. Vilket den anklagade alltid värjer sig emot. Ibland är det arbetsgivare som anklagar fack, ibland är det tvärt om. Någon gång är det sossar som anklagar moderater, nästa gång kan rollerna vara utbytta.

Alla är rörande överens att den svenska modellen är förträfflig. Så vad är då den svenska modellen? Man brukar säga att den svenska modellen går ut på att facken och näringslivets representanter självmant, utan statlig inblandning, gör upp om villkoren på arbetsmarknaden. Det finns till exempel ingen lagstiftad minimilön i Sverige, frågor som i andra länder kan bli valfrågor. I Sverige sköts det hela genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Så brukar man i alla fall säga. Den svenska modellen har också en skapelsemyt, denna skapelsemyt heter Saltsjöbadsavtalet, vilket slöts 1938.

*

Sverige var ett orosland. På 20 och 30-talet fanns det inget land i hela världen där det strejkades så mycket som i Sverige. Inte sällan ledde strejkerna till våldsamma konfrontationer med polis, militär och strejkbrytare. 1931 inträffade massakern i Ådalen då militären öppnade eld mot en demonstration till stöd för strejkande arbetare, vilket dödade fem personer. Socialdemokraterna var starka och på frammarsch. De utmanades från vänster av kommunisterna och syndikalisterna.

Kommunismen blev aldrig någon stor företeelse i Sverige, de fick i regel ett fåtal procent i riksdagsvalen, men inom fackföreningsrörelsen var de mer framgångsrika. Kommunisterna förordade nämligen en mer offensiv hållning i arbetarkampen, de krävde högre lön och bättre villkor än sina reformistiska rivaler, vilket gav dem ett proportionellt mycket stort utrymme inom den stora fackföreningssammanslutningen LO.

Syndikalisterna hade brutit med LO redan 1910 och organiserade sig separat i en decentraliserad rörelse som nådde sin höjdpunkt under slutet av 30-talet då man organiserad cirka 10 procent av de fackanslutna arbetarna i landet. Syndikalisterna ville inte veta av några kompromisser utan låta arbetarna själva ta över arbetsplatserna. Man värjde sig inte för att förorda sabotage och andra militanta metoder för att uppnå sina mål.

Kommunisterna ville göra revolution genom att störta statsmakten och införa ett styre med modell efter Sovjetunionen, ett land vars ekonomiska tillväxt under 30-talet var enorm, samtidigt som västvärlden sjönk ner i ekonomisk depression. Runt om i Europa växte radikal vänster så väl som radikal höger fram i krisens spår. I Sverige vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1932 och försökte reformera landet. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade dock inte, även om stödet för socialdemokraterna fortsatte vara högt då de ständigt lyckades bli återvalda.

1938 slöts så den stora kompromissen mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Att SAF var beredda att sluta avtal med de reformistiska elementen av arbetarrörelsen var inte särskilt konstigt, då alternativet med fortsatta strider och revolutionära arbetare tedde sig betydligt sämre. Saltsjöbadsavtalet innebar ett slut på de för arbetarna så förhatliga företeelserna som strejkbryteri och svartlistning.

Samtidigt centraliserades facken och kommunister och syndikalister manövrerades successivt ut och fick minskat utrymme. Runt om i världen hade vid samma tid fler och fler förstått att den gamla ekonomiska ordningen efter 1929 inte längre fungerade, utan att det behövdes en ny ekonomisk politik där staten intog en mer aktiv roll. Ekonomen John Maynard Keynes blev den nya stjärnan med sitt förordnande av statlig stimulanspolitik. Det liberala USA, det nazistiska Tyskland och det socialdemokratiska Sverige slog alla in på samma väg i den ekonomiska politiken. Efter kriget kunde Sverige snart konstatera att Saltsjöbadavtalet blivit en succé. Konflikterna minskade, tillväxten var hög. Anställningarna blev tryggare, lönerna ökade i säker takt. Storföretagen gjorde vinster, välfärden byggdes ut. Kommunisterna inom LO manövrerades bort och syndikalisterna krymptes till en obetydlig parentes på arbetsmarknaden. I vad som brukar kallas ”rekordåren” på 1960-talet var maskineriet i full gång.

LO-facken höll centrala löneförhandlingar för hela branscher där lönenivåerna fastställdes. Mindre företag kunde nu inte konkurrera med lägre löner, och löneökningarna var ganska rejäla, vilket skapade incitament för ökad mekanisering inom industrin. När lönerna är höga blir det plötsligt lönsamt att istället köpa maskiner. På så sätt slogs småföretag ut eller köptes upp, medan storföretagen blev ännu större.

De arbetare som blev arbetslösa till följd av nedläggningar eller blev utbytta mot maskiner fick ingen hjälp av facken då dessa heligt och dyrt lovat att inte lägga sig i avskedanden på grund av arbetsbrist, men i stället fick de en mycket förmånlig arbetslöshetsersättning från staten. Och de behövde sällan vara arbetslösa länge då industrin skrek efter jobb. De höga lönerna ledde till stor efterfrågan, vilket gynnade företagen som därför behövde nyanställa. Samtidigt expanderade staten kraftigt med välfärdens och militärens utbyggnad, det sistnämnda i praktiken en rejäl ekonomisk injektion till storföretagen.

Urbaniseringen var snabb till följd av storföretagens efterfrågan på arbetskraft, och staten gjorde det hela smidigt med ”miljonprogrammet” ett massiv statligt program för bostadsbyggande, och genom att ge omställningsbidrag som förvandlade småjordbrukare till arbetare. En migrationsström från framförallt Norrlands inland till städerna i söder förekom. Dessutom en politik för reglerad arbetskraftsinvandring och därefter dagisreformen för att underlätta kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Det hela rullade på år efter år. Köpkraften höjdes, välfärden blev bättre, semesterlagstiftningen utökades på snabb tid från två, till tre, fyra och fem veckors lagstadgad betald ledighet. Ingenstans i världen hade arbetarna det så bra som i Sverige. Ingenstans i världen var välfärden så omfattande. Och svenska företag expanderade och blev multinationella. Ett fåtal stora företagssfärer dominerade den svenska ekonomin, staten och storkapitalet satt i samma båt och trivdes bra tillsammans. Alla var nöjda och belåtna.

Så kan det i alla fall verka. Så här i efterhand. Men något märkligt inträffade i Sverige i slutet av 1960-talet. Ett missnöje kunde skönjas. Det är samma sak vi även ser i stora delar av omvärlden. Någonting händer åren runt 1970. I Sverige gick arbetarna i gruvan i Kiruna ut i vild strejk 1969. Det blev inledningen på en massiv vild strejkvåg över hela landet som skulle hålla i sig i två decennier. Detta efter en historiskt unik period av aldrig tidigare skådad välståndsökning. Varför?

En hoppfull upprorsanda byts snart mot en pessimism som börjar bre ut sig. Den är inte utan förklaring, rekordåren är nämligen förbi. Tillväxten saktar ner, 1973 blir ett krisår över hela världen. Det talas om en ny depression. Nya rörelser ställer nya typer av krav. I de vilda strejkernas Sverige är det inte längre självklart att man bara vill ha löneökning, istället kräver man inflytande på arbetsplatsen eller avskaffade ackordslöner. Feminister börjar organisera sig för att kräva inflytande i den mansdominerade världen, i USA börjar ursprungsfolk och svarta medborgarrättskämpar göra sig hörda. Miljörörelsen utmanar hela föreställningsvärlden då de ifrågasätter tillväxten i sig och vänder upp och ned på idén om vad som är ett lyckligt samhälle. Gayrörelsen får sitt skapelseögonblick i Stonewallupproret i New York 1969. Vad händer?

*

Pessimismens tidsålder. Vi ser ett nytt historiskt skifte. Nu är vi där igen. Historiska perioder och klassificeringar. Det har olika namn beroende på vad man fokuserar på och beroende på om det är sociologer, historiker, ekonomer, filosofer eller vilka det nu kan vara som berör ämnet. Men något händer runt 1970. ”Revolutionsåret” 1968 används ibland som startpunkt, dollarns frigörelse från guldet 1971 mer sällan och oljekrisen 1973 ganska ofta. Ibland förklaras det materialistiskt (utvecklingen av datachipps, fackföreningarnas framgångar), idealistiskt (”nyliberala” tankesmedjor), politiskt (”globaliseringen”), ekonomiskt (finansialiseringen, monetarismen). Det har kallats – förutom globaliseringen och nyliberalismen – den andra maskinåldern, informationssamhället, det postindustriella samhället, senkapitalismen, risksamhället. För att ta några exempel. Vanlig är också en mer filosofisk term, nämligen postmodernismen.

Men om en ny tidsålder börjar, vilken är det då som tagit slut? Vanligt är att 1973 års oljekris ses som den stora krisen efter 1929 års börskrasch. Man kan då se det som att det är välfärdsepoken som tar slut, eller går in i en nedgångsfas. Att Keynes ekonomiska teori blev förlegad då denna inte kunde förklara fenomenet med ”stagflationen” – att både inflationen och arbetslösheten var hög samtidigt – och det därför blev dags för en ny ekonomisk teori, monetarismen.

Så lyder en bland ekonomer vanligt förekommande förklaring. Tidsperioden 1929-1973 är antagligen en svindlande lång epok för en ekonom, men det finns de som har längre perspektiv. I Den andra maskinåldern av MIT forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee menar författarna att datorernas intåg innebär en ny, andra, maskinålder där den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet utgjorde den första. Det är alltså en 200-årig epok som tagit slut, och vi är ännu bara i början av den nya. En stor poäng görs av att försöka visa oss vilka oerhörda förändringar den första maskinåldern hittills inneburit och att vi ännu bara står i startgroparna av den andra.

Den industriella revolutionen innebar ett tekniskt språng framåt utan motstycke i mänsklighetens historia och sedan dess har utvecklingen inte bara fortsatt att öka, den har ökat exponentiellt. Med exponentiell ökning menas att något går snabbare och snabbare. Ett exempel på en exponentiell ökningstakt är talserien 2, 4, 8, 16, 32, osv. där varje tal är en fördubbling av det föregående. Man citerar Einstein då han ska ha sagt att ”Människosläktets största tillkortakommande är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen” och detta tillkortakommande vill bokens författare få oss att överkomma.

För om vi fortsätter talserien ovan som efter fem steg hamnat på 32 kommer vi efter bara ytterligare fem steg till siffran 1024, en väldigt snabb stegring kan tyckas. Men fortsätter vi tio steg till har vi hamnat på över en miljon och ytterligare tio steg därifrån på över en miljard. Och så vidare. Det är bara en tidsfråga innan ökningen vid varje nytt steg blir rent löjlig, närmast ofattbar. Det är detta författarna försöker hamra in i oss.

Exponentiella ökningar är svårgreppbara, de upplevs som att det först går långsamt innan det plötsligt sker en explosion, och vi börjar nu närma oss denna explosion. Till saken hör nämligen att datorernas beräkningskraft utvecklas efter detta exponentiella schema med en fördubblingstakt på ca två år enligt den så kallade Moores lag, uppkallad efter Gordon E. Moore som först noterade detta på 60- talet. Förutom den rena beräkningskraften i datorernas processorer utvecklas även en rad närstående digitala tekniker exponentiellt, exempelvis digitala kameror, mikrofoner och sensorer, uppkopplingshastighet och lagringsutrymmen, vilka alla ständigt blir billigare och bättre.

En annan aspekt är vad utvecklingen av digitala kommunikationer redan har inneburit. Internet har redan producerat mångdubbelt mer text än vad som författats under de föregående dryga 5000 år som förflutit sedan skriftkonsten uppstod i Mesopotamien, och det har redan publicerats fler foton på Instagram än vad Kodak framkallade under sin 132-åriga historia. Och denna utveckling kommer alltså med all sannolikhet att fortsätta öka under överskådlig tid. I en exponentiell takt.

Författarna skriver att vi befinner oss vid en ”inflexionspunkt”, att

”den andra maskinålderns exponentiella, digitala och rekombinatoriska kraft har banat väg för två av de viktigaste enskilda händelserna i vår historia: framväxten av verklig, användbar artificiell intelligens (AI) och sammankopplingen av de flesta människor på vår planet över ett gemensamt digitalt nätverk.”

Men nu går vi händelserna i förväg. Brynjolfsson och McAfee är hoppfulla inför framtiden, men inträdet i den andra maskinåldern har inneburit många problem. De visar statistik på de ökade inkomstskillnader som skett de sedan 70-talet och pekar på att denna inkomstskillnad följts av en minskad social rörlighet. Det har blivit svårare att göra klassresor. De uttrycker även farhågor om att ekonomisk ojämlikhet kan leda till politisk ojämlikhet och att massarbetslöshet, som är förödande för individer så väl som för lokalsamhällen, följer i digitaliseringens spår.

