20 jävla år sen

© SCANPIX, Göteborg, Sverige, 2001-06-17, Foto: Mark Earthy/SCANPIX

Ja helvete va gammal man är. För tio år sen, 2011, läste jag allt jag kunde komma över – tidningarna hade väl ännu inte börjat låsa in sitt material på nätet – jag kollade på gamla filmklipp som lades upp på nytt, lyssnade på radiointervjuer, såg, läste och lyssnade på de nyproducerade dokumentärer, sammanfattningar, återgivningar och återberättelser som spottades ut. Arbetaren gjorde en hel extrabilaga, jag har sparat den nånstans.

Allt återupplevdes igen, jag minns att jag pratade nostalgiskt med gamla kompisar, minns det märkliga i hur annorlunda flera av mediepersonernas uppfattning och analys av det hela var. Det som främst slog mig då och som förvånade mig själv var framförallt en sak: Att jag var så jävla förbannad. Visst, det var inte bara ilska, det var som sagt nostalgi och fina minnen också, men det blev så levande när jag gick igenom allt, pulsen steg och känslorna vällde fram.

Tio år, ett helt decennium hade passerat, ändå satt jag och hetsade upp mig själv till en grad jag inte trodde var möjlig. Hur kunde jag fortfarande vara skitförbannad?

För fem år sen, 2016, var det 15 år sen – 15 är inte en lika spännande siffra, inte tillräckligt intressant för att ägna frågan lika mycket utrymme även om en del, främst vänsterpress, passade på att uppmärksamma det hela på en del sätt. Själv satt jag mest och funderade på om jag fortfarande var lika förbannad som för fem år sen, jag såg mer tillbaks på 2011 än 2001, kom ihåg hur märkligt det var att jag var så arg då, fast det gått tio år. Bestämde mig för att nä, nu har jag nog lugnat ner mig.
Sen läste jag Svenssons bloggserie, kände hur hjärtat började klappa och gick igenom allt en gång till. Jag var fortfarande skitarg.

Jag tror det var året efter det, 2017, alltså 16 år efter Göteborg 2001, som jag till slut köpte Erik Wijks bok Göteborgskravallerna – den senare upplagan som innehåller både Göteborgskravallerna och berör rättegångarna efteråt, då den dök upp till extrapris på nån boksajt jag klickade på. Tänkte att nu, nu när det gått 16 år, då kan jag väl ta och läsa den till slut. Jag hade länge tänkt läsa den, ända sen den kom ut, men varje gång tanken dök upp så slog jag den ifrån mig. För jag pallar bara inte. De var för jobbigt.

Jag läste antagligen det mesta Wijk skrev om saken i Aftonbladet då det begav sig, vilket jag antar var grunden till böckerna, liksom jag läste allt som skrevs på Motkrafts nyhetsbrev och Yelah.net (minns inte om Wijk själv skrev där eller om de refererade utförligt, det var hur som helst såklart fler än Wijk som satte sig in i det hela), jag vet vad som hände, det är inte det. Jag hade bara inte klarat av att gå igenom det en gång till, dessutom inte ännu mer grundligt som med en hel tjock bok. Inte än, inte förrän nu, 16 år senare. Tänkte jag.

Att säga att Göteborg 2001 raserade ens syn på samhället är såklart en klyscha. Herregud, det var en klyscha redan 2002. Det var vad förståsigpåare ”varnade” för. En hel generation riskerar att tappa tilltron till samhället, sa de. De hade rätt, i mitt fall. Ändå var jag inte med om något direkt spektakulärt, inte alls. Jag tillhörde nämligen töntvänstern.

Det var vi som tyckte det var fel att kasta gatsten, att det var fegt att maskera sig och som sa att en nazist inte kommer sluta vara nazist bara för att han får stryk av AFA. Jag var för morgontrött, antagligen för bakis (kanske efter Chiapasfesten, om jag nu inte blandar ihop dagarna) för att ens gå på inbrytningsförsöket mot Svenska mässan, det som slutade i kravallerna på Avenyn. Det såg jag på tv medan jag åt frukost. Jag gick i de stora, tillståndsgivna och av gamla 68:or anordnade demonstrationerna med raka led och maskeringsförbud som avslutades med att typ Jan Myrdal höll tal om att värna den svenska flaggan.*
Jag kastade aldrig sten på polisen. Jag var ung och tar idag avstånd från allt detta.

Det blev visserligen lite gruff ibland, som utanför Hvitfeldtska där vi samlats för att protestera mot inspärrningen av flera hundra personer. Vi skrek ”Bilda kedjor!” och, ja, bildade kedjor. Ibland fick vi springa ifrån polisens chocker och under ett kort tillfälle lyckades vi pressa dem tillräckligt långt bakåt för att befria några av de instängda. Jag kommer aldrig glömma den scenen.

Hvitfledtska gymnasiet var inmurat av containrar, vi stod utanför, framför oss fanns en rad av oräkneliga kravallsnutar och bakom dem bilar, hästar och fan vet vad. Långt där bakom polisens linjer ser vi plötsligt hur någon klättrar upp på en container, ser sig om, inser läget och börjar springa som fan emot oss. Ett enormt jubel bryter ut bland oss i den stora massan medan snuten inte fattar någonting – de har blickarna fästa mot oss, inte mot containermuren till vänster om dem – och vår instängda kamrat hoppar ner till oss i massan, ner till friheten.**
Fler följde, fast det nu blev svårare då polisen fattat vad som hänt och började hoppa och vifta med sina batonger mot de uppe på containrarna. En del tillfångatogs och efter ett tag tog sig poliserna själva upp på muren för att spärra av den improviserade flyktvägen.

Men det är inte främst det här som påverkat mig, inte heller alla otaliga historier om polisvåld man hörde, utöver de man såg själv. Det är inte ens det helt jävla sinnessjuka i att polisen faktiskt sköt folk, varav en nästan dog. Det som fick mig att ”tappa tron på samhället” var kontrasten till vad man upplevde på plats och vad som skrevs i media, kontrasten när man kom hem och insåg hur alla de som inte varit där hade upplevt det hela. Hur alla människor i detta land med egna ögon såg hur Hannes Westberg blev skjuten och hur alla människor där med kunde se hur detta inte stämde överens med polisens historia men hur ingen låtsades om det.

Den fullkomligt världsfrånvända uppfattning i största allmänhet. Det var det stora chocken. Men värst av allt var såklart domarna senare under hösten.

För det är faktiskt inte så konstigt att polisen använder våld, inte heller att polisledningar fattar korkade beslut eller att slaskpressen skriver massa jävla skit som får den efterblivna politikerkåren att ”ta avstånd”. Den härva av lögner, bevismanipulation och konspirationsteorier*** som följde under rättegångarna var i en annan liga. Sambandscentralen, den fete hårdrockaren, videoredigeringen av bevismaterialet, att alla som dömdes påstods ha planerat upploppen i förväg, att domarna blev 20 gånger hårdare än praxis…

Sverige visade sig vara en bananrepublik. Det var vad jag främst lärde mig och det är vad jag fortsatt bära med mig under alla dessa år. Göteborg 2001 var helt enkelt en milstolpe i min utveckling mot förhärdad cyniker.****

Nu har det gått 20 år och jag är fortfarande arg. Hade jag inte slutat läsa tidningar i största allmänhet hade jag antagligen varit ännu argare.

Jag har fortfarande inte öppnat Wijks bok jag köpte för fyra år sen.

* Fast Teddy-Johns ”You haven’t seen nothing yet!” var faktiskt peppigt.
** Detta mitt minne av heroism fick sig en törn då jag i senaste Brand (Nr 2/2021) läste Victoria Rixers artikel om hur hennes ungdomsförälskelse tar slut just där och då genom att han svek de andra för att rädda sitt eget skinn. ”Innan han flydde ut genom fönstret över ståltaket på polisens containeravspärrning och försvann från mig hade jag kunnat göra vad som helst för honom.”
*** Vår egen konspirationsteori om att de satt EU-toppmötet på samma dagar som Hultsfredsfestivalen för att få färre demonstranter sa vi mest på skämt, men en liten del av mig undrar fortfarande om det inte låg något bakom det där…
**** Hur mycket jag än önskar att jag kommit på denna oneliner själv måste jag erkänna att jag snott den – minns dock inte från vem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.