Mot demokrati. Del II, liberalen som ville plocka bort det demokratiska ur demokratin

Läs del 1 här

Jason Brennans bok Against Democracy (som fegisarna på Timbro döpte om till Efter demokratin) som kom här om året orsakade en ganska intressant diskussion i svenska medier.* Intressant på så sätt att den faktiskt diskuterades och inte bara avfärdades med känsloargument av typen ”Buhu, buhu! Timbro vill avskaffa demokratin!” (även om exempel på detta naturligtvis förekom även det) trots att de allra flesta avfärdade bokens hela tes. Brennan argumenterar nämligen för att demokratin bör avskaffas till förmån för en slags valbar smarthets-aristokrati som han kallar epistokrati**.

Brennan påpekar en sak man sällan tänker på, vilket jag var inne på i förra delen, nämligen att det vi brukar kalla de ”demokratiska” fri- och rättigheterna inte är det samma som demokrati självt. Det råder en stark korrelation mellan länder som har dessa friheter och som också har demokratiska val, och man kan på goda grunder hävda att friheterna är en förutsättning för demokrati, men yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och så vidare är inte demokrati. Demokrati är en beslutandeform och sådana bör man förhålla sig instrumentellt till, tycker Brennan. Om demokratin ger bäst resultat, då bör vi behålla den, men om vi kan hitta på något bättre så bör vi byta ut den.

Man kan se Brennans teser som en logisk utveckling av det som från vänsterhåll brukar kallas nyliberalism. Bland nyliberala*** filosofer och teoretiker har demokratin ofta fått sättas i andra rummet till förmån för den ekonomiska friheten. Nämnas kan bland annat Milton Friedmans prat om en ”economic bill of rights” där politikerna genom ett konstitutionstillägg skulle förbjudas att genomföra annat än högerpolitik, vi har även utopiska libertarianer som öppet motsätter sig demokrati till förmån för ”anarki” osv.
Mer konkret kommer denna syn fram rent praktiskt i de olika bilaterala fördrag – i regel bedrägligt nämnda ”frihandelsavtal” – där stater sinsemellan ålägger sig att begränsa sina demokratiska maktmedel till förmån för ekonomiska intressen. Europeiska unionen har i sina grundlagar slagit fast att ”de fyra friheterna” ska stå över alla nationella parlaments eventuella beslut, vilket betyder att någon egentlig vänsterpolitik i praktiken är förbjuden inom EU, alltså helt i linje med Friedmans gamla förslag.

Hela resonemanget bygger på antagandet att ”ekonomisk frihet” är en kategori jämförbar med de övriga friheterna, vilket också leder till att det faller platt för till exempel en socialist. Hela den ideologiska dispyten mellan liberalism och socialism kan sägas handla om just detta – socialister köper inte att det skulle råda samma frihet i relationen mellan kapitalägare och arbetare, till vilket man kan anföra Marx och framförallt hans mervärdesteori som tyngsta filosofiska argument.

Brennan är dock nydanande. Gentemot ovan nämnda (ibland lyckade) försök att begränsa demokratins makt över ekonomin ger han sig istället på själva demokratin som sådan, genom att vilja begränsa rösträtten.

Från ett typiskt vänsterperspektiv innebär detta att klockan i så fall rullas bakåt ännu mer, på ännu ett område. Lördagsarbete, höjd pensionsålder och sänkt pension, inskränkta fackliga rättigheter, ökade inkomstskillnader, förslummade bostadsområden, pigor, daglöneri, massarbetslöshet, sänkt a-kassa och sjukersättning, privatiseringar. Alla dessa högerns framgångar från de senaste decennierna brukar från vänsterhåll betraktas tidsligt – att vi rör oss bakåt.

Avskaffad rösträtt blir därmed själva kronan på verket i denna bakåtrörelse. Man kan minnas Ernst Wiggfors ord om demokratins stadier där utvidgad rösträtt automatiskt också skulle leda till minskade klyftor. Kanske kan vi nu se att denna utveckling också kan vändas, först ökade klyftor, sen avskaffad rösträtt.

Men Brennans rösträttsbegränsning innebär ändå inte en direkt återgång. Han vill inte avskaffa kvinnlig rösträtt, att den villkoras efter hudfärg, egendom eller storleken på plånboken, vilket var de vanligaste förbehållen för rösträtten förr i tiden. Nej, istället ska samtliga medborgare avkrävas ett kunskapstest för att få rösta. Resultatet förväntas dock bli det samma. För trots dess nydanande meritokratiska vinkel så skiljer sig Brennans argument mot demokrati inte från de konservativas 1800-talsargument – underklassen är för dum för att fatta rationella beslut.

Och han har helt rätt. I alla fall om man man med rationella beslut menar den liberala politik Brennan själv förespråkar. I alla fall i det dagens USA han beskriver. En stor del av boken går ut på att Brennan redogör för olika undersökningar där det bevisas att folk (amerikaner) med låga kunskaper om politik i högre utsträckning röstar på illiberala politiker och han exemplifierar med faktumen att folk röstat ”fel”, till exempel då de fört Hitler och Hugo Chavez till makten.

Och här finns ett av de grundläggande problemen. I Brennans värld finns det nämligen absoluta rätt och fel i politiken, vad som däremot inte tycks finnas är intressen. Om man istället föreställer sig att politik inte bara handlar om att göra det bra för hela befolkningen, utan att det tvärtom finns samhällsgrupper med olika intressen, att ett politiskt beslut kan vara bra för en grupp på en annans bekostnad, ja då faller stora delar av Brennans tes.
Återigen är det inget nytt under solen. Klassintressen är ju inte direkt något som de som företräder överklassens intressen talar högt om. Istället brukar de mäktiga och rika i samhällets elit ständigt blanda samman sina egenintressen med med allmänintresset.

Jag undrar helt ärligt om det finns något exempel från ett enda samhälle i hela mänsklighetens historia där eliten hävdat något annat. Och vår tid är såklart inget undantag.

Men vad som skiljer Brennan från 1800-talets konservativa, eller för den delen från de senaste decenniernas nyliberaler, är den politiska situationen han befinner sig i.

För nu utmanas den nyliberala hegemonin. Det går inte längre självsäkert att hänvisa till Den enda vägen, TINA eller Historiens slut, folket har nämligen vaknat upp – och de röstar fel. Framförallt två saker har fått de självgoda liberalerna att bli mörkrädda, två saker som vi vid det här laget blivit vana att ständigt höra i samma andetag. Trump och Brexit.

Det finns något skrattretande över det hela. De mörkrädda liberalerna som ständigt varnat för ”hotet mot demokratin”, med vilket de naturligtvis menat hotet mot den ekonomiska ordningen, gör plötsligt när demokratiska val nu faktiskt tycks hota dem, en helomvändning och vill stället avskaffa demokrati. Vad de kallat demokratin, i bestämd form, har som sagt innefattat mer än demokratiska val. De har även menat de friheter, och (framförallt!) det ekonomiska system som stått över demokratin. När demokratiska val hotar resten av innehållet, ja då är det bäst att plocka bort det demokratiska ur demokratin.

Det som ändå är lite uppfriskande med Brennan är att han är ärlig och inte förhåller sig till D-ordet som den floskel det blivit. Han kan därför läsas som en som säger det liberaler alltid menat – att demokrati bara är legitimt så länge folk röstar fram liberal politik. Och till detta har han en logisk slutgiltig lösning på det hela – att frånta de dumma dess rösträtt. För det är ju bara dumbommar som inte är liberaler.

Jag tyckte som sagt att det, trots all idioti, var lite uppfriskande att läsa den här boken här om året, och förvånades över att den ändå togs på någon sorts allvar och varken viftades bort eller betraktades som livsfarligt hot. Boken innehåller dessutom ganska träffande kritik av politiker och politiskt intresserade personer vilka han liknar vid huliganer (men det får vi ta vid något annat tillfälle).

Frågan är om Brennans idéer verkligen kommer plockas upp av mörkrädda liberaler. Boken har nu några år på nacken men utöver indignerade, folkföraktande tweets efter förlorade val då liberaler spytt galla över sina korkade landsmän har jag inte sett något konkret som tyder på det.

Men det är väl inte helt omöjligt att eliten nu faktiskt är så skrämda av ”Trump och Brexit” att avskaffad rösträtt börjar ses som ett alternativ. Det skulle i så fall blir i en smått parodisk version av en gammal kommunistklyscha. Denna klyscha säger att borgare utan att blinka kommer bli fascister den dag deras makt verkligen utmanas. Det tragikomiska är att deras utmanare nu inte kommer från vänster utan just från de fascister som borgarna spåtts smälta samman med. Brennans antidemokratiska idéer kan motiveras med en slags liberal antifascism. Avskaffa demokrati för att rädda friheten.

En annan intressant aspekt är att Brennan lyckas med konststycket att i en bok som föreslår avskaffad rösträtt ändå framstå som en trevlig prick. Det är inte det där ”höga tonläget”, inte heller det mörkrädda lipandet över samtiden där det ”höga tonläget” kritiseras.
Bara en sympatisk myskille som vill avskaffa demokratin för att rädda det ekonomiska systemet från Trump och Brexit, så att vi bara kan fortsätta i det där historiens slut vi befann oss i före 2008 års kris. Då vi ju alla levde i den bästa av världar.

* Källa: vaga minnen och magkänslor från de artiklar om Brennans bok som jag råkade läsa.
** ”Epistocracy”, är inte hundra på vad det heter i den svenska översättningen.
*** Ja, ursäkta att jag på slarvigt vänstermanér buntar ihop folk som kallar sig liberaler, libertarianer, anarkokapitalister, objektivister osv, osv till det gemensamma samlingsnamnet ”nyliberaler”, men ni fattar nog vad jag menar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.