Om Tao

För ungefär fyra år sen fick jag för mig att sätta mig in lite i kinesisk filosofi och historia. Egentligen var jag intresserad av nuet, jag irriterade mig på västcentreringen i alla analyser av tillståndet i världen och tänkte mig att de kanske såg det hela på annat sätt där borta. Fick tag i första numret av Chuang efter att Krigsmaskinen skrivit (eller kanske twittrat) om det och blev peppad. Tänkte att jag går in för det lite. Fräschar upp minnet med lite översiktsverk över Kinas moderna historia, nån biografi över Deng Xiaoping, nån bok med Maos militärpolitiska skrifter och vad det nu var.

Men, tänkte jag vidare. Kanske bör jag vara ännu lite grundligare. Så det blev filosofiöversikten Kinesiskt tänkande av Gung-Hsing Wang som gick igenom Kinas filosofihistoria från antiken till 1900-talet. Det hela gav mersmak och i nästa runda på biblioteket hittade jag inte bara Kinesiska tänkare, en antologi från 50-talet med utdrag ur originaltexter av alla de gubbar som avhandlats i Kinesiskt tänkande, av bara farten slängde jag även med Samtalen med Konfucius, Wu Zis krigskonst och Tao Te Ching av Lao Zi (Lao Tzu)– tre portalverk från tre olika antika kinesiska filosofer.
Nu jävlar kommer jag vara rustad för att sätta mig in i autonommarxistiska kristeorier som analyserar kinesiska strejk- och upploppsrörelser i den senkapitalistiska sociala fabrikens alienerande väv av anpassning och motståndscykler!, tänkte jag.

Det var egentligen Konfucius som intresserade mig här. Efter Gung-Hsing Wang trodde jag att jag bestämt mig, jag var team Konfucius. Taoismen, fick jag förklarat för mig, var en underliggande ström av världsfrånvänt flum som brusat i skymundan medan den rationella och logiska konfucianismen är anledningen till att Kina fram till 1700-talet var världens mest utvecklade civilisation, en plats nationen nu är på väg att återta.

Jag läste Stefan Stenudds översättning av Tao Te Ching ganska slött. Efterordet var visserligen intressant, men själva verserna innan dess tråkade mest ut mig, även om det då och då glimmade till. Men så hände något. Jag vet inte riktigt hur, men jag har för ovana att stryka under i böcker jag läser och när jag är klar skriver jag ner en liten ”recension” till mig själv. Och nu satt jag och bläddrade i boken, läste om på måfå, skrev ner vad jag tänkte, kollade vad jag strukit under – och allt förändrades totalt. Det här är ju fullkomligt genialt! Meningslöst flum och osammanhängande ord växte upp till djupa och allmänmänskliga insikter, putslustiga oneliners som verkade höra hemma på ingresserna till korkade managementböcker blev till upplysning.

Det var ibland tvetydigt, kanske rent av motsägelsefullt, men samtidigt var det sant. Wu wei, ”icke-handlande” är inte alls nån jävla konformism, medlöperi eller Laissez-fair, det är individualism i dess högst utvecklade form – Lao Zi uppfann anarkismen. Yin och yang, ett koncept som alla känner till, är mer än en plastig symbol att hänga runt halsen, det är i all sin enkelhet en fullgod kosmologisk-moralisk princip. Och så vidare. Jag menar

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Eller liksom

”Den förnämsta härskaren är knappt känd av folket
den mindre värdiga är älskad och hyllad
den än mindre värdiga är fruktad
den minst värdiga är föraktad

Den som inte visar tillit kommer ingen att lita till

Den som värdesätter orden och ogärna talar
– när hans gärning är fullbordad säger folket:
Det hände av sig självt.”

Och ba

”Den som vet talar ej
den som talar vet ej”

Jag läste igenom hela boken en gång till och när det sen blev dags för antologin Kinesiska tänkare fann jag till min glädje att hela Tao Te Ching fanns där med, i en annan översättning. Jag läste, jämförde, läste om den förra, skrev ner vad jag tänkte och läste igen. De olika översättningarna gav olika perspektiv och jag letade snart rätt på flera andra.*

Akademiledamoten Göran Malmqvist, visade det sig, hade gjort en nyöversättning. Utöver det intressanta och personliga förordet skulle den visa sig vara en besvikelse. Malmqvists stora problem var att han utgått från att Dao de Jing** varit en furstespegel, vilket fullkomligt förstör det radikala budskapet.

För att ta det sist citerade stycket här ovan, inledningen av vers 56. I Erik Folkes översättning heter det:

”Den insiktsfulle är tyst; den talföre saknar insikt.”

Och i Sven Lindqvists version:

”Den insiktsfulle talar ej.
Den talföre saknar insikt.”

Vilket ju är snarlikt, liksom nån engelsk version jag läst som säger ”Who understands does not preach” osv. I Göran Malmqvists version blir det istället:

”Den furste som äger insikt talar inte,
den furste som talar äger inte insikt.”

Vilket ju blir något helt annat. Och det är fullt av liknande tolkningar på andra ställen. Som vers 3,

Stenudd:

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Henriksson & Hwang Tsu-Yü:

”Upphöj icke de visa
på det att folket ej må ävlas och tävla.
Sätt icke pris på det svåråtkomliga
på det att folket icke må frestas till stöld.
Betrakta icke det åtråvärda
på det att folkets hjärtan icke må oroas.”

Som hos Malmqvist blir:

”Om fursten vägrar att hedra duktiga män, får han sitt folk att
avstå från att tävla om hans gunst.
Om fursten inte värdesätter svåråtkomliga ting, får han sitt folk att
avstå från att stjäla.
Genom att inte visa upp begärliga ting ser han till att folkets hjärtan inte förvillas.”

Stenudds tolkning är kortfattad, hos Henriksson & Hwang Tsu-Yü (som är snarlik hos Folke/Lindqvist) finns det ett ”folk” inblandat och hos Malmqvist ligger fokus på en furste. Nu kanske någon undrar vem som då har rätt. Hur kan en och samma originaltext få så olika översättningar? Det där är klurigare än man tror – Tao Te Ching/Dao De Jing är notoriskt svåröversatt och dess språk är väldigt minimalistiskt.
I den gamla kinesiska den skrevs på finns knappt någon grammatik och inget tempus eller genus***.

Den skulle i princip kunna läsas som om den handlade om framtiden, nuet eller det förflutna och den kräver att det sticks in småord för att göra den begriplig, småord som ofrånkomligt innebär att översättaren gör sin egna tolkning. Dessutom är orden i sig ofta tvetydiga och mångomfattande, vilket ordet Tao/Dao är ett exempel på.
Det betyder ”väg” men innehåller i sig självt en hel kosmologi inte olikt andra svåröversatta kulturellt betingade begrepp som Brahma, Logos osv. Malmqvists frekventa användande av ordet ”furste” är alltså helt och hållet ett tillägg som inte finns i originaltexten då han antagit att boken skrevs för att undervisa framtida härskare.

Även Stefan Stenudd ogillade Malmqvists översättning, men mest på grund av förordet där han inte nämns då Malmqvist menar att det ”kräver ingående kunskaper i det klassiska kinesiska språket ” för att göra en bra översättning – Stenudds är då en andrahandsöversättning.

Men Taoism betyder ofta något annat än den subtila poesin-filosofin i Lao Zis gamla mästerverk. Med tiden utvecklades en religion som sade sig grundas på det gamla verket samtidigt som det plockade upp folklig vidskepelse, alternativmedicin, astrologi, feng shui och annat trams i sina läror, något (vi) beundrare av Tao Te Ching brukar vara noga med att avgränsa oss ifrån.
Enligt Gung-Hsing Wang var det en historiens ironi att ateisten Lao Zis verk blev grundbulten i en religion, något som ska ha kommit sig av att de styrande ville ha en konkurrent till den utländska buddhismen som börjat sprida sig bland folklagren.****

Denna märkliga religion med ”shamanernas trollrunor” och ”dess blinda tro på magiska krafter och odödlighetskult”, som Göran Malmqvist skriver, har ställt till det en del med begreppen. Som Nathan Söderblom sa, ”Folkreligionernas präster och kuckelmakare kalla sig för tao-lärde eller tao-präster och betrakta Lao-tse som sin skyddspatron, hvilket ej höjer hans anseende.”

Vid sidan av Lao Zi räknas även Lie Zi och Zhuang Zi till den tidiga taoismens kanon.

Den sistnämndes verk översattes även det av Göran Malmqvist och kom ut på Bakhåll förra året, vilket blev hans sista arbete. Även om Malmqvist i förordet menar att Zhuang Zi hör till taoismens ”filosofiska ” gren och inte befattade sig med det ovan nämnda kultbruk som redan vid denna tid, 3-200 talet f. Kr, hade börjat bre ut sig, så tycker jag nog det är något annat än Tao Te Ching.

Taoism är visserligen en efterhandskonstruktion och Zhuang Zi själv skulle nog inte sett sig själv som en författare i någon tradition utan en självständig tänkare. Men då Lao Zi upplyser med ett fåtal poetiska och mångtydiga verser tycks det mig som Zhuang Zi mest förvirrar med sina märkliga dialoger.

Det är svårt att hänga med och ibland verkar budskapet vara rena sofismer. Men ibland hittar man små guldkorn. Wu wei, ickehandlandet som något radikalt, kan man ibland se prov på och om Malmqvists tolkning av Tao Te Ching var att det var en furstespegel så ser vi den raka motsatsen här. Ibland närmar det sig snarast nihilism – allt är relativt och man bör inte ta ställning mellan olika läror. Vi vet inget om något, Zhuang Zi skriver att han en natt drömde att han var en fjäril och nu undrar han om han kanske är en fjäril som drömmer att han är Zhuang Zi – hur kan vi veta? ”Ändå finns det dårar som inbillar sig att de är vakna.” Trots alla icke-ställningstagande finns det dock spår av etik då och då –

”Uppkomsten av föreställningar om vad som är rätt och orätt innebar ett försvagande av Dao. Och det som innebar ett försvagande av Dao ledde till en förstärkning av själviskheten.”

Heter det vid ett tillfälle, något som påminner en del om Tao Te Ching vers 38. Kanske ska man läsa Zhuang Zi främst som humor. Som en parodi på de lärda dispyterna mellan Konfucius och Mo Zis anhängare som försiggick vid tiden då den skrevs. Eller vad sägs om den här:

”Det fanns en början. Och det fanns en tid då det ännu inte hade börjat finnas en början. Det fanns också en tid som låg före den tid då början ännu inte hade börjat. Det fanns ett något. Det fanns ett intet. Och det fanns en tid som låg före den tid då detta intet ännu inte hade börjat finnas till. Då fanns där plötsligt ett intet. Det är omöjligt att säga om följden av detta intets uppträdande var ett intet eller ett något. Det är inte heller möjligt att säga om jag genom att säga detta verkligen har sagt något eller inte har sagt något.”

Ja, och för att återgå till ämnet (?). Mina studier av Tao Te Ching för fyra år sen ledde visst inte till att jag satte mig djupare in i dagspolitiska frågor rörande Kina eller försökte klura ut hur det samtida ekonomiska systemet egentligen funkar.


Istället stannade jag kvar i forntiden och började läsa gammalt mög som Homeros och Hesiodos, Bhagavad Gita, Upanishaderna, Avestan, Gilgamesheposet, Enuma Elish och hymner till Innana, Egyptiska dödsboken, Bibeln, Koranen, Baal-cykeln och andra kanaaneiska myter med mera, med mera.
Jag sa upp min prenumeration på Dagens ETC och började prenumerera på Populär Arkeologi istället, bytte P1 mot P2, lade ner Facebook för att istället läsa egyptologiska nyhetsbrev, gjorde en avstickare till det fornnordiska, lärde mig runalfabetet och läste Eddan, Beowulf och lite isländska sagor och… Ja. På den vägen är det.

Har fortfarande inte läst Chuangs andra nummer. Viktigt med kamp, bra att sätta sig in i vad som händer och så där, visst. Dumt med eskapism och flum, kanske.
Eller så läser vi Tao Te Ching vers 48, Stefan Stenudds översättning:

”Den som söker lärdom tar varje dag något till sig
Den som söker Tao släpper varje dag något

Han släpper och fortsätter släppa
intill han uppnår ingen handling
När ingenting görs lämnas ingenting ogjort

Riket kan bara vinnas av den som inte strävar
Den som bryr sig är ovärdig att vinna riket.”

* Har tyvärr ännu inte läst Ursula K. Le Guins översättning. Tao är ofta närvarande i hennes böcker, vilket nämndes lite i slutet av den här. En annan kändis som gjort en översättning är Aleister Crowley. Till sin hjälp hade han en astral varelse vid namn Amalantrah som uppenbarligen var kunnig i klassisk kinesiska och som försäkrade honom att just denna engelska översättning – som genomfördes på tre dagar – var den korrekta och i full överensstämmelse med Lao Zis intentioner.

** Ja, som ni väl redan vet eller i annat fall fattat vid det här laget: översättningar av kinesiska blir lite olika. Tao och Lao Tzu är den gamla stavningen. Precis som Tse-Tung blev Zedong och Peking blev Beijing blev Tao Te Ching istället Dao De Jing, men gamla vanor sitter i och många skriver/säger fortfarande Tao snarare än Dao.

*** En framtida svensk översättning som byter ut alla ”han” mot ”hen” vore därför i någon mån mer korrekt.

**** Samtidigt finns det de som menar att buddhismen ursprungligen var en indisk variant av Lao Zis lära.

2 reaktioner till “Om Tao”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.