Några lösa funderingar kring historieforskningens framtid

För ett tag sedan läste jag en intressant artikel i Arbetaren om en nyutkommen avhandling, ”Må de herrskande klasserna darra. Radikal retorik och reaktion i Stockholms press, 1848–1851” av idéhistorikern John Björkman. Nu har jag inte läst boken, men enligt artikeln ska den vända sig mot föreställningen att arbetarrörelsen i Sverige uppstod först med August Palm 1881 genom att undersöka de radikala tidningar och rörelser som fanns flera årtionden tidigare.

”Det är på många sätt en originell skrift. Dels genom att den inte primärt fokuserar på organisationsbildningen runt tiden, utan på arbetarpressens födelse. Tidningar som Folkets röst, Söndagsbladet och Reform har ända fram till i dag – märkligt nog – avfärdats som ”smutspress” ”

I Vetenskapsradion historia hörde jag för ett tag sen Anders Johnsson prata om sin biografi över Anna Whitlock, där han sa att hon trots att hon var så viktig blivit bortglömd eftersom hon lät bränna alla sina brev och dagböcker innan hon dog.

”Men dessbättre kan man ju numera digitalt söka i tidningsarkiv och Whitlock är ett ovanligt namn så jag hittade 3 000 omnämnanden av Whitlock där över 90 % handlar om Anna och hennes skola.”

Jag har ju själv roat mig med att hobbyforska lite genom att söka i KB:s tidningsarkiv som under en kort period var fullt tillgängligt genom ett specialavtal med upphovsrättsägarna innan den tyvärr åter stängdes. För egen del gjorde det inte jättemycket då tiden fram till 1904 fortfarande är öppen* och jag har också småskummat en del av och om 1840-talskommunisten Per Götrek och tidningen Reform, som Björkmans bok bland annat ska handla om.

Att läsa gamla tidningar ger en fantastisk ögonblicksbild i en svunnen tid. Jag fastnar ofta och läser små notiser, kollar in annonserna, kommer in på sidospår då det hänvisas till andra tidningar och artiklar varför jag söker mig vidare dit och hamnar i en sedan länge bortglömd debatt.
Kollar Wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon när en referens till någon okänd företeelse eller person dyker upp, bläddrar eventuellt i lite böcker i bokhyllan innan jag söker och läser vidare. Det förflutna öppnar sig, det är skitkul.

Vi kommer troligen få se fler böcker, både akademiska och populärhistoriska, där digitala tidningsgräv utgör källmaterialet framöver.

Frågan är vad detta betyder på sikt. Att som Anders Johnsson kunna skriva in ”Anna Whitlock” i sökfältet och därefter välja och vraka mellan 3 000 tidningsartiklar är något en historiker tidigare bara kunnat drömma om.

Historieforskningen har hittills inte kunnat dra några stora fördelar av den tekniska utvecklingen, åtminstone inte om man jämför med arkeologin. Där har naturvetenskaperna gång på gång revolutionerat disciplinen och en arkeolog kan idag behöva konsultera genetiker, vulkanologer och klimatologer eller använda sig av markradar och flygplansburna laserscannrar för att begripliggöra det förflutna. Och vi har bara sett början.**

Utökad sökbarhet bland gamla tidningar kan vid en jämförelse te sig blygsam mot arkeologins framsteg. Men jag tror vi närmar oss ett stort skifte. Arkiven digitaliseras snabbt, teknik för bildigenkänning och sökbarhet finns i princip redan, de går bara inte att samköra än. Idag finns till exempel en massa gamla brev digitaliserade men att följa en brevväxling kan vara lite omständligt då brev av två personer i regel återfinns i två olika personarkiv, kanske belägna på två olika platser. För den ovane är det också ett hinder att gamla brev skrevs med en snirklig handstil.

Men detta är snart inget bekymmer alls då bildigenkänningsvertygen översätter de hopskrivna krumelurerna till begriplig text.

Och kvantiteten! Vad tyckte och tänkte vanliga människor egentligen? Tänk på alla brev och dagböcker, inte bara av kändisar utan av kreti och pleti som finns bevarade, ibland i arkiv men troligen oftare uppe på mormors vind. När digitalisering görs genom snabba svepningar med mobilen och allt kan samordnas – vad kommer vi då få veta?

Tänk ett sökverktyg där brev och dagböcker samordnas kronologiskt och geografiskt. Till detta kommer såklart textanalysen. Algoritmerna kan mer än att bara räkna antal ord, de kan upptäcka tendenser, jämföra politiska förändringar med språkliga. Verktygen för Big data som skapats för att medelst psykologi skräddarsy personlig reklam kan såklart användas för att diagnostisera forna tiders folksjälar.

Och varför sluta där? Robotar kan redan skriva ekonomijournalistik, de kommer säkert kunna skriva historieavhandlingar om några år.

Men historia är mer än samlingar av fakta, det är alltid ett selektivt urval och en sammanhållen berättelse där nuet, den tid då historien skrivs, alltid är en relevant faktor för resultatet.

Då man gräver fram gamla bortglömda kulturdebatter, bevisar man då att detta visst var viktigt och relevant, bara att historikerna missat det och att historikerna där med fram tills nu haft fel? Om till exempel – för att återknyta till Björkmans avhandling – den svenska arbetarrörelsens självbild alltid varit att August Palm var dess grundare och knappt någon på över 100 år haft koll på 1840-talets radikala rörelse, betyder det att de då haft fel?

Det finns kanske en anledning till att gamla tidningar, rörelser, konflikter och personer glömts bort. Tidningarna förr var inte annorlunda än de är idag. Man behöver inte gå till 1800-talet, det räcker med att bläddra i en några få år gammal tidning för att inse att snackisen för dagen då redan känns avlägsen och irrelevant.

Med tiden kommer kanske arbetarrörelsens självbild ändras och Götreks 1840-tal och Quidings 1870-tal ses som självklart sammanflätade med Palms och Brantings 1880-tal. För att historiker lyft fram och lyckats förmedla detta i rörelsens medvetande. 1840-talets koppling till 1880-talet, som är obefintligt idag, kan kanske bli självklar i morgon. Historikern blir då själv den som skapar historia genom sina verk och teorier.
Det är som med Heisenbergs osäkerhetsprincip, forskaren kan inte undgå att påverka då han observerar.

* Men ändå tråkigt. Hade tänkt dyka ner i både Ungsocialisterna och 90-talets Black metal-mord, så fatta vilka blogginlägg ni missar. Mejla KB och klaga.
** Sen är ju arkeologin till sin natur mer ”revolutionär” då man ständigt gräver upp nya platser och därmed utökar sina källor, vilket leder till att vår förståelse för forntiden ständigt revideras. Inom historia, som sysslar med skriven text, blir det sensation då nya viktiga textkällor upptäcks.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.