I Riot.Strike.Riot av Joshua Clover innebär 60-70 talet en annan slags brytpunkt på en annan slags epok, nämligen strejkens epok. På 1700-talet, skriver Clover, användes upplopp som en effektiv metod bland de fattiga för att reglera matpriserna. Antingen genom att sätta priset till noll, det vill säga att plundra butikerna, eller, vilket förekom frekvent, genom att en hotfull hop av människor ställde sig utanför spannmålsmagasinet eller brödbutiken och krävde en prissänkning. Upplopp förekom även i hamnarna, då i syfte att beslagta eller förhindra exporten av de varor som de fattiga tyckte borde stanna kvar bland de hungriga där hemma. En slags självgenomförd tullpolitik av folket. Det hela fungerade bra.

Dels genom det direkta genomförandet av prissänkningarna, dels genom att hotet om upploppet ledde till regleringar ovanifrån. Många länder hade länge – ett och annat har det fortfarande – priskontroller på vissa basvaror, ett direkt resultat av upploppen. När industrialiseringen tilltog förändrades kampformerna. Istället för att sänka priset på mat innebar strejken att man höjde priset på arbetet. Även detta var en framgångsrik metod. 1960-talet är speciellt då det förekommer både många strejker och många upplopp. Därefter har upploppen stigit i takt med att strejkerna minskat. Även om upploppen inte ser ut som de gjorde på 1700-talet så ser Clover en brytpunkt, en ny era.

Längre tidsperspektiv har även historikern Ferdnand Braudel och världssytemsteoretikern Immanuel Wallerstein. De noterar – var och en för sig och med sina egna begrepp, men med ett likartat resultat – att kapitalismen dels ständigt expanderar, dels ständigt skiftar centrum. På 1400-talet blir Venedig den första polen i det nya kapitalistiska systemet. Därefter byts världsekonomins huvudstad ut mot, i tur och ordning, Antwerpen, Genua, Amsterdam, London, och efter 1929 New York. Skiftena sker i regel genom kriser.

Så här långt kan man gissa fortsättningen, det är något som känns väldigt bekant. Att det håller på att ske ett nytt skifte, denna gång österut. Att västvärldens storhetstid är förbi är något många har hävdat ganska länge nu. Att New York kommer bytas ut mot Bejing. För inte så många år sedan var det istället Tokyo man var övertygad om skulle bli det nya centret. Men Braudel, som skriver sitt massiva trebandsverk i slutet av 70-talet, öppnar lite försiktigt för att tidens nedgång kan vara större än så, kanske en slags strukturkris. Istället för en ny pol, en ny stad eller stat som tar på sig ledartröjan så, ja vadå?

Immanuel Wallerstein vågar sig på att vara mer spekulativ. Vi är i en slutkris. Det system som uppstod på 1500-talet – han sätter startpunkten något senare än Braudel – är sedan ”1968 års världsrevolution” i fritt fall. Wallerstein använder sig visserligen en hel del av Karl Marx i sina analyser, men någon given lycklig socialistisk framtid kan vi inte räkna med, menar han. Det kapitalistiska världssystemet håller på att krackelera, och någon gång mellan 2025 och 2050 kommer vi se vad det innebär i praktiken. Om det blir bättre eller sämre är helt öppet.

Antropologen David Graber tycks utgå en hel del från Braudel och Wallerstein i sitt verk Skuld: de första 5 000 åren, men sätter det i ett ännu längre perspektiv. Han analyserar hela världshistorien genom att se hur skuld, pengar och krediter genomsyrat de olika samhällena. Sett ur detta perspektiv kan han se att historien går i 5-800-åriga cykler. Den långa epok som Braudel och Wallerstein intresserar sig för sammanfogas med även Kinas och Indiens ekonomiska historia – något de två västcentrerade herrarna inte ger särskilt stort utrymme – och avhandlas i ett enda kapitel, Age of the Great Capitalist Empires (1450-1971). Richard Nixons beslut att frikoppla dollarn från guldet innebar alltså i Graebers framställning att vi gick in i en ny månghundraårig historisk epok. The Beginning of Something Yet to Be Determined (1971-present).

*

Postmodernismen.

*Citerat ur minnet. Säkert bättre formulerat i originalet, men orkade inte leta upp källan /DGTT 2021

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.