Den sene Ted Kaczynski

Berättelsen om unabombaren slutar ju alltid med fängslandet, eller kanske rättegången och domen. För de som är lite mer insatta så läser man ibland manifestet, som kanske kommenteras och diskuteras på lite större allvar än vad som görs i sensationsreportagen.*

Få tycks känna till att Kaczynski faktiskt fortsatt skriva en hel del från fängelset. Allt tyder på att han inte hade någon som helst kontakt med likasinnade under tiden han genomförde sina attentat, men uppmärksamheten som hans fängslande fick ledde till att han blev en superkändis i den lilla subkultur och ideologi som anarkoprimitivismen och ekoanarkismen utgör.

John Zerzan, till exempel, kan sägas ha gjort karriär på Kaczynski då han först blev (ö)känd för allmänheten som ”universitetslektorn som försvarar unabombaren”. De två träffades, brevväxlade flitigt och Ted medverkade så småningom i hans tidskrift Green Anarchy. I några gamla nummer från början av 00-talet jag har dyker han upp ett par gånger. I den fasta avdelningen ”Prisoners of war” står han ständigt listad med kontaktinformation för den som vill brevväxla, tillsammans med bland många andra Mordechai Vannunu, Birgitte Mohnhaupt och Mumia Abu-Jamal. I den korta sammanfattningen heter det ”scentenced to multiple lifetimes in prison for the ”unabomber” bombing attacks against industrialist scums.”

I en kort insändare i höst- och vinternumret från 01-02 klagar Kaczynski över en artikel i föregående nummer där någon hävdat att EZLN skulle motsätta sig teknisk utveckling. Subcomandante Marcos är sannerligen inte motståndare till civilisationen, och vill Zapatisterna göra skillnad borde de göra sig av med honom ”!muy pronto!”, skriver Ted. Det är en gammal historia som ständigt upprepar sig, då ”True and genuine popular rebellion is taken over by sophisticated leftist intelectuals” varpå de förråder saken.
”The leftists have done this again and again. When will people ever lern? When will you, green anarchist, ever learn?”

I vårnumret 2002 medverkar han med en längre artikel, ”Hit where it hurts”. Den börjar med en allmän strategi om hur man bör prioritera sina kampmetoder så att systemet inte kan avväpna dem och mynnar därefter ut i en lätt maskerad uppmaning till mord på forskare inom bioteknik. Den har dock försetts med en brasklapp från tidningsredaktionen som svarar direkt efteråt.
Efter att de framhållit att de helhjärtat ser Ted Kaczynski som en politisk anarkistisk fånge och duktig strateg finns det ändå en del saker de vill kritisera – nämligen unabombarens problematiska förhållande till feminism.

Ted framhåller, liksom i manifestet, att antiteknik måste gå före allt annat vilket får redaktionen att påpeka att ”compulsory heterosexuality, socialy-enforced sexual conformity, racism, mysogyny and class division are all products of a hiearchial, patriarchial power structure” osv, osv i välkänd aktivismprosa anno millennieskiftesåren.

Det hela är ju ganska märkligt. Vi snackar alltså om en subkultur som inte har några problem med att publicera en dömd mördares strategidokument för fortsatt terror i syfte att krossa civilisationen och föra mänskligheten tillbaks till en ny stenålder. Men de beter sig samtidigt som vilka pk-kärringar som helst. Jag undrar mest hur Ted hamnade här, det rör sig ju helt uppenbart om de där ”översocialiserade vänsterister” han varnar för i manifestet…

Jag kan inte detaljerna bakom det hela, men någon slags brytning med John Zerzan verkar ha kommit till, han snackar i alla fall en del skit om honom i Technological slavery från 2010. Boken är utgiven tillsammans med David Skrbina och har undertiteln ”The collected writings of Theodore J. Kaczynski”, vilket inte är riktigt sant då bland annat novellen Ship of fools saknas och då enbart första delen av ovan nämnda ”Hit where it hurts” finns med (vilket visserligen är lätt att förstå).

Det är egentligen inga nya spår eller nya ämnen Kaczynski kommer med, allt är förenligt med, och i samma anda som, hans manifest (ISAIF som det genomgående kallas och som, något korrigerad för stavfel, finns med även här).

Det är inte så att Ted kommer ut som allmän proffstyckare eller visar nya sidor och intressen, men han broderar ut texten och svarar på en del kritik. Många av texterna – det är dels artiklar, dels brevväxlingar – är läsvärda och jag tycker mig se en högre nivå både intellektuellt och språkligt. I ”The truth about primitive life: a critique of Anarcho-primitivism” dömer han ut många i de egna leden, liksom många nutida antropologer, som drömmare. Återgången till ett förcivilisatoriskt samhälle kommer inte bli en tebjudning och forna tiders jägar- och samlarkulturer var inga hippiekollektiv. Återigen är det dessa ”leftists” som ställer till det.

Spåret med vänsteristerna som tar så stort utrymme i manifestet släpper han nämligen inte taget om. Då han får utveckla resonemanget, bland annat i ”The system´s neatest trick”, kommer han visserligen fram till en del poänger, men det blir samtidigt svepande.
Han sammanfattar problemet så här: (a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det. För systemet är varken rasistiskt eller misogynt i sig.

Antirasister som kämpar för att svarta ska jämställas vita i arbetslivet, feminister som bidrar att få ut hemmafruar på arbetsmarknaden och fler kvinnliga chefer, miljöaktivister som bidrar till energieffektivare maskiner och återvinning – de hjälper bara till att effektivisera det teknologiska systemet. Och i bakgrunden ligger en psykologisk komponent, ”översocialisering”, det tillstånd där vänsteristen tror sig vara en rebell men i själva verket bara har tillägnat sig systemets värderingar ännu mer, vilket han inte fattar. Så går resonemanget, och det är inte helt ointressant även om det såklart kan kännas lite meningslöst för alla som inte redan är övertygade om att störtandet av civilisationen är av största vikt.

Men det tröttsamma är framförallt att dessa ”leftists” ju är ungefär samma ”vänstern” det ständigt tjatas om i det här landet, de där som alla hatar, de ”postmoderna” eller ”politiskt korrekta” eller ”identitetspolitiska” socialliberalerna. De är ju en tacksam grupp att använda som slagpåse, inte minst då man är svepande i sin kritik och angriper en tendens man tycker sig se och inte verkliga personer eller exempel.

Då Kaczynski faktiskt kallar sig anarkist hade det varit rimligare om han gick i polemik mot alla de som hävdar att ett fritt och decentraliserat samhälle faktiskt kan existera utan att man går tillbaks till bondesamhället. En kritik mot anarkosyndikalismen eller en figur som Murray Bookchin hade varit mer givande, och lite mer att bita i för Ted.

Men vänsteristspåret är ju inte huvudpoängen. Det övergripande är teknikfientligheten och resonemanget att civilisationen är oförenligt med människans frihet. Kompromisslösheten i denna filosofi, och de implikationer det får om man drar det till sin spets gör liksom allt annat helt meningslöst och vänder upp och ned på det mesta, vilket är just vad jag uppskattar. Men vänsteristkritiken kopplas tydligare ihop med teknikkritiken i dessa senare texter än i manifestet.

I den nämnda kritiken av andra likasinnade skriver han till exempel att många pratar med förskräckelse om vår individualiserade tidsålder och hur gamla kollektiva gemenskaper försvunnit. Kaczynski menar att det i själva verket är tvärtom. Utvecklingen går från individuell till kollektiv, inget annat.

Hela vår tillvaro bygger ju på enorma samarbeten över hela världen, vi är bara kuggar i maskineriet. ”What gives modern society a superficial appearence of individualism, independence, and self-reliance is the vanishing of the ties that formerly linked individuals into smal-scale communities.” Jo, gamla tiders kollektiva gemenskaper försvinner mer och mer, men de ersätts ju av industrisystemet istället. Vi tillhör nu ett kollektiv av hundratals miljoner människor istället, även om byn och storfamiljen försvunnit. I en annan artikel heter det att alla ”are now converging rapidly toward a common culture and a common way of life, and they are doing so because of their common technology.”

Att många, speciellt då anarkoprimitivister och pk-antropologer som artikeln vänder sig emot, menar att det är tvärtom är ännu ett exempel på ”leftism”. Kollektivism är systemets värderingar, vilket vänsteristerna översocialiserats i, därefter inbillat sig vara något rebelliskt och sedan tror sig ha funnit i det förflutna, vilket man romantiserar. Resultatet blir att man tror att man kämpar mot systemet genom att bekämpa dess ”individualism” när man i själva verket hjälper det.

Mer filosofisk blir han då han försöker sig på en kritik av moralbegreppet i ”Morality and revolution”, liksom hans historiesyn broderas ut mer från de korta passagerna i manifestet. Bland mycket annat.

Ytterligare en bok av Kaczynski, Anti-Tech Revolution: Why and How, kom ut 2016. Den ska i sin tur bara vara första delen i ett större och mer sammanhållet arbete. Det får väl bli ett senare inlägg om detta.

* Podden Stormens utveckling gjorde så nyligen då programledaren Ola Söderholm tillsammans med Johannes Nilsson (som alltid lyckas nämnas här då jag skriver något om Kaczynski…) höll bokcirkel om manifestet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *