Om Satan i arbetarrörelsen

I socialismens barndom, den som ofta kallas ”utopisk”*, var inslag av kristendom ett vanligt element. Det var ganska naturligt, kristendomen var den överideologi som inte fick ifrågasättas så istället förde man fram sina idéer som uttryck för den sanna kristendomen, även om man var kritisk mot det bestående samhället**. Jesus arbetarklassbakgrund kunde framhållas, väl utvalda bibelord kunde funka som propaganda för jämlikhet och urkyrkans kollektiva leverne som den beskrivs i Apostlagärningarna, där församlingen levde i egendomsgemenskap, kunde ses som ett ideal.

Men upplysning och sekularisering fortskred med stormsteg och snart blev socialismen en lära där ateismen var normen. Och när man väl gått från kristen opposition till öppen ateism är inte steget långt till att omfamna Satan själv.

Att göra så var naturligtvis hädiskt och chockerande under det 1800-tal där kyrkan fortfarande höll de flesta själar fast i sitt grepp, och det var naturligtvis själva syftet.
I Gud och Staten skriver Michail Bakunin om Satan som ”den evige revoltören, den förste fritänkaren och världarnas befriare”. Bibelns berättelse om syndafallet handlar enligt Bakunin om vad som definierar mänskligheten, nämligen ”förmågan att tänka samt förmågan och behovet att göra uppror”. Tvärt emot Voltaire hävdar han att om gud verkligen finns så måste vi avskaffa honom och gör därefter parodi på de olika ”gudsbevis” som förr i världen sysselsatte allehanda filosofer med satsen:

”Om Gud finns till är människan slav; nu kan och bör människan vara fri. Alltså finns inte Gud”

I vårt land började socialismen sakta växa fram först genom August Palms agitationsresor under 1880-talets början, samtidigt började det dyka upp gudsförnekare bland radikala liberaler.
Till julen 1886 gav Socialdemokratiska förbundet i Stockholm ut en broschyr med namnet Lucifer. Axel Danielsson, en av rörelsens tidiga ledarfigurer som några månader senare skulle flytta till Malmö för att starta tidningen Arbetet, inleder:

Han är den store Ljusbringaren, Morgonrodnaden, Gudasmädaren, som svänger sin blodröda fackla över en eländig värld för att lägga i aska penninggudens heliga tempel och smälta ned hans utvaldes guldhögar och frälsa mänskligheten från ondo: prästlögnerna, procenteriet, alkoholet, prostitutionen.”

Hela texten är sen så där bombastisk och nån slags dödsdom över kapitalismen, eller något.

Och liksom fröet mälter i den ruttnande frukten, växer socialismen fram ur kapitalets döende värld, som den slutligen, då tiden är mogen, skall sönderspränga för att göra kulturländerna beboeliga för ett nytt släkte, vilket ingen klasskillnad längre sliter sönder i fientliga läger”

Att smäda gud var nu inte riskfritt då Sverige tillämpade hädelselagar en bra bit in på 1900-talet, något som Axel Danielsson liksom även Hjalmar Branting och flera andra snart skulle märka då de några år senare dömdes till fängelse för religionskritiska tidningsartiklar.

Synen på religionen liksom synen på familjen (”kvinnofrågan” och ”sedlighetsfrågan”) följde i regel höger-vänsterskalan inom den socialistiska rörelsen där de mer försiktiga ville tona ner religionskritik och preventivmedelsinformation.
Hjalmar Branting framstår här som ett undantag, i alla fall vad gäller hans tidiga år, då han som högersosse ändå var mer nitiskt antireligiös än till exempel Palm och Danielsson.
Branting ska till exempel ha varit den som personligen engagerade sig för att få A. F. Åkerberg utesluten ur förbundet då han förespråkade en slags reformkristendom framför ateism.***

Lucifer var även namnet på den ”arbetarekalender”, en slags återkommande jultidning (om jag förstår det hela rätt) som utkom årligen 1891-1895 och som kvartalstidskrift 1902-1903, vars omslag ni ser ovan.

Och det är väl strax därefter som Satan försvinner som rebellsymbol för den socialistiska rörelsen, även om han då och då dyker upp inom arbetarpoesin.

Atterdag Wermelin, möjligen Sveriges första marxist, medverkade redan i ovan nämnda julskrift från 1886 med dikten Ljusbringaren och svensk poesis enfant terrible, den skandalöse anarkistuppviglaren Leon Larsson**** plockade fram Satan som frihetens apostel i sin beryktade debutsamling Hatets sånger från 1906. Som i dikten Frihetsbegär:

* Detta i motsats till Karl Marx idéer som han, på fullt allvar, kallade ”Den vetenskapliga socialismen”
** Jämför gärna med hur begreppet demokrati används idag
*** Dr Åkerberg var även vegetarian vilket måste varit högst ovanligt i 1800-talets Sverige
**** Leon Larsson är en av Sveriges mest säljande poeter någonsin men har effektivt sorterats bort från vårt litterära kanon. Så sent som 2012 lyckades han återigen göra borgerliga kulturskribenter upprörda då nån tönt på Dagens Nyheter för första gången kom över hans drygt 100 år gamla dikter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